Rallylydnad och valpar

I helgen har jag tävlat. Räknade ut att det är över fyra år sedan sist, då tävlade jag lydnad med Melvin. Nu var det rallylydnad med Morris, något helt nytt både vad gäller hundsport och hundmodell. Cavalierpremiär för min del. Lille prinsen skötte sig lysande, matten var kanske inte lika lysande (alla dessa skyltar...) men vi skrapade ihop godkänt antal poäng i alla tre starterna och gossen kan numera titulera sig RLDN Huset Elliots Mini-Me- Jag anmälde till tre starter just med tanke på att fixa en titel och det funkade. Det var precis som jag tänkte - hur svårt kan det vara? Och nej, rallylydnad är verkligen inte särskilt svårt alls. Jag är inte helt biten men måste ändå medge att det är en bra tävlingsform för den som är ovan vid tävlingssammanhang. Det är rimligt att klara av utan att kräva massvis med träning och det är en vänlig och inbjudande miljö. Så ni som är lite sugna på att göra något med hunden, testa!
RLDN Huset Elliots Mini-Me, alias Morris. Min lille prins!
 
Roligare än att Morris grejade det var att Marie och Zäta tävlade på lärdagen och fixade ett godkänt resultat, dessutom med 5 poängs bättre resultat än oss. De är på g igen, så kul! Grattis Marie till bedriften! Och idag startade Stina med gammelgossen Idefix som roddade ihop hela 84 poäng. Det var otroligt rart att se dem in action igen. Den snart elvaårige killen var kanske inte dagens snabbaste hund men garanterat en av de lyckligare.
 
Roligt är också att lilla Ahimsa (Huset Elliots Filiokus) har startat anlagsklass viltspår och blivit godkänd med finfint omdöme. Stort grattis Lina och Ahimsa!
 
 
Han är ju ett litet mirakel, denna hund. Nu börjar vi kanske tro att det också är valpar på g efter honom och Doris. Det i sig är i så fall också ett mindre mirakel eftersom vi lyckades få till ett enda parningsförsök, det var troligtvis i elfte timmen och var nog den sämsta parning jag har upplevt. Med tanke på att han snart är 11 år gammal så kändes det inte så troligt att det skulle bli något men nu tycker vi alla att Doris börjar vara lite välan rund och tung i kroppen. Om två veckor tänkte jag röntga lilla fröken och se. Men kanske har vi cavaliervalpar för leverans runt Lucia. Det lär i så fall bli valpar med fart och fläkt för den som vill ha en cavalier att leva ett aktivt liv med. Doris pappa liksom Idefix har hjärta ua efter fyllda sju år. Doris pappa, morfar samt även Idefix är även skannade A. Såväl Doris som Idefix är också gentestade och fria från anlag för EF, curly coat och dry eye så valparna blir detsamma och kan aldrig utveckla sjukdomarna.
 
I torsdags efter jobbet kastade jag mig i bilen och körde till Härnösand. Upp i ottan på fredagsmorgonen för att åka vidare mot Sundsvall och hämta Jota och så tillbaka hem igen. Nu är hon här och verkar ha funnit sig till rätta. Vi tog ett progesteronprov på vägen upp för säkerhets skull men det visade ingenting så vi ska ta ett nytt på tisdag. Jag räknar med parning i slutet av veckan, håll tummarna för oss då! 

Igång med träningen!

Igår hade vi Cavalierträff i Hundhuset på Bergnäset. Vi blev inte så många denna gång, kylan gjorde nog sitt till. Men det blev en ordentlig genomkörare för Morris och mig. Vi tränade några rallymoment och så körde vi lite stå från sitt och lite tragglande med apportbocken. Lustigt hur olika förutsättningar man kan ha där, Morris håller gärna fast den men vill inte gripa medan en annan cavalier i gänget gärna griper men vill inte hålla. Nåväl, jag nöter på och hoppas att poletten till sist ska lossna så att han också greppar den självmant. Glad och lycklig var han i alla fall och så där underbart följsam som bara Morris kan vara. Fast vi måste jobba bort det där krafshoppandet på mattes ben, det ger inga pluspoäng i vare sig rally eller vanlig lydnad...
 
Idag har vi kallt ute, -23 visade termometern. Hundarna fick frost i skägget men så vackert det ändå är ute med all snö. Tidvis pulsade vi upp nya stigar på simdjup snö för de små så de sover ganska sött nu.
 
 
 
Visa har varit jättekonstig de senaste dagarna och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Igår hämtade jag ut Rimadyl och idag ser jag en klar skillnad. Gissningsvis är det en nerv i ryggen som ligger i kläm som orsakar besvären och så tror jag på begynnande demens, igår härjade hon och Bus i köket i över en timme och så brukar det inte vara. Egentligen har jag ju busförbud inne men jag har inte hjärta att säga åt henne. Är hon glad så är jag glad. Något med ämnesomsättningen tror jag också på, jag håller på att byta seniorfoder igen för hon har blivit tunnare och bajsar oftare. Usch, vad jobbigt det är när de blir äldre, man vet ju att det inte blir tio år till och vill inte gärna bli påmind om att dagarna tillsammans är räknade. Nåväl, med lite Rimadyl till hjälp så hoppas jag att vi ska kunna kampera ihop ett tag till. Idag har hon jagat pinne och lekt kålmask i snön men på slutet av rundan såg jag att kylan gjorde lederna lite stela. Fast det var de nog i ärlighetens namn även på matten...
 
 
 

Oliiidligt spännande!

Den gångna helgen bjöd på nya erfarenheter för Stina och mig och det tackar vi Katarina och Jota för. De hade nämliogen kvalificerat sig för Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar, dvs SM för tjänstehundar (patrull). Detta gick av stapeln i Boden så Stina och jag hade förmånen att få se både deras lydnad och patrullering samt att invänta den spännande prisutdelningen. Namn efter namn ropades upp, vi insåg att det nog hade gått riktigt bra. Övre halvan av de 30 deltagarna? Ja. Topp tio? Ja. En finfin sjätte plats blev det för dem till sist, en strålande prestation inte minst med tanke på att de inte hunnit skaffa sig så mycket tävlingsrutin än. Jag anar dock att det gav mersmak och tror att de är sugna på mer framöver. Alldeles glad och varm i uppfödarhjärtat blev jag av att se dem jobba, det var så underbart att se hur Jota på typiskt labbevis raskt svängde om från vanligt slamsigt labbemodus till total fokusering på uppgiften. Extra roligt var det att få följa med på patrullstigen, en helt ny erfarenhet för både Stina och mig. Tack tjejer för att vi fick följa med och för en strålande insats! Sexa på SM;,hur stort är inte det???
 
