Funderingar
Gjorde just följande inlägg på Facebook och tänkte utvidga det lite i bloggen:
Vi människor har en märklig syn på vår bästa vän, hunden. Vi tycker att det är rart när de snarkar och har svårt att få luft för att andningsvägarna är för trånga. Vi skrattar och tycker att det är lite festligt när de fångar fiktiva flugor i luften eller kliar frenetiskt samtidigt som de skriker. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien och försöker tappert att få rätsida på hundar som är så livrädda att de skyggar för vattenskålen, för sin ägare och nästan för sin egen skugga. Hundar som gör utfall mot allt och alla sätter vi munkorg på i vår iver att rehabilitera dem, år efter år. Allt detta när det kanske mest humana av allt vore att ställa sig frågan varför? Mår min hund bra? Finns den här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min? Och nej, du räddar inte en smuggelhund när du köper den ur bakluckan på en bil. Du gör det bara möjligt för en cynisk människa att fortsätta tjäna pengar utan minsta tanka på hur djuren har det.
Att vara hunduppfödare är en grannlaga uppgift. Det ställer krav på intresse och kunnande. Det är inget man gör för att man har en tik, för att hunden är snäll mot barn eller för att grannen har en så trevlig hanhund i en fin färg. Det är ett ansvar man tar på sig - mot hunden, mot valpköparen och mot samhället. Idag finns det alldeles för många osunda hundar på våra gator, hundar som faktiskt skulle må allra bäst om de slapp lidandet. Men vi ska rädda, till varje pris. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien, klämmer in dem i ett flygplan och fraktar dem till vårt kalla Nord, till ett liv i koppel och bakom väggar och staket när de fram tills nu har levt ett liv i frihet. Vi köper smuggelhundar, kanske för att de är billiga men kanske också för att rädda dem undan den hemska människan som har dem i bakluckan på bilen. Samma människa som kommer att fortsätta hämta hem hundar från valpfabriker så länge det finns godtrogna köpare. Vi har hundar som är vettskrämda, som måste äta lugnande tabletter för att klara livet i samhället och som inte kan lämnas ensamma utan att klättra på väggarna. Men vi ska rädda dem. Till varje pris. Vi räddar, vi rehabiliterar och vi opererar. Gör vi det för hundens skull? Eller, hemska tanke, gör vi det för vår egen skull? Är det inte dags att ta ett ansvar och börja låta hunden vara just hund?
Jag är med i diverse hundinriktade grupper på Facebook, flera som handlar om hundträning. Jag blir mer än beklämd när jag gång efter annan läser om hundar som gör utfall och som ska tränas. Man diskuterar lämpliga koppel (kanske flexi?), vilken munkorg man ska ha och hur man "testar" hundens beteende genom att uppsöka hundtäta miljöer. Det senare irriterar mig faktiskt oerhört. Jag vill inte offra min glada, friska hund för att någon förstahundsägare med en mystisk blandning av diverse kamphundsraser ska "testa" om hunden fortfarande gör utfall. Om den gör utfall och min hund råkar vara just där, just då? Som hundägare har jag ett ansvar, gentemot min egen hund men också gentemot andras och gentemot min omgivning. Mitt allra största ansvar är att låta min hund slippa lida. Det är här frågan kommer igen, finns min hund här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min?
Så till mitt eget lilla lyckopiller Ila. Vad ljuvligt det är att ha en labbevalp igen! Så mycket man får gratis! Och så mycket energi det ryms i den lilla svarta, sammetslena kroppen med krokodiltänder! Inkallningen börjar sitta, kissa ute är kul för då får man godis (kniper man av och lyckas göra två pölar så blir det två godisar!). Sitta för att få mat (inget kommando än) har hon också fattat. Det här med att vänta en millisekund på ett varsågod och att inte röra de andra hundarnas mat, det har vi inte riktigt fått till än men vi jobbar på det. Söt som socker är hon också. Jag är kär!
Termiterna har flyttat!
Så har tre av de fyra små termiterna flugit ur boet. Det blir som alltid fasligt tomt och tyst när de far, samtidigt som jag glädjer mig åt rapporterna som visar att de faktiskt var flygfärdiga, de verkar klara sig riktigt bra där ute i den stora världen. Kvar i Norrbotten blev brorsan Izor, som numera heter Ior och bor utanför Kalix. Till Söderhamn flyttade minstingen Ivra som gör vad hon kan för att hålla sina båda storasystrar igång. Och ända ner till Tollarp flyttade lilla Iq, numera Iqa. Så spännande det ska bli att få följa dem på deras fortsatta väg! Och så spännande det är att ha en labbevalp i huset igen, det är åtta år sedan jag sist sparade en valp. Ni tänker kanske att Bus ju blev kvar från förra kullen och det är sant men hon är ju Stinas. Jag har inte sparat en labrador sedan Melvin och det är både spännande och lite kittlande. Så här långt känns det bra, riktigt bra. Lilla Ila är en lyhörd och uppmärksam liten fröken som fort verkar snappa vad det är matte vill. Möjligen skulle man kunna anmärka lite på just termitanlagen...
Bilden visar Ila med mormor Visa, näpet sovande i kökshörnan. Bilden visar också en biabädd (tack och lov en billig kopia från Biltema!) som var ny i lördags. Fotot togs på måndagen... Hon kan, den lilla! Husse pratar något om att vi borde köpa på oss lite kökslister också nästa gång vi är på Ikea. Jag förstår inte riktigt vad han menar...
Stinas hundar är med Stina i lägenheten mestadels nu, undantaget Maya som löper och får stanna här. I gengäld får Morris vara i sta'n, nyttigt för gossen men lite jobbigt för mig som är barnsligt förtjust i den där lille gossen. Han är nog glad att slippa det lilla monstret. Just innan jag tog fotot nedan fanns där också två trefärgade små brudar. De dröp av när den lilla svarta klämde sig ner...
