Skryt!

Nu är säsongen igång och jag måste skryta över mina duktiga valpköpare och min uppfödning som jag är ganska stolt över ändå. 
 
Katarina och Jota, tänkt mamma till nästa valpkull hos Huset Elliot, har tävlat bruks två helger på raken. Förra helgen blev de godkända i lägre klass patrull och idag blev de godkända i lägre klass spår. Då ska man veta att de avstår platsliggningen, den har strulat lite med en Jota som envisas med att krypa till matte så tills den sitter ordentligt avstår de den. Ändå var de idag futtiga 6,75 poäng ifrån uppflyttspoäng på lydnadsdelen. Det är inte långt borta nu!
 
Busets syskon Ahimsa (Huset Elliots Filiokus) och Melker (Huset Elliots Nimbus) har varit på SSRK:s utställning i Skellefteå. Inge Thoor skulle ha dömt men det blev domarändring pga sjukdom, lite synd. Ahimsa fick excellent och placerade sig 1:a i juniorklassen. Domaren höll inne CK:t då han tyckte att de behövde mer träning i ringen men det var ändå kalasbra, det bästa utställningsresultatet för uppfödningen på flera år. Melker fick ett Very Good då domaren bland annat tyckte att han var för liten. Sedan hade han tydligen sag ett och annat till matte som aldrig varit på utställning förut och det tycker jag personligen är jättetrist. Det var premiär i offentliga sammanhang för båda ägarna, vi har alla varit barn i början och ska så få vara. Det gäller hundsporten generellt, vi ska alltid bemöta nya hundägare med respekt och hjälpsamhet, aldrig med arrogans och otrevligheter. 
 
I Norge har Vigdis och Vimsans Agnes (mamma heter N o SEVCh Huset Elliots Vimsa) varit på viltspårprov och tagit en etta i öppen klass. Kul när barn och barnbarn sköter sig! Grattis till er alla för att ni gör ett så bra jobb med era hundar och en så fin reklam för min uppfödning!
 
Måste också säga att jag är galet nöjd med min senaste labbekull så här långt. Jag ville förbättra exteriören, jag ville behålla motorn och samarbetsviljan men kanske förstärka det sociala lite och jag tycker över lag att det har blivit precis som jag ville. Arbetsmässigt är jag otroligt nöjd med dem, exteriört är de kanske lite ojämna där några är bättre än mamma och hennes syskon och några väl är ungefär detsamma. Men totalt sett är det ett steg framåt och det blev ungefär så som jag hoppades. Håller nu hälsan i sig som den har börjat (två röntgade, båda A och 0) så känns det fantastiskt bra. Det kommer att ramla in fler resultat från det här gänget, var så säkra.
 
 

Underbara dagar!

Sportlov häruppe i norr. Det började inte bra, lillebror och jag skulle åka och hälsa på storebror i Umeå på tisdagen. På natten får jag ont i magen och mår illa, är i valet och kvalet om jag ska åka eller inte men vi ger oss iväg med tåg och det går bra, jag överlever. Lite svajig mage under dagen, lite illamående och ont men frampå kvällen ger det sig och jag kan äta som vanligt. Grabbarna är pigga som mörtar och det är underbart att träffa Viktor igen. Familjerum på hotell var bokat, vi surrade och såg film och sedan kröp vi till kojs. I en timme fick vi sova, sedan kräks Ludde. Två gånger. Lätt panik uppstår, det här med magsjuka är verkligen inte min grej. Men på morgonen är han ganska pigg, vi äter en ytterst måttlig frukost (dvs nästan ingenting) och tar tåget hem. Ganska spaka landade vi på hemmaplan på onsdagseftermiddagen, lite snöpligt att vår minisemester skulle sluta så. Igår var vi ganska spaka båda två, jag ställde därför in dagens resa till Skellefteå för att titta på Idefix valpar (vill heller inte riskera att smitta någon) men idag känns det faktiskt mycket bättre. Livsandarna återvänder! Vädret gör sitt till, bättre än så här kan det knappast bli. Tog en underbar långpromenad på isen med hundarna på förmiddagen, jag tror att de njöt lika mycket som jag. Måtte det hålla i sig ett bra tag!
 
 
 
 
 
 

Naturen är underbart vacker!

Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!
 
Den stora rotvältan ser nästan trolsk ut, som en port till underjordiska väsen...
 
Spindlarnas aktivitet framstår tydligare. Man kan också helt enkelt tänka - finn en labrador i bilden! ;o)
 
Till sist utsikt mot älven från hörnet av tomten. En blek vintersol tittar in mellan träden, fotbollsplanen ligger ensam och övergiven och får nog vänta till nästa år innan ivriga fötter springer runt med en boll, undantaget möjligen när Ludde och Bus leker lite med någon utsliten fotboll. Visst ÄR det vackert? Då glömmer jag bort att det nalkas en novembermånad med mörker och åter mörker och känner en intensiv längtan efter snö, vinter och långa ispromenader.
 
Stina har varit hemma från skolan med förkylning så det har fallit på min lott att gå ut med alla hundarna. Igår landade mobilappen RunKeeper på över en mil totalt, det blir lite olika rundor eftersom jag inte grejar att ta alla hundar samtidigt. 
 
Bus ses ständigt med något i munnen - en pinne, någons hand, ett cavalieröra. Jag tror kanske att husets övriga hundar inte riktigt uppskattar henne till fullo just nu, hon har så mycket energi att det fullkomligt sprutar ur öronen och hennes framfart kan närmast beskrivas som burdus.
 
Under promenaderna med hundar i olika konstellationer har jag i alla fall konstaterat att Idefix, snart tio år gammal, fortfarande hör riktigt bra. Idag inledde vi promenaden med en liten bit hundgodis ur fickan och huj, vad fint han kom på inkallning senare när han fick springa lös! De väljer vad de vill höra, de där silkesöronen.
 
Idefix har haft en höjdarvecka med dambesök två dagar. Det gick bra, vi fick till fina parningar båda gångerna och hängning i nästan tjugo minuter. Just den delen av det hela tycker han är lite trist, det går bra i kanske tio minuter men sedan får vi lyssna till cavalierens klagan. Varför ska man sitta fast, undrar han? Nåväl, efter dessa små äventyr är han som vanligt väldigt fäst vid mig i några dagar och har tydligt visat att han tycker att vi två ska gå ut och kolla om tjejen kanske finns kvar någonstans. Men nu har lugnet åter lagt sig, han har nog insett att lyckan är över för denna gång. Nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att det blir något, man vet ju aldrig när gossarna börjar komma upp i åren. Men han är ruskigt pigg för sin ålder, denna knasiga, underbara lilla hund.
 
 
Livet med cavalier är ganska mysigt. Vart man än går så har man de små fläckisarna efter sig som en liten svans. Häromkvällen såg vi på fotboll tillsammans. Doris hade samma uppfattning om matchen som matte, ett riktigt sömnpiller...
 
 
Morris är min lille prins och är med mig överallt. Det är ungefär samma känsla som när man hade småbarn, inte ens på toan får man vara ifred...
 
 
Kom på att jag alldeles har glömt bort att redovisa några fina resultat också! Ebba och Raya har startat på viltspårprov och tagit sin andra etta, en till nu så är championatet i hamn. Och Stina och Maya har tävlat lydnad och fått LPI, nu siktar de vidare mot lydnadstvåan. Lydnadsprovsdiplomet renderade också i att de kunde ansöka om Cavaliersällskapes trippeldiplom som kom häromveckan. Hur många som ingår i denna exklusiva klubb vet vi inte riktigt men jag har skrivit till rasklubben och föreslagit att de redovisar detta lite tydligare på hemsidan och i tidningen. Det kan ju vara kul att veta för oss som faktiskt jobbar med våra hundar. Så här ser i alla fall diplomet ut:
  
 
 
 

Nu kommer den...

