Grattis i efterskott alla spelare!
Det är ingen ordning på den här uppfödaren. Igår fyllde min senaste labradorkull, spelkullen, två år och gick därmed in i vuxenlivet, även om säkert några av ägarna betvivlar det. Jag missade det helt men blev påmind av valpköparna, precis som vanligt. Så - grattis till alla! Hoppas att de blev ordentligt uppvaktade. Och kom ihåg att det fanns en tid då de såg ut så här...
Tanten är piggare!
Konstaterar efter en veckas medicinering att Visa har blivit piggare. Det slår mig under rundan att hon faktiskt går framför utan att jag har tjatat på henne. Det är inte så att hon skuttar omkring och slår frivolter men hon knallar före och ser allmänt nyfiknare ut för det mesta.
Det får andra konsekvenser också. Igår kväll låg hon i hundsängen i hallen och hamnade därmed utanför grinden till köket när trött matte släckte ned. Halv tre vaknade jag av mystiska ljud från hallen. Liten Visa hade då kommit på att i tv-rummet finns Doris ben och dem kan man sno. Så halv tre smög hon in i det förbjudna rummet för att norpa åt sig av delikatesserna. Men det är inte lätt för rultan att ljudlöst ta sig upp ur platsbaljan, än mindre att glupskt tugga tuggben utan att matte hör. Så matte vaknade och Visa förpassades till köket. 1-0 till matte, haha!
Kylan igår gjorde att vi ägnade oss åt lite träning inomhus. Först Doris som fick bekanta sig med valpdummy. Sedan gjorde vi först lite stanna-övningar med godis som retning, det klarade lilla fröken med glans. Så valpapportering. Då är ordet "stanna" som bortblåst för liten Doris! Första gången fick matten ta livtag om den lilla hala hundkroppen men sista räckte det med en hand framför bröstet. Vi jobbar vidare på det, sakta men säkert. Målet är att behålla den ljuvliga farten men ändå kunna styra upp det hela lite. Och så vill jag inte riskera att förlora hennes fina avlämningar, där hon dundrar med dummyn i mun rakt till mig. Sockerpingla!
Morris skulle få träna skiftningar mellan sitt och ligg och så lite läggande från stående. Morris var helt i gasen över detta med att träna inne och att få godis. Morris gjorde alla skiftningar han kunde komma på hela tiden och var ofantligt lätt i rumpan men till sist fick vi lite ordning på det hela. Lite...
Så Melvin. Där blev det fjärr som vanligt och med matte 2 m framför så skiftade han riktigt fint även om han tenderade att bli studsboll efter ett tag. Jag är ju rädd att han på en eventuell tävling blir helt i gasen och då kör studsbollsvarianten rakt av. Då kan han landa ungefär var som helst. Har aldrig haft en hund som han, han lägger sig liksom inte ner när han är på g utan kastar sig först rakt upp och dimper sedan ner. Det säger sig självt att det finns risk för rätt rejäla avdrag i fjärret...
Hade tänkt lära Visa att backa, att det skulle vara hennes övning. Visa ville ha godis. Matte kommenderade fot och Visa satte sig mer än lovlig snett. Matte flyttar och försöker få Visa att följa efter och därmed räta in sig. Visa masar lite på rumpan och tittar på matte som att "nu då, får jag godisen nu?" Så höll vi på tills matte ledsnade. Man tränar inte lydnad i hallen, hälsar Visa, som för övrigt aldrig har tyckt att detta med position är så himla petnoga.
Idag har vi rena blidan jämfört med gårdagen, blott 12 minusgrader på lucnhrundan. Underbart!
Kallt om näsan
Igår visade termometern -29 grader. Nästan så att man fryser innan man ens har stoppat ut näsan. Insåg att rundan skulle bli kort och stod inför valet täcke eller inte. Valde inte, trots att det kan låta konstigt. Men Visa uträttar inga behov om hon inte absolut måste när hon har täcke på sig så jag tänkte att utan täcke finns det i alla fall en chans. Och det fungerade. hon och Morris köldkrampade lite, Melvin och Doris hinner inte känna efter. Idefix, den lille stackaren, är ju väldigt bra på att känna efter och även på att uttrycka sina känslor. Så jag mötte en Stina med Idefix i famnen när jag gick ut på min pytterunda och de var på väg hem. Köldkramp är inget att leka med, hälsar han.
