Grattis i efterskott alla spelare!

Det är ingen ordning på den här uppfödaren. Igår fyllde min senaste labradorkull, spelkullen, två år och gick därmed in i vuxenlivet, även om säkert några av ägarna betvivlar det. Jag missade det helt men blev påmind av valpköparna, precis som vanligt. Så - grattis till alla! Hoppas att de blev ordentligt uppvaktade. Och kom ihåg att det fanns en tid då de såg ut så här...
 
 
 
 

Klar förbättring!

Vi hann inte mer än röntga ryggen på Idefix så såg man en tydlig förbättring. Nu använder han svansen bättre och skriker inte när han gör "nummer två". Skönt!
 
Doris håller inte bara matte igång utan även några av husets övriga djur. Hustomtehönan Gertrud får motion med Doris hack i häl, samma sak med katten Pysen. Fast jag tror faktiskt att pysslingen gillar henne. Morris har alltid haft en viss respekt för kisse och det har Doris också men hon är klart mer närgången än vad Morris någonsin vågat vara. Hon är en frisk fläkt, den lilla! Men vi är lite avundsjuka på ägarna till brorsorna som rapporterat sovmorgnar till halv åtta och liknande. Här går reveljen klockan sex! Idag gick vi ut och kissade och gick sedan tillbaka till sängen och efter en stunds bitande i mina fingrar somnade hon faktiskt om till halv åtta. Så kanske...
 
Vaddå då, får man inte jaga höna? Eller katt? Och inte kissa på grannens gräsmatta heller???
 
Tänkte jag skulle lägga in några bilder från vår resa till London också. Älskar verkligen den staden! Ja, hela landet om jag ska vara ärlig. Här kommer en liten bildkavalkad.
 
Notting Hill
 
Pubmat i strålande sol
 
På musikal, "Lejonkungen". Fantastisk upplevelse!
 
Covent Garden
 
Noel Coward Theatre. Här såg vi Daniel Radcliffe i "The Cripple of Inishmaan", en makalöst bra pjäs och en lika bra skådespelarinsats. För att inte tala om kaoset utanför sceningången efter föreställningen... Stina var en halvmeter ifrån en autograf, då vände han in igen. :(
 
Konstverk på Tate Modern. Ja, det är en kaja och en kråka med en pil igenom sig. Jag funderar nu febrilt på vad jag ska skapa av innehållet i min viltfrys...
 
Lite resultat också som jag alldeles har glömt att rapportera. Katarina och Jota har tävlat lägre klass spår och blivit godkända trots att de avstod några moment i lydnaden. Uppfödaren är som alltid stolt och glad över sina duktiga valpköpare.
 
 
 
 
 
 

Megaflopp

Hittar inget annat ord för att beskriva min parningsresa genom Finland. Efter att ha färdats hela dagen kom vi fram till en hane i urusel kondition. Det framstod ganska raskt att han inte alls kunde para, trots att ägaren minsann svarat på frågan att det inte var något som helst problem, han ville bara inte låta henne hjälpa till. Efter en kvart föreslog hon insemination men där backade jag, jag vill inte tillverka valpar på konstgjord väg när anledningen är oförmåga hos hanen. Att låta en hanhund förfalla så är skamligt, tycker jag, han är bara sju och ett halvt år men såg ut att vara minst det dubbla  - dålig kondition, misstänkt dålig rygg, uttrampade framtassar mm. Riktigt eländig och sorgligt att se! Att sedan lura en tikägare att åka för att para med en sådan hund är än mer skamligt, jag är så förbannad att jag inte ens skäms för att hänga ut dem här. Man beter sig inte på det viset. Skämmes!
 
Inte blir det bättre av att jag efteråt fått höra att jag inte är ensam. Har fått höra från säker källa om en med exakt samma upplevelse som jag, där man dessutom gått med på insemination utan resultat och där man sedan fått höra att ytterligare ett par tikar inseminerats utan att få valpar. Hur KAN man göra så??? Jag har funderat på varför och kommit fram till att det måste vara pengarna. Även om tikarna går tomma, får ju hanhundsägaren 140 Euro i språngavgift och behöver ju inte betala inseminationen heller. Jag är oändligt glad över att jag inte inseminerade och därmed sponsrade denna verksamhet ekonomiskt. Både hanhundsägare och uppfödare borde skämmas som beter sig så här. Arma hund också som utsätts för stressen när det är så uppenbart att han inte fixar det.
 
