Till alla er som tror att man täljer guld som hunduppfödare

Till er kan jag berätta att det gör man inte. Tvärtom så är det ett riktigt skitgöra, i alla fall om man ska göra det grundligt. Jag kan ta ett litet exempel från min vardag just nu.
 
Torsdag i september: friluftsdag på jobbet, lite efterarbete innan jag kommer iväg. Därefter stressa hem för att kasta sig i bilen och köra till motell i Härnösand. Kommer fram vid 22-tiden, somnar ovaggad och sover - för länge!!! Upp och iväg kl 8 för att köra till Sundsvall. Äter torr kanelbulle till frukost, inhandlad på bensinmack kvällen före. Hämtar liten, underbar och egenuppfödd labbetik och vänder hemåt mot Luleå. Stressar för att komma till Skellefteå i tid för progesteronprov. Total kostnad är 600 spänn för övernattning, ungefär detsamma för progesteronprovet samt då bensinpengar för ungefär 100 mil i bilen.
 
Progesteronprovet visar att det inte är dags. Nytt prov på tisdagen föreslås. Detta tar vi på hemmaplan, bara två mils resväg och så en kostnad på drygt 700 kr. Fortfarande inte dags. Nytt prov torsdag, nya 700 spänn hostas upp och nu verkar det bli parning på söndagen. Ledig fredag men häpp, då ska husets hane inseminera tik kl 9.00 på morgonen. Upp och iväg, nätt bilresa denna gång, "bara" cirka fem mil enkel väg. Flopp, hanen låter sig inte luras så inga simmare kommer ut trots idogt trälande med tik framför näsan. Hem igen, visserligen ingen kostnad utöver bilresan som jag stod för men heller inga intäkter och timmar borta till ingen nytta.
 
Idag söndag; bilresa till Haparanda för möte med finsk hane i skogsområde. Halvdan parning utan hängning. Parningsavgift 100 Euro plus lite drygt 100 för EU-pass som jag ville betala eftersom den egna tiken inte var vaccinerad. Totalt lite drygt 2000 kr. Notera att jag nu är uppe i över 4000 kr i utlägg utan att ännu veta om jag har tillverkat en endaste liten labbesvans! Inget ovanligt alls om man ska göra detta seriöst och noggrant. Väl hemma behövde tik badas och mattes kläder läggas i tvätten. 
 
Återstår att lämna tillbaka den (förhoppningsvis) blivande mamman i Sundsvall och eventuell övernattning i samband med detta. Och observera (igen!), jag klagar inte. Jag vill bara att världen därute ska förstå att det inte är pengarna som driver oss, vi är entusiaster. Vi lägger ner eoner av tid på denna vår hobby och är oändligt glada om den går jämnt upp när vi gör vårt slutliga bokslut. Och gör den inte det så har vi haft förbaskat roligt under tiden och förhoppningsvis fått till några trevliga hundar på vägen. Men du som funderar på att välja en snabbtillverkad, billig blandrashund istället, fundera på vad du faktiskt får för dina pengar. Ska du stötta någon som mest troligt gör detta enbart för pengarnas skull eller någon som har ett brinnande intresse och är beredd att offra sina pengar och massvis med tid på att du ska kunna få en bra och frisk hund?
 
Det är inte alla som får ha rajraj i buskarna utanför Haparanda.
 

Sunt kontra samlande?

När övergår ett hundägande från att vara sunt till att vara ett samlande? Var drar man gränsen för hur många hundar man kan ha? Ibland stöter jag på uppfödarkollegor där det tenderar att gå överstyr, där hundarna har tagit överhand och det blir mer av en förvaring än ett hundägande med kvalitet. Där familjen lever inneboende hos hundarna istället för tvärtom och där mina gränser för vad som kan anses hygieniskt för länge sedan är passerade - och då ska gudarna veta att jag inte är någon pedant! Där det till sist blir en belastning för hundägaren själv som mår dåligt och tröstar sig med att skaffa en hund till...
 
