Huset Elliot

Inledde således dagen med att skura ugn, i och för sig välbehövligt men kanske inte det allra roligaste på morgonkvisten. När jag letade ugnsrengöringsmedlet lyckades en julbock i massivt trä på hyllan under av någon outgrundlig anledning komma glidande och landa rakt på min stortå. Inte helt skönt, många mindre vackra ord och läten kom ur Maries mun och tån är nu prydd av ett vackert sår (och av känslan att döma antar den också ett annat format...). Morgonpromenaden var ingen njutning, det gör ont att stoppa en svällande tå i en gympadoja.

Efter rundan var det dags att släppa ut hönsen. Tänkte försöka hålla dem bakom huset nu så jag flyttade på kompostgallret mot grannens tomt. Lyckades få gallret att vika sig rakt över mitt högra ringfinger, varpå nya haranger ljöd över Bälingebygden. Dess bättre verkar fingret vara av segare virke än den stackars tån. Nu funderar jag på om jag vågar mig ut i trädgården för att jobba. Vad mer kan gå fel, en dag som denna?

Morris och jag har ständiga utvecklingssamtal nu. Han har gått med på vissa kompromisser, som att inte jaga hönorna (och nästan inte äta någon hönsbajs alls), mot att han istället får knipsa lite på spirean vid trappan var gång vi passerar den (och det blir ju några gånger på en dag så den lär bli ganska tuktad om detta ska fortsätta). När det gäller andra frågor har förhandlingarna helt strandat. Diskmaskinen är ett sådant område. Matten tycker inte att små cavalierkillar ska befinna sig INUTI diskmaskinen, ej heller utgöra fördisk eller kontrollera om diskmaskinen verkligen har gjort sitt jobb. Morris är av en lite annan uppfattning och är omåttligt svårövertalad i denna fråga. Samma sak detta med att dra i kopplet, Morris tycker att det är helt OK att dra och göra ryck om man hittar något intressant eller ser en buske som måste bevattnas. Det vill säga ganska ofta. Och matten tycker förstås tvärtom.

Inser också att jag har varierad framgång i min träning av liten cavalierkille. Inkallningen sitter fortfarande som en smäck - och avslutas i och för sig fortfarande också med en studs mot mattes ben i hopp om att godbiten ska ramla ner lite snabbare. Ordet nej är däremot inte lika befäst, det verkar betyda "Inte nu men NU" i Morris värld. Kanske beror på att matten har liiite svårt att bli arg på sitt fläckiga lilla lyckopiller..?

En bild på Jota i sin nya pool fick jag också igår. Den hunden har muskler som den värsta body builder! Så blir det när man har en schäferkille som sin personliga tränare...

Tänkte göra lite reklam här också. Vi behöver inte vårt sommarhönshus längre utan tänkte försöka sälja det, pris 500 kr. Det är ca 109*95 cm (minns inte exakta mått så det kan variera med några cm från det angivna), vitmålat på insidan och med sittpinne. Lutande tak klätt med takpapp och fäst med gångjärn i den övre kanten så att man enkelt kan lyfta och göra rent därinne. Luckan låses med gångjärn, när den är öppen fungerar den som ramp. Huset passar säkert lika bra för kaniner som för sommarhöns. Hör av er vid intresse, jag vill bli av med det så fort som möjligt (läs innan studenten...). :)

Hönshus sett bakifrån.

Samma hus sett från sidan...

...och framifrån.

Framifrån med öppen lucka (har rengjorts sedan bilden togs).

Vi har haft hönor i huset under en sommar så det är i väldigt fint skick.

Idag stod det viltspår i almanackan hos flera stycken. Ragnhild och Tassa samt Linnea och Chili startade på SSRK:s ordinarie viltspårprov i Piteå idag i värmen. Ranghild och Tassa lyckades strålande och fick en 1:a, Linnea och Chili fick en 2:a. Premiär i öppen klass för båda och den premiären får man väl vara nöjd med. Om jag inte är helt ute och cyklar så gick Linnea och Chili med det också upp i ledningen i poängligan, jag ska uppdatera hemsidan i morgon.

Jag åkte tillsammans med valpköparna Marie och Marie (och hundarna Zäta och Vega) till Skellefteå för att starta rörligt viltspårprov, eller de båda andra skulle starta och jag skulle vara med för att se och lära. De har gjort om reglerna lite så vi ville få lite info om detta också. Och den nya spårstarten kräver lite mer av föraren, det gäller att tänka till lite avseende vind, påsläpp mm. Det är inte "bara" att knalla på som det var innan. Det fick Marie och Zäta erfara, som kom lite för lågt i vind och fick trassla på ett tag innan de hittade spåret, något som sänkte Zäta lite. De fixade spåret sedan och fick en 3:a för sitt arbete i sin öppenklasspremiär. Marie och Vega startade anlagsklass och blev godkända där. Bra jobbat alla spårtjejer idag och grattis till prestationerna! Nu ska jag ta tag i jobbandet med de egna hundarna lite mer också så att vi kan ge er en match i poängligan. Den 11 juni ska vi dra igång tränandet på allvar, akta er då! ;o)

Igår blev det ingen lydnadsträning. Istället blev det kloklippning av alla hundar och sanering av den minste. Hans kissvanor lämnar en del övrigt att önska, vilket underdelen bar tydliga spår av. :( Nu luktar han nybadad och är fin, frågan är väl hur länge..? Nästa gång ska den lille "snopptofsen" ryka, tror att den har spelat ut sin roll nu och bidrar till snusket under magen. Idefix har alltid varit noga med hygienen, Morris är inte lika knusslig. Han är inte så brydd i att vara våt heller, de andra båda far runt och ska torka sig överallt när de har badat men Morris skuttar mest runt och hoppas på godis. Han har helt klart umgåtts för mycket med labbarna.

Just hans kissande är lite komiskt. Han börjar varje runda med att sitta ner och kissa för att därefter lyfta på benet och släppa - inte en droppe! Det där lilla benet är sedan uppe och viftar i tid och otid, oftast kommer det inget men ibland kommer det en liten droppe som kan landa lite här och var, inte sällan på det egna benet. Riktigt najs! Det kommer bli en del badande framöver, i alla fall av vissa delar.

