Nya lydnadsregler :(

"Alla" har pratat om de nya lydndasregler som ska komma nästa år. Jag har inte orkat läsa dem, tänkte att det väl är lite mindre ändringar som det brukar vara. Men idag läste jag dem och oj, så fel jag hade! Det känns som om lydnadssporten blir något helt annat, mer frikopplat från t.ex. bruksprov och mer krävande. Jag inser att om jag ska tävla lydnad med någon av de fläckiga så är det nog i år det måste hända. Och jag inser att kombon rallylydnad och bruks nog känns mer naturlig än den kombo jag kört tidigare med lydnad + viltspår = bruks. Jag tror också att det kan bli rena dödsstöten för lydnaden som folksport, i den mån den överhuvudtaget har varit det på sistone. Vi lever i en quick fix-värld, lydnad appellerar inte till folk längre och med de nya reglerna lär det bli än mindre. 
 
Lite peppad av detta gav jag mig ut för att träna med alla hundar idag. Ila först så klart. Vi tränar apportering, inte då själva hämtandet för hämtar gör hon med fart och stora skutt. Men det skiter sig lite när hon ska tillbaka till mig, hon vill gärna kasta sig på mig och då måste man tydligen spotta ut dummien först. Så idag har vi haft lite dragkamp med dummien, det som förr var så förbjudet. Men jag vill att hon ska kunna hålla i den även om jag och mina händer finns nära. Alltså testar vi att kampa. Det tycker ju lilla fröken är kul. Inne i köket har vi tränat sitt och stanna med hjälp av omvänd lockning. Jag är lite kluven till den träningsmetoden i en del andra lägen men just vid stannande så tycker jag att den är klockren. Ila har också fattat galoppen och sitter stadigt kvar den lilla stund som matte förväntar sig. Nu sover den lilla sött i köket, på en stund ska vi gå ut och ha lite egen tid och träna på att gå i koppel. 
 
Hon är så ruggigt lik Maxi över ögonen eller kanske snarare ögonbrynen. Fascinerande! 
 
Doris tur sedan. Hon lämnar ju huset med ett illvrål. Det blir lätt så när man har flera hundar, de taggar varandra till oanade höjder. Alltså fick träningen börja redan på bron, vi samlar ihop oss och får en uppgift som kräver koncentration och som stänger av ljudet. Jag älskar ju den där träningsvilligheten hos mina hundar men hos de fläckiga blir det lätt ljudpåslag som jag får jobba med. Idag gick det bra, riktigt bra. Vi tränade lite fotgående (om hon bara kunde sluta gå passgång...) och så tränade vi handtarget. Det har hon fått kläm på så då tränade vi att följa handen från fotposition till sittande framför och tillbaka till fotposition osv. Med Doris får man också jobba med att hålla kvar koncentrationen eftersom hon lätt tappar fokus och svävar iväg. Men idag gick det riktigt bra, matte är nöjd och det kände nog lilla damen. Kanske vi ska nöta på lite rejält nu direkt efter löpet när hon är aningen mindre fladdrig och hoppas att vi har med oss det sedan..? Eller kan hon rent utav ha landat lite efter det här löpet..? Man kan ju alltid hoppas.
 
Morris fick träna apportering för lydnadsettan och den sitter hyfsat nu men kastar jag apportbocken så tittar han bara på mig. Som vi har kämpat för att han alls ska ta den i munnen, det är nästan komiskt! Nu har vi de flesta momenten, vi behöver jobba lite till på fotgåendet och på platsliggningen och så saknar vi helt ställande under gång. Jag trodde att jag i vinter lyckats få honom att förstå vad stå innebär men där hade jag fel. Det fungerar i varje fall inte när vi kommer ut ur huset, den saken är klar. Jag måste hitta nya infallsvinklar, mina tidigare idéer fungerar inte och nu är huvudet tomt. Men det är också tjusningen med hundträning, man lär sig mycket nytt på att köra fast.
 
Visa har också fått vara ute och "träna" och hon var nog lyckligast av dem alla. Hon hade ett fantastiskt fritt följ, långt bättre än vad hon hade i sina aktiva dagar. Lilla tanten! I hennes fall handlar det ju om aktivering och en stunds egentid med matte, snarare än träning. Jag ser att många kallar det för träning vad än de gör med hunden men för mig är det skillnad på träning och aktivering. Aktiverar gör jag för att stimulera hunden medan träning har ett mål. Visa blir aktiverad men hon själv tycker nog att vi tränar och är så lycklig, så lycklig. Min fina!
 
 
 

Mycket på g!

Jag skäms. Jag har inte bloggat på en mindre evighet och jag förstår om ingen läser detta längre. Inte hjälper det att jag lovar bot och bättring heller, jag vet inte om jag kan hålla det. Det blir väldigt lite tid för datorn numera, jag använder mobilen till det mest akuta men sitter sällan här. Att blogga via mobilen är hopplöst, det blir inte bra. Men jag ska försöka blogga oftare. Tror jag...
 
Att bloggen står stilla betyder inte att livet står stilla. Tvärtom så rullar det på i 190 knyck just nu. Jag jobbar en hel del, anpassar mina tider efter övriga familjens och hittills har det fungerat bra, hundarna har inte haft mycket ensamtid. Morris och jag har börjat en kurs i rallylydnad, det tycker han förstås är jättekul. Ensamtid med matte som dessutom har fyllt fickan med frolic, kan det bli mycket bättre? Skulle vara då att det fanns en till alldeles väldigt snygg hund i träningshallen (Morris blev så glad över sin egen spegelbild och hade svårt att slita sig). Lille knäppgöken! Men så kul han är att träna med, han är outtröttlig och vill bara ha mer, mer, MER!
 
Nyss hemkomna från det första kurstillfället.
 
Det känns som om vi ligger hyfsat bra till om bara matten kan hålla koll på fötter och dessa förb... skyltar. Det vi behöver träna är bakdelskontroll, vissa svängar kunde absolut göras snyggare. Så det ska vi jobba lite på framöver tänkte matten. På sistone har vi tränat stå och det märks, det var ingen match att kommendera stå för fotot ovan. Killen är klart förhoppningsfull och samarbetsvillig när det kan vankas gotta.
 
Idefix sjulingar har alla hittat nya hem. Några har hamnat i min närhet på ett eller annat sätt och det glädjer mig oerhört. Jag önskar alla nyblivna valpägare lycka till och hoppas att de små krabaterna ska bli lika friska som sin pappa.
 
Nere i Dalarna har hans två valpar hos kennel Dreamcreaters hunnit med att bli fyra veckor. En tik och en hane, runda och välmående och jätte, jättefina. De kan eventuellt tingas till rätt köpare, tiken dock på halvfoder. Kontakta Susanne på kennel Dreamcreaters om du vill veta mer.
 
Bilden lånad från Susanne, kennel Dreamcreaters.
 
