Jag tror att vi väntar valpar!

Fick en bild på Jotas mage för ungefär en vecka sedan. Det ser lovande ut:
 
 
Matte Katarina låter meddela att hon inte brukar ha så här stora spenar när hon löper annars. Notera också den rosa färgen. Förhoppningsvis ligger där en liten valp till mig - och till er andra som väntar på valp också! Fyra veckor kvar nu, det är nu det ska börja hända grejer! Om någon är intresserad av valp så kan det fortfarande finnas en liten chans, hör av dig snarast i så fall.
 
Däremot kan jag meddela att det var falskt alarm med Doris, det var bara en skendräktighet. Vi gör förmodligen ett nytt, lite mer allvarligt försök att para henne och Idefix till våren.
 
Min fina pärla, Jotas mamma Visa, har varit på veterinärkontroll. Såväl hundar som människor får inte sällan lite skavanker på sin ålders höst och Visa fyller trots allt elva om ganska precis två veckor. Hon fick ju struma för två år sedan och jag ville kolla att medicinen fortfarande är rätt doserad. Så står hon numera på Rimadyl för sin lilla spondylos i ryggen och för misstänkt artros i tassarna. Rimadyl kan ge leverpåverkan så jag ville kolla det också. Dessutom behövde alla hundar utom Bus vaccineras så vi fyllde bilen och åkte till den nyöppnade kliniken i Piteå. Det var ett trevligt besök, betydligt mer personligt än de stora klinikerna vi har häruppe annars. Jag gillar ju fortfarande kliniken i Skellefteå skarpt men det är onekligen lite långt att åka 13 mil enkel väg för ett blodprov och vaccination. I alla fall, alla värden var bra och de tyckte att Visa var en fräsch dam för sin ålder. Visa själv var som vanligt överförtjust över att vara hos veterinären. Tror aldrig att jag har ägt en hund som gillar det så mycket som hon, hennes mor var raka motsatsen.
 
 
Notera det rosa bandaget med små hjärtan på, så passande till mitt lilla hjärta!
 
Idag har jag mailat ägarna till Visas syskon. Jag tror att alla utom en fortfarande är i livet, dvs sju stycken. Inte illa med tanke på åldern, jag tror faktiskt att det är rekord. Den åttonde dog av en skada för några år sedan, annars tror jag banne mig att kullen varit intakt. De har varit riktigt friska och roliga, så där som alla labbar borde vara. Nu har Visa nyss löpt och jag håller som alltid andan lite grann, jag vill inte att det ska dyka upp någon livmoderinflammation nu. Det är min största fasa just nu med tanke på åldern.
 
Katten Pysen har börjat sin inneperiod nu. Han är lite som björnen, han går i ide och sover mest hela vintern. Maya och han delar gärna på hundfåtöljen, de andra hundarna är mer försiktiga.
 
 
Bus och Stina kämpar på men är lite i motvind just nu. För ett par veckor sedan var vi i Nordmaling på BPH. Där fick Buset för sig att testledaren var en skum prick och det påverkade naturligtvis utfallet. All miljöpåverkan klarade hon däremot med glans och var väldigt miljöstark. Lite konfunderade var vi ändå eftersom vi upplever Bus som en väldigt social fröken. När Stina senare provade på viltspårprov så visade hon sig från sin rätta sida och försökte närmast hångla upp domaren där i skogen. Inga besvär med att ha en främmande karl med sig i skogen, däremot roade sig fröken med en hel del dumheter under de första hundra metrarna, som att äta skit tex. Då hjälpte det inte att de sista femhundra var klockrena. Lite hormoner tror jag far runt i lilla frökens skalle, kanske i kombo med att träningen inte har varit helt optimal. Men hon är en väldigt rolig och väldigt mysig liten hund. Och så här långt en stark apportör som är tyst när andra hundar jobbar och fast i skott. Det känns värdefullt eftersom Stina håller på med sin jägarexamen just nu. Kanske kan de komma ut och jaga praktiskt nästa år..?
 
Till sist en bild på Doris. Om någon händelsevis undrar varför hon är rätt ordentligt bortskämd så kan jag meddela att den här blicken är väldigt svår att motstå...
 
 
 

Mycket på g!

Jag skäms. Jag har inte bloggat på en mindre evighet och jag förstår om ingen läser detta längre. Inte hjälper det att jag lovar bot och bättring heller, jag vet inte om jag kan hålla det. Det blir väldigt lite tid för datorn numera, jag använder mobilen till det mest akuta men sitter sällan här. Att blogga via mobilen är hopplöst, det blir inte bra. Men jag ska försöka blogga oftare. Tror jag...
 
Att bloggen står stilla betyder inte att livet står stilla. Tvärtom så rullar det på i 190 knyck just nu. Jag jobbar en hel del, anpassar mina tider efter övriga familjens och hittills har det fungerat bra, hundarna har inte haft mycket ensamtid. Morris och jag har börjat en kurs i rallylydnad, det tycker han förstås är jättekul. Ensamtid med matte som dessutom har fyllt fickan med frolic, kan det bli mycket bättre? Skulle vara då att det fanns en till alldeles väldigt snygg hund i träningshallen (Morris blev så glad över sin egen spegelbild och hade svårt att slita sig). Lille knäppgöken! Men så kul han är att träna med, han är outtröttlig och vill bara ha mer, mer, MER!
 
Nyss hemkomna från det första kurstillfället.
 
Det känns som om vi ligger hyfsat bra till om bara matten kan hålla koll på fötter och dessa förb... skyltar. Det vi behöver träna är bakdelskontroll, vissa svängar kunde absolut göras snyggare. Så det ska vi jobba lite på framöver tänkte matten. På sistone har vi tränat stå och det märks, det var ingen match att kommendera stå för fotot ovan. Killen är klart förhoppningsfull och samarbetsvillig när det kan vankas gotta.
 
Idefix sjulingar har alla hittat nya hem. Några har hamnat i min närhet på ett eller annat sätt och det glädjer mig oerhört. Jag önskar alla nyblivna valpägare lycka till och hoppas att de små krabaterna ska bli lika friska som sin pappa.
 
Nere i Dalarna har hans två valpar hos kennel Dreamcreaters hunnit med att bli fyra veckor. En tik och en hane, runda och välmående och jätte, jättefina. De kan eventuellt tingas till rätt köpare, tiken dock på halvfoder. Kontakta Susanne på kennel Dreamcreaters om du vill veta mer.
 
Bilden lånad från Susanne, kennel Dreamcreaters.
 