I tidernas begynnelse hade jag en mentor. Hon drog gränsen vid sex hundar (labrador), det var vad hon kände att hon och hennes man mäktade med för att hundarna skulle ha ett kvalitativt liv. Under kortare perioder kunde det vara någon till men målet var att aldrig gå över det antalet. Jag känner att det är en bra siffra. Vi har också sex hundar i varierande ålder och jag orkar ge dem flera dagliga promenader, de får omvårdnad, närhet och också mental aktivering. För även om halva gänget är mina och andra halvan Stinas, reser vi ibland bort och sköter om varandras hundar. Då är sex stycken nog, i alla fall för oss. Våra hundar mår bra och vi mår bra. Huset ser inte ut som en sanitär olägenhet utan jag tror nog att de flesta som kommer in här känner att hundarna bor hos oss och inte tvärtom. Så vill jag ha det.
 
En gång hörde jag en person berätta om den engelska kennel där hen hämtat hem en valp. Den hade varit stor, javisst, hundarna bodde i kennelbyggnader men hade det ändå sååå bra. För varje kväll fick de komma in i bostadshuset, få en skorpa doppad i varm mjölk och en klapp av sin kennelmamma. På det viset fick de ändå mänsklig kontakt och det tyckte den här personen var så fint. Det tycker inte jag. Jag tycker att en social varelse, som en cavalier eller labrador, har rätt till min kontakt i betydligt större utsträckning än så. De ska inte leva sitt liv i ett hundhus där den enda kontakten med sin ägare/förare är en skorpa och en klapp. Jag förstår heller inte hur man som uppfödare kan se att en hund har de mentala kvaliteter man önskar hos en avelshund om man inte tillbringar tid med den. 
 
Ett annat bekymmer som jag ser det är de uppfödare som köper in och rangerar ut hundar på löpande band. Man byter ut hundar som andra byter underkläder. För mig är det hjärtlöst, hunduppfödningen har blivit till en business och ingenting annat. Vi kan alla behöva placera om en hund av olika anledningar, det tror jag att de flesta av oss har gjort, men när det sätts i system, då blir det något annat. Jag inbillar mig också att motgångar slår betydligt mindre mot en sådan uppfödare, det är bara att omplacera och börja om. Tar man då ett verkligt ansvar för den ras man föder upp? En uppfödarkollega, tyvärr inte ibland oss längre, sa en gång att hon alltid kollade om det fanns gamla hundar på kenneln om hon skulle köpa valp, för att se att man faktiskt lät hundarna vara kvar hela livet och inte bara såg dem som produktionsenheter. Jag tycker att det ligger något i det, samtidigt som jag inser att man faktiskt kan vara utan gammal hund också just för att man nyss kanske har förlorat en kär gammal vän. 
 
Som valpköpare kan man göra ett val. Man kan köpa en valp där uppfödaren tar ansvar för rasen, för sin uppfödning och sina hundar, såväl vuxna som valpar. Eller man kan köpa första bästa valp från någon som säljer, helst i närheten. Allra värst är ju om man köper sin valp utan papper av någon som råkar ha dem i bakluckan, det finns många exempel på hur dåligt det kan sluta. Jag skulle önska att alla ställde krav på uppfödarna idag, inte bara krav av ekonomisk eller geografisk karaktär utan också tittade på sådant som hundhållning, faktiskt kunnande mm. Det är ändå en vän man förhoppningsvis ska leva ett långt liv tillsammans med och det behöver faktiskt inte alls vara det lotteri som så många tror att det är. Lite förarbete innan köpet kan göra stor skillnad.
 
Här hemma fortsätter löpen. Doris är klar, Visa har tagit över. Matten håller tummarna för att det inte ska bli någon livmoderinflammation denna gång heller, det är lite jobbigt med löptik när de blir äldre. Dte förvånar mig att fler vill ha tik än hane när det är som att vänta på en tickande bomb, detta med livmoderinflammationer, något som hanhundsägarna helt slipper. Visa själv är lyckligt ovetande om mattens granskande blickar och snosar på likt tjuren Ferdinand under våra promenader. 
 
