Huset Elliot

Har börjat träna lite stå med lill-gossen. Måste ju göra det nu när vi är vaccinerade och kan åka både inom Sverige och till grannlandet. Bara vi får rätta åldern så!

Igår blev han 12 veckor och blev fotad igen. Bara Stina får ut korten ur kameran så ska jag visa hur snygg han är. Egentligen borde jag fota busigheten också, som när han var på väg in i diskmaskinen idag. Han är sanslöst aktiv, den killen! Fast efter vaccinationen igår var han lite spak. Han var lite lätt åksjuk både dit och hem, det har inte hänt förr. Väl hemma somnade han ganska tidigt, vilken renderade i grisotta i morse. Klockan fyra tyckte han att det var dags för frukost! Nu var vi inte av samma mening, han och jag, så därav blev intet. Försöka duger, haha.

Har fått förklaringen till Melvins ärthjärna. Lagom till Visas löp upphörde, kom Annikas ena tik i höglöp. Normalt märker jag inte av det men nu är han kollrig alldeles, antagligen har det blivit lite för mycket av det goda för gossen. Inte lätt att vara sugen...

Igår kom också de snygga blinkhalsbanden som jag beställt från Tyskland. Riktigt billiga blev de också när nu Euron står så lågt. Rekommenderas! Ni hittar dem här: http://www.zooplus.com/shop/dogs/dog_collars_dog_leads/protection_fashion/saftey_collar/194177 Frakten hit upp tog knappt en vecka, tror jag beställde förra onsdagen och kunde hämta ut paketet igår. Rätt OK, tycker jag.

Har knorrat lite över våra islandshönor som värper rätt dåligt. Den äldre har inte värpt på säkert tre månader och den yngre har inte kommit igång än men må kanske vara förlåten eftersom hon precis blivit ett halvår. Och som ett brev på posten så kom det första ägget från henne idag! Hon såg lika förvånad ut som jag där hon stod i redet och tittade på ägget. Tre ägg på sex hönor idag, inte så illa dessa mörka dagar. Tyvärr fick Pigge sig en spark av tuppen när han skulle ta in det ena, det var kanske mindre bra. :( Nu väntar vi med spänning på att hitta ett grönt ägg också, det är bara isbarhönan som inte har kommit igång än. Hon är jämngammal med islandshönan så det borde kunna vara på g.

Ingen skola än för minstingen men vi har hopp om morgondagen. Kanske kan han komma iväg i alla fall en stund då. Han är pigg på dagen men hostar som en besatt om natten. Håll tummarna för att det blir bättre!

Morris följer med på någon kortare runda i skogen varje dag och verkar tycka att det är ganska lattjo. Visa håller ett vakande öga på honom, ser hon något som hon tycker är hotande så reser hon ragg och håller extra koll. Den andre svarte däremot... Han flänger mest omkring, visserligen inte lika fixerad vid morsans rumpa längre men fortfarande lite välan yvig och ofokuserad. Nåväl, sådan är han, gossen Melvin.

Ser på FB att väldigt många hundar verkar vara på vift nu. Sådant kan förstås hända, det har vi erfarenhet av från när Idefix smet från hundvakt. Men ibland tycker jag att folk släpper sina hundar lösa lite väl lättvindigt. Ska hunden vara lös, ska man också ha en väl grundlagd kontakt och lydnad. Det är inte en rättighet för en hund att gå lös, det är en förmån som bygger på att jag har tränat med den.

Det som också verkar öka är hundstölderna, hundar stjäls ur bilar, från trädgårdar etc. Det tycker jag är riktigt läskigt! Jag försöker undvika att handla om jag måste lämna hunden ensam i bilen. Vet fler än en som sett någon stå och pillra med bakluckan på bilen när de kommit ut från affären. Så var rädda om era fyrbenta vänner!

På fredag är det två veckor sedan Visa parades. Än syns inga tecken, möjligtvis då Melvins kvardröjande intresse för hennes rumpa. Men jag vet inte om den gossen är att lita på... ;o)

Liten Morris håller igång. Cavalierer ska ju vara sängvärmare men det vet han inte om. Han är faktiskt en tämligen urusel sådan! Häromnatten fick han chansen igen och somnade sött mellan hussen och mig. Klockan tre kom en arg dotter in i sovrummet och bad mig ta hand om min hund som for omkring i hennes rum och hade det lattjo. Bäst sover han faktiskt tillsammans med Visa i köket, de rullar ihop sig mot varandra och sover fram till morgonkvisten. När det börjar varierar lite, har man tur så dröjer det till fram emot halv sju men det kan också vara runt fem. Ofta hoppas den lille på frukost också då men si där är jag benhård. Man ska inte lära sig att man får mat bara för att man skäller!