Nu påminner vintern oss om att den är i antågande, brr. Idag vaknade vi till blötsnö och regn, inte riktigt drömväder för just någon annan än möjligen Bus. Det var lite kul att se reaktionerna när vi skulle ta morgonpromenaden. Kisse ville ut som vanligt men när jag öppnade dörren tvärnitade han, stack ut näsan och vädrade, såg nästan ut som om han rynkade ihop den och så tvärvände han. Nu börjar hans självvalda inomhussäsong, vår katt går aldrig ut vintertid utan tillbringar den i en säng, fåtölj eller soffa. 
 
Doris såg ut att vilja följa hans exempel, hon slog i bromsen på alla fyra tassarna och det krävdes övertalning och milt våld (läs: matte drog lätt i kopplet) för att få henne att motvilligt följa med. Hela rundan gick hon bredställt trippande, det framgick tydligt att det inte var någon njutning. Buset däremot, som numera går med på de flesta rundor för att ges tillfälle att göra av med lite energi, hon tokrusade fram och tillbaka i skogen. Det var ett svart streck som drog fram, genom alla pölar så att det skvätte. Det älskar jag med labbarna, den där inställningen att alla väder liksom är deras favoritväder. Fast samtidigt är jag benägen att hålla med katten och Doris, en sådan här dag är det mysigast inomhus.
 
Om Doris är en prinsessa när det gäller vädret så är hon föga prinsesslik i sin relation till kattlådan. Vidriga lilla djur! Hon är ju av samma format som katten och missar inga chanser att försöka gå in i lådan. Nu är hon skendräktig också och helt fixerad vid allt som går att äta, dit hon uppenbarligen räknar kattbajs. Och för att inte matte ska komma på henne kan hon smyga upp mitt i natten för att vittja skattkistan... Nu har jag ledsnat på att få nattsömnen förstörd så nu är det stängt mellan Doris och kattlådan. 
 
För någon vecka sedan gödslade de åkrarna i Bälinge. Jag kan tycka om lukten på sätt och vis, den påminner mig om att jag bor på landet och luktar riktigt på något vis. Doris gillar lukten ännu mer... I ett obevakat ögonblick drog hon iväg från mig under skogspromenaden och ut på den nygödslade åkern. Jag ropade och skrek, ingen Doris. Till sist kom hon från ett helt annat håll. SOM hon såg ut och SOM hon luktade! Urrk! Det blev badet för lilla fröken. Kan någon människa begripa hur någon så söt också kan vara så vidrig???
 
Olycklig Doris, som numera luktar hallon igen.
 
I helgen ska vi spåra, jag, Stina och Anna med Selma. Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med den fläckige prinsen, om han ska få något spår överhuvudtaget, om han kanske ska få ett personspår istället eller hur vi ska göra? Doris ska få ett viltspår, henne har jag hopp om. Men Morris... Visa ska också få spåra, hon blir så lycklig då min lilla labbetant. Om en dryg månad fyller hon och hennes syskon tio år, kan någon begripa vart den tiden har tagit vägen???
 

Besvikelse

Sitter framför datorn, hostar och snorar och känner mig allmänt less. Har ju börjat vikariera inom skolan, förra veckan var jag på kommunens mysigaste skola och träffade kommunens finaste skolbarn (mina egna undantagna, så klart, de är ju bäst i världen). Tanken var att jag skulle dit några dagar i nästa vecka också men vad händer? Jo, jag drar på mig en eländesförkylning! Hela fredagseftermiddagen sov jag bort, vaknade och kände mig hyfsad igår så jag tog ut hundar en kort sväng. Tacken för det blev snuva och näsblod. Sov hela eftermiddagen igen men på kvällen började rösten svaja. I natt vaknade jag och upptäckte en blodfläck på täcket så tydligen har jag blött näsblod även i sömnen. Provade att gå en ännu kortare sväng idag men kom hem sjöblöt i svett och naturligtvis med näsblod. Nu har jag sovit bort även denna eftermiddag och inser att det inte blir något jobbat imorgon i alla fall. Otroligt surt.
 
Morris och jag skulle tävla lydnad nästa helg, var det tänkt. Jag har velat och velat om hur jag ska göra, vi har inte fått till ställandet och jag upplever att han snurrar till det, ibland gör han klockrena ställanden på läggandet och sätter sig när jag kommenderar stå. Det känns som om vi kanske behöver mer tid. Nåväl, nu behöver jag inte fundera mer. Igår lyckades han bli kvar i köket medan jag sov och där har han antingen halkat när han hoppat från kökssoffan eller fått en vild liten labbefröken över sig för han verkar ha lite ont i ryggen. Så nu blir det vila och Metacam i några dagar och ingen tävling. 
 
Störst besvikelse är nog ändå det faktum att den parning jag gått och glatt mig åt hela året fryser inne. Idefix skulle få finfrämmande från England. Det har ju varit några uppfödare som hört av sig och varit intresserade men det har väl känts mer eller mindre seriöst och någon tyckte i princip att jag skulle stå för hela det dyra kalaset för att få äran att ha valpar i England, som sedan skulle öppna dörrar så att jag skulle tälja guld. Jo, tjena! Nå, den här gången kändes det seriöst och jag vill tro att det hade blivit av om inte det förbaskade rederiet hade lagt ner en färjelinje. Med det blev resvägen alltför lång, flyg faller på den orimliga kostnaden för att ta in en hund i England. Jag har också blivit tillfrågan om jag kan tänka mig att leasa ut honom men det faller naturligtvis bort. En kille som levt som ett plåster med sin matte i snart tio år kan man väl inte skicka till främlingar i England?!?
 
Båda pojkarna efter en cykeltur, innan mattes förkylning brakade loss på allvar.
 
Idefix hoppas att hans matte snart ska komma hem men hon har varit på Hundungdoms repskapsmöte i Lund hela helgen så han har väntat förgäves. En mer trogen kille får man leta länge efter. Här syns också hans fina skallform. Nu är det också konstaterat av forskare att skallformen har betydelse för sjukdomen SM. En lång och flat skalle ska det vara, inte en hög, kort och kupolformad. Det är ingen slump att Idefix har fått så bra skanningsresultat, synd bara att ytterst få uppfödare lägger någon vikt vid det.
 
Doris, den lilla skatan, löper. Min förhoppning var att det skulle dröja ytterligare en månad eller två, då skulle det finnas en chans att jag hann para henne med Idefix just som hon blivit två. Nu gissar jag att hon löper i mars nästa gång och då har hon inte hunnit bli två. Och frågan är väl om Idefix fortfarande är fertil vid nästa löp, eller om jag vill ha vintervalpar..?
 
För några veckor sedan var Stina och jag och hälsade på Idefix-dottern Olga hos Marianne och Pekka på Vivistugans kennel. Vilken liten raket hon är! Hel orädd far hon fram, Visa var med och genast satt det en liten cavalierfröken i svansen och drog. Helt underbar i temperamentet, öppen, fartfylld och orädd. Hela kullen verkar likadan, jag är så omåttligt glad över dem.
 
Lilla Olga i Stinas famn.
 
Annars njuter vi av fina höstdagar. Visa är pigg som en mört igen efter att ha varit seg under löpet. Men nu knallar hon före på stigen och det är ibland svårt att hinna med henne. Morris, som jag annars har upplevt som lite hormonell, är helt ointresserad av systers löp trots att hon nu är inne på dag 16-17. Jag hörde Carin Lindhe Forsberg på ett föredrag om fertilitet mm för många år sedan, där hon menade att hundar känner att de är släkt och undviker inavel i det längsta. Det har jag noterat på labbarna men trodde kanske inte att de fläckiga hade samma egenskaper men fel fick jag. Och med det visar de ju också hur otroligt osunt det är med inavel när till och med hundarna själva helst vill undvika det!
 
