Upplopp!

Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
 
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
 
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
 
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
 
 
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
 
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane. 
 

Åter från Björkliden

Hela familjen och alla hundar har varit i Björkliden några dagar. Helt underbart, fantastisk natur och bra väder som en extra bonus. Tror att både hundarna och vi tyckte att det var en helt underbar semester. Gladast av alla hundar var nog Morris som visade upp en helt ny sida av sig själv. Från att vara den där hunden som inte riktigt gillar jogging- eller cykelturer och som, likt en liten Ferdinand, lullar på längst bak i ledet, var han nu full av energi, sprang omkring på fjället och var överallt och ingenstans. Familjen samlad i naturen är vad han vill ha!
 
Alla hundar samlade. De gick runt en mil varje dag, något kortare för Bus som vi turades om att gå hem med. Någon dag fick också Idefix och Maya en lite kortare sväng men mina tre knatade en mil eller mer per dag. Ändå var de inte så trötta som jag hade trott (hoppats?) när vi kom hem, efter några timmars sömn var de på g igen.
 
Maya och Idefix på fjället.
 
Hittade man ett vattenhål så gällde det att både dricka och blöta sig. Vi hade så klart vatten i flaska till dem också men speciellt Morris var plötsligt väldigt glad i att blöta sig till magen.
 
Visa tog sig ett bad i varenda fjällsjö vi passerade och i hennes värld innebär bad att man simmar, inte bara går i till magen.
 
Vi tog fikapaus och åt lunch på fjället. Och nej, mina hundar tigger inte!
 
En kväll hade vi ett rejält åskväder, då var det skönt att kura ihop sig inne i stugan. Men så frisk och klar luften blev efteråt, helt underbart!
 
Väl hemma igen så hade vi gemensam träning på måndagen med tema ringträning. Två tappra dök upp, Anita och Marie, och jag passade på att ta några bilder.
 
Lycklig och glad Vira, från min spelkull.
 
Zätam 8 1/2 år ung, ur min hockeykull.
 
Tränade lite lydnad på egen hand med Morris efteråt. Han har svårt för vänstersvängar, vill gärna sätta sig ner istället. Nu har jag bestämt mig för att träna bakdelskontroll, jag har aldrig gjort det förr med en hund men här känns det som om vi behöver det, i synnerhet om vi då ska försöka oss på rally också så småningom. Alltså kom badrumspallen fram igår, en sådan där Baby Björn som barnen stod på som små för att nå upp till handfatet. Jag körde med klicker och ganska raskt fattade han vad jag var ute efter. Han älskar ju att träna, den lille gossen (sanningen är att han är helt galen i Frolic, har aldrig varit med om något liknande), så när jag var klar satt han kvar bredvid pallen på gräsmattan i hopp om att jag skulle ändra mig. Han är inte dum, efter två korta omgångar hade han greppat att det vankades Frolic om man klev upp med framtassarna. Nästa steg blir nu att försöka få honom att flytta baktassarna. Kul med nya utmaningar och träningssätt! Ångrar att jag inte introducerat klicker innan, jag blir lätt lat och faller in i gamla hjulspår. Men klicker känns verkligen bra på de fläckiga, jag tycker att de söker lösningar och jobbar aktivt. Hädanefter ska vi köra mer sådant.
 
Har också insett att jag ska jobba mer med händerna i rallyn så vi tränar febrilt på detta att följa mina händer. Jag var ju som ett vandrande dubbeltecken i lydnaden en gång i tiden och har nogsamt jobbat bort allt sådant. Men i rallyn blir kontentan då att jag blir lite stel och klumpig. Senast vi tränade för instruktör menade hon att man kunde prata hela tiden med hunden för att få den att följa med. Det bär mig dock helt emot, jag känner att hunden förmodligen kommer att korka igen öronen om jag mal på ideligen. Att styra med händer känns mer rimligt så nu jobbar jag med mig själv för att komma på hur och i vilka lägen jag ska använda händer. Det kommer nog att se konstigt ut om jag någon gång kommer till start, dels är jag inte helt såld på rallyn än och dels ogillar jag koppel och har svårt att hantera det. Men Morris älskar verkligen rallyträningen så då får matte bita i och fundera ut hur hon ska hantera detta nya.
 
Doris har jag ju slarvat något alldeles väldigt med, mycket för att hon är så yvig och flamsig och jag inte riktigt har tålamodet. Jag föredrar ju lite mer sansade hundar, även om hon är en helt ljuvlig hund i alla annat. Men det är inte ofta alla fyra tassarna är i backen samtidigt, i alla fall inte när vi är ute på promenad eller träning. Nu försöker jag att klicka ögonkontakt och handtarget. Hon fattar fort men har inte riktigt koncentrationsförmågan, yrar iväg och nosar ibland eller prövar om det kanske kan fungera med ett läggande istället. Visa har börjat löpa och jag tror kanske att det närmar sig även för Doris, jag tycker att hon har blivit extra yrslig den senaste veckan. Förhoppningen är ju att hon ska landa lite efter ett löp till.
 
Roliga nyheter till sist. Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar (SM) går i Boden nästa helg och där deltar en hund från min uppfödning, nämligen Tjh (ptrh) Huset Elliots Jota med duktig matte Katarina. Då ska jag och Stina vara där och heja på, vore kul om någon annan Huset Elliotare gjorde oss sällskap. Inte var dag vi har SM på hemmaplan med en deltagare från släkten!
 
 
 
 

En olycka kommer sällan ensam...

I söndags morse myste jag och Doris i sängen, som vi alltid gör innan vi masar oss upp. Plötsligt kommer den lilla damen på att hon ska stretcha lite och kastar fram båda frambenen. En klo träffar mig - rakt i ögat! Kan säga att det var allt annat än skönt. Trodde ändå att det inte var så farligt men när eftermiddagen kom hade jag duktigt ont och kände stor tacksamhet till sonen, som skickade sms till sin bäste väns förälder som är ögonläkare. Salva fixades och nu känns det bättre om än inte bra. Avvaktar morgondagen också, är jag inte markant bättre då så blir det läkarbesök. 
 
Igår var jag tvungen att jobba lite. Tyckte synd om mig själv och tog en godisbit. Kände nästan direkt något hårt i denna och trodde att det var någon detalj från en maskin i tillverkningen eller liknande. Men det var min tand. Jag fick rotfylla en tand för några år sedan och nu lossnade kronan så fiffigt. Så nu samlar jag mod (och pengar) för att ringa tandläkaren. Idag övervägde jag att stanna kvar i sängen helt och hållet, tänkte att det var billigast så. Men hittils verkar jag ha klarat mig, peppar, peppar.
 
Imorgon börjar barnen skolan igen. Sonen ska då möta sin sjätte klasslärare på lika många år. Man vill helst bara gråta åt eländet. Extra sorgligt är det hur kommunen och skolledningen hanterar problematiken och hur man för några år sedan sade upp behöriga, kompetenta och kunniga lärare för att nu istället anställa de som inte ens har examen. Nu har vi bara ett halvår kvar i skolan men vi bävar lite inför hur det ska gå. Kommer han att få de kunskaper han behöver för högstadiet?
 
Glada nyheter är i alla fall att Raya har börjat löpa. På måndag åker jag och hämtar henne och styr kosan direkt mot kliniken i Skellefteå för ett progesteronprov. Räknar med att åka till Finland på tisdag eller onsdag. Håll nu tummarna för att mitt öga är helt återställt till dess, det är ju bra om jag kan se vägen ordentligt när jag ska köra... ;o)

Klar förbättring!

