Upp och ner och ut och in
Usch, jag håller på och vänder och vrider på dessa valpar och analyserar alla beteenden så snart vet jag varken ut eller in. Det enda jag vet säkert är att den för tillfället största tiken är absolut tuffast. Hon går fram som en bulldozer med sina syskon, nästan nog så mycket i vissa lägen. Hur var det hon sa, Grynet - ta ingen skit!? Det gör hon sannerligen inte, den bruden.
Igår hade jag två valpköparbesök, först av Lena med sambo som ska ha en kille. Jag hade en kille som jag lutade mest åt men han var mest trött och sov. I och för sig är han duktig på att koppla av men jag hade gärna sett att han visat upp lite annat också. Hanarna känner jag ändå att jag är ganska på det klara med, det är ganska stor skillnad på dem och det känns som att respektive kille passar ganska bra på respektive ställe om inga stora förändringar sker. Men tjejerna!?!?????
Grabbarn Grus, lille hanen bakom och den store framför.
På eftermiddagen igår var Anita här med barnen och vi fick massor med fina teckningar som nu pryder väggen runt valplådan. Jag hade ju en tik som jag funderade lite på där också men upplevde nog att hon syntes minst. Det var två helt andra som var mer synliga den stunden. Är inte det lite typiskt!?
Idag har jag dammsugit köket igen. Alla fem var ganska trötta och alla fem försvann raskt iväg och gick och lade sig och sov. Den är lite läskig ändå, den där manicken. Alla fem har också fått vara en och en ute i hallen och det tyckte de var skoj, lite spännande så klart med ett ställe där man aldrig har varit men sådana ställen måste ju undersökas. Någon försökte etablera kontakt med Melvin som huserade där ute, någon funderade på att bita i Idefix svans och en tredje såg sin egen vackra spegelbild. Snygga valpar ändå, de där Huset Elliotarna! ;o)
Ännu ett valpköparbesök idag och det var en tik som verkligen briljerade och var på hugget, nämligen Kommandoran. Hon visade tydligt varför hon kallas det och härjade på friskt. Lilla tiken har varit i ofas hela dagen, sover när de andra är vakna och försöker tappert att bita lite i syskonen när de ligger och sover. Hon syntes betydligt mer under gårdagen. Tänk så det kan bli! Lille killen, som härjade hela dagen igår, har faktiskt också varit lite spakare idag. Enda stunden som alla fem var rejält i farten idag var på morgonen. Då är de nästan som bäst, eller värst...
Idag har jag varit i ofas.
Annika har också varit här och lämnat en present. Det saknas ju ett kortspel i kullen men nu är den komplett. Får jag presentera Huset Elliots Banka Bäver!
Morris håller igång. Han busar tappert med valparna och gör vad han kan för att synas när vi har besökare här. Det är alldeles för lite fokus på honom, tycker han. Måste säga att han leker fantastiskt fint med de små, mjukt och försiktigt. Ibland kan de attackera honom i klump, det gillar han inte riktigt och då skriker han till men blir allt bättre på att ge igen lite också. Han är mjuk och smidig och fantastisk på att hoppa undan. Ibland får jag rycka ut och lugna ner det hela lite, speciellt när de små börjar bli trötta och vilja sova medan den fläckige vill leka lite till. Men de har onekligen en bra kompis i Morre-Knorr.
Fem veckor idag!
Nu äntligen ska det komma några rader på bloggen! Jag har börjat uppdatera hemsidan också men hinner aldrig klart. Och den där filmen jag skulle göra, den känns redan gammal. Suck... Tiden räcker inte till och anledningen till det huserar i mitt kök i ganska precis tre veckor till. Dagen har de firat med att vara riktiga monster. De har hållit igång alldeles för mycket hela gänget och när de har sovit så har de gjort det i skift. Var gång jag försökt att lyfta in dem, har någon av dem vaknat och hållit låda så att resten också kvicknat till. Ända tills nu. Nu sover de alla fem snällt med mamma i lådan, antagligen helt slut efter dagen. Och de är inte ensamma...
Lille killen har varit en riktig partypryl idag.