 
Glad blir man också när man får e-post från nöjda valpköpare. Barbro i Haparanda skickade bild och text och berättade att Loke (H. E Priffe) skött sig alldeles utmärkt på andpremiären. Så kul! Och så glad jag blev över rapporten och de fina orden! 
 
 
Inspirerade av alla duktiga hundar, eller kanske för att döva det dåliga samvetet vad beträffar aktivering av de egna hundarna, lade vi viltspår idag. Buset fick ett spår på nästan 100 m rakt fram medan mina båda fläckiga fick u-spår på ca 250 meter. Efter Morris irrande och virrande och allmänna spårslarv de senaste gångerna, beslutade jag mig för att lägga Frolic i hans spår. Vet inte om det var ett klokt beslut, det gjorde i alla fall ingen större skillnad. Han irrade värre än någonsin och till sist ledsnade matte, slutade hålla igen i linan och lät honom virra på tills han var så lost att det bara var att sela av. Snopen kille fick se sig snuvad på klöven denna gång, fokuserar man inte mer ska man heller inte belönas. Doris spårade med stor iver och har betydligt mer sug än sin äldre bror men är ju tyvärr rätt allmänt ofokuserad och slamsig just nu. Där känns det ändå som om vi kan få till något, grundförutsättningarna är bättre. Bäst av alla gick dock Bus, ännu lite osäker på uppgiften men hon höll i fint och spårade hela vägen fram. Duktig kicka!
 
 
Väl hemma kände de fläckigas matte, dvs jag, att måttet var rågat vad gäller den fläckige gossen och hans trams. Det blev lite apporteringsträning och kanske var det mattes stränga framtoning som gjorde det men det gick faktiskt bättre än någonsin. Inte så att han öppnar munnen och griper spontant men när jag helt sonika tryckte den lätt mot munnen så gapade han och sedan höll han fast den utan bekymmer tills jag sa loss. Stort steg framåt för hans vidkommande! Men det är ju rätt långt kvar tills han apporterar som sin mamma Maya...
 
Måndagsträning imorgon, enkelmarkeringar står på schemat. Vi ser ut att bli några stycken, kul!
 
Till sist, ni som undrar över uppdatering av hemsidan - den är inplanerad! Det är bara tiden som inte räcker till just nu. Och ni som skriver i gästboken och undrar över valpar, skicka mail eller ring istället. Men det blir inga fler valpar i år, det kan jag säga med säkerhet. 
 
 
 
 
 

Stångar pannan blodig

Tränar på som tusan med Morris nu, målet är ju att starta lydnad i höst men vi har lite kvar. Läggandet känns hyfsat, ställandet jobbar vi på. Bakdelskontroll tränar vi också, han fattade blixtsnabbt att han skulle upp med tassarna på pallen så nu har vi börjat prova att röra bakbenen lite. Jag inser också att pallen kanske är lite i högsta laget och ska se om jag hittar något annat, typ en tjock bräda eller liknande. Men där har jag gott hopp. Det jag inte har lika gott hopp om är apporteringen. Morris har noll och inget föremålsintresse, verkligen inget. Det är något nytt för mig som tränat apporteringsglada labbar innan och faktiskt lite oväntat, eftersom både hans mor och halvsyster Doris apporterar det mesta med liv och lust (ibland kanske lite väl mycket, Doris har tex ständiga projekt med att flytta runt på våra sockar här i huset). Jag har tragglat detta av och till i en mindre evighet nu men det känns som om vi göra noll och inga framsteg. Med Idefix testade vi shejping men när vi kom till steget gripa tog det stopp. Han visade tydligt att han förstod vad vi ville men lika tydligt lät han oss förstå att det inte skulle hända. Då stoppade vi in apportbocken i munnen, fortsatte därifrån och kom till läget att han gapade, Stina stoppade in och han höll den löst, vilket gav en sjua. Utifrån det jobbade de vidare och fick till det hyfsat. Men med Morris funkar inte det heller. Jag kan stoppa in den och han håller den i ett fint grepp med viftande rumpa men hur många gånger vi än gör det får jag aldrig honom till att gripa eller ens gapa själv. Jag har provat leka med den men det är helt ointressant för Morris. Jag har klickat och belönat med Frolic, den enda belöning som har ett långsiktigt värde för min lille kille. Nu funderar jag desperat på att försöka lära in det med rådjursklöv, dem bär han nämligen frivilligt (och mycket stolt) efter avslutat spår. Men om du som läser detta har något tips att dela med dig av så tas det tacksamt emot. 
 
Måndagsträningarna fortsätter lite till, intresset känns ljumt så jag tror kanske inte på så många gånger till. Nu kör vi i alla fall igång med apportering, är du ägare till en Huset Elliot och vill vara med så hör av dig. Första apporteringsträningen är nu på måndag. Och redan imorgon ska jag ha lydnadsträning på ängen med "mitt" cavaliergäng. Nu är inte intresset så stort här heller så valpköpare är välkomna om de vill, bara meddela mig så att jag vet.
 
I helgen ska vi till Boden och heja på Katarina och Jota som tävlar SM för patrullhundar (försvarsmaktsmästerskapen). Stoltare uppfödare än jag är nog svårt att hitta, jag är omåttligt glad över att de har kommit med. Otroligt duktiga brudar!
 
I måndags Kuriren var en bild på en cavalier. Hemmaklubben har haft tävlingar, cavalieren på bilden är Idefix-dottern Blanca som nu tävlar klass 2 i både hopp och agility. Duktig tjej med duktig ägare/förare Aurora!
 
 
 
 

Valptitt och spårträning

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?
 
 
 
 
Avslutade resan med en sväng till Skellefteå för att hämta hem två hönor, två värphybrider, dock inte från hönseri men i alla fall. De är ganska korkade, ganska fega men de värper ägg och förhoppningsvis hittar de sin plats i flocken. De utmanar i alla fall ingen men får säkert ett och annat tjuvnyp av isbarhönan Rut.
 
Igår hade vi spårträning. Bus och Selma fick gå små korta viltspår och visar ett tydligt intresse för klöven. Morris och Doris fick lite längre spår. Doris spårade med stor intensitet på slagigt spanielvis men det känns som om hon har fattat galoppen nu. Morris spårar också yvigt och lite slarvigt, nästa spår blir ett med godis i för att förhoppningsvis få honom lite mer spårnoga. Men jag har hopp om de fläckiga. Så var halvsystrarna Smilla, Visa och Zäta med. De gick personspår och tyckte att det var hur kul som helst att vara med, åldern till trots. Visas spår var runt en timme gammalt. Om man bortser från att hon lyckades vinda in Morris spår och tänkte byta upp sig så gjorde hon en strålande men alldeles för snabb insats. Det gick i ett huj, minst sagt! Alla apporter markerade hon också, det har hon verkligen fattat nu. Men farten... Nåväl, tanten hade kul och det är huvudsaken. Hon är så pigg och glad nu att man blir alldeles varm i hjärtat, hoppas det håller i länge än. Nästa spårträning blir nu på måndag den 21/7 kl 19, samling uppe i skogen. Hör av er, Huset Elliotar, om ni vill vara med! Gamla och unga, svarta eller fläckiga, alla är välkomna!
 