Positivt med resan var att lära känna lilla Raya. Vilken fantastisk liten hund hon är! Så cool i alla lägen. Inte den mest sociala labradoren kanske, hon är absolut inte rädd men har inget större behov av att hälsa på folk om hon inte måste. Hon har åkt hiss, bott på hotell, trampat omkring på storstadsgator (med Byskemått mätt), varit med om minst sagt udda parningsförsök och tagit allt med ett stoiskt lugn och en vänligt viftande svans. Maken till miljöstark hund får man leta efter och så otroligt lättsam att ha med sig, hon bara var där, lätt och följsam. Det hade inte märkts i flocken om hon blivit kvar, så bra smälte hon in. Men hemma var hon förstås saknad och det var en lycklig liten hund som kom hem till matte Ebba igen. Nu får vi ta nya tag i januari, då med en lite spänstigare gosse.
 
Raya i Haparanda på väg ut mot äventyret.
 
Raya i Lahti. En blomma bland blommor.
 
Lite om småttingarna också förstås. Alla har nu fördelats till sina ägare och jag kan ärligt säga att det blev precis så som jag hade tänkt mig när jag studerat besökare och valpar. Det är som om de presenterat sig för sina respektive familjer så frågan är egentligen vem som har valt vem. Det känns förstås otroligt bra i uppfödarhjärtat. De är ju ett helt sagolikt litet gäng som gått rakt in i hjärtat, fast det kommer nog att bli ganska skönt när de börjar flytta också. Plötsligt har de fått en massa energi som från ingenstans och kör så det ryker varje vakenpass. Morris är fortsatt skeptisk så jakt på Morris har utvecklats till en favoritlek hos de små. Men skäller han till åt dem så stannar de upp och tittar lite förvånat så något litet vett har de ändå.
 
Personligheterna börjar utvecklas allt mer nu också. Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) är kullens Skalman och påminner på så sätt en hel del om Morris. Han äter och sover som han ska, när sömnklockan ringer så knallar han in i deras canvashage och lägger sig prydligt på fällen. En liten mönstergosse. Sigge (H. E Dynamit-Dogglas) är matvraket som nästan äter tills han spricker (Hobbe har blivit omkörd när det gäller ätandet nu) och som jag funderar på att börja begränsa lite när det gäller tillgången på mat. Han gillar att bita i byxben och använder sin storlek när han brottas med syskonen. Mycket mat ger mer valp. ;) Hugo (H. E Dynamit-Dexter) är kullens busfrö. Mat och sömn är underskattat säger han och har inte riktigt tid för någotdera. Fast efter några påminnelser så äter han snällt och även ett ljus slocknar ju till sist. En liten tuffing som gjorde en attack mot förbluffad Idefix häromdagen. Och så Doris (H.E Dynamit-Doris), min ljuva lilla karamell som gärna leker lite för sig själv och inte tar initiativ till brottningsmatcher på samma sätt som sina större bröder men som minsann kan försvara sig om hon blir attackerad. En liten retsticka som tänker på figuren och hellre drar bröderna i svansen när de äter än äter själv. Fast ger man henne bara lite tid så klämmer hon allt i sig maten, hon också. Överlag tycker jag att de är duktiga på att äta, även om Hobbe och Sigge är i en klass för sig själva.
 
Doris hälsar också att ho planerar för ett liv som jakthund. Se bara här:
 
 
 

Raya hämtad

Vilken dag och än är den inte slut! Har åkt till Byske för att hämta hem liten Raya, vidare till Skellefteå för att ta progesteronprov eftersom Raya visat väldigt intresse för sin kastrerade kompis idag och så tillbaka till Luleå. Progesteronprovet var dock lågt så än är det inte dags, vi tar ett nytt på fredag. 
 
Raya är en cool tjej, hoppade in i min bil och svansade med mig på Skellefteås gator som om vi hängt ihop hela livet. Vänligt viftande inne på kliniken trots att hon aldrig varit där. En ful liten blandras lät illa och då morrade hon och gav onda ögat men med all rätt. Lite läskigt var det höj- och sänkbara bordet men då höll jag lite i henne, hon lade huvudet på min axel och bestämde att det var OK. Så fort hon var nere från bordet så satte hon igång att utforska deras hyllor, skrymslen och vrår. Jag upplever henne som cool och väldigt nyfiken, väldigt lättsam att ha runt sig och väldigt lyhörd. Väldigt lik sin mamma Visa faktiskt. Det syns på bilden här också, tagen i en tafflig vinkel så hon ser väldigt spindelbent ut. Ska försöka ta hjälp av Stina så att jag kan få till lite bättre bilder.
 
 
Här hemma blev hennes svarta släktingar överlyckliga över besöket och kastade sig över henne så då var hon lite liten ett tag men det är ju bara klokt. Sedan fick jag för mig att ta ett släktfoto och det gick ju himla bra...
 