Idag fick de för första gången stifta besök med dammsugaren. Två av dem låg och sov, de två största, och fattade nog aldrig vad som hände. De andra tre kom raskt fram för att kolla vad som kom in i deras kök. Men när jag slog på den försvann två bort till favorittillhållet under symaskinsbordet. Kvar mitt på golvet blev lilla tiken och såg fundersam ut. Så fort den blev tyst var hon tvungen att kolla in den igen och försökte ta sig upp på den. Nu gick just inte det särskilt bra men det var onekligen ett ganska kavat sätt att ta sig an den manicken.
Bästa sovplatsen.
Lilla tiken verkar ha insett att hon är just liten och håller sig undan alla bråk med syskonen. Hon pular hellre på med leksakerna som hon bär omkring på eller samlar ihop under symaskinsbordet. När syskonen är på väg att somna kan hon däremot gärna smyga sig på dem och bita i ett bakben, en svans eller varför inte en snopp. Fegt, om någon frågar mig. Nej, när det är bråk på gång är nästan alltid den stora tiken inblandad, inte sällan med den större hanen. Antar att de två har lite uppgörelser om vem som egentligen är "the leader of the pack". Själv sätter jag en peng på tiken... Hon är vad man skulle kunna kalla ett rivjärn, henne biter man inte ostraffat.
Mellantiken känns väldigt mycket som Visa på något vis. Alltid en viftande svans, alltid nyfiket kollande på vad som händer. Jag får ruggiga Visa-vibbar av henne. En liten mini-Visa så här långt och det är inte fy skam.
Flickorna har alla tre en väldigt bra mat- och sovklocka, möjligtvis kan stora tiken ibland hålla igång lite väl länge. Men ingen slår den lille killen, han är en riktig partypryl som verkar tycka att mat och sömn är överskattat. Så mycket att upptäcka och så lite tid! Matten är dock inte helt ense. Bästa sättet att få gossen att sova är att lyfta in hela gänget i lådan, där finns ingenting som kan störa. Men då blir store killen ibland upprörd, han vill nämligen helst uträtta behoven på golvet utanför lådan. Och låter man som en mistlur vaknar de andra... Nåväl, nu sover hela gänget med mamma i lådan som ett gäng klubbade sälungar. Det tar på krafterna att ligga på topp!
Att sova på maten...
Terroristerna!
Nu härjar terroristerna i köket flera gånger per dag! Morris bär runt på sitt favoritben och sina favvoleksaker för att försöka värna dem. Han är som en storebror som fått småsyskon och inte vill dela med sig av sina saker. Favoritbenet har han borta vid kylskåpet, tillsammans med de nya valpleksakerna som är köpta till de svarta men som han tyckte borde vara till honom. Jobbiga typer, de där svarta, säger han. Luktar skumt gör de också.
Som mest huserar det alltså tio hundar i köket just nu. Ibland vill gossarna Idefix och Melvin bli fredade och vara i hallen en stund och jag kan delvis förstå dem. Samtidigt måste jag säga att det är otroligt skönt med så här lättsamma och godmodiga raser, det är inga problem att ha dem alla tillsammans. Cavaliererna är dessutom otroligt bra valpfostrare, de har tydliga ramar för vad man får och inte får och de kan säga till med måtta.
De är otroligt framåt, orädda och nyfikna alla fem småttingar, ett underbart litet gäng så här långt. Den stora tiken fick igår smeknamnet (eller öknamnet?) Kommandoran, hon är en riktig liten bitch. Bet syrran så att hon skrek men spottar och fräser om någon skulle bita henne. Om ni inte har sett en kommandora förr så ser de ut så här:
Liten och söt kanske men skenet bedrar... ;o)
Båda killarna kom igår på den briljanta idén att dra i Mayas öron. Det gör man inte ostraffat! Tiken ovan valde istället Idefix svans, också det renderade i en åthutning. Fläckisarna är noga med rätt och fel.
De äter också otroligt bra, alla fem. Lustigt nog föll inte min hemkokta köttfärs med ris dem på läppen alls, medan de däremot kastar sig över valpmat blandat med välling. Det känns inte som någon merit att inte ens hundarna gillar ens matlagningskonst... Bäst är trots allt mammamaten, rätt tempererad och allt!