Här uppe i norr har vi idag haft ett lyckat dambesök och ännu en brutta väntas nästa vecka, så nu hoppas vi att det ska bli några Idefix-barn till häruppe. Sedan har vi inga mer flickor på kö utöver vår egen Doris men det blir inte aktuellt förrän till sommaren. Jag är så otroligt glad över att gossen har hållit sig frisk och fertil så här länge. Fast idag möttes jag av åsynen av ett brunvitt huvud genom fönstret när jag kom från jobbet och förstod raskt att framtassarna var på köksbordet. Tack och lov var brödfatet undanplockat. Han har sina stunder, den där gossen.
 
Min senaste labbekull har hunnit bli ett år gamla. Den första är nu röntgad, Susa (H. E Sus) har HD grad A och ED 0. Bättre kan det knappast bli! Grattis Marie och Susa och tack för att ni röntgat! Vår egen Bus röntgades i förrgår och vi väntar spänt på resultatet. En smula förvånade blev både dottern och veterinären när plåtarna visade att Bus hade en liten spricka i bäckenet. Inte ett pip eller halt steg har hon visat! Ibland önskar jag att mina två raser inte var sådana ytterligheter, cavaliererna piper ibland för ofta och de svarta kunde gärna pipa lite mer. Vi ska ta nya plåtar om en dryg månad och hoppas att det hela ska läka ihop utan mankemang. 
 
Hela gänget samlat på bilden utom då nämnda Bus. Hade hon inte varit så flitig med att ta bort hörnen på hundsängen så hade hon också rymts...
 
Visa lullar på, ganska nöjd med sig själv. Matten är tämligen säker på att labbetanten lider av demens, de flesta dagar är bra men så kommer det en dag när det blir förvirrat. Ibland får jag inte se när hon bajsar, en annan gång kan hon inte bajsa förrän jag har sagt att hon får gå iväg och göra det och en tredje kan jag absolut inte säga till henne. Jaja, vi tar det med ro. Idag har hon i alla fall haft en väldigt bra dag och till och med varit lite busig:
 
 
 
 
 
 

Inomhusträning

På lördag är det inomhusträning för alla Huset Elliotar som är intresserade! Jag har bokat Hundhuset på Bergnäset kl. 11-13, ta med hunden, vattenskål, belöning samt eget fika. Hör också av dig till mig om du vill vara med så att jag vet hur många vi blir. Det kostar inget utan jag står för kostnaden den här gången. Lokalen är ganska liten så vi får kanske träna i omgångar men då kan vi å andra sidan titta på varandra också och komma med tips och råd. 
 
Fler aktiviteter planeras framöver, vill du hålla dig informerad så gå med i min Facebook-grupp för uppfödningen. Där hittar du senaste nytt först.
 
Min uppsats är nu klar, imorgon ska jag gå förbi handledaren för att få en signatur på den och därefter ska jag lämna in det till examinator för godkännande. Jag räknar helt krasst med att den blir godkänd. Plötsligt är målet nära, vilken märklig känsla! Men jag har en matteuppgift kvar att fixa till också, ska ta tag i den under veckan. 
 
Förra veckan hade Idefix dambesök här. En riktig maratonhängning fick vi till, de satt ihop i någonstans mellan 45 minuter och en timme. Jag tappade känseln i fötterna och trodde att jag aldrig skulle ta mig upp från golvet igen. Arbetsställningen blir liksom inte den mest ergonomiska. Idefix tycker sin vana trogen att det är trist efter tio minuter och måste börja pipa. Man kan tycka att han borde ha lärt sig men icke. Tio minuter, sedan räcker det, tycker han. Som en liten klocka är han, den gossen. Han va rlite småjobbig (OK, pissjobbig) de dagar bruden var här, han blir alltid det när de bor här. Kommer de bara hit för att para och sedan åker så är han däremot väldigt cool. Nåväl, nu håller vi tummarna hårt, hårt för att det ska bli Idefixbebisar igen om ungefär två månader.
 
 
Rapporter från trevliga Alice i Skellefteå säger att det verkar vara valpar i magen, det glädjer vi oss åt. Och på söndag ska vi åka till Lövånger för att titta på pralinerna hos kennel Paratime's. De är så fina så det är inte klokt! Jag tror att en hanvalp eventuellt kan tingas så om du läser detta och är sugen på cavalier eller vet någon som är, tveka inte! De är fantastiskt vältecknade och har friska och sunda föräldrar. Söta som socker är de också, kolla bara på bilden nedan!
 
 
 

Oliiidligt spännande!

Den gångna helgen bjöd på nya erfarenheter för Stina och mig och det tackar vi Katarina och Jota för. De hade nämliogen kvalificerat sig för Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar, dvs SM för tjänstehundar (patrull). Detta gick av stapeln i Boden så Stina och jag hade förmånen att få se både deras lydnad och patrullering samt att invänta den spännande prisutdelningen. Namn efter namn ropades upp, vi insåg att det nog hade gått riktigt bra. Övre halvan av de 30 deltagarna? Ja. Topp tio? Ja. En finfin sjätte plats blev det för dem till sist, en strålande prestation inte minst med tanke på att de inte hunnit skaffa sig så mycket tävlingsrutin än. Jag anar dock att det gav mersmak och tror att de är sugna på mer framöver. Alldeles glad och varm i uppfödarhjärtat blev jag av att se dem jobba, det var så underbart att se hur Jota på typiskt labbevis raskt svängde om från vanligt slamsigt labbemodus till total fokusering på uppgiften. Extra roligt var det att få följa med på patrullstigen, en helt ny erfarenhet för både Stina och mig. Tack tjejer för att vi fick följa med och för en strålande insats! Sexa på SM;,hur stort är inte det???
 
 
Glad blir man också när man får e-post från nöjda valpköpare. Barbro i Haparanda skickade bild och text och berättade att Loke (H. E Priffe) skött sig alldeles utmärkt på andpremiären. Så kul! Och så glad jag blev över rapporten och de fina orden! 
 
 
Inspirerade av alla duktiga hundar, eller kanske för att döva det dåliga samvetet vad beträffar aktivering av de egna hundarna, lade vi viltspår idag. Buset fick ett spår på nästan 100 m rakt fram medan mina båda fläckiga fick u-spår på ca 250 meter. Efter Morris irrande och virrande och allmänna spårslarv de senaste gångerna, beslutade jag mig för att lägga Frolic i hans spår. Vet inte om det var ett klokt beslut, det gjorde i alla fall ingen större skillnad. Han irrade värre än någonsin och till sist ledsnade matte, slutade hålla igen i linan och lät honom virra på tills han var så lost att det bara var att sela av. Snopen kille fick se sig snuvad på klöven denna gång, fokuserar man inte mer ska man heller inte belönas. Doris spårade med stor iver och har betydligt mer sug än sin äldre bror men är ju tyvärr rätt allmänt ofokuserad och slamsig just nu. Där känns det ändå som om vi kan få till något, grundförutsättningarna är bättre. Bäst av alla gick dock Bus, ännu lite osäker på uppgiften men hon höll i fint och spårade hela vägen fram. Duktig kicka!
 
