Bushelg

Jag har varit Busvakt i helgen medan matten var på bröllop. Det var mysigt, Bus är en väldigt balanserad och behaglig liten valp. Sedan ska jag erkänna att Visa varit till god hjälp, hon har tålmodigt sovit med den lilla och passat henne när jag inte har hunnit. Tur att hon är så glad i valpar!
 
På lördagen åkte vi till Melvin i Norrjärden för att göra klart alla papper. Nu är han inte längre min utan tillhör Marianne med familj. Det var roligt att se pojken igen, så lugn och harmonisk och inte alls lika varvad som han ibland kunde vara här. Det passar honom bättre att leva utan flock, även om han och morsan Visa blev ganska glada över att träffas igen. Bus var också med men kom väl lite till korta just denna gång. Melvin hade fått flera fotbollar (hans favvogrej), en ursnygg biabädd och jättefina nya matskålar. Nästan så jag undrar om Marianne får något kvar av lönen... ;o) Den fina bilden på Visa och Melvin nedan tog hennes son och jag har tjyvlånat den från Facebook, hoppas att det var OK. Visa till vänster och Melvin till höger.
 
 
När vi hälsat på Melvin en stund åkte vi till Selma som också hon bor i Norrfjärden och har en matte som också jobbar på hundparadiset PetFood. Visa fick ett smarrigt ben och Selma visade Bus var hon bor och de härjade ganska friskt en stund. En fartig liten fröken som kom som en liten turboprojektil när matte kallade. Så glad man blir i uppfödarhjärtat när man ser en sådan kontakt och samarbetsvilja redan, det bådar gott inför framtiden!
 
Här hemma har vi också hunnit med en del. Vi har hunnit smyga på katten...
 
...vara i skogen...
 
...hjälpa (stjälpa?) matte i trädgården. Och ja, hon blev lite sur över att spaden hela tiden fick ben men himmel, hon fick ju en bättre begagnad tuggpinne i gengäld?
 
På söndagen var vi och röstade och tog med Bus och på eftermiddagen åkte vi till flyget och hämtade hem hennes matte igen. Där fyndade lilla fröken en fimp, gammalt portionssnus och ett använt tuggummi. Vad är det för fel med folk, varför kan de inte kasta saker i papperskorgar??? Nåväl, vi kan i alla fall konstatera att hon är en nyfiken, framåt och tämligen orädd liten madame, även om det finns stunder när hon tar sig en funderare men det beror oftast på att hon är lite för trött för att orka med fler intryck. Det är mycket som ska in i en liten valp på snart tio veckor.
 
 
 

Påsken är över

Påsken är över och vardagslunken har sänkt sig över Bälinge igen. Äldste sonen har varit hemma i en dryg vecka men igår var han tvungen att återvända till Umeå. Jag trivs så gott med alla barnen hemma och tycker att det känns så tomt när han åker iväg. Undrans om man någonsin vänjer sig?
 
I söndags var det dags för Melvin att flytta. Också det var en vemodig dag, även om jag så länge har sökt efter en bättre lösning för honom så känns det ledsamt när de ska flytta ifrån mig. Sista hundpromenaden med hela gänget, sista kramen, sista... Även husets båda söner var ledsna och grät när han hade åkt. Han har varit en fantastisk kompis till dem och är ju en underbar familjehund på alla sätt och vis men det räcker inte när man lever i kennel. Man måste trivas med det livet också och det har han tyvärr gillat allt sämre. Nu bor han på prov hos Marianne med familj i Norrfjärden, får allt ljus på sig och en massa kärlek från hela familjen och jag ser på de bilder som jag har fått att han trivs som fisken i vattnet. Tänk er själva att vara Melvin, slippa trängas med de andra hundarna utan få fri tillgång till två tonårshussar och dessutom få följa med sin matte på jobbet om dagarna, Det kan inte bli bättre! Jag önskar dem verkligen lycka till och hoppas att de ska få många roliga år framöver - och att vi ska få vara hundvakt när så behövs.
 
Sista rundan fick han och Visa härja och busa med en leksak i skogen. Det gjorde de så att Visa blev halt efteråt, det märks att hon är äldre nu och jag gissar nästan att hon har fått lite artros fram. Lite Rimadyl i några dagar så är hon på g igen, nu finns ju ingen att härja med på ett tag så nu går det lugnare till. 
 
 
 
 
De fläckiga tror jag också saknar sin svarte kompis lite. Morris har ju alltid sovit med Melvin och Doris har följt honom som en skugga och försökt att hänga med på hans upptåg. Det är nog tur för flocken att det blir en svart liten fröken kvar här hemma som kan hålla dem igång. Stina spanar för fullt på dem och en favorit har börjat utkristallisera sig. Det verkar som om tiken med lila på nacken ska bli Stinas Lilla Bus.
 
Igår hade vi finbesök av valparnas "farmor", Temppus uppfödare Anna-Liisa. Det var otroligt roligt att ses igen och att få hjälp att ställa upp valparna på bordet. Där fick jag en hel del tips, hon hade verkligen den rätta knycken och valparna stod snyggt uppställda framför kameran. De ser inte så pjåkiga ut, tycker jag. Här följer ett axplock.
 
Den större hanen.
 
Stinas favorit.
 
Den lilla tiken med rött på rumpan, av barnen kallad Monstret.
 