Vi hann inte mer än röntga ryggen på Idefix så såg man en tydlig förbättring. Nu använder han svansen bättre och skriker inte när han gör "nummer två". Skönt!
 
Doris håller inte bara matte igång utan även några av husets övriga djur. Hustomtehönan Gertrud får motion med Doris hack i häl, samma sak med katten Pysen. Fast jag tror faktiskt att pysslingen gillar henne. Morris har alltid haft en viss respekt för kisse och det har Doris också men hon är klart mer närgången än vad Morris någonsin vågat vara. Hon är en frisk fläkt, den lilla! Men vi är lite avundsjuka på ägarna till brorsorna som rapporterat sovmorgnar till halv åtta och liknande. Här går reveljen klockan sex! Idag gick vi ut och kissade och gick sedan tillbaka till sängen och efter en stunds bitande i mina fingrar somnade hon faktiskt om till halv åtta. Så kanske...
 
Vaddå då, får man inte jaga höna? Eller katt? Och inte kissa på grannens gräsmatta heller???
 
Tänkte jag skulle lägga in några bilder från vår resa till London också. Älskar verkligen den staden! Ja, hela landet om jag ska vara ärlig. Här kommer en liten bildkavalkad.
 
Notting Hill
 
Pubmat i strålande sol
 
På musikal, "Lejonkungen". Fantastisk upplevelse!
 
Covent Garden
 
Noel Coward Theatre. Här såg vi Daniel Radcliffe i "The Cripple of Inishmaan", en makalöst bra pjäs och en lika bra skådespelarinsats. För att inte tala om kaoset utanför sceningången efter föreställningen... Stina var en halvmeter ifrån en autograf, då vände han in igen. :(
 
Konstverk på Tate Modern. Ja, det är en kaja och en kråka med en pil igenom sig. Jag funderar nu febrilt på vad jag ska skapa av innehållet i min viltfrys...
 
Lite resultat också som jag alldeles har glömt att rapportera. Katarina och Jota har tävlat lägre klass spår och blivit godkända trots att de avstod några moment i lydnaden. Uppfödaren är som alltid stolt och glad över sina duktiga valpköpare.
 
 
 
 
 
 

Hjälp min dotter till final

Min dotter, Stina 17 år, drömmer om att bli kock och går nu på restaurangprogrammet. Hon har skickat in ett fantastiskt gott recept till en baktävling och behöver nu samla "gillanden" för att kvalificera sig till finalen. Jag skulle bli jätteglad om ni som läser detta vill gå in på den bifogade länken och trycka på "gilla". Baka gärna kakan också, den är fantastiskt god med sin smak av lakrits och citron i precis lagom fördelning. 
 
http://www.kladdkakan.se/lakritskladdkaka-med-citronkram/
 
Trevlig helg!

Franska sjukan

Vi har varit hemma några dagar nu, det har bara inte funnits tid att blogga. Paris var svalt och inte alls så grönt som jag bedyrade när vi bokade resan någon gång i september. Våren är sen överallt, Stina och jag har sett mer vår när vi varit i England en halv månad tidigare än vad vi gjorde nu. Men Paris är en vacker och romantisk stad. Man klarar sig bra med engelska men vi ville lufta skolfranskan, med varierad framgång. Nåväl, nu vet vi vad fläsklägg med linser heter på franska. Den käre maken hade ingen bra första dag i Paris. På eftermiddagen skulle vi gå på ett känt café (tror aldrig att jag fikat för så mycket tidigare, bakelsen kostade över nio euro; vi intalade oss att det var "once in a lifetime"). Man fick köa utanför för att komma in och när vi äntligen är först i ledet kommer ett ungt par och bara seglar förbi. "Man får köa för att komma in här" meddelar maken på sin skolfranska. "Vi vet" sa de och seglade förbi. Efteråt insåg vi att de nog var lite vip, när vi kom in så satt de redan vid ett bord. Medan man köade kunde man njuta av skyltfönstret.
 
Stackars P misslyckades ånyo lite med beställningen, det är hans sockerkaksliknande bakverk som syns i bakgrunden. Visserligen en väldigt god citronkaka, bedyrade han, men till de pengarna...
 
 
Självklart såg vi också lite av det där man "måste" se - Triumfbågen, Eiffeltornet, Notre dame, Montmartre osv. Sista dagen var vi på Montmartre och då behagade också solen och värmen komma. Stackars P hade frusit i flera dagar och var lite småhängig så han njöt nog inte lika mycket som vi andra.
 
 
 
 
 
Som hönsägare blir man glad över sådant här:
 
 
Hundar i Paris då? Jo, vi såg en hel del faktiskt. Småhundar som promenerade (eller bars) lite chict av sin ägare och som fick följa med in i affärerna utan minsta tvekan. Alla små blandraser som låg inbäddade i filtar tillsammans med sina hemlösa ägare, som såg ut att ha det bra men företeelsen som sådan (tror aldrig jag har sett så många hemlösa) gav en lite fadd smak i munnen. Ett par hyggliga labbar, ett par mallar försedda med munkorg, os'ker blick och en machohusse som ryckte i kopplet. Många gick lösa på trottoarerna och följde sin ägare utan bekymmer. Vi försökte se framför oss hur våra fläckiga hade gått där lösa med oss men nej... ;o)
 
Väl hemma igen så har vädret varit underbart och bjudit på härliga promenader i strålande solsken. Norrbotten när det är som allra, allra bäst.
 
 
Igår hände något märkligt. Vi har känt oss otroligt pigga men igår morse vaknade Ludde med feber och ont i magen. Jag var ute med hundarna på isen på förmiddagen, tänkte ta en ny och längre sväng ett par timmar senare men pang, så var jag däckad i hyfsat hög feber (som vuxen är man nära döden när det pinnar upp mot 39, i alla fall är jag det) och nu i morse tittade Stina ut ur sitt rum med hög feber. Vi funderar på om det är P:s franska sjuka som följt med oss hem, framtiden lär utvisa. Tills vidare får vi njuta av det fina vädret genom fönstret, inte riktigt vad vi hade planerat och ett snopet slut på påsklovsveckan.

Borta!

Lika fort som snuvan kom, lika fort försvann den. Två dagars intensivt nysande, en dag med lite mindre "snufsande" och sedan - borta! Pigga som mörtar är de, de kan inte fatta varför matten inte vill gå ut med dem annat än korta, korta svängar på gatan eller i skogen. Hallå, matte!?!? Till och med Visa far fram som en liten gummiboll när vi är ute, långt under hennes normala värdighet. Igår prövade vi att gå ett varv runt byn och det gick finemang så idag ska vi gå lite längre. Matten är en försiktig general när det gäller infektioner i luftvägarna. 
 