Här uppe i norr har vi idag haft ett lyckat dambesök och ännu en brutta väntas nästa vecka, så nu hoppas vi att det ska bli några Idefix-barn till häruppe. Sedan har vi inga mer flickor på kö utöver vår egen Doris men det blir inte aktuellt förrän till sommaren. Jag är så otroligt glad över att gossen har hållit sig frisk och fertil så här länge. Fast idag möttes jag av åsynen av ett brunvitt huvud genom fönstret när jag kom från jobbet och förstod raskt att framtassarna var på köksbordet. Tack och lov var brödfatet undanplockat. Han har sina stunder, den där gossen.
 
Min senaste labbekull har hunnit bli ett år gamla. Den första är nu röntgad, Susa (H. E Sus) har HD grad A och ED 0. Bättre kan det knappast bli! Grattis Marie och Susa och tack för att ni röntgat! Vår egen Bus röntgades i förrgår och vi väntar spänt på resultatet. En smula förvånade blev både dottern och veterinären när plåtarna visade att Bus hade en liten spricka i bäckenet. Inte ett pip eller halt steg har hon visat! Ibland önskar jag att mina två raser inte var sådana ytterligheter, cavaliererna piper ibland för ofta och de svarta kunde gärna pipa lite mer. Vi ska ta nya plåtar om en dryg månad och hoppas att det hela ska läka ihop utan mankemang. 
 
Hela gänget samlat på bilden utom då nämnda Bus. Hade hon inte varit så flitig med att ta bort hörnen på hundsängen så hade hon också rymts...
 
Visa lullar på, ganska nöjd med sig själv. Matten är tämligen säker på att labbetanten lider av demens, de flesta dagar är bra men så kommer det en dag när det blir förvirrat. Ibland får jag inte se när hon bajsar, en annan gång kan hon inte bajsa förrän jag har sagt att hon får gå iväg och göra det och en tredje kan jag absolut inte säga till henne. Jaja, vi tar det med ro. Idag har hon i alla fall haft en väldigt bra dag och till och med varit lite busig:
 
 
 
 
 
 

Igång med träningen!

Igår hade vi Cavalierträff i Hundhuset på Bergnäset. Vi blev inte så många denna gång, kylan gjorde nog sitt till. Men det blev en ordentlig genomkörare för Morris och mig. Vi tränade några rallymoment och så körde vi lite stå från sitt och lite tragglande med apportbocken. Lustigt hur olika förutsättningar man kan ha där, Morris håller gärna fast den men vill inte gripa medan en annan cavalier i gänget gärna griper men vill inte hålla. Nåväl, jag nöter på och hoppas att poletten till sist ska lossna så att han också greppar den självmant. Glad och lycklig var han i alla fall och så där underbart följsam som bara Morris kan vara. Fast vi måste jobba bort det där krafshoppandet på mattes ben, det ger inga pluspoäng i vare sig rally eller vanlig lydnad...
 
Idag har vi kallt ute, -23 visade termometern. Hundarna fick frost i skägget men så vackert det ändå är ute med all snö. Tidvis pulsade vi upp nya stigar på simdjup snö för de små så de sover ganska sött nu.
 
 
 
Visa har varit jättekonstig de senaste dagarna och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Igår hämtade jag ut Rimadyl och idag ser jag en klar skillnad. Gissningsvis är det en nerv i ryggen som ligger i kläm som orsakar besvären och så tror jag på begynnande demens, igår härjade hon och Bus i köket i över en timme och så brukar det inte vara. Egentligen har jag ju busförbud inne men jag har inte hjärta att säga åt henne. Är hon glad så är jag glad. Något med ämnesomsättningen tror jag också på, jag håller på att byta seniorfoder igen för hon har blivit tunnare och bajsar oftare. Usch, vad jobbigt det är när de blir äldre, man vet ju att det inte blir tio år till och vill inte gärna bli påmind om att dagarna tillsammans är räknade. Nåväl, med lite Rimadyl till hjälp så hoppas jag att vi ska kunna kampera ihop ett tag till. Idag har hon jagat pinne och lekt kålmask i snön men på slutet av rundan såg jag att kylan gjorde lederna lite stela. Fast det var de nog i ärlighetens namn även på matten...
 
 
 

Upplopp!

Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
 
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
 
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
 
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
 
 
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
 
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane. 
 

Valptitt och spårträning

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?
 
 
 
 
Avslutade resan med en sväng till Skellefteå för att hämta hem två hönor, två värphybrider, dock inte från hönseri men i alla fall. De är ganska korkade, ganska fega men de värper ägg och förhoppningsvis hittar de sin plats i flocken. De utmanar i alla fall ingen men får säkert ett och annat tjuvnyp av isbarhönan Rut.
 
Igår hade vi spårträning. Bus och Selma fick gå små korta viltspår och visar ett tydligt intresse för klöven. Morris och Doris fick lite längre spår. Doris spårade med stor intensitet på slagigt spanielvis men det känns som om hon har fattat galoppen nu. Morris spårar också yvigt och lite slarvigt, nästa spår blir ett med godis i för att förhoppningsvis få honom lite mer spårnoga. Men jag har hopp om de fläckiga. Så var halvsystrarna Smilla, Visa och Zäta med. De gick personspår och tyckte att det var hur kul som helst att vara med, åldern till trots. Visas spår var runt en timme gammalt. Om man bortser från att hon lyckades vinda in Morris spår och tänkte byta upp sig så gjorde hon en strålande men alldeles för snabb insats. Det gick i ett huj, minst sagt! Alla apporter markerade hon också, det har hon verkligen fattat nu. Men farten... Nåväl, tanten hade kul och det är huvudsaken. Hon är så pigg och glad nu att man blir alldeles varm i hjärtat, hoppas det håller i länge än. Nästa spårträning blir nu på måndag den 21/7 kl 19, samling uppe i skogen. Hör av er, Huset Elliotar, om ni vill vara med! Gamla och unga, svarta eller fläckiga, alla är välkomna!
 
Har också skickat in en intresseanmälan till BPH för Doris. Hoppas nu att vi kommer med, jag är lite nyfiken på hur det går till. Det var ganska dyrt, 750 kr, så jag nöjde mig med en hund. Är sugen på att göra det med Morris också men tänkte utvärdera det hela med Doris först. Och så är det lite en ekonomisk fråga också. Stina och jag har också suttit med tävlingskalendern framför oss och kollat. Nu har vi gjort upp planer... Fast Stina ligger före mig, redan nästa helg ska hon tävla lydnad med Maya. :)
 
Fler kennelaktiviteter är också inplanerade. Den 28/7 tränar vi rallylydnad med instruktör, hör av er om ni är intresserade. Och den 2/8 hade jag tänkt försöka ha en familjedag för alla med hund från Huset Elliot då vi träffas och har det allmänt trevligt. Mer info om båda aktiviteterna i min Facebookgrupp.
 
