Plötsligt händer det

Igår satt vi och åt frukost som vanligt när plötsligt Melvin hoppar ner från sin tron på kökssoffan, tar ett rep i munnen och lägger sig på rygg och viftar på svansen samtidigt som han tittar på Doris. Hon blev ju helt förbryllad, samme kille som tidigare morrat vill nu leka. Lite svårt att veta hur man ska göra då, lösningen blev att ömsom dra försiktigt i det där repet (varpå Melvin naturligtvis lekmorrade som han alltid gör) och ömsom slicka Den Store Killen frenetiskt i mungipan för att visa vilken undergiven liten varelse man är. Det blev inte mycket till lek och Melvin ledsnade efter en stund och återgick till sin tron men det var ett försök till närmande och det i sin tur gladde mitt hjärta alldeles väldigt. Läget blev med ens inte lika akut även om det så klart fortfarande är så att gossen skulle må bättre utan en flock. Nu hoppas vi på att store sonen ska få tag på en lägenhet han kan trivas i vad det lider, då får Melvin bli Umebo.
 
I helgen har det stått hundträning på programmet. Dirigeringsövningar med labbar på lördagen. Lite fladdrigt och ofokuserat först men efter fikat blev det ett helt annat uppträdande hos några av hundarna (vi nämner inga namn men kan väl säga att det var de fladdrigare, varav en bor här) och det fungerade betydligt bättre.
 
Igår då viltspår med små fläckiga. Doris fick gå ett pyttespår och fattade ärligt talat inte mycket av vad som hände men det var gott med blåbär och klöven var kul. Vi får köra små korta spår några gånger till tills poletten har trillat ner. Idefix fick gå ett hundra meter långt spår med böj och han jobbade på med stor energi och målmedvetenhet och löste uppgiften galant. Där får vi öka svårighetsgraden lite till nästa gång men det är svårt att veta när vi varit så lata på spårfronten i år. Slutligen fick Morris gå ett liknande spår och han spårade med ungdomlig iver. Han fick själv leta reda på spårstarten och det löste han galant, spårade intensivt i tiotalet meter för att sedan vända och bakspåra tillbaka till starten. Där kollade han noga, var detta verkligen rätt spår? Joho, det var det och så spårade han tillbaka igen, lade till ytterligare tio meter varpå han vände och liksom "säkrade" spåret på nytt. Hela tiden med stor iver och entusiasm och näsan i backen. Sedan var det lite yvigt ett tag och vi fick lite trubbel när vi skulle ta oss över ett träd. Men så plötsligt var det som om han kom ihåg vad vi gjorde, han gav plötsligt ett väldigt säkert intryck och spårade galant den sista biten utan att säkra bakåt. Lille prinsen! Han är en fantastisk hund att jobba med, den lille killen, så otroligt arbetsvillig och fokuserad när det gäller. Nu ska vi gå några spår till innan snön kommer, tror jag. Och nej, det blir kanske inga starter för oss i år heller men vi ligger bra till för nästa år helt klart. Då jäklar...
 
Visa fick spåra personspår igår, cirka 3 timmar gammalt med två föremål plus slut. Spårstarten hittade hon utan problem, löste första sträckan fint och markerade föremålet klockrent. Första vinkeln tog hon galant men sedan gjorde hon en liten utflykt i en båge och kom just förbi föremål nr två som var en bit brandslang. Hon kom tillbaka på spåret kanske fem meter förbi, visade att något låg där med en snabb blick bakåt men iddes liksom inte vända, inte förrän matte harklade. Då kom även det föremålet till matte. Eftersom jag inte lagt spåret själv så visste jag inte var nästa vinkel kom men tyckte nog att sträckan började kännas välan lång när hon plötsligt vände 180 grader, fångade upp sista sträckan och markera spårslutet kort därefter. Den lilla skatan hade nog roat sig med att kolla in älgspår eller annat spännande istället, det går en hel del vilt nedanför berget vid skymningen. Matte tyckte väl att det var ganska onödigt men själv verkade hon väldigt nöjd med sin insats och hallå, matten fick ju faktiskt slutapporten. Där klantade sig matten, i alla fall i Visas ögon. Jag skulle stoppa den i ena fickan när jag kände att någon stirrade på mig. Vrålstirrade. Där stod Visa med uppfordrande blick och frenetiskt viftande svans. Man kastar slutapporten så att hon får hämta den, man stoppar den INTE i fickan! Att matte inte lär sig någonting...