Den lille killens magelände höll i sig i tre dagar. Hur svälter man en cavalier utan att bli galen eller döv själv? Den som har ett bra svar på den frågan kan höra av sig till mig. Jag prövade att ge honom risavkok när magen inte höll för RC Intestinal. Han gick fram, nosade, sa "nej tack" och backade. Samma sak med löskokt grötris. Först med pyttelite köttfärs gick det ned men då protesterade magen. Till sist fick jag vara benhård, när labbarna fick torrfoder fick han två canikur i bitar i sin skål. Hunger och snålhet gjorde att han åt men sedan var det en del protester. "Hallå, hungrig" hördes från köket och matdansen tog vid så snart matte närmade sig. Sådana gånger älskar jag mina labbar högt och innerligt. De tackar inte nej till mat men river heller inte huset om de måste svälta. Det matte gör och säger, det gäller liksom. Nåväl, igår var det jag som styrde när vi behövde gå ut istället för tvärtom så nu verkar magen hålla, tack och lov. Men efter tre nätter i rad med dålig nattsömn (vem kan somna om när man har varit ute och vankat i minusgrader? inte jag, inte direkt i alla fall) är jag lite sliten. Det var oändligt skönt att få sova i natt.
 
Store sonen är hemma den här helgen också och det är vanvettigt mysigt. Anledningen är inte mammalängtan utan basketmatcher, han ska spela med sitt nya lag (Umeå div 2) mot Höken och sitt gamla lag GBBK på lördag och söndag. Ikväll blir det också basket, hela familjen ska heja på LF i den sista grundspelsomgången. Basket ÄR kul!!!
 
Igår var vännen Maria här på fika och småprat. Hon är gullig och hjälper mig ta hand om hus och husdjur de dagar vi är i Paris över påsk. Tack snälla rara du om du läser detta, om du visste hur jag uppskattar din hjälp! 
 
Valet av hane till Maya är nu klart. Nu hoppas vi på att löpet tajmar och inte kolliderar med vår lilla resa. Tilltänkt hane är FinUCh NUCh Panda's Dynamite Dodge, en finsk blenheimhane med hjärta ua e sex år och MR-skannad A. Mer information kommer på hemsidan när vi vet att parningen gått vägen. Är du intresserad av valp är du välkommen att höra av dig. Du som är intresserad av en hund att vara aktiv med och gärna meritera har som vanligt företräde. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.
 
När detta nu är klart är det dags att ta nya tag med valet av hane till Raya. Den nöten känns inte helt enkel att knäcka. Jag kan i alla fall meddela att tanken är att hitta en hane med gamla gedigna dp-linjer, ingen av jakttyp eller mixad gosse. Så går i alla fall mina tankegångar just nu. Fortsättning följer.

Trendsetter

Jäpp, det är jag! Här sitter jag och svamlar om att jag ska bli hur frisk som helst när barnen har flugit ut och så var det jag, JAG, som var först med förkylningen. Nu är nämligen resten av familjen däckad! Hur jag lyckats förvärva förkylningen är för mig en gåta eftersom jag jobbar hemma framför datorn och sällan träffar någon annat än möjligen när jag är och handlar eller folk jag möter under hundrundorna. Men datorn var lite skum förra helgen och maken fick installera om antivirusprogrammet. Kanske fick vi en släng av samma virus, burken och jag..? ;o)
 
När dottern däckade igår var det bara för mamman att samla ihop alla fem hundarna, packa in sig och hostan i en massa kläder och bege sig ner på isen i kvällsmörkret. Där släpptes alla jyckar lösa och så gick vi en runda. Och nej, den lille trefärgade kom inte när matte ropade utan höll sig på behörigt avstånd. Suck... Men väl inne var matte FÖRBANNAD och berättade för den lille killen vilken skithund han faktiskt är. Sedan tränade vi inkallning i hallen och gossen fick massvis med beröm när han kom. Idag var det ny ispromenad med alla fem, matte var lite crazy och släppte den lille skithunden och det gick hur bra som helst. Jag kallade in och kopplade, belönade med godis och mys samt släppte igen och det fungerade precis varje gång. Hoppas den trenden håller i sig nu.
 
Mötte en god vän som gick över isen från andra hållet med sina hundar och så träffades vi på mitten och lät hundarna busa. Hon har bl.a. en sjuårig kastrerad hane, Melvin var lite osäker i början men fort gick det över och de hade hur kul som helst. Han har mestadels haft dåliga erfarenheter av andra gossar, förutom våra småkillar då, så han har gärna blåst upp sig lite. Men de här båda jagade varandra och hade dragkamp och var nog lika barnsliga båda två. En kille helt i Melvins smak! Tyvärr var ju Idefix tvungen att ge sig in mitt i smeten och leka lite polis, med den påföljd att han nog fick en knuff eller trampade lite snett för nu ikväll är han lite stel på det opererade bakbenet. Det får bli smärtstillande och vila i några dagar för farbror.
 
Mitt enda aber med ispromenaderna är och förblir snöätandet. Maya är närmast manisk, hon är helt i sin egen lilla värld och bara äter snö. Vore det bara hon, skulle jag tro att hon hade diabetes och åka iväg och kolla upp henne. Men Morris är inte långt efter och hade jag inte haft med en leksak som Melvin kan ha i munnen, skulle han också äta snö konstant. I skogen har de fullt upp med att leta pinnar, kottar, skit... men på isen finns inte så mycket sådant så då äter man tydligen snö. Otroligt irriterande.
 
Har maskat av alla hundar i veckan, tyckte att ett par av de små var välan tunna trots att vi ökat mängden mat. Vad gör de då idag? Jo, de käkar något på snön som jag gissar kan ha varit rävskit (men jag hoppas innerligt att det var något annat som pimplarna lämnat efter sig, typ fryst daggmask...). Ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.

Från oss alla till er alla...

...en önskan om en riktigt GOD JUL!
 
 
Passade på att fota hundarna efter förmiddagens snöpulsarpromenad, tillsammans med den underbara tomte jag fått av vännen Britt-Marie (hon har gjort den själv). Jag är ingen mästerfotograf men ni ska veta att jag jobbade på för att få Visa att se glad ut. Ju mer jag tjoar, destom olyckligare blir hon. Hon är som sin matte, hon vill inte vara med på bild... Melvin ser däremot alltid positiv ut med öronen framåt, precis som han är. Jag är väldigt nöjd med kastreringen, han verkar ha fått en annan harmoni i kroppen och det behövde både han och jag. Det kan bli för mycket av hormoner, helt klart. Någon brist på energi lider han inte men han kan tygla den lite bättre och har inte samma behov av att hålla koll på alla byns övriga hundar under våra promenader.
 
I djupsnön göms både sorkar och tallkottar. Det innebar att även Idefix fick springa lös. På några ställen fick vi pulsa upp en helt egen stig men det bekom inte honom, han plöjer fram likt en torped. Gossen fyller åtta om lite drygt en vecka men verkar inte ha några som helst planer på att slå av på takten. Man måste imponeras av hans styrka och ork! Den enda som var lite skeptisk till att kasta sig ut på obanad mark var Morris, han har inte riktigt insett tjusningen av att försvinna i lössnö.
 
Nu ska jag göra klart årets sista jobb, både för egen och för tomtens räkning. Sedan återstår för oss att fira jul tillsammans med släkten. Tack till er som hjälper oss, ni vet vilka ni är och ni vet hur mycket jag uppskattar er hjälp.