 
 
 

Fantastiska små varelser!

Idefix valpar på kennel Milljas har flyttat till sina nya ägare. En liten tjej hamnar häruppe i norr hos en god vän och uppfödare, Stina och jag planerar ett besök så snart tiden medger. Ryktet säger att det är en cool och orädd liten fröken, vi ser verkligen fram emot att bekanta oss närmare med den lilla. Viss kidnappningsrisk föreligger... ;)
 
Iedfix uppfödare Lena har tagit en annan av tikarna, Milljas Dulcinea, kallad Pippi. Det är också en kavat liten dam med många goda egenskaper, inte minst jaktliga. Se bara länken nedan från hennes livs första släpspår på kanin, blott tio veckor gammal. Mycket hund i den näpna förpackningen!
 
https://www.youtube.com/watch?v=TzqSTvlssOk&feature=youtu.be
 
Annars gör vi inte så många knop i värmen. Jo, Doris är ständigt på g och tycker att livet är välan stillsamt. Igår fick hon både jogga och gå långpromenad men på kvällen markerade hon lätt på sitt ena framben igen så idag blir det en vilodag. Om det tycker hon inte.
 
Stina och Maya tränar lydnad, snart är det dags för tävling. Målet är två första pris till i klass ett för att kunna uppnå det hägrande trippeldiplomet som Cavaliersällskapet har. Jag hoppas innerligt att de ska lyckas! 
 
Själv har jag sökt dispens för att kunna ställa ut Visa trots att hon medicineras för sina sköldkörtelproblem. Det lät inte som någon omöjlighet så jag hoppas på positivt besked. Hon har blivit så himla pigg sedan vi tog bort knölarna, det är som en annan hund. Min pärla, må hon leva i hundrade år - minst!
 
Jag har ju försökt anordna måndagsträningar för uppfödingarna. Det har varit några tappra själar som kommit men nu har några av dem åkt på semester och inga nya har kommit till. Vi gör ett sista försök nu på måndag med spårträning, sedan lägger jag ner projektet och konstaterar att intresset för gemensam träning minst sagt är svalt. Lite synd, jag erbjuder gratis träning med genomgång mm, allt man behöver göra är att dyka upp. Till måndagens spårträning lägger jag spår, går igenom hur man lägger spår, vad man ska tänka på när man spårar mm. Det blir liksom serverat på silverfat. Hittills är en anmäld... Jag gissar därför att det blir sista gången och då blir det nog inga fler träningar i år. Det går inte att beställa en träning när det passar en själv, den tiden har jag inte, utan vill man få träning och hjälp gratis så får man komma på det som ordnas. 
 
Morris är ganska rejält tagen av värmen, han är inget fartvidunder i vanliga fall men nu tillbringar han dagen framför tvättmaskinen där det antagligen är svalt och vill helst göra så lite som möjligt. Det är inte utan att jag förstår honom... Jag vill inte gnälla men kan absolut tänka mig att sänka temperaturen några grader. ;)

Power nap

Nu har jag lärt mig den verkliga innebörden av ordet power nap. Det är när man kan härja vilt i en timme, sova i tio minuter och sedan härja vilt en timme till, just som matten trodde att hon fick tid över till annat. Ruskigt effektivt, det där power nappandet.
 
Det går vilt till nu och man märker att de är alltmer färdiga att flytta ut. De slåss mer, låter mer och jagar varandra vilt runt köksön, under soffor osv. De är ett livat och ibland ganska så högljutt gäng. De sover nu fritt i köket, jag sover i tv-rummet och kliver upp någon gång under natten för att städa efter dem. Men igår blev de sju veckor så nedräkningen har börjat. Om en vecka flyttar den första lilla tjejen upp till Linnea i Överkalix. Tror att både hon och jag längtar. Sedan flyttar i princip en om dagen. Tanken var också att Stina skulle få ta sin direkt de var besiktigade och klara på onsdagen men hon ska iväg till Bollnäs på ekokocktävling så det får dröja ett par dagar. Där fick jag...
 
Vi lyckades ta lite bilder på dem i tisdags med varierad kvalitet. Har aldrig varit med om att en hel kull tycker att bordet är ett livat ställe, det brukar alltid vara någon som tycker att det är lite läskigt däruppe. Men de här ville helst av allt hoppa in i kameran och kolla vad det var som blixtrade. Några bilder blev i alla fall hyfsade.
 
Huset Elliots Lilla Bus, "Bus", Stinas älskling.
 
H. E Nimbus, "Melker", som ska flytta till Måttsund.
 
H. E Pondus, "Elliot", som ska bli pitebo.
 
H. E Cerasus, "Cera", flyttar till Överkalix.
 
H. E Filiokus flyttar till Umeå.
 
H. E Sinkadus, "Selma", ska flytta till Norrfjärden.
 
H. E Hokus Pokus blir kvar i Luleå.
 
H. E Sus, "Susa", ska flytta till Gammelstad.
 
Mamma Raya umgås fortfarande tålmodigt med sina små. Fast i ärlighetens namn ska jag säga att jag tror att deras många tuggben lockar minst lika mycket som valparna själva... ;o)
 
Familjelyckan
 
Jag är otroligt nöjd med de här små, både till temperament och utseende. Klassiska huvuden, välbalanserade kroppar. Runda utan att vara tunga. Tycker mig se en hel del tunga labbevalpar på nätet och gillar det inte alls. Älskar det fartfyllda, nyfikna och piggögda hos en labbevalp, inte något flegmatiskt som lufsar fram. Det är min åsikt, för mig är labben en arbetande hund och kommer alltid att vara. En lagom hund utan överdrifter med ett vänligt och intelligent uttryck.
 
Idefix har haft dambesök i tre dagar på raken. Nu törs jag knappt hålla i hans koppel så är han i gasen, han har höga förväntningar på mig nu. Hoppas nu bara att det blir valpar, om några veckor ser vi vart det lutar.
 
 
 
 
 

Dåligt med tid

Livet rusar på i 120 knutar just nu, jag kämpar för att hinna med. Idag hoppas jag hinna uppdatera min hemsida, få se om jag lyckas.
 
Valparna växer och frodas. De blev en vecka igår, tiden rusar fram även där. Raya är en fin mamma, lugn och harmonisk - och ständigt hungrig! Här en bild på dem från gårdagen:
 
 
I senaste numret av Hundsport Special var en väldigt intressant artikel av Lars Fält som manade till eftertanke och jag önskar att alla uppfödare läste och begrundade den. Jag har alltid försökt att störa mamma hund med bebisar så lite som möjligt men har efter att ha läst artikeln backat undan ännu mer. Således har jag inte ens vägt valparna varje dag, jag vägde var dag de tre första dagarna medan Raya var ute och rastade men sedan hoppade jag över några dagar. Jag lägger inte till någon valp, jag ser att de växer alla och alla söker aktivt efter mat. Jag har alltid tänkt att man inte ska göra våld på naturen utan låta den ha sin gång men artikeln väckte också tankar om den nyfödda valpens upplevelser. Om mamma hund inte lyfter valpen annat än när den ska flyttas, hur känns det då när min människohand kommer och lyfter den? Vilken stress alstrar det? På Facebook ser jag inte sällan bilder på nyfödda valpar som fotas, både i uppfödarens och i andras händer. Men hundvalpar är varken människobarn eller gosedjur. Jag vill att mina valpar ska växa upp i en trygg och stressfri miljö och väljer därför att backa undan än mer än tidigare. Efter gårdagens vägning vet jag också att de snart har dubblat sina födeslevikter. Det går med andra ord ingen nöd på dem, något som lugnet i lådan egentligen redan bekräftar.
 