Visa, den lilla skruttan, får gå med på en kortare runda var dag. Hon har ju väldiga idéer om var man kan sätta sig och bajsa och för att inte hon ska få för sig att knipa i flera dagar så tar jag med henne på en liten sväng. Då är hon iförd den hemmasydda fleececylindern som jag trodde var säkrad nu och inte gick att ta av sig. Ha! När jag invaggats i någon sorts falsk trygghet och tänkte att hon nu har resignerat och blivit van, i kombination med att jag sytt ett band på cylindern som gjorde den omöjlig att få av, då kom hon för några dagar sedan skuttande i en faslig fart och jag insåg att något inte stämde - cylindern var borta! Den låg ute i djupsnön... Idag var det dags igen. Visa går ut i djupsnön, jag tror att hon ska bajsa och lufsar vidare längs stigen utan att tänka mer på det. Så ser jag en skuttande hund framför mig som just har bajsat. Men något stämmer inte, hon bajsade ju nyss? Och varför slänger tuttarna så under magen? Jo, cylindern är borta! Det var bara att vända om och jo minsann, där jag trodde att hon uträttade behoven första gången, där låg en snöig, ihopknölad fleecedräkt. Tur att Melvin så tjänstvilligt pulsar ut och apporterar så att matten slipper. När cylindern är på ser Visa ut som en gammal och mycket sliten packåsna men utan cylinder blir livet tydligen mycket roligare att leva. Envisa lilla hund!!!
Duktiga Ebba och Raya!
Igår debuterade de i agility på Luleås tävlingar i Hertsö ridhus, Ebba och Raya. Helt cool och vänligt svansviftande stod hon där i allt tumultet, lilla Raya, just inte brydd alls i omgivningen. Ingen stress, inget pip utan lugn och fin. Fin är hon också att se på, hon har blivit mer vuxen i kroppen nu. Lill-sötan!
När kopplet åkte av såg man dock en helt annan Raya. En ryckning i frambenet visade att hon var på g. I första hopploppet fick de en snöplig rivning, Rayas hoppteknik var kanske ännu lite yvig. Resultatet blev en 8:e placering av I det andra nollade de men fick ett pyttelitet tidsfel som placerade dem på en fin 5:e plats, där de fyra första fick uppflyttningspinne. Inte illa för att vara första tävlingen! Detta kommer att bli ett spännande år, det känner jag på mig.
Småttingarna kom ut på köksgolvet i lördags och nu rör de sig obehindrat över alla 35 kvadratmetrarna. Största tiken är en upptäckare, hon har alldeles ensam varit ända borta vid spisen för att utforska området där. De bär glatt på allt de kommer över och lägger man sig på mage så blir man överöst med pussar i hela ansiktet. Igår var alla vuxna hundar i köket också så det var ett myller. Nu på morgonen hade de små mer fart i benen än tidigare så Melvin bestämde sig för att det var dags att flytta ut ur köket. Jag kan till viss del förstå honom... Maya huserar tålmodigt med de små medan Morris följer dem med viss skepsis. Han skulle nog gärna följa med sin svarte kompis utanför köket men vem vet vad han skulle hitta på där? Jag har fullt sjå med de små svarta, mer spänning i tillvaron behöver jag inte just nu.
Nu på morgonen har de varit ute och härjat en vända och sover nu gott i lådan en stund. Jag har hunnti dammsuga och svabba så Ajaxdoften sprider sig över bottenvåningen. Få se hur mycket mer jag hinner innan det är dags igen. Nu är det intervallkörning som gäller!
Valputsläpp
Idag kom de så ut på golvet. Tjoho, sa de och började genast utforska med viftande svansar. Inga ledsamheter där, inte! Enda bekymret var möjligtvis detta med att få benen att bära på det hala köksgolvet. Det är lätt att man lurar sig och tror att de små är mer framåt men i själva verket handlar det om att de har bättre koll på kroppen. Ett par dagar till så kommer även de lite större att ta sig fram obehindrat.
Efter första vändan ute så lyfte jag in dem i lådan igen och möttes av en storm av protester. Vilken ljudnivå! Det skälldes, morrades och bråkades i lådan som det aldrig har gjort innan. Plötsligt blev de STORA!