Fler bilder

Om någon vill se fler bilder så finns det ett helt gäng på Facebook hos Älvdalens hundhälsa. Lite kul att få bilder på det samlade folket också, jag fotade ju mest hundar. ;o)
 
Lite skit här just nu. Har haft huvudvärk en längre tid och insett att bihålorna spökat men trodde i min enfald att kroppen kunde läka ut det på egen hand om jag bara sprejade näsan. Det kunde inte kroppen... I söndags trodde jag att huvudet skulle sprängas, det var så ont att källan till smärtan inte gick att lokalisera. Så det blev läkarbesök igår. Nu har jag fått både antibiotika och rinexin och det känns redan bättre. Däremot har jag en tand som bråkar lite också, förhoppningsvis är det bihålorna som ligger bakom, annars måste jag till tandläkaren. Och hur mycket jag än gillar min tandläkare privat, vill jag ogärna uppsöka henne å yrkets vägnar. Jag har panisk skräck för tandläkare, så där att det nästan varit lite jobbigt. Men tandvärk är inte heller kul... Håll tummarna för att det lägger sig!
 
Aktivitetsnivån här har varit låg de senaste dagarna tack vare mattens ohälsa. Att dessutom alla Melvins promenader sker i koppel gör att han är tämligen odräglig att ta med sig ut nu. Kan säga att han är billig nästan varje runda. Hoppas innerligt att stressnivån sjunker när han får börja vara lös igen, det var ju själva tanken med hela ingreppet. Det och att vi ska få det lite lugnare vid flickornas framtida löp.
 
Vi har ju ny soffa i tv-rummet. Där är inga hundar välkomna, det var de inte i den gamla heller. Men i morse hittade dottern en liten labbeboll i soffan. Det var Visa som hade smugit sig dit när övriga huset sov. Jodå, den får godkänt, hälsar hon. Matte suckar och konstaterar att damen börjar ta sig friheter nu när hon uppnått veteranålder. Hon är ju så försynt i sin uppenbarelse att det är svårt att bli arg på henne också. Min prinsessa!

Kennelaktivitet

Håller på att kolla upp möjligheterna för en liten kennelaktivitet i form av hundsim, Ska försöka boka två timmar och så hör jag av mig med mail och info, så blir det anmälan enligt principen "först till kvarn". Kostnaden bör bli rimlig, 125-200 kr/hund. Har ni inte fått ett mail om detta så hör av er, jag försökte skicka ut till alla i närområdet men kan ha missat någon, det är lätt gjort.
 
Utgiftskontot för veterinärvård slår nog alla rekord i år. Idag har jag varit med Idefix till Ingemar i Öjebyn, fortfarande för ögonen. Äntligen fick jag en diagnos som känns rimlig, efter att ha behandlat för diverse sår på hornhinnan och ögoninflammationer som först kändes rimliga men där jag till slut kände en ökande misstro. Gossen har en inflammation i ögonlocken så nu gäller cortison och antibiotika. Det blir en ganska lång behandling men sedan hoppas vi att gossen ska slippa besvären och få vara pigg. Fast de där stora ögonen är inte optimala för en hund som far fram som ett jehu i skog och mark. Vi har mest hållit oss på vägarna på sistone, just för att vara lite rädda om ögonen.
 
Sorgligt är att Ingemar ska gå i pension, även om det så klart är välförtjänt. Men han är en klippa när det gäller hundögon!
 
Planen för dagen var annars spårträning men den frös inne, det tog lite för mycket tid att åka till Öjebyn tur och retur. Det har ju som sagt varit alldeles för mycket tid och pengar till sådant men jag hoppas att det vänder nu. Har tagit ut blod och klöv och satsar på morgondagen, det ska ju bli plusgrader enligt rapporterna så det passar ju bra då. 
 
Pillrar på med tapetsering av utflyttade sonens gamla rum, det går långsamt framåt. Rummet blir vitt nu, som kontrast till det mörka som varit där innan, med en fondvägg. Jag är mäkta stolt över att ha fått till mönsteranpassningen så bra, inte en skarv syns. Däremot är ju något annat galet men det märker förmodligen ingen utom möjligen Smilla och Zätas matte Marie. ;o)
 
 
 
Har ju ett lite osocialt jobb och brukar se Facebook som min "fikarast". Men jag börjar bli småless, det är ett sådant himla gnällande. Jag är så hjärtligt less på att läsa gnäll om jobb, om lön, om arbetstider osv. Är vi svenskar sådana, gnälliga och bittra? Sorgligt. Dottern har ju kronisk sjukdom som påverkar hennes liv en hel del, med ständig medicinering och konsekvenser som att man inte får åka på solsemester mer, inte kan äta viss mat, ibland får värk och inte kan göra vissa saker, måste ta prover varje månad och utstå diverse mindre trevliga undersökningar osv. Men aldrig att hon gnäller! Hon anpassar sig och gör det bästa av läget och för det är hon min stora idol. Fler skulle vara som hon, gnäll och bitterhet gör inte livet bättre och gräset måste inte alls vara grönare någon annanstans. Jag hörde Richard Fuchs säga en gång att "vi människor skulle vara lite mer som labradorer, då skulle vi må så mycket bättre och leva längre". Det tror jag på. Livet på en pinne, eller kanske med en pinne...
 
 

Hipp hipp HURRA!!!!

Idag fyller världens bästa Vi-kull hela åtta år och blir därmed veteraner - fast det sistnämnda vet de inte om. ;o) Stort GRATTIS till Vimsa, Meja, Fiona, Vissla, Vizka, Othello, Bamse och sist men absolut inte minst - min egen lilla pärla Visa. Hoppas att ni alla blir uppmärksammade och firade idag. Här ska matten ratta bilen mot Djurmagasinet och köpa något festligt till alla husets hundar. Men först en långpromenad på frusen skogsmark - underbart!
 
Maken klev upp 5.30 för att bege sig med tidigt flyg mot huvudstaden. Själv fick jag sova en timme längre men inte hjälpte det... Morgnar har aldrig varit min tid på dagen, klockan hinner bli runt tio innan vi kommer ut på promenad, doggarna och jag (jodå, de har fått gå ut och kissa innan dess). När jag hade min första labbe och mitt första jobb (i grannkommunen Boden), klev jag upp 04.45 för att hinna gå i minst en timme med hunden innan jag åkte till jobbet. P var fortfarande student då, hade oftast korta dagar och kom alltid hem på lunchen, men jag ville att vovven skulle ha fått en ordentlig sväng innan jag åkte. Såg till att vara på jobbet kl 7 för att kunna flexa ut tidigt. Ja, jösses! Förstår fortfarande inte hur jag bar mig åt, i synnerhet som jag också begåvats med ett tämligen uselt morgonhumör. Men vad gör man inte för sina barn och sina hundar?
 
Apropå barn så måste jag säga att jag är galet stolt över mina. Världens bästa ungar, det har jag! Äldsten är ju nu utflugen och pluggar teknisk fysik i Umeå, mamman har inte riktigt vant sig vid att han har flyttat än utan längtar fortfarande efter att han ska komma hem. Och så dottern då, som kämpar på trots en hel del motgångar i livet. Tycker hon är fantastisk, nu läser hon på egen hand in NV-programmets matte (restaurangprogrammets matte tyckte hon var alltför lätt) och har utan en enda föreläsning skrivit betyg C (=VG, tygligen) på första provet. Vilken tjej! I helgen gjorde hon Fars Dags-middag, kolla bara desserten!
 
 
Och så då minstingen, denna underbara unge. Så mycket klurigheter och idéer det barnet har! Och klockrena kommentarer. Hans senaste är att han ska adoptera barn när han blir stor, allt för att slippa ha en tjej (de är fortfarande pest) men ändå bli pappa. Elva stycken ska det vara (då får han ett eget fotbollslag) och allihop ska heta L junior. Men så kommer det knepiga, de ska alla komma från Azerbadzjan! Varför just därifrån har jag  inte lyckats klura ut, kanske är det bara för att det är roligt att säga...
 