Igår fick Doris komma och vara en stund med valparna. Som hon har längtat... Både hon och Maya har stirrat längtansfullt på grinden till köket och varit redao att ta över ruljansen därute. Och igår fick då Doris agera storasyster. Det tyckte både hon och valparna var riktigt skoj och Doris protesterade högljutt när jag skiljde dem åt efter ett tag. Det blev lite välan livat ibland, kanske, de små hängde inte riktigt med i alla svängarna än. Men om några dagar får hon nog passa sig...
 
 
 
 
 
 

Vårvindar friska

Eller nja, det blåser mer än friskt, nästan storm faktiskt. Vi tog en annan väg på morgonrundan, när vi kom ner till älvkanten såg det ut som om träden försökte vika sig dubbla så då vände vi. Min första tanke var "tänk om ett träd faller över någon av hundarna". Efteråt insåg jag att det förstås kanske vore ännu värra om ett träd föll över mig...
 
Hundarna gillar blåsten, det betyder att marken fylls av nya tallkottar. Ibland undrar jag om vi tvåbenta går miste om en smaksensation när vi inte tuggar på en tallkotte under promenaderna. Det verkar vara något alldeles visst med det. Jag är inte helt förtjust, Raya käkade häromdagen så mycket tallkotte att de behagade komma upp på köksgolvet. Och vad Doris gör med de kottar som kommer ut den naturliga vägen lämpar sig inte i skrift. Den lilla söta saken är något av det äckligaste som finns.
 
Dagen V som i valpar närmar sig. Jag trodde kanske att den lilla labbebollen skulle börja äta dåligt på slutet, hon är så tjock så där ser ut att kunna finnas ett gäng som trycker åt alla håll. Men det bekymrar inte Raya, en stor del av hennes dag går åt till att tänka på mat. Således känner man hennes blick vartän man går och hon har ganska bråttom hem till maten på promenaderna. Och tja, hon ser ju ut att äta för fler än två om vi säger så.
 
Dagen P är här. P som i progressiva glasögon. Idag hämtade jag ut dem och än är jag inte  helt säker på att det var ett klokt beslut. Jag känner mig som en uggleunge som tittar åt alla håll och kanter men världen ter sig suddig i alla fall. Jag kommer att få grymma nackmuskler om detta håller i sig. Ibland får jag till det och då blir allt knivskarpt men så lyckas jag sudda till det igen. Och aldrig mer lär jag kunna hälsa på någon på stan, vad som händer där vid sidorna ser ut att vara ett enda töcken. 
 
Innan glasögonen kom, dvs igår, tog jag en selfie. Håll till godo, färskare bild än så på mig lär det dröja innan ni ser. Och ändå är den alltså redan inaktuell, tack vara brillorna...
 
 
 
Tack vare bloggen har jag fått en kontakt om Melvin. Det gläder mig. Han är en underbar kille som verkligen förtjänar att få en familj där han får vara medelpunkten och slipper ta på sig en massa ansvar. Här är han högt älskad och fungerar som sovkompis (Morris), buskompis (Doris), retsticka (Idefix) och joggingkompis (barnen) men eftersom han inte riktigt verkar trivas med att ha så många hundar omkring sig och definitivt inte uppskattar en valpkull kring benen, tror jag att han skulle få det bättre någon annanstans. Tyvärr.
 
Morris är en mammagris, det var känt sedan innan. Inte har det blivit bättre av att Doris fortfarande löper och att Morris därmed får följa matte överallt och till och med får sova i mattes säng. Nu är väl det senare ingen jättehit, Morris sover oftast i hundsängen nedanför eller på golvet, men det händer att han poppar upp och myser en stund. Då använder han nästan alltid husse som landningsbana, något husse inte helt uppskattar. Det gör att jag tror att det blir svårt för Morris att få behålla privilegierna när Doris löp väl är över men det vet han ännu inte om. Det kommer att bli en tung separation för både matte och hund.
 
 
Nu åter till allvaret, dvs städningen. Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att tvättstugan ånyo får tjänstgöra som valprum de första veckorna, det blir lugnast så för den lilla mamman. Operation röjning pågår!
 

Valpar och omplacering

Valpmagen växer, jag är ganska säker på att det bor fler än en därinne om vi säger så. Stina hjälpte mig försöka ställa upp lilla damen igår för att ta några hyfsade bilder. Så där jättebra blev de nu inte (vi valde ju världens sämsta bakgrund) men det syns i alla fall att hon är rund. Matglad är hon också, det är full sula på promenaderna om hon vet att det vankas mat när vi kommer hem. Inte lika raskt annars, kanske.
 
 
Med sorg i hjärtat har jag också konstaterat att den svarte prinsen inte trivs som kennelhund hur vi än försöker. Han hade det jobbigt när Idefix hade dambesök, stod och juckade i luften över löptiken så fort han fick chansen. Så fick han vara hos en bekant några dagar för att vila sig lite men så fort han kom hem var det samma sak igen, fast nu med Doris och stackars Raya. Efter ett par dagar på andra sidan grinden har han lugnat ner sig och nu bryr han sig inte trots att Doris höglöper. Det får mig att tro att det är omställningarna snarare än själva löpet som stressar honom. Han sitter också en hel del bakom köksbordet, som om han vill vara ifred. Jag skulle så önska att han kunde få bo hos någon med en eller ingen hund, som kan erbjuda honom en massa kärlek, bus och långa promenader. Han är en väldigt mjuk och fin kille som förtjänar att få må gott för jämnan och slippa vara hos hundvakt eller annat när vi har valpar eller när han helt enkelt inte trivs. Finns det någon sådan därute?
 