Har också skickat in en intresseanmälan till BPH för Doris. Hoppas nu att vi kommer med, jag är lite nyfiken på hur det går till. Det var ganska dyrt, 750 kr, så jag nöjde mig med en hund. Är sugen på att göra det med Morris också men tänkte utvärdera det hela med Doris först. Och så är det lite en ekonomisk fråga också. Stina och jag har också suttit med tävlingskalendern framför oss och kollat. Nu har vi gjort upp planer... Fast Stina ligger före mig, redan nästa helg ska hon tävla lydnad med Maya. :)
 
Fler kennelaktiviteter är också inplanerade. Den 28/7 tränar vi rallylydnad med instruktör, hör av er om ni är intresserade. Och den 2/8 hade jag tänkt försöka ha en familjedag för alla med hund från Huset Elliot då vi träffas och har det allmänt trevligt. Mer info om båda aktiviteterna i min Facebookgrupp.
 
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Ljuvliga småttingar!

Igår kom det bilder från Marielle, kennel Milljas, på Idefix och Sagas småttingar, sex veckor på lördag (om jag inte har räknat alldeles fel). Alldeles, alldeles ljuvliga är de! Fantastisk färg och helt ljuvliga uttryck! Dessutom jättefin skallform på allihop, långa fina med tydligt markerad bakkant. Å, vad det ska bli roligt att följa dem framöver! Här kommer bilder, lånade från Marielle.
 
Tik 1
 
Tik 2
 
Tik 3
 
Hane 1, blir kvar på kenneln. Kommer heta Milljas Don Quixote i stamtavlan men kallas Skalman, fast han låter mer som ett busfrö än en Skalman i temperamentet... ;o) Båda testiklarna nere också, underbart!
 
Hane 2
 
Det enda felet med karamellerna är att de bor alldeles för långt bort, annars hade jag nog hängt där var och varannan dag. 
 
Här hemma var vi i Skellefteå hos Djurkliniken i måndags för en liten rekond. Idefix har haft en lös tand och har nu gjort sitt livs första (och förhoppningsvis enda) tandsanering, 9 1/2 år gammal. Jag bad dem ta allt som såg det minsta dåligt ut eftersom jag är rädd att han är för gammal för att få lugnande nästa gång det är dags. Tre tänder rök, jag hade trott på fler med tanke på åldern men han har en hiskligt bra tandstatus för sin ålder och ras. Krutgubben! Just nu är han dock lite billig, Maya är i höglöp och han vet ju vad man kan göra med brudar... Inte så att han låter hela tiden, matvägrar eller liknande men rör man sig i hallen så tycker han att han ska med. Han är mer på g än vanligt, om man säger så.
 
Visa var den stora anledningen till resan. En rad med knölar skulle bort och matte var orolig över sitt svarta hjärta. Dess bättre var de alla ofarliga, två var fettknölar och två var infekterade talgkörtlar i juvren. Tyvärr satt alltihop lite djupt så det blev ett större ingrepp än vad som var tänkt. Hon är inte så vacker under magen men det bekymrar henne föga, är man labrador så är man lycklig bara man lever och lite smärta kan man leva med.
 
Visamagen
 
Doris var också med för ögonlysning och knäintyg. Numera kan hon stoltsera med att ha både ögon och patella utan anmärkning. Skönt! Vi har tagit ett stort steg närmare en eventuell framtid som avelshund. Nu återstår hjärtintyg om ett år och så hoppas vi att Idefix fortfarande är fertil då för då ska här göras valpar med sund in- och utsida - och mer energi än vad som förmodligen kommer att rymmas i den lilla kroppen! Igår lyckades Doris få upp en flaska läsk ur en drickaback som hon sedan elegant skalade bort hela etiketten på utan att skada själva flaskan. Hon är pysslig, min lilla kalaspingla!
 
Lagom till vi kom hem från Skellefteå så blev Morris halt. Vi var ute och cyklade, han, Doris, Idefix och jag. När vi kom in så blev han plötsligt pipig och olycklig. Jag försökte kolla men på cavalierers vis var han närmast döende och skrek vartän jag tog. Först trodde vi på analsäckarna, därefter buken (gissa hur orolig jag var då?), så ryggen, tassen och nu har vi kommit fram till att det nog sitter i ena frambenet. Han har inte haltat det minsta men skriker till när man lyfter i vissa lägen. Nu kör vi på Metacam i några dagar och hoppas att det ger sig, alternativt faller i glömska hos lille farbror. Haltar man inte ens utan Metacam så kan det inte vara jätteallvarligt, tycker matte. Men de där stora ögonen och ljuden kan verkligen skrämma livet ur en annars ganska så luttrad hundägare. Mattes prins!
 
Det låter som om det kanske, kanske är fler Idefixvalpar på gång. Lite tidigt att säga än dock, jag återkommer så snart jag vet mer. 
 
 
 
 

Agilityhelg!

Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.
 
Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.
 
Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.
 
På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.
 
 
Senare på kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i min säng:
 
 
Antar att de tyckte att det var viktigt att respektera hundfilten och att inte störa den lilla matten inför kommande dags tävlingar... Morris sover normalt aldrig i sängen men är man på hotell så gäller tydligen andra regler. Kan säga att jag kände mig en aning S-formad i kroppen när klockan ringde vid kvart över fem.
 
Ännu soligare på söndagen men om möjligt också ännu soligare. Trots dubbla jackor och tjocksockor så frös jag som en gris. Jag som stickar så vansinnigt mycket, varför hade jag inga vantar med mig??? Och varför lär jag mig aldrig att klä på mig ordentligt??? 
 
Morris fick snöpliga fem fel i agilityloppet efter en kommunikationsmiss mellan honom och Stina, snöpligt nog ånyo på slutet. I hopploppet gick det bättre, noll fel och han missade pinne med futtiga tolv hundradelar. Det sved... Men revanschen kom i agilityklass 2 där Maya slog till med klassvinst och tog sin andra pinne i klassen. Gissa om vi var glada?! Stina blev så glad att hon fick en total blackout i hopploppet, glömde vägen och liksom trampade vatten en stund innan hon kom på vart de skulle så där blev de tvåa och utan pinne. Men en pinne fick vi med oss hem! Jag kunde också konstatera att Stina har blivit fantastisk duktig på detta med handling och att det är hon som lyfter hundarna, Morris är ett riktigt blåbär så att han går så bra är i huvudsak hennes förtjänst. Nu blir det idog vinterträning för att lära honom finesser som att springa före, vänsterslalom mm och till våren räknar de med att kunna börja plocka pinnar. Det finns en hel del att slipa på!
 