Morris är fortsatt lite skeptisk till de små, han har nosat dem i rumpan men är måttligt imponerad. Sitt kära tuggben bar han iväg med till andra ändan av köket, det tänkte han inte dela med sig av. Men när de små fick mat i lådan fanns där plötsligt sex valpar. En var lite större och fläckigare än de andra...
Maya är ju helt i gasen över de nya småttingarna. Hon har virvlat runt i köket en stund och visat vilken fantastiskt rolig lektant hon är. Nu missbedömer hon dem lite, de hinner inte uppfatta vad det är för något som flyger förbi så hennes uppträdande får inte riktigt önskad effekt. Hon är verkligen en fantastisk barnvakt, den hunden!
Medan barnen och alla småhundarna tog sig an valparna, lade sig Visa på behörigt avstånd och iakttog det hela med ro. Hon verkade ganska nöjd med att ha andra som tog hand om de små en stund.
Nu ska jag ner och baka kanelbullar. Vi firar den 16-åriga dottern idag. Och det lär bli gott om bullar över till framtida fikabesökare!
Bilträning
Bilträningen med den lille fläckige är påbörjad. Grannarna är förvarnade, sitter jag till synes ensam i bilen på garageinfarten så är jag inte sjuk utan hundträning pågår. Vi startade igår, satt i bilen på garageinfarten, Morris och jag, och så fick han äta en köttbulle i småbitar. Darrande och storögd var han och först ville han ingen köttbulle ha men sedan gick den ner, om än med viss skepsis. Väl inne drack han vatten men efter fem minuter kom vattnet upp. Har man varit i bilen ska man tydligen kräkas. Nya försök idag, denna gång med en halv grillkorv. Och faktiskt gick det lite bättre, han kunde till och med drista sig till att vifta på svansen lite. Korven slank ner och när han väl kom ur bilen var han inte lika stukad som dagen innan utan mer sitt vanliga glada jag. Det visade han genom att först springa och hälsa på lill-husse som just kom från skolan, för att därefter springa vidare ut på vägen och hälsa på två andra småkillar också. Inte helt optimalt, kanske, men det visade i alla fall att han inte var lika påverkad som dagen innan. Nya tag i morgon, en ny jorvbit väntar i kylen. När han känns avslappnad fram i bilen ska vi pröva där bak, därefter ska vi testa att köra bilen lite på tomgång (känns hemskt för miljömuppen men vad göra?) och nästa steg blir att åka upp till byagården för att låta dagens skogspromenad utgå därifrån. Jag börjar ha visst hopp om att detta nog ska gå att få till, killen är ju mutbar.
Småttingarna har börjat bli ganska på det klara med att det finns en värld utanför lådan. Ikväll har alla tre tjejerna hängt över kanten och tittat suktande på allt det spännande. Storebror Melvin har nosat lite lagom storebroderligt nedlåtande på dem och de har viftat på sina små svansar och slickat honom på nosen. Han visar större intresse än vanligt men det syns också ganska tydligt att han tycker att de är äckliga. Det är inget mot vad Morris tycker, när jag ligger platt på magen med ansiktet i lådöppningen, står han på min rygg med framtassarna på mina axlar. På det viset kan man titta på de små utan att riskera att de kommer nära. Det tycker han är perfekt. Labbevalpar luktar klart mer valp än cavaliervalpar, som faktiskt inte luktade något alls, så jag kan förstå att han reagerar. De små ger så här långt ett väldigt framåt och småkaxigt intryck hela bunten, öppnar jag luckan och stoppar dit ansiktet så kommer de i ett helt litet stim för att pussas. Och bita lite smått i nästippen... Frågan är hur många dagar till jag kan hålla dem i lådan. "The Box Is Not Enough" säger de...
Nyheter
Jag har ju glömt att meddela den glada nyheten att Idefix kullbror har gjort en hälsoundersökning efter fyllda sju år och även han var hjärtfrisk. Nu tillhörde visst inte veterinären en av dem som får utfärda officiella intyg men faktum kvarstår - inget blåsljud. Det innebär att hela kullen på fyra individer nu är hjärtfriska efter sju års ålder och det är banne mig inte illa. Vilket litet järngäng! Hoppas att Idefix har fört sina goda anlag vidare till sina avkommor.
