Sunt kontra samlande?

När övergår ett hundägande från att vara sunt till att vara ett samlande? Var drar man gränsen för hur många hundar man kan ha? Ibland stöter jag på uppfödarkollegor där det tenderar att gå överstyr, där hundarna har tagit överhand och det blir mer av en förvaring än ett hundägande med kvalitet. Där familjen lever inneboende hos hundarna istället för tvärtom och där mina gränser för vad som kan anses hygieniskt för länge sedan är passerade - och då ska gudarna veta att jag inte är någon pedant! Där det till sist blir en belastning för hundägaren själv som mår dåligt och tröstar sig med att skaffa en hund till...
 
I tidernas begynnelse hade jag en mentor. Hon drog gränsen vid sex hundar (labrador), det var vad hon kände att hon och hennes man mäktade med för att hundarna skulle ha ett kvalitativt liv. Under kortare perioder kunde det vara någon till men målet var att aldrig gå över det antalet. Jag känner att det är en bra siffra. Vi har också sex hundar i varierande ålder och jag orkar ge dem flera dagliga promenader, de får omvårdnad, närhet och också mental aktivering. För även om halva gänget är mina och andra halvan Stinas, reser vi ibland bort och sköter om varandras hundar. Då är sex stycken nog, i alla fall för oss. Våra hundar mår bra och vi mår bra. Huset ser inte ut som en sanitär olägenhet utan jag tror nog att de flesta som kommer in här känner att hundarna bor hos oss och inte tvärtom. Så vill jag ha det.
 
En gång hörde jag en person berätta om den engelska kennel där hen hämtat hem en valp. Den hade varit stor, javisst, hundarna bodde i kennelbyggnader men hade det ändå sååå bra. För varje kväll fick de komma in i bostadshuset, få en skorpa doppad i varm mjölk och en klapp av sin kennelmamma. På det viset fick de ändå mänsklig kontakt och det tyckte den här personen var så fint. Det tycker inte jag. Jag tycker att en social varelse, som en cavalier eller labrador, har rätt till min kontakt i betydligt större utsträckning än så. De ska inte leva sitt liv i ett hundhus där den enda kontakten med sin ägare/förare är en skorpa och en klapp. Jag förstår heller inte hur man som uppfödare kan se att en hund har de mentala kvaliteter man önskar hos en avelshund om man inte tillbringar tid med den. 
 
Ett annat bekymmer som jag ser det är de uppfödare som köper in och rangerar ut hundar på löpande band. Man byter ut hundar som andra byter underkläder. För mig är det hjärtlöst, hunduppfödningen har blivit till en business och ingenting annat. Vi kan alla behöva placera om en hund av olika anledningar, det tror jag att de flesta av oss har gjort, men när det sätts i system, då blir det något annat. Jag inbillar mig också att motgångar slår betydligt mindre mot en sådan uppfödare, det är bara att omplacera och börja om. Tar man då ett verkligt ansvar för den ras man föder upp? En uppfödarkollega, tyvärr inte ibland oss längre, sa en gång att hon alltid kollade om det fanns gamla hundar på kenneln om hon skulle köpa valp, för att se att man faktiskt lät hundarna vara kvar hela livet och inte bara såg dem som produktionsenheter. Jag tycker att det ligger något i det, samtidigt som jag inser att man faktiskt kan vara utan gammal hund också just för att man nyss kanske har förlorat en kär gammal vän. 
 
Som valpköpare kan man göra ett val. Man kan köpa en valp där uppfödaren tar ansvar för rasen, för sin uppfödning och sina hundar, såväl vuxna som valpar. Eller man kan köpa första bästa valp från någon som säljer, helst i närheten. Allra värst är ju om man köper sin valp utan papper av någon som råkar ha dem i bakluckan, det finns många exempel på hur dåligt det kan sluta. Jag skulle önska att alla ställde krav på uppfödarna idag, inte bara krav av ekonomisk eller geografisk karaktär utan också tittade på sådant som hundhållning, faktiskt kunnande mm. Det är ändå en vän man förhoppningsvis ska leva ett långt liv tillsammans med och det behöver faktiskt inte alls vara det lotteri som så många tror att det är. Lite förarbete innan köpet kan göra stor skillnad.
 