 
Väl hemma kände de fläckigas matte, dvs jag, att måttet var rågat vad gäller den fläckige gossen och hans trams. Det blev lite apporteringsträning och kanske var det mattes stränga framtoning som gjorde det men det gick faktiskt bättre än någonsin. Inte så att han öppnar munnen och griper spontant men när jag helt sonika tryckte den lätt mot munnen så gapade han och sedan höll han fast den utan bekymmer tills jag sa loss. Stort steg framåt för hans vidkommande! Men det är ju rätt långt kvar tills han apporterar som sin mamma Maya...
 
Måndagsträning imorgon, enkelmarkeringar står på schemat. Vi ser ut att bli några stycken, kul!
 
Till sist, ni som undrar över uppdatering av hemsidan - den är inplanerad! Det är bara tiden som inte räcker till just nu. Och ni som skriver i gästboken och undrar över valpar, skicka mail eller ring istället. Men det blir inga fler valpar i år, det kan jag säga med säkerhet. 
 
 
 
 
 

Stångar pannan blodig

Tränar på som tusan med Morris nu, målet är ju att starta lydnad i höst men vi har lite kvar. Läggandet känns hyfsat, ställandet jobbar vi på. Bakdelskontroll tränar vi också, han fattade blixtsnabbt att han skulle upp med tassarna på pallen så nu har vi börjat prova att röra bakbenen lite. Jag inser också att pallen kanske är lite i högsta laget och ska se om jag hittar något annat, typ en tjock bräda eller liknande. Men där har jag gott hopp. Det jag inte har lika gott hopp om är apporteringen. Morris har noll och inget föremålsintresse, verkligen inget. Det är något nytt för mig som tränat apporteringsglada labbar innan och faktiskt lite oväntat, eftersom både hans mor och halvsyster Doris apporterar det mesta med liv och lust (ibland kanske lite väl mycket, Doris har tex ständiga projekt med att flytta runt på våra sockar här i huset). Jag har tragglat detta av och till i en mindre evighet nu men det känns som om vi göra noll och inga framsteg. Med Idefix testade vi shejping men när vi kom till steget gripa tog det stopp. Han visade tydligt att han förstod vad vi ville men lika tydligt lät han oss förstå att det inte skulle hända. Då stoppade vi in apportbocken i munnen, fortsatte därifrån och kom till läget att han gapade, Stina stoppade in och han höll den löst, vilket gav en sjua. Utifrån det jobbade de vidare och fick till det hyfsat. Men med Morris funkar inte det heller. Jag kan stoppa in den och han håller den i ett fint grepp med viftande rumpa men hur många gånger vi än gör det får jag aldrig honom till att gripa eller ens gapa själv. Jag har provat leka med den men det är helt ointressant för Morris. Jag har klickat och belönat med Frolic, den enda belöning som har ett långsiktigt värde för min lille kille. Nu funderar jag desperat på att försöka lära in det med rådjursklöv, dem bär han nämligen frivilligt (och mycket stolt) efter avslutat spår. Men om du som läser detta har något tips att dela med dig av så tas det tacksamt emot. 
 
Måndagsträningarna fortsätter lite till, intresset känns ljumt så jag tror kanske inte på så många gånger till. Nu kör vi i alla fall igång med apportering, är du ägare till en Huset Elliot och vill vara med så hör av dig. Första apporteringsträningen är nu på måndag. Och redan imorgon ska jag ha lydnadsträning på ängen med "mitt" cavaliergäng. Nu är inte intresset så stort här heller så valpköpare är välkomna om de vill, bara meddela mig så att jag vet.
 
I helgen ska vi till Boden och heja på Katarina och Jota som tävlar SM för patrullhundar (försvarsmaktsmästerskapen). Stoltare uppfödare än jag är nog svårt att hitta, jag är omåttligt glad över att de har kommit med. Otroligt duktiga brudar!
 
I måndags Kuriren var en bild på en cavalier. Hemmaklubben har haft tävlingar, cavalieren på bilden är Idefix-dottern Blanca som nu tävlar klass 2 i både hopp och agility. Duktig tjej med duktig ägare/förare Aurora!
 
 
 
 

Åter från Björkliden

Hela familjen och alla hundar har varit i Björkliden några dagar. Helt underbart, fantastisk natur och bra väder som en extra bonus. Tror att både hundarna och vi tyckte att det var en helt underbar semester. Gladast av alla hundar var nog Morris som visade upp en helt ny sida av sig själv. Från att vara den där hunden som inte riktigt gillar jogging- eller cykelturer och som, likt en liten Ferdinand, lullar på längst bak i ledet, var han nu full av energi, sprang omkring på fjället och var överallt och ingenstans. Familjen samlad i naturen är vad han vill ha!
 
Alla hundar samlade. De gick runt en mil varje dag, något kortare för Bus som vi turades om att gå hem med. Någon dag fick också Idefix och Maya en lite kortare sväng men mina tre knatade en mil eller mer per dag. Ändå var de inte så trötta som jag hade trott (hoppats?) när vi kom hem, efter några timmars sömn var de på g igen.
 
Maya och Idefix på fjället.
 
Hittade man ett vattenhål så gällde det att både dricka och blöta sig. Vi hade så klart vatten i flaska till dem också men speciellt Morris var plötsligt väldigt glad i att blöta sig till magen.
 
Visa tog sig ett bad i varenda fjällsjö vi passerade och i hennes värld innebär bad att man simmar, inte bara går i till magen.
 
Vi tog fikapaus och åt lunch på fjället. Och nej, mina hundar tigger inte!
 
En kväll hade vi ett rejält åskväder, då var det skönt att kura ihop sig inne i stugan. Men så frisk och klar luften blev efteråt, helt underbart!
 
Väl hemma igen så hade vi gemensam träning på måndagen med tema ringträning. Två tappra dök upp, Anita och Marie, och jag passade på att ta några bilder.
 
Lycklig och glad Vira, från min spelkull.
 
Zätam 8 1/2 år ung, ur min hockeykull.
 
Tränade lite lydnad på egen hand med Morris efteråt. Han har svårt för vänstersvängar, vill gärna sätta sig ner istället. Nu har jag bestämt mig för att träna bakdelskontroll, jag har aldrig gjort det förr med en hund men här känns det som om vi behöver det, i synnerhet om vi då ska försöka oss på rally också så småningom. Alltså kom badrumspallen fram igår, en sådan där Baby Björn som barnen stod på som små för att nå upp till handfatet. Jag körde med klicker och ganska raskt fattade han vad jag var ute efter. Han älskar ju att träna, den lille gossen (sanningen är att han är helt galen i Frolic, har aldrig varit med om något liknande), så när jag var klar satt han kvar bredvid pallen på gräsmattan i hopp om att jag skulle ändra mig. Han är inte dum, efter två korta omgångar hade han greppat att det vankades Frolic om man klev upp med framtassarna. Nästa steg blir nu att försöka få honom att flytta baktassarna. Kul med nya utmaningar och träningssätt! Ångrar att jag inte introducerat klicker innan, jag blir lätt lat och faller in i gamla hjulspår. Men klicker känns verkligen bra på de fläckiga, jag tycker att de söker lösningar och jobbar aktivt. Hädanefter ska vi köra mer sådant.
 