En annan tanke som manat till eftertanke den senaste veckan är dels en liten notis i tidningen Hundsport och dels en massa skriverier i en grupp på Facebook som jag nu har valt att lämna. Jag börjar med Hundsport. Visste ni att 22,7 % (tror jag siffran var) av alla hanhundar är kastrerade, enligt SKK? Den innebär att nästan var fjärde hane inte kan gå i avel? Förstår ni vad detta innebär för avelsbasen i små raser? Vilka oerhörda bekymmer det ställer till för oss uppfödare? Denna kastrationshysteri som nu råder är en förbannelse enligt mitt sätt att se det. Inte nog med att vi selekterar på resultat av olika slag (utställning, prov men också hälsa), utöver detta försvinner alltså en av fyra för att den kastrerats av någon outgrundlig anledning. Jag befarar dessutom att de procenten inte fördelar sig jämnt över raserna. Den svenska nationalrasen jämthund ligger exempelvis på tredje plats över de mest populära raserna i Sverige. Hur många jägare kastrerar sin jämte? Jag gissar att de är försvinnande få. Jag gissar att det är betydligt fler som kastrerar sig cavalier. Tänk efter, ni som värnar om er ras. Vill ni ha den kvar? Ni kan ge ett enkelt bidrag till rasens fortlevnad genom att avstå kastrering av såväl tik som hane. Vad är poängen för mig som uppfödare om jag föder upp bra hundar som det sedan inte finns någon som helst möjlighet att gå vidare på?
 
Det leder mig in på nästa avart, nämligen att raka ner en hund. En kastrerad cavalier får ofta en väldigt ullig och svårhanterlig päls. Denna blir besvärlig att hantera, varför många tydligen väljer att raka ner hunden. Andra väljer att raka hunden för att slippa pälsvård. För mig är allt detta sammantaget ett otroligt märkligt fenomen. Jag vill inte ha en hane som bryr sig om tikar och jag vill inte ägna mig åt pälsvård. Alltså kastrerar jag och rakar hunden! För vem finns hunden, för sin egen skull eller enbart för att behaga mig? Själva valde vi en gång i tiden bort rasen pudel, just för att vi kände att pälsvården skulle bli oss övermäktig. En ras är en helhet, den består av en insida och en utsida. Om någon av dessa inte tilltalar mig som hundägare, väljer jag en annan ras. Så enkelt är det.
 
Till sist en bild på mitt samlade gäng från gårdagens promenad i strålande solsken. En visserligen kastrerad men det kommer aldrig att hända igen om jag inte absolut måste. Ingen nedrakad, säkert finns det någon tova bakom något öra men det kan vi leva med och lösa med kammens hjälp. Och att de inte skulle ta sig fram i skog och mark med den lilla päls de har är bullshit, det ser jag som en ren konstruktion för att rättfärdiga sitt eget beteende. Om det är något mina små fläckiga gör så är det tar sig fram, ibland mer och snabbare än vad matten skulle önska...
 
 
 
 
 

Tanten är piggare!

Konstaterar efter en veckas medicinering att Visa har blivit piggare. Det slår mig under rundan att hon faktiskt går framför utan att jag har tjatat på henne. Det är inte så att hon skuttar omkring och slår frivolter men hon knallar före och ser allmänt nyfiknare ut för det mesta.
 
Det får andra konsekvenser också. Igår kväll låg hon i hundsängen i hallen och hamnade därmed utanför grinden till köket när trött matte släckte ned. Halv tre vaknade jag av mystiska ljud från hallen. Liten Visa hade då kommit på att i tv-rummet finns Doris ben och dem kan man sno. Så halv tre smög hon in i det förbjudna rummet för att norpa åt sig av delikatesserna. Men det är inte lätt för rultan att ljudlöst ta sig upp ur platsbaljan, än mindre att glupskt tugga tuggben utan att matte hör. Så matte vaknade och Visa förpassades till köket. 1-0 till matte, haha!
 
Kylan igår gjorde att vi ägnade oss åt lite träning inomhus. Först Doris som fick bekanta sig med valpdummy. Sedan gjorde vi först lite stanna-övningar med godis som retning, det klarade lilla fröken med glans. Så valpapportering. Då är ordet "stanna" som bortblåst för liten Doris! Första gången fick matten ta livtag om den lilla hala hundkroppen men sista räckte det med en hand framför bröstet. Vi jobbar vidare på det, sakta men säkert. Målet är att behålla den ljuvliga farten men ändå kunna styra upp det hela lite. Och så vill jag inte riskera att förlora hennes fina avlämningar, där hon dundrar med dummyn i mun rakt till mig. Sockerpingla!
 
Morris skulle få träna skiftningar mellan sitt och ligg och så lite läggande från stående. Morris var helt i gasen över detta med att träna inne och att få godis. Morris gjorde alla skiftningar han kunde komma på hela tiden och var ofantligt lätt i rumpan men till sist fick vi lite ordning på det hela. Lite...
 
Så Melvin. Där blev det fjärr som vanligt och med matte 2 m framför så skiftade han riktigt fint även om han tenderade att bli studsboll efter ett tag. Jag är ju rädd att han på en eventuell tävling blir helt i gasen och då kör studsbollsvarianten rakt av. Då kan han landa ungefär var som helst. Har aldrig haft en hund som han, han lägger sig liksom inte ner när han är på g utan kastar sig först rakt upp och dimper sedan ner. Det säger sig självt att det finns risk för rätt rejäla avdrag i fjärret...
 
Hade tänkt lära Visa att backa, att det skulle vara hennes övning. Visa ville ha godis. Matte kommenderade fot och Visa satte sig mer än lovlig snett. Matte flyttar och försöker få Visa att följa efter och därmed räta in sig. Visa masar lite på rumpan och tittar på matte som att "nu då, får jag godisen nu?" Så höll vi på tills matte ledsnade. Man tränar inte lydnad i hallen, hälsar Visa, som för övrigt aldrig har tyckt att detta med position är så himla petnoga. 
 
Idag har vi rena blidan jämfört med gårdagen, blott 12 minusgrader på lucnhrundan. Underbart!

Kallt om näsan

Igår visade termometern -29 grader. Nästan så att man fryser innan man ens har stoppat ut näsan. Insåg att rundan skulle bli kort och stod inför valet täcke eller inte. Valde inte, trots att det kan låta konstigt. Men Visa uträttar inga behov om hon inte absolut måste när hon har täcke på sig så jag tänkte att utan täcke finns det i alla fall en chans. Och det fungerade. hon och Morris köldkrampade lite, Melvin och Doris hinner inte känna efter. Idefix, den lille stackaren, är ju väldigt bra på att känna efter och även på att uttrycka sina känslor. Så jag mötte en Stina med Idefix i famnen när jag gick ut på min pytterunda och de var på väg hem. Köldkramp är inget att leka med, hälsar han.
 
Idag visade termometern "bara" -25 så idag tog vi faktiskt vår vanliga runda, helt utan köldkrampande. Fast lite frostnupna blev vi allt.
 
 
 
I fredags körde jag hem Raya till Byske. Tänkte ta några bilder på henne innan hon åkte hem. Tyvärr ville inte mobilkameran samarbeta i det kalla vädret (då bara -20...) så alla bilder blev suddiga. Detta var det bästa jag lyckades få till:
 
 
 
 

God fortsättning!

Så var julen över. Här i norr har vi haft någa sköna dagar tillsammans med mina föräldrar, med god mat och annat gott. Tyvärr har inte vädret varit det allra roligaste och är fortfarande ganska bedrövligt, med ishalka både på gator och skogsstigar. Det har kraftigt reducerat våra promenader, tyvärr. Inte blev det bättre av att jag lyckades göra en jättevurpa ute på gården och slå i handen, armbågen och ena höften så att jag vrålade. Men jag höll! Armbågen fick nog värsta smällen och ömmar rätt rejält men inget är brutet, tack och lov.
 