Här hemma fortsätter löpen. Doris är klar, Visa har tagit över. Matten håller tummarna för att det inte ska bli någon livmoderinflammation denna gång heller, det är lite jobbigt med löptik när de blir äldre. Dte förvånar mig att fler vill ha tik än hane när det är som att vänta på en tickande bomb, detta med livmoderinflammationer, något som hanhundsägarna helt slipper. Visa själv är lyckligt ovetande om mattens granskande blickar och snosar på likt tjuren Ferdinand under våra promenader. 
 
Lilla Bus är nog också på g. Hon är ju en glad och nyfiken liten skit men plötsligt spökar något till i lillhjärnan. Igår var det en snöhög med grus på som ville äta en liten labrador till middag. Läskigt!!!
 
 
Bedrövligt väder har vi också nu, vi har haft få fina vårvinterdagar den här våren utan nu är det mest grått och slaskigt. Jag känner mig lite uppgiven och hoppas att det är en tillfällighet, ska det vara så här framöver så vill jag nog emigrera tillbaka söderut igen. Då piggar sådana här bilder upp, det är trots allt bara en vecka sedan jag tog den, jag försöker att påminna mig det. Jag och Stina på isen med alla hundarna.
 
 
Igår var det mer så här... Koppelpromenad runt byn i gråväder längs moddiga och slaskiga vägar. Inget kul alls faktiskt. 
 
 
Jag har köpt fyllda märgben till hundarna. De är minst sagt uppskattade. Problemet är ju bara Maya Piraya, hon är verkligen hemsk när det gäller ben. Det är inte en tillfällighet att alla ben har hamnat runt henne på bilden och nåde den hund som försöker förändra läget... Idefix bestämde sig för ett speciellt ben och väntade tålmodigt i säkert en halvtimme, vankandes av och an eller liggandes på span i fåtöljen. Så lämnade hon det, vips var han där men direkt var hon tillbaka och gav honom på moppe. Bitch är bara förnamnet!
 
 
 
 
 

Upplopp!

Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
 
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
 
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
 
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
 
 
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
 
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane. 
 

Vilken helg!!!

Den gångna helgen var det tävlingar på Luleå BK. Stina hade anmält sig och Maya till lydnadsklass 1 alla tre dagarna, med målet att ta ett LP1 och därmed också kunna håva in Cavaliersällskapets trippeldiplom som hon saknat en merit för. Maya tog ju en etta i lydnadsklass 1 redan 2010 (tror jag det var) men Stina tyckte inte att lydnadsträning var kul då. Nu är det annat, de har tränat som sjutton och i fredags kväll var det dags. Lite premiärnerver från båda håll kanske, Maya lade sig på ställandet och de kom hem med 145 poäng och ett andra pris. Nya tag på lördagsmorgonen, i gassande hetta hade de turen att dra spiken och gick ut först. Och som Maya gick! De landade på 182,5 poäng, tog ett första pris och vann dessutom hela klassen! Lite kul när minsta (och troligtvis äldsta) vovven vinner.
 
Mina duktiga flickor
 
Ganska fint helhetsomdöme fick de också:
 
 
På söndagen var det så dags igen. Nu fick Maya enligt säker källa ett litet lyckorus och for iväg för att ställa sig in hos såväl tävlingsledare som domare samt ta en koll på lådan med apportbockar. Poängen landade på 174, det blev ännu ett första pris och en fjärdeplats denna gång. Därmed är LP1 i hamn och de kan även ansöka om trippeldiplom. Hurra! Duktig matte, duktig hund och stolt morsa, så klart.
 
 
 
Igår skulle vi ha tränat rallylydnad för instruktör här i Bälinge. Åskan ville dock annorlunda så träningen är flyttad till ikväll. Men ikväll kör vi! Hoppas att fler än jag och Stina nu är taggade på hundträning, än är det mycket tid kvar av säsongen!
 