Vågorna fortsätter att svalla vad gäller skrivelsen om hälsoprogram i min andra ras. Jag har svårt att förstå att man kan bli så upprörd, alla torde ha rätt att göra sin stämma hörd i en demokrati, det ligger i själva ordets innebörd. Däremot har man ingen som helst rätt att kalla varandra för okvädesord eller komma med fula påhopp utan grund, något som tyvärr händer. Ordet lekmän har använts och tydligen upprört många. Att vara lekman är på intet sätt nedvärderande, det handlar om att sakna utbildning i ämnet och det innefattar i det här fallet oss alla förutom veterinärkåren. Att däremot bli jämställd med en man från Tyskland i historisk tid, det är farligt nära ett påhopp som skulle kunna vara anmälningsbart...
På jaktprov tittar man bland annat på hundarnas hundtolerans, hunden ska kunna fungera i arbete även med en okänd hund närvarande. Kanske vi själva skulle fundera lite över vår människotolerans? Hur vore samhället om vi alla tyckte lika? Ger oliktänkande mig rätt att kalla personer vid fula ord och dra liknelser med nazi-Tyskland? Debattklimatet skrämmer mig, det är i sanning ett hårt samhälle vi lever i, hårt och egoistiskt. Kanske borde vi studera våra hundar lite närmare och försöka vara mer som de - vänliga, glada och förlåtande.
Kylslaget
Idag är det kallt, -28 visade termometern i morse. Alla mina planer på att kunna ta ut valparna lite den här veckan har bokstavligen frusit inne. I lördags hade vi -5 så då var vi ute en sväng men det är allt. I söndags trillade det ner till -20 och under igen. Då kan man inte ta ut små kala valpmagar!
Annars har vi hunnit med det mesta av det vi ska. Vi har gått på olika sorters underlag och i tunnel, vi har träffat de andra hundarna och upptäckt nya rum, vi har träffat på dammsugaren och vi har åkt bil. En himla massa människor har vi också hunnit hälsa (och smaka) på. I söndags fick vi träffa på en fasanvinge och det var förstås hur kul som helst, som ni kan se nedan.
I min andra hundras stormar det rejält just nu. Vi är ett ganska stort antal uppfödare och hundägare som skrivit under en skrivelse till SKK, med förslag till ändring av hälsoprogrammet som går emot rasklubbens egna tankar. Nu jämställs vi med Hitler och ska polisanmälas och allt möjligt annat. Så fula påhopp att man faktiskt blir alldeles matt och en smula skrämd över hur folk kan uttala sig på sociala medier. Några skräms till tystnad, andra står rakryggade i stormen. Gängbildning, trots att vi är vuxna människor med ett gemensamt intresse, eller..? Vi har också beskyllts för att inte vilja senarelägga avelsdebuten. Inget kan vara mer felaktigt. Jag kan gladeligen tänka mig att senarelägga den till 3 år istället för de 2 1/2 år som vi har föreslagit och som var den gräns som veterinär expertis en gång föreslog när hälsoprogrammet togs fram. Det jag inte vill är att hunden ska få gå i avel vid denna i det fallet ringa åldern på helt egna meriter, dvs utan någon som helst hänsyn tagen till hjärtstattusen hos föräldradjuren. Hur detta kan anses vara en uppstramning är för mig en gåta, tvärtom så öppnar det dörren för alla importer med okänd bakgrund att kunna gå i avel och ha ett antal kullar innan blåsljudet kommer. Jag kan på intet sätt se hur detta kan förbättra hälsoläget hos rasen. Det gör mig ledsen och beklämd att tankegångarna går åt det hållet och det kan jag inte stillatigande stå och titta på. Därför satte jag mitt namn på skrivelsen och jag står för det. Rakryggat och utan att ta till några rasistiska eller fascistiska anspelningar på "motståndsrörelsen". Vi är vuxna människor i ett demokratiskt land, jag tycker att vi kan uppföra oss därefter även i den lilla ankdamm som kallas Hundsverige.
Tiden rusar iväg!
Ojoj, inte mycket tid över för bloggande här inte! Gänget i köket börjar vara ganska så krävande och häver upp sin stämma när något inte är till belåtenhet. Att försöka kombinera valpar och jobb var ingen höjdare, även om jag bara jobbar några få dagar i veckan. Har lovat mig själv att hädanefter bara ha valpar på sommarlovet, nåde den hund som inte tajmar sitt löp! ;o)
Namn och fördelning är klar. Huset Elliots Ila heter tiken som blir min nya kompis. Hon har också gått under namnet Paddan och Fatsy, då tror jag att ni kan räkna ut resten själva. Men hon är en karamell, inte den tuffaste i gänget utan en ganska mjuk dam.
Jag är ju värdelös (och tämligen ointresserad egentligen) på att ställa upp valpar så alla ståbilder får tas med en stor nypa salt. Jag tycker i alla fall att hon känns välbalanserad och stark.
Mellantiken är tuffast i gänget, ska heta IQ och flyttar ända ner till Skåne. Det blir spännande att följa henne framöver, tur att det finns Internet och Facebook!
Och så lilla minstingen i gänget, Ivra, som ska flytta till Söderhamn. Hon har blivit oss väldigt kär med sin litenhet och sitt otroligt trevliga och orädda sätt så det kommer att kännas lite extra i hjärtat när lillfisan flyttar. Tur som sagt att det finns Internet!
Gossen, Izor, flyttar inte så långt, han ska bli Kalixbo så honom hoppas jag ju få följa på lite närmare håll och kanske träffa på alltemellanåt.