Lilla Bus är nog också på g. Hon är ju en glad och nyfiken liten skit men plötsligt spökar något till i lillhjärnan. Igår var det en snöhög med grus på som ville äta en liten labrador till middag. Läskigt!!!
 
 
Bedrövligt väder har vi också nu, vi har haft få fina vårvinterdagar den här våren utan nu är det mest grått och slaskigt. Jag känner mig lite uppgiven och hoppas att det är en tillfällighet, ska det vara så här framöver så vill jag nog emigrera tillbaka söderut igen. Då piggar sådana här bilder upp, det är trots allt bara en vecka sedan jag tog den, jag försöker att påminna mig det. Jag och Stina på isen med alla hundarna.
 
 
Igår var det mer så här... Koppelpromenad runt byn i gråväder längs moddiga och slaskiga vägar. Inget kul alls faktiskt. 
 
 
Jag har köpt fyllda märgben till hundarna. De är minst sagt uppskattade. Problemet är ju bara Maya Piraya, hon är verkligen hemsk när det gäller ben. Det är inte en tillfällighet att alla ben har hamnat runt henne på bilden och nåde den hund som försöker förändra läget... Idefix bestämde sig för ett speciellt ben och väntade tålmodigt i säkert en halvtimme, vankandes av och an eller liggandes på span i fåtöljen. Så lämnade hon det, vips var han där men direkt var hon tillbaka och gav honom på moppe. Bitch är bara förnamnet!
 
 
 
 
 

Finland tur och retur!

Nu har vi varit iväg på vår lilla roadtrip, Raya och jag. Och det gick alldeles lysande. Måste ärligt säga att Raya är en väldigt sund och tydlig tik, med sunda reaktioner och signaler. Det råder ingen tvekan om att hon är i höglöp och att hon vill bli parad om vi säger så. ;o) Hon har också varit fantastiskt stabil och miljöstark de här dagarna, utan att vara överdrivet bekant med mig har hon glatt följt med mig till veterinären och hem till främmande hem med främmande hundar, allt med samma glada svansviftande. Lite upphetsat skällande och studsande igår när vi kom fram till killen efter fyra timmars bilresa men det är helt OK. En helt underbar liten tik är hon.
 
Underbar var också hanen. En jättefin kille i fantastisk kondition, verklig jaktkondition på den gossen. En stark, smidig och liksom seg kropp (hittar inget bättre ord för att beskriva det), påminde mycket om de labbehanar jag varit förtjust i gammalt tillbaka. Underbart huvud och uttryck, fin päls och verkligt jättefina tassar. Jag har tyvärr tappat lite tassar de senaste åren så jag är verkligt glad över att hans var så fina. Runda och knutna utan att vara övredrivet stora. En härligt energisk utstrålning, öppen och social, en riktig labbekille när de är som bäst. Lite knepigt att få till det först men så plötsligt gick det och de satt ihop lagom länge (det var -18 ute så det kändes som en evighet men var i verkligheten kanske en kvart). Vill passa på att tacka hans matte Paula för att vi fick komma och för en fantastiskt god laxsoppa och till hans uppfödare Anna-Liisa, kennel Mysis, för hjälpen och trevligt sällskap. Ni är hjärtligt välkomna hit och hälsa på oss och förhoppningsvis ett helt gäng valpar närhelst ni vill!
 
 
Det enda felet nu är väl att jag inte kan spara en valp för egen del, hur gärna jag än vill. Det finns varken tid eller plats för det just nu. Så nu hoppas jag hitta en halvfodervärd eller få möjlighet att leasa tillbaka en tikvalp så småningom för att kunna fortsätta på de här linjerna.
 
Glädjande nog så fylls intresselistan för en valp ur den här kombinationen på. Och som vanligt är det flest som vill ha tik så här långt. Själv älskar jag hanar och skulle jag inte vara uppfödare så skulle en hane vara det självklara valet och jag skulle också välja kombination framför kön på hunden. Nåväl, fortfarande finns det en möjlighet till valp, speciellt då om du kan tänka dig en hanvalp. 
 
Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar! Fast med så fertil bakgrund som Raya har och med tanke på progesteronprovet så känner jag mig ganska så trygg. Hoppas på lagom många av rätt fördelning. ;o)
 
Läser ibland om uppfödare som omplacerar hundar i snabbare takt än vad jag köper nya kläder och blir ofantligt ledsen. Tikar som snabbt får ha sina kullar, ofta i den snabbaste takt som SKK:s regelverk medger, för att sedan flyttas till nya hem då de inte längre drar in några pengar utan endast medför kostnader. Hundar som inte blir dräktiga fort nog eller på annat sätt inte håller måttet. Tikar som till varje pris måste paras i just det här löpet, så om plan A inte håller kan man inte vänta utan raskt hittas ny hane. För mig är det ingen seriös uppfödning. En seriös uppfödare planerar sin kull noga och går det inte i det här löpet så väntar man till nästa. En seriös uppfödare älskar sina hundar och har kvar dem i flocken även sedan deras avelstid är förbi. En seriös uppfödare utvärderar resultatet av sin första kull innan man planerar nästa för att se om det verkligen är en god avelstik som nedärver önskade egenskaper. Du som valpköpare har här ett val. Välj att stötta en uppfödare som bryr sig om rasen och som har hjärta för rasen och de egna hundarna. I förlängningen vinner vi alla på det.
 
Till sist är det konstaterat att Doris nu är snabbare än Morris. Om det tycker Morris inte, det betyder att han nu inte har en chans att undgå hennes attacker under promenaderna...
 
Och avslutningsvis vill jag slå ett slag för vår nystartade insamling i SOS Barnbyar. Cavalierägare tillsammans ger sitt stöd till världens barn. Skänk en slant, du också! Ingen peng är för liten, även en liten slant kan göra stor skillnad. Du hittar insamlingen här.

 

 

Klara för flytt!

Underbart är kort. Idag har småttingarna besiktigats, vaccinerats och fått sitt chip i nacken (inte utan protester). De har också blivit hälsade på, kramade och pussade av personal på Djursjukhuset så jag tror nog att man kan säga att de har fått en rejäl OK-stämpel bak i rumpan. De är ett otroligt härligt gäng och vi kommer att sakna dem här hemma, även om jag inte ska sticka under stol med att det ska bli skönt med lite mer egentid också. 
 
Läste en insändare i tidningen Hundsport där någon tyckte att valpar likt kattungar skulle vara kvar hos uppfödaren till 12 veckors ålder. Funderar över om skribenten haft en valpkull någon gång... Blir det aktuellt så lägger jag ner verksamheten omedelbart. Ingen som inte haft valpar kan ha en aning om vilket jobb det är den sista veckan! De är klara med köket, klara med utehagen. Hallen har de sett, de andra hundarna likaså. De vill ha nya utmaningar men hur ordnar man det med ett helt gäng? Vi har gått lite i koppel med dem ute på vägen en och en. Igår slängde jag in ALLA hundar i bilen och släppte dem i skogen en stund tillsammans. De små tyckte att det var en toppenidé, själv räknade jag in dem precis hela tiden och var helt slut när vi kom hem igen. Det märks tydligt nu att de behöver nya utmaningar som jag inte kan ge dem. Visst, de kommer säkert att vara små och olyckliga när de flyttar men de behöver det. Det är dags nu. 
 
Så här den sista dagen innan den första flyttar så tänker jag alltid att "nu väntar sista natten med gänget". Det ligger ett litet vemod över dagen, man vet att de aldrig mer kommer att ses tillsammans alla fyra igen. Inget de kommer att fundera särdeles mycket över och inte jag heller sedan, men just den här dagen ger mig alltid en liten klump i magen. I morgon kommer det att kännas annorlunda, det är en underbar känsla att se glädje och förväntan i nya valpköpares ögon. 
 
Några som också kommer att bli glada över flytten är mina båda gossar Morris och Melvin. Båda är skeptiska till de små och i synnerhet Morris tycker att de tar alldeles för mycket tid från honom. Kanske kan det bli ordning på träningen igen när de försvinner, hälsar han.
 