I takt med att han växer så kommer han också åt fler saker så nu gäller det att hålla koll på prylarna! Han är fantastiskt påhittig och bär gärna iväg på saker. Favoriter är foppatofflor och smutstvätt som gärna bärs in i TV-rummet. Familjen knorrar ibland men jag har lite svårt att hålla mig för skratt. Han är så otroligt söt när han tittar på en med sina pillemariska små pepparkornsögon. Mammas lill-hjärta!

Min svarte prins har just nu bara en hjärncell igång, de övriga verkar ha blockerats av morsans löp. Jag kan ta ut dem tillsammans nu, Visa är ju färdiglöpt även om gossen inte riktigt vill inse det. Halva rundan går bra, han springer visserligen omkring som en yr höna och pinkar överallt men han håller sig borta från henne. Men andra halvan... Då verkar hjärnkontoret helt slut och han ska nosa henne där bak eller försöka visa vilken karlakarl han är genom att hämta den ena pinnen större än den andra. Hon visar med hela sitt kroppsspråk hur totalt oimponerad han är men han är en tapper själ som inte ger upp. Till sist ledsnar jag och kopplar honom så att vi får gå resten av promenaden utan hans flåsande och steppande. Det är inte lätt att vara kille och inse att loppet är kört - igen.

PS. Vill också förklara att bristen på styckeindelning i mina inlägg inte beror på min egen tafatthet bakom tangenterna utan det är denna bloggtjänst som tydligen tycker att mina texter gör sig bättre i kompakt format. Därom är vi dock inte överens...

Nu kanske det låter som om jag beklagar mig men icke. Jag älskar hundar med fart, fläkt och påhittighet! Han gör ju mattes träningsövningar med samma inlevelse som han tar sig an diverse inredningsprojekt och han älskar verkligen när vi tränar. Sötast är han på förmiddagens lilla skogspromenad. Vi brukar träna lite inkallningar då och han kommer knatande så fort de små benen klarar för att få beröm och godis. Ibland sätter han sig ner och stirrar uppfordrande på mig med sina små pepparkornsögon. "Kalla in mig" säger blicken.

Ska försöka få hjälp av dottern att fota det lilla monstret. Jag tycker att han växer riktigt bra och ser så här långt väldigt balanserad och välbyggd ut. Mattes lill-hjärta, världens sötaste lilla cavalierkille!

Det borde vara enkelt att vara hunduppfödare. Det finns en rasstandard som ger en beskrivning av rasens utseende. Den borde alla sträva efter att hålla sig till, utan överdrifter åt något håll. Det finns grundregler för alla verksamma inom SKK-organisationen som man är skyldig att rätta sig efter. Det borde ligga i allas intresse att de hundar vi föder upp är friska, sunda och kan leva ett långt och lyckligt liv framöver.

Att vara uppfödare är inte bara att få fram söta små valpar som man gullar med i åtta veckor och sedan säljer till första bästa. Det handlar om ett ansvar för rasen, ett ansvar att förvalta den på bästa sätt. Alla hundar är inte avelsdjur, hur bra de än må vara. En hund som inte är frisk eller som lämnar en stor andel defekta avkommor ska inte gå i avel. Hur mycket jag än älskar mina djur, är jag skyldig att se på dem med objektiva ögon. Är just min hund ett avelsdjur? Ett sätt att kontrollera detta är självklart att meritera hunden, där någon utomstående bedömer min hund. Ett annat sätt är att noga utvärdera avkomman för att se att min hund faktiskt har tillfört rasen något. Utvärderingen kräver lite arbete och framförallt en kontakt med valpköparen, men är i mina ögon en nödvändighet för att kunna bedriva ett seriöst avelsarbete.

Avel kräver också ärlighet, att vi är ärliga mot varandra och berättar om fel och brister hos avelsdjuren som inte syns på utsidan eller i kennelklubbarnas register. Många av oss småuppfödare står och faller med denna ärlighet.