 
Nu är det bara att invänta resan mot Finland. Ser så fram emot den här kombinationen, får med den in massor med bra dualhundar i stamtavlan. Vad sägs om farfar FinUch Upwards Goodwill Gunnar, med 2:a ökl jakt och 2:a elitklass lydnad, farfarsfar NordUCh mm Cassatas Fantom Ferdinand med 1:a ökl jakt, farfarsmor FinUch SUCh FinVCh FinJCh Upwards Amanda som i sin tur är efter multich Biggas Ynga, farmorsfar FinUCh Palabra's Keep On Movin' med 1:a nkl jakt m.fl? Det känns otroligt spännande, hoppas nu bara att resa och parning går bra också när det väl är dags.
 
Här hemma fick småttingarna komma ut på gräsmattan en stund idag när det var så himla varmt. Vi körde en liten picknick:
 
 
 
 
 

En händelserik helg

Vilken helg det har varit! Fyra resultat trillade in efter varandra, jag har sannerligen energiska valpköpare! Hela tre stycken Huset Elliotar var på utställning i söndags, när hände det senast? Vimsa fick excellent och blev BIR-veteran, Sudden fick Very good och det fick även Jota på sin debut i Härnösand. Det finns säkert massvis med uppfödare som inte är nöjda med Very good men dit hör inte jag. Jag gillar inte riktigt rasens exteriöra utveckling sedan det kopplade championatet försvann, jag tycker mig se en allt tydligare trend mot tyngre och grövre hundar. Är man då på den lilla sidan och kan få ett Very good så tycker jag att det är alldeles lysande. En rastypisk hund med en frisk och funktionell kropp och en hejdundrande arbetsvilja, det kan väl inte bli mycket bättre?
 
Linnéa och Chili var iväg och viltspårade igår. Det gick galant, de fick en etta i öppen klassen och behöver nu "bara" en till för det hägrande championatet. Målmedvetna, duktiga tjejer, de kommer att fixa titeln innan sommaren är slut. 
 
Här hemma var det en stor sensation på lördagen när ett litet öga plirade oseende emot oss från valplådan. Nu närmar sig en rolig - och jobbig - tid!
 
Hallå världen!
 
Maya har tagit stygnen idag och allt såg bra ut. Natten har varit minst sagt orolig, jag har kanske sovit tre timmar på sin höjd och Maya har varit väldigt flåsig så jag bad dem kolla henne också. Men allt verkade bra, de misstänkte lite orolig mage i kombination med ett juver som kanske varit lite spänt. Och det kan nog stämma, just nu ligger doften av hundprutt tung över valprummet. Alltid lika underbar - eller inte... :(
 
 

Hipp hurra!

Idag för nio år sedan föddes det ett gäng med både lakritstomtar och chokladpraliner i Bälinge, för övrigt min enda kull med annat än svart i. Stort grattis till alla i Godis-kullen idag, hoppas att de blir ordentligt firade. Här ett litet bildkollage från när de var riktigt små hemma i köket på Lavstigen.
 
 
 
 
 

Plötsligt händer det!

När vi gjorde om i köket fick hundarna en egen kökssoffa. Den har de envist ratat, den enda som använt den är Morris och då i syftet att försöka komma upp på den intilliggande köksbänken för att roffa åt sig något ätbart. Småhundarna har fortsatt att hoppa upp i den förbjudna kökssoffan för att titta ut, labbarna har fortsatt att kringla ihop sig i hundsängen eller, om den varit full, på golvet. Matten har försökt att visa dem att man får vara i soffan, jag har klappat på soffan oah belönat den som hoppat upp. Och de har pliktskyldigt legat där så länge jag varit i närheten för att därefter raskt hoppa ner. Tills nu. Plötsligt har det gått upp ett ljus - man FÅR vara i soffan!!!
 

Försenade gratulationer

Det skulle ha blivit ett grattisinlägg igår, det planerade jag redan i helgen. Det kom bara en förkylning med feber emellan och min snorfyllda hjärna tappade alldeles bort dagar och annat. Därför kommer det nu istället:
 
Stort GRATTIS till spelkullen med Loovis, Muffins, Vira, Dino och Loke som fyllde ett år igår! Tänk, så fort tiden går! Minns dem som ett rart litet knubbigt labbegäng på köksgolvet och så kommer det bilder på långbenta spolingar. ;o) Hoppas nu att alla hälsokontroller avlöper till belåtenhet för alla och att det blir ett nytt, roligt och friskt år för hela gänget.
 