Heminredning

Ibland när jag har suttit och jobbat häruppe har jag hört mystiska ljud från köket, men när jag hasat mig nerför trappen så har jag mötts av en svansviftande lycklig liten Doris och inga tecken på att det förekommit någon som helst otillåten aktivitet, trots att jag minsann har kollat. Men igår såg jag vad hon pysslat med! Kökspallen, en billig sak från Ikea, har fått ett hörn "raspat". Måhända har lilla fröken inspirerats av Ernst eller någon annan händig lirare och velat sätta sin egen prägel på köket..? Jag är i alla fall glad att hon valde pallen och inte köksluckorna.
 
Tänk att något så här litet och rart kan vara så illmarigt..!?
 
I förrgår var Melvin och jag i Unbyn på snabbvisit hos Åsa med flock. Melvin fick busa med labbetiken Luna och det piggade verkligen upp lille farbror. Men här hemma återgick han raskt till sitt vanliga morrande jag så fort Doris kommer i närheten. Suck...
 
Knappt hann jag uppdatera hemsidan förrän det ramlade in nya resultat, dels Stinas agility i helgen och så har Ebba och Raya tagit sin första etta i öppen klass viltspår. Duktiga tjejer! Jag samlar kraft för att ta ett nytt tag med hemsidan innan det hinner gå alltför länge. Det kommer...
 

Lydnadsträning

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 
 
Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...
 
Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.
 
Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.
 
Det skiljer en vecka i ålder till Doris fördel men betydligt mer i storlek.
 
 
Melvin visar inga tendenser att närma sig Doris. Jag har alla tillsammans i köket nu men då ligger han på kökssoffan och morrar åt henne när hon kommer studsande. På nätterna sover hon i min säng och då ligger han bredvid Visa och Morris i hundsängen, men på dagtid vill han inte vara med där Doris är. Hon blir fyra månader till helgen, det känns inte kul att ha det så här. Jag skulle så önska att det dök upp någon som vill ha en glad, mjuk kille med mycket spring i benen och som älskar att apportera, någon som kan ge honom mycket motion och kärlek men en lite mindre hundflock för han trivs inte som kennelhund. Helst någon som finns i närheten. Jag inser ju att han kommer att köpa Doris så småningom men i vår ska vi ha labbevalpar i huset och då blir det åtta långa veckor igen för Melvin.
 
På lördag klockan elva kör vi dirigeringsträning om jag nu har missat att meddela någon. Hör av er om ni vill vara med så att jag vet vilka som kommer!
 
 

Agilityhelg!

Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.
 
Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.
 
Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.
 
På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.
 
 
Senare på kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i min säng:
 
 
Antar att de tyckte att det var viktigt att respektera hundfilten och att inte störa den lilla matten inför kommande dags tävlingar... Morris sover normalt aldrig i sängen men är man på hotell så gäller tydligen andra regler. Kan säga att jag kände mig en aning S-formad i kroppen när klockan ringde vid kvart över fem.
 
Ännu soligare på söndagen men om möjligt också ännu soligare. Trots dubbla jackor och tjocksockor så frös jag som en gris. Jag som stickar så vansinnigt mycket, varför hade jag inga vantar med mig??? Och varför lär jag mig aldrig att klä på mig ordentligt??? 
 
Morris fick snöpliga fem fel i agilityloppet efter en kommunikationsmiss mellan honom och Stina, snöpligt nog ånyo på slutet. I hopploppet gick det bättre, noll fel och han missade pinne med futtiga tolv hundradelar. Det sved... Men revanschen kom i agilityklass 2 där Maya slog till med klassvinst och tog sin andra pinne i klassen. Gissa om vi var glada?! Stina blev så glad att hon fick en total blackout i hopploppet, glömde vägen och liksom trampade vatten en stund innan hon kom på vart de skulle så där blev de tvåa och utan pinne. Men en pinne fick vi med oss hem! Jag kunde också konstatera att Stina har blivit fantastisk duktig på detta med handling och att det är hon som lyfter hundarna, Morris är ett riktigt blåbär så att han går så bra är i huvudsak hennes förtjänst. Nu blir det idog vinterträning för att lära honom finesser som att springa före, vänsterslalom mm och till våren räknar de med att kunna börja plocka pinnar. Det finns en hel del att slipa på!
 
 
Medan vi var iväg hade pappan och Ludde hand om övriga hundar. De svarta vet ju att hussen inte har jordens koll så Melvin passade på att äta något onämnbart och kräkas hejdlöst på söndagen. Detta undersöktes i sin tur av de båda fläckiga, varpå även de spydde. Jag kan säga att hussen var ganska glad då vi kom hem... Idag har lugnet åter lagt sig över Bälinge, tack och lov.
 
Den svarte gossen är fortsatt inte helt nöjd med att leva i flock. Jag skulle så önska att han kunde få flytta till någon med bara en eller ingen hund, med intresse för långa promenader och gärna joggingturer, där han kunde få bli ompysslad och omtyckt för den han är. Om ni vet någon som kan tänkas vilja ha en svart prins får ni gärna höra av er till mig så får jag höra mer. Han trivs inte med att vara kennelhund, så enkelt är det, även om det smärtar mitt hjärta.
 