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Ljuvliga småttingar!

Igår kom det bilder från Marielle, kennel Milljas, på Idefix och Sagas småttingar, sex veckor på lördag (om jag inte har räknat alldeles fel). Alldeles, alldeles ljuvliga är de! Fantastisk färg och helt ljuvliga uttryck! Dessutom jättefin skallform på allihop, långa fina med tydligt markerad bakkant. Å, vad det ska bli roligt att följa dem framöver! Här kommer bilder, lånade från Marielle.
 
Tik 1
 
Tik 2
 
Tik 3
 
Hane 1, blir kvar på kenneln. Kommer heta Milljas Don Quixote i stamtavlan men kallas Skalman, fast han låter mer som ett busfrö än en Skalman i temperamentet... ;o) Båda testiklarna nere också, underbart!
 
Hane 2
 
Det enda felet med karamellerna är att de bor alldeles för långt bort, annars hade jag nog hängt där var och varannan dag. 
 
Här hemma var vi i Skellefteå hos Djurkliniken i måndags för en liten rekond. Idefix har haft en lös tand och har nu gjort sitt livs första (och förhoppningsvis enda) tandsanering, 9 1/2 år gammal. Jag bad dem ta allt som såg det minsta dåligt ut eftersom jag är rädd att han är för gammal för att få lugnande nästa gång det är dags. Tre tänder rök, jag hade trott på fler med tanke på åldern men han har en hiskligt bra tandstatus för sin ålder och ras. Krutgubben! Just nu är han dock lite billig, Maya är i höglöp och han vet ju vad man kan göra med brudar... Inte så att han låter hela tiden, matvägrar eller liknande men rör man sig i hallen så tycker han att han ska med. Han är mer på g än vanligt, om man säger så.
 
Visa var den stora anledningen till resan. En rad med knölar skulle bort och matte var orolig över sitt svarta hjärta. Dess bättre var de alla ofarliga, två var fettknölar och två var infekterade talgkörtlar i juvren. Tyvärr satt alltihop lite djupt så det blev ett större ingrepp än vad som var tänkt. Hon är inte så vacker under magen men det bekymrar henne föga, är man labrador så är man lycklig bara man lever och lite smärta kan man leva med.
 
Visamagen
 
Doris var också med för ögonlysning och knäintyg. Numera kan hon stoltsera med att ha både ögon och patella utan anmärkning. Skönt! Vi har tagit ett stort steg närmare en eventuell framtid som avelshund. Nu återstår hjärtintyg om ett år och så hoppas vi att Idefix fortfarande är fertil då för då ska här göras valpar med sund in- och utsida - och mer energi än vad som förmodligen kommer att rymmas i den lilla kroppen! Igår lyckades Doris få upp en flaska läsk ur en drickaback som hon sedan elegant skalade bort hela etiketten på utan att skada själva flaskan. Hon är pysslig, min lilla kalaspingla!
 
Lagom till vi kom hem från Skellefteå så blev Morris halt. Vi var ute och cyklade, han, Doris, Idefix och jag. När vi kom in så blev han plötsligt pipig och olycklig. Jag försökte kolla men på cavalierers vis var han närmast döende och skrek vartän jag tog. Först trodde vi på analsäckarna, därefter buken (gissa hur orolig jag var då?), så ryggen, tassen och nu har vi kommit fram till att det nog sitter i ena frambenet. Han har inte haltat det minsta men skriker till när man lyfter i vissa lägen. Nu kör vi på Metacam i några dagar och hoppas att det ger sig, alternativt faller i glömska hos lille farbror. Haltar man inte ens utan Metacam så kan det inte vara jätteallvarligt, tycker matte. Men de där stora ögonen och ljuden kan verkligen skrämma livet ur en annars ganska så luttrad hundägare. Mattes prins!
 
Det låter som om det kanske, kanske är fler Idefixvalpar på gång. Lite tidigt att säga än dock, jag återkommer så snart jag vet mer. 
 
 
 
 

Påsken är över

Påsken är över och vardagslunken har sänkt sig över Bälinge igen. Äldste sonen har varit hemma i en dryg vecka men igår var han tvungen att återvända till Umeå. Jag trivs så gott med alla barnen hemma och tycker att det känns så tomt när han åker iväg. Undrans om man någonsin vänjer sig?
 
I söndags var det dags för Melvin att flytta. Också det var en vemodig dag, även om jag så länge har sökt efter en bättre lösning för honom så känns det ledsamt när de ska flytta ifrån mig. Sista hundpromenaden med hela gänget, sista kramen, sista... Även husets båda söner var ledsna och grät när han hade åkt. Han har varit en fantastisk kompis till dem och är ju en underbar familjehund på alla sätt och vis men det räcker inte när man lever i kennel. Man måste trivas med det livet också och det har han tyvärr gillat allt sämre. Nu bor han på prov hos Marianne med familj i Norrfjärden, får allt ljus på sig och en massa kärlek från hela familjen och jag ser på de bilder som jag har fått att han trivs som fisken i vattnet. Tänk er själva att vara Melvin, slippa trängas med de andra hundarna utan få fri tillgång till två tonårshussar och dessutom få följa med sin matte på jobbet om dagarna, Det kan inte bli bättre! Jag önskar dem verkligen lycka till och hoppas att de ska få många roliga år framöver - och att vi ska få vara hundvakt när så behövs.
 
Sista rundan fick han och Visa härja och busa med en leksak i skogen. Det gjorde de så att Visa blev halt efteråt, det märks att hon är äldre nu och jag gissar nästan att hon har fått lite artros fram. Lite Rimadyl i några dagar så är hon på g igen, nu finns ju ingen att härja med på ett tag så nu går det lugnare till. 
 
 
 
 
De fläckiga tror jag också saknar sin svarte kompis lite. Morris har ju alltid sovit med Melvin och Doris har följt honom som en skugga och försökt att hänga med på hans upptåg. Det är nog tur för flocken att det blir en svart liten fröken kvar här hemma som kan hålla dem igång. Stina spanar för fullt på dem och en favorit har börjat utkristallisera sig. Det verkar som om tiken med lila på nacken ska bli Stinas Lilla Bus.
 