 
Medan vi var iväg hade pappan och Ludde hand om övriga hundar. De svarta vet ju att hussen inte har jordens koll så Melvin passade på att äta något onämnbart och kräkas hejdlöst på söndagen. Detta undersöktes i sin tur av de båda fläckiga, varpå även de spydde. Jag kan säga att hussen var ganska glad då vi kom hem... Idag har lugnet åter lagt sig över Bälinge, tack och lov.
 
Den svarte gossen är fortsatt inte helt nöjd med att leva i flock. Jag skulle så önska att han kunde få flytta till någon med bara en eller ingen hund, med intresse för långa promenader och gärna joggingturer, där han kunde få bli ompysslad och omtyckt för den han är. Om ni vet någon som kan tänkas vilja ha en svart prins får ni gärna höra av er till mig så får jag höra mer. Han trivs inte med att vara kennelhund, så enkelt är det, även om det smärtar mitt hjärta.
 

Den inbillade sjuka

Visa har varit lite småseg en tid, släpat efter på promenaderna, flåsat och varit allmänt loj. Eftersom jag också tyckt mig känna ett par knölar i hennes sedan tidigare förstorade spenar (skadade för ett par år sedan så det har bildats ärrvävnad i dem) kände jag att en kontroll var på sin plats. Såg framför mig tumörer i spenarna som spridit sig till lungorna, kanske spondylos eller något annat i ryggen, utslitna höfter och/eller knän mm mm. Så i onsdags var vi på djurkliniken på koll. Visa blev klämd, känd och böjd i rygg, nacke, ben och svans. Och befanns vara ovanligt fräsch för sin ålder, fantastiskt mjuk i både leder och muskler. Aningen stel i en rörelse i nacken men det var allt. Prover togs också, alla värden var i topp. Ridå. Lilla tanten är helt enkelt lat. Det kostade en tusenlapp att konstatera det. 
 
Småttingarna är ljuvliga. De nattar runt 21 varje kväll och sover tills vid stiger upp vid 6.30-7. Då är det panik i lägret, vi försöker få ut dem direkt och fyra valpar kan raskt producera 12-15 högar. Imponerande! 
 
I morse inträffade dock ett litet missöde. De sover ju i en canvasbur i köket. Uppenbarligen hade jag missat att stänga luckan till denna för klockan fem hördes mystiska ljud från köket, krafsande klor mot kartong. Det betyder lösa valpar i köket! Marie tofflade yrvaket ner men för sent, visserligen var min ankomst uppskattad men de små hade redan hunnit uträtta alla behov i köket, gånger flera dessutom. Bara att städa... Sedan fick jag dock sova, Stina tog nästa pass. Underbart!
 
Morris har sovit i sängen i natt. Matte tycker att han har skött sig exemplariskt, husse knorrar lite över att han har agerat landningsbana. I min värld har den lille morrige legat blick stilla mellan våra fötter hela natten. Husse har dock en lite annan bild av verkligheten... Nåja, han fick inte frispel eller försökte käka hudkräm mitt i natten så det går framåt. Jag ska införskaffa en hundsäng och ställa bredvid min säng så kan han (och sedan Doris) sova där ibland. Morris föredrar nog golvet framför sängen och det är i och för sig inte fel. Min lille prins!
 
Så några bilder då. 
 
Busbröderna
 
Hobbe dödar bläckfisken
 
Lilla grodan Doris
 
Doris gomage
 
Hugo filosoferar en stund
 
Och som vanligt ingen bra bild på Sigge. Han springer ur bild... :(
 
Måste berätta att Idefix har haft dambesök också. På lördagen ville hon inte alls utan fräste men på söndagen tyckte hon att läget var ett helt annat så då fixade de det lätt som en plätt. På måndagen stod hon också bra men då slarvade den här matten och kollade inte ordentligt så killen hamnade utanför. På tisdagen fick vi inte heller till det, då stod hon inte heller lika bra. Men en kalasparning fick vi så nu hoppas jag innerligt att det ska ha fastnat. En jättetrevlig och sund tik i fin storlek, trefärgad så det blir också spännande. Vi håller tummarna för ett gäng valpar som vi kan åka och pussa på när de egna har flyttat ut.
 
 
 
 
 
 
 

Många besökare idag

Idag har vi haft många besökare, först var BrittMarie här en sväng och på eftermiddagen kom Marianne. Idefix blev helt galen när Marianne kom, tydligen förknippar han henne med gobrudar för han smet iväg och försökte lifta med henne till brudarna i Norrfjärden. Knäppa lilla hund! Kul i alla fall med besökare, det uppskattar både jag och småtrollen. De har fått vara ute en del idag, hoppas det betyder att de sover gott och länge i morgon bitti. Två morgnar på raken nu med uppstigning vid 6, hoppas på en tredje. Och vill de sova längre är det OK, det med.
 
Stina och jag fotade hundar för ett par veckor sedan, eller rättare sagt - vi fotade de fläckiga gossarna. Sedan har bilderna suttit fast i hennes kamera ett litet tag men idag kom de loss. Här är först ett par på Idefix:
 
 
 
Han är rätt söt, lill-gubben. Lite uppspelt nu när Visa höglöper, första gången någonsin som han faktiskt bryr sig om det. Inte så att han är jobbig men han raggar lite om vi går på promenad. I helgen ska han eventuellt få dambesök, anar att han kommer att ragga då med. Idefix gillar ju brudar... ;o)
 
Så en bild på min lille prins Morris:
 
 Jag tycker att han har kommit sig otroligt de sista månaderna, inte minst pälsmässigt. Lite synd att han inte kan ställas ut, han ser inte så tokig ut. Fast själv är han nog lika så glad, han är ingen vän av pälsvård utan skulle helst gå omkring som en enda tova och aldrig komma nära en kam eller karda. Klotången är däremot helt OK. Han är en ljuvlig gosse, min lille prins, så otroligt behaglig att ha omkring sig.
 
Det är dåligt med hundträning nu men jag försöker i alla fall träna lite under våra rundor. Tycker att Morris fotgående har varit lite si och så men nu börjar det äntligen lossna. Han har trängt så kosmiskt innan men nu verkar poletten trilla ner. Då tar vi tag i läggande från stående samt i ställande. Få se om vi får ihop lydnadsettan i år eller hur det går. Inpsirerades av Yvonne och Milton i Skellefteå som lyckats strålande (grattis om du läser detta), ska bara försöka hitta tid och inspiration i allt valppyssel. För cavalierer kan, även om de är små.
 