Har också insett att jag ska jobba mer med händerna i rallyn så vi tränar febrilt på detta att följa mina händer. Jag var ju som ett vandrande dubbeltecken i lydnaden en gång i tiden och har nogsamt jobbat bort allt sådant. Men i rallyn blir kontentan då att jag blir lite stel och klumpig. Senast vi tränade för instruktör menade hon att man kunde prata hela tiden med hunden för att få den att följa med. Det bär mig dock helt emot, jag känner att hunden förmodligen kommer att korka igen öronen om jag mal på ideligen. Att styra med händer känns mer rimligt så nu jobbar jag med mig själv för att komma på hur och i vilka lägen jag ska använda händer. Det kommer nog att se konstigt ut om jag någon gång kommer till start, dels är jag inte helt såld på rallyn än och dels ogillar jag koppel och har svårt att hantera det. Men Morris älskar verkligen rallyträningen så då får matte bita i och fundera ut hur hon ska hantera detta nya.
 
Doris har jag ju slarvat något alldeles väldigt med, mycket för att hon är så yvig och flamsig och jag inte riktigt har tålamodet. Jag föredrar ju lite mer sansade hundar, även om hon är en helt ljuvlig hund i alla annat. Men det är inte ofta alla fyra tassarna är i backen samtidigt, i alla fall inte när vi är ute på promenad eller träning. Nu försöker jag att klicka ögonkontakt och handtarget. Hon fattar fort men har inte riktigt koncentrationsförmågan, yrar iväg och nosar ibland eller prövar om det kanske kan fungera med ett läggande istället. Visa har börjat löpa och jag tror kanske att det närmar sig även för Doris, jag tycker att hon har blivit extra yrslig den senaste veckan. Förhoppningen är ju att hon ska landa lite efter ett löp till.
 
Roliga nyheter till sist. Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar (SM) går i Boden nästa helg och där deltar en hund från min uppfödning, nämligen Tjh (ptrh) Huset Elliots Jota med duktig matte Katarina. Då ska jag och Stina vara där och heja på, vore kul om någon annan Huset Elliotare gjorde oss sällskap. Inte var dag vi har SM på hemmaplan med en deltagare från släkten!
 
 
 
 

Valptitt och spårträning

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?
 
 
 
 
Avslutade resan med en sväng till Skellefteå för att hämta hem två hönor, två värphybrider, dock inte från hönseri men i alla fall. De är ganska korkade, ganska fega men de värper ägg och förhoppningsvis hittar de sin plats i flocken. De utmanar i alla fall ingen men får säkert ett och annat tjuvnyp av isbarhönan Rut.
 
Igår hade vi spårträning. Bus och Selma fick gå små korta viltspår och visar ett tydligt intresse för klöven. Morris och Doris fick lite längre spår. Doris spårade med stor intensitet på slagigt spanielvis men det känns som om hon har fattat galoppen nu. Morris spårar också yvigt och lite slarvigt, nästa spår blir ett med godis i för att förhoppningsvis få honom lite mer spårnoga. Men jag har hopp om de fläckiga. Så var halvsystrarna Smilla, Visa och Zäta med. De gick personspår och tyckte att det var hur kul som helst att vara med, åldern till trots. Visas spår var runt en timme gammalt. Om man bortser från att hon lyckades vinda in Morris spår och tänkte byta upp sig så gjorde hon en strålande men alldeles för snabb insats. Det gick i ett huj, minst sagt! Alla apporter markerade hon också, det har hon verkligen fattat nu. Men farten... Nåväl, tanten hade kul och det är huvudsaken. Hon är så pigg och glad nu att man blir alldeles varm i hjärtat, hoppas det håller i länge än. Nästa spårträning blir nu på måndag den 21/7 kl 19, samling uppe i skogen. Hör av er, Huset Elliotar, om ni vill vara med! Gamla och unga, svarta eller fläckiga, alla är välkomna!
 
Har också skickat in en intresseanmälan till BPH för Doris. Hoppas nu att vi kommer med, jag är lite nyfiken på hur det går till. Det var ganska dyrt, 750 kr, så jag nöjde mig med en hund. Är sugen på att göra det med Morris också men tänkte utvärdera det hela med Doris först. Och så är det lite en ekonomisk fråga också. Stina och jag har också suttit med tävlingskalendern framför oss och kollat. Nu har vi gjort upp planer... Fast Stina ligger före mig, redan nästa helg ska hon tävla lydnad med Maya. :)
 
Fler kennelaktiviteter är också inplanerade. Den 28/7 tränar vi rallylydnad med instruktör, hör av er om ni är intresserade. Och den 2/8 hade jag tänkt försöka ha en familjedag för alla med hund från Huset Elliot då vi träffas och har det allmänt trevligt. Mer info om båda aktiviteterna i min Facebookgrupp.
 
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Morgonbestyr och helgträning

Sjuk liten matte betyder att hundarnas morgonbestyr helt föll på mig. Efter att ha tagit sex hundar på 3,5 km promenad igår, mestadels i koppel, kände jag mig inte riktigt manad för uppgiften idag utan valde att dela upp gänget och gå 1,5 km med respektive gruppering. Inledde med mina egna fyra. Fascinerande att studera deras morgonbestyr. Doris kan ju ännu inte knipa utan fixar undan det hela allt eftersom behov uppstår vilket kan vara nästan var som helst och när som helst. Morris är ju den lägste gossen i rang och det märks på manligheten, eller bristen på sådan. Han kissar länge och väl på ett och samma (alltid samma, inte helt väldoftande) träd, ibland händer det att han inte ens lyfter på benet. Melvin har återgått till sina vanor innan kastreringen och skvätter runt ungefär som vanligt. Han dundrar också långt in i skogen för att uträtta nr två, något som de fläckiga gör alldeles vid stigen. De hinner istället sällan avsluta det de påbörjat utan gör det sista i steget, varpå matte så gott som alltid får använda påsen. 
 
Visa förtjänar ett eget avsnitt. Hela sitt liv har hon avskytt motion för motionens skull samt att uträtta behov i koppel. Konditionsträning av Visa har alltid varit ett bekymmer och har fått ske meddelst jaktträning i stor utsträckning. Att jogga eller springa bredvid cykeln anser hon vara larv. Numera lullar hon på någonstans i mattes bakhasor, nöjd med att ingen längre kommer på att släpa ut henne på springturer. Och behoven uträttas löst och ledigt. Sista kvällsturen tycker hon att vi kan rationalisera bort, motvilligt släpar hon sig ur hundsängen och vägrar sedan envist att lämna mattes sida med den påföljd att vi ofta kommer in utan att Visa har gjort just något. Det bekymrar henne föga, hon måste ha en blåsa som är smått enorm!
 