Igår hade vi finbesök av valparnas "farmor", Temppus uppfödare Anna-Liisa. Det var otroligt roligt att ses igen och att få hjälp att ställa upp valparna på bordet. Där fick jag en hel del tips, hon hade verkligen den rätta knycken och valparna stod snyggt uppställda framför kameran. De ser inte så pjåkiga ut, tycker jag. Här följer ett axplock.
 
Den större hanen.
 
Stinas favorit.
 
Den lilla tiken med rött på rumpan, av barnen kallad Monstret.
 
Igår fick Doris komma och vara en stund med valparna. Som hon har längtat... Både hon och Maya har stirrat längtansfullt på grinden till köket och varit redao att ta över ruljansen därute. Och igår fick då Doris agera storasyster. Det tyckte både hon och valparna var riktigt skoj och Doris protesterade högljutt när jag skiljde dem åt efter ett tag. Det blev lite välan livat ibland, kanske, de små hängde inte riktigt med i alla svängarna än. Men om några dagar får hon nog passa sig...
 
 
 
 
 
 

Det drar ihop sig

Igår åkte jag till Byske och hämtade Raya. Med i bilen fanns även Visa, jag ville kolla upp hennes seghet och mystiska håravfall. Som vanligt såg jag tusen elaka tumörer framför mig och var rädd att hon inte skulle vara med hem. Vi tog vägen om Skellefteå och den underbara djurkliniken där. Båda hundarna var lika överlyckliga över att träffas och över den skojiga utflykten till "tant doktorn". Tänk om man själv var ens hälften så glad över ett stick i fingret... De tyckte att Visa var fin för sin ålder men tog prov på allmäntillstånd samt sköldkörtelfunktion. Raya fick ta progesteronprov.
 
När prover var tagna så styrde vi kosan hemåt. Provsvaren kom under eftermiddagen. Visas prover visade på nedsatt sköldkörtelfunktion så nu är det medicin som gäller för henne framöver. Jag är oändligt glad över det, förhoppningsvis innebär det att jag får tillbaka en piggare och gladare Visa som dessutom får tillbaka pälsen. Lite trist med kronisk sjukdom på ålderns höst men av allt jag oroat mig för var detta det snällaste. Har man knappt haft en enda sjukdag i sitt drygt nioåriga liv så är det helt OK att få en krämpa nu. 
 
Rayas prov visade att bästa dag för parning förmodligen är på torsdag. Så då styr vi kosan mot trakterna av Uleåborg. Det ska bli så galet spännande! Håll alla tummar för oss då!
 
Sjutton minusgrader har vi idag. Det innebar täcke på för några av hundarna när vi tog middagsturen på isen. Snäll mamma som jag är så tog jag även med Stinas hundar. Känslan var lite som att vara dagisfröken, inbillar jag mig. Alla småhundar och Visa fick krypa i varsitt täcke (och Visa ägnade som vanligt större delen av rundan åt att försöka få av sig sitt). Så koppel på alla utom mina båda svarta, för vidare transport till isen där alla fick springa lösa. Efter trekvart var vi hemma igen och nu skulle alla hundar ur sina täcken. Pust...
 
Några har busat i köket idag, haft dragkamp och jagat varandra runt köksön. Några är skäligen misstänkta för detta, sin oskyldiga uppsyn till trots.
 
 
Melvin är i alla fall helt oskyldig, det vet jag.
 
 
Till sist vill jag avsluta med att säga grattis till Hockey-kullen, en dag i efterskott. Tänk att de fyllde veteran igår! Hoppas att de blev ordentligt uppvaktade på den stora dagen.
 
 

Planerar för framtiden

Nu är jag av med piratlappen och ser på två ögon igen, även om jag fortfarande får salva och vila högerögat lite. Men det går stadigt åt rätt håll. Och Doris är fortsatt portad från sängen, till Pysens stora lycka.
 
 
Häromdagen stekte jag köttbullar. Så här såg det ut då nedanför fötterna:
 
Tre förhoppningsfulla som hoppas på fallfrukt... Annars fixar Doris sina egna "köttbullar", idag var hon så vedervärdigt äcklig under morgonpromenaden att jag inte ens tänker skriva vad hon gjorde. Jag kan väl nöja mig med att säga att hon är den optimala kretsloppshunden och att jag är glad att hon inte längre sover i min säng. Äckelfian!
 
Visa är lite trött och ganska lat. Hon tuggar ju hejdlöst på allt hon kommer över där hon går längst bak i ledet under promenaderna. Oftast ligger hon 20-talet meter bakom och det blir lite jobbigt när man går längs en väg och det kommer en bil. Melvin ligger ju allt som oftast tjugo meter framför. Han kommer fort tillbaka men det gör inte hon. Så nu manar jag på henne och ser till att hon också är framför. Alla som känner henne kan ju ana vad hon tycker om det och gamla labbetanter kan vara tjuriga. Det i kombo med att hon nog blir lite stel av halkan gjorde att hon helt dissade gårdagskvällens runda. Vi hade gått lite drygt 5 km sammantaget tidigare på dagen och att då gå ungefär 2,5 till, det såg hon ingen poäng med. Hon bara låg kvar i hundkorgen i hallen och tittade på mig och de andra med en blick som sa det mesta. Och OK, har man passerat nio så kan man få välja sina rundor. De andra är ju åt andra hållet och saknar botten när det gäller promenader. 
 
Nu när ögat går åt rätt håll kan jag fortsätta med planeringen inför nästa vecka. På måndag åker jag först till Byske och hämtar hem Raya. Därefter till Skellefteå djurklinik för ett progesteronprov. Förhoppningsvis säger det att vi kan åka till Finland på tisdag eller möjligen onsdag så då gör vi det och sedan åker jag tillbaka med Raya. Så hoppas vi på ett alldeles väldigt lagom antal valpar med beräknad födsel i mitten av mars. Lagom antal och lagom fördelning vill jag ha, det är väl inte att önska sig för mycket? ;o)
 
Vi hade elektriker här före jul för att ordna det sista i köket. Naturligtvis gjorde de en idiotkoppling, istället för att koppla ihop fönsterlamporna som de så fiffigt föreslog, kopplade de ihop den ena fönsterlampan med belysning över ena arbetsbänken. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Igår skulle de komma och fixa till det så jag stoppade labbarna i tvättstugan (varenda gång har det nämligen kommit en allergisk kille dessutom) och de fläckiga i sovrummet. Labbarna köper att de inte får hälsa, det är sämre med de små som inte för sitt liv kan begripa varför man inte ska välkomna en gäst och därför gör sig bäst bakom stängda dörrar. Så där väntade vi... och väntade... Tills husse ringde och sa att elektrikern fått uppsöka akuten och inte skulle komma. Ridå. Nåväl, det gick ingen nöd på oss.
 