Den lille trefärgade gossen här hemma har lärt sig gå i trappor. Det gick ganska fort när matte tog fram en godis. Sedan sprang han några varv extra i hopp om att det skulle löna sig. Nu börjar matte fundera på om det var så klokt att lära honom detta egentligen, plötsligt finns det inget som stoppar hans framfart i huset. Kanske man skulle investera i en pejl så att man alltid kan ha koll på vad han gör? Eller övervakningskamera på övervåningen? ;o)
Bilåkandet går däremot inget vidare. Idag testade vi att åka och hämta lill-husse på skolan. Tanken var en rolig utflykt med lill-husse och hans kompisar som mål. Men den lille fläckige mår ju illa och flyr nästan bilen i panik så något roligt mål kan han inte ta till sig förrän efter en stund. I morgon ska vi istället testa Katarinas idé med kort, kort bilresa innan promenaden. Målet är att han inte ska hinna må illa och vänja sig vid att det blir en liten bilresa innan rundan men man dör inte av det och det ska inte hinna bli obehagligt. Matten är ju själv åksjuk och vet hur jäkligt det är så jag lider verkligen med den lille killen.
Till sist de små svarta då. De blev filmade idag igen, ännu en "film noir" (dvs väldigt mörk) av matten. Ni hittar den här: http://www.youtube.com/watch?v=O6h3eN9IadI&feature=youtu.be
Valparna tre veckor
Så har de små svarta blivit tre veckor gamla, otroligt så fort tiden går! Jag skulle filma dem lite, med tanken att skapa ännu ett mästerverk fast i lite bättre ljus, men batteriet visade sig vara helt urladdat. Brottades Ingmar Bergman också med dylika simpla problem?
I brist på filmkamera fick den vanliga kameran komma fram. Öppnade luckan och fotade de små, varpå lilla tiken genast larvade fram mot öppningen och kikade ut. Det finns alltså en värld utanför lådan...
Det roliga med syskon är att man kan busa med dem.
Men ibland måste man ta sig tid och fundera lite också.
Idag har de fått smaka på lite valpmat i gemensamt fat, RC Starter mousse. Det var inte svårt att förstå varför den ena tiken plötsligt är störst i gänget, jag fick lyfta bort henne från fatet till sist. Jag vill ju inte att de äter så att de får magknip. Ena killen var lite fundersam till denna nymodighet och tyckte att maten gjorde sig betydligt bättre om man åt den från mattes fingrar.
Tog en skogspromenad med mina båda grabbar i eftermiddag när en Irish Soft Coated Wheaten terrier plötsligt kom springande lös. Det är inte första gången den hunden dyker upp i skogen och nu börjar jag vara ganska less. Kan man inte hålla koll på sin hund så ska man inte ha den lös. Min hundhållning kan aldrig bygga enbart på att andras hundar är lydiga, en olydig hund ska inte vara lös. I synnerhet inte på sådana ställen där jag inte har möjlighet att hålla koll. Nästa gång kommer jag att sparka, jag försvarar min flock och mina hundar, så är det bara. Nu har de haft chansen. Morr!
Morris har fått träna på att gå i trappan, han har varit lite fundersam till det och vår trappa är dessutom ganska halkig. Men med lite godis löste det sig galant, nemas problemas hälsar Morre-knorr. För säkerhets skull gjorde han om övningen några gånger på egen hand efteråt, i hopp om att det skulle ramla ner mer godis. Han är en filur, den gossen, och han lär sig snabbt. Mammas lill-hjärta!
Däremot är lill-hjärtat åksjukt, det är mindre kul. Han och Melvin fick åka bil in till sta'n igår och det var en ganska spak liten kille som lastades ur bilen. Han spottade upp sig efter en stund men väl hemma på garageinfarten så kom frukosten upp trots att det gått flera timmar. Även matten lider ju av åksjuka och kan inte ens åka tåg utan att medicinera först så jag lider verkligen med honom. Men bästa boten lär vara att åka och åka, så vi siktar in oss på många små trevliga bilturer framöver. Har också fått tips om bomull i öronen, ingefäratabletter, Postafen mm. Jag ska pröva mig fram och är oändligt tacksam för alla tips. Första gången vi har en åksjuk hund, det är en nyttig erfarenhet det också.