Är lite bekymrad över Visa, tycker inte att hon är sig helt lik utan segare än vanligt och tycker mig känna något som känns som en knöl i hennes ena spene. Ska ringa i morgon och se om jag kan få en tid på djurkliniken. Inte jordens bästa tid för veterinärbesök så här mitt i vikarietider men det kan inte hjälpas. Min pärla ska inte må dåligt. Visserligen löper hon nu men jag tror inte att det är därför hon segar som hon gör.
 
Killarna har kommit hem från sin resa till mor- och farföräldrar i södern. Det är otroligt gott att ha familjen samlad igen och så kul att höra dem berätta om hur de har haft det. Stina sliter med sommarcaféet, imorgon får hon lite hjälp av bröderna och det kan hon nog behöva. 
 
Var ute med hundarna en sväng idag, som vanligt tillsammans med katten. Då slog det mig att jag är lite som Bodils minicirkus! Visserligen har jag ingen papegoja men jag har en galen liten höna som tar sig ut stup i ett och följer med mig på tomten. Kan jag lära henne att gå med på promenaderna så borde succén vara given... ;o)
 
 
 

Aldrig får man vara riktigt glad :(

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(
 
Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.
 
I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?
 
På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...
 
Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Lurad!

Där gick jag i godan ro på isen med alla hundar lösa, fast förvissad om att den lille trefärgade inte ärvt sin mors viltintresse. Han har nämligen inte visat upp några som helst tendenser till detta - förrän nu. Och små korta cavalierben hinner fasligt långt trots djupsnön när inte matten är med i svängarna. Trots de stora öronen blir hörbarheten noll också. Så mycket för den inkallningen som jag varit så stolt över... Naturligtvis drog han med sig Idefix också men vi var ensamma på isen och de kom tillbaka. Morr! Nu vet matte vad hon har i snöret och får vara lite mer på sin vakt. 
 
Och HÄR skulle ni då ha fått en bild på den lille filuren men min mobil, min nya fina Samsung Galaxy 3, har blivit knäpp och låter mig inte göra just någonting utan att återföra mig till startskärmbilden. Anar att jag måste lämna in den. Så hade aldrig den gamla Nokian betett sig! 
 
Jobbar som ett litet svin just nu, massor med jobb som ska vara klart idag och i morgon. På lördag tar jag barnen med mig till Riga några dagar. Det är en historia i sig. Innan sonen for åter mot Umeå igår skulle jag kolla när tåget var hos honom. Men, tidtabellen visade bara streck för Umeå, tåget verkar stanna i Vännäs! Det fungerar ju på nerresan men på uppvägen är vi där vid 4-snåret, inte en tid man vill kliva av i Vännäs på och knappast en tid man kan ta bussen till Umeå. Ringer till SJ för att kolla. Kvinnan i kundtjänst menar att det är Norrtågs fel. "Men", säger jag, "hur kan Norrtåg vara orsaken, nattåget körs ju av SJ?" Ja, då är det plötsligt Trafikverkets fel och några pengar kan jag inte få tillbaka för jag har inte bokat en sådan biljett (till saken hör att jag bokat resan från Luleå för oss alla fyra för enkelhetens skull). Bara att inse slantarna förlorade och boka om till flyg hem för sonen, men jag får i alla fall ur mig att SJ är ett skitföretag till den mindre hjälpsamma kvinnan i andra ändan (inte mitt mest välformulerade ordval men det kändes bra). Men så ilsknar jag till och går in på hemsidan igen. Och jodå, rubriken för nattågens tidtabell är "Tåg Luleå-Umeå-Stockholm". Då ska man väl för fanken kunna förutsätta att tåget också stannar i Umeå? Med arga tankar på både konsumentombudsman och Janne Josefsson (nåja, nästan i alla fall) så ringer jag upp SJ igen och påtalar deras vilseledande rubriksättning. Kvinnan jag nu pratar med är ytterst hjälpsam, på ett kick har hon lovat att återköpa sonens returresa samt att påtala felaktigheten så att rubriken ändras. Så ska en kundtjänst skötas! Norrtåg, jo, kyss mig! Nu ska jag bara kolla så att stationshuset i Vännäs är öppet, hur man nu kontrollerar det i dessa avregleringens tidevarv..?

Inomhusträning

Igår var det då dags för inomhusträning med valpköpargänget. Sju stycken blev vi som tränade i Luleå BK:s nya, fina inomhushall. Så skönt att kunna träna utan en massa bylsiga kläder och fipplande i fickan med kalla, stela fingrar! Jag hada med mig pojkarna, Stina tog med Maya. Jag hade gärna haft med Visa också men insåg att Idefix nog skulle gå bananas om han blev lämnad ensam kvar hemma. Så hon fick agera sällskapsdam denna gång. 
 
Morris var dagens stjärna av mina hundar. Så taggad den lille gossen är på att träna och så duktig han är på att fokusera! Snabbt glömmer han både omgivande hundar och den nya miljön när det vankas Frolicbelöning. Vi tränade lite fotposition, vi prövade att leka med apportbocken (men just det gick sämre för då blev alla störningar roligare så den får vi nog nöta med hemma, den är helt enkelt inte så kul som matte hade hoppats) och vi försökte gå lite fot. Ska testa med extern belöning i fotgåendet, nu vill han väldigt gärna dra framåt och vrida ut lill-kroppen för att försöka se godisfickan bättre. Och så detta förb... hoppande på benet om inte matte är snabb nog! Inte så lätt när man är van att träna labbe. 
 
Fascinerande var att sedan tog Stina över pojken för att köra agility och vips, så ställde han om till att nu jobba med henne. Gick jättefina slalom, inte så snabba men rätt, och sprang böjd tunnel och säck utan bekymmer. Tror kanske inte att han blir lika pilsnabb som Maya men han känns väldigt lättstyrd och koncentrerad. Gullhunden!
 
Allt det som hamnar på Morris pluskonto, har Melvin på sitt minusdito. Han har noll och ingen koncentrationsförmåga. Vi körde lite fotposition, ganska mycket stegförflyttningar för att försöka jobba upp en bättre fokusering på matte. Så gjorde vi fjärr med matte ett par meter bort. Men jag hinner förbanne mig inte mer än gå de där stegen och vända mig om för att killen ska hinna börja kolla in alla andra istället. Gjorde inkallningar, de gick bra förutom att ingångarna var åt fanders sneda. Avslutade med en platsliggning med ett helt gäng med hundar, gissa vem som skulle börja nosa när inget annat hände..? Ibland tror jag att husse har rätt, det måste finnas en och annan bokstav i den hunden. Maken till dålig koncentrationsförmåga har jag aldrig upplevt, det är som om det inte går att fokusera ens den kortaste av stunder. Funderar på om det är något jag gjort men tror faktiskt inte det, den lille killen är ju raka motsatsen och de har samma eländiga matte...
 