Tacksamhet

Jag tänkte jag skulle uttrycka lite tacksamhet här i bloggen, det är verkligen på sin plats. Först vill jag tacka de som engagerat sig i Melvins öde. Oavsett om vi kommer fram till en ny lösning eller inte så uppskattar jag mina vänners engagemang oerhört. Ni vet vilka ni är, stort TACK. 
 
Så vill jag uttrycka glädje och tacksamhet till de valpköpare som jobbar praktiskt med sina hundar. Missförstå mig inte, jag är oändligt glad över alla meriter som ramlat in genom åren. Men det finns också valpköpare vars hundar kanske passerar tämligen obemärkt genom SKK:s dataregister men som gör en stor nytta vid praktisk jakt. Detta är ju ändå labradorens huvuduppgift, att fungera som apportör vid exempelvis sjöfågeljakt. Därför gläds jag oerhört när till exempel Lokes matte ringer och berättar att gossen har skött sig strålande vid sjöfågelpremiären uppe vid gränsälven. Nedan en bild på den and som matte sköt och Loke levererade in.
 
 
Doris mage var bättre igår, endast en hög kom på hela dagen och den var i fin form. Så på eftermiddagen gav vi oss ut till klubben för att bekanta oss med omgivningarna medan Stina tränade med mamma Maya och storebror Morris inför helgens tävlingar i Boden. Spännande, tyckte Doris som tack och lov inte visar minsta tecken på åksjuka utan glatt hänger med på bilturer och utflykter.
 
 
Lite övermodig av magläget och av den information matte läst på nätet, började hon optimistiskt blanda i lite valpfoder i maten till kvällen. Vips, så kom magontet tillbaka och natten har tillbringats på soffan med Doris på magen, när vi då inte har varit ute och låtit maginnehållet rinna ut. Tillbaka till ruta ett... Trött matte sitter nu och försöker jobba lite men hjärnan jobbar långsamt idag.
 
Visa är tjock som en gris, seniorfoder till trots. Köpte ju Purinas i tron att det skulle vara extra bra med tanke på prislappen och med tanke på att jag är så himla nöjd med deras andra foder. Men trots liten ranson är Visa tung och seg. Vi fortsätter vår jakt på ett senior- och lightfoder värt namnet. Senaste inköpet är en säck Doggy, om Purina kostade så är detta motsatsen men det är svenskt så vi hoppas på det. Matte kämpar på med att få Visa i form medan Visa själv jobbar åt det motsatta hållet. Manar jag inte på henne så ligger hon i bakvattnet på promenaderna, lullar på i ett måttligt tempo och smakar friskt på det som bjuds. Matte har ju inga ögon i nacken, det vet hon alltför väl. På dagarna tassar hon in i det förbjudna vardagsrummet där Doris alla tuggben ligger. Hon norpar ett och smyger lika tyst in längst in i tvättstugan där hon glatt klämmer i sig det. Idag har hon avslöjat sig när hon blivit välan slafsig och ljudlig. Några av de dyra älgtuggchipsen som jag investerade i med tanke på tuggbensdebatten, de verkar ha hamnat i Visas mage. Så mycket för det lightfodret...
 
Kärt barn har många namn, så också mina hundar. Doris kallas inte sällan för Snoris, inte vackert men ibland speglar det nog vad i alla fall de vuxna hundarna tycker om henne. Husse klagar över namnvalet, han har svårt att hålla isär Morris och Doris. Märkligt nog vill ingen hund lystra till namnet Dorris som han fler än en gång har försökt använda...
 
 
 
 

Lite problemas...

Min plan var ju att Melvin skulle flytta ut på prov i samband med att valparna flyttade ner i köket nu till helgen, dels för att han inte riktigt gillar att vara bland valpar utan kommer att bli hänvisad till hallen och därmed utanför flocken och dels för att jag skulle vilja låta honom prova att bo i en mindre flock eller som ensamhund, jag tror att det skulle passa honom bättre och skapa mindre stress för gossen som nog inte riktigt är någon kennelhund. Ville tro att allt var klart men så var det inte så nu är vi tillbaka på ruta ett. Jag har svårt att skiljas från mina hundar, vill inte placera ut dem till någon jag inte känner. Men känner jag någon som skulle vilja ha min svarte prins, om inte annat så i alla fall under några sommarveckor?
 
Småttingarna fortsätter växa och äter nu lite valpmat från gemensamt fat morgon och kväll. Bordsskicket kan diskuteras, minst sagt, men aptiten är det inget fel på. Till och med Doris, som först var skeptisk, äter med en glupande aptit när det nu sker från samma fat. Lite konkurrens löser det mesta. 

De är ett helt sagolikt litet gäng. Nu reagerar de på ljud och kommer viftande på vingliga ben när man gör små ljud. Alla är väldigt sociala och nyfikna, det bådar gott. Jag tog en liten flm med mobilen igår och lade ut på Youtube eftersom någon haft problem att se via Dropbox. Här hittar ni den: http://www.youtube.com/watch?v=pjKm1rSEYdI&feature=c4-overview&list=UUzqeVmgSov_bOnOGbuPWong
 
Kisses tass har läkt fint men han har tratt än för säkerhets skull. För säkerhets skull får han också vara i badrummet på dagarna, katt i tratt är inget jag vill släppa ut på byn. Vi är inte helt sams, kan sägas, idag blev jag straffad med att torrfoderskålen åkte i backen. Han blir allt surare när vi ska ta medicinen också, inte så att han bits men vi har lite duster. Sjuk katt är ingen höjdare. Förbannar de småligister som slänger skräp i skogen bakom vårt hus. Kan inte föräldrarna lära sina barn lite allmänvett, man skräpar inte ner i naturen!?!?
 