Ledsamma nyheter också. Huset Elliots Mynta Myradotter har blivit himlahund, drygt tio år gammal. Det hela gick mycket fort, hon fick plötsligt svårt att röra sig på höger sida och ett besök på Strömsholm visade att hon fått en hjärntumör. Jag vill säga tack till Tommy och Lena som tagit så val hand om Jazza under de här åren.
 
Till sist en länk till en liten film från gårdagens vända i skogen:
 
https://www.dropbox.com/s/4sw3un5lucjhupt/2013-07-25%2011.54.02.mp4

Sex veckor idag

Idag är det sex veckor sedan småttingarna kom till världen. Otroligt så fort tiden går! Nu är vi inne i de där hundveckorna när man nästan inte får någonting gjort, när huset ser ut som om en bomb har briserat och man knappt hinner ta sig från köket till duschen på morgonen innan valparna är vakna igen. Men efter ett par täta vakenstunder på morgonen, sover de rejält sedan. Och i natt sov de från 21 till strax efter sex på morgonen. Riktiga mönsterbarn, så kan de gärna fortsätta.
 
Morris har blivit väldigt mammig, vet inte om det beror på konkurrens från de små eller om han helt enkelt har kommit på att man alltid, alltid ska vara nära sin matte. Inte så att han vill sitta i knäet eller är klängig, det är inte alls Morris stil. Men han vill vara med. Så igår ville han följa med upp i sovrummet och jag tänkte att OK. "Ska han verkligen med upp?" undrade maken. Jag bedyrade att det ju var Morris, han är ingen sängsovare utan vill helst vara på golvet. Vi lade oss. Nästan genast studsar det till vid makens sänghalva, han får en hund springande över sig som sedan landar mellan våra fötter. Där lägger han sig och slickar skrevet.
 
"Ska det vara så här alltid nu?" undrar maken försynt. Jag försöker ignorera det intensiva slafsandet och bedyrar att han snart kommer att gå ner. Och jodå, han slafsar på en stund och går sedan ner. Fint. Istället kommer katten, studs över maken och vidare till matten. Vi låtsas inget om. Hunden ligger på golvet. Studs, så kommer han igen varpå kisse går. Men Morris ville nog mest kolla läget, studs så är han borta igen och lägger sig på golvet. En stund. Sedan kommer han på att han ska leka u-båt under sängen (vår säng är ganska låg). Han ska inte bara åla sig in en liten bit utan under hela dubbelsängen, från den ena sidan till den andra. Vi ligger där och lyssnar på ålande hund och när han kommer ut på andra sidan, möts han av en matte som ledsnat på cirkusen och tar med honom ner igen. Att det ska vara så jädra svårt att få en cavalier att ligga stilla i ett sovrum??? De är ju för fanken kända sängsovare!?!?
 
Morris med matte på "jobbet". På övervåningen, så det går att vara stilla där. Under dagtid...
 
Småttingarna har kunnat vara ute en hel massa nu när vi haft det soligt och fint. Så underbart lättsamt det är att vara uppfödare då! Igår tog jag lite bilder med mobilen igen.
 
Alla tre gossarna, fr vä: Hugo, Hobbe och Sigge. Som små djur i bur...
 
Hobbe vill inte vara instängd.
 
Sigge älskar att busa med mamma Maya och dra i hennes öron.
 
Det händer att Sigge softar också. Inte så ofta men det händer.
 
Hugo möblerar om.
 
Till sist tar luften slut, endast Doris är vaken.
 