Stinas lilla Maya har egna idéer. Innan vi har hunnit gå femtio meter har hon hunnit uträtta allt, ibland gånger två dessutom. Resten av rundan ägnar hon åt det som är viktigt, nämligen födosökande. Kottar och pinnar är fibrer, gräs är sallad och de verkliga delikatesserna, dem vill jag inte ens skriva om. Det betyder att Maya sällan går lös i mitt sällskap, hon leder hela gänget på dåligheter. Idefix har en helt annan approach, han måste hitta Stället för att kunna uträtta nummer två. Och Stället ligger som regel minst en kilometer från hemmet och är helst också beläget på en något upphöjd plats. En gång satte han sig tvärs över en liten granplanta, med den påföljd att när han var klar och lämnade granen, reste den sig och hade fått ett litet brunt pynt hängande på en av de översta grenarna. Mer upphöjt än så kan det knappast bli :)
 
Åter till helgen. Igår hade vi cavalierträff i Luleå. Klubbens lokal Pluto var bokad och vi var sex hundar som träffades för att träna lydnad, fika och prata. Det är mysigt att träna med andra cavalierer, inget skällande och inga morrningar även om någon hade lite svårt för att låta bli att hälsa på kompisarna om de kom för nära. Morris var duktig men på slutet märktes det att hjärncellen därinne gick i spinn och han orkade inte riktigt hålla ihop huvudet. Men jag är väldigt nöjd med den lille killen, han har en fantastisk vilja att vara till lags och jobbar på i fint tempo. Det enda är hans skutt mot mitt ben, jag måste jobba hårdare på att få bort dem. Igår var det värre än någonsin, hemma tycker jag att han håller sig bättre på backen. Jag måste göra upp en plan för det där om vi ska kunna ta oss ut och tävla. 

Plötsligt händer det

Igår satt vi och åt frukost som vanligt när plötsligt Melvin hoppar ner från sin tron på kökssoffan, tar ett rep i munnen och lägger sig på rygg och viftar på svansen samtidigt som han tittar på Doris. Hon blev ju helt förbryllad, samme kille som tidigare morrat vill nu leka. Lite svårt att veta hur man ska göra då, lösningen blev att ömsom dra försiktigt i det där repet (varpå Melvin naturligtvis lekmorrade som han alltid gör) och ömsom slicka Den Store Killen frenetiskt i mungipan för att visa vilken undergiven liten varelse man är. Det blev inte mycket till lek och Melvin ledsnade efter en stund och återgick till sin tron men det var ett försök till närmande och det i sin tur gladde mitt hjärta alldeles väldigt. Läget blev med ens inte lika akut även om det så klart fortfarande är så att gossen skulle må bättre utan en flock. Nu hoppas vi på att store sonen ska få tag på en lägenhet han kan trivas i vad det lider, då får Melvin bli Umebo.
 
I helgen har det stått hundträning på programmet. Dirigeringsövningar med labbar på lördagen. Lite fladdrigt och ofokuserat först men efter fikat blev det ett helt annat uppträdande hos några av hundarna (vi nämner inga namn men kan väl säga att det var de fladdrigare, varav en bor här) och det fungerade betydligt bättre.
 
Igår då viltspår med små fläckiga. Doris fick gå ett pyttespår och fattade ärligt talat inte mycket av vad som hände men det var gott med blåbär och klöven var kul. Vi får köra små korta spår några gånger till tills poletten har trillat ner. Idefix fick gå ett hundra meter långt spår med böj och han jobbade på med stor energi och målmedvetenhet och löste uppgiften galant. Där får vi öka svårighetsgraden lite till nästa gång men det är svårt att veta när vi varit så lata på spårfronten i år. Slutligen fick Morris gå ett liknande spår och han spårade med ungdomlig iver. Han fick själv leta reda på spårstarten och det löste han galant, spårade intensivt i tiotalet meter för att sedan vända och bakspåra tillbaka till starten. Där kollade han noga, var detta verkligen rätt spår? Joho, det var det och så spårade han tillbaka igen, lade till ytterligare tio meter varpå han vände och liksom "säkrade" spåret på nytt. Hela tiden med stor iver och entusiasm och näsan i backen. Sedan var det lite yvigt ett tag och vi fick lite trubbel när vi skulle ta oss över ett träd. Men så plötsligt var det som om han kom ihåg vad vi gjorde, han gav plötsligt ett väldigt säkert intryck och spårade galant den sista biten utan att säkra bakåt. Lille prinsen! Han är en fantastisk hund att jobba med, den lille killen, så otroligt arbetsvillig och fokuserad när det gäller. Nu ska vi gå några spår till innan snön kommer, tror jag. Och nej, det blir kanske inga starter för oss i år heller men vi ligger bra till för nästa år helt klart. Då jäklar...
 
Visa fick spåra personspår igår, cirka 3 timmar gammalt med två föremål plus slut. Spårstarten hittade hon utan problem, löste första sträckan fint och markerade föremålet klockrent. Första vinkeln tog hon galant men sedan gjorde hon en liten utflykt i en båge och kom just förbi föremål nr två som var en bit brandslang. Hon kom tillbaka på spåret kanske fem meter förbi, visade att något låg där med en snabb blick bakåt men iddes liksom inte vända, inte förrän matte harklade. Då kom även det föremålet till matte. Eftersom jag inte lagt spåret själv så visste jag inte var nästa vinkel kom men tyckte nog att sträckan började kännas välan lång när hon plötsligt vände 180 grader, fångade upp sista sträckan och markera spårslutet kort därefter. Den lilla skatan hade nog roat sig med att kolla in älgspår eller annat spännande istället, det går en hel del vilt nedanför berget vid skymningen. Matte tyckte väl att det var ganska onödigt men själv verkade hon väldigt nöjd med sin insats och hallå, matten fick ju faktiskt slutapporten. Där klantade sig matten, i alla fall i Visas ögon. Jag skulle stoppa den i ena fickan när jag kände att någon stirrade på mig. Vrålstirrade. Där stod Visa med uppfordrande blick och frenetiskt viftande svans. Man kastar slutapporten så att hon får hämta den, man stoppar den INTE i fickan! Att matte inte lär sig någonting...

Helgens aktiviteter

Igår var vi på klubbens medlemsmöte, Doris och jag. Doris fick sitta i Ulrikas knä, lära sig att gå på bord, dricka kaffe ur en mugg och annat som kan vara bra att kunna. ;o) Det är underbart med hundvana människor som på ett enkelt sätt hjälper till att miljöträna och socialisera liten valp. Doris kommer gärna tillbaka till klubben, den saken är klar.
 
I helgen är det hundaktiviteter inplanerade. Stina ska vara med och representera klubben vid någon uppvisning på Djurmagasinet. Vi funderar just nu lite över vädret och vilken hund hon ska ta, eftersom Maya anser sig vara gjord av socker och inte vill vara ute i regn. Idefix och Morris är mer obrydda så det lutar kanske åt någon av dem.
 
