Huset Elliot

 

I senaste numret av Hundsport Special var en väldigt intressant artikel av Lars Fält som manade till eftertanke och jag önskar att alla uppfödare läste och begrundade den. Jag har alltid försökt att störa mamma hund med bebisar så lite som möjligt men har efter att ha läst artikeln backat undan ännu mer. Således har jag inte ens vägt valparna varje dag, jag vägde var dag de tre första dagarna medan Raya var ute och rastade men sedan hoppade jag över några dagar. Jag lägger inte till någon valp, jag ser att de växer alla och alla söker aktivt efter mat. Jag har alltid tänkt att man inte ska göra våld på naturen utan låta den ha sin gång men artikeln väckte också tankar om den nyfödda valpens upplevelser. Om mamma hund inte lyfter valpen annat än när den ska flyttas, hur känns det då när min människohand kommer och lyfter den? Vilken stress alstrar det? På Facebook ser jag inte sällan bilder på nyfödda valpar som fotas, både i uppfödarens och i andras händer. Men hundvalpar är varken människobarn eller gosedjur. Jag vill att mina valpar ska växa upp i en trygg och stressfri miljö och väljer därför att backa undan än mer än tidigare. Efter gårdagens vägning vet jag också att de snart har dubblat sina födeslevikter. Det går med andra ord ingen nöd på dem, något som lugnet i lådan egentligen redan bekräftar.

 

En annan tanke som manat till eftertanke den senaste veckan är dels en liten notis i tidningen Hundsport och dels en massa skriverier i en grupp på Facebook som jag nu har valt att lämna. Jag börjar med Hundsport. Visste ni att 22,7 % (tror jag siffran var) av alla hanhundar är kastrerade, enligt SKK? Den innebär att nästan var fjärde hane inte kan gå i avel? Förstår ni vad detta innebär för avelsbasen i små raser? Vilka oerhörda bekymmer det ställer till för oss uppfödare? Denna kastrationshysteri som nu råder är en förbannelse enligt mitt sätt att se det. Inte nog med att vi selekterar på resultat av olika slag (utställning, prov men också hälsa), utöver detta försvinner alltså en av fyra för att den kastrerats av någon outgrundlig anledning. Jag befarar dessutom att de procenten inte fördelar sig jämnt över raserna. Den svenska nationalrasen jämthund ligger exempelvis på tredje plats över de mest populära raserna i Sverige. Hur många jägare kastrerar sin jämte? Jag gissar att de är försvinnande få. Jag gissar att det är betydligt fler som kastrerar sig cavalier. Tänk efter, ni som värnar om er ras. Vill ni ha den kvar? Ni kan ge ett enkelt bidrag till rasens fortlevnad genom att avstå kastrering av såväl tik som hane. Vad är poängen för mig som uppfödare om jag föder upp bra hundar som det sedan inte finns någon som helst möjlighet att gå vidare på?

 

Det leder mig in på nästa avart, nämligen att raka ner en hund. En kastrerad cavalier får ofta en väldigt ullig och svårhanterlig päls. Denna blir besvärlig att hantera, varför många tydligen väljer att raka ner hunden. Andra väljer att raka hunden för att slippa pälsvård. För mig är allt detta sammantaget ett otroligt märkligt fenomen. Jag vill inte ha en hane som bryr sig om tikar och jag vill inte ägna mig åt pälsvård. Alltså kastrerar jag och rakar hunden! För vem finns hunden, för sin egen skull eller enbart för att behaga mig? Själva valde vi en gång i tiden bort rasen pudel, just för att vi kände att pälsvården skulle bli oss övermäktig. En ras är en helhet, den består av en insida och en utsida. Om någon av dessa inte tilltalar mig som hundägare, väljer jag en annan ras. Så enkelt är det.

 

Till sist en bild på mitt samlade gäng från gårdagens promenad i strålande solsken. En visserligen kastrerad men det kommer aldrig att hända igen om jag inte absolut måste. Ingen nedrakad, säkert finns det någon tova bakom något öra men det kan vi leva med och lösa med kammens hjälp. Och att de inte skulle ta sig fram i skog och mark med den lilla päls de har är bullshit, det ser jag som en ren konstruktion för att rättfärdiga sitt eget beteende. Om det är något mina små fläckiga gör så är det tar sig fram, ibland mer och snabbare än vad matten skulle önska...

 

 

Man kan helt klart använda syrran som huvudkudde. En dag gamla.

 

 

 

 

Nu åter till allvaret, dvs städningen. Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att tvättstugan ånyo får tjänstgöra som valprum de första veckorna, det blir lugnast så för den lilla mamman. Operation röjning pågår!

 

 

Med sorg i hjärtat har jag också konstaterat att den svarte prinsen inte trivs som kennelhund hur vi än försöker. Han hade det jobbigt när Idefix hade dambesök, stod och juckade i luften över löptiken så fort han fick chansen. Så fick han vara hos en bekant några dagar för att vila sig lite men så fort han kom hem var det samma sak igen, fast nu med Doris och stackars Raya. Efter ett par dagar på andra sidan grinden har han lugnat ner sig och nu bryr han sig inte trots att Doris höglöper. Det får mig att tro att det är omställningarna snarare än själva löpet som stressar honom. Han sitter också en hel del bakom köksbordet, som om han vill vara ifred. Jag skulle så önska att han kunde få bo hos någon med en eller ingen hund, som kan erbjuda honom en massa kärlek, bus och långa promenader. Han är en väldigt mjuk och fin kille som förtjänar att få må gott för jämnan och slippa vara hos hundvakt eller annat när vi har valpar eller när han helt enkelt inte trivs. Finns det någon sådan därute?

 

Inte alls uppställd utan en dålig mobilbild men ni ser ju klotformen.