Idag ledsnade vi på halkan och åkte in till sta'n. Promenerade Hälsans stig tillsammans med Pigge, Ludde och mina hundar. Visa var ju överlycklig - not... Koppelpromenader är inte hennes grej så hon surade hela varvet. Och på sedvanligt manér så vägrade hon uträtta några som helst behov i koppel, med påföljden att det ramlade ut där bak när hon inte kunde knipa längre. Vi ska åka in och gå fler gånger men Visa kommer inte med alla turer, dels för att man märker att hon inte gillar att gå i halkan men också för att hon verkligen hatar att "fingå".
 
Visa har, liksom mamma Maxi, alltid haft en sorts vårta på ena armbågen, en skinnflik som sitter där och påminner lite om en fästing. De senaste dagarna har speciellt Idefix visat ett väldigt intresse för den och när jag kollade den lite närmare så ser den mer rosafärgad ut. Efter helgerna ska jag ringa veterinär, tänker mig att vi ska knipsa bort den och skicka den på analys. Är lite rädd att det blivit något med den eftersom de andra så gärna vill slicka och nosa. Nu är hon hur som helst isolerad från de andra eftersom hon löper, så får även armbågen slippa lite uppvaktning.
 
Morris är min lille prins och vill gärna vara där jag är, oavsett var jag är...
 
Önskar alla er som läser detta en god fortsättning på julen och allt gott inför det nya året!
 

Årets vinnare

Kan officiellt meddela att årets vinnare av poängligan blev Linnea och Chili som tog en jordskredsseger. Vandringsalbumet och en liten julklapp är nu skickat till dem. Vi andra får komma igen nästa år. Det känns som om jag säger så varje år men till nästa år hoppas jag få lite mer tid till eget tävlande också. Just nu är planerna stora - lydnad med båda gossarna och rallylydnad med den lille trefärgade, eventuellt tillsammans med lite viltspår för honom också. Vi får väl se vad jag får till. Stina planerar så klart för agility, den sista pinnen för Maya hägrar så att de får ge sig upp i klass 3. Förhoppningarna på pinnar med Morris i klass 1 är också ganska stora med tanke på hur bra han har inlett sin karriär, nollat lopp i sitt livs första agilitylopp är inte fy skam. Planer finns också på att ställa Idefix som veteran och så tycker jag att hon ska låta honom springa något hopplopp bara på skoj, han är så vansinnigt pigg och alert nu, gammelgubben. Nio år snart, vem kan tro det?
 
I fredags var det inte bara luciafirande utan även firande av min T-kull, de som är kvar i den. Buster och Tindra fyllde hela tolv år, en inte oansenlig ålder för en labrador. Egentligen fyller de på olika dagar, Buster hann kika ut redan innan midnatt och delar således egentligen födelsedag med matte Ellinor, även om registreringsbeviset säger något annat. Hurra för de båda tolvåringarna säger vi här i Bälinge! Må de få vara pigga och hänga med ett bra tag till.
 
Apropå registreringsbevis så håller jag på med storstädning. Fram ur gömmorna kommer lite allt möjligt, som tex registreringspappren för min allra första hund, cavalieren Tusse, samt även ett fotokollage på densamme. Så här såg han ut:
 
En alldeles underbar kompis för en tonårstjej. Född 1979 och blev nästan elva år gammal.
 
Det pågår diskussioner om utvecklingen av cavalierens huvudform på Facebook. Personligen tycker jag att utvecklingen är ledsam. Jag tycker att man som uppfödare bär ett ansvar för rasen och ska följa angiven standard samt ta ansvar för hälsan. Detta är en bild på Pargeter Bob Up ur min sönderlästa cavalierbok med tryckår 1978. Jag älskade det huvudet och skulle säga ja tack om en sådan hund erbjöds mig idag också. Vilket uttryck! Så ska en cavalier se ut! 
 
 
Lördagen bjöd på underbart promenadväder i ett vackert ljus, om man nu kan säga att vi har så mycket ljus häruppe så här års. Jag kommer ideligen på mig själv med att vänta på dagen, bara för att inse att den redan har passerat. Det är tungt att vara sörlänning häruppe så här års.
 
Mitt promenadgäng var i alla fall vid gott mod, även om Visa alltod måste se ut som om hon ska få stryk när man ska fotografera dem. Kan någon begripa varför hon ska vara sådan???
 
Försökte fota det vackert rosafärgade på himlen också men vet inte om jag lyckades så bra.
 
Här hemma jobbar Doris hårt på att bevisa att hon är en hund att lita på inför kommande höstjakt. En riktig apportör!
 
 
 
 
 
 

Änglahundar bland annat

De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.
 
En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare. 
 
För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.
 
Max, SEVCh Huset Elliots Mumintroll, i sin glans dagar.
 
Abbe, H. E Tur-Ture, som ung.
 
Här hemma håller lilla lyckopillret Doris igång. Ännu en mobilladdare har fått sätta livet till så om tomten ser detta kan det vara en ypperlig julklapp till kennelmorsan. Kan ta en att ha i bilen också, faktiskt. Vi verkar onekligen ha ett visst svinn. Denna gång hade jag prydligt stoppat in den bland andra laddargrejer i tv-bänken men glasdörren står lite på glänt för att undvika överhettning och se, där rymdes en liten cavaliernäsa i glipan. Fort var det gjort!
 
Vi har haft Tassas husse här för att hjälpa oss att kakla i köket. Omtyckt av alla hundar, i synnerhet av Melvin, utom Doris som tycker att han är skum. Skumma grejer har han med sig också, säkrast är att skälla ut honom på avstånd. Mattes öron fixar inte det gälla valpskallet så Doris har fått vara med matte på övervåningen tillsammans med Maya. Och Doris har en likhet med labbevalpar i samma ålder. Hon bär - på allt. Hela tiden. Igår skulle jag ta hårborsten från badrumshyllan och tyckte att jag rev ner något men tittade runt och såg ingenting. Först på kvällen hittade jag fotfilen i trappan. Vesslesnabbt måste hon ha norpat den och burit iväg. Medan vi såg på tv igår kom ett jaktkoppel åkande in i tv-rummet, elegant (nåja) nerplockat från sin krok. Men hon lämnar så fint i handen och får beröm och ibland belöning för det. Hoppas att poletten trillar, tänkte inte göra mer apporteringsträning än så på mycket länge eftersom hon bjuder så fint på beteendet. Lill-skatan!
 
Prinsessan Doris.
 
Ett litet bekymmer vi har är att hon är extremt mattig. Mer än vad som känns bra, faktiskt. Hon sitter inte i någon annans knä än mitt, hon lämnar sängen om jag går på toa även om husse är kvar osv. Så nu har hela familjen order om att mysa med Doris, ta upp henne i famnen, leka med henne osv. Vill inte riskera att få en mattegalen hund till i huset, även om det är trevligt att känna sig älskad så finns det en gräns.
 
Ett annat bekymmer just nu är halkan. I söndags och måndags hade vi tjugo minusgrader men redan på måndagskvällen steg det med rekordfart uppåt. Idag har vi ett antal plusgrader, det droppar från taken och är naturligtvis glashalt ute. Så halt att jag inte tror att det blir någon mer promenad för hundarna eftersom jag är rädd att de ska göra sig illa. Elliots början till slutet var en rejäl vurpa på isig stig, jag vill inte vara med om det igen. Så resten av dagen blir det bara kissepauser och så hoppas vi att det kommer snö imorgon. Detta är inte ett väder för Norrbotten. :o( Turligt nog tog vi ordentliga turer igår, bland annat avslutade jag kvällen med att sparka drygt två kilometer med Melvin, Maya och Idefix. Lustigt, han fyller snart nio, den gode Idefix, men är ändå den av husets hundar som kräver mest motion och aktivering för att hålla sig i schack. Kanske för att han är van vid det och är olydig nog att uttala sitt missnöje om han inte får det just som han är van... Inte för att jag vill skylla ifrån mig men Stinas hundar är lite mer olydiga än mina. Tycker i alla fall jag. ;o)
 
Pinnsamlaren Melvin tillsammans med sitt stora fan Doris under morgonens runda i skogen. Jag tror han är som tomtemor i Tomtebobarnen, han samlar för vintern och tänker att "i vinter frysa inte vi". 
 