Planerar lydnadsträningar för valpköpare på ängen bakom vårt hus, måndagskvällar kl 19 med början nu på måndag. Förmodligen inget måndagen därpå, Raya har äntligen börjat löpa så jag räknar med att vara iväg och para då. Ska bara få de sista provsvaren, läget börjar vara minst sagt akut nu. Håller tummarna för att de kommer imorgon!

Aldrig får man vara riktigt glad :(

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(
 
Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.
 
I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?
 
På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...
 
Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Har visst hopp

Nu har vi kört på Rimadyl sedan i fredags och jag tycker faktiskt att han både dricker och kissar mindre. Inte normalt men mindre. Hoppas det, vaskade köksgolvet igår och insåg att jodå, han läcker även nattetid. Mindre fina fläckar under hundsängen... :( I längden kan vi förstås inte ha det så här, tänk själv vilken mardröm att ständigt vara kissnödig. Men nu testar vi medicinen och så testar matte fritt lite annat. I helgen har vi gått en riktigt lång sväng på runt en mil varje dag istället för flera smårundor, för att se om det får honom att dricka mindre. Idag blir det dock inte så då matten ska på hälsokontroll och det styckar dagen lite. 
 
En annan fundering jag har är om det är armbågen som spökar. Jag tycker att han har tappat muskler där bak och att han går lite stelare, i alla fall innan medicinen. Frågan är ju då om han har ont och därför stressdricker. Tror väl inte riktigt på det men... I så fall ska ju det också bli bättre av Rimadylen. Nåja, vi får se. Ju mer jag funderar, desto mer tycker jag att allt pekar på binjurarna men vi hoppas att det inte är det och jobbar på med alternativen. 
 
Kollade upp försäkringsskyddet för detta med medicin. Det ingår inte i min grundförsäkring och det hade jag nog på känn redan innan. Om man tecknar en specialförsäkring, får man ersättning med max 3000 kr per år för medicin. Ha! Melvins eventuella medicinering skulle gå på 12000 kr per år! Skulle han mot förmodan behöva stå på Rimadyl, skulle det uppgå till 6000 kr per år. Halva beloppet känns som en piss i havet i jämförelse. När jag får tid ska jag kolla belopp och självrisk på en sådan försäkring, är det ens värt pengarna???
 
Underbart väder i helgen och sköna långpromenader med hundarna till fågelsång och porlande diken. Idag regn och gråväder. Men - våren är här och vi njuter! Snart kan jag nog ge mig ut och lägga lite spår till lillkillen, det ser jag fram emot.

Den svarte prinsen är inte riktigt kry

Har varit och tagit prover på den svarte gossen. Han dricker och kissar något alldeles kopiöst, så mycket att han har svårt att hålla tätt och vissa dagar måste gå ut och kissa varannan timme. Idag har vi kollat binjurarna. Resultatet av testet blev lite diffust, man kan inte utesluta att det är binjurarna men det behöver heller inte vara det. Suck... Medicinering skulle kosta 800-1000 kr per månad och det har jag sagt är uteslutet så veterinären tyckte att det var onödigt att utreda det spåret vidare. Nu ska vi testa avsvällande och inflammationsdämpande och se om det har någon effekt, utifall att det skulle vara något sådant som irriterar. Men jag är tveksam. Nåväl, jag försöker att inte måla upp fan på väggen utan ta en dag i taget. Uppskattar Djurkliniken för att de tar sig tid, tar reda på kostnad för medicinering och ringer för att diskutera och lägga upp en plan. Ingen stress utan tid att ställa frågor. Precis så som jag som kund vill ha det.
 
Positivt är i alla fall att Maya fortsätter visa tecken på dräktighet. Spenarna har svällt och vi tycker att hon blivit aningen rundare om magen. Hoppas, hoppas att det blir valpar, helst 4-5 stycken i lagom storlek och bra fördelning. Så där som alla vi uppfödare önskar oss.
 
Kisse har varit testpilot för Gourmet Perle kattmat. Vilken hit! Han som normalt inte gillar kattmat, började äta innan all mat ens kommit ur påsen. Rekommenderas varmt för kräsna katter, Pysen gillar ju normalt inte våtfoder men det här var mumsigt säger han. 
 
 

Inomhusträning

Igår var det då dags för inomhusträning med valpköpargänget. Sju stycken blev vi som tränade i Luleå BK:s nya, fina inomhushall. Så skönt att kunna träna utan en massa bylsiga kläder och fipplande i fickan med kalla, stela fingrar! Jag hada med mig pojkarna, Stina tog med Maya. Jag hade gärna haft med Visa också men insåg att Idefix nog skulle gå bananas om han blev lämnad ensam kvar hemma. Så hon fick agera sällskapsdam denna gång. 
 