Låg i soffan hela dagen igår och vad händer? Mer feber när kvällen kommer. Suck... :(

Ispromenad med nya mobilen

Tog som alltid med mobilen ut på förmiddagens promenad med hundarna. Min gamla Nokia har dock fått stryka på foten, jag har fallit för trycket och skaffat mig en android. Min nya följeslagare heter Samsung Galaxy III. En kulig sak, det måste medges. Men nu blir det också tydligt vem som är absolut minst teknisk i huset. Fick för mig att jag skulle filma pojkarna när de busade på isen men hur tusan gör man? Allt jag fick till var ett foto på en mindre road Melvin (ja, det tog lite tid innan det blev som jag hade tänkt mig).
 
Photo: Ta det där fotot då så att man kan få godbiten. Och nej matte, du lyckas inte få till filmkameran den här gången heller...
 
Väl hemkommen frågade jag Ludde om hur man gör, eftersom jag sett honom filma sina undulater. "Man gör bara så här" sa han och visade på sin mobil (modellen före min). "Hur vet du det?" frågade jag. "Jag prövade mig fram" svarar han. Det hade ju nu jag också gjort men utan resultat. Bara att inse, morsan är inte så haj på den mobila tekniken.
 
Med mobilen kom också möjligheten att spela Word Feud och Ruzzle som jag hört så mycket om. Och det var ju kul, en dag eller så... Eller nä, WF var faktiskt aldrig kul. Jag kämpar på med några matcher nu men saknar helt tålamodet. Så ni behöver inte skicka några inbjudningar, jag kommer lägga ner den verksamheten fortare än kvickt. Jag läser hellre en bok eller stickar en vante. :)
 
Visa är i slutet av höglöpet nu. Melvin är liiite mer på, vill gärna nosa och har faktiskt testat att kliva på (OK, morsan bjöd in honom ganska så rejält) en gång men studsade fort ner när matte hojtade. Jämfört med hur det var innan är det dock lugna gatan. Det som också är tydligt är att koncentrationen är en helt annan. Vi tränade lite stoppsignal under en promenad, han stannade direkt jag blåste och snodde samtidigt runt och satte sig. Allt gick i ett huj och allt fokus var på matte! Tidigare kunde han liksom spana runt, "vem kommer? varför stoppar hon mig", och satte sig långsamt. Inget mer spanande efter andra hundar på promenaderna heller, mer fokus på matte. Underbart! 
 
De små fläckiga gossarna bryr sig fortsatt inte ett dyft, ingen av dem. Ingen av killarna roar sig heller med att markera revir inomhus (de skulle bara våga...) utan allt är lugnt och stilla. Jag är ju av den åsikten att man som uppfödare/hanhundsägare inte ska härda ut med eländet utan flocken ska fungera. Allra helst ska man styra hormonerna genom avel, hanhundar ska inte behöva kastreras för att vara hanterbara utan de ska fungera normalt ändå, precis som mina fläckiga gossar gör. Hanar med för mycket hormoner ska inte gå i avel, jag är fullt och fast övertygad om att det finns en stor arftlig faktor. Att en ung hane är lite "på" och intresserad av brudar är en sak men läget ska stabilisera sig och matte ska alltid vara nummer ett. När arbetet inte fungerar och livet blir smått olidligt, som det varit hos oss under hösten, då är kastrering en lösning att ta till. Men det ska inte vara ett måste. Kanske borde vi alla uppfödare tänka lite på det, i synnerhet nu när hanvalpar av någon anledning är mindre attraktiva? I min värld ska det vara enklare att ha en hane än en tik, en tik har oundvikliga hormonsvängningar i samband med löp medan en hane är mer stabil.
 
Den lille fläckige älsklingen har roat sig med att testa gränser under ett par dagar, till mattens förtret. Varför komma när matte ropar om man har det roligt när man är lös? Och när matte då låter lite arg på rösten, nej då vill man verkligen inte komma! Så det har varit koppel på i ett par dagar och vid dagens släpp fungerade allt som en dans igen. För säkerhets skull hade matte med lite extra gott godis i fickan också, Morris är väldigt mutbar. Vi har också jobbat på med lite små lydnadsövningar i några dagar för att stärka förhållandet och det verkar ha gett resultat.
 
Så här såg han ut när han var billig:
 
Photo: Liten billig kille. Tur att han är söt... ;)
 
Mattes hjärtegryn, rakt in i hjärtat har han gått som alla andra av mina hundar. Jag vet uppfödare som omplacerar hundar hit och dit av olika skäl. För mig är det obegripligt! Vem kan titta in i den här gossens ögon och säga "jag vill inte ha dig mera"..?
 
 

Hipp hurra för T-kullen idag!

Idag hurrar vi så att det ekar för T-kullen som fyller hela elva år idag. Stort GRATTIS till Abbe, Buster, Wille och Tindra. Hoppas att de alla blir uppmärksammade, det är inte illa att vara labrador och fylla elva. En gång var de så här små och ekorrögda...
 