Nu - långpromenad! Ska njuta av att slippa torka 20 blöta tassar efteråt...

Dyskoppeli?

Inser att mina fläckiga lider av en funktionsnedsättning, dyskoppeli. De är totalt obildbara när det gäller att gå i koppel! Att gå fot på träningsplan går hur bra som helst, det är i vardagen som handikappet blir uppenbart. Dessutom är de alla tre drabbade men det är kanske inte så konstigt, de är ju släkt. För det kan väl inte vara rasen??? ;o)
 
Idag har jag haft ett arbetsmiljöproblem här hemma. Jag har tidvis jobbat omgiven av lukten av hundprutt. Vem av de tre sovande fläckiga som varit boven har jag inte lyckats räkna ut, de har verkat väldigt förnöjda alla tre. Matten har däremot inte varit helt nöjd, det finns betydligt trevligare dofter att omge sig med.
 
Starten på dagen idag var obetalbar. Dottern har kallelse till neurologisk undersökning på måndag, jag skulle ringa för att försöka ändra tiden. Telefontid kl 7-9 och 12.50-14 angav kallelsen. Jag ringde någon minut efter åtta, bara för att mötas av meddelandet att telefontiden var slut och att jag var välkommen igen kl 12.50. "De har missat att ställa om till vintertid", tänkte jag och surfade in på sjukhusets hemsida för att få numret till växeln. Då utspelas ett vidunderligt samtal:
- "Vem söker du?", undrar hon i växeln.
Jag meddelar vilken avdelning jag vill komma till.
- "Telefonen är stängd", meddelar växeltanten.
- "Jo, jag vet det men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa dem fram till kl 9".
- "De har slut tider, då stänger de telefonen", förklarar tanten.
- "Men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa", kontrar jag.
- "De har inga fler tider, du får ringa igen i morgon", säger tanten.
- "Men jag vill inte ha en tid, jag vill ställa en fråga", förklarar jag.
- "Då får du ringa igen i morgon, idag har de slut tider", säger tanten.
- "Men det är väl jättekonstigt att man inte ska kunna ringa och ställa frågor under telefontiden", tycker jag.
- "Det får du säga till dem när du ringer dem", säger tanten.
- "Men jag KAN ju inte ringa dem!!!", säger jag (nu med något höjd röst).
- "Du får ringa dem igen i morgon och påtala detta", säger tanten.
- "Men vad gör jag om de har slut på tider imorgon", undrar jag. "Då kan jag ju inte ställa frågan i morgon heller?"
- "Det får du fråga när du ringer dem", säger tanten. 
 
Och någonstans där inser jag att vi inte kommer längre utan jag förlorar mitt redan ganska så korta tålamod och slänger på luren. Men det gick minsann att ringa dem vid 13-snåret och lösa problemet, jag behövde inte vänta till i morgon. 
 
Efter denna inledning satte jag mig vid datorn för att jobba, bara för att inse att jag inget internet har. Och när jag ska ringa ett samtal inser jag att jag ingen telefon har heller. Ring ring till maken som menar att det nog har med bytet av operatör att göra, "men du har ju ditt mobila bredband". Lyckas hitta det i kaoset på skrivbordet men det vill inte låta sig anslutas. Ringer Telia som minsann har 21 minuters telefonkö. De ringer upp men kan inget göra åt mitt döda mobila bredband, jag behöver nytt kontantkort. Får en snilleblixt och ringer supporten för fast telefon för att kolla hur lång tid bytet kommer att ta, om det är idé att åka in och köpa nytt kort. Killen meddelar glatt att övergången blev klar I TISDAGS!!! Alltså är inte det orsaken. Han hjälper mig att starta om Thomson, en mysko makapär som står här bredvid mig och blinkar. Och si, plötsligt fungerar allt igen! Ja, inte den bärbara telefonen häruppe, den har visat sig vara knäpp även efter omstarten (så om ni ringer och jag glömmer mig och svarar i den, kommer ni höra mig hojta hallå, hallå men jag hör inte er). Efter all denna kalabalik var det dags att ta ut hundar, sedan var det lunch och jag hade ännu inte jobbat en rad. Underbart...
 
Under eftermiddagspromenaden gick jag och funderade på vinterns träning. Den lille fläckige ska få fortsätta träningen med att lägga hakan i backen på platsliggningen, det känns som en bra inomhusgrej att nöta på. Vi ska också träna på att hålla i apportbocken och lite på tecken inför fjärret, kanske förflyttningarna också. Den svarte ska också få träna på fjärret, hans tassförflyttningar lämnar mycket övrigt att önska. Vad lilla Visa ska få träna i vinter vet jag inte riktigt, kanske backande vid sidan. Hennes tävlingskarriär är över men vi kan ju träna och ha skoj för det. Just nu är hon så ruskigt pigg, jagar sin son så att snön sprutar om tassarna och är så lycklig som bara en labrador kan vara. Min underbara lilla hund!
 
Höll på att glömma, EN anmälan till lördagens lydnadsträning. Hoppas någon fler vill haka på! Fläckiga är så klart också välkomna, både egenuppfödda och Idefixbarn.

Jobbet med köket går vidare

Försöker se positivt på det hela. Det ÄR bra att skruva själv, då kommer man på saker man vill göra annorlunda och hinner ändra sig i tid. Som hur man vill inreda skåpen t.ex. Alltså åkte vi upp till Haparanda igår för att kompletteringshandla lite och lämna tillbaka sådant vi köpt för mycket av. Fina listor hade vi med oss upp men av någon anledning glömde vi titta på dem efter ett tag så när vi kom hem hade vi inte allt med som vi borde ha haft. Som barstolar till köksön eller dämpare till lådorna. Häpp! Nu har jag lovat dottern att vi ska åka upp en sväng lite närmare jul. Förmodligen blir det inte fullt så nära jul som det var tänkt... 
 
Morris gillar alla kartonger i köket. Dem kan man tugga på när ingen ser! Dess bättre (för oss) hörs det ganska väl när liten filur är i farten så hittills har han blivit avslöjad varenda gång. Men cavalierer måste ha väldigt dåligt minne, eller så ger de inte upp så lätt. Nåväl, idag har vi gått en lång sväng i skogen och gått ostigat dessuom så gossen har sprungit omkring som en galning och var ganska nöjd när han kom hem. Det var matten också.
 
Bowling med familjen i eftermiddag som ett avslut på höstlovet. En gång i tiden var jag riktigt bra, minns att jag en gång slagit 177 poäng. Det var väldigt länge sedan... Numera är det mer sannolikt att jag landar på runt 77 poäng. :(
 
Hittade till sist lösenordet till hemsidan och kunde uppdatera den. Kan konstatera att detta sannerligen har varit bokstavskullens år. Vilka duktiga valpköpare och hundar! Sträck på er och var stolta över allt ni gjort! Jag solar mig glatt i all glans...
 
Bus-Morris med en av ALLA hundleksaker han plockat ut ur Stinas rum. Tur att hennes fläckiga kan tänka sig att dela med sig...

Vilket kaos!