Jag tror att vi alla skulle behöva stanna upp ibland och fundera över vad som gjorde att vi skaffade vår första hund, varför vi fastnade för rasen och varför vi sedan blev uppfödare. Försöka hitta tillbaka till kärleken till hunden, glädjen i hunderiet och till en ärlig och rak inställning till uppfödandet. Kanske skulle både vi och hunden vinna på det i längden?

Vili var en trevlig bekantskap, inte så hög som jag hade trott utan alldeles lagom, skulle gissa på normal hanhundsstorlek, ca 56 cm kanske. Väldigt social och positiv var han med ett underbart huvud och uttryck. Jag tog några bilder men som vanligt lyckades jag inget vidare. Man ska inte ha porträttinställning på kameran när man tar rörelsebilder! Här kommer i alla fall ett par mer porträttlika bilder där kameran hann med att ställa skärpan:

Är man glad så viftar man på svansen, därav oskärpan. Kort och kompakt labbekropp med alldeles lagom utveckling för åldern.

Fick också träffa Vilis mamma Sona, halvsyster till mina bokstavsbarn (samma pappa). En tik helt i min smak, lite av den "gamla" modell som jag tycker så mycket om. Nu känns det otroligt spännande att se vad det blir av detta, hoppas, hoppas att det kommer små labbevalpar om sisådär nio veckor.

Här hemma blev det lite kaos när vi kom tillbaka, killarna känner väl att Visa luktar gott och att någon annan "hunnit före". Idefix är som vanligt måttligt intresserad medan Melvin är lite uppspelt och varvad. Inte så att han är jobbig inne på något vis, men dels måste jag ju nu gå skilda rundor (tycker synd om gossarna annars) och dels har han ett väldigt sjå med att hålla koll på omgivningarna och blir därför lite yvigare än vanligt. Lite ärthjärna över honom, om sanningen ska fram. Nåväl, ett par dagar till så ska det vara över.

Hälsoläget här hemma kunde vara bättre. Minstingen hostar på, nätterna är jobbiga och han börjar vara ganska sliten. Blir det ingen bättring till morgondagen så blir det ett nytt läkarbesök, hans tredje den här omgången. Det låter som att det skulle vara mykoplasma men proverna visade inget sådant. Suck... Nu har även dottern feber, bara att hoppas att hennes inte ska vara lika långvarigt. Hoppas också att vi andra ska hålla oss på benen, vi börjar att vara ganska slitna vi med. Det tar på orken att inte kunna sova om nätterna eller att inte sova i sin egen säng. Det märks att man inte är 20 längre...

Maya började häva upp gälla skrik redan vid infarten till Skellefteå. Fråga mig inte varför men i nerförsbacken drog hon igång. Kan säga att det hördes att vi var på väg in i väntrummet och väl därinne höll hon också låda en stund, mer eller mindre i extas över att få vara med på turen. Visa var mer sansad, förstås, men tog på sig rollen som självutnämnd värdinna. Som sådan kan man inte sitta hos matte, nej, man bör istället hälsa på alla därinne och kontrollera att de mår bra. Inte framfusigt, sådan är inte Visa, utan med en vänlig blick, en svansviftning och kanske, kanske ett huvud eller en tass i någons knä. Behöver jag säga att jag blev lite less på damerna? Lill-killen låg däremot lugnt och fint i mattens knä, gick fint i kopplet, kissade på beställning i Öjebyn på hemvägen och var rent allmänt helt underbar att ha med sig. Måtte han fortsätta på samma sätt!

Progesteronprovet visade att det är lite tidigt än, bästa parningsdag blir troligtvis fredag eller lördag. Så på torsdag börjar vi resan österut, vi ska ta en sväng förbi Haparanda (läs Ikea) och planerar att övernatta i Finland på nervägen. Hemresan tänkte jag däremot ta i ett sträck, förhoppningsvis är vi tillbaka på lördag kväll. Håll tummarna för oss!

Kan också berätta att Morris nu kan ligg och börjar snappa att man kan lägga sig också från stående. Vi har också börjat så smått med lite ingång vid sidan. Lite svårt att förstå att man ska sitta bredvid matte, räcker det inte med att sitta för att få godis? Men allra sötast är han på promenaderna, plötsligt sätter han sig och stirrar intensivt på mig. Då tycker han att jag ska kalla in honom så att han kan komma farandes i raketfart och få beröm och belöning!

Lille Morris blev fotograferad igår. Han hade rysligt svårt att vara still på bordet så bilderna blev därefter. Roligast med bildserien var nästan min mun som blev smalare och mer sammanbiten för varje bild. Det krävdes koncentration för att hålla fast den lille! :) Här kommer i alla fall två bilder på min lille älskling:

Det suddiga baktill är förstås en hysteriskt viftande svans.