Morris var dagens stjärna av mina hundar. Så taggad den lille gossen är på att träna och så duktig han är på att fokusera! Snabbt glömmer han både omgivande hundar och den nya miljön när det vankas Frolicbelöning. Vi tränade lite fotposition, vi prövade att leka med apportbocken (men just det gick sämre för då blev alla störningar roligare så den får vi nog nöta med hemma, den är helt enkelt inte så kul som matte hade hoppats) och vi försökte gå lite fot. Ska testa med extern belöning i fotgåendet, nu vill han väldigt gärna dra framåt och vrida ut lill-kroppen för att försöka se godisfickan bättre. Och så detta förb... hoppande på benet om inte matte är snabb nog! Inte så lätt när man är van att träna labbe. 
 
Fascinerande var att sedan tog Stina över pojken för att köra agility och vips, så ställde han om till att nu jobba med henne. Gick jättefina slalom, inte så snabba men rätt, och sprang böjd tunnel och säck utan bekymmer. Tror kanske inte att han blir lika pilsnabb som Maya men han känns väldigt lättstyrd och koncentrerad. Gullhunden!
 
Allt det som hamnar på Morris pluskonto, har Melvin på sitt minusdito. Han har noll och ingen koncentrationsförmåga. Vi körde lite fotposition, ganska mycket stegförflyttningar för att försöka jobba upp en bättre fokusering på matte. Så gjorde vi fjärr med matte ett par meter bort. Men jag hinner förbanne mig inte mer än gå de där stegen och vända mig om för att killen ska hinna börja kolla in alla andra istället. Gjorde inkallningar, de gick bra förutom att ingångarna var åt fanders sneda. Avslutade med en platsliggning med ett helt gäng med hundar, gissa vem som skulle börja nosa när inget annat hände..? Ibland tror jag att husse har rätt, det måste finnas en och annan bokstav i den hunden. Maken till dålig koncentrationsförmåga har jag aldrig upplevt, det är som om det inte går att fokusera ens den kortaste av stunder. Funderar på om det är något jag gjort men tror faktiskt inte det, den lille killen är ju raka motsatsen och de har samma eländiga matte...
 
Mindre kul är att Melvin läckt urin ett par gånger i helgen när han legat och sovit. Jag tycker också att han dricker välan mycket, vilket också märks eftersom det som "rinner över" är både färg- och luktlöst. Det blir till att ringa veterinären och kolla upp det hela. Hoppas att det är något som kan botas, vill inte gärna att han ska drabbas av inkontinens så snart efter kastreringen. I så fall kommer jag aldrig mer att kastrera en hund om jag inte absolut måste för detta var inte särdeles roligt. 
 
Nåväl, åter till inomhusträningen. Nästa gång blir lördagen den 2 mars kl 16-17.30. Välkomna då, alla Huset Elliotar som vill! Kostnaden är 225 kr som vi delar på antalet deltagare så ju fler, desto billigare. Hallen är stor så vi ryms rätt många därinne.
 
Nästa helg ska barnen och jag åka till Riga medan husse är hemma för att jobba och hålla ställningarna. Det ska bli mysigt med en liten minisemester så där, hoppas bara att inte båten gungar alltför mycket. Jag är ju rätt åksjuk av mig, om man säger så... Men det finns piller om det kniper. 
 
Vicke är hemma nu i några dagar och ljudnivån här hemma steg med massor av decibel. Han syns och hörs, den gossen, delvis beroende på alla sina 187 cm. Underbart är det hur som att ha hela barnaskaran samlad, då mår mamman som allra bäst. Han åker tillbaka till Umeå på onsdag men sedan ses vi på lördagen igen för Riga-resan. Och i mars kommer han hem två helger på raken för att spela basketmatcher så vi får en duktig dos Viktor nu ett tag. Gott!

Linjetag med funderingar

Gick som vanligt på isen med hundarna idag. Stina är piggare så jag slapp ta med någon av hennes, jag är så nöjd med "bara" tre. Trampade på det uppmärkta spåret mot Tomholmen när jag insåg att Melvin inte längre hade repleksaken i munnen. Noterade att det låg något drygt 100 m bort och anade vad det var. Satte Melvin, skickade Visa på linjetag och spanade in Morris reaktion. Han brydde sig inte alls, varför springa efter en hund som är dum nog att springa efter en sak? Visa däremot skuttade iväg på sedvanligt tantmanér, lycklig över en arbetsuppgift. Tillbaka kom repet, vi busade, belönade och knallade vidare. Efter en bit var det utbytt mot pinne och det blev Melvins tur att ta linjetaget efter tappad leksak. Melvin springer en bit i full sula (han har en stil som får en att undra hur lång tid det ska ta innan alla de fyra långa benen har trasslat in sig i varann och han ligger på backen) innan han dras mot ruskorna som markerar spåret på vänstersidan. Kommando från matten får honom att fortsätta framåt men trots att han ser repet, dras han åt sidan. Väl hos repet plockar han upp, stannar och tittar runt innan matte blåser inkallning. Då vänder han upp och kommer. Detta j-a tittande, ska jag aldrig lyckas få bort det? Matte är inte helt nöjd med dragningen åt sidan heller, vi lämnar leksaken och gör om. Aningen bättre resultat men fortfarande tendens till tittande. Suck. Visa får göra ytterligare ett lååångt linjetag innan vi är hemma och är väldigt nöjd med sin insats. Matte också, hon är en liten pärla, min Visa.
 