Nu börjas det!
Nu börjar det bli väldigt mycket mer sprutt - och ljud!!! - på de små. De busar i korta pass, de småskäller gällt och de morrar farligt. När man kliver in i lådan och pratar med dem så viftar de på småsvansarna och kommer larvande så gott de nu kan. Lilla tiken är bäst på att ta sig fram, helt naturligt. Vi hade roligt åt henne idag, hon attackerade ett tjockare syskon bakifrån men så kom ett annat syskon och skulle attackera henne. Då morrade hon som En Riktigt Farlig Hund! Tro inte att man är en mes bara för att man är minst! De får akta sig, stor-tjockisarna!
Visa ligger utanför lådan alltmer. Eftersom det är en lucka på den som är stängd betyder det att jag får vara passopp. Hon visar tydligt när hon vill gå ur den och när hon vill tillbaka och jag får agera grindvakt. Nattetid sover hon dock med dem, jag tror att hon tycker att det är ganska mysigt. Men hon har inga problem med att jag är i lådan eller att de andra hundarna kikar ner. Maya skulle helst vilja vara med i lådan, jag tror att hon skulle acceptera det men törs inte chansa. Att de ska vara så valpförtjusta, mina flickor!
Idag tog jag en tur ner på isen med alla fem hundarna på förmiddagen. Det är nästan ingen mer än Annika och jag som går i vår skog och på isen hade ingen gått alls, så risken för smitta var minimal. Visa var inkapslad i fleececylindern, förstås, hon köper den nu utan protester. Lyckan över promenaden var total, hon hoppade och krumbuktade på typiskt Visa-maner. Men när vi vände var hon först i ledet, plikten kallade. Jag hade gjort rent hos småttingarna innan vi gick iväg, rentvättad fäll och nya tidningar. Lukten som kom emot oss när jag öppnade dörren skvallrade dock om att det var onödigt arbete... Urrkk! Det luktar som amningsbebisbajs och det är ju vad det är också. Vi behöver inte gå in på detaljer men kan väl säga att de inte har så bra kroppskontroll än och inte ser så bra heller... Nåväl, jag sanerade och lämnade sedan resten till Visa medan jag drog på köksfläkten och gick upp på övervåningen en stund. Nu börjas det... En av de stora skillnaderna på fläckisvalparna och labbarna var att de förra var i princip luktfria. I och för sig luktade de inte den där goda valplukten heller (hmmm, börjar just fundera över vad den består av egentligen..?) men just dagens luktupplevelse hade jag kunnat vara utan. Nåväl, bara att vänja sig. Det luktar inte hallon när man har valpar hemma, den saken är klar!
Vad ingår i ett valppris?
Läste tidningen Hundsport till frukosten i morse och noterar att registreringssiffrorna har gått ner med 11 % sedan 2004. En ganska ledsam utveckling, det troliga är inte att färre har hund utan att fler har blandrashund. Nu tror jag ju att de flesta som ev. läser det jag skriver här redan är "frälsta", dvs redan har labrador eller annan renrasig hund. Men jag vill ändå berätta lite om vad som ingår i ett valppris så kanske ni kan dela med er av vetskapen och berätta för mindre vetande vilken hund som egentligen kostar mest. Sedan kan man också ställa sig frågan vem man ska gynna, den som har vigt sitt liv åt att försöka föda upp bra hundar eller den som parar med grannens hund för att "det är så sött med valpar" och samtidigt vill tjäna sig en hacka?
Många av oss uppfödare är näringsidkare, dvs vi har registrerat firma för att kunna hålla på med detta. Det gör att vi betalar moms som på vilken annan såld vara som helst. Där försvinner genast 1/5 av valppriset. Sedan ska hanhundsägaren ha en peng, storleken på denna varierar beroende på ras mm men ligger, om jag inte är helt fel ute, som regel på mellan 10 och 15 % av valppriset. Det finns de som är dyrare och det kan också bli andra kostnader om man exempelvis importerar sperma och inseminerar. Men om vi säger 10-15 % så har vi nog fångat in de flesta. Man ska också färdas till hanhunden, i mitt fall då ca 85 mil enkel väg, vilket också innefattar hotellövernattning, ätande ute mm. Kostnaden för detta landar på ca 7-10 % denna gång (i skrivande stund har jag inte tillgång till exakta siffror). Vi börjar nu närma oss halva valppriset.