  
Tindra                                             Abbe

Labradorernas julbad

Åtta glada labbar och en liten fläckis (Morris) samlades på Älvdalens hundhälsa idag för att pröva på detta med att simma i bassäng. Och vilken höjdare det blev! Visserligen tyckte nog de flesta att rampen var lite läskig att gå på och visserligen var en och annan tveksam till detta med att simma i en bassäng med en kant runtom som man inte tog sig över fastän man försökte. Men jag tror nog att de alla var ganska nöjda med sin stund i vattnet.
Abbe, en 11-årig yngling (H. E Tur-Ture).
 
Hans kullbror Buster, SEVCh H. E TinTin.
 
Buster igen. Svårt att tro att de här spänstiga gossarna fyller elva om bara några dagar.
 
Jazza, (H. E Mynta Myradotter) fyller tio i april.
 
Brunbjörnen Zigge (H. E Dumle) i baljan. Zigge fyller nio i vår.
 
Varför i hela friden ska hon hålla mig så här, undrar en fundersam Zigge.
 
Tassa (SEVCh H. E Tau) och Ragnhild testar vibrationsplattan.
 
Dagens plask stod lilla Vira (H. E Vira) för. Tur för matte att det fanns regnrockar att ta på sig, och att hon kom ihåg att göra det. Det fanns det andra som missade...
 
Vira gillade verkligen att simma.
 
Dino (H. E Kasino) var också en simmarkung och tog sig an uppgiften med stor entusiasm.
 
Visa fick inte vara med på bild men njöt verkligen - av att träffa alla kompisarna, av att få bada och av att få ligga på vibrationsplattan efteråt. Matte lyckades med konststycket att bli totalt genomblöt, upptill eftersom det skvätte en del och nertill eftersom liten Morris med blöta tassar ideligen hoppade upp på mig. Det var det där med regnrocken... Morris slapp för övrigt simma (den här gången i alla fall) och var nog ganska nöjd med det. Han visade alla vilken baggis det var att knalla upp och ner för rampen, något som inte alla labbar fattade.
 
Tack till alla er som kom och var med och tack till Paula för att vi fick komma. Det var en kul erfarenhet som absolut gav mersmak, kanske slår vi till på ett simkort efter jul. Och kanske kan vi göra detta med julbad till en liten tradition?
 
 

Ledsamma nyheter

Fick ett sorgebud på morgonen, Elvis (H. E Rollo) har vandrat vidare över regnbågsbron. Elvis var ur min godiskull, den enda kull med annat än svart i (tillika den enda där Elliot inte finns med i stamtavlan), och var en underbart glad och trevlig kille som dessutom var riktigt trevlig att se på. Han hade ett fantastiskt liv hos sin matte Lis-Beth och Andreas och blev så småningom "storebror" till små tvåbeningar. Tyvärr fick han en skada på ryggen för ett par år sedan och det var den som nu gjorde att det inte gick längre. Våra tankar är idag hos Elvis familj som mist en älskad kompis.
 

Inga kulor i grenen

När det lackar mot jul har Melvin blivit av med sitt julpynt. Det gick fort och smidigt, vi åkte till veterinär Rösäter, besöket varade i totalt 1 1/2 timme och kostade blott 2200 kr. Gossen har ju aldrig varit sjuk, så matten hade dålig koll på vikten. Gossen själv hade dålig koll på kroppen igår och kunde inte för sitt liv begripa varför han placerats i tvättstugan iförd parabol. Lite groggy var han igår men idag är han sitt vanliga jag. Morgonrundan blev kortare än vanligt, -20 tyckte matte var i kallaste laget för en nyopererad hund och kortade ner den. Dumt, tyckte Melvin. Inte kan han begripa varför han ska gå kopplad heller, på sitt vanliga vis så "glömmer" han ideligen att matte är i andra ändan. Matte kommer att ha väääldigt långa armar när de här 14 dagarna är över.
 
Nästa problem är detta med rastningen. Kissa är inga bekymmer, möjligen skulle matte önska att den svarte prinsen gjorde lite större och färre pölar likt sin fläckige lillebror. Men det där stora... Det ska göras under en gran där ingen ser en, tycker Melvin. Men - hur blir man osynlig med en matte 150 cm bort!?!? Nöden har ingen lag, efter att ha stretat åt var sitt håll ett tag, fann sig gossen i sitt öde och satte sig en och en halv meter ut i skogen medan matte stod kvar på stigen. Seger för matte!
 