Annars är jag lite deppig. Det här var året då Idefix fick en hel massa papper på att han är en väldigt frisk liten kille. Skannad med det bästa resultat man hittills sett på kliniken, samtidigt som han också var en av de äldsta som skannats. Gentestad fri från både Episodic Falling och Dry Eye Curly Coat Syndrome. Nytt hjärtintyg med litet blåsljud men helt fri fram till dess, senaste fria intyget togs vid sju år och nio månader. Spermakvalitet kollad i oktober, helt normal även den. Aldrig förr har vi hört av så många tikägare, inklusive en från England. Och resultatet av alltihop är EN parning som resulterade i noll valpar. Inte en spänn in, massor med kronor ut. Ibland kommer livet emellan och gör att man inte kan para som planerat, det har jag all respekt för. Det som stör mig är de tikägare som hört av sig om parning och sedan inte ens behagat höra av sig och meddela att de inte dyker upp. Som seriös hanhundsägare försöker jag vara tillmötesgående och schemalägger således familjens aktiviteter så att vi ska vara hemma den aktuella tidpunkten samt veckorna före och efter, eftersom man aldrig kan säga exakt när en tik ska löpa. Då tycker jag att man kan höra av sig och meddela att man ändrat sig och valt en annan hane, det hör till vanligt folkvett.
 
Så just nu är jag hjärtligt less på detta med att ha en avelshane. Har trots det planer på att ta ett till hjärtintyg på honom i vår när jag ändå ska ta Mayas sjuårsintyg, som kommer bli hennes sista. Idefix var inte riktigt kurant när vi tog intyget i somras, han hade en infektion och känns mycket piggare nu så jag vill se om det blir någon skillnad på intyget. Men sedan blir det nog stopp. 
 
Säkert tror någon nu att jag är bitter för att inte ha gjort några pengar. Men det handlar inte om det (jag har för övrigt heller inte begärt någon språngavgift innan spermaintyget, eftersom jag inte visste om han skulle vara fertil). Det handlar om alla dessa friska, långlivade hanar som kanske inte är några megastjärnor i utställningsringen men som är goda representanter för sin ras men lika förbaskat inte används i avel utan istället väljer man nya, okända och framförallt unga importer. Det handlar om att visa respekt gentemot andra, bokar man en parning och ändrar sig så meddelar man det. Det handlar om respekt, för andra människor men också för den hundras vi så innerligt älskar. Då kan man inte bara vända kappan efter vinden utan då måste man tänka lite längre än så.
 
Gladare toner nu. Bara nio dagar kvar tills Stina kommer hem, vi har nedräkning och längtar massor. Sedan kommer det att dröja väldigt länge innan ni ser mig halka runt i skogen tillsammans med husets alla sex hundar. Bara så ni vet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fint besök!

I helgen har vi haft fint besök. Stina kom hem från Stockholm. Mamman har njutit men minst lika mycket njöt nog de båda äldsta fläckiga som knappt synts till de här dagarna. De har tagit sovmorgnar med sin matte i sängen och följt henne i hasorna vart hon än har gått. Tur att de inte vet att det dröjer nästan fyra veckor tills nästa gång de får se henne. Stina själv verkar trivas som en fisk i vattnet nere i hufvudstaden och det låter som om hennes arbetsplats 
 
Maya har börjat löpa. Jag har misstänkt det de senaste dagarna och fick det bekräftat av Stina. Förmodligen har löpet pågått längre än jag trott, morgonens runda var nog den sista jag tog med alla hundar samtidigt på ett tag framöver. Den var inte helt kul, om vi säger så. Tur att de är små och att jag är hyfsat stark och stadig på foten. Mina armar är säkert någon decimeter längre nu men det går förhoppningsvis tillbaka. Lustigt nog är Idefix den ende som är på henne, Morris fick gå lös för han gick knappt nära, han som ändå är den som brukar gilla brudar. Men jag hörde att hon fräste åt någon rätt rejält igår, jag misstänker att det var Morris som fick på moppe och det verkar ha tagit skruv eftersom han knappt tittade åt henne idag. Det gjorde däremot Idefix, helst ville han göra så mycket mer än titta. Och Maya var så där koketterande - "ska jag stå kvar eller ska jag hoppa undan lite". Nåväl, nu får hon hålla till godo med gamla Visa och lilla Doris under promenaderna ett tag framöver.
 
I helgen gjorde Ludde, Doris och jag en liten utflykt till grannkommunen Boden. Då stod det klart att även Doris är åksjuk. Hon tacklar det dock på ett lite annat sätt än storebror Morris, som länge var livrädd för bilar. Doris kräks och äter upp, kräks och äter upp och åker gärna bil men är väldigt stressad när vi väl kommer fram till målet för resan. Antar att det är olustkänslorna som gör henne sådan. Jag har feltolkat henne, har trott att hon är pipig för att hon är osäker på nya ställen. Men den här gången var hon precis lika pipig när vi kom hem och hade heller inte lyckats undanröja alla spår efter sig så äntligen fattade matte hur det var ställt. Nåväl, eftersom hon gillar bilen och glatt skuttar förbi den när vi är ute i hopp om att vi kanske ska ta oss en åktur, så tänkte jag mig att det hela förhoppningsvis är lätt kurerat. Nu ska vi försöka ta bilen upp i skogen och gå lite däruppe istället. Inte så himla miljövänligt men jag har just inget val om jag inte vill ha en åksjuk hund för all framtid. Och det vill jag ju inte. Lite snopet är det dock, varken Maya eller Idefix har någonsin varit det minsta åksjuka medan båda de Maya-barn som stannat här uppenbarligen är det. Jaja, jag får ju nya erfarenheter...
 
Melvin visar än så länge inget som helst intresse för Mayas löp och jag hoppas innerligt att det ska hålla sig så. Man vet ju aldrig riktigt med honom, vilka brudar som blir intressanta eller inte. Så mycket för den kastrationen...
 
Roligt är att intresselistan för valp växer och att majoriteten är före detta valpköpare. Det gläder mig att jag får förnyat förtroende, nöjda valpköpare är bästa reklamen. Nu får vi vänta med spänning på löpet som jag hoppas kommer någon gång i januari.

Snöslask =(

Finns det något mindre charmigt väder än snöslask och tung blötsnö? Jag tror inte det. Hundarna och jag har kämpat oss ut på en runda, jag kör med RunKeeper idag för att hålla koll på kilometrarna så att alla får sin beskärda del. Tog en längre morgonrunda idag när vi ändå var ute så nu sover alla gott. Gårdagens insats gav lön för mödan, när jag klev upp i morse så kom inte en svans och mötte mig utan alla bara snarkade. Skönt! 
 
Idefix öga är dess värre lite sämre idag, Jag slarvade lite med salvan igår så felet är nog mitt. Möjligtvis kan Doris har varit där och slickat, hon är lite för förtjust i att vårda sina flockmedlemmar så idag får gossen vara med mig. Det verkar han inte lida av. 
 