 
 
 

Tacksamhet

Jag tänkte jag skulle uttrycka lite tacksamhet här i bloggen, det är verkligen på sin plats. Först vill jag tacka de som engagerat sig i Melvins öde. Oavsett om vi kommer fram till en ny lösning eller inte så uppskattar jag mina vänners engagemang oerhört. Ni vet vilka ni är, stort TACK. 
 
Så vill jag uttrycka glädje och tacksamhet till de valpköpare som jobbar praktiskt med sina hundar. Missförstå mig inte, jag är oändligt glad över alla meriter som ramlat in genom åren. Men det finns också valpköpare vars hundar kanske passerar tämligen obemärkt genom SKK:s dataregister men som gör en stor nytta vid praktisk jakt. Detta är ju ändå labradorens huvuduppgift, att fungera som apportör vid exempelvis sjöfågeljakt. Därför gläds jag oerhört när till exempel Lokes matte ringer och berättar att gossen har skött sig strålande vid sjöfågelpremiären uppe vid gränsälven. Nedan en bild på den and som matte sköt och Loke levererade in.
 
 
Doris mage var bättre igår, endast en hög kom på hela dagen och den var i fin form. Så på eftermiddagen gav vi oss ut till klubben för att bekanta oss med omgivningarna medan Stina tränade med mamma Maya och storebror Morris inför helgens tävlingar i Boden. Spännande, tyckte Doris som tack och lov inte visar minsta tecken på åksjuka utan glatt hänger med på bilturer och utflykter.
 
 
Lite övermodig av magläget och av den information matte läst på nätet, började hon optimistiskt blanda i lite valpfoder i maten till kvällen. Vips, så kom magontet tillbaka och natten har tillbringats på soffan med Doris på magen, när vi då inte har varit ute och låtit maginnehållet rinna ut. Tillbaka till ruta ett... Trött matte sitter nu och försöker jobba lite men hjärnan jobbar långsamt idag.
 
Visa är tjock som en gris, seniorfoder till trots. Köpte ju Purinas i tron att det skulle vara extra bra med tanke på prislappen och med tanke på att jag är så himla nöjd med deras andra foder. Men trots liten ranson är Visa tung och seg. Vi fortsätter vår jakt på ett senior- och lightfoder värt namnet. Senaste inköpet är en säck Doggy, om Purina kostade så är detta motsatsen men det är svenskt så vi hoppas på det. Matte kämpar på med att få Visa i form medan Visa själv jobbar åt det motsatta hållet. Manar jag inte på henne så ligger hon i bakvattnet på promenaderna, lullar på i ett måttligt tempo och smakar friskt på det som bjuds. Matte har ju inga ögon i nacken, det vet hon alltför väl. På dagarna tassar hon in i det förbjudna vardagsrummet där Doris alla tuggben ligger. Hon norpar ett och smyger lika tyst in längst in i tvättstugan där hon glatt klämmer i sig det. Idag har hon avslöjat sig när hon blivit välan slafsig och ljudlig. Några av de dyra älgtuggchipsen som jag investerade i med tanke på tuggbensdebatten, de verkar ha hamnat i Visas mage. Så mycket för det lightfodret...
 
Kärt barn har många namn, så också mina hundar. Doris kallas inte sällan för Snoris, inte vackert men ibland speglar det nog vad i alla fall de vuxna hundarna tycker om henne. Husse klagar över namnvalet, han har svårt att hålla isär Morris och Doris. Märkligt nog vill ingen hund lystra till namnet Dorris som han fler än en gång har försökt använda...
 
 
 
 

Den lata skatan...

 
 
Cyklade med mina hundar i förrgår kväll. Alla tre sprang lösa i skogen, Visa så klart sist i ledet. Stannade för att köra en omgång Furminator på Melvin. Morris kommer knatande men någon Visa ser jag inte. Till sist dyker hon upp - gåendes! Då har vi kanske cyklat i 400 m... Mattes tålamod tröt och jag kommenderade "gå på". Det är som att säga "du ska få stryk" till Visa, hon ser döende ut och går rakt ut i blåbärsriset. Men nu var matte arg, jag marscherade ut efter henne, tog på kopplet och släpade tillbaka henne på stigen. En dask på rumpan och titta, tanten kunde plötsligt trava! Det gick nästan hela vägen fram tills vi skulle koppla men så plötsligt såg hon döende ut igen och - ut i riset! Nu var jag less, slängde cykeln på backen, knatade ut efter labradortanten, tog på kopplet och mer eller mindre släpade tillbaka henne till stigen. Sedan fick hon springa i koppel och jadå, hon låg längst bak i snöret och min handled värkte när jag kom hem. Så kom vi till nästa stig, jag prövade att släppa och se - plötsligt gick det att både trava och galoppera! Ibland blir jag så trött på skendräktiga, sega tikar...
 
Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...
 
Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.
 
Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.
 
 
Stina och jag försökte som vanligt fotografera valpar på bordet innan flytt. Ha! Det gick ju - inte alls! De var helt galna, krafsade för att få godiset eller skulle hoppa in i kameran. Inte ett dugg rädda, bara fulla av liv! Nu har jag inte kollat på alla bilder än men jag anar att just ingen går att använda, tyvärr. Jag är urusel på uppställningsbilder, den saken är klar.
 
På fredag morgon lämnar Stina och jag alla hundar i händerna på grabbarna och flyr iväg till London och Skövde några dagar. När vi kommit tillbaka hem, har P & L just flaxat iväg till Rhodos. Vicke håller ställningarna här hemma de få timmar som tidsglappet utgör. Vi ser fram emot några dagar i London med musikal, teater och så har vi bokat bord på en av Jamie Olivers restauranger. Spännande!
 