Mindre kul är att Melvin läckt urin ett par gånger i helgen när han legat och sovit. Jag tycker också att han dricker välan mycket, vilket också märks eftersom det som "rinner över" är både färg- och luktlöst. Det blir till att ringa veterinären och kolla upp det hela. Hoppas att det är något som kan botas, vill inte gärna att han ska drabbas av inkontinens så snart efter kastreringen. I så fall kommer jag aldrig mer att kastrera en hund om jag inte absolut måste för detta var inte särdeles roligt. 
 
Nåväl, åter till inomhusträningen. Nästa gång blir lördagen den 2 mars kl 16-17.30. Välkomna då, alla Huset Elliotar som vill! Kostnaden är 225 kr som vi delar på antalet deltagare så ju fler, desto billigare. Hallen är stor så vi ryms rätt många därinne.
 
Nästa helg ska barnen och jag åka till Riga medan husse är hemma för att jobba och hålla ställningarna. Det ska bli mysigt med en liten minisemester så där, hoppas bara att inte båten gungar alltför mycket. Jag är ju rätt åksjuk av mig, om man säger så... Men det finns piller om det kniper. 
 
Vicke är hemma nu i några dagar och ljudnivån här hemma steg med massor av decibel. Han syns och hörs, den gossen, delvis beroende på alla sina 187 cm. Underbart är det hur som att ha hela barnaskaran samlad, då mår mamman som allra bäst. Han åker tillbaka till Umeå på onsdag men sedan ses vi på lördagen igen för Riga-resan. Och i mars kommer han hem två helger på raken för att spela basketmatcher så vi får en duktig dos Viktor nu ett tag. Gott!

Tovutredning

Den morrige och jag har en sak gemensamt - vi tycker inte att det är roligast att borsta pälsen! Alltså borstar matten alldeles för sällan och den morrige är rätt nöjd med det där han far fram. Men igår kände matten att det var läge, i synnerhet det ena örat kändes välan eländigt. Sagt och gjort, fram med borsten! Så här snygg blir den morrige när han är lite fixad (dåligt mobilfoto):
 
 
Idag snöar det vågrätt i Bälinge så vi håller oss i skogen. I morgon var planen att knalla över mot Tomholmen och träffa Vega och Marie. Hoppas att skotrarna hinner ut och köra upp spåret innan dess, det har varit så himla fint att gå där i några dagar nu. Förbaskade snöoväder!
 
Ska också tillägga att den morrige och jag är ett team igen. Borta är allt trams vid inkallningar, nu kommer han som ett litet skott (och hoppas på Frolic...). Matten är så nöjd med sin lille prins!

Vinterkyla

Gårdagens förmiddagspromenad företogs i -25 grader. Hade tänkt gå en pyttekort sväng men det blev en normallång runda trots allt, dock dagens enda sådana. Föresatsen att hålla Morris kopplad försvann på något sätt, bäst som jag gick där och funderade så insåg jag att killen var lös och att det förmodligen måste vara jag själv som släppt honom medan jag tänkt på något annat. Nåja, lika bra att ta tillfället i akt och träna inkallningar. Och tänka sig, killen kom som skjuten ur en kanon när matte ropade! Vi tränade inkallning, fotposition och allt gick som en dans. Matte kom att tänka på att det kanske hängde ihop med rösten, några hesa dagar efter avgrundsvrålet gjorde att matten inte lät som förut, medan hon under gårdagen åter kunde kvittra i närmast falsettläge. Jodå, så måste det vara. Nöjd med detta trampade jag vidare på isen tills vi kom till det ställe där kopplet ofta kommer fram. Vips, så kutar den lille fläckige iväg och tänker inte alls komma på inkallning. Så mycket för den teorin... Nåväl, vi kämpar vidare i hjärnornas kamp, den lille och jag. Inte riktigt väder för lydnadsträning igår men vi körde lite fotgående en kortis längs trädgårdsgången och det gick hyfsat. Inte kalas men hyfsat.
 
I tjugofem kalla tyckte matte att labradortanten skulle iklädas täcke. Sagt och gjort, Tutans gamla vintertäcke letades fram, aningen stort för Visa men fleecefodrat och mysigt att ha på sig. Den lille fick också krypa in i sitt lilla täcke, köpt ifjol och med superb passform. Båda fästs med resårband runt låren, något båda hundarna ogillar och som får dem att gå lustigt bredställt som om de hade gjort i brallorna. Efter en stund fann sig dock den fläckige i sitt öde och skuttade runt som vanligt. Men inte den svarta... Hon krumbuktade likt en unghäst som får på sig sadel för första gången. Hon ruskade kraftigt på sig och tittade på täcket som om hon förväntade sig att det skulle ramla av. Hon rullade i snön, hon kliade och hon ruskade igen. Täcket satt kvar. Då gav hon upp och larvade fram med sin bredställda gång, dock utan att uträtta några behov. I vanliga fall gör hon detta så fort vi når skogen men igår, icke. När halva rundan var avklarad och inget hade hänt började jag fundera på att ta av täcket men precis då satte sig tanten och kissade. Antar att det inte gick att hålla emot längre. Labradorer kan vara ruskigt tjurskalliga om de sätter den sidan till. (Visa tog sedan en gruvlig hämnd på matte genom att sitta och släppa ljudliga, illaluktande fisar alldeles bredvid matten när hon åt sin lunch...)
 
Odågan... ;o)
 
Har bestämt mig för att sluta ta hem hundmat till försäljning. Med endast två labbar hemma har jag väldigt liten egen åtgång på foder och med bara några få externa "kunder" känns det lite jobbigt att behöva ta hem 24 st säckar. Lite surt för jag har varit väldigt nöjd med både pälsar och hull med det här fodret och det är väldigt plånboksvänligt. 