Får frågor om hur jag ska göra med mina labbar framöver. Och svaret är att jag vet faktiskt inte. Luften har lite gått ur mig, känner jag, jag har inte alls samma entusiasm som förr. Jag har ofantligt svårt att hitta hanar som är lagom i modellen och dessutom är friska och helst också dubbelmeriterade. Jag gillar inte utvecklingen i rasen. Jag känner inget sug efter att ge mig ut och kasta dummies. Jag har allt svårare att utvärdera min uppfödning eftersom utvecklingen inte riktigt går åt mitt håll, i synnerhet inte i ringarna. Jag tycker faktiskt inte om en hel del hundar jag möter, varken av jakt- eller utställningstyp. De tilltalar mig inte alls, i synnerhet inte exteriört. Jag hittar heller inga uppfödare att samverka med på samma sätt som jag har gjort med de fläckiga. Så jag börjar så smått fundera på om jag har nått vägs ände. Jag jobbar på att hitta en ny hane till Raya så får vi se om det blir finalen på de här åren eller om jag kanske får en nytändning. Vi får se. 
 
Roligt på hemmafronten är att dottern nu är klar med sin ringsekreterarutbildning så nu är vi redo att börja jobba tillsammans. I tron att det var ont om ringsekreterare så tog jag kontakt med några arrangörer, vi vill ju komma igång snabbt. Hittills har vi dock inte fått napp. Lite snopet men vi tar nya tag. Behöver ni ringsekreterare till någon utställning så ring eller maila, vi vill gärna jobba och tar också gärna engelska domare. :) 
 
 
 
 
 

Megaflopp

Hittar inget annat ord för att beskriva min parningsresa genom Finland. Efter att ha färdats hela dagen kom vi fram till en hane i urusel kondition. Det framstod ganska raskt att han inte alls kunde para, trots att ägaren minsann svarat på frågan att det inte var något som helst problem, han ville bara inte låta henne hjälpa till. Efter en kvart föreslog hon insemination men där backade jag, jag vill inte tillverka valpar på konstgjord väg när anledningen är oförmåga hos hanen. Att låta en hanhund förfalla så är skamligt, tycker jag, han är bara sju och ett halvt år men såg ut att vara minst det dubbla  - dålig kondition, misstänkt dålig rygg, uttrampade framtassar mm. Riktigt eländig och sorgligt att se! Att sedan lura en tikägare att åka för att para med en sådan hund är än mer skamligt, jag är så förbannad att jag inte ens skäms för att hänga ut dem här. Man beter sig inte på det viset. Skämmes!
 
Inte blir det bättre av att jag efteråt fått höra att jag inte är ensam. Har fått höra från säker källa om en med exakt samma upplevelse som jag, där man dessutom gått med på insemination utan resultat och där man sedan fått höra att ytterligare ett par tikar inseminerats utan att få valpar. Hur KAN man göra så??? Jag har funderat på varför och kommit fram till att det måste vara pengarna. Även om tikarna går tomma, får ju hanhundsägaren 140 Euro i språngavgift och behöver ju inte betala inseminationen heller. Jag är oändligt glad över att jag inte inseminerade och därmed sponsrade denna verksamhet ekonomiskt. Både hanhundsägare och uppfödare borde skämmas som beter sig så här. Arma hund också som utsätts för stressen när det är så uppenbart att han inte fixar det.
 
Positivt med resan var att lära känna lilla Raya. Vilken fantastisk liten hund hon är! Så cool i alla lägen. Inte den mest sociala labradoren kanske, hon är absolut inte rädd men har inget större behov av att hälsa på folk om hon inte måste. Hon har åkt hiss, bott på hotell, trampat omkring på storstadsgator (med Byskemått mätt), varit med om minst sagt udda parningsförsök och tagit allt med ett stoiskt lugn och en vänligt viftande svans. Maken till miljöstark hund får man leta efter och så otroligt lättsam att ha med sig, hon bara var där, lätt och följsam. Det hade inte märkts i flocken om hon blivit kvar, så bra smälte hon in. Men hemma var hon förstås saknad och det var en lycklig liten hund som kom hem till matte Ebba igen. Nu får vi ta nya tag i januari, då med en lite spänstigare gosse.
 
Raya i Haparanda på väg ut mot äventyret.
 
Raya i Lahti. En blomma bland blommor.
 