Visa tappade rejält med päls när hon fällde i höst och den vill inte riktigt komma tillbaka. Nu kör jag med en kur Viacutan och hoppas att det ska göra susen. Hon ser rätt skruttig ut men är piggare och gladare nu när snön kommit, tycker jag. Och olydigare... Morgonrundan bygger delvis på att labbarna är lydiga och går lösa eftersom en del av den förläggs utefter byns vägar. De små stretar på och har ganska kort minne vad gäller koppelgående så jag har allt som oftast ett sjuttongubbarstrassel när jag kommer in igen. Men de svarta går lösa. Idag mötte vi en kvinna som bor i byn och som jag brukar prata lite med. De svarta skulle stanna men vips, så var Visa där och svansade och då kommer ju Melvin raskt efter. På tillsägelse kommer han dock motvilligt tillbaka medan den lilla tanten (Visa alltså) låtsas inte höra. Samma sak med rundorna, hon går långt där baki, stannar och nosar (och äter) när hon vill och är ytterst motvillig till att hålla sig före eller vid min sida. Men när snön kom så kunde hon plötsligt skutta på framför! Så nu är hon genomskådad, den lilla skatan. Fast jag tycker att man kan få ta sig friheter när man börjar vara till åren och har varit en helt fantastisk liten hund under sin levnad. Hon gör ju inga hemskheter, precis, utan är alltid väldigt försynt i sin framtoning.
 
I helgen var det planerat valpträff med de små fläckiga. Nu kom det ett sent återbud så vi blir bara två men de kanske kan busa runt lite i snön med varandra och bli ordentligt trötta sedan. Doris gör kaninskutt och lejonattacker på de andra under promenaderna (och skapar allmän oreda) men får sällan någon direkt positiv respons. Förhoppningsvis är brorsan Hobbe mera med på noterna.

Vem är det som går och går?

Om ni råkar ha vägarna förbi Bälinge i Norrbotten och ser en kvinna utrustad med reflexväst och ett antal hundar med rödblinkande halsband i sällskap (där hundantalet som regel är 3, max 4), då kan ni vinka för då är det ganska säkert jag. Speciellt om ni passerar om kvällen. Dagtid försöker jag ta allihop med mig ut i skogen men kvällstid delar jag upp dem. Och går således dubbla rundor nu när jag också har hand om Stinas hundar. Idag blev det en extra sparkrunda på 3 km också, för att trötta ut Idefix. Jag menar, han är bara snart nio år... Ofattbart att en hund på lite drygt 8 kg och närmare nio år i bagaget kan ha en sådan energi! Men nu hoppas jag att han ska vara trött. I alla fall för idag.
 
Anledningen till att jag drar runt med alla hundar är att Stina är i Stockholm och gör praktik. Hon har fått chansen att praktisera på Winterviken som drivs av mästerkocken Markus, känd från tv. En sådan chans kan man ju inte missa! Så medan hon är där och lär sig mer om matlagningens ädla konst, får hennes hundar finna sig i att inkorporeras i flocken, vilket bland annat betyder att man inte sover i sängen utan i hundsängen i köket, att man får gå med ut på mina promenader i någon form av kollektiv, att mattider inte är fasta osv. Och det har gått bra. Tills idag. Eller rättare sagt igår. Då var det plusgrader, snöklumpar fastnade i hundarnas päls och jag tog duschen till hjälp för att få bort dem. På cavalierers vis var de då tvungna att fara runt och dra sig mot mattorna, Idefix valde plastmattan i hallen trots att matte skrek och nejade (varför bry sig, hälsar han, det var ju fel matte som gapade). Och vips, hade han skavt ögat mot mattan. Det blev ögonknip, med tratt och ögonsalva och ingen mer promenad som följd. Idag var han således lite extra speedad och hade dessutom av någon anledning fått för sig att hans matte nog ska komma hem så det gäller att hålla koll på dörren. Min strategi blev att trötta ut honom. Tror faktiskt att jag har lyckats med det. Ögat är mycket bättre men för säkerhets skull får han ha tratt ett par dagar till. Däremot är han lite för lös i magen, inte mycket egentligen men jag är nojig med cavalierernas analsäckar och vill ha hårda magar så att körtlarna töms. Alltså har jag införskaffat lite dietfoder till killen. Här tar vi inga risker nu när matten är borta!
 
Så här ser det förresten ut där Stina är. Åk dit om ni har vägarna förbi Stockholm, Stina säger att maten är kalasgod och jag kan meddela att det var väldigt mysigt runt omkring.
 
 
 
 
Snön går hem i hundgänget. Till och med Visa skuttar på och tycker att promenaderna blev mycket roligare i allt det vita. Idag har vi också haft lite kallare så att det inte fastnat lika mycket i pälsarna. Underbart, hoppas att det håller i sig. För kramsnö var inte kul, det tyckte varken de fläckiga eller jag.
 
 
Efter att ha haft det ganska lugnt i några veckor så ramlade det in flera jobb igår. Skönt att det rullar på igen men samtidigt lite stressigt när allt ska vara klart samtidigt. Och som vanligt förbannar jag mig själv för att jag inte använt den lugna tiden ännu bättre. Men jag har hunnit röja en hel del här hemma, både Återvinningen och Röda Korset har fått sin beskärda del av det som funnits i gömmorna här hemma. Mycket återstår men det känns bra att ha kört iväg med lite. Vi är sannerligen två hamstrar som hittat varandra, den gode maken och jag. 
 
 
 
 

Bara regn hos mig...

Så fint det var när marken var frusen och det låg pyttelite vitt på den! Och så skönt det var med rena hundtassar efter varje promenad! Men säg det lycka som varar för evigt, idag regnar det och vi har plusgrader. I Norrbotten. I slutet av oktober. Ur led är tiden.
 
Regn är inget väder för en prinsessa, hälsar Doris. Hon funderar allvarligt på om man inte skulle kunna få utföra sina behov på bron sådana dagar, under taket. Det krävdes övertalning för att få med henne på dagens promenad. När hon väl är besegrad, skuttar hon på som vanligt och far runt som ett jehu. Men som sagt, det krävdes övertalning.
 
Mina hundar är rasister. De umgås helst med likasinnade och gör klar skillnad på svarta och fläckiga. Alla utom Visa egentligen, hon umgås vänligt över gränserna. Melvin leker numera gärna med Doris och ligger ofta på golvet och bjuder in till lek. Och jo, han sover med Morris. Men att ligga mitt i högen i hundsängen som Visa gör, nej, så lågt sänker han sig inte.
 
 
Jag hoppas få klart med hane till den planerade labbekullen i vår inom några veckor nu, jag inväntar svar på hälsotester. Glädjande är att flera "gamla" valpköpare vill ha valp ur kommande kull. Det tycker jag är jätteskoj, det känns som ett bra kvitto på det jag gör. Nu börjar intresselistan för valp att fyllas på och jag drar snart streck för tikvalp i alla fall, för hanvalp ser det lite bättre ut. Så fort jag har klart med hane så lägger jag ut det på hemsidan - om jag bara minns koden... =)
 
 

BFF

Melvin och Doris har ett helt annat förhållande numera. Nu är de BFF och det går inte en dag utan att Melvin ligger på golvet med tassarna i vädret och en leksak i munnen och uppmanar den lilla att leka med honom. Och det gör hon, om än med viss försiktighet. För den svarte gör mycket ljud när han leker och än kan inte Doris riktigt avgöra om det är snälla ljud eller om han plötsligt ogillar henne igen. Så hon är lite försiktig och väldigt undergiven men helt klart mycket nöjd över att kunna vistas i skuggan av den store svarte. 
 
Sover med Doris gör dock inte Melvin än, där gäller kökssoffan. Visa däremot ställer upp på det mesta - sovkompis, lekkompis osv. Just nu leker Doris tandhygienist, vilket går ut på att hon intensivt undersöker Visas mun och bokstavligen slickar hennes tänder, något som Visa märkligt nog finner sig i. Det påminner mig lite om min snälle morfar som kröp omkring på golvet och var hund med ett snöre runt handleden så fort mamma lämnat oss ensamma. 
 