Avgrundsvrål

Jag har skrutit så om mina fläckiga killar. Hur de klarat Visas löp galant. Det stämde också, ända till dag 23 i löpet, dvs när det förmodligen i stort sett var överstökat. Då vaknade den lille trefärgade till liv! Den lille morrige förvandlades till den lille porrige. Han har försökt jucka, han har "lekt tåg" (man kopplar in nosen i Visas vulva och följer henne överallt...), han har varit allmänt olydig och man har nästan sett hur hormonerna sprutat ur öronen. Droppen kom i lördags. Vi sitter och ser på tv, den lille fläckige gossen har som vanligt erbjudits ett tuggben. I normala fall brukar han ligga och tugga en stund för att sedan vilja avsluta kvällen i mattes knä. Men den här kvällen var han rastlös, han gick omkring och nosade. Matte började ana oråd och höjde blicken och vips, ser hon ett litet bakben som svischar upp mot strykkorgen (jag brukar stryka framför tv:n). Jag flög upp ur tv-soffan med ett vrål (maken påstod efteråt att han aldrig hört ett sådant ljud från mig och att jag hade likheter med Gandalf i någon Sagan om ringen-film; själv ser jag inte på vare sig fantasy eller scifi så jag kan inte uttala mig) och sög tag i den lille odågan. Det blev ett ganska ordentligt utvecklingssamtal och den lille skithunden förpassades till köket där han lommade iväg till hundsängen.
 
Nästa dag vaknade jag utan röst. Trodde först på en förkylning tills jag kom ihåg - avgrundsvrålet... Det satte sina spår i mattes stämband i flera dagar. I Morris lillhuvud också, han var otroligt inställsam och lyhörd. Tills igår... Stina är sjuk så alla hundar var med på ispromenaden. Melvin hade som vanligt numera en leksak som han for omkring med och inbjöd till jaga-lekar. Så blev det dags att koppla för att ta sig hemåt. Stinas båda fläckisar kommer snällt men min... Plötsligt kom den där blicken igen, den som säger "skiter i dig, vill inte bli kopplad" och så drog han som en raket. Sådant får nästan mitt proppskåp att ryka men jag höll mig lugn, ignorerade det lilla krypet och gick hem utan att titta på honom. Väl hemma tränade vi inkallningar. Nu är det oåterkalleligt, gossen får inte springa lös förrän den här hormonsvallningen har lagt sig och vi har tränat lydnad och förstärkt våra gemensamma aktier. Relationen måste förbättras, den saken är klar. Jag vet många småhundar, eller hundar överhuvudtaget, med en sämre inkallning än vad Morris uppvisar just nu men för mig är det inte tillräckligt. I min värld ska en hund som går lös komma direkt när matte ropar och inte när de själva vill, annars kan man inte gå lös. Så är det och så tycker jag att fler borde tänka.
 
Ja, då är det väl bara att gå ut på gatan och träna lydnad i massor då. Jo, om det inte vore för den lilla detaljen att termometern utanför mitt fönster visar på -24,5 grader...
 
Ett annat bekymmer jag har på promenaderna är att hundarna äter snö. Massvis med snö. Det är som att cavaliererna och Melvin måste ha något i munnen när de är ute. På isen finns varken kottar eller pinnar så då tar man snö. Det kan verka bekymmersfritt men det är det inte. Stora mängder kall snö som kommer ner i magen får den ibland att vända sig ut och in och frukosten kommer i retur. Stora mängder kall snö smälter också och blir till stora mängder vätska så vi hinner knappt in förrän vi måste ut och kissa igen. Och för pytteliten Maya, som nästan är den mest maniska snöätaren av dem alla, gör stora mängder kall snö att hon väldigt fort blir en väldigt frusen liten hund som vill gå hem. 
 
Ett försök att lösa problemet är att jag numera tar med en leksak på promenaderna. Den bär oftast Melvin omkring på och då äter i alla fall inte han. När han springer omkring måste ju Idefix haka på och så äter inte han heller. Visa äter överhuvudtaget inte snö så med henne är det lugnt. Men de båda trefärgade... Kanske munkorg kan vara en lösning..? ;o)
 
En annan fördel med leksaken är att den får fart på Visa också. De jagar ibland varandra och leksaken (om matte kastar den) så att snön sprutar. Så här efter löpet är hon ganska seg men jagalek får henne att glömma bort skendräktigheten och det gillar vi. Det är lustigt att studera deras lek. För Melvin och Visa handlar det om att komma först till leksaken och vinna den, man tar fort upp den och försöker skydda den så att man inte blir av med den eller så har man dragkamp med den. För Idefix handlar det om att komma först fram till den UTAN att plocka upp den. Först fram vinner, säger han. Och för Morris handlar det om att jaga de andra hundarna. Maya, tja hon har oftast sina egna små projekt, som att spåra eller att bara springa fort, fort, fort i cirklar och reta Morris.

Löptik tralala

Visa började löpa samma dag som hon lämnades till hundvakt. Otroligt pinsamt, det fanns inte i min sinnevärld att hon skulle börja löpa tidigare än vanligt. Tack till Marie som stod ut med henne. Väl hemma så är Visa nu på dag 14 i löpet och här är hur lugnt som helst. Melvin hälsar att han inte är intresserad av brudar längre sedan vissa delar avlägsnats. Den lille trefärgade är lite intresserad av att lukta men eftersom den store svarte inte verkar bry sig, bryr han sig inte heller. Helt otroligt! Idefix har ju aldrig brytt sig om löpande labbedamer, kanske har det också viss inverkan på den trefärgade.
 
Promenaderna är också underbara nu. Ja, Visa har inträtt i löpkoma med ett evigt nosande och kissande men killarna bryr sig inte utan springer före och letar spännande pinnar. Matten njuter av lugnet och friden. Det är också skönt att se att den svarte gossens stress har lagt sig, nu hyser jag ett litet (OK, ganska stort) hopp om att koncentrationssvårigheterna också ska vara lösta och ser med glädje fram emot det här året. Bara snön försvinner så ska vi ge oss ut i spårskogen! Fast OK, det får gärna dröja ett tag, först vill vi komma ut på isen och promenera.
 
Igår fick matten hjärnsläpp och blandade ihop de svartas fodertunnor. Jag fyllde en säck i varje tunna innan vi åkte men igår kom jag inte ihåg vems foder som var i vilken. Bitarna är till förvirring lika men till sist bestämde jag mig för att jag hade koll. Det hade jag inte... Melvins mage klarade Visas lightfoder utan bekymmer, medan det var lite värre för henne som fick energifoder. Matte har fått sitt straff, Visa har velat ut varannan timme hela natten så nu sitter jag här alldeles hålögd och kan knappt komma ihåg mitt eget personnummer. Tur i alla fall att jag hade Canikur och Prokolin hemma, det stoppar det mesta. Fast Visa hälsar att hon tycker att hon fått alldeles för lite mat idag...