Spårträning

Igår gav lillehusse och jag oss ut i skogen för att lägga spår. Började med ett 100 m långt viltspår åt liten Morris, innehållande en böj. På väg tillbaka mot bilen kom en volvo åkande på skogsvägen. Jajamen, bärplockare på G! Alltid när man minst behöver dem... :(
 
Lade ett spår till Melvin, ca 300 m med två leksaker plus slutapport och samma sak till Visa, fast hennes innehöll mindre föremål (brandslangsbit och pinne). Så tog vi en promenad med alla tre för att låta spåren ligga. Väl tillbaka fick Visa gå sitt först, hennes är ju mer för aktivering än för träning. Men som hon spårar, den hunden! Lillhusse höll i linan och var imponerad av hur hon kunde hitta. Lite snabb och slarvig markering av första apporten, lillhusse var inte riktigt med i svängarna där men matte hojtade till och berömde och då plockade hon upp den. Inte lätt för min pärla att förstå vem hon jobbade med men hon är bussig, viftade åt oss båda. Andra apporten markerade hon galant, eller rättare sagt, plockade upp och tänkte spåra vidare med den i munnen. Men våra falkögon hann se denna gång. Plötsligt, tio meter från spåret, ser vi bärplockaren. Visa ser och känner också och överväger att gå dit och hälsa men ett spårkommando får henne att stryka den tanken och fortsätta spåra. Duktig flicka! Slutet markerade hon direkt och fick leka med pinnen som belöning. Krum som en liten märla blir hon i kroppen när hon krumbuktar och viftar och skuttar och har sig. Underbara lilla hund! 
 
Melvin nästa, nu med matte i linan. Tar upp spåret bra och spårar i riktigt fint tempo med låg näsa. Efter första leksaken ökar farten och näsan åker upp lite men han spårar fortfarande helt OK för ett bruksspår, inga problem att hitta sakerna på det här viset. Vinkeln går galant och andra leksaken hittad. Stannar en stund och klappar om innan vi fortsätter. Störs lite i andra vinkeln men grejar den men strax därefter så drar han iväg åt vänster och visar ingen tendens att vilja vända åter mot spåret. Matte misstänker att bärplockaren kanske gått där eller att han fått vind på henne, så hon kommenderar nej och spår. Slokig Melvin återvänder raskt till sitt spår, spårar i 20-30 m innan han bestämmer sig för att ånyo dra iväg åt vänster. Matte följer efter, Melvin har inga planer på att återvända till spåret utan ägnar sig nu åt att vinda in bärplockare. Då ledsnar matte, ber lillhusse att plocka in spårslutet och tar sin hund mot bilen. Inget spår, ingen belöning. Känner mig lite deppig, inser att i den bästa av världar, med en skog ren på spår och andra störningar, så skulle Melvin fixa appellklassen som en dans. Men hur många tävlingar måste man göra innan man är där? Han håller inte måttet som tävlingshund, min gosse, det är bara att inse. Nu är frågan, blir det bättre av en kastrering? Det är det eller omplacering som är mina alternativ just nu, jag vill ju tävla. Suck...
 
Morris var välan i gasen när det var hans tur, studsade och småpep. Första gången med lina och den blev fort ganska trasslig, kan jag säga. Gossen spårar lite ivrigt men samtidigt osäkert och går hela tiden lite tillbaka för att säkra spåret. Men han jobbar noga med näsan ner, blåser ut ofta för att rensa och har stor iver i sitt arbete. Förra gången var första gången med älgklöv och då var den lite läskig och inte mycket värd men den här gången var den en trofé. Stolt kille bar klöven mot bilen. Ska försöka ta foto någon gång, han är verkligen jättesöt där han kommer med högt huvud och svans och med klöven i mun. Lillskrutten!
 
Kycklingen i tvättstugan blir inte piggare, snarare tvärtom. Har preliminärbokat tid hos liemannen, blir det ingen vändning under dagen så får han slockna. Annars ägnar vi oss snart åt djurplågeri i vår iver att klara honom och det är inte rätt. Tack och lov är de andra pigga som små mörtar. Men han är en snäll och trevlig tuppkyckling så det gör lite ont i hjärtat i alla fall. 
 