 
 
 
 

Agilityhelg!

Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.
 
Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.
 
Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.
 
På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.
 
 
Senare på kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i min säng:
 
 
Antar att de tyckte att det var viktigt att respektera hundfilten och att inte störa den lilla matten inför kommande dags tävlingar... Morris sover normalt aldrig i sängen men är man på hotell så gäller tydligen andra regler. Kan säga att jag kände mig en aning S-formad i kroppen när klockan ringde vid kvart över fem.
 
Ännu soligare på söndagen men om möjligt också ännu soligare. Trots dubbla jackor och tjocksockor så frös jag som en gris. Jag som stickar så vansinnigt mycket, varför hade jag inga vantar med mig??? Och varför lär jag mig aldrig att klä på mig ordentligt??? 
 
Morris fick snöpliga fem fel i agilityloppet efter en kommunikationsmiss mellan honom och Stina, snöpligt nog ånyo på slutet. I hopploppet gick det bättre, noll fel och han missade pinne med futtiga tolv hundradelar. Det sved... Men revanschen kom i agilityklass 2 där Maya slog till med klassvinst och tog sin andra pinne i klassen. Gissa om vi var glada?! Stina blev så glad att hon fick en total blackout i hopploppet, glömde vägen och liksom trampade vatten en stund innan hon kom på vart de skulle så där blev de tvåa och utan pinne. Men en pinne fick vi med oss hem! Jag kunde också konstatera att Stina har blivit fantastisk duktig på detta med handling och att det är hon som lyfter hundarna, Morris är ett riktigt blåbär så att han går så bra är i huvudsak hennes förtjänst. Nu blir det idog vinterträning för att lära honom finesser som att springa före, vänsterslalom mm och till våren räknar de med att kunna börja plocka pinnar. Det finns en hel del att slipa på!
 
 
Medan vi var iväg hade pappan och Ludde hand om övriga hundar. De svarta vet ju att hussen inte har jordens koll så Melvin passade på att äta något onämnbart och kräkas hejdlöst på söndagen. Detta undersöktes i sin tur av de båda fläckiga, varpå även de spydde. Jag kan säga att hussen var ganska glad då vi kom hem... Idag har lugnet åter lagt sig över Bälinge, tack och lov.
 
Den svarte gossen är fortsatt inte helt nöjd med att leva i flock. Jag skulle så önska att han kunde få flytta till någon med bara en eller ingen hund, med intresse för långa promenader och gärna joggingturer, där han kunde få bli ompysslad och omtyckt för den han är. Om ni vet någon som kan tänkas vilja ha en svart prins får ni gärna höra av er till mig så får jag höra mer. Han trivs inte med att vara kennelhund, så enkelt är det, även om det smärtar mitt hjärta.
 

Jobbigt med högsommarvärme

Valptik i 30-gradig sommarvärme är ingen höjdare. Maya flåsar så att jag ibland får för mig att hon har feber och måste kolla. Men så är det tack och lov inte. Däremot är det säkert inte svalare att ligga i en valplåda med fyra småttingar som kryper nära, nära, när termometern samtidigt visar 24 grader på husets skuggsida och närmare 30 på framsidan. I Norrbotten - i maj!!! Hur mår det med klimatet egentligen..?
 
Maya tycker inte att vatten är någon jättehit så för att få i henne vätska serverar matten A-fil. Det slinker förstås ner. Blöter maten också och serverar den i små portioner ganska ofta istället för färre och stora, tänker mig att det blir lättare att smälta och gör lite mindre ont nu när hon är snittad. Maya själv tycker nog att det vore bättre med stora portioner och ungefär lika ofta men matte vill att vi ska klara magen också. Det har vi gjort hittills, den fungerar hur fint som helst.
 