Lite om småttingarna också förstås. Alla har nu fördelats till sina ägare och jag kan ärligt säga att det blev precis så som jag hade tänkt mig när jag studerat besökare och valpar. Det är som om de presenterat sig för sina respektive familjer så frågan är egentligen vem som har valt vem. Det känns förstås otroligt bra i uppfödarhjärtat. De är ju ett helt sagolikt litet gäng som gått rakt in i hjärtat, fast det kommer nog att bli ganska skönt när de börjar flytta också. Plötsligt har de fått en massa energi som från ingenstans och kör så det ryker varje vakenpass. Morris är fortsatt skeptisk så jakt på Morris har utvecklats till en favoritlek hos de små. Men skäller han till åt dem så stannar de upp och tittar lite förvånat så något litet vett har de ändå.
 
Personligheterna börjar utvecklas allt mer nu också. Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) är kullens Skalman och påminner på så sätt en hel del om Morris. Han äter och sover som han ska, när sömnklockan ringer så knallar han in i deras canvashage och lägger sig prydligt på fällen. En liten mönstergosse. Sigge (H. E Dynamit-Dogglas) är matvraket som nästan äter tills han spricker (Hobbe har blivit omkörd när det gäller ätandet nu) och som jag funderar på att börja begränsa lite när det gäller tillgången på mat. Han gillar att bita i byxben och använder sin storlek när han brottas med syskonen. Mycket mat ger mer valp. ;) Hugo (H. E Dynamit-Dexter) är kullens busfrö. Mat och sömn är underskattat säger han och har inte riktigt tid för någotdera. Fast efter några påminnelser så äter han snällt och även ett ljus slocknar ju till sist. En liten tuffing som gjorde en attack mot förbluffad Idefix häromdagen. Och så Doris (H.E Dynamit-Doris), min ljuva lilla karamell som gärna leker lite för sig själv och inte tar initiativ till brottningsmatcher på samma sätt som sina större bröder men som minsann kan försvara sig om hon blir attackerad. En liten retsticka som tänker på figuren och hellre drar bröderna i svansen när de äter än äter själv. Fast ger man henne bara lite tid så klämmer hon allt i sig maten, hon också. Överlag tycker jag att de är duktiga på att äta, även om Hobbe och Sigge är i en klass för sig själva.
 
Doris hälsar också att ho planerar för ett liv som jakthund. Se bara här:
 
 
 

Hektiska dagar stundar

Mycket gentestande har det varit på slutet. De fläckigas föll väl ut, både Idefix och Maya är testade fria från anlag för såväl Episodic falling som Dry eye curly coat syndrome. Det innebär ju i sin tur att de små valparna, numera kallade poolarna, är hereditärt fria från anlag för sjukdomarna eftersom båda föräldrarna är fria. Kanske kan vara bra att veta.
 
Idag kom, efter mycket väntande, också svaret på Rayas gentest. Hade hoppats att hon skulle vara fri från anlag för EIC eftersom den hane i Finland som jag så gärna vill få in i mina linjer är anlagsbärare. Dess värre så visade sig även Raya vara det så där sprack plan A. Plan B blir då istället hans son som är testad fri från anlag för såväl EIC, CNM (Raya är hereditärt fri) och prcd-PRA (Raya är hereditärt fri. Han heter Saskian Akela, är multich, har godkänt jaktanlagsprov, motsvarande LP1, mentaltest samt är dragprovsmeriterad. Hans matte håller på med draghundar och Ke sägs vara mycket dragvillig. Givetvis har han också ögon ua, HD grad A samt armbågar och även knän 0 och en bra ledstatistik på sina avkommor. Med honom får jag in flera svenska och finska dp-hundar som Cassatas Fantom Ferdinand, Biggas Ynga. Palabras Keep On Moving i stamtavlan. Jag vill tro att detta ska bli trevliga, rastypiska hundar av en lagom modell.
 