Under gårdagens skogspromenad jagade Melvin sork... De krypen är överallt, jag vet inte var man ska gå för att slippa dem. Tack och lov har ju killen en bra inkallning så direkt jag ropade, avbröt han jakten och kom. Morris fattade inte vad som hände och har hittills inte visat något som helst intresse för sorkarna. Han har desto mer intresse för mattes godisficka och har helt fantastiskt fina inkallningar. Därför får han gå lös, till skillnad från de andra båda fläckiga som numera alltid går kopplade tillsammans med mig. Så ser jag på hundägande, den hund som inte lyssnar och lyder, kan heller inte få gå lös. Jag gillar hundar, men jag ogillar starkt när andra hundar kommer springande till mig och mina jyckar. Visst, det kan hända alla, men när samma hund kommer igen och igen och igen, då är något galet. Jag älskar verkligen våra hundar men jag har all respekt för att andra inte gör det och är skyldig att hantera dem därefter.

Barnen och Melvin hittade en ny favvolek igår, fotboll på ängen. Ludde hade en gammal fotboll som skulle slängas men så kom de på att den kunde bli hundfotboll. Min favoritsekvens var när Melvin "dribblade" med framtassarna, för i munnen hade han en gigantisk pinne. Man kan inte annat än att bli glad av den gossen! Han for i stora bågar över ängen med fotbollen framför sig. Det gick åt en hel del vatten efteråt...

Ikväll ska dottern springa Vårruset och jag och Morris ska in och heja på henne. Ifjol var Melvin med, det var en ypperlig miljöträning för springglad kille som gärna hade gjort sällskap med ALLA som passerade. Den här gången är det Morre-Knorrs tur. Anar att han också kommer att vara lite uppspelt.

Det komiska är att jag ofta struntat i att nöta fjärret, det har funkat bra ändå. Har haft lite tur också, Visas mamma Maxi flyttade tassarna rätt helt av sig själv och kom aldrig framåt en mm. Med Melvin har jag ju insett varåt det barkade, så jag hade det som förra vinterns projekt att träna tassförflyttning i hallen. Och allt gick bra tills vi flyttade oss ut och ökade avståndet till matten lite... Men nu ska jag testa bron och se hur det går ett tag, då borde jag ju kunna öka avståndet också. Återkommer med rapport!

Är fortfarande lite irriterad över det anonyma inlägg jag har fått i bloggen. Du läser ju vad jag skriver som f-n läser bibeln! Var har jag skrivit att man ska anmäla nybörjarna??? Man ska anmäla det oacceptabla beteendet, oavsett om föraren är nybörjare eller inte, just för att skydda andra hundar (och inte minst nybörjarnas) från detta. Det är ALDRIG OK, oavsett tävlingsform, med hundar som kommer farande och ger sig på andra, helt oprovocerat. Då tar man tag i det problemet först, det löser man inte med att tävla. Om du tycker att det är OK med aggressiva hundar så ser jag fram emot en förklaring men var inte en sådan fegis att du inte törs stå för din åsikt. Jag står för min.

Tycker fortfarande att det skulle vara bra med någon form av enkelt lydnadstest innan man får tävla också. Det är ingen nyhet i sig, inom jakten ser vi det hos de stående fågelhundarna och i våra grannländer också inom retrieverjakten. Man ska helt enkelt visa att man kan kontrollera sin hund genom att bli godkänd på några enkla övningar. Det är ju en trygghet för alla, inte minst för den som ska tävla. Man kan inte se tävlandet som "en kul grej" enbart, de andra som har anmält sig har ju också betalat och kan ha en helt annan syn på saken. Jag har lagt min hund bredvid en stor rottishane på premiären i lydnadstrean en gång och när vi står bakom huset säger ägaren "hoppas han ligger nu, han flög på kompisens hund i förrgår". Då mår man inte helt bra, kan meddelas. Man chansar inte, i synnerhet inte med hundar som visar aggressiva tendenser. Aldrig. Nybörjare har vi alla varit men aldrig under alla mina år som tävlingsaktiv har min hund blivit påhoppad när den suttit kopplad vid min sida. Aldrig.

Regn här idag. Det ingick inte alls i min plan, jag trodde på sol idag och hela helgen. Kollade på yr.no igår och såg inget regn. Kan man inte lita på Norge längre??? ;o)

Kan tillägga att jag undanber mig anonyma kommentarer och fortsättningsvis kommer att radera sådana inlägg.

Inledde med Morris. Den lille killen förvånar mig, vissa saker lär han sig snabbt som blixten men andra... Suck. Detta evinnerliga hoppande mot benet, ska det aldrig ta slut? Jag visste att det skulle kunna bli ett bekymmer, vis av hur det varit med de andra två, och har därför varit extremt noga med att aldrig, ALDRIG belöna något hoppande på mig utan alltid, ALLTID när man sitter fint och stilla vid sidan. Men hjälpte det? Icke! Ständigt detta hoppande mot mattes ben och godisfickan. Å andra sidan är han allmänt som en sådan där svartvit holländsk liten kanin just nu, hans senaste är att plötsligt göra ett tokskutt för att nappa åt sig små nyutspruckna löv från buskar vi passerar. Som om matten inte redan hade problem med axlarna... Och den stackars spirean vid bron, den knipsar han dagligen lite på. Knäppgöken!

I alla fall. Vi tränade fotposition och bortsett från skutten så gick det riktigt bra. Tränade att sitta och stanna kvar och nu hade minsann poletten trillat ner och han satt blickstilla och stirrade fokuserat på matten. Dutti kille! Blev djärv och testade att lägga honom och lämna några steg, något som ju inte alls gått innan. Men jajamen, min lilla stjärna låg kvar med fullt fokus på matten. Pussesnutt! Efter det busade vi med apportbocken igen. Nu leker han gärna med den men har ingen riktig kläm på att lämna den till mig. Men det struntar vi i tills vidare, först ska vi få den riktigt, riktigt skojig och där är vi på god väg.