Mattes arrangemang med valplåda i arbetsrummet är inte heller helt uppskattad. Ibland smyger Majsan in i Stinas rum och stöker runt i tygburen som står där. Jag har mina aningar om att hon planerar en valpflytt i ett obevakat ögonblick - därför blir det inga obevakade ögonblick för den lilla damen! Matte håller sitt vakande öga över gänget i lådan och de få stunder jag måste avvika (även vi tvåbenta måste uträtta behov eller dricka i värmen), ja då stängs dörren till rummet. Vill inte springa runt och leta valpar i huset.
 
Husse var ombedd att köpa en uppblåsbar barnpool igår, jag har sett på nätet hur andra använder dem som valplåda och tänkte att det kunde vara fiffigt, nuvarande lösning kommer inte att fungera särdeles länge för fyra stora valpar. Husse kom hem med en pool som var 61 cm i diameter... Den var visserligen söt, i rosa och med  Musse Pigg på kanterna, men den rymde knappast ens en utsträckt Maya. Idag ska matte göra ett nytt försök när Stina kommit hem och kan vakta valpar. 
 
Till sist lite bilder från morgonen. 
 
Varierande stilar vid frukostbordet.
 
Det är viktigt att sova på maten.
 
Ibland vill man liksom vara lite privat.
 
Syskonkärlek

Maysan rapporterar...

...att detta med att träna på att ligga i lådan är urfånigt. Varför ska jag ligga i lådan och matte i sängen, undrar hon? Matte såg framför sig hur hon skulle sitta och sticka i en halvtimme medan Maya snällt tuggade tuggpinne. Ha! Matte har dålig Maya-insikt. Maya kan nådigt tänka sig att ligga i lådan men då ska matte banne mig klia på magen under tiden. Annars smyger Maya därifrån och blir väldigt döv i öronen när matte försöker kalla tillbaka henne. Nåväl, jag antar att vi löser det hela när det drar ihop sig.
 
Dagens gåta är annars: vad är det för likhet mellan Maya och en skalbagge? Och svaret är förstås att båda har svårt att vända på sig när de hamnat på rygg. Hon är tjock nu, lill-gumman, och man ser med blotta ögat hur det rör sig därinne. 
 
Nedan en grynig bild på en småsur Maya från gårdagen. Då bar det sig inte bättre än att matte somnade i sin säng, varpå Maya raskt smög iväg. Matte vaknade till ljudet av små tassar och försökte locka tillbaka Maysan men förgäves. Istället gav hon sig ut på jakt efter spilld kattmat, betydligt roligare än att ligga i en fånig labradorsäng som matte tror ska vara cavaliervalplåda...
 
 
 

Sakta faller bitarna på plats

Nu börjar det röra på sig på alla plan! Jag har bestämt mig för att dra ett streck i väntelistan på Mayavalp tills de är ute, nu har jag ett lagom gäng med trevliga personer som är sugna på en liten fläckig kompis och för att inte riskera att göra många besvikna så väntar vi nu tills de är födda. Det är knappast mer än en vecka dit.
 
Jag har också etablerat kontakt med en hanhundsägare i mitt sökande efter partner till Raya. Det är en hund jag tittat på förr och suktat efter och där klockan börjar klämta, men än är inte alla bitar på plats så ni får vänta lite till på information. Det är lite hälsokollar som ska till först.
 
Maya och jag har invigt den tänkta valplådan. Vi gör som förra gången, vi kör på en sådan där stor plastbalja till hundsäng som labbarna har, med raka kanter och mjukt bäddat. Den står nu redo bredvid min säng och vi provlåg i den idag. Maya fattade inte riktigt vitsen med att ligga där men om matte kliade på magen så OK då.
 
 
Annars har Maya hört talas om att man ska kolhydratladda innan fysiskt krävande insatser så hon tycker att vi ska satsa på det istället för på sådana här fjanterier. Mat is da shit, hälsar hon! 
 