Här syns han som junior:
 
Och här syns han som vuxen hund:
 
Istället för en resa på cirka 45 mil blir det nu en resa på cirka 80 mil. Det är kul att vara hunduppfödare... Håll nu tummarna för att allt går vägen, att vi får en bra parning och att det föds ett nytt gäng friska, trevliga och arbetsvilliga Huset Elliotar om sisådär nio veckor för leverans i slutet av oktober. Och efter det kommer jag att vara vaccinerad mot "valpsjuka" för överskådlig framtid... ;o)
 
De små poolarna har nu insett att det finns en värld utanför deras regnbågsfärgade horisont. Ikväll uttryckte de ljudligt missnöje över att inte få utforska den. Jag klippte klorna på dem och passade på att låta dem knalla lite på tv-rumsgolvet en och en. Inga ängsliga svansar eller försiktighetsåtgärder från deras sida utan de knallade ohämmat runt för att kolla in omgivningarna med viftande eller upprätstående svans. De är ett kavat litet gäng.
 
 
 
 

Ledsamma nyheter

I helgen nåddes jag av ledsamma nyheter. Buster (H. E Fruxo) ur vår Godiskull fick hastigt lämna jordelivet på Valborgsmässoafton. En hund som aldrig varit sjuk i hela sitt liv, förutom en öroninflammation, som varit pigg och i fin form, rasade plötsligt ihop och var död när de kom fram till veterinären. Nästan exakt nio år fick han glädja sin familj, han hämtades den 1 maj för nio år sedan. Händelsen är självfallet chockartad för hans familj och våra tankar är hos dem. Jag vill också tacka er för den fina omvårdnad som Buster fått hos er, han hade det bästa liv en hund kan ha.
 
För mig som uppfödare är det ledsamt när de gamla försvinner, en efter en. Det är lite av uppfödningens baksida och det blir mer av den ju längre man håller på. Men den glädje de skänker under de år de finns med oss överväger självklart och det är den man måste fokusera på. Hunden är ett fantastiskt djur!

Första röntgenresultatet inne!

Så har första röntgenresultatet för senaste labbekullen kommit in. Det är Huset Elliots Vira som röntgats och fått resultatet HD grad A och armbågar 0. Bättre än så kan det knappast bli! Det känns som en bra start, jag brukar alltid tänka att den första hunden liksom sätter ribban litegrann. Inte så att jag nödvändigtvid måste få fem A-hundar men jag förväntar mig heller inga stora katastrofer (OK, det gjorde jag kanske inte innan heller). Så detta känns riktigt bra. Grattis till Anita och Johnny, nu är det bara att tuta och köra.
 
Magsjukan är inne i fas två. Jag trodde att jag skulle vara i full fart idag men hej, vad jag bedrog mig. Håller mig på betryggande avstånd från toaletten, utan att gå in på närmare detaljer. Beach 2013 kanske..?
 
Ägnar stunder åt att titta efter hane till flickorna. Det är så vansinnigt svårt så ni anar inte. Det är ganska få "vanliga" hundägare som meriterar och hälsokollar sina gossar och de som gör det är inte alltid lätta att hitta. Jag tror att många drömmer om en valp efter sin egen högt älskade hund men istället för att gå med på konstiga parningar utanför SKK:s register och sälja valpar till reapris på Blocket, se till att ta hälsointyg, meritera hunden och göra en insats för rasen. En utställning eller två för en cavalier kan vara väl investerade pengar, man får en opartisk persons bedömning av hunden och får ett kvitto på hur väl den stämmer överens med rasstandarden. Satsa de kronorna! Som labradorägare krävs det kanske lite mer men jobba med din hund, meritera den. Sunda, friska och arbetssamma hanar behövs! I de egna ögonen är vår hund alltid BIV (Bäst I Världen) men vi måste också vara realister och inse att även de har sina fel och brister. Det får man ha, men först genom att få dem dokumenterade kan man också bidra genom att kanske komplettera en tik. Alla hundar är tyvärr inte avelsmaterial, därför är det viktigt med en bedömning från någon med lite erfarenhet. Och kom ihåg att en gång är ingen gång, lyckas man inte första gången så kan man försöka igen för en annan domare. Men meriter och hälsointyg, det är vad vi uppfödare vill ha och det är så ni gör era pojkar synliga för oss.

RSS 2.0