Vi river köket. Hela helgen stod vi och tömde köksskåp, skruvade och slog för att få bort allt. Som alltid i detta hus så stöter man på överraskningar, den tidigare ägaren verkar ha gjort mycket själv men kanske inte alltid varit så kunnig. Hålen till fläktuttag mm ser ut som blommor, man har borrat en massa små hål istället för att använda sticksåg. Det fattas innervägg bakom skåp så att isoleringen sticker fram. Köksskåpen var nog hemmabygge, långa spikar vittnar om det (och inte ett enda fabrikat finns angivet någonstans, vilken kökstillverkare skulle hålla sig så anonym?). Nåväl, nu är det nere och igår var golvläggaren här. Oljudet fick mig att fly fältet tillsammans med hundarna, men vilket bra jobb de gjorde och så snyggt det blev! Nu har vi ett köksgolv som inte är grårosaflammigt som det förra utan som ser ut som ett trägolv fastän det är i plast. En helt annan värme blev det i köket. I morgon kommer Lasse hit och sätter upp skåpen. Sedan måste vi nog måla och tapetsera om också för att det ska bli riktigt bra men det får vi ta sedan. Bara att få ny inredning känns helt underbart! Och att slippa köra compact living i vardagsrummet... 
 
Morris älskar röran! Han är ju en sakletare som väl kan mäta sig med Pippi och SOM man kan fynda nu! Grinden till köket är ju borta, de stora får vara i tvättstugan men där törs jag för mitt liv inte stoppa in Morris. Alltså härjar han fritt. Oftast är han lugn men ibland drabbas han av leda och då måste han aktivera sig lite. Tvättkorgen i badrummet ligger pyrt til, papperskorgar likaså. Sedan har han fått en förkärlek för Fenuril som jag inte vet om jag riktigt gillar (hussen gör det definitivt inte, det är hans salva). Vi har en pumpflaska stående vid sängen. Morris hoppar normalt inte upp i varken soffor eller bilar, det kan han inte enligt sig själv. Men upp i sängen går det bra att hoppa, där finns Flaskan! Han håller på med munstycket och jag antar att han får ut lite så det blir direkt självbelönande. Nu tror inte jag att det är meningen att små hundar ska äta Fenuril så jag försöker hålla stängt men ibland glömmer vi ju. Skrutthund, vad får han alla idéer ifrån!? Men han är fantastiskt rolig och mysig, den lille killen, det finns ingen bättre liten kompis än han.
 
Roliga nyheter på kennelfronten har vi också. Linnea och Chili (H.E Chi) har debuterat i lydnadstvåan på en dubbeltävling i Jokkmokk. Första tävlingen fick Chili fnatt så då bröt matte men andra gick bättre. En nollad ruta resulterade i 139 poäng och ett tredje pris. Det bådar gott inför nästa säsong. Jag har fantastiskt duktiga valpköpare, det är så roligt att vara uppfödare då. Kram till er alla!

I sexbranschen

Eller ja, det var kanske att ta i. Men Idefix har dambesök på gång och jag hoppas innerligt att de ska få till det och att det ska bli valpar. Det roligaste med att ha en hane som går lite i avel är ju att få åka till andra och pussa på småvalpar men slippa allt jobbet med dem! Idefix är en trolös liten rackare, normalt följer han ju sin matte i hasorna men nu är han min kille. Det är med mig det roliga händer!
 
Cavalierer är fascinerande små hundar, smarta till tusen. Ibland funderar jag över vem som tränar vem... Morris senaste är att plötsligt vara "borta" på promenaderna. Vänder jag mig om så står han ofta långt bak på stigen och stirrar stint på mig. Då ska jag kalla in honom, varpå han kommer som skjuten ur en kanon och sätter sig fot vid sidan, bara för att på nytt titta uppfordrande på mig och kräva en godis. Vad säger man??? Samma sak med detta j-a kottätande. Jag avskyr att de ständigt ska plocka upp kottar och tugga på, eftersom de där kottarna är svåra att bryta ner och ibland gör ont att få ut (och lämnar skrapsår efter sig). "Nej, loss" hörs inte sällan under våra promenader och ibland belönas då släppandet med en godis. Men ibland undrar jag, plockar han upp kottar för att tugga eller för att få en godis när han släpper..? Han är en filur, lille Morris, och alldeles för söt för mattens bästa.
 
Visa var olydig igår, så pass att matten blev riktigt arg. Jag var ute med alla fem i skogen och har ju som regel bara jaktkoppel till de svarta eftersom de är så skötsamma. Ha! Vi mötte ett par på promenad som stannade och pratade och då slet Visa till - och matten tappade taget! Att jag ropade åt henne struntade hon blankt i, här skulle hälsas! De andra fyra blev ju helt i gasen, varför fick hon hälsa och inte de!?!? Då har man att välja på att släppa dem och hämta henne, varpå kaoset är ett ännu större faktum, eller att vänta tills damen behagar komma. Jag valde motvilligt det senare men var så arg att jag nästan kokade över. Det kände ju hon så när jag lite senare under promenaden skulle kalla in henne, satte hon sig bara ner och tittade på mig med bakåtlagda öron. "Du har varit dum så jag kommer inte". DÅ brast det för matte och jag gick och sa till den lilla damen på skarpen! Det lustiga sådana gånger är att alla hundar verkligen känner att nu, nu är det allvar. Sista biten av rundan gick jag med fem kopplade hundar som alla gick vid min sida utan att dra det minsta i kopplet. "Nu är hon arg på riktigt, bäst att passa sig..."
 
Store sonen är hemma över helgen. Underbart att ha hela familjen under ett och samma tak! Ikväll väntar basket i Boden, när LF förhoppningsvis ska piska upp stockholmarna 08. Härliga tider!

Spårträning

Igår gav lillehusse och jag oss ut i skogen för att lägga spår. Började med ett 100 m långt viltspår åt liten Morris, innehållande en böj. På väg tillbaka mot bilen kom en volvo åkande på skogsvägen. Jajamen, bärplockare på G! Alltid när man minst behöver dem... :(
 
Lade ett spår till Melvin, ca 300 m med två leksaker plus slutapport och samma sak till Visa, fast hennes innehöll mindre föremål (brandslangsbit och pinne). Så tog vi en promenad med alla tre för att låta spåren ligga. Väl tillbaka fick Visa gå sitt först, hennes är ju mer för aktivering än för träning. Men som hon spårar, den hunden! Lillhusse höll i linan och var imponerad av hur hon kunde hitta. Lite snabb och slarvig markering av första apporten, lillhusse var inte riktigt med i svängarna där men matte hojtade till och berömde och då plockade hon upp den. Inte lätt för min pärla att förstå vem hon jobbade med men hon är bussig, viftade åt oss båda. Andra apporten markerade hon galant, eller rättare sagt, plockade upp och tänkte spåra vidare med den i munnen. Men våra falkögon hann se denna gång. Plötsligt, tio meter från spåret, ser vi bärplockaren. Visa ser och känner också och överväger att gå dit och hälsa men ett spårkommando får henne att stryka den tanken och fortsätta spåra. Duktig flicka! Slutet markerade hon direkt och fick leka med pinnen som belöning. Krum som en liten märla blir hon i kroppen när hon krumbuktar och viftar och skuttar och har sig. Underbara lilla hund! 
 