Idag visade termometern "bara" -25 så idag tog vi faktiskt vår vanliga runda, helt utan köldkrampande. Fast lite frostnupna blev vi allt.
I fredags körde jag hem Raya till Byske. Tänkte ta några bilder på henne innan hon åkte hem. Tyvärr ville inte mobilkameran samarbeta i det kalla vädret (då bara -20...) så alla bilder blev suddiga. Detta var det bästa jag lyckades få till:
Finland tur och retur!
Nu har vi varit iväg på vår lilla roadtrip, Raya och jag. Och det gick alldeles lysande. Måste ärligt säga att Raya är en väldigt sund och tydlig tik, med sunda reaktioner och signaler. Det råder ingen tvekan om att hon är i höglöp och att hon vill bli parad om vi säger så. ;o) Hon har också varit fantastiskt stabil och miljöstark de här dagarna, utan att vara överdrivet bekant med mig har hon glatt följt med mig till veterinären och hem till främmande hem med främmande hundar, allt med samma glada svansviftande. Lite upphetsat skällande och studsande igår när vi kom fram till killen efter fyra timmars bilresa men det är helt OK. En helt underbar liten tik är hon.
Underbar var också hanen. En jättefin kille i fantastisk kondition, verklig jaktkondition på den gossen. En stark, smidig och liksom seg kropp (hittar inget bättre ord för att beskriva det), påminde mycket om de labbehanar jag varit förtjust i gammalt tillbaka. Underbart huvud och uttryck, fin päls och verkligt jättefina tassar. Jag har tyvärr tappat lite tassar de senaste åren så jag är verkligt glad över att hans var så fina. Runda och knutna utan att vara övredrivet stora. En härligt energisk utstrålning, öppen och social, en riktig labbekille när de är som bäst. Lite knepigt att få till det först men så plötsligt gick det och de satt ihop lagom länge (det var -18 ute så det kändes som en evighet men var i verkligheten kanske en kvart). Vill passa på att tacka hans matte Paula för att vi fick komma och för en fantastiskt god laxsoppa och till hans uppfödare Anna-Liisa, kennel Mysis, för hjälpen och trevligt sällskap. Ni är hjärtligt välkomna hit och hälsa på oss och förhoppningsvis ett helt gäng valpar närhelst ni vill!
Det enda felet nu är väl att jag inte kan spara en valp för egen del, hur gärna jag än vill. Det finns varken tid eller plats för det just nu. Så nu hoppas jag hitta en halvfodervärd eller få möjlighet att leasa tillbaka en tikvalp så småningom för att kunna fortsätta på de här linjerna.
Glädjande nog så fylls intresselistan för en valp ur den här kombinationen på. Och som vanligt är det flest som vill ha tik så här långt. Själv älskar jag hanar och skulle jag inte vara uppfödare så skulle en hane vara det självklara valet och jag skulle också välja kombination framför kön på hunden. Nåväl, fortfarande finns det en möjlighet till valp, speciellt då om du kan tänka dig en hanvalp.
Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar! Fast med så fertil bakgrund som Raya har och med tanke på progesteronprovet så känner jag mig ganska så trygg. Hoppas på lagom många av rätt fördelning. ;o)
Läser ibland om uppfödare som omplacerar hundar i snabbare takt än vad jag köper nya kläder och blir ofantligt ledsen. Tikar som snabbt får ha sina kullar, ofta i den snabbaste takt som SKK:s regelverk medger, för att sedan flyttas till nya hem då de inte längre drar in några pengar utan endast medför kostnader. Hundar som inte blir dräktiga fort nog eller på annat sätt inte håller måttet. Tikar som till varje pris måste paras i just det här löpet, så om plan A inte håller kan man inte vänta utan raskt hittas ny hane. För mig är det ingen seriös uppfödning. En seriös uppfödare planerar sin kull noga och går det inte i det här löpet så väntar man till nästa. En seriös uppfödare älskar sina hundar och har kvar dem i flocken även sedan deras avelstid är förbi. En seriös uppfödare utvärderar resultatet av sin första kull innan man planerar nästa för att se om det verkligen är en god avelstik som nedärver önskade egenskaper. Du som valpköpare har här ett val. Välj att stötta en uppfödare som bryr sig om rasen och som har hjärta för rasen och de egna hundarna. I förlängningen vinner vi alla på det.