Melvin nästa. Han blir ju lite taggad bara av att få gå ut ensam och inte blev det bättre av att han såg att matte tog med apportbocken. Fick påminna honom om att gå och kissa, annars hade han bara steppat runt mina fötter. Den killen behöver ju inte alls dras igång, det blir alldeles för mycket studs i honom då. Började med momentet apportering för att testa av det, det var ett tag sedan vi körde regelrätt lydnadsapportering. Kastar apportbocken och  - tjopp, den går i två bitar! Beundrar vovven som satt kvar när den ena kulan studsade runt och hade kul med sig själv. Matten fick ila ut och sätta ihop den efter bästa förmåga och så fick Pellapennan apportera den, något han gjorde riktigt bra. OK, lite studs vid gripandet men det bjussar vi på, ids inte fila på det momentet.

Så körde vi raka inkallningar. Första gick i 120 knyck, matten var supernöjd och belönade med massa bus. Så tog vi nästa och liten labbekille slår av på takten och kommer makligt lullande. Que??? Matten börjar fundera på om hon kan ha tränat alla inkallningar med ställande åt samma håll, om man liksom springer fort åt ena hållet och stannar åt det andra? Hittar ingen annan vettig förklaring, annat än en plötslig vilja att försöka räkna ut moment på förhand. Nåväl, matten fick jobba på lite men till sist fick vi till ett par inkallningar med bra fart åt båda håll. Ska fortsätta med att bara köra raka, inga stannaden ihop med inkallningen mer.

Avslutade med skiftet ligg-sitt, vårt evighetsmoment. Han måste ha gjort den förflyttningen närmare tusen gånger snart, ändå händer samma sak så fort jag ökar avståndet. Jag har nött och nött på detta med att flytta framtassarna och sätta sig bakåt. Och det går utmärkt så fort jag står nära. Men så fort jag prövar att backa mer än 1/2 meter från gossen så lägger han till rumpstudsen och kommer framåt. Jag har bantat bort handtecknet, jag kommenderar med dämpad stämma, jag belönar lugnt med godis istället för leksak. Men rumpstudsen kommer som ett brev på posten. Där får jag fortsätta nötandet och fundera förtvivlat på hur jag ska få till det. Tips emottages tacksamt! Leksak bakom vovven har jag också testat utan framgång.

Morsan så. Hon är helt galen när vi tränar, vitögonen är framme och hon ser ut som en rabieshund. Tog fram en hel apportbock och hon gjorde faktiskt en solklar tia andra gången, så jäkla snyggt! Det kommer aldrig att hända på en tävling, det vet jag, då blir det bus precis som Katarina beskrev i en kommentar. Men jag vet att hon kan! Så körde vi några raka inkallningar och jisses, som hon sprang! Samma hund som passgångar och lullar fram på promenaderna, man kan inte tro att det är sant! Efter det skulle jag köra positionsskifte med henne också men vad händer? Jo, hon lägger sig förstås ner efter 2 sekunders fotsittande. Så jag varvade att belöna sittande vid sidan med att lägga henne för att få henne att lyssna mer på mig och sluta försöka räkna ut saker själv. Det är en egenskap hos henne som ibland gör mig extra gråhårig, detta eviga försök att vara till lags genom att göra saker INNAN kommando. Hon blir ju lite övertaggad av leksaken så jag testade godisbelöning men då vände damen bara bort huvudet. "De där trista hundgodisarna kan du ha själv" sa hon. Några riktigt urusla fotpositioner hade hon också, hon sätter sig snett och jag tror kanske att det är för att bättre kunna se leksaken (och för att jag har slarvat eftersom vi kom igång så sent med tävlingslydnaden). Funderar på att ta fram köttbullar nästa gång och nöta lite position, DET ska hon väl ändå inte kunna motstå!?!?

Och allt detta låter förstås jätteduktigt av mig men i själva verket har jag varit urusel igen. Jag hoppar ständigt över det moment jag borde träna, nämligen RUTAN! Det är det moment som är absolut sämst hos båda de svarta och det moment som matten också tycker allra sämst om (hmmm, kan det finnas ett sammanhang månntro?). Men nästa gång, då SKA jag...

Visa var helt i gasen över att få träna och slog nästan kullerbyttor i sin iver att snabbt få tag på leksaken. En hel del slarv med avsluten (varför räta upp sig när man bara kan dimpa ner med rumpan och hoppas på det bästa?) som matten faktiskt blundade för, det var så kul att se hennes fart och iver. Stora problem med det fria följet dock, den lilla tanten var så taggad, så taggad och trängde något kopiöst, jag vet inte hur många gånger jag klev henne på tårna. Till slut gick jag i snigelfart framåt för att försöka dämpa. Det finns de som påstår att deras hundar tycker att lydnadsträning är trist, jag förstår inte hur det är möjligt. Någonstans måste något ha gått väldigt fel, mina hundar älskar det. Bus och lek med matte, kan det bli bättre. Visas hake är att hon ibland, helt plötsligt får för sig att vi ska köra läggande under gång när vi går fot och så dimper hon ner i backen. Vådan av att ha en hund som vill vara duktig, hon försöker räkna ut vad som ska hända och göra det innan kommando. Inte helt lysande, vi jobbar på det.

Melvin är ju alltid i gasen så där blir man inte förvånad. Måste tänka på att alltid gå ganska sakta med honom, inte alltid så lätt när man är nervös på en tävling. Tränade en inkallning med ställande och genast kom han på att man kanske ska sakta in lite, just in case. Så därefter blev det bara raka inkallningar med mycket motivation, vill inte tappa den fina farten. Avslutade med lite fjärr från ligg till sitt och han hade en hygglig förflyttning av tassarna. Lite framåt kom han men jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att få honom att fatta hur han ska flytta dem. Fullt ös medvetslös är hans paroll, att då förflytta lite tassar är inte helt enkelt. Melvin tenderar att göra de flesta moment med en liten studs...