Här hemma ska jag träna dirigeringar tillsammans med några valpköpare i morgon. Det ska bli kul, det var länge sedan sist. Den svarte prinsen ska få jobba lite och få egentid med matte, det kan han verkligen behöva. Han är som gladast då. Jag fortsätter att leta nytt hem åt honom men hittills utan framgång, tyvärr.
 
På söndag ska jag ha viltspårträning för de fläckiga tillsammans med några andra cavalierägare. Jag gillar verkligen att hålla i sådana träningar, det är så vansinnigt roligt att förklara spårets bakgrund, syfte samt hur man ska tänka när man spårtränar hunden. Sedan är det galet kul att se hur poletten sakta trillar ner hos den oerfarna hunden. Inte alltid men ofta. Förr hade jag ju kurser men nu var det ett tag sedan. På söndag blir det bara en introduktion så jag får nog hoppas på poletter hos ägarna snarare än förarna. Men det ska bli kul!
 
Nu hoppas vi bara på att regnet försvinner och att det blir lite varmare. Jag är frusen för jämnan nu och går redan omkring i både strumpor med skaft och raggsockor. Det finns liksom inte mycket annat att ta till då om det blir ännu kallare... :o/

Lydnadsträning

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 
 
Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...
 
Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.
 
Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.
 
Det skiljer en vecka i ålder till Doris fördel men betydligt mer i storlek.
 
 
Melvin visar inga tendenser att närma sig Doris. Jag har alla tillsammans i köket nu men då ligger han på kökssoffan och morrar åt henne när hon kommer studsande. På nätterna sover hon i min säng och då ligger han bredvid Visa och Morris i hundsängen, men på dagtid vill han inte vara med där Doris är. Hon blir fyra månader till helgen, det känns inte kul att ha det så här. Jag skulle så önska att det dök upp någon som vill ha en glad, mjuk kille med mycket spring i benen och som älskar att apportera, någon som kan ge honom mycket motion och kärlek men en lite mindre hundflock för han trivs inte som kennelhund. Helst någon som finns i närheten. Jag inser ju att han kommer att köpa Doris så småningom men i vår ska vi ha labbevalpar i huset och då blir det åtta långa veckor igen för Melvin.
 
På lördag klockan elva kör vi dirigeringsträning om jag nu har missat att meddela någon. Hör av er om ni vill vara med så att jag vet vilka som kommer!
 
 

Orkanvindar över Bälinge

Igår svepte en orkan fram över Bälinge, en liten, trefärgad orkan vid namn Hugo. Vilken kille! Maken till orädd och framåt liten kille får man leta länge efter. Kastade sig fram mot de svarta med ett "tjena, tjena, ska vi leka? Visst är vi kompisar?". Nu är jag inte så säker på att vare sig Visa eller Melvin kände sig som sådana kompisar men överrumplade blev de onekligen. Lite missbelåten över att matte lämnade honom hann han vara innan han kastade sig över syrran. Sedan härjade de i säkert två timmar innan jag desperat tog fram valphagen för att få dem att sova en stund. Den hoppade Hugo helt sonika ur... Jag fascineras både av fysiken och över tilltron till den egna förmågan, Doris fegade och stod kvar i hagen med snopen min. Men när jag fick fram ett tak till valphagen så somnade de. En stund... Doris var i alla fall väldigt nöjd med dagen när brorsan hade åkt och syntes bara till när det vankades mat eller kisspaus. Jag anar att det var samma sak med Hugo. Men jag älskar valpar som han, med stor aptit på livet och helt utan blygsel. Vilken hund att jobba med! Det är det som är så fantastiskt med cavalierer, så mycket hund i så liten kropp. Så söta och ändå så robusta. Underbara små varelser!
 
Hugo med bus i blick
 
Inte helt nöjd med att sitta stilla framför kameran för att förevigas.
 
Försök till ståbild med familjens yngste som fotograf.
 
Morris tog det säkra för det osäkra och satte sig i soffan en stund när lillebror dök upp. Det blev så livligt, hälsar han.
 
Över till labbarna. Lördagen den 28 september kl 11.00 planerar jag jaktträning i Bälinge. Vi samlas vid militärvägarna för att träna dirigeringar tillsammans. Ta gärna med fika och något att sitta på och hör av er till mig så att jag vet hur många vi blir. 
 
Nu i helgen ska vi till Övik, Stina och jag. Det är förstås agilitytävlingar, jag är med som chaffis och allmän hantlangare. Nästa år hoppas jag att hon har körkort och fixar resorna själv. Fast den här gången har jag erbjudit mig att köra, vi ska bo på hotell i Umeå och passa på att hälsa på Vicke. Det ser jag verkligen fram emot! Och så hoppas jag på en fin avslutning på agilitysäsongen för både Maya och Morris. 
 
 
 
 
 

Tuff start på dagen

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.
 
Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.
 
Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.
 
Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.
 
Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.
 
Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!
 
Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 
 
Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!
 
Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor
 
 

Inomhusträning!!!

Inomhusträningen nu på lördag är INSTÄLLD! Melvin har nyst i ett par dagar, nyser i och för sig mindre idag men är istället lätt halt så jag tar det säkra för det osäkra och håller mig hemma. Ingen annan ville hämta ut nyckel utan vi bestämde istället i FB-gruppen att vi skjuter upp träningen. Ny tid blir då lördagen den 9 mars kl 16-17.30 i Luleå BK:s inomhuslokal på Spantgatan. Då hade jag också tänkt att vi kunde ha ett tema för de som är intresserade, där jag går igenom ett moment, visar lite övningar och sedan kan man träna vidare på egen hand, både där och hemma. Föreslaget tema för den 9/3 är inkallningar. Skicka ett mail om ni vill vara med. Kostnaden är precis som förra gången 225 kr som vi delar på antalet deltagare.
 
Har bokat en tid till av bara farten, nämligen söndagen den 17 mars kl 17-18.30, samma plats och samma peng. Föreslaget tema är kontakt, hör av er per mail om ni vill vara med här också.

Inomhusträning

Igår var det då dags för inomhusträning med valpköpargänget. Sju stycken blev vi som tränade i Luleå BK:s nya, fina inomhushall. Så skönt att kunna träna utan en massa bylsiga kläder och fipplande i fickan med kalla, stela fingrar! Jag hada med mig pojkarna, Stina tog med Maya. Jag hade gärna haft med Visa också men insåg att Idefix nog skulle gå bananas om han blev lämnad ensam kvar hemma. Så hon fick agera sällskapsdam denna gång. 
 
Morris var dagens stjärna av mina hundar. Så taggad den lille gossen är på att träna och så duktig han är på att fokusera! Snabbt glömmer han både omgivande hundar och den nya miljön när det vankas Frolicbelöning. Vi tränade lite fotposition, vi prövade att leka med apportbocken (men just det gick sämre för då blev alla störningar roligare så den får vi nog nöta med hemma, den är helt enkelt inte så kul som matte hade hoppats) och vi försökte gå lite fot. Ska testa med extern belöning i fotgåendet, nu vill han väldigt gärna dra framåt och vrida ut lill-kroppen för att försöka se godisfickan bättre. Och så detta förb... hoppande på benet om inte matte är snabb nog! Inte så lätt när man är van att träna labbe. 
 
