Man blir glad...

... av de små spelarna, dvs Visas senaste kull. Igår var Fredrik med Luleås sötaste Muffins på besök och det var full rulle där med. Det vilar inga ledsamheter över det här lilla gänget, det är klart! Jag kan inte låta bli att fascineras över hundars sätt att hantera varandra och känna av vem som är mjukare och behöver stöttas och vem som är tuffare och behöver hutas åt. Med Vira, som är en lite mjukare hund, låg Visa så snällt på rygg och lät sig tuggas på. Muffins, tuffingen i gänget, fick istället höra morsan morra. Man får inte ta pinnar hur som helst, förklarade hon. Basta!

Fast vem kan egentligen morra på någon så här söt, dessutom väldigt lik mamma Visa i samma ålder.

Det som också gläder mig med dem är deras rörlighet och fart. De har en fin motorik för åldern och tar sig fram obehindrat i terrängen. De visar också på ett stort föremålsintresse av vad jag kan se. De blir förmodligen ingenting för utställningsringarna, som de flesta labbar härifrån numera, men desto roligare att jobba med när energin har kanaliserats åt rätt håll. För energi finns det gott om, vad det verkar!

Muffins är en flygande labrador

Puss på dig, husse!

Mina älsklingar, Morris och Visa. Morris busade friskt med Muffins och var så härligt trött efteråt. Underbart, tyckte matten!

I helgen väntar valpträff, ska bli kul att träffa delar av gänget igen. Lite träning och lite bus står på programmet.

Igår när vi kom från skogen med hundarna, Fredrik och jag, dök det upp en lös liten lurvig hund med matte från ingenstans. Naturligtvis kom vovven för att hälsa och naturligtvis var den enligt utsago snäll. Jag är så fruktansvärt less på alla dessa "snälla" hundar som alltid ska komma fram. Vem vet vad de bär på för smitta/ohyra? Och vad vet de om vad mina hundar bär på? I själva verket handlar det om ren olydnad från väldigt många, varje vecka har vi hundmöten som löser sig för att jag har kontroll och lydnad på mina hundar. Ska det vara så? Tänk om stor, glad och smutsig labradorkille skulle komma farande i tid och otid, skulle det vara trevligt? För mig är det inte en självklarhet att en hund ska få gå lös, det bygger på ett ömsesidigt förtroende och en hel del träning. Hund som inte lyder går heller inte lös, så enkelt är det.

Idag hände något betydligt otrevligare när hundarna och jag var på hemgång från vår lilla förmiddagsvända. Ut från en trädgård kommer plötsligt en stor leonbergertik farande, skällande och med svansen rätt upp. Kan säga att jag nog kvalade in i OS-laget i gång just då... Fort, fort gick vi för att ta oss därifrån, hundarna och jag! Min grundinställning numera är att skydda min flock till varje pris och jag kommer obönhörligt att sparka den hund som attackerar mina hundar. Men en leonberger, hur gör man då..? :/

Apropå gång så satte mina joggingskor igång att knarra något alldeles vansinnigt under gårdagens kvällsrunda. Det måste ha hörts över hela Bälinge att jag var i antågande! Jag har inte riktigt gillat dem så jag tog det som en anledning att köpa nya skor. Känns idiotiskt med joggingskor till någon med kvaddade benhinnor så nu köpte jag ett par kuliga gåskor med böjda sulor. De jag köpte ifjol med hårda bulor under sulorna är allt annat än sköna men de här var helt kalas. I alla fall första rundan... ;)

Underbart soligt och varmt har det varit idag, tonårssonen har klippt på häcken och jag har räfsat. Måste försöka få allt fint till studenten! Egentligen har jag gett maken och barnen ansvaret för trädgården men som vanligt litar jag bara på mig... Och så är det liiite kul att räfsa i början, det blir så fint. Nu har jag fått ihop två säckar så nu lämnar jag över till de andra. Så kul var det inte!

Morris har fått följa med till busshållplatsen för att sätta lillhussen på bussen till sta'n. Trodde att den fläckige skulle svimma vid åsynen av den stora bussen men det gick riktigt bra. Lite till så kanske både åksjukan och bilrädslan har lossnat. Fast han är en envis rackare, den lille!

Vårdiken tinar fram och är fyllda med diverse snusk. Jag är oändligt tacksam över att Visa faktiskt är lite fin i kanten och inte gärna smutsar ner sig i onödan. Annat var det med hennes salig mor! Melvin kan tänka sig ett litet bad men det är ingen livsnödvändighet för honom heller. Matten vill helst gå i skor och inte stövlar eller kängor så de flesta rundor går numera längs vägar. Lite enformigt, variationen härute är inte direkt stor. Målet är att vi ska ta oss in till sta'n och promenera lite oftare, nyttig miljöträning (och bilträning) för hundarna och omväxling för matten.

Lustigt, efter att ha läst undersökningen om hundars motionsvanor så funderar jag mer över hur mycket mina egna går. Igår var de nog ute i närmare 3 timmar totalt, idag är det lite sämre och vi har väl klarat av 1,5 än så länge. Vi ligger klart över det normala, med andra ord! ;o)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0