Melvin nästa, nu med matte i linan. Tar upp spåret bra och spårar i riktigt fint tempo med låg näsa. Efter första leksaken ökar farten och näsan åker upp lite men han spårar fortfarande helt OK för ett bruksspår, inga problem att hitta sakerna på det här viset. Vinkeln går galant och andra leksaken hittad. Stannar en stund och klappar om innan vi fortsätter. Störs lite i andra vinkeln men grejar den men strax därefter så drar han iväg åt vänster och visar ingen tendens att vilja vända åter mot spåret. Matte misstänker att bärplockaren kanske gått där eller att han fått vind på henne, så hon kommenderar nej och spår. Slokig Melvin återvänder raskt till sitt spår, spårar i 20-30 m innan han bestämmer sig för att ånyo dra iväg åt vänster. Matte följer efter, Melvin har inga planer på att återvända till spåret utan ägnar sig nu åt att vinda in bärplockare. Då ledsnar matte, ber lillhusse att plocka in spårslutet och tar sin hund mot bilen. Inget spår, ingen belöning. Känner mig lite deppig, inser att i den bästa av världar, med en skog ren på spår och andra störningar, så skulle Melvin fixa appellklassen som en dans. Men hur många tävlingar måste man göra innan man är där? Han håller inte måttet som tävlingshund, min gosse, det är bara att inse. Nu är frågan, blir det bättre av en kastrering? Det är det eller omplacering som är mina alternativ just nu, jag vill ju tävla. Suck...
 
Morris var välan i gasen när det var hans tur, studsade och småpep. Första gången med lina och den blev fort ganska trasslig, kan jag säga. Gossen spårar lite ivrigt men samtidigt osäkert och går hela tiden lite tillbaka för att säkra spåret. Men han jobbar noga med näsan ner, blåser ut ofta för att rensa och har stor iver i sitt arbete. Förra gången var första gången med älgklöv och då var den lite läskig och inte mycket värd men den här gången var den en trofé. Stolt kille bar klöven mot bilen. Ska försöka ta foto någon gång, han är verkligen jättesöt där han kommer med högt huvud och svans och med klöven i mun. Lillskrutten!
 
Kycklingen i tvättstugan blir inte piggare, snarare tvärtom. Har preliminärbokat tid hos liemannen, blir det ingen vändning under dagen så får han slockna. Annars ägnar vi oss snart åt djurplågeri i vår iver att klara honom och det är inte rätt. Tack och lov är de andra pigga som små mörtar. Men han är en snäll och trevlig tuppkyckling så det gör lite ont i hjärtat i alla fall. 
 
Nu - hundpromenad och sedan ska Stina och jag till Ersnäs och hälsa på halvblodet Orbison, förmodligen den mest personliga och underbara häst som finns. Hundarna får följa med i bilen, Morris mår inte dåligt av lite stallträning. Hästlukt i näsan igen, kan man få en bättre lördag?

Massvaccinering

Dagen börjar bra, sa han som skulle hängas i gryningen... Ja, någon hängning är det inte tal om här men starten på dagen var allt annat än lysande. Gick in i Vickes gamla rum för att hämta en grej. Morgontrött som jag är såg jag mig inte för utan drämde foten rakt i den kofot som låg på golvet (P hade använt den för att bända loss ena golvlisten och eftersom arbetet med rummet fortgår, låg kofoten kvar). Kan säga att det gjorde för j... ont. Blödde gjorde det också så det fick bli plåster på min stackars lilla tå. 
 
En timme senare var det dags igen. Hönsen skulle släppas ut och jag gick i andra tankar och - drämde huvudet rakt i kanten på taket till hönshuset! Så nu har jag ett sår vid näsroten också, ganska stort eftersom jag liksom skrapade mig mot taket. Huvudvärk fick jag på köpet. En riktig höjdarstart på dagen!
 
Firade allt detta med att åka och vaccinera husets samtliga fyrbeningar. Det är en pärs i sig, i synnerhet som Melvin envisas med att uppvakta Maya. Så, fyra hundar in där bak i volvon och en nöjd liten Maya fick åka inne i bilen. En bil som maken för övrigt hade tagit till jobbet utan att tänka sig för så han fick hasta hem och byta. Sedan iväg med en ljudligt protesterande katt i en väska i baksätet och en stresspipande Idefix där bak. Bilåkning är verkligen en trigger för den hunden - och hans pipljud är en trigger för matten! In till veterinären med katt och flickor först. Nu blir Maya helt i gasen, hon är fast övertygad om att det är party på g och ropar ut med sin gällaste stämma att här kommer värsta partybruden. Inte alla hundar blir väl lika lyckliga över ett veterinärbesök... Visa är lyckligast över att bara vara med och gör sitt yttersta för att komma upp i trött mattes knä. Men alla tre blir vaccinerade utan bekymmer. Ut till bilen, lämna första omgången och hämta Melvin samt resterande hundböcker med stamtavlor att fylla i. Med Melvin fullkomligt flyger man in i väntrummet, svårt att tro att den gossen varit livrädd för veterinärer innan. Fort ut igen och dags att runda av med småpojkarna. Idefix överlycklig över att äntligen få komma med, Morris aningen avvaktande. Morris var också den ende som faktiskt pep till av sticket, de andra var nog för uppspelta för att hinna känna något. Nu snarkar gänget i köket och matten skulle gärna snarka en stund, hon med. Förkyld husse snarkar om nätterna så matten lider av lite sömnbrist för tillfället.
 
Idefix öga är inte riktigt bra än, veterinären föreslog att jag låter ögonspecialist kolla på det så nu försöker jag hitta en tid så fort som möjligt hos någon. Ska ringa Skellefteå och kolla hur de har det i veckan, i Öjebyn fanns det tid först om en vecka. Behöver ögonlysa Morris samt ta hjärtintyg på Idefix och Maya också så en resa till Skellefteå kan faktiskt bära sig rent ekonomiskt, hur konstigt det än kan låta. 
 
Melvin driver mig till det milda vansinnet. Vid morgondens promenad var båda småkillarna stencoola med Maya medan Melvin trampar runt som en yr höna och försöker uppvakta ömsom Maya och ömsom stackars Visa. Det hela börjar gå mig på nerverna, minst sagt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Överväger om en omplacering av gossen kanske skulle vara det bästa, så han får färre hundar att hålla koll på och kanske kan ta det lite lugnare (fast jag tror kanske att en kastrering inte skulle vara fel heller). Nu är jag ju inte alls bra på att omplacera mina fyrbenta kompisar så OM det alls ska göras, ska det helst göras till någon jag känner och som helst hör till Huset Elliot-familjen redan. Melvin är heller ingen gosse som lämpar sig som gårds- och promenadhund utan behöver en hel del av både motion och träning för att må bra. Jag har som sagt inte bestämt mig än men om det är så att någon av er känner er manade så får ni gärna höra av er. Det kan vara bra att veta när jag funderar vidare.
 
Glada nyheter är att den tik som Idefix kanske ska para till våren nu har alla sina hälsointyg i ordning. Ett excellent på utställning fixade hon ju också i sommar så nu är allt klart från hennes sida. Nu ska vi bara se till att fixa ett nytt hjärtintyg också. Visserligen är han ju fri efter sju års ålder och får gå i avel oavsett resultat numera, men ett intyg krävs i alla fall. Jag har svårt att tro att han inte skulle vara OK, han har då inte slagit av på takten sina snart åtta år till trots. Inte det minsta, faktiskt. 
 