Innan tiken paras ska hon hälsoundersökas. Visst, man kan hävda att jag hade röntgat hunden ändå, det är högst sannolikt. Men jag hade inte ögonlyst henne årligen och jag hade inte gentestat henne för diverse sjukdomar för att försöka utesluta de sjukdomar jag kan. Denna kostnad ska naturligtvis slås ut på tre kullar men är inte försumbar, totalt cirka 3 % av ett valppris (uträknat per Visa-valp). Lägg dessutom till kostnad för besiktning av tik innan denna parning, dräktighetsundersökning, bilresa till kliniken mm och det blir ytterligare någon procent.
Varje valp ska besiktigas, vaccineras, ID-märkas och registreras. Registreringen kostar 395 kr/valp, medan jag inte kan den exakta kostnaden för besiktning, vaccinering och ID-märkning, det varierar också lite från klinik till klinik, men jag gissar på runt 4-500 kr per valp samt bilresa fram och åter. För att få registrera valparna ska uppfödaren vara medlem i SKK, kostnad 370 kr. Själv är jag med i fem olika hundorganisationer, dels för att kunna tävla med mina hundar men också för att hålla mig ajour med vad som händer inom mina raser och för att få registrera valpar. Detta kostar årligen 1500-2000 kr, en kostnad som blandrasuppfödare helt slipper.
Vid valpning kan komplikationer uppstå då man får åka in till veterinär och kanske snitta tiken. Detta kan vi alla råka ut för, även blandrasuppfödare, så jag redovisar inte den kostnaden här men alla inser att den kan utgöra en väsentlig del av valppriset.
Som seriös uppfödare vill jag, och de flesta andra, visa att min tik är en god representant för sin ras. Det gör jag genom att meritera henne inom diverse olika områden, i mitt fall utställning, jaktprov, lydnadsprov, viltspårprov, bruksprov och mentalbeskrivning. En utställningsanmälan kostar 300-340 kr, ett jaktprov kostar 300 kr, viltspårprov varierar beroende på vilken klubb som arrangerar men för SSRK gäller numera 350 kr. Lydnadsprov kostar numera 200 kr och bruksprov 250 kr. Tillkommer gör reskostnader, ibland kanske boende, kostnader för träning mm. Alla kostnader runt meritering försvinner helt för en blandrasuppfödare.
När man bedriver seriös avel har man noga valt ut en hane. Tyvärr är det inte alltid det går som man har tänkt sig. I mitt eget fall har jag både försökt para med en hane som inte klarade av att genomföra parningen och parat med en hane som visade sig vara steril, mest troligt. Kostnaderna för försöken finns där ändå i form av reskostnader, uppehälle, språngavgift i något fall mm. Allt detta ska också bäras av intäkterna. Tillkommer gör också inkomstbortfall, det krävs oftast en eller ett par semesterdagar för att åka. Väljer jag grannens hund så kan jag knalla över en kväll och få det undanstökat. Kan inte han, har säkert en annan granne en hund som kan ställa upp.
Jag betalar medlemsavgift i lämplig organisation för mina valpköpare och det medföljer också lite annat med varje valp. Ingen stor kostnad i sig, runt 1,5-2 % av valppriset kanske. Tiken ska ha mer mat under dräktighetens andra halva och digivningen, valparna ska ha bra mat och avmaskas regelbundet osv osv. Allt detta vet jag för att jag har gått delar av SKK:s uppfödarutbildning, köpt på mig diverse litteratur i ämnet och kommunicerat med andra uppfödare. Jag har också betalat en engångsavgift på 2500 kr till SKK för att registrera mitt kennelnamn, något som ingen blandrasuppfödare någonsin behöver fundera över. Inte behöver de anpassa sig till gällande regelverk heller, såsom hur många valpkullar man ska ta på en tik, hur tätt det ska vara, hälsoprogram mm. Vem kan kontrollera det?