Fick sms från syrran Majken. Hon har gjort premiär på mattes jobb idag och det såg ut att gå bra. Hon sov... ;o)

Visa firar ju då med att närma sig höglöp. Melvin håller noga koll på läget nu, checkar av morsan lite nu och då för att inte missa chansen. På promenaderna är han helst lååångt fram för att hålla koll så att ingen annan närmar sig hans flock. Samtidigt lullar Visa helst på lååångt bak för att nosa, fundera på om hon ska lämna visitkort eller om det finns något man kan äta när inte matte ser. Morris och jag är någonstans i mitten och försöker samla ihop flocken. Lill-killen vill ju gärna hänga med den coole store killen och springer så fort de små benen bär för att hänga med. Matten brukar ledsna och påminna den svarte om att man faktiskt ska hålla koll på matten också och inte gå promenaden på egen hand. Men minnet där är kort just nu.

Den lille trefärgade är en underbar liten varelse. Visserligen ganska pigg på att tugga på saker, igår fick vi lyfta ut hundsängen på ben efter att han börjat göra åverkan på väven. De är vassa, de där små pliggarna! Jag försöker erbjuda ben men de är inte alls lika roliga som skor eller textilier. Med annat är han annars väldigt läraktig, nu börjar han förstå innebörden av sitt-stanna vid matskålen och han kan också lägga sig på kommando (från sittande). Han har prövat om det räcker med att bara gå ner med armbågarna för att få belöningen lite snabbare men när inte det fungerade, följde resten av kroppen med. Inkallningarna går också över förväntan, han kommer skuttande i en faslig fart för att få beröm och belöning. Han är otroligt alert och väldigt lättlärd, det känns spännande detta.

På tisdag ska jag ta progesteronprov på Visa. Är inställd på att kanske få åka samma dag, hade hoppats på nästa helg men tror inte att det dröjer så länge. Alltid lika spännande detta när det drar ihop sig. Måtte allt gå väl och måtte det bli valpar, jag vill så gärna få en sista kull på min prinsessa. Håll tummarna!

Jag har funderat mycket över min labradoruppfödning de senaste dagarna. Det börjar kännas tungt och den riktiga glädjen finns där inte på samma sätt som förut. Någon har sagt att jag målat in mig i ett hörn som inte har någon egen tik kvar efter Visa. På sätt och vis är det kanske så, blir det inga valpar denna gång så sitter jag lite på pottkanten, samtidigt som jag ändå har en tik på halvfoder hos duktiga Ebba. Själv känner jag mer att jag har hamnat i ingenmansland, jag tycker att jag är trogen den typ av labrador jag en gång blev förtjust i och började med. Problemet är att den snart inte finns längre. Nu vill allt fler göra gällande att vi har två typer av labbar, show- eller jaktlabbar. Var finns då mina hundar? Ingenstans? Hur mycket jag än jobbar på, med hälsa, med arbetslust och med den exteriör som jag tycker är riktig utifrån min tolkning av rasstandarden, så kommer mina hundar antagligen aldrig att skörda stora framgångar vare sig i utställningsring eller jaktprovsruta. Ska man hålla på då? Är det värt allt tid och all energi man lägger ner? Och var ska jag hitta hanar att para med, när allt färre väljer att starta på jaktprov? Jag börjar tro att jag snart har nått vägs ände om jag inte ska svika mina ideal. Och det vill jag inte, varken en hund av tyngre typ eller en hund av jaktlinjer är en labrador som jag kan förlika mig med.

Kanske blir det labbeuppfödning i mindre skala framöver, för att i första hand förse huset med en ny hund när en sådan behövs, förutsatt också att det finns valpköpare som fortfarande vill ha en alldeles vanlig labbe och som är beredda att vänta på en sådan valp. Vi får se hur det blir. Nu gläder jag mig i alla fall åt att para Visa och hoppas innerligt att det ska bli lagom många små svarta labbar i köket om ett par månader.