Fläckisarnas tolerans mot hönsen blir allt bättre, dvs de bryr sig mindre och mindre. Häromdagen kunder Melvin inte motstå frestelsen utan gjorde en studs emot dem. Det är uppenbarligen väldigt roligt att se dem flaxa till som de yra höns de blir. Oftast bryr han sig tack och lov inte men den här gången gick det bara inte för mattes labbeprins.

Studentförberedelserna fortskrider. Badrummet uppe är snart färdigmålat, en liten pyttebit kvar nu bara. Då tar färgen slut... Irriterande att behöva köpa en stor burk våtrumsfärg för en pytteliten bit vägg men det är bara att gilla läget. Det blir himla bra, tanken på att hur jag än målar kan det aldrig bli sämre än innan är ganska tillfredsställande. Nya spegeln är jag himla nöjd med. Att killarna knorrar lite över att den hänger för lågt lyssnar jag inte på. Den är inte till för dem. :)

Glada nyheter från kennel Mixangels också, Blinka ser ut att kunna vara dräktig. Vi hoppas det fortsätter så och att det kläcks ett helt litet gäng med cavaliervalpar. Valparna kommer att ha en helt fantastisk hjärtbakgrund och trevliga, sunda föräldrar. Färgerna blir blenheim och tricolor.

Senare på kvällen körde vi ett pass med apportbocken. Morris förstår inte riktigt poängen med denna tingest, han tycker att apportering av tallkotte vore ett bättre moment. Mattens plan är att höja värdet på träbiten så att den blir attraktiv för den lille killen. Således for vi runt på ängen bakom huset och lekte med apportbocken, matte visade att det var något hon gärna ville ha och genast kunde Morris tänka sig att ha den också. Det känns som om vi nog ska få till det där, bara vi jobbar lite metodiskt framåt. Han har helt klart ett föremålsintresse, det underlättar. Ikväll ska vi köra ett pass tillsammans, dottern och jag, med alla hundar. Målet är förstås att tävla med några av hundarna under säsongen, men först måste några moment slipas till lite mer ordentligt.

Idag har jag pratat med ägaren till den hund som hoppade på Maya, en förtvivlad och ledsen hundägare. Det gjorde lite ont i hjärtat men samtidigt var det angeläget för mig att förklara vilka konsekvenser ett sådant beteende kan få. Det är så lätt att man bara ser tävlandet ur sitt eget perspektiv, men man måste också förstå hur man kan drabba andra om sådana här saker händer. Vi hoppas att det ska ha gått bra men vill det sig illa har vi en tid av träning framför oss där Maya måste lära sig att hon är trygg på banan och bland främmande hundar. Sådant är inte roligt, att behöva träna bort ett problem man inte själv har orsakat. Och även om inga fysiska skador uppstod denna gång, lämnar det inga garantier för framtiden. Jag hoppas verkligen att ägaren söker och får adekvat hjälp med sin hund så att de också kan gå vidare i sitt hundägande. Man kan inte nonchalera ett oacceptabelt, otypiskt beteende, det gagnar varken en själv eller andra.

Inte blev det några viltspår lagda i helgen heller som det var tänkt. För det måste man ha blod hemma och det hade matten inte, hur mycket hon än letade i frysen. Dags att vittja frysdiskarna på ICA Maxi!

Agilitytävlingar i Skellefteå igår och Maysan var taggad till tusen. Hundarna vet ju att det är något speciellt i görningen när vi kliver upp före f-n (dvs före 6.30 som är normal uppstigning på vardagar). Igår lyckades det här snillet dessutom sjabbla med väckarklockan, så istället för ett lugnt uppvaknande kl 4.30 blev det ett panikartat kl 5. Med den rusningen vi då gjorde så var varenda hund på tårna och när Maya var den utvalda så skrek hon hela vägen ut till bilen av pur lycka. Hennes brunvite polare därinne skrek visst också av förtvivlan, avslöjade en mindre glad husse efteråt. Hoppsan, så det kan bli.

Nåväl, Stina kom iväg till mötesplatsen i tid och jag åkte hem för att sova och invänta rapporter. Det blev en disk i första loppet, Maya vägrade ut sig på säcken, något hon gör ibland. Sedan händer det otroligt trista - Maysan blir påhoppad under uppvärmningen inför det andra loppet. Stina tränar kontakt och fotgående med en kopplad Maya när en tollare kommer farande från inhoppningsbanan 15-20 m bort och bara kastar sig på Maysan. Inga bett men morrande och en hotfull stämning räckte för att Maysan skulle tappa stinget och inte alls hålla kontakt med matte under loppet utan bara söka utåt med blicken, med 20 fel som följd. Otroligt trist för Stina som förstås hoppades på något helt annat. För mig är detta ett av agilityns stora problem, det att det finns alldeles för många hundägare som har för dålig koll på sina hundar. Jag har fler än en gång sett hur man kopplar loss hunden varpå den bara drar iväg. Ställ högre krav på lydnaden så slipper man sådant här, genom att exempelvis inför ett enkelt lydnadstest som ska vara godkänt innan man får starta. Och sedan tycker jag att alla sådana här beteenden ovillkorligen ska anmälas. Nu blev Stina lite chockad och tog inte reda på varken hundens eller ägarens namn, jag har försökt men är rädd att det blir omöjligt. Jag har märkt att det finns en rädsla för att anmäla, man vill kanske inte vara taskig. Men genom att riskera en anmälan håller dessa ägare sig hemma. Utan en anmälan är det enbart den drabbade hunden som straffas, den får kanske jobba jättelänge på att få tillbaka självförtroendet. Och den har framförallt tränat länge inför tävlingen, betalat sin anmälningsavgift och rest långt, helt utan tankar på att bli påhoppade. Så anmäl kräken, det är mitt enda råd! Och om du som hade hunden som hoppade på Maya mot förmodan skulle läsa detta (eller någon som vet vem du är) så ha lite råg i ryggen och hör av dig till mig. Att fråga dottern om det "gick bra" tycker jag är fånigt. Det du egentligen menade var "gick det hål?". Det kan aldrig gå bra om man blir påhoppad så där. Du hittar mitt nummer här på hemsidan, det är bara att ringa. Jag kommer att fortsätta göra vad jag kan för att få tag på dig, denna eller nästa agilitytävling och ju längre jag får vänta, desto argare blir jag. Det är ett oskick att starta med osäkra hundar!