Matte har gjort en fysisk insats idag. Joggning är ju utesluten för min del, pajade benhinnor och knän sätter stopp. Så idag blev det stavgång i de där skorna med rundad sula som jag köpte ifjol, tillsammans med lite motionscykel efteråt. Visa tyckte nog att vi kunde ha lämnat stavarna hemma och gått i lite mer maklig takt i värmen. På hemvägen kände hon sig nödgad att ta ett svalkande dikesbad, premiär för hennes del. Melvin gjorde henne sällskap men för honom handlar det om så gott som dagliga dopp. Man blir glad av att se dem skutta omkring i diket så att det skvätter. Morris var däremot skeptisk och skuttade hellre på vägen vid sidan om.
 
Ikväll blir det lydnadsträning i Avan igen, sista gången på ett tag för min del. Har tänkt försöka visa lydnadsettans moment med Melvin, få se hur det går...

Aldrig får man vara riktigt glad :(

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(
 
Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.
 
I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?
 
På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...
 
Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Pustar ut

Varje år vid den här tiden så lovar jag mig själv att aldrig, aldrig mer, nästa gång ska jag sköta mig och ha alla papper framme och klara så att jag kan deklarera direkt. Hittills har jag inte lyckats... Men i år kom deklarationen i alla fall in under normal arbetstid och det blev inget nattskift i vild panik. Alltid något. Maken följer däremot sin egen tradition att slänga in den någon gång strax före midnatt, misstänker jag. Själv har jag slitit med bokföring i flera dagar nu utan uppehåll så jag är lite sliten. Men nu har det ramlat in en herrans massa jobb så det är bara att fortsätta ligga i. Nu njuter jag av att vara i hygglig fas med bokföringen igen och nu ska jag minsann hålla näsan över vattenytan framöver! 
 
Det intressanta med att bokföra sin hunduppfödning är att man ser var kronorna landar. Vi som sköter vår uppfödning "vitt" redovisar också moms. Det är något att tänka på när man överväger att köpa billig, oreggad valp på Blocket. Inte bara har en SKK-ansluten uppfödare krav i form av hälsokontroller och annat, många av oss deklarerar också våra inkomster och utgifter och förser staten med momspengar. Den stora förtjänsten landar i fickan på den uppfödare som inte meriterar, inte registrerar, inte hälsokollar och inte betalar moms. Tänk på det om du går i hundköpartankar. Vem vill DU gynna?
 
Maya är dräktig, därom råder inga tvivel nu. Magen sväller och hon är ganska loj om det inte gäller mat. Gav henne en bit av min macka igår och trodde att halva handen skulle ryka. Dess värre lyckades hon på något märkligt sätt trampa snett under gårdagens koppelrunda och var framhalt så nu råder total vila. Som alltid blir det stort pådrag, Maya är en drama queen av rang och jag, som är van vid labbarnas härdighet, går på det varenda gång. Idag är lilla fröken (som var nära döden igår om du frågar henne) påtagligt mycket bättre och kan inte fatta varför hon inte får gå med på promenad. 
 
Det där högtrycket som meteorologerna har pratat så mycket om, det lyser med sin frånvaro. Så här såg det ut här på förmiddagen idag:
 
Stora lappvantar singlade ner från skyn och gjorde marken alldeles vit igen. Man kan bli deprimerad för mindre...
 
Melvin är bättre, tror jag. Han är i alla fall mycket piggare och gladare ute och han dricker inte fullt så kopiöst. Fortfarande läcker han men det är inte samma panik som innan så kanske finns det hopp. Vi hoppas på det.
 
 

Nya hälsointyg

Idag firar vi att Idefix har nytt hjärtintyg, sju år och nio månader gammal, och att Maya har nytt hjärtintyg, fem och ett halvt år gammal. Samt att Morris är utan anmärkning på ögon och knän. Så svär vi lite över apotekets avreglering som verkar göra att man numera verkar måsta fara land och rike kring för att få ut något så enkelt som en ögonsalva av välkänd sort. Och så pysslar vi om lilla Maya som spolat analsäckarna och dragit ut några tänder. De där analsäckarna får vi operera bort framöver, de verkar inte fungera riktigt bra längre.

RSS 2.0