Jobbet med köket går vidare

Försöker se positivt på det hela. Det ÄR bra att skruva själv, då kommer man på saker man vill göra annorlunda och hinner ändra sig i tid. Som hur man vill inreda skåpen t.ex. Alltså åkte vi upp till Haparanda igår för att kompletteringshandla lite och lämna tillbaka sådant vi köpt för mycket av. Fina listor hade vi med oss upp men av någon anledning glömde vi titta på dem efter ett tag så när vi kom hem hade vi inte allt med som vi borde ha haft. Som barstolar till köksön eller dämpare till lådorna. Häpp! Nu har jag lovat dottern att vi ska åka upp en sväng lite närmare jul. Förmodligen blir det inte fullt så nära jul som det var tänkt... 
 
Morris gillar alla kartonger i köket. Dem kan man tugga på när ingen ser! Dess bättre (för oss) hörs det ganska väl när liten filur är i farten så hittills har han blivit avslöjad varenda gång. Men cavalierer måste ha väldigt dåligt minne, eller så ger de inte upp så lätt. Nåväl, idag har vi gått en lång sväng i skogen och gått ostigat dessuom så gossen har sprungit omkring som en galning och var ganska nöjd när han kom hem. Det var matten också.
 
Bowling med familjen i eftermiddag som ett avslut på höstlovet. En gång i tiden var jag riktigt bra, minns att jag en gång slagit 177 poäng. Det var väldigt länge sedan... Numera är det mer sannolikt att jag landar på runt 77 poäng. :(
 
Hittade till sist lösenordet till hemsidan och kunde uppdatera den. Kan konstatera att detta sannerligen har varit bokstavskullens år. Vilka duktiga valpköpare och hundar! Sträck på er och var stolta över allt ni gjort! Jag solar mig glatt i all glans...
 
Bus-Morris med en av ALLA hundleksaker han plockat ut ur Stinas rum. Tur att hennes fläckiga kan tänka sig att dela med sig...

Den lille odågan...

... håller matte igång. Jag har valpköpare vars hundar smyger upp i sängen när matte/husse har somnat. Min lille skrutt smyger NER från sängen när matte har somnat, med avsikten att välta papperskorgen för att sedan demolera innehållet. Andra natten i rad nu. Dess bättre är han inte så ljudlös, papperskorgen välter med en duns och lättväckt matte vaknar. Jag försöker också vara arg men uppenbarligen lyckas jag sämre med det eftersom det hela tenderar att upprepa sig. Idag har därför taktiken varit att köra slut på liten kille. Jag har gått två långa rundor i skogen, totalt ungefär en mil, och hundarna har sprungit lösa. Det vore väl katten om han inte ska sova nu! Matte får jobba när mörkret faller på istället, det är fördelen med att vara sin egen. Rapport följer.
 
Tassas husse har hjälpt oss med köket och då har Tassa (SEVCh H. E Tau) också varit här lite grann och sällskapat. Idag följde hon med ut på den andra skogsrundan och efter den tog jag några bilder. 
 
De kan se alldeles väldigt kloka ut, de svarta, när de är på det humöret. Ingen kan väl tro att samma hund någon timme tidigare tassbadade i en rostfärgad pöl och kom tillbaka med rostbruna strumpor på alla fyra benen samt dito färgade dropplar över hela kroppen...
 
Så en bild på katten Pysen. Det är han som är den verklige chefen här, även om Idefix nog tror något helt annat. Men se där har han fel! 
 
 
På måndag har jag bokat tid för att operera bort Mayas analsäckar. Då ska jag också kolla upp Visa. Hon rör sig lite mysko baktill, inte alltid men ibland. I slutet på vissa rundor går hon liksom bredställt och konstigt där bak. Jag tycker också att hon skvätter mer än vanligt, som om hon skulle löpa ungefär (men det är långt borta). Samtidigt är hon piggare än på länge, skuttar och busar på promenaderna, så jag vet inte vad jag ska tro. Det bredställda kom samtidigt med kylan så jag kan inte låta bli att fundera över artroser och andra obehagligheter. Håll tummarna för alla mina fyrbeningar!
 
 

Vilket kaos!

Vi river köket. Hela helgen stod vi och tömde köksskåp, skruvade och slog för att få bort allt. Som alltid i detta hus så stöter man på överraskningar, den tidigare ägaren verkar ha gjort mycket själv men kanske inte alltid varit så kunnig. Hålen till fläktuttag mm ser ut som blommor, man har borrat en massa små hål istället för att använda sticksåg. Det fattas innervägg bakom skåp så att isoleringen sticker fram. Köksskåpen var nog hemmabygge, långa spikar vittnar om det (och inte ett enda fabrikat finns angivet någonstans, vilken kökstillverkare skulle hålla sig så anonym?). Nåväl, nu är det nere och igår var golvläggaren här. Oljudet fick mig att fly fältet tillsammans med hundarna, men vilket bra jobb de gjorde och så snyggt det blev! Nu har vi ett köksgolv som inte är grårosaflammigt som det förra utan som ser ut som ett trägolv fastän det är i plast. En helt annan värme blev det i köket. I morgon kommer Lasse hit och sätter upp skåpen. Sedan måste vi nog måla och tapetsera om också för att det ska bli riktigt bra men det får vi ta sedan. Bara att få ny inredning känns helt underbart! Och att slippa köra compact living i vardagsrummet... 
 
Morris älskar röran! Han är ju en sakletare som väl kan mäta sig med Pippi och SOM man kan fynda nu! Grinden till köket är ju borta, de stora får vara i tvättstugan men där törs jag för mitt liv inte stoppa in Morris. Alltså härjar han fritt. Oftast är han lugn men ibland drabbas han av leda och då måste han aktivera sig lite. Tvättkorgen i badrummet ligger pyrt til, papperskorgar likaså. Sedan har han fått en förkärlek för Fenuril som jag inte vet om jag riktigt gillar (hussen gör det definitivt inte, det är hans salva). Vi har en pumpflaska stående vid sängen. Morris hoppar normalt inte upp i varken soffor eller bilar, det kan han inte enligt sig själv. Men upp i sängen går det bra att hoppa, där finns Flaskan! Han håller på med munstycket och jag antar att han får ut lite så det blir direkt självbelönande. Nu tror inte jag att det är meningen att små hundar ska äta Fenuril så jag försöker hålla stängt men ibland glömmer vi ju. Skrutthund, vad får han alla idéer ifrån!? Men han är fantastiskt rolig och mysig, den lille killen, det finns ingen bättre liten kompis än han.
 
Roliga nyheter på kennelfronten har vi också. Linnea och Chili (H.E Chi) har debuterat i lydnadstvåan på en dubbeltävling i Jokkmokk. Första tävlingen fick Chili fnatt så då bröt matte men andra gick bättre. En nollad ruta resulterade i 139 poäng och ett tredje pris. Det bådar gott inför nästa säsong. Jag har fantastiskt duktiga valpköpare, det är så roligt att vara uppfödare då. Kram till er alla!

Tidigare inlägg
RSS 2.0