Nu - hundpromenad och sedan ska Stina och jag till Ersnäs och hälsa på halvblodet Orbison, förmodligen den mest personliga och underbara häst som finns. Hundarna får följa med i bilen, Morris mår inte dåligt av lite stallträning. Hästlukt i näsan igen, kan man få en bättre lördag?

Finfint resultat och spårträning

Min gamla Nokia har spelat mig ett spratt igen. Ebba och Raya tog ett första pris i debuten i lydnadstvåan med fina 176,5 poäng, var visst kvar på prisutdelningen och stod överst på prispallen. Idag kom bilden med mms:et, ett dygn efter att den skickats. Förlåt en klantig uppfödare! Nu vet jag dess värre inte hur jag ska få bilden Ut ur mobilen och In här... Tar en annan bild på dem så länge, från när de klarade anlagsklassen i viltspår. De är duktiga, de där två!
 
 
Med det resultatet gick de också upp i täten i poängligan med hela 42 poäng. Det blir svårslaget!
 
Jag har varit och spårtränat med småttingarna ur senaste kullen idag, som förresten inte är några småttingar längre utan ganska långbenta och gängliga varelser. Spåra kunde de, jättefint nosarbete verkligen. Melvin fick gå ett appellspår som han klarade riktigt bra, missade slutet då Fredriks spår var mer intressant men de andra två apporterna tog han. Lite lustigt sätt att ta dem, cirka 10 m innan så vek han av i en båge och liksom ringade in dem med hög näsa. Men, in kom de och det är huvudsaken. Matte är nöjd och vädrar morgonluft.
 
Visa fick gå ett längre och äldre spår och spårade riktigt fint. Missade upptaget, hon fick vind från Melvins spår och låste i det. Efteråt inser jag att jag skulle ha släppt på henne från andra hållet, då hade vinden kommer från hennes spår istället. Jaja, lätt att vara efterklok. Tre apporter plus slut, alla apporterna med hem men den ena kom med tack vare matte. Min lilla gumma är mer intresserade av spåret, till skillnad från sin gänglige son.
 
Den lille trefärgade fick gå ett kort viltspår. Han spårar på spanielvis med ganska mycket slag och fick ett stopp mitt i då han bara skuttade runt matte. Hade rådjursklöv denna gång och det var inte lika spännande som älg som vi haft innan. Får nog introducera den ett par gånger för att poletten ska trilla ner. Tror att vi ska gå över till lina nu, kopplet känns för kort. 
 
Stina är i Byske och tävlar agility med Maya, en Maya som var så lycklig i morse när hon insåg vad som väntade att hon skrek rakt ut (hemska ljud...). De diskade första loppet då Maya tog en tunnel på eget bevåg som inte skulle tas. I andra blev det snöpliga fem fel då Stina fick ta tillbaka henne på slalomet eftersom hon höll på att gå in fel. Vi tror att löpet är på gång när som helst, den lilla damen är aningen överspeedad. Hoppas på framgång imorgon. Agilityn är ju marginalernas sport, som så mycket annat. Som längdhopp, led verkligen med Michel Tornéus idag. Men vilken friidrottskväll det ändå har varit!

Spänning och semester

Med Idefix i huset får man det aldrig tråkigt, den saken är klar. I veckan har han bjudit på ny spänning. Det hela började när Vigdis var här i förra veckan, vi gick en härlig runda med alla hundar ute vid Lulnäset. Idefix sprang lös och var för ovanlighetens skull väldigt lyhörd på inkallningar, normalt lyder han mest sin matte och tittar på mig med en blick som liknar Manuel i Fawlty Towers - "Que????" I alla fall, när vi kom hem så började Idefix att snorkla. Han snorklade och nös och snarkade rätt ljudligt på natten, vi misstänkte att han fått in något i snoken under promenaden. Han fortsatte i samma stil nästa dag så på fredagen ringde jag djurkliniken som rådde mig att avvakta och se om det kom ut av sig självt, annars kunde vi komma in på jouren på söndagen (vi planerade ju vår lilla tripp till Finland på måndagen, med hundar och storbarn hemma). 
 