Morris fick följa med till Skellefteå och hämta hem Stina och Maya igår. Trodde att vi klarade oss helt utan kräkningar men där hade jag fel. Men som helhet går det ändå åt rätt håll, han är inte lika skeptisk till bilen och inte lika låg när han kommer fram utan mer nyfiken och framåt. Fast vi träffade en 13 veckor gammal cavaliervalp och den var asäcklig, hälsar Morris.

Idag var det nya tag, SKK-utställning med den brunvite. Han badades, balsamerades och strumpades under gårdagskvällen, i hopp om att den urfällda pälsen i alla fall skulle få lite lyster. Först ut var underbart söta lilla Majken, glad som en liten lärka. Otroligt positiv och framåt liten dam, där vilar sannerligen inga ledsamheter eller rädslor överhuvudtaget! Söt som socker tycker vi också att hon är men domaren var inte riktigt av samma åsikt. I ärlighetens namn så tyckte kanske inte vi att domaren var söt som socker heller, så det får väl gå på ett ut...

Lite trött Majken efter dagens happening.

Idefix såg som vanligt ut som en fis i rymden inne i hanhundsringen och fick väl en kritik därefter, det mesta kunde ha varit större och mer. Jag blir lite ledsen, stora, tunga cavalierer blir för mig helt fel, cavalieren ska vara en sportig och elegant hund. Tycker jag, men jag är inte domare och förmodligen väldigt partisk. ;)

Idefix tycker ju som vanligt att hans matte är den absolut bästa matten i världen och förtjänar minst en puss. Eller kan det vara köttbullarna han är ute efter?

För oss är han den finaste lille blenheimkillen som finns, sedan får domarna tycka vad de vill. Basta!

Kul var det att inse att Morris är känd i bloggvärlden, ungefär som Blondinbella. ;o) Vi gjorde nya bekantskaper i Piteå med några som läst min blogg och nu skaffat cavalier. Jag glömde fråga vad ni hette men det var jätteroligt att träffa er. Lycka till med er lille fläckige! Cavalierer är världens lyckopiller, utom möjligtvis när de jagar sork...

Jag inser ju att fler än jag tror läser min blogg och det värmer. Lägg gärna en hälsning bland kommentarerna någon gång ibland så att jag vet att ni finns, det piggar upp.

Nu ska jag straffa mig själv med lite hemarbete och fortsätta måla i badrummet. Det känns som ett evighetsprojekt...

När matten är arg så blir Visa väldigt spak, hon är hela världens lilla samvete. Så hon sitter, djupt olycklig, långt upp på stigen och vet inte om hon ska komma eller stanna, det har ju varit en massa kommandon från arga matten. Matten kallar in med vänlig stämma och Visa kommer i full kareta - för att plötsligt tvärnita och börja nosa febrilt. Sorkj-ar!!!!! Mattens proppskåp ryker, Visa får göra om hela inkallningen och kommer nu som en kanonkula. Men nu är det färdigpromenerat på den där förb... ängen, den är ju helt invaderad av sorkar!

Idag har regnet vräkt ner men i morgon hoppas vi på uppehåll. Funderar på att lägga lite viltspår åt de fläckiga och vanliga spår åt de andra, måste göra mer än bara gå. Har jag tur så kommer dottern hem i vettig tid så att hon kan ta över sina små men annars måste jag aktivera dem lite för att stå ut.

Den brunvite är anmäld till utställning på söndag, för första gången på flera år. Det firar han med att kasta av sig vinterkostymen... Var det verkligen nödvändigt???

Så här ser en tvättäkta sorkjägare ut! Melvin är en simpel amatör i jämförelse med jubileumshunden...

Sorglig upplevelse även idag fast av ett litet annat slag. En yster hare blev ihjälkörd mitt framför mina ögon av bilen i motstående körfält. Så ruskigt obehagligt det var! Det påminde mig om att livet är skört, fort är det över så njut medan det pågår.

På vägen hem till Bälinge såg jag en katt i ett dike - med en gigantisk sork i munnen! Det måste vara sorkår i år, det är den tredje jag ser på en vecka. Uäck!!!

Valpträff med de små spelarna i senaste labbekullen på lördagseftermiddagen. Ett härligt, fartfyllt litet gäng som visade upp fin kontakt med sina förare och som det ska bli spännande att följa framöver. Ganska lika varandra i modellen med smärre variationer, men alla tre är ganska långbenta och gängliga just nu. Otroligt trevliga valpar, hade inte varit fel att ha en sådan själv heller. Men jag har ju den fläckige att brottas med lite till innan vi har landat ordentligt. :)

Mitt under valpträffen så ringer Ebba och berättar att Raya och hon har gjort MH så nu har hon känd mental status med godkänt skott. Härligt! Du är så otroligt duktig med din Raya, Ebba, ni är ett härligt team.

Med jämna mellanrum under dagen poppade det också in små sms från Jota och Katarina som var på certprov för att bli tjänstehund bevakning. Fantastiskt spännande och lite nervkittlande, uppfödaren hade tidvis svårt med koncentrationen under dagen.

På kvällen åkte Ludde och jag iväg till metropolen Mockträsk för att hämta hem tuppen Karlsson. Världens bästa Karlsson, så klart, en otroligt snygg liten dvärgkochintupp. Damerna tog emot honom med förtjusning och han har förgyllt flocken hela dagen idag utan att ge ifrån sig ett enda kuckeliku. Få se hur länge det varar... Försynt och snäll verkar han vara så här långt, hoppas han fortsätter så.

Tuppen Karlsson i all sin prakt.