Sådana här gånger önskar man att hundarna var aningen mer koppelvana. Minns med fasa när vi var på O-ringen i Eksjö och Visa hårdnackat vägrade att uträtta behov i koppel. Kissade gjorde hon motvilligt men inget mer. Att släppa loss henne var otänkbart med husvagnar och orienterare precis överallt. Efter tre dagars envist vägrande från den lilla damens sida så kunde hon inte hålla emot längre utan det liksom pluppade ut där bak medan hon gick. Men sätta sig i koppel - aldrig!
 
Lämnade in urinprov på Visa också igår. Allt ser bra ut förutom lite kristaller, så för säkerhets skull vill de att jag röntgar henne och kollar att det inte är någon större kristall i urinblåsan. Det hoppas jag att det inte är, nu vill jag vara klar med veterinärbesöken för ett tag framöver. Men det känns bra att de är noga. Visa själv tycker att hon är friskare än frisk, härom kvällen attackerade hon en intet ont anande Melvin. Det brukar vara tvärtom, jag vet inte vad som flög i henne. Men kul att tanten är pigg. Min lilla pärla...

Hundjä...!

Nog är hon pigg, den svarta! Pratade med mamma i mobilen samtidigt som jag tog ut de egna hundarna i skogen på en eftermiddagspromenad. Var på väg hem längs vattnet när BÅDA de svarta plötsligt drar iväg som jehun och  -försvinner! Hann ropa ett par gånger innan Melvin kom tillbaka men Visa var borta. Såg att han kom nerifrån vattnet så jag anade ju att hon inte var långt borta men det tog en stund innan lilla tanten behagade återvända, väldigt nöjd med sig själv. Matten var inte lika nöjd... Ingen av dem var blöt så något bad var det inte fråga om. Det händer ju att det går en räv därnere, så jag funderar på om det kan ha varit det som fick dem att försvinna lika fort som en löning. Kan inte ens påminna mig när Visa stack så där, möjligtvis när hon var unghund, så något väldigt lockande var det. Ibland är de billiga!
 
Har investerat i en billig hundsäng idag, en biabäddskopia som är tänkt att vara till småhundarna inne i tv-rummet i hopp om att ingen av dem ska smyga upp i den nya soffan. Få se hur länge det dröjer innan Morris har satt klorna i den och grävt sönder sömmarna...

Färgfunderingar

Ägnar mig åt fortsatta funderingar, denna gång inomhus medan regnet smattrar på takfönstret. Tänk, vi är i mitten av november och vi har regn och plusgrader i Norrbotten! Detta, mina vänner är inte bra, tänk över vad ni kan bidra med för att minska klimatförändringen. Många bäckar små...
 
I alla fall. Jag har funderat lite runt detta med färger. Jag står inför ett intressant dilemma nu inför kommande valpkull (labrador). Hittills har jag haft en dominant svart tiklinje, min lilla Älvgårdstik undantagen men hon fick bara en kull. Vad jag än har parat med så har resultatet blivit svart, även i nästa generation. Nu ska jag då para en Visa-dotter vars pappa lämnar alla tre fäger och frågan är då vilka anlag hon kan tänkas ha fått med sig. Än mer intressant blir den frågan när jag dessutom just nu tittar på två gula hanar som möjliga kandidater (OBS, inget är dock klart än, inte på långa vägar). Vilka färger kommer i så fall att titta ut? Min skräck har alltid varit att föda upp blekt gula valpar, dvs utan pigment. Jag tycker att det är så fult och vill undvika det. Jag är ju huvudmänniska när det gäller hundar, ett fult uttryck stör mig och ett huvud som saknar pigment runt ögon, på nos etc, nej, det kan jag inte tycka om. Samtidigt förstås, i relation till mycket annat, är färgen kosmetika. Viktigast måste alltid vara en mentalt och fysiskt sund hund.
 
På senare tid har en "ny" färg dykt upp alltmer, kallad fox. Det har gått lite mode i detta, för några har denna färg blivit något att sträva efter och valpköpare väljer valp efter just färgen. För egen del tycker jag att foxfärgen är fruktansvärt ful, jag kommer aldrig att sträva efter den och skulle bli helt förtvivlad om en sådan valp dök upp i min valplåda. I min värld ska en gul labrador vara just gul och inte rävröd.
 
För er som är intresserade av detta med färger och hur de nedärvs, finns det intressanta färgscheman här. Då inser ni att detta med färger inte är så enkelt som man kan tro.

Den lille odågan...