Fascinerande var att sedan tog Stina över pojken för att köra agility och vips, så ställde han om till att nu jobba med henne. Gick jättefina slalom, inte så snabba men rätt, och sprang böjd tunnel och säck utan bekymmer. Tror kanske inte att han blir lika pilsnabb som Maya men han känns väldigt lättstyrd och koncentrerad. Gullhunden!
 
Allt det som hamnar på Morris pluskonto, har Melvin på sitt minusdito. Han har noll och ingen koncentrationsförmåga. Vi körde lite fotposition, ganska mycket stegförflyttningar för att försöka jobba upp en bättre fokusering på matte. Så gjorde vi fjärr med matte ett par meter bort. Men jag hinner förbanne mig inte mer än gå de där stegen och vända mig om för att killen ska hinna börja kolla in alla andra istället. Gjorde inkallningar, de gick bra förutom att ingångarna var åt fanders sneda. Avslutade med en platsliggning med ett helt gäng med hundar, gissa vem som skulle börja nosa när inget annat hände..? Ibland tror jag att husse har rätt, det måste finnas en och annan bokstav i den hunden. Maken till dålig koncentrationsförmåga har jag aldrig upplevt, det är som om det inte går att fokusera ens den kortaste av stunder. Funderar på om det är något jag gjort men tror faktiskt inte det, den lille killen är ju raka motsatsen och de har samma eländiga matte...
 
Mindre kul är att Melvin läckt urin ett par gånger i helgen när han legat och sovit. Jag tycker också att han dricker välan mycket, vilket också märks eftersom det som "rinner över" är både färg- och luktlöst. Det blir till att ringa veterinären och kolla upp det hela. Hoppas att det är något som kan botas, vill inte gärna att han ska drabbas av inkontinens så snart efter kastreringen. I så fall kommer jag aldrig mer att kastrera en hund om jag inte absolut måste för detta var inte särdeles roligt. 
 
Nåväl, åter till inomhusträningen. Nästa gång blir lördagen den 2 mars kl 16-17.30. Välkomna då, alla Huset Elliotar som vill! Kostnaden är 225 kr som vi delar på antalet deltagare så ju fler, desto billigare. Hallen är stor så vi ryms rätt många därinne.
 
Nästa helg ska barnen och jag åka till Riga medan husse är hemma för att jobba och hålla ställningarna. Det ska bli mysigt med en liten minisemester så där, hoppas bara att inte båten gungar alltför mycket. Jag är ju rätt åksjuk av mig, om man säger så... Men det finns piller om det kniper. 
 
Vicke är hemma nu i några dagar och ljudnivån här hemma steg med massor av decibel. Han syns och hörs, den gossen, delvis beroende på alla sina 187 cm. Underbart är det hur som att ha hela barnaskaran samlad, då mår mamman som allra bäst. Han åker tillbaka till Umeå på onsdag men sedan ses vi på lördagen igen för Riga-resan. Och i mars kommer han hem två helger på raken för att spela basketmatcher så vi får en duktig dos Viktor nu ett tag. Gott!

Inomhusträning för valpköpare

Vill bara meddela alla valpköpare att jag nu har bokat Luleå BK:s inomhuslokal för gemensam träning vid två tillfällen framöver, nämligen lördagen den 16 februari kl 16-17.30 och lördagen den 2 mars, samma tid. Lokalen ligger på Spantgatan, vid Blomsterlandet. Den totala kostnaden för träningen är 225 kr, vi delar det på alla som kommer. Skicka mail eller ring mig ganska snart så att jag vet om ni vill vara med, det är onödigt att jag bokar lokalen om ingenär intresserad.
 
Tanken med bokningen är att vi kan träna tillsammans, var och en efter eget huvud men jag hjälper så klart till om någon vill ha hjälp med något. Jag ska också kolla om vi har tillgång till agilityhinder, i så fall kanske Stina kan vara behjälplig med sådan träning om någon är intresserad. Vi kan också träna platsliggning i grupp tillsammans.
 
Jag har bokat hela lokalen så att ingen annan ska vara där. Kennelhosta florerar flitigt nu och jag vill göra vad jag kan för att undvika smitta. Om din hund har träffat på en hund som hostat eller senare blivit sjuk, vill jag att du håller dig hemma. Likaså om din hund hostar eller är hängig, det ska gå minst en vecka efter det att den har blivit frisk innan den upphör att smitta andra. Vi planerar att para Maya under våren, kennelhosta skulle vara förödande för de planerna.
 
Som sagt, hör av er om ni vill vara med eller om ni undrar över något!

Linjetag med funderingar

Gick som vanligt på isen med hundarna idag. Stina är piggare så jag slapp ta med någon av hennes, jag är så nöjd med "bara" tre. Trampade på det uppmärkta spåret mot Tomholmen när jag insåg att Melvin inte längre hade repleksaken i munnen. Noterade att det låg något drygt 100 m bort och anade vad det var. Satte Melvin, skickade Visa på linjetag och spanade in Morris reaktion. Han brydde sig inte alls, varför springa efter en hund som är dum nog att springa efter en sak? Visa däremot skuttade iväg på sedvanligt tantmanér, lycklig över en arbetsuppgift. Tillbaka kom repet, vi busade, belönade och knallade vidare. Efter en bit var det utbytt mot pinne och det blev Melvins tur att ta linjetaget efter tappad leksak. Melvin springer en bit i full sula (han har en stil som får en att undra hur lång tid det ska ta innan alla de fyra långa benen har trasslat in sig i varann och han ligger på backen) innan han dras mot ruskorna som markerar spåret på vänstersidan. Kommando från matten får honom att fortsätta framåt men trots att han ser repet, dras han åt sidan. Väl hos repet plockar han upp, stannar och tittar runt innan matte blåser inkallning. Då vänder han upp och kommer. Detta j-a tittande, ska jag aldrig lyckas få bort det? Matte är inte helt nöjd med dragningen åt sidan heller, vi lämnar leksaken och gör om. Aningen bättre resultat men fortfarande tendens till tittande. Suck. Visa får göra ytterligare ett lååångt linjetag innan vi är hemma och är väldigt nöjd med sin insats. Matte också, hon är en liten pärla, min Visa.
 
Väl hemma funderar jag över hur gossen förändrats med kastreringen. Borta är hans vaktande på flocken och hans uppblåsta läge vid möte med andra hundar, hundar vi möter är inte längre potentiella fiender utan potentiella lekkamrater (undantaget de hundar han redan tidigare har en dålig relation till, som byns ständigt juckande flathane). Stressen känns också mindre, förmodligen för att han inte längre måste hålla koll på brudar, inkräktare mm. Däremot vet jag inte om fokuseringen är så mycket bättre, dagens lilla övning gav en hint om det. Där ryker väl mina drömmar om en spårkarriär... Nåväl, han är väldigt lycklig och väldigt go som hund, min svarte prins, även om årets tävlande kanske får styras mer mot det fläckiga hållet. Men vi får se hur det artar sig.
 