Vickes rum ska tapetseras om och bli kombinerat arbets- och gästrum. Så här såg det ut innan jag började:
 
 
Så här ser underliggande tapet ut, som fanns i huset när vi flyttade in och som jag fortfarande tycker är söt (fast när jag säger det får dottern en bister rynka i pannan så jag förstår att hon inte delar min uppfattning):
 
 
Och där den hade släppt på ett ställe så att jag fick riva lite extra, hittade jag den här:
 
Den är jag dock VÄLDIGT glad att de förra ägarna hade tapetserat över för den var sannerligen inte kul. Däremot är arbetet med den blåblommiga ganska taffligt utfört, som så mycket annat i detta huset. Begreppet "kant i kant" har tolkats om till "kant i nästan kant". Kan någon människa begripa varför man lämnar ca 5 mm glipa mellan våderna??? Nåväl, den är övertapetserad och spacklad en gång, nu är det snart dags igen. Vitt ska det bli denna gång, det är dags att släppa in ljuset i Vickes gamla grotta!

Förkylda nätter, trötta dagar

Minstingen är förkyld. Riktigt förkyld. Så där täppt i näsan så att det hörs när han pratar och som ger honom en dundrande huvudvärk, speciellt nattetid. Lite feber har han också, stackaren. Vi sover med honom varannan natt, servar med Alvedon och uppmuntrande tillrop. Men man blir lite sliten av avbruten nattsömn, det blir inte riktigt full fart på dagarna. Hade hoppats att den här dagen skulle vara bättre men nej, samma feberläge och samma nästäppa. Tror att det blir en hel vecka hemma för gossen, tyvärr. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av saken.
 
Om drygt en vecka kommer det nya köket från Ikea. Det blir bråda, röriga tider ett tag framöver. Hade tänkt tävla lydnad med Visa men nu äter hon ju antibiotika för sina flytningar och sedan lär jag ha fullt upp i ett par veckor - golvet ska läggas om, köket monteras osv. Visserligen lejer vi bort både golv och uppsättning av kök men det lär ändå bli jobb för oss. Vickes gamla rum ska tapetseras om och bli arbetsrum för mig. Det ska bli underbart med en egen vrå! Men det är lite pill kvar innan vi är där.
 
Ute på rundorna äter hundarna blåbär likt dammsugare. Den lille fläckige var tveksam först men har låtit sig övertalas av de svarta. Häromdagen hade någon av dem (Melvin är starkt misstänkt) käkat både blåbär och något annat odefinierbart, vilket resulterade i en pizza på köksgolvet när vi kom hem. Sådana gånger älskar jag dem verkligen... Tur att nya golvet inte var på plats, även om det tack och lov inte blev några fläckar. 
 
Melvin har varit lite billig. Han spände ju sig mot colliegossen i skogen för ett tag sedan, något som faktiskt kändes helt OK. Men det gav honom välan mycket luft under vingarna för sedan har han mopsat mot en dvärghund (på besök i området) och varit lite allmänt ohörsam. Ni vet, "ska bara..." när matte ropar. Igår fick matte nog och läxade upp farbror och lät honom sedan gå kopplad större delen av rundan, tillsammans med en hel del fotgående utan koppel. Sköter man sig inte får man heller inte flänga omkring lös, det senare bygger på lydnad. Ovillkorlig sådan. Få se om mattes styrkedemonstration igår fått gossen på andra tankar...
 
Maya har börjat löpa. Efterlängtat i och för sig, hon har varit skum ett tag nu. Nu går hon runt och ser allmänt olycklig ut, vill mest sitta i knät och bli pussad på. Agilitytävlingar till helgen, ska bli spännande att se hur hon fungerar då. Den svarte gossen är redan knäpp, han som annars brukar vara lugnet själv. Igår stod han och luftjuckade ovanför Maya, två dagar in på löpet. Morr!!! Morris är också väldigt på, men vill mest bara nosa och kolla (hela tiden!!!). Idefix tar det hela med ro, han har varit med förr och vet att det inte är läge att hetsa upp sig än. Men varför de andra två är så ovanligt uppspelta, det vet jag inte. De får vara åtskilda från Maya, för husfridens skull.
 
Kycklingarna har flyttat ut i hönsgården, mer eller mindre mot sin vilja. Tror aldrig vi haft sällskapligare fjäderbuskar, de verkar fullt och fast övertygade om att de hör till familjen och inte till hönsflocken. Varje kväll får jag bära in dem i hönshuset och när jag kommer ut, hoppar de upp och sitter i mitt knä. Knäppgökar! Hoppas nu att några av dem är hönor, det kommer att bli galet svårt att göra sig av med tupparna i det här lilla gänget. Får väl hoppas att de blir osedvanligt snygga så att någon kan förbarma sig... Ser redan att ena isbar/dvärgkochinen verkar vara en tupp. Han ser så här långt välditg snygg ut (ljusgrå) och är vansinnigt lugn och trevlig. Pappa till dem är jättesnäll och gal i princip aldrig när de är ute. Så om någon känner för en tupp av grönvärparblandning om ett par månader eller så - hör av er!

Fint resultat och utflyttad son

Knappt hann Ebba och Rayas resultat ramla in förrän det var dags för ännu ett. Ragnhild och Tassa (H. E Tau) var i Älvsbyn och tävlade lydnad den gångna helgen. Det gick så bra att de fick ett första pris trots ett nollat moment (då förstår ju alla att resterande poäng måste ha varit höga!). Grattis, bra jobbat! Det är otroligt roligt att vara uppfödare när så här fina resultat kommer inramlande. Då känns baksidan, med sjuka hundar, bortgångna hundar eller tomma tikar, långt borta. Jag solar mig i glansen och bara njuter!
 
Annars är det tomt och konstigt här. Vicke har flyttat hemifrån nu, sista lasset gick i onsdags. Det kändes bra att följa med och se var han och flickvännen ska bo det närmaste halvåret eller så, det lugnade det oroliga mammahjärtat betydligt. Samtidigt är det vemodigt och lite konstigt att nu bara vara fyra i familjen här hemma. Han har ju både synts och märkts av, den gode sonen, nu känns det lite tyst. Men vi vänjer oss förstås vid det också. Blir saknaden för stor så tar det inte mer än runt tre timmar med bil till Umeå.
 
Har funderat en hel del på sistone över detta med uppfödning och val av ras. Ska jag fortsätta eller inte? Ibland känns det smått hopplöst, utvecklingen inom rasen går inte åt det håll jag önskar och jag hamnar alltmer i någon sorts ingenmansland. Samtidigt känns alternativet, att vara "vanlig" hundägare, inte heller lockande. Vi får se hur det blir. Konstaterade när jag spårade med Melvin senast att en hel del har hänt inom den exteriöra utvecklingen. Spårselen köptes till min första labbe, en hane som då ansågs ha en kraftig bröstkorg men kanske lite klen benstomme i övrigt, men som ändå sopade åt sig några CK:n under sin utställningskarriär. Melvin har jag inte ens ställt ut, han ser alltför tanig ut om man jämför med de hanar som nu äntrar ringarna. Ändå kan jag med nöd och näppe knäppa spårselen runt hans bröstkorg och att fästa flärpen i hållaren för densamma är inte att tänka på. Grövre bröstkorg men ändå upplevs han tunnare. Jo för all del, han har någon enstaka cm till i mankhöjd än gamle Elliot och är ju alltför hög, men ändå... 

Tidigare inlägg
RSS 2.0