På fredagskvällen tyckte vi att gossen var ovanligt olydig och på lördagen insåg vi varför - han var stendöv! Inte ett ljud nådde hans små öron. Positivt så till vida att han heller inte skällde när någon kom eller väcktes av de andra hundarna men i övrigt inte så kul, minst av allt för honom själv. Han var ganska olycklig och otrygg och ville vara med matte hela tiden. Alltså stundade jourbesök på djurkliniken på söndagen. Veterinären hade aldrig varit med om en hund som snorklade och plötsligt blev döv på samma gång men man sövde gossen för att kolla orsaken. I näsan fanns ett 12 cm långt, styvt grässtrå där ena änden hängde ner i mjuka gommen medan den andra börjat äta sig igenom hårda gommen och stack ut bakom framtänderna! Snitt i gommen, utdraget grässtrå och antibiotika samt cortison till gossen. Redan på kvällen samma dag kom hörseln tillbaka och nu är han precis som förut, minst lika pigg och med väldigt bra hörsel - när han vill... Tur i oturen att vi åkte in på jouren, annars kunde det ha slutat riktigt illa med infektion och annat otäckt. På köpet fick vi veta att hjärtat låter hur bra som helst och att trumhinnorna är finfina. Kul att veta i och för sig men omständigheterna för informationen kunde kanske varit lite trevligare...
 
Veckan med Vigdis och hundarna på besök försvann i ett nafs. Vi tränade hund, gick promenader och surrade. Vigdis hjälpte mig med Melvins spår, nu har jag en plan att jobba vidare på och det känns bra. Någon SEVCH som moster Vimsa blir han nog aldrig, vi slopar viltspårandet helt och hållet och satsar på bruksspår istället. Där har jag mer hopp! När det gäller spårarbete är han nog mer lik en schäfer än en labbe...
 
Så har vi varit några dagar i Finland, Pigge, Ludde och jag. Det var trevligt, jag gillar Finland. Önskar bara att jag kunde något av språket, det är verkligen helt obegripligt. Jag har ju levt i tron att Finland är tvåspråkigt och att den yngre generationen behärskar svenskan. Men där har jag helt klart fel! Fick veta av en expedit att man lär sig svenska från 12 års ålder och kämpar med det i skolan men sedan pratar ingen det utan alla glömmer det lika fort. Så otroligt synd, tycker jag. Engelskan gick bra överallt men nog hade jag trott att i alla fall hotellpersonalen skulle prata lite svenska.
 
Vi har använt oss av gps under resan, inte en kartbok hade vi med oss. Ibland kan jag sakna vägatlasen, då fick man en uppfattning om hur vägarna gick - och vilken storlek de hade! Jag ville prompt förbi en gigantisk garnaffär jag hade läst om och ställde in gps:en dit. Valde kortaste väg och den var tydligen på ett par riktigt små grusvägar, inte helt vad jag hade väntat mig. Känslan i magen var inte bra där vi kröp fram på den finska landsbygden i max 50 km/h. Men vi kom fram, mirakulöst nog! Sämre gick det när Pigge halkade lite med fingrarna när han skulle ställa in adressen till hotellet i Uleåborg. Jag hade läst att det skulle ligga centralt men vi liksom rundade hela staden och landade vid infarten till något som mer liknade en ungdomsgård med ett gäng mopeder utanför. Lite komiskt, han har fått äta upp det några gånger under resan. Skönt har vi i alla fall haft det, hunnit med djurpark i Ranua, shopping, museum, god mat och Särkenniemi i Tammerfors (den bästa nöjespark vi upplevt) och så Kalajoki där det var inplanerat bad och fiske men tyvärr blev Ludde sjuk så det blev bara en snabb övernattning. Lika bra det, hotellrummet där var resans dyraste men också resans absolut sämsta. Vilket skämt!
 
Väl hemkomna bjöd dottern på sagolik middag. Vilken klippa den tjejen är! I morgon ska hon och jag nog spåra lite med hundarna. Det ska bli kul att komma igång med lite hundträning igen, nu när hostan äntligen verkar ha gett med sig. Viltspår för Morris och Idefix och personspår för Melvin, hur låter det?

RSS 2.0