Väl hemma funderar jag över hur gossen förändrats med kastreringen. Borta är hans vaktande på flocken och hans uppblåsta läge vid möte med andra hundar, hundar vi möter är inte längre potentiella fiender utan potentiella lekkamrater (undantaget de hundar han redan tidigare har en dålig relation till, som byns ständigt juckande flathane). Stressen känns också mindre, förmodligen för att han inte längre måste hålla koll på brudar, inkräktare mm. Däremot vet jag inte om fokuseringen är så mycket bättre, dagens lilla övning gav en hint om det. Där ryker väl mina drömmar om en spårkarriär... Nåväl, han är väldigt lycklig och väldigt go som hund, min svarte prins, även om årets tävlande kanske får styras mer mot det fläckiga hållet. Men vi får se hur det artar sig.
 
Visa har ånyo fått flytningar efter löpet, helt luktfria och färglösa sådana. Suck. Tror inte på detta med uvi, ska testa tipset jag fick från en veterinär att ge henne mjölksyrabakterier i vulvan (har köpt hem något som jag tror heter Laktal balans eller liknande från apoteket) och så ska jag testa att ge lite c-vitamin också, om utifall att. Pigg och glad är hon, även om hon som vanligt är rätt seg efter löpet. Fast jag har sett henne segare, hon är inte allra värst.
 
Den lille brunvite är pigg som en lärka igen och fattar inte varför han inte får hoppa upp och ner som han vill eller springa hur han vill. Livet är orättvist, hälsar han.

Löptik tralala

Visa började löpa samma dag som hon lämnades till hundvakt. Otroligt pinsamt, det fanns inte i min sinnevärld att hon skulle börja löpa tidigare än vanligt. Tack till Marie som stod ut med henne. Väl hemma så är Visa nu på dag 14 i löpet och här är hur lugnt som helst. Melvin hälsar att han inte är intresserad av brudar längre sedan vissa delar avlägsnats. Den lille trefärgade är lite intresserad av att lukta men eftersom den store svarte inte verkar bry sig, bryr han sig inte heller. Helt otroligt! Idefix har ju aldrig brytt sig om löpande labbedamer, kanske har det också viss inverkan på den trefärgade.
 
Promenaderna är också underbara nu. Ja, Visa har inträtt i löpkoma med ett evigt nosande och kissande men killarna bryr sig inte utan springer före och letar spännande pinnar. Matten njuter av lugnet och friden. Det är också skönt att se att den svarte gossens stress har lagt sig, nu hyser jag ett litet (OK, ganska stort) hopp om att koncentrationssvårigheterna också ska vara lösta och ser med glädje fram emot det här året. Bara snön försvinner så ska vi ge oss ut i spårskogen! Fast OK, det får gärna dröja ett tag, först vill vi komma ut på isen och promenera.
 
Igår fick matten hjärnsläpp och blandade ihop de svartas fodertunnor. Jag fyllde en säck i varje tunna innan vi åkte men igår kom jag inte ihåg vems foder som var i vilken. Bitarna är till förvirring lika men till sist bestämde jag mig för att jag hade koll. Det hade jag inte... Melvins mage klarade Visas lightfoder utan bekymmer, medan det var lite värre för henne som fick energifoder. Matte har fått sitt straff, Visa har velat ut varannan timme hela natten så nu sitter jag här alldeles hålögd och kan knappt komma ihåg mitt eget personnummer. Tur i alla fall att jag hade Canikur och Prokolin hemma, det stoppar det mesta. Fast Visa hälsar att hon tycker att hon fått alldeles för lite mat idag...

Hastigt uppkommet veterinärbesök

Igår ropade husets minsting att "uuuh, det ser äckligt och rött ut på Melvin". Mamman satt och jobbade och svarade ett lite oengagerat "uhum". Senare på kvällen tänkte jag att det var bäst att kolla vad han menat, dagen innan såg ju såret jättefint ut. Men igår kväll var det verkligen rött, alldeles hallonrött och väldigt svullet. Inte själva såret men huden runt omkring. Matten har därför inte sovit särdeles gott i natt utan sett den ena otrevliga synen efter den andra för sitt inre och förbannade beslutet att kastrera gossen. Så på morgonen fick jag en snilleblixt, kanske det var en allergisk reaktion? Förmiddagens veterinärbesök besannade mina teorier, ingen infektion i såret men förmodligen en stygnreaktion. Nu får gossen knapra lite extra piller en tid så hoppas vi att det ger med sig. Själv är han inte ett dugg bekymrad över tillvaron, hans största bekymmer är den där eländiga parabolen som ständigt är i vägen (och som gör så j-a ont att få intryckt i benet när han kommer och ska vara nära) och som bromsar framfarten en smula. Och så detta med promenaderna, varför får man plötsligt inte gå löse..?

Inga kulor i grenen

När det lackar mot jul har Melvin blivit av med sitt julpynt. Det gick fort och smidigt, vi åkte till veterinär Rösäter, besöket varade i totalt 1 1/2 timme och kostade blott 2200 kr. Gossen har ju aldrig varit sjuk, så matten hade dålig koll på vikten. Gossen själv hade dålig koll på kroppen igår och kunde inte för sitt liv begripa varför han placerats i tvättstugan iförd parabol. Lite groggy var han igår men idag är han sitt vanliga jag. Morgonrundan blev kortare än vanligt, -20 tyckte matte var i kallaste laget för en nyopererad hund och kortade ner den. Dumt, tyckte Melvin. Inte kan han begripa varför han ska gå kopplad heller, på sitt vanliga vis så "glömmer" han ideligen att matte är i andra ändan. Matte kommer att ha väääldigt långa armar när de här 14 dagarna är över.
 