Till sist är det konstaterat att Doris nu är snabbare än Morris. Om det tycker Morris inte, det betyder att han nu inte har en chans att undgå hennes attacker under promenaderna...
Och avslutningsvis vill jag slå ett slag för vår nystartade insamling i SOS Barnbyar. Cavalierägare tillsammans ger sitt stöd till världens barn. Skänk en slant, du också! Ingen peng är för liten, även en liten slant kan göra stor skillnad. Du hittar insamlingen här.
Det drar ihop sig
Igår åkte jag till Byske och hämtade Raya. Med i bilen fanns även Visa, jag ville kolla upp hennes seghet och mystiska håravfall. Som vanligt såg jag tusen elaka tumörer framför mig och var rädd att hon inte skulle vara med hem. Vi tog vägen om Skellefteå och den underbara djurkliniken där. Båda hundarna var lika överlyckliga över att träffas och över den skojiga utflykten till "tant doktorn". Tänk om man själv var ens hälften så glad över ett stick i fingret... De tyckte att Visa var fin för sin ålder men tog prov på allmäntillstånd samt sköldkörtelfunktion. Raya fick ta progesteronprov.
När prover var tagna så styrde vi kosan hemåt. Provsvaren kom under eftermiddagen. Visas prover visade på nedsatt sköldkörtelfunktion så nu är det medicin som gäller för henne framöver. Jag är oändligt glad över det, förhoppningsvis innebär det att jag får tillbaka en piggare och gladare Visa som dessutom får tillbaka pälsen. Lite trist med kronisk sjukdom på ålderns höst men av allt jag oroat mig för var detta det snällaste. Har man knappt haft en enda sjukdag i sitt drygt nioåriga liv så är det helt OK att få en krämpa nu.
Rayas prov visade att bästa dag för parning förmodligen är på torsdag. Så då styr vi kosan mot trakterna av Uleåborg. Det ska bli så galet spännande! Håll alla tummar för oss då!
Sjutton minusgrader har vi idag. Det innebar täcke på för några av hundarna när vi tog middagsturen på isen. Snäll mamma som jag är så tog jag även med Stinas hundar. Känslan var lite som att vara dagisfröken, inbillar jag mig. Alla småhundar och Visa fick krypa i varsitt täcke (och Visa ägnade som vanligt större delen av rundan åt att försöka få av sig sitt). Så koppel på alla utom mina båda svarta, för vidare transport till isen där alla fick springa lösa. Efter trekvart var vi hemma igen och nu skulle alla hundar ur sina täcken. Pust...
Några har busat i köket idag, haft dragkamp och jagat varandra runt köksön. Några är skäligen misstänkta för detta, sin oskyldiga uppsyn till trots.
Melvin är i alla fall helt oskyldig, det vet jag.
Till sist vill jag avsluta med att säga grattis till Hockey-kullen, en dag i efterskott. Tänk att de fyllde veteran igår! Hoppas att de blev ordentligt uppvaktade på den stora dagen.
Planerar för framtiden
Nu är jag av med piratlappen och ser på två ögon igen, även om jag fortfarande får salva och vila högerögat lite. Men det går stadigt åt rätt håll. Och Doris är fortsatt portad från sängen, till Pysens stora lycka.
Häromdagen stekte jag köttbullar. Så här såg det ut då nedanför fötterna:
Tre förhoppningsfulla som hoppas på fallfrukt... Annars fixar Doris sina egna "köttbullar", idag var hon så vedervärdigt äcklig under morgonpromenaden att jag inte ens tänker skriva vad hon gjorde. Jag kan väl nöja mig med att säga att hon är den optimala kretsloppshunden och att jag är glad att hon inte längre sover i min säng. Äckelfian!