Visa har ånyo fått flytningar efter löpet, helt luktfria och färglösa sådana. Suck. Tror inte på detta med uvi, ska testa tipset jag fick från en veterinär att ge henne mjölksyrabakterier i vulvan (har köpt hem något som jag tror heter Laktal balans eller liknande från apoteket) och så ska jag testa att ge lite c-vitamin också, om utifall att. Pigg och glad är hon, även om hon som vanligt är rätt seg efter löpet. Fast jag har sett henne segare, hon är inte allra värst.
 
Den lille brunvite är pigg som en lärka igen och fattar inte varför han inte får hoppa upp och ner som han vill eller springa hur han vill. Livet är orättvist, hälsar han.

Vinterkyla

Gårdagens förmiddagspromenad företogs i -25 grader. Hade tänkt gå en pyttekort sväng men det blev en normallång runda trots allt, dock dagens enda sådana. Föresatsen att hålla Morris kopplad försvann på något sätt, bäst som jag gick där och funderade så insåg jag att killen var lös och att det förmodligen måste vara jag själv som släppt honom medan jag tänkt på något annat. Nåja, lika bra att ta tillfället i akt och träna inkallningar. Och tänka sig, killen kom som skjuten ur en kanon när matte ropade! Vi tränade inkallning, fotposition och allt gick som en dans. Matte kom att tänka på att det kanske hängde ihop med rösten, några hesa dagar efter avgrundsvrålet gjorde att matten inte lät som förut, medan hon under gårdagen åter kunde kvittra i närmast falsettläge. Jodå, så måste det vara. Nöjd med detta trampade jag vidare på isen tills vi kom till det ställe där kopplet ofta kommer fram. Vips, så kutar den lille fläckige iväg och tänker inte alls komma på inkallning. Så mycket för den teorin... Nåväl, vi kämpar vidare i hjärnornas kamp, den lille och jag. Inte riktigt väder för lydnadsträning igår men vi körde lite fotgående en kortis längs trädgårdsgången och det gick hyfsat. Inte kalas men hyfsat.
 
I tjugofem kalla tyckte matte att labradortanten skulle iklädas täcke. Sagt och gjort, Tutans gamla vintertäcke letades fram, aningen stort för Visa men fleecefodrat och mysigt att ha på sig. Den lille fick också krypa in i sitt lilla täcke, köpt ifjol och med superb passform. Båda fästs med resårband runt låren, något båda hundarna ogillar och som får dem att gå lustigt bredställt som om de hade gjort i brallorna. Efter en stund fann sig dock den fläckige i sitt öde och skuttade runt som vanligt. Men inte den svarta... Hon krumbuktade likt en unghäst som får på sig sadel för första gången. Hon ruskade kraftigt på sig och tittade på täcket som om hon förväntade sig att det skulle ramla av. Hon rullade i snön, hon kliade och hon ruskade igen. Täcket satt kvar. Då gav hon upp och larvade fram med sin bredställda gång, dock utan att uträtta några behov. I vanliga fall gör hon detta så fort vi når skogen men igår, icke. När halva rundan var avklarad och inget hade hänt började jag fundera på att ta av täcket men precis då satte sig tanten och kissade. Antar att det inte gick att hålla emot längre. Labradorer kan vara ruskigt tjurskalliga om de sätter den sidan till. (Visa tog sedan en gruvlig hämnd på matte genom att sitta och släppa ljudliga, illaluktande fisar alldeles bredvid matten när hon åt sin lunch...)
 
Odågan... ;o)
 
Har bestämt mig för att sluta ta hem hundmat till försäljning. Med endast två labbar hemma har jag väldigt liten egen åtgång på foder och med bara några få externa "kunder" känns det lite jobbigt att behöva ta hem 24 st säckar. Lite surt för jag har varit väldigt nöjd med både pälsar och hull med det här fodret och det är väldigt plånboksvänligt. 

Belöningsfunderingar

Funderade lite över detta med belöningar under morgonpromenaden. På de flesta kurser jag har gått, har vi fått lära oss att lek är bästa belöningen. Det har närmast varit lite "fult" att belöna med godis, då blir man en godisautomat, ett rundningsmärke, en som tappar allt värde när något intressantare dyker upp. En hund anstränger sig gärna för lek men mindre för godis har det sagts. Och jag har hållit med och predikat detsamma. På labbarna har det fungerat, nästan undantagslöst. Visserligen var min första labbe inte mycket för föremål men å andra sidan var han ännu mindre för godis. Bästa belöningen för honom var lek med matte, inte nödvändigtvis med föremål. Efter honom har det varit Bollen. Maxi kunde gå genom eld för Bollen, med henne fick jag byta bollficka för att få ett bättre fotgående, hon släppte den inte med blicken och då gick det inte att ha den i högerfickan. En gång var Bollen glömd hemma och jag belönade med en bit Frolic. Hon spottade förnärmat ut den och tittade på mig med en blick som sa "Hallå, vad är det där? Bollen, tack".
 
Med Visa och Melvin är det en fylld brandslang som gäller. Den kan man kasta men också kampa med. Den är lätt att knöla ihop och stoppa i fickan eller i armhålan. Vi hade en juteklädd bitstock först men den höll inte länge för Melvins käftar. Men brandslangsleksaken håller. Och älskas. Ibland nästan väl mycket av prins Långben, så då varvar vi ner med lite godisbelöning. Visas mörka ögon går nästan ihop när leksaken kommer fram, hon blir som en liten vindögd, krum labradorstudsboll. De älskar den.
 
Så kom Morris och alla mina teorier om lekbelöning blev ikullkastade. Morris gillar lek, visst. Han apporterar leksaken och har gärna dragkamp. Det är skoj, säger han. Men inget, INGET går upp mot godis och då helst Frolic. Det måste finnas cavalierknark i Frolic, han blir som besatt. Hela hans lilla hjärnkontor går igång, han gör allt han kan och lite till för att få en pytteliten bit av en frolicring. Jag skulle aldrig någonsin få samma resultat eller samma engagemang med leksaken. 
 
Det här är charmen med hundträning, tycker jag. Det finns inga regler för vad som är rätt och fel, så länge du och din hund har roligt tillsammans. Det går inte att generalisera och säga att "alla" hundar ska belönas med godis. Alla hundar är individer, framavlade för olika syfte och med olika beteenden. Det är upp till mig som förare att hitta ett sätt att träna som passar just mig och min hund. Och ett sätt att belöna, inte minst. För Morris är Frolic det bästa som finns, även om den serveras i en aldrig så liten smula. Då kör vi med det och struntar faktiskt i bollen eller den skojiga kongleksaken som matten köpt för dyra pengar. Med den i fickan löper jag fort risk att bli ett rundningsmärke.

Tidigare inlägg
RSS 2.0