Nästa problem är detta med rastningen. Kissa är inga bekymmer, möjligen skulle matte önska att den svarte prinsen gjorde lite större och färre pölar likt sin fläckige lillebror. Men det där stora... Det ska göras under en gran där ingen ser en, tycker Melvin. Men - hur blir man osynlig med en matte 150 cm bort!?!? Nöden har ingen lag, efter att ha stretat åt var sitt håll ett tag, fann sig gossen i sitt öde och satte sig en och en halv meter ut i skogen medan matte stod kvar på stigen. Seger för matte!
 
Sådana här gånger önskar man att hundarna var aningen mer koppelvana. Minns med fasa när vi var på O-ringen i Eksjö och Visa hårdnackat vägrade att uträtta behov i koppel. Kissade gjorde hon motvilligt men inget mer. Att släppa loss henne var otänkbart med husvagnar och orienterare precis överallt. Efter tre dagars envist vägrande från den lilla damens sida så kunde hon inte hålla emot längre utan det liksom pluppade ut där bak medan hon gick. Men sätta sig i koppel - aldrig!
 
Lämnade in urinprov på Visa också igår. Allt ser bra ut förutom lite kristaller, så för säkerhets skull vill de att jag röntgar henne och kollar att det inte är någon större kristall i urinblåsan. Det hoppas jag att det inte är, nu vill jag vara klar med veterinärbesöken för ett tag framöver. Men det känns bra att de är noga. Visa själv tycker att hon är friskare än frisk, härom kvällen attackerade hon en intet ont anande Melvin. Det brukar vara tvärtom, jag vet inte vad som flög i henne. Men kul att tanten är pigg. Min lilla pärla...

Liten billig kille

Igår var min fläckige lille kompis billigare än billigast. Tog en långpromenad i härlig höstsol med de tre grabbarna. Gick där och njöt av att se dem och tänkte att när jag kom hem skulle den lille gossen borstas och fotograferas så att världen fick se hur snygg han är. Kanske läste han mina tankar och ville något annat, för fem minuter senare rullade han sig frenetiskt i en väldigt död groda. Liksom riktigt gnuggade in den mot kroppen, ja, ni vet. Matten var inte lika glad i sin stjärna. Själv var han desto nöjdare och tyckte att det hela var en riktigt bra idé så innan rundan var slut hann han hitta en intressant fläck till att vältra sig i. Matten förvandlades till ett väldigt mörkt moln och lommade hem med de ystra gossarna. Väl hemma placerades den trefärgade gossen på bron iförd koppel medan matten gick in för att lägga i badkarsmattan i badkaret. Hallen är tio steg från ytterdörren så det hela var fort fixat men när jag vände åter mot bron fanns där - ingen hund! Inte en svans, inte ens ändan av kopplet syntes till. Däremot hördes en bil tuta från vägen utanför... Matten och dottern ilade dit och jodå, en bil hade stannat. Tack och lov var bilföraren en bekant och i handen höll han ett koppel med en uppspelt fläckig gosse i andra ändan. Behöver jag säga att matten var arg!?!?
 
Nåväl, nu luktar den fläckige gossen inte groda utan ljuvt av schampo och balsam. Så länge det nu varar... Under gårdagskvällen fick han sig också ett lydnadspass med inriktning på stanna-övningar. Kan väl säga att det var ystra små ben i början men så blev matte heligt förb... och då, vips, kunde den lille fläckige gossen sitta stilla som ett tänt ljus. Få se nu, jo, han blev ett år i början av september och vi upplever helt klart en period av hormonsvall och testande av gränser. Men han är min sockerpojke i alla fall. Nästan jämt.
 
Den svarte gossen är inte riktigt någon sockerpojke just nu. Där svallar hormonerna över alla gränser och gör honom helt hopplös att försöka träna med. Stress och okoncentration präglar vår vardag, ingetdera är särdeles konstruktivt. Det ledsamma är ju att han inte alls har visat upp detta tidigare utan först nu när han är fyra och ett halvt år. Så frågan är ju om en kastration gör någon skillnad..? Jag överväger att pröva en kemisk kastrering och se om det har någon effekt, så här kan vi inte ha det.
 
Idefix är coolingen själv mitt i allt hormonsvall. Han hetsar inte upp sig i onödan utan vet när det är dags och när man har ett bra läge. Det har man inte om det är en grind emellan och alltså kan man lika gärna göra något annat. 
 
En rolig nyhet har vi i alla fall. Morris syster Majken (H. E Mini-May) har varit och gjort sin första hälsokoll, dvs ögonlyst och tagit patellaintyg. Både ögon och knän var utan anmärkning och det glädjer vi oss åt. Tack Maria för att du fixade detta så snabbt! Den slöa uppfödaren måste också masa sig iväg med sockerpojken...
 
Efter en långpromenad med efterföljande bad sover man i alla fall gott på köksgolvet trots höglöpande brudar i huset.

Otroligt duktiga!

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!
 
Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.
 
Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(
 
Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!
 

Äntligen har vi spårat!

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!
 
Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.
 
Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.
 
Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.
 
Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)
 
Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...
 
Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com

Tidigare inlägg
RSS 2.0