... håller matte igång. Jag har valpköpare vars hundar smyger upp i sängen när matte/husse har somnat. Min lille skrutt smyger NER från sängen när matte har somnat, med avsikten att välta papperskorgen för att sedan demolera innehållet. Andra natten i rad nu. Dess bättre är han inte så ljudlös, papperskorgen välter med en duns och lättväckt matte vaknar. Jag försöker också vara arg men uppenbarligen lyckas jag sämre med det eftersom det hela tenderar att upprepa sig. Idag har därför taktiken varit att köra slut på liten kille. Jag har gått två långa rundor i skogen, totalt ungefär en mil, och hundarna har sprungit lösa. Det vore väl katten om han inte ska sova nu! Matte får jobba när mörkret faller på istället, det är fördelen med att vara sin egen. Rapport följer.
 
Tassas husse har hjälpt oss med köket och då har Tassa (SEVCh H. E Tau) också varit här lite grann och sällskapat. Idag följde hon med ut på den andra skogsrundan och efter den tog jag några bilder. 
 
De kan se alldeles väldigt kloka ut, de svarta, när de är på det humöret. Ingen kan väl tro att samma hund någon timme tidigare tassbadade i en rostfärgad pöl och kom tillbaka med rostbruna strumpor på alla fyra benen samt dito färgade dropplar över hela kroppen...
 
Så en bild på katten Pysen. Det är han som är den verklige chefen här, även om Idefix nog tror något helt annat. Men se där har han fel! 
 
 
På måndag har jag bokat tid för att operera bort Mayas analsäckar. Då ska jag också kolla upp Visa. Hon rör sig lite mysko baktill, inte alltid men ibland. I slutet på vissa rundor går hon liksom bredställt och konstigt där bak. Jag tycker också att hon skvätter mer än vanligt, som om hon skulle löpa ungefär (men det är långt borta). Samtidigt är hon piggare än på länge, skuttar och busar på promenaderna, så jag vet inte vad jag ska tro. Det bredställda kom samtidigt med kylan så jag kan inte låta bli att fundera över artroser och andra obehagligheter. Håll tummarna för alla mina fyrbeningar!
 
 

Duktiga Ebba och Raya - igen!

Har ju alldeles glömt bort att berätta om duktiga Ebba och Raya, som nu fixat sitt LP2 med tre raka första pris. I helgen fick de ihop 189 poäng (tror jag det var) och klassvinst. Det går som på räls för de där båda, jag är helt stum av beundran. Vilket team! Grattis till dig, Ebba, du är fantastiskt duktig. Önskar du var med i Huset Elliot-gruppen på Facebook och kunde läsa gratulationerna där också. Vi är många som tycker att ni är fantastiska.
 
 
 
 

Finaste Visan

Idag kl 8 var finaste Visan och jag hos veterinären. Visa var pigg som en mört och tyckte att detta med en liten utflykt på tu man hand var en kalasbra idé, även om det innebar att man fick avstå frukosten. Matten insåg att det nog inte var något livshotande tillstånd utan gissade än mer på vaginit. Ett prov och ett ultraljud bekräftade misstanken. Nu blir det antibiotika för den lilla tanten. Fick också höra att hon är fräsch, slank och fin. Matchvikten ligger på 31,5 kg (mankhöjden är 54,5 cm), det känns alldeles lagom. 
 
Det underbara med Visa är hennes trygga och positiva utstrålning. Hon älskar allt och alla, svansen viftar oavbrutet. Alla, utom en stackars fransk bulldogg (Visa är inte svag för plattnosade, snorklande hundar), hälsades välkomna in i väntrummet av en svansviftande labrador. När Visa skulle tempas höll veterinären ett stadig tag om svansroten men då viftade hon med den nedre halvan av svansen. Livet ÄR kul, hälsar Visa! Underbara lilla hund, jag hoppas att du finns vid min sida i många, många år till.
 
Matte är däremot inte lika positiv och svansviftande. När vi sitter där och väntar på receptet, Visa och jag, kommer det in ett par med en Jack Russell i snöret, en hane på stela ben och med upprätt svans (som inte viftar). Husse släpper genast fram honom till Visa med orden "ja, för de får väl hälsa"? Varför i hela friden skulle de få det? Och på ett sådant ställe dessutom! De vet inget om varför jag sitter där, jag vet inget om varför de kommer dit. Och om han nu uppenbarligen bestämt sig för att de ska hälsa, varför fråga då? Den buttra matten fräste fram ett "nej, i synnerhet inte här", varpå de surmulet dröp av. 
 