Den inbillade sjuka

Visa har varit lite småseg en tid, släpat efter på promenaderna, flåsat och varit allmänt loj. Eftersom jag också tyckt mig känna ett par knölar i hennes sedan tidigare förstorade spenar (skadade för ett par år sedan så det har bildats ärrvävnad i dem) kände jag att en kontroll var på sin plats. Såg framför mig tumörer i spenarna som spridit sig till lungorna, kanske spondylos eller något annat i ryggen, utslitna höfter och/eller knän mm mm. Så i onsdags var vi på djurkliniken på koll. Visa blev klämd, känd och böjd i rygg, nacke, ben och svans. Och befanns vara ovanligt fräsch för sin ålder, fantastiskt mjuk i både leder och muskler. Aningen stel i en rörelse i nacken men det var allt. Prover togs också, alla värden var i topp. Ridå. Lilla tanten är helt enkelt lat. Det kostade en tusenlapp att konstatera det. 
 
Småttingarna är ljuvliga. De nattar runt 21 varje kväll och sover tills vid stiger upp vid 6.30-7. Då är det panik i lägret, vi försöker få ut dem direkt och fyra valpar kan raskt producera 12-15 högar. Imponerande! 
 
I morse inträffade dock ett litet missöde. De sover ju i en canvasbur i köket. Uppenbarligen hade jag missat att stänga luckan till denna för klockan fem hördes mystiska ljud från köket, krafsande klor mot kartong. Det betyder lösa valpar i köket! Marie tofflade yrvaket ner men för sent, visserligen var min ankomst uppskattad men de små hade redan hunnit uträtta alla behov i köket, gånger flera dessutom. Bara att städa... Sedan fick jag dock sova, Stina tog nästa pass. Underbart!
 
Morris har sovit i sängen i natt. Matte tycker att han har skött sig exemplariskt, husse knorrar lite över att han har agerat landningsbana. I min värld har den lille morrige legat blick stilla mellan våra fötter hela natten. Husse har dock en lite annan bild av verkligheten... Nåja, han fick inte frispel eller försökte käka hudkräm mitt i natten så det går framåt. Jag ska införskaffa en hundsäng och ställa bredvid min säng så kan han (och sedan Doris) sova där ibland. Morris föredrar nog golvet framför sängen och det är i och för sig inte fel. Min lille prins!
 
Så några bilder då. 
 
Busbröderna
 
Hobbe dödar bläckfisken
 
Lilla grodan Doris
 
Doris gomage
 
Hugo filosoferar en stund
 
Och som vanligt ingen bra bild på Sigge. Han springer ur bild... :(
 
Måste berätta att Idefix har haft dambesök också. På lördagen ville hon inte alls utan fräste men på söndagen tyckte hon att läget var ett helt annat så då fixade de det lätt som en plätt. På måndagen stod hon också bra men då slarvade den här matten och kollade inte ordentligt så killen hamnade utanför. På tisdagen fick vi inte heller till det, då stod hon inte heller lika bra. Men en kalasparning fick vi så nu hoppas jag innerligt att det ska ha fastnat. En jättetrevlig och sund tik i fin storlek, trefärgad så det blir också spännande. Vi håller tummarna för ett gäng valpar som vi kan åka och pussa på när de egna har flyttat ut.
 
 
 
 
 
 
 

Många besökare idag

Idag har vi haft många besökare, först var BrittMarie här en sväng och på eftermiddagen kom Marianne. Idefix blev helt galen när Marianne kom, tydligen förknippar han henne med gobrudar för han smet iväg och försökte lifta med henne till brudarna i Norrfjärden. Knäppa lilla hund! Kul i alla fall med besökare, det uppskattar både jag och småtrollen. De har fått vara ute en del idag, hoppas det betyder att de sover gott och länge i morgon bitti. Två morgnar på raken nu med uppstigning vid 6, hoppas på en tredje. Och vill de sova längre är det OK, det med.
 
Stina och jag fotade hundar för ett par veckor sedan, eller rättare sagt - vi fotade de fläckiga gossarna. Sedan har bilderna suttit fast i hennes kamera ett litet tag men idag kom de loss. Här är först ett par på Idefix:
 
 
 
Han är rätt söt, lill-gubben. Lite uppspelt nu när Visa höglöper, första gången någonsin som han faktiskt bryr sig om det. Inte så att han är jobbig men han raggar lite om vi går på promenad. I helgen ska han eventuellt få dambesök, anar att han kommer att ragga då med. Idefix gillar ju brudar... ;o)
 
Så en bild på min lille prins Morris:
 
 Jag tycker att han har kommit sig otroligt de sista månaderna, inte minst pälsmässigt. Lite synd att han inte kan ställas ut, han ser inte så tokig ut. Fast själv är han nog lika så glad, han är ingen vän av pälsvård utan skulle helst gå omkring som en enda tova och aldrig komma nära en kam eller karda. Klotången är däremot helt OK. Han är en ljuvlig gosse, min lille prins, så otroligt behaglig att ha omkring sig.
 
Det är dåligt med hundträning nu men jag försöker i alla fall träna lite under våra rundor. Tycker att Morris fotgående har varit lite si och så men nu börjar det äntligen lossna. Han har trängt så kosmiskt innan men nu verkar poletten trilla ner. Då tar vi tag i läggande från stående samt i ställande. Få se om vi får ihop lydnadsettan i år eller hur det går. Inpsirerades av Yvonne och Milton i Skellefteå som lyckats strålande (grattis om du läser detta), ska bara försöka hitta tid och inspiration i allt valppyssel. För cavalierer kan, även om de är små.
 
Är lite bekymrad över Visa, tycker inte att hon är sig helt lik utan segare än vanligt och tycker mig känna något som känns som en knöl i hennes ena spene. Ska ringa i morgon och se om jag kan få en tid på djurkliniken. Inte jordens bästa tid för veterinärbesök så här mitt i vikarietider men det kan inte hjälpas. Min pärla ska inte må dåligt. Visserligen löper hon nu men jag tror inte att det är därför hon segar som hon gör.
 
Killarna har kommit hem från sin resa till mor- och farföräldrar i södern. Det är otroligt gott att ha familjen samlad igen och så kul att höra dem berätta om hur de har haft det. Stina sliter med sommarcaféet, imorgon får hon lite hjälp av bröderna och det kan hon nog behöva. 
 
Var ute med hundarna en sväng idag, som vanligt tillsammans med katten. Då slog det mig att jag är lite som Bodils minicirkus! Visserligen har jag ingen papegoja men jag har en galen liten höna som tar sig ut stup i ett och följer med mig på tomten. Kan jag lära henne att gå med på promenaderna så borde succén vara given... ;o)
 
 
 

Aldrig får man vara riktigt glad :(

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(
 
Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.
 
I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?
 
På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...
 
Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Linjetag med funderingar

Gick som vanligt på isen med hundarna idag. Stina är piggare så jag slapp ta med någon av hennes, jag är så nöjd med "bara" tre. Trampade på det uppmärkta spåret mot Tomholmen när jag insåg att Melvin inte längre hade repleksaken i munnen. Noterade att det låg något drygt 100 m bort och anade vad det var. Satte Melvin, skickade Visa på linjetag och spanade in Morris reaktion. Han brydde sig inte alls, varför springa efter en hund som är dum nog att springa efter en sak? Visa däremot skuttade iväg på sedvanligt tantmanér, lycklig över en arbetsuppgift. Tillbaka kom repet, vi busade, belönade och knallade vidare. Efter en bit var det utbytt mot pinne och det blev Melvins tur att ta linjetaget efter tappad leksak. Melvin springer en bit i full sula (han har en stil som får en att undra hur lång tid det ska ta innan alla de fyra långa benen har trasslat in sig i varann och han ligger på backen) innan han dras mot ruskorna som markerar spåret på vänstersidan. Kommando från matten får honom att fortsätta framåt men trots att han ser repet, dras han åt sidan. Väl hos repet plockar han upp, stannar och tittar runt innan matte blåser inkallning. Då vänder han upp och kommer. Detta j-a tittande, ska jag aldrig lyckas få bort det? Matte är inte helt nöjd med dragningen åt sidan heller, vi lämnar leksaken och gör om. Aningen bättre resultat men fortfarande tendens till tittande. Suck. Visa får göra ytterligare ett lååångt linjetag innan vi är hemma och är väldigt nöjd med sin insats. Matte också, hon är en liten pärla, min Visa.
 
Väl hemma funderar jag över hur gossen förändrats med kastreringen. Borta är hans vaktande på flocken och hans uppblåsta läge vid möte med andra hundar, hundar vi möter är inte längre potentiella fiender utan potentiella lekkamrater (undantaget de hundar han redan tidigare har en dålig relation till, som byns ständigt juckande flathane). Stressen känns också mindre, förmodligen för att han inte längre måste hålla koll på brudar, inkräktare mm. Däremot vet jag inte om fokuseringen är så mycket bättre, dagens lilla övning gav en hint om det. Där ryker väl mina drömmar om en spårkarriär... Nåväl, han är väldigt lycklig och väldigt go som hund, min svarte prins, även om årets tävlande kanske får styras mer mot det fläckiga hållet. Men vi får se hur det artar sig.
 
Visa har ånyo fått flytningar efter löpet, helt luktfria och färglösa sådana. Suck. Tror inte på detta med uvi, ska testa tipset jag fick från en veterinär att ge henne mjölksyrabakterier i vulvan (har köpt hem något som jag tror heter Laktal balans eller liknande från apoteket) och så ska jag testa att ge lite c-vitamin också, om utifall att. Pigg och glad är hon, även om hon som vanligt är rätt seg efter löpet. Fast jag har sett henne segare, hon är inte allra värst.
 
Den lille brunvite är pigg som en lärka igen och fattar inte varför han inte får hoppa upp och ner som han vill eller springa hur han vill. Livet är orättvist, hälsar han.

Vinterkyla

Gårdagens förmiddagspromenad företogs i -25 grader. Hade tänkt gå en pyttekort sväng men det blev en normallång runda trots allt, dock dagens enda sådana. Föresatsen att hålla Morris kopplad försvann på något sätt, bäst som jag gick där och funderade så insåg jag att killen var lös och att det förmodligen måste vara jag själv som släppt honom medan jag tänkt på något annat. Nåja, lika bra att ta tillfället i akt och träna inkallningar. Och tänka sig, killen kom som skjuten ur en kanon när matte ropade! Vi tränade inkallning, fotposition och allt gick som en dans. Matte kom att tänka på att det kanske hängde ihop med rösten, några hesa dagar efter avgrundsvrålet gjorde att matten inte lät som förut, medan hon under gårdagen åter kunde kvittra i närmast falsettläge. Jodå, så måste det vara. Nöjd med detta trampade jag vidare på isen tills vi kom till det ställe där kopplet ofta kommer fram. Vips, så kutar den lille fläckige iväg och tänker inte alls komma på inkallning. Så mycket för den teorin... Nåväl, vi kämpar vidare i hjärnornas kamp, den lille och jag. Inte riktigt väder för lydnadsträning igår men vi körde lite fotgående en kortis längs trädgårdsgången och det gick hyfsat. Inte kalas men hyfsat.
 
I tjugofem kalla tyckte matte att labradortanten skulle iklädas täcke. Sagt och gjort, Tutans gamla vintertäcke letades fram, aningen stort för Visa men fleecefodrat och mysigt att ha på sig. Den lille fick också krypa in i sitt lilla täcke, köpt ifjol och med superb passform. Båda fästs med resårband runt låren, något båda hundarna ogillar och som får dem att gå lustigt bredställt som om de hade gjort i brallorna. Efter en stund fann sig dock den fläckige i sitt öde och skuttade runt som vanligt. Men inte den svarta... Hon krumbuktade likt en unghäst som får på sig sadel för första gången. Hon ruskade kraftigt på sig och tittade på täcket som om hon förväntade sig att det skulle ramla av. Hon rullade i snön, hon kliade och hon ruskade igen. Täcket satt kvar. Då gav hon upp och larvade fram med sin bredställda gång, dock utan att uträtta några behov. I vanliga fall gör hon detta så fort vi når skogen men igår, icke. När halva rundan var avklarad och inget hade hänt började jag fundera på att ta av täcket men precis då satte sig tanten och kissade. Antar att det inte gick att hålla emot längre. Labradorer kan vara ruskigt tjurskalliga om de sätter den sidan till. (Visa tog sedan en gruvlig hämnd på matte genom att sitta och släppa ljudliga, illaluktande fisar alldeles bredvid matten när hon åt sin lunch...)
 
Odågan... ;o)
 
Har bestämt mig för att sluta ta hem hundmat till försäljning. Med endast två labbar hemma har jag väldigt liten egen åtgång på foder och med bara några få externa "kunder" känns det lite jobbigt att behöva ta hem 24 st säckar. Lite surt för jag har varit väldigt nöjd med både pälsar och hull med det här fodret och det är väldigt plånboksvänligt. 