Så satt jag uppe framför TV:n och väntade in store sonen som var på partaj och skulle få skjuts hem av flickvännen. Gick upp för att slå ihjäl en stund framför datorn och precis då poppar det in meddelanden i Facebook - Idefix har blivit Cavaliersällskapets jubileumshund. Helt fantastiskt roligt! Vår lille kille är ju en på många sätt helt otrolig liten hund, skoj att juryn också tyckte det. Stort TACK till Carina Anklev, Zellamirs kennel, som nominerade honom. Själv tog han uppståndelsen med ro och tyckte att han och matte borde gå och lägga sig på den gemensamma huvudkudden som de brukar...

Idefix, en liten jubileumskille.

Morgonen var spännande, hade Jota varit tillräckligt tyst i basen och hur skulle det avslutande spåret gå? Tyckte att klockan gick oändligt långsamt men så kom telefonsamtalet från en överlycklig matte - de hade två apporter plus slut med sig tillbaka! Äntligen fick min lilla uppfödning en tjänstehund igen, nu är Jota patrullhund i försvarsmakten/hemvärnet. Så duktiga ni är, Katarina och ditt lilla svarta monster!

Katarina och Jota, två skitduktiga tjejer på ren svenska.

Stina och jag bestämde oss för att vi måste fira helgens händelser stort, så nu har hon provbakat studenttårtan och den ska avsmakas ikväll.

Jag firade med att bada Jotas mamma Visa. Inte en dag för tidigt... Hon var inte helt ren, kan vi väl säga. :/ Den hunden är ju hur stabil som helst och viftar på svansen i de allra flesta lägen men schampobad gillar hon INTE. Speciellt duschen är ett riktigt otyg, hälsar hon. Samtidigt som hon faktiskt skakar, måste hon ändå vifta på svansen så matten fick sin beskärda del av både schampo och vatten även hon. Men nu är damen skinande ren och alldeles blanksvart i pälsen - och jag inser att vi nog kan lägga ner alla tillskott av oljor och annat. Hon var inte matt i pälsen efter valparna längre, hon var faktiskt smutsig. Pinsamt, matten...

Min ögonsten, killen som alltid ger allt vilken form av träning det än gäller. På gott och på ont.

Marie och jag bestämde oss lite hastigt för att träna en stund eftersom båda var lediga. Markeringar stod på schemat och Vega var kalasduktig. Markerade för kort på den första men fattade snabbt galoppen och gick ut längre. Minnesmarkeringar löste hon också galant och samma sak när jag kastade bort från mig, dvs den blev ännu längre. Otroligt fokuserat och snyggt! Liten fördröjning vid upptaget, samma som brorsan har roat sig med, men bara den detaljen försvinner så ser resten jättefint ut.

Morsan fick också jobba och tyckte förstås att det var helfestligt. Lite enkelt upplägg för henne kanske, men å andra sidan kan det vara bra att lyckas ibland också. Kul att se att hon kan sätta fart när det är något roligt på g, annars är hon hopplös nu när vi mest rör oss längs vägar. Ser ni en surmulen labrador som går passgång, då är det förmodligen Visa på koppelpromenad... Det är en skymf att någon som hon ska gå kopplad, hälsar hon.

Melvins jobb kan man väl sammanfatta med fort och fel. Han markerar fint men hinner liksom inte ta sig till området innan fokuseringen brister och han slår på STORA söket istället. Nu skyller vi på att vi inte jakttränat på ett tag så det blev nog lite överslag i farbrors hjärna, men helt klart är ju detta något som förföljer oss, det är lite samma sak med längre dirigeringar. Nåväl, vi har något att jobba på. Nu har jag ju tänkt lägga hans jaktprovskarriär på hyllan med tanke på armbågen men träna måste vi ju ändå och det här är helt klart en nöt att knäcka för matten som jag troligtvis kan lära mig en hel del på själv också.

Prins Melvin. Ni som var med på den gamla goda tiden, ser ni likheterna med Elliot i uttrycket? Det är storleken på öronen som gör den största skillnaden, tycker jag, i övrigt är de närmast kusligt lika.

Blir liiite sugen på att kanske försöka starta Visa på prov till hösten om jag bara får henne i fysisk form. Det är inte en helt enkel match eftersom hon har väldigt egna åsikter om hur man bäst håller sig i form. Hon lullar fram i sin egen lilla takt och låter sig sällan luras till lek med de andra. Att hon inte vill leka med Melvin tror jag bottnar i att han är ganska brutal, hon har fått några smällar där. Bästa sättet att få fart på Visa är att träna men det känns ju aningen tungjobbat om hennes fysiska kondis enbart ska byggas upp av jaktträning. Sedan har hon ju den lilla egenheten att hon gärna passgångar om hon tycker något är trist. Och att gå i koppel längs väg, eller för den delen lös längs en väg, är oändligt trist om ni frågar Visa. Passgång är en tragisk företeelse att titta på, kan meddelas.

Ikväll står det bowling på schemat, vi ska till nyöppnade O'Learys tillsammans med sonens flickvän och hennes föräldrar. Som alltid när det ska tävlas är jag grymt taggad, jag gillar bowling och jag gillar att tävla. Under gymnasietiden bowlade vi ganska mycket och mitt personliga rekord är 177 poäng. Idag får jag vara glad om jag kommer över 100...

Lydnadsträningen gav både positivt och negativt att tänka på. Liten Morris går framåt, nu brydde han sig inte särdeles om bilarna utan sökte väldig kontakt under fotgåendet. Matten har hopp! Lägger sig blixtsnabbt men hur vi ska få till apporteringen vet jag inte riktigt, den blir helt klart en svår nöt att knäcka. Nåväl, den går att hoppa över i ettan. Måste träna honom på längre stunder nu, allt går i 120 knyck. Läggandet är blixtsnabbt ned men tenderar att bli blixtsnabbt upp också i hopp om belöning. Nåväl, vi har inte tränat den biten än utan fokus har varit snabbt ner och det har jag ju lyckats med. ;)

Tränade fjärr med Melvin för första gången på länge. Han har ju alltid dunkat i backen på läggandet men det gjorde han inte riktigt igår. Det gav matten en gnagande oroskänsla i magen - kan det vara armbågen som besvärar min prins? Måste hålla lite koll. Han är ju den mest underbara labbekille som finns, han blir så lycklig när vi ska träna och ger verkligen järnet i allt. Lite jobbigt i fria följet, jag måste komma ihåg att gå ganska sävligt för annars triggar han som tusan och börjar tränga. Men går jag sakta får vi en bättre position. Det får vi jobba vidare på. Det känns som ett angenämt problem, det omvända är ju betydligt vanligare för många. Jag tror mycket handlar om inställning hos föraren och hur man belönar. Mina hundar förväntar sig bus och lek med matte, då vill man jobba. Sedan finns det de som tycker att vi slamsar men det får stå för dem. I min flock är det jag som är chefen och jag vill att mina "anställda" ska tycka att det är roligt att vara "på jobbet".