Visa är lite trött och ganska lat. Hon tuggar ju hejdlöst på allt hon kommer över där hon går längst bak i ledet under promenaderna. Oftast ligger hon 20-talet meter bakom och det blir lite jobbigt när man går längs en väg och det kommer en bil. Melvin ligger ju allt som oftast tjugo meter framför. Han kommer fort tillbaka men det gör inte hon. Så nu manar jag på henne och ser till att hon också är framför. Alla som känner henne kan ju ana vad hon tycker om det och gamla labbetanter kan vara tjuriga. Det i kombo med att hon nog blir lite stel av halkan gjorde att hon helt dissade gårdagskvällens runda. Vi hade gått lite drygt 5 km sammantaget tidigare på dagen och att då gå ungefär 2,5 till, det såg hon ingen poäng med. Hon bara låg kvar i hundkorgen i hallen och tittade på mig och de andra med en blick som sa det mesta. Och OK, har man passerat nio så kan man få välja sina rundor. De andra är ju åt andra hållet och saknar botten när det gäller promenader.
Nu när ögat går åt rätt håll kan jag fortsätta med planeringen inför nästa vecka. På måndag åker jag först till Byske och hämtar hem Raya. Därefter till Skellefteå djurklinik för ett progesteronprov. Förhoppningsvis säger det att vi kan åka till Finland på tisdag eller möjligen onsdag så då gör vi det och sedan åker jag tillbaka med Raya. Så hoppas vi på ett alldeles väldigt lagom antal valpar med beräknad födsel i mitten av mars. Lagom antal och lagom fördelning vill jag ha, det är väl inte att önska sig för mycket? ;o)
Vi hade elektriker här före jul för att ordna det sista i köket. Naturligtvis gjorde de en idiotkoppling, istället för att koppla ihop fönsterlamporna som de så fiffigt föreslog, kopplade de ihop den ena fönsterlampan med belysning över ena arbetsbänken. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Igår skulle de komma och fixa till det så jag stoppade labbarna i tvättstugan (varenda gång har det nämligen kommit en allergisk kille dessutom) och de fläckiga i sovrummet. Labbarna köper att de inte får hälsa, det är sämre med de små som inte för sitt liv kan begripa varför man inte ska välkomna en gäst och därför gör sig bäst bakom stängda dörrar. Så där väntade vi... och väntade... Tills husse ringde och sa att elektrikern fått uppsöka akuten och inte skulle komma. Ridå. Nåväl, det gick ingen nöd på oss.
En olycka kommer sällan ensam...
I söndags morse myste jag och Doris i sängen, som vi alltid gör innan vi masar oss upp. Plötsligt kommer den lilla damen på att hon ska stretcha lite och kastar fram båda frambenen. En klo träffar mig - rakt i ögat! Kan säga att det var allt annat än skönt. Trodde ändå att det inte var så farligt men när eftermiddagen kom hade jag duktigt ont och kände stor tacksamhet till sonen, som skickade sms till sin bäste väns förälder som är ögonläkare. Salva fixades och nu känns det bättre om än inte bra. Avvaktar morgondagen också, är jag inte markant bättre då så blir det läkarbesök.
Igår var jag tvungen att jobba lite. Tyckte synd om mig själv och tog en godisbit. Kände nästan direkt något hårt i denna och trodde att det var någon detalj från en maskin i tillverkningen eller liknande. Men det var min tand. Jag fick rotfylla en tand för några år sedan och nu lossnade kronan så fiffigt. Så nu samlar jag mod (och pengar) för att ringa tandläkaren. Idag övervägde jag att stanna kvar i sängen helt och hållet, tänkte att det var billigast så. Men hittils verkar jag ha klarat mig, peppar, peppar.
Imorgon börjar barnen skolan igen. Sonen ska då möta sin sjätte klasslärare på lika många år. Man vill helst bara gråta åt eländet. Extra sorgligt är det hur kommunen och skolledningen hanterar problematiken och hur man för några år sedan sade upp behöriga, kompetenta och kunniga lärare för att nu istället anställa de som inte ens har examen. Nu har vi bara ett halvår kvar i skolan men vi bävar lite inför hur det ska gå. Kommer han att få de kunskaper han behöver för högstadiet?
Glada nyheter är i alla fall att Raya har börjat löpa. På måndag åker jag och hämtar henne och styr kosan direkt mot kliniken i Skellefteå för ett progesteronprov. Räknar med att åka till Finland på tisdag eller onsdag. Håll nu tummarna för att mitt öga är helt återställt till dess, det är ju bra om jag kan se vägen ordentligt när jag ska köra... ;o)
