Huset Elliot

Det har varit en turbulent vecka sedan Morris somnade in. Yngste sonen tog studenten från naturvetenskapliga programmet i fredags. Vi firade så gott vi kunde i dessa coronatider, trots att släkten söderifrån inte kunde närvara. Tack och lov var vädret toppen så att grannar och goda vänner kunde komma förbi.

 

Lille Måns blev stadigt sämre under helgen. Han började svälla upp så konstigt i kroppen och kändes trött. Vi skulle besöka veterinär i slutet av veckan men fick en tid igår och då beslutade vi att låta honom somna in. Lillhjärtat var så slut att han lade sig att sova på bordet hos veterinären och märkte aldrig att han fick komma till den eviga vilan. Det skär i hjärtat, jag hade hoppats att det skulle gå vägen när vi kämpat så.

 

Märta skulle ha hämtats i söndags men det blev inte så. Jag orkade inte med mer ovisshet och röra och förlängde därför inte avtalet. När det nu gick som det gick med Måns, beslutade vi att Märta får stanna. Hon är en fartfylld och lättlärd liten dam. Tyvärr har vi ju tappat tre viktiga veckor, jag har medvetet hållit distans för att inte fästa mig eftersom hon skulle flytta. Nu jobbar jag stenhårt med sådant som vi borde ha gjort tidigare - inkallning, kontakt mm. Själv tycker hon att kattjakt är toppen, jag måste få stopp på det. 

 

Igår gjorde Stina och Josse bph med Lysa och Sixten från förra kullen. Sixten flöt igenom, blev lite arg på avståndsfiggen men löste allt snabbt och fint. Lysa reagerade på testledarens lite mörka röst och fick samtidigt tidtagaruret mot huvudet och bestämde sig då för att denna var otäck, vilket färgade av sig så klart. Vi tror att hon är på väg in i löp och gårdagens beteende stärker väl det, det är ungefär 7 månader sedan sist. Hon hade stora reaktioner, vilket var väntat, men också snabba avreaktioner. På det hela taget är jag väldigt nöjd med båda, de är väldigt trevliga individer. Och det var underbart att vara ute på hundevenemang igen, nu måste jag ta tag i träningen och komma mig ut.

 

För egen del har jag fått börja äta reumatikermedicin och märker en liten skillnad redan. Febern är på väg ner och jag orkar mer. Det känns helt underbart!

 

För en vecka sedan fick Morris somna in. Han var multisjuk, besvären eskalerade och till sist blev det ohållbart. Jag hade hoppats på en sista sommar tillsammans, nu blev det inte så. Älskade lille Molle-Boll, saknaden efter dig är så stor.

 

Fastän vi vetat länge att den här dagen var på väg, är det omöjligt att vänja sig. Det skär i hjärtat och det känns konstigt att gå ut med bara två hundar. På ett sätt skönt, Morris stress var stor på slutet och promenaderna var inte roliga. Jag saknar inte den sjuka Morris, jag är glad att hans stressade och onda lilla kropp har funnit ro. Men saknaden efter min riktiga Morris, den är enorm. Det är också den hunden jag vill minnas, den lyhörda, samarbetsvilliga lilla hunden. Killen som alltid höll koll på matte och älskade att träna. Han som var en riktig liten fegis, men som glömde allt runtomkring när vi jobbade. Min skugga och följeslagare. 

 

Sov i ro, älskade prins Morris. Tack för allt! ❤