Löptik tralala

Visa började löpa samma dag som hon lämnades till hundvakt. Otroligt pinsamt, det fanns inte i min sinnevärld att hon skulle börja löpa tidigare än vanligt. Tack till Marie som stod ut med henne. Väl hemma så är Visa nu på dag 14 i löpet och här är hur lugnt som helst. Melvin hälsar att han inte är intresserad av brudar längre sedan vissa delar avlägsnats. Den lille trefärgade är lite intresserad av att lukta men eftersom den store svarte inte verkar bry sig, bryr han sig inte heller. Helt otroligt! Idefix har ju aldrig brytt sig om löpande labbedamer, kanske har det också viss inverkan på den trefärgade.
 
Promenaderna är också underbara nu. Ja, Visa har inträtt i löpkoma med ett evigt nosande och kissande men killarna bryr sig inte utan springer före och letar spännande pinnar. Matten njuter av lugnet och friden. Det är också skönt att se att den svarte gossens stress har lagt sig, nu hyser jag ett litet (OK, ganska stort) hopp om att koncentrationssvårigheterna också ska vara lösta och ser med glädje fram emot det här året. Bara snön försvinner så ska vi ge oss ut i spårskogen! Fast OK, det får gärna dröja ett tag, först vill vi komma ut på isen och promenera.
 
Igår fick matten hjärnsläpp och blandade ihop de svartas fodertunnor. Jag fyllde en säck i varje tunna innan vi åkte men igår kom jag inte ihåg vems foder som var i vilken. Bitarna är till förvirring lika men till sist bestämde jag mig för att jag hade koll. Det hade jag inte... Melvins mage klarade Visas lightfoder utan bekymmer, medan det var lite värre för henne som fick energifoder. Matte har fått sitt straff, Visa har velat ut varannan timme hela natten så nu sitter jag här alldeles hålögd och kan knappt komma ihåg mitt eget personnummer. Tur i alla fall att jag hade Canikur och Prokolin hemma, det stoppar det mesta. Fast Visa hälsar att hon tycker att hon fått alldeles för lite mat idag...

Fler bilder

Om någon vill se fler bilder så finns det ett helt gäng på Facebook hos Älvdalens hundhälsa. Lite kul att få bilder på det samlade folket också, jag fotade ju mest hundar. ;o)
 
Lite skit här just nu. Har haft huvudvärk en längre tid och insett att bihålorna spökat men trodde i min enfald att kroppen kunde läka ut det på egen hand om jag bara sprejade näsan. Det kunde inte kroppen... I söndags trodde jag att huvudet skulle sprängas, det var så ont att källan till smärtan inte gick att lokalisera. Så det blev läkarbesök igår. Nu har jag fått både antibiotika och rinexin och det känns redan bättre. Däremot har jag en tand som bråkar lite också, förhoppningsvis är det bihålorna som ligger bakom, annars måste jag till tandläkaren. Och hur mycket jag än gillar min tandläkare privat, vill jag ogärna uppsöka henne å yrkets vägnar. Jag har panisk skräck för tandläkare, så där att det nästan varit lite jobbigt. Men tandvärk är inte heller kul... Håll tummarna för att det lägger sig!
 
Aktivitetsnivån här har varit låg de senaste dagarna tack vare mattens ohälsa. Att dessutom alla Melvins promenader sker i koppel gör att han är tämligen odräglig att ta med sig ut nu. Kan säga att han är billig nästan varje runda. Hoppas innerligt att stressnivån sjunker när han får börja vara lös igen, det var ju själva tanken med hela ingreppet. Det och att vi ska få det lite lugnare vid flickornas framtida löp.
 
Vi har ju ny soffa i tv-rummet. Där är inga hundar välkomna, det var de inte i den gamla heller. Men i morse hittade dottern en liten labbeboll i soffan. Det var Visa som hade smugit sig dit när övriga huset sov. Jodå, den får godkänt, hälsar hon. Matte suckar och konstaterar att damen börjar ta sig friheter nu när hon uppnått veteranålder. Hon är ju så försynt i sin uppenbarelse att det är svårt att bli arg på henne också. Min prinsessa!

Inga kulor i grenen

När det lackar mot jul har Melvin blivit av med sitt julpynt. Det gick fort och smidigt, vi åkte till veterinär Rösäter, besöket varade i totalt 1 1/2 timme och kostade blott 2200 kr. Gossen har ju aldrig varit sjuk, så matten hade dålig koll på vikten. Gossen själv hade dålig koll på kroppen igår och kunde inte för sitt liv begripa varför han placerats i tvättstugan iförd parabol. Lite groggy var han igår men idag är han sitt vanliga jag. Morgonrundan blev kortare än vanligt, -20 tyckte matte var i kallaste laget för en nyopererad hund och kortade ner den. Dumt, tyckte Melvin. Inte kan han begripa varför han ska gå kopplad heller, på sitt vanliga vis så "glömmer" han ideligen att matte är i andra ändan. Matte kommer att ha väääldigt långa armar när de här 14 dagarna är över.
 
Nästa problem är detta med rastningen. Kissa är inga bekymmer, möjligen skulle matte önska att den svarte prinsen gjorde lite större och färre pölar likt sin fläckige lillebror. Men det där stora... Det ska göras under en gran där ingen ser en, tycker Melvin. Men - hur blir man osynlig med en matte 150 cm bort!?!? Nöden har ingen lag, efter att ha stretat åt var sitt håll ett tag, fann sig gossen i sitt öde och satte sig en och en halv meter ut i skogen medan matte stod kvar på stigen. Seger för matte!
 
Sådana här gånger önskar man att hundarna var aningen mer koppelvana. Minns med fasa när vi var på O-ringen i Eksjö och Visa hårdnackat vägrade att uträtta behov i koppel. Kissade gjorde hon motvilligt men inget mer. Att släppa loss henne var otänkbart med husvagnar och orienterare precis överallt. Efter tre dagars envist vägrande från den lilla damens sida så kunde hon inte hålla emot längre utan det liksom pluppade ut där bak medan hon gick. Men sätta sig i koppel - aldrig!
 
Lämnade in urinprov på Visa också igår. Allt ser bra ut förutom lite kristaller, så för säkerhets skull vill de att jag röntgar henne och kollar att det inte är någon större kristall i urinblåsan. Det hoppas jag att det inte är, nu vill jag vara klar med veterinärbesöken för ett tag framöver. Men det känns bra att de är noga. Visa själv tycker att hon är friskare än frisk, härom kvällen attackerade hon en intet ont anande Melvin. Det brukar vara tvärtom, jag vet inte vad som flög i henne. Men kul att tanten är pigg. Min lilla pärla...

Tidigare inlägg
RSS 2.0