Visa har jag varit lite slarvig med och det märktes, hennes position var ingen höjdare. Men efter ett par omtag skärpte hon till sig. Och naturligtvis trampar hon med frambenen och försvinner bakåt när hon tror att det vankas beröm/belöning! Min lilla stepphund! Hon kan verkligen kampa nu, hade jag varit starkare så hade jag nog kunnat lyfta henne. Lek med matte, det är skoj!

Konstaterade också igår att Melvin har blivit riktigt snygg, med mina mått mätt. Under vintern har han fått mycket mer kropp och även lite mer huvud, han ser mer maskulin ut nu än innan. Lite grövre då än innan men inget som påverkar hans smidighet. Fyra år tar det alltså för en labbe att bli färdigväxt, i alla fall från mina sena linjer. Kan vara bra att komma ihåg för er valpköpare.

Hade en skräckupplevelse under gårdagens förmiddagsrunda. Kom lullande nerför backen mot huset med mina tre i koppel. Småpratade lite med en man som satt och solade när det plötsligt sa VOFF innanför hans altandörr och ut kom en leonberger, skällande och med svansen rakt upp. Såg inte helt trevlig ut, kan meddelas. Hussen ropade men satt kvar, hunden brydde sig överhuvudtaget inte utan gick stelbent mot oss. Kan säga att jag gick snabbt därifrån... Huvva! Jag fullkomligt avskyd lösa hundar som kommer farande och har numera grundinställningen att jag som ledare försvarar min flock. Blir vi hotade så kommer jag att göra illa den hund som anfaller om nöden kräver, så är det. Men hur går man i klinch med en leonberger??? :/

Fast vem kan egentligen morra på någon så här söt, dessutom väldigt lik mamma Visa i samma ålder.

Det som också gläder mig med dem är deras rörlighet och fart. De har en fin motorik för åldern och tar sig fram obehindrat i terrängen. De visar också på ett stort föremålsintresse av vad jag kan se. De blir förmodligen ingenting för utställningsringarna, som de flesta labbar härifrån numera, men desto roligare att jobba med när energin har kanaliserats åt rätt håll. För energi finns det gott om, vad det verkar!

Muffins är en flygande labrador

Puss på dig, husse!

Mina älsklingar, Morris och Visa. Morris busade friskt med Muffins och var så härligt trött efteråt. Underbart, tyckte matten!

I helgen väntar valpträff, ska bli kul att träffa delar av gänget igen. Lite träning och lite bus står på programmet.

Igår när vi kom från skogen med hundarna, Fredrik och jag, dök det upp en lös liten lurvig hund med matte från ingenstans. Naturligtvis kom vovven för att hälsa och naturligtvis var den enligt utsago snäll. Jag är så fruktansvärt less på alla dessa "snälla" hundar som alltid ska komma fram. Vem vet vad de bär på för smitta/ohyra? Och vad vet de om vad mina hundar bär på? I själva verket handlar det om ren olydnad från väldigt många, varje vecka har vi hundmöten som löser sig för att jag har kontroll och lydnad på mina hundar. Ska det vara så? Tänk om stor, glad och smutsig labradorkille skulle komma farande i tid och otid, skulle det vara trevligt? För mig är det inte en självklarhet att en hund ska få gå lös, det bygger på ett ömsesidigt förtroende och en hel del träning. Hund som inte lyder går heller inte lös, så enkelt är det.

Idag hände något betydligt otrevligare när hundarna och jag var på hemgång från vår lilla förmiddagsvända. Ut från en trädgård kommer plötsligt en stor leonbergertik farande, skällande och med svansen rätt upp. Kan säga att jag nog kvalade in i OS-laget i gång just då... Fort, fort gick vi för att ta oss därifrån, hundarna och jag! Min grundinställning numera är att skydda min flock till varje pris och jag kommer obönhörligt att sparka den hund som attackerar mina hundar. Men en leonberger, hur gör man då..? :/

Apropå gång så satte mina joggingskor igång att knarra något alldeles vansinnigt under gårdagens kvällsrunda. Det måste ha hörts över hela Bälinge att jag var i antågande! Jag har inte riktigt gillat dem så jag tog det som en anledning att köpa nya skor. Känns idiotiskt med joggingskor till någon med kvaddade benhinnor så nu köpte jag ett par kuliga gåskor med böjda sulor. De jag köpte ifjol med hårda bulor under sulorna är allt annat än sköna men de här var helt kalas. I alla fall första rundan... ;)

Underbart soligt och varmt har det varit idag, tonårssonen har klippt på häcken och jag har räfsat. Måste försöka få allt fint till studenten! Egentligen har jag gett maken och barnen ansvaret för trädgården men som vanligt litar jag bara på mig... Och så är det liiite kul att räfsa i början, det blir så fint. Nu har jag fått ihop två säckar så nu lämnar jag över till de andra. Så kul var det inte!

Morris har fått följa med till busshållplatsen för att sätta lillhussen på bussen till sta'n. Trodde att den fläckige skulle svimma vid åsynen av den stora bussen men det gick riktigt bra. Lite till så kanske både åksjukan och bilrädslan har lossnat. Fast han är en envis rackare, den lille!