Igår fick Doris gå på sta'n för första gången. Otroligt spännande! Hon stretade på i snöret och småpep av iver och spänning, massvis med folk och händelser att hålla koll på. Så hände det hemska - matte försvann in genom en dörr och lämnade Doris ensam med lill-matte. INTE bra! Doris protesterade tydligen högljutt. När det hela upprepade sig en stund senare blev Doris aningen stressad så resten av promenaden ägnade hon åt att ömsom hålla koll på matte och ömsom kolla in alla andra. Doris är en mattegris, det är bara att inse. Matte inser också att vi ska gå på sta'n fler gånger så att Doris lär sig att alla inte är där för hennes skull även om man skulle kunna tro det.
 
Dagen idag inleddes annars med mardrömsupplevelse. Vi tog vår vanliga lilla morgonrunda, en av turerna på runt 1,5-2 km. Hundarna lekte jaga-lekar på ängen, vi knallade vidare längs vattnet, Melvin gick iväg för att göra tvåan med Doris i hälarna (tror jag) och matte hittade en ny stig som hon trampade in på ett tiotal meter, bara för att inse att den tog slut och matte återvände till ursprungsstigen. Det gjorde även Melvin - men inte Doris. Matte ropade och ropade men ingen Doris kom och skogen var tyst. Vi gick tillbaka längs stigen, ingen Doris. Framåt igen, hysteriskt ropande men inte ett ljud. Panik i lägret, upp till stora stigen och nu joggade matte hela rundan en gång till iförd tjock höstjacka, samtidigt som jag ropade. Men nej, ingen Doris och inte ett ljud hördes. Kunde hon ha sprungit hem? Språngmarsh hem (var kom konditionen ifrån???) men ingen Doris på bron. Byte till väst (det är varmt att springa i tjock jacka) och cykel och iväg igen. Stannade alldeles nere vid skogen och ropade och vem kommer kutande från vattnet om inte liten Doris, dessutom med hysteriska småpip. Upp i famnen kom hon, fortfarande med gälla läten. Kan säga att det var den längsta halvtimmen i mitt liv, nu kommer lilla fröken att få gå kopplad ett tag och bara gå lös bitvis där jag har koll åt alla håll. Hon är lite sin mors dotter, tar gärna upp ett spår eller letar efter "fynd" och glömmer då alldeles tid och rum. Lill-skruttan och mattehjärtat!
 
 

Resultat mm

Har ju alldeles glömt bort att redovisa ett nytt resultat! Katarina och Jota fixade anlagsklassen i viltspår förra veckan! Stort grattis till er! Duktiga spårhundar i den där kullen, nu är fyra av fem viltspårmeriterade. Resultat ska komma ut på hemsidan också, Marie ska bara hitta koden för att kunna uppdatera och lägga ut den. Någonstans på mitt skrivbord ska det ligga en lapp, hoppas jag...
 
Underbar höstdag igår. Dottern hemma och sjuk så jag tog alla hundar med mig i bilen och åkte upp i skogen. Det är en aning nervpåfrestande eftersom somligas hundar (vi nämner inga namn) för ganska mycket oväsen i bilen. Men upp och ut kom vi och en fin runda var det, även om mattes humör inte var på topp precis hela tiden. Nedan syns ett försök till gruppbild. Ironiskt nog var det näst äldst (Idefix) och yngst (Doris) som hade svårast att sitta still. Doris är väl förlåten men Idefix..???
 
Kisse är ju biten igen. Ett rejält sår uppe på huvudet och ett på kinden. En massa småsår på kroppen också men de är inte så djupa att de är någon fara. Det är däremot det på huvudet och kinden, han har varit rejält svullen och står nu på både cortison, antibiotika och dessutom antibiotikasalva. Men han är den snällaste katt som finns och protesterar inte när matte behandlar honom trots att det knappast är helt skönt. För att han inte ska smita ut får han vara i badrummet på dagarna och sedan låser vi dörren som en påminnelse till oss själva när han är ute i huset på kvällen. Kan säga att det är en väldigt kelig kisse som sover i mattes säng om natten. Nu är det tredje hösten på raken som han får sådana här bitskador, det känns inte helt kul.
 
 
 
 
 

Morgonbestyr och helgträning

Sjuk liten matte betyder att hundarnas morgonbestyr helt föll på mig. Efter att ha tagit sex hundar på 3,5 km promenad igår, mestadels i koppel, kände jag mig inte riktigt manad för uppgiften idag utan valde att dela upp gänget och gå 1,5 km med respektive gruppering. Inledde med mina egna fyra. Fascinerande att studera deras morgonbestyr. Doris kan ju ännu inte knipa utan fixar undan det hela allt eftersom behov uppstår vilket kan vara nästan var som helst och när som helst. Morris är ju den lägste gossen i rang och det märks på manligheten, eller bristen på sådan. Han kissar länge och väl på ett och samma (alltid samma, inte helt väldoftande) träd, ibland händer det att han inte ens lyfter på benet. Melvin har återgått till sina vanor innan kastreringen och skvätter runt ungefär som vanligt. Han dundrar också långt in i skogen för att uträtta nr två, något som de fläckiga gör alldeles vid stigen. De hinner istället sällan avsluta det de påbörjat utan gör det sista i steget, varpå matte så gott som alltid får använda påsen. 
 
Visa förtjänar ett eget avsnitt. Hela sitt liv har hon avskytt motion för motionens skull samt att uträtta behov i koppel. Konditionsträning av Visa har alltid varit ett bekymmer och har fått ske meddelst jaktträning i stor utsträckning. Att jogga eller springa bredvid cykeln anser hon vara larv. Numera lullar hon på någonstans i mattes bakhasor, nöjd med att ingen längre kommer på att släpa ut henne på springturer. Och behoven uträttas löst och ledigt. Sista kvällsturen tycker hon att vi kan rationalisera bort, motvilligt släpar hon sig ur hundsängen och vägrar sedan envist att lämna mattes sida med den påföljd att vi ofta kommer in utan att Visa har gjort just något. Det bekymrar henne föga, hon måste ha en blåsa som är smått enorm!
 
Stinas lilla Maya har egna idéer. Innan vi har hunnit gå femtio meter har hon hunnit uträtta allt, ibland gånger två dessutom. Resten av rundan ägnar hon åt det som är viktigt, nämligen födosökande. Kottar och pinnar är fibrer, gräs är sallad och de verkliga delikatesserna, dem vill jag inte ens skriva om. Det betyder att Maya sällan går lös i mitt sällskap, hon leder hela gänget på dåligheter. Idefix har en helt annan approach, han måste hitta Stället för att kunna uträtta nummer två. Och Stället ligger som regel minst en kilometer från hemmet och är helst också beläget på en något upphöjd plats. En gång satte han sig tvärs över en liten granplanta, med den påföljd att när han var klar och lämnade granen, reste den sig och hade fått ett litet brunt pynt hängande på en av de översta grenarna. Mer upphöjt än så kan det knappast bli :)
 
Åter till helgen. Igår hade vi cavalierträff i Luleå. Klubbens lokal Pluto var bokad och vi var sex hundar som träffades för att träna lydnad, fika och prata. Det är mysigt att träna med andra cavalierer, inget skällande och inga morrningar även om någon hade lite svårt för att låta bli att hälsa på kompisarna om de kom för nära. Morris var duktig men på slutet märktes det att hjärncellen därinne gick i spinn och han orkade inte riktigt hålla ihop huvudet. Men jag är väldigt nöjd med den lille killen, han har en fantastisk vilja att vara till lags och jobbar på i fint tempo. Det enda är hans skutt mot mitt ben, jag måste jobba hårdare på att få bort dem. Igår var det värre än någonsin, hemma tycker jag att han håller sig bättre på backen. Jag måste göra upp en plan för det där om vi ska kunna ta oss ut och tävla. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0