En annan fundering som har dykt upp på sistone är detta med hälsoaspekten när det gäller uppfödning. Vad har du som uppfödare för incitament för att sträva efter att föda upp friska hundar? Det finns nödvändigtvis inget likhetstecken mellan framgång och friskhet. Vem ser att du har en fantastisk ledstatistik, att du har hjärtfriska hundar i hög ålder eller vad du nu än har för hälsoprogram för just din ras? För egen del är det nog samvetet som ska dövas, jag känner att jag aldrig skulle kunna sova gott om natten om jag visste att jag hade tagit en chansning avseende hälsan. Det kan bli dåligt ändå men jag klarar inte av att ta medvetna risker. Men när man ser hur överdrifter dyker upp och premieras, överdrifter som i sig är rent ohälsosamma, då blir man ledsen. Så enkelt det skulle vara som uppfödare att bara vända kappan efter vinden och styra dit det blåser, utan att fundera närmare över framtiden på lite längre sikt. Jag skulle verkligen önska att det fanns något sätt att premiera eller lyfta fram de uppfödare som faktiskt sätter hälsan i främsta rummet. Kanske något för SKK att fundera över? Eller rasklubbarna?

Lill-knorrisen gör dock sitt bästa för att hålla matte igång. Himmel, vilken busig liten kille! Kan inte påminna mig att jag haft någon sådan valp på väldigt länge, eller så beror det på att labbevalparna som regel får hålla till i köket i den här åldern. Morris är däremot alldeles lysande på att inte kissa inne så han har tillgång till hela nedervåningen för det mesta (om vi är med, vill säga). Och det utnyttjar han! När han är på det humöret, tar han en repa och kollar om det finns någon sko man kan släpa in på mattes fina (svartvita) matta i vardagsrummet, kanske något koppel på kroken man kan nå och släpa in. Går inte det kan man göra hundnäsor på spegeldörrarna i hallen, kanske få upp en liten springa så att man kommer in och kan sno åt sig en sko där. Är det också omöjligt så knallar han till hundmatstunnorna för att se om vi möjligen glömt att ställa upp säcken med hans foder i så att han inte kan nå den, i annat fall påbörjar han projektet "ta sig in i säcken". Sista anhalt brukar vara tvättstugan, där han är en liten fena på att sno åt sig smutsiga strumpor. Och allt, ALLT ska bäras in på den vit-svarta mattan!

Idag har han också upptäckt hönsen. Vi har varit och spanat på dem tidigare men han har nog inte riktigt sett dem då. Men idag gjorde han det! Det verkar sitta en Morris-magnet i hönsgården, han glömmer allt vad kissande heter och springer på korta små ben till hönsgården. Där skäller han på hönsen eller retar upp dem så gott han kan. Han skulle bara veta vilken stygging Beppe kan vara... Men det är Morris lyckligt ovetande om, han ser livet som en enda lattjo lajban-låda.

Vi fotade gossen häromkvällen. Och nej, det blev inga höjdarbilder, gossen var överspeedad och ville inte vara still. Extra smart av matten att ha en randig tröja på sig som liksom äter upp hunden framför.

Det som är helt fantastiskt med den här killen är kissandet. Sover han med de andra hundarna i köket, piper han när han vill gå ut på morgonen. Överlag kommer det mesta utomhus, han läcker inte som såll som labbevalpar i samma ålder kan göra. Han är också otroligt duktig på att snappa saker och fatta vad man vill. Alert, uppmärksam, nyfiken, orädd och väldigt, väldigt mattig. En alldeles underbar liten kille som matten bara älskar mer och mer för varje dag.

Roliga nyheter är annars att Visa äntligen har börjat löpa, så i nästa vecka planerar jag en liten utflykt till Finland och den unge Vili. Håll tummarna för oss då, den här gången VILL jag att det ska bli valpar!

Kvar här hemma är ju lille terroristen Morris. Det går inte att sälja honom, han är min kille. Jag drömmer redan om MH och lydnadsprov och utställningar och... Men mest ska vi nog bara ha kul, han är nämligen en väldigt kul typ, lille Morris. Lill-prinsen! Nu gäller det bara att få ihop honom och stor-prinsen Melvin på ett bra sätt, dvs Melvin måste lära sig att ta det lite lugnt och kolla var han sätter sina stora labbetassar och inte få labbfnatt när han ska leka med lill-prinsen och... Det kommer nog att gå bra, Melvin är ju en kille med ett hjärta av guld. De kommer att få kul ihop, de där två.

Jag önskar Majken och hennes nya matte lycka till, hoppas att de får många roliga år tillsammans. Det ska bli roligt att få följa upp de här små, det blir något helt annat än vad jag är van vid. Mini-kullen... :)