Jag vill poängtera att flera av kostnaderna ovan är beräknade utifrån min tiks meriter och utslaget på hennes totala valpantal, vilket gör att procentsatsen kan variera högst väsentligt. Färre valpar ger större andel, fler meriter likaså osv. De enda kostnaderna jag redovisat ovan som är mer generella är moms, språngavgift samt besiktning och registrering eftersom de är per valp. Faktum är att man som uppfödare kan få betala för att ta en valpkull (dvs man går minus), något som jag har svårt att tro kan hända med en blandraskull.
Jag har säkert missat en massa, jag vill bara visa på att det inte är någon luckrativ bransch att föda upp renrasiga hundar. Visst finns det variationer även här, så klart, men de stora posterna kommer vi aldrig ifrån. Så tänk på det, du som eventuellt överväger att skaffa dig en blandrashund. Vem vill du gynna? Vilken hund är egentligen dyrast? Vem köper grisen i säcken?
Kalla dagar!
Riktigt kallt har det varit i helgen, under -30 grader. Visa och Maya har varit snabba med att uträtta behoven ute och sedan skyndat in. Idefix får lite problem med sitt opererade knä av kylan, tyvärr, och haltar så även han har fått ta det lugnt. Återstår Melvin och Morris. När det var under 30 fick de nöja sig med kissepasuser men igår när vi "bara" hade -28 tog vi en runda. Den lille fläckige hänger med förvånansvärt bra i sin rosa stickade tröja som han fått låna från mamma Mayas garderob. En liten köldkramp var allt. Å andra sidan tror jag inte att han rör vid marken så mycket där han far fram.
Melvin kastar ju av sig vinterkostymen mitt i smällkallaste vintern (tack för tipset om gråhundsvalpar, Lisa, att jag inte kommit på det tidigare!!!), varför jag tyckte att ett täcke kunde sitta bra även på honom och tråcklade in honom i Tutans gamla täcke. Det blev en upplevelse! Killen betedde sig ungefär som en unghäst som får på sig sadeln för första gången. Först försökte han skaka av sig det, han skakade och skakade men nej, täcket var kvar. Då försökte han springa ifrån det, han gjorde den ena tokrusningen efter den andra men fortfarande satt täckeländet kvar. Snurra blev nästa, killen snurrade så där som de kan göra när de jagar svansen. Vet inte om han hoppades på centrifugalkraften men kraften i kardborreknäppningen var hårdare. Hela rundan gick åt till att med jämna mellanrum pröva någon av varianterna och matten var ganska road där hon larvade på i bakvattnet. Den lille fläckige trodde nog att det var en ny skojig lek, speciellt tokrusningarna gillade han.
Har roat mig med lite inomhusaktivering i helgen. Lite spelande med den lille, köpte ett träspel från zooplus som dock var rent förkastligt, det krävs ingen tankeverksamhet alls från hunden utan kan lika gärna lösas med förstörarlusta. Det kommer att åka i soporna, tacka vet jag Nina Ottossons kvalitetssaker! Så tränar vi lite läggande och lite fotposition. Det senare går väl så där, den lille har ännu inte snappat att det är vid mattes vänstersida som den magiska belöningen kommer utan sätter sig lite här och var i hopp om att det är själva sättandet jag vill åt. Nåväl, trägen vinner. Melvin fick träna fjärr, jag när ju en dröm om att få honom att flytta enbart tassarna och inte göra det med studs. Just studsen gör ju att han kan tänkas landa lite varstans. Hundar som kastar sig ner på backen har jag upplevt förr men en hund som liksom studsar upp i sittande och lämnar backen med hela kroppen, det är en ny upplevelse för mig. Han är en särskild sort, den hunden, en sort som man blir väldigt glad av att äga. Min svarte prins!
De små växer som ogräs. Nu har ögonen spruckit upp och idag började de visa att de har upptäckt att det finns kompisar i lådan. De jobbar hårt för att ta sig upp på benen, dock med varierad framgång. Här hittar ni en film på de små från i lördags när de blev två veckor gamla. En bild ska ni förstås också få:
Ser ni hur de har vuxit???