Vårdiken tinar fram och är fyllda med diverse snusk. Jag är oändligt tacksam över att Visa faktiskt är lite fin i kanten och inte gärna smutsar ner sig i onödan. Annat var det med hennes salig mor! Melvin kan tänka sig ett litet bad men det är ingen livsnödvändighet för honom heller. Matten vill helst gå i skor och inte stövlar eller kängor så de flesta rundor går numera längs vägar. Lite enformigt, variationen härute är inte direkt stor. Målet är att vi ska ta oss in till sta'n och promenera lite oftare, nyttig miljöträning (och bilträning) för hundarna och omväxling för matten.

Lustigt, efter att ha läst undersökningen om hundars motionsvanor så funderar jag mer över hur mycket mina egna går. Igår var de nog ute i närmare 3 timmar totalt, idag är det lite sämre och vi har väl klarat av 1,5 än så länge. Vi ligger klart över det normala, med andra ord! ;o)

I fredags hade vi besök av Anita och Vira. Fortfarande samma söta uttryck men nu hade det blivit väldigt mycket ben på den lilla damen. Särskilt ängslig av sig verkade hon inte, hon attackerade morsan med liv och lust. Mamma Visa fann sig snällt i att bli attackerad och såg det också som sin moderliga plikt att lära den lilla vikten av att hitta en riktigt god pinne. Morris fick också vara med på ett hörn, han var duktigt skeptisk till det svarta vidundret först men fann sig efter ett tag och släppte loss.

Just nu är Morris inne i en period av hormonsvall - allt ska luktas på, kanske juckas på och garanterat pinkas på (undantaget folk och andra hundar). Matten blir ibland lite less. Igår lyckades han svischa upp sitt lilla bakben i tvättstugan medan han väntade på att matten tog på sig skorna. Kan säga att han var billig då och faktiskt fick sig en rejäl åthutning. Förhoppningsvis gör han inte om det... Lite allmänt testande är det också, måste man verkligen sätta sig ner när matte säger sitt??? Vi har våra duster, lilleman och jag. Lustigt nog kommer han som ett skott när jag ropar, inkallningen har han tack och lov inte kommit på att man kan tjafsa med. Däremot har skällandet vid grinden tilltagit, gossen kan omöjligt vara kissnödig stup i kvarten. Efter gårdagens tvättstugefadäs är jag heller inte så begiven på att låta honom vara okontrollerat lös i hela huset utan det är köket som gäller. Vi får jobba på aktiveringen istället, motion och hjärngympa är vad som gäller för gossen nu. Och en hel del ledarskapsövningar.

Han är lite rolig med sitt ätande, den lille. Han är ju helt galen i mat, hoppar och studsar när maten är på g och är alldeles till sig. Men - sätter jag ner hans skål före labbarnas så äter han inte utan sitter bara och väntar. När labbarna har fått sina och börjar äta, då äter också liten kille. Inte förr. All stadgeträning vid matskålen har gett resultat. Dess värre har han just nu lite svårt att omsätta den träningen till andra situationer, där kan han inte sitta många sekunder. Men vi jobbar på det också, det är helt enkelt en sådan period just nu. Och jo, han kan vara alldeles ljuvlig också. Speciellt på morgnarna när han vill upp och ligga på rygg i mattes knä. Då myser vi!

Det är också kul att se hur de svarta har tagit till sig den lille fläckige. De köper honom rakt av och räknar honom som en i gänget. Så var det inte när vår förste fläckige kom, ingen tog honom riktigt på allvar då. Men de labbar jag har nu är ju uppvuxna med cavalier och verkar mindre "rasistiska".

Nu när våren är på gång på allvar så får hönorna gå lösa på tomten. Morris har väldigt bry i detta, dels lämnar de en hel del "pluppar" efter sig som man tydligen kan äta :( och dels är jakt på liten höna en helfestlig lek enligt honom. Matte är som vanligt av en lite annan uppfattning... Igår när vi kom från promenaden så gick labbarna lösa och Morris i koppel. Vi rundar huset och står öga mot öga med de lösa hönorna som spatserade på trädgårdsgången. Jag trodde ju att apportörerna skulle studsa till men de brydde sig överhuvudtaget inte. Skönt! Så här såg det ut när de väntade på tasstorkning. Notera katten i bakgrunden, hönorna nedanför bron och att inga fläckiga hundar är med på bilden. ;)

Fick en bild på lille Loke uppe i Haparanda också, visserligen lite suddig men jag lägger ut den ändå. Som synes är det inget fel på viltintresset!

Läser i tidningen idag att en undersökning visar att vi i snitt motionerar våra hundar 63 minuter på dag, något som SKK:s presstalesman kommenterar med att det "inte är så dåligt". Sorgligt att läsa är också att 17 % av de tillfrågade motionerar hunden mindre än 30 minuter per dag. Varför har man då hund??? Samtidigt tycker jag att detta med att mäta motion i tid är lite vanskligt. Om jag går två timmar med min kopplade hund i sakta promenadtakt i centrum varje dag eller motionerar hunden lös i skogen, på joggingturer etc halva tiden, vilken hund har i grunden fått mest motion? Igårkväll gick jag en timme ostigat med hundarna lösa i skogen och jag tror att den timmen gav mer än morgonens en och en halvtimmesrunda för både matten och hundarna. Men ombyte förnöjer!

Bilden tagen i starkt solljus så de kisar rätt ordentligt. Men jag lovar, båda två har stora, vackra ögon.

Morris har ju inte riktig kläm på detta med brudar än, han övar visserligen friskt på morsan Maya men förstod inte de båda andra killarnas entusiasm över besökaren. Själv har han haft betydligt roligare saker för sig idag, hälsar han, nämligen hönsjakt. Ni anar inte hur skoj det var! Att matte skrek och var arg bekymrade honom inte nämnvärt förrän hon plötsligt dök upp, arg som ett bi. Matte har väldigt lite humor, hälsar han.

Måste också säga att jag älskar alla mina fyrbenta gossar (de tvåbenta också så klart men det är ju rätt givet). Trots att vi haft en höglöpande tik i huset har de varit helt coola, ätit som de ska och varit tysta. Vi har kunnat gå på promenad tillsammans utan minsta stress eller knorr. De har en helt fantastisk hormonnivå som jag är väldigt glad över, den gör hundägandet enkelt trots att vi har både hane och tik under samma tak.