Måste berätta roliga nyheter från Norge också. Vimsans Argo (u. NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa) har gjort sin andra start i nbkl på jaktprov och tagit sitt andra första pris. Dessutom vann de hela provet! Än bättre blir prestationen av att Argos matte Maria är lika ny på det här med jaktträning som Argo. Stort GRATTIS till Maria och till stolt uppfödare Vigdis. Vill ni se bild på gossen kan ni läsa mer här: http://www.retrieverklubben.no/ringerike/index.cfm?id=382092&fb_source=message

Fint resultat och utflyttad son

Knappt hann Ebba och Rayas resultat ramla in förrän det var dags för ännu ett. Ragnhild och Tassa (H. E Tau) var i Älvsbyn och tävlade lydnad den gångna helgen. Det gick så bra att de fick ett första pris trots ett nollat moment (då förstår ju alla att resterande poäng måste ha varit höga!). Grattis, bra jobbat! Det är otroligt roligt att vara uppfödare när så här fina resultat kommer inramlande. Då känns baksidan, med sjuka hundar, bortgångna hundar eller tomma tikar, långt borta. Jag solar mig i glansen och bara njuter!
 
Annars är det tomt och konstigt här. Vicke har flyttat hemifrån nu, sista lasset gick i onsdags. Det kändes bra att följa med och se var han och flickvännen ska bo det närmaste halvåret eller så, det lugnade det oroliga mammahjärtat betydligt. Samtidigt är det vemodigt och lite konstigt att nu bara vara fyra i familjen här hemma. Han har ju både synts och märkts av, den gode sonen, nu känns det lite tyst. Men vi vänjer oss förstås vid det också. Blir saknaden för stor så tar det inte mer än runt tre timmar med bil till Umeå.
 
Har funderat en hel del på sistone över detta med uppfödning och val av ras. Ska jag fortsätta eller inte? Ibland känns det smått hopplöst, utvecklingen inom rasen går inte åt det håll jag önskar och jag hamnar alltmer i någon sorts ingenmansland. Samtidigt känns alternativet, att vara "vanlig" hundägare, inte heller lockande. Vi får se hur det blir. Konstaterade när jag spårade med Melvin senast att en hel del har hänt inom den exteriöra utvecklingen. Spårselen köptes till min första labbe, en hane som då ansågs ha en kraftig bröstkorg men kanske lite klen benstomme i övrigt, men som ändå sopade åt sig några CK:n under sin utställningskarriär. Melvin har jag inte ens ställt ut, han ser alltför tanig ut om man jämför med de hanar som nu äntrar ringarna. Ändå kan jag med nöd och näppe knäppa spårselen runt hans bröstkorg och att fästa flärpen i hållaren för densamma är inte att tänka på. Grövre bröstkorg men ändå upplevs han tunnare. Jo för all del, han har någon enstaka cm till i mankhöjd än gamle Elliot och är ju alltför hög, men ändå... 

Duktiga Ebba och Raya!

När den egna inspirationen lyser lite med sin frånvaro är det tur att man har duktiga valpköpare. Ebba och Raya (H. E Pi) gjorde sin jaktprovsdebut i Piteå igår och det med den äran. Resultatet blev ett första pris i nybörjarklass. Otroligt bra jobbat, stort GRATTIS till er! Den här säsongen har verkligen gått som smort, allt de tar sig för faller väl ut. Fantastiskt...
 
 
Dottern har varit lite sliten men samlade ihop sig och åkte på hemmaklubbens agilitytävlingar med avsikt att i alla fall vara funkis. Väl där blev hon taggad och startade i alla fall med Maysan. Det resulterade i två lopp med fem fel, en disk och ett nollat lopp med en tredje plats och förstås ingen pinne. Det verkar smått omöjligt att få den att trilla in! Nu är Maysan dessutom lite småseg innan löp, det gör väl inte saken bättre. Men kul ändå att de kom till start och nosade på den där pinnen.
 
Idefix har lyckats få till det igen. Han har varit lite knipig med ena ögat så vi har droppat med ögondroppar. Nu är han istället lite irriterad i det andra ögat, på med tratt och droppar även där. I fredags var han plötsligt halt på ena bakbenet, det som inte är opererat, så då blev det raskt metacam och vila i kombo med promenader i skritt. Det senare tycker han själv är helt onödigt och gör vad han kan för att härja på som vanligt. Det har gått åt en person till att punktmarkera honom i helgen. Ibland är han riktigt billig... Nåväl, det verkar gå åt rätt håll. Få se hur länge det dröjer innan han hittar på något annat galet, han kan verkligen få till det, den hunden.
 
Kisse har varit i slaggis och fick ha tratt och käka antibiotika i några dagar, han också. Det var han inte så glad över. Inte matte heller... Men nu är han frisläppt, såret läkte fint. Hoppas att han klarar sig undan fler bett nu. Igår var han för övrigt billig, han satt och käkade på en ekorre när Pigge och Ludde kom från fotbollen. Pigge ryckte ut och tog hand om resterna. Tydligen gillade inte magen ekorre för delar av måltiden kom upp på allrumsmattan. Äckeldjur!!!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0