Huset Elliot

Idag kom fakturan för Mayas jourbesök. Tänk att man kan bli glad över något sådant! Jag var inställd på att betala 2400 kr men försäkringen gick in och täckte och eftersom vi är i en pågående period blev den faktiska kostnaden för mig bara 362 kr. Nästan gratis, med andra ord!

 

Nu har jag också bokat tid för att knipsa kulorna på Melvin. På måndag ryker de. Efter det ska vi förhoppningsvis få det lite mer harmoniskt i flocken och så hoppas jag att gossens koncentrationsförmåga ska bli bättre så att vi kan jobba lite mer effektivt och faktiskt komma framåt. Själv är han intet ont anande... 

Nog är hon pigg, den svarta! Pratade med mamma i mobilen samtidigt som jag tog ut de egna hundarna i skogen på en eftermiddagspromenad. Var på väg hem längs vattnet när BÅDA de svarta plötsligt drar iväg som jehun och  -försvinner! Hann ropa ett par gånger innan Melvin kom tillbaka men Visa var borta. Såg att han kom nerifrån vattnet så jag anade ju att hon inte var långt borta men det tog en stund innan lilla tanten behagade återvända, väldigt nöjd med sig själv. Matten var inte lika nöjd... Ingen av dem var blöt så något bad var det inte fråga om. Det händer ju att det går en räv därnere, så jag funderar på om det kan ha varit det som fick dem att försvinna lika fort som en löning. Kan inte ens påminna mig när Visa stack så där, möjligtvis när hon var unghund, så något väldigt lockande var det. Ibland är de billiga!

 

Har investerat i en billig hundsäng idag, en biabäddskopia som är tänkt att vara till småhundarna inne i tv-rummet i hopp om att ingen av dem ska smyga upp i den nya soffan. Få se hur länge det dröjer innan Morris har satt klorna i den och grävt sönder sömmarna...

Oj, så pigg Visan är nu! Tyckte att hon var pigg innan men helt klart måste medicinen ha en verkan för det är jättestor skillnad på henne. Nu kommer hon skuttande som en liten gummiboll tillbaks till mig bara jag andas hennes namn, eller bara för att komma och få en klapp och visa vilken mattedyrkare hon är, eller bara för att kolla om det är OK att hon jagar efter sonen en stund, eller bara för att. Underbara lilla hund! Men så jobbigt det faktiskt är med labbarna som är så urusla på att visa att något är galet. Livet är ju rätt OK i deras värld ändå, de har inte så mycket tid att känna efter.

 

Antibiotikakuren hon äter nu är ju något i hästväg och det märks när vi är inne. Hon sover mycket och hårt. Eftersom matten lyckats dra på sig en förkylning modell klassisk (en sådan där när näsan är som en öppen kran och det bara killar hela tiden) så blir rundorna inte så jättelånga, det passar oss båda bäst just nu. De båda grabbarna tar igen det på slutet av promenaderna när de får jaga varandra hej vilt på ängen bakom huset. Vissa språkförbistringar uppstår dock. Morris älskar att reta Melvin för att få igång jakten och Melvin är ju inte sen att haka på. Oftast gör Morris en massa tvära kast och svängar så att Melvin blir bortfintad. Men ibland blir han lite stressad och springer rakt fram likt en liten skrämd hare. Då gör Melvin på labbars vis, dvs när han är ikapp så vill han nypa tag och dra ikull. Han nyper så försiktigt men det hjälps inte, Morris tycker att det är superäckligt och skriker likt en stucken gris. Han har ju inte heller samma tjocka hud i överskott som labbarna har så säkert känns det lite. Men samtidigt är det uppenbarligen kul att reta den store polaren så då får man lite skylla sig själv. 

 

Här hemma pågår nu Den Stora Home Makovern! Köket går sakta framåt, Vickes rum likaså. Idag skulle den nya soffan komma, problemet var vad vi skulle göra med den gamla gigantsoffan. Jag ringde Myrorna men de var tämligen ointresserade, nästan irriterande loja faktiskt. Satte in en annons på Lokus på lördagen, inget hände. Ny annons på Blocket på söndagen och pang! Tre timmar låg den ute, jag tror att vi hade över tio telefonsamtal och lika många mail. Man var beredd att åka från Finland för att köpa vår soffa för begärda femhundra bagis. Då inser man att man satt ett för lågt pris... Nåväl, vi hade tänkt köra den till återvinningen, nu slapp vi det och istället får någon annan väldigt mycket soffa för sina 500 kr, närmare bestämt över 3 m plus divan... Och idag kom den nya soffan som är lite mindre och gör att det liksom blir mer rum kvar. Hittills är vi jättenöjda, fast varje inköp väcker också frågan om ett nytt. Fåtölj med fotpall vore kanske inte så dumt..?

Idag var det då dags att åka med Visa för att kolla upp flytningarna. Insåg att det inte skulle bli tid att spårträna idag heller, dagarna är korta och matte måste jobba lite också. Så Morris fick följa med och miljöträna lite istället. Först var det lite läskigt i väntrummet, i synnerhet som där fanns en blandrasspets som morrade otrevligt åt allt och alla (till och med åt världens snällaste Visa fastän hon är en tik och han var en hane). Jag har ärligt talat lite svårt att förstå charmen med sådana hundar, är inte svag för vare sig blandrasspetsar eller otrevliga hundar. I alla fall, efter en stund var Morris kungen av väntrummet och skuttade upp i en soffa innan matte hann blinka. Hoppsan!

 

Visan då? Hon är ju en pärla, den hunden. Snällt upp på vågen, snällt upp på det höj- och sänkbara bordet. Lite jobbigt var det när de skulle in och känna i vaginan, då svalde och tuggade hon lite men viftade snällt vidare med svansen. Underbara lilla hund! Vi fick lämna urinprov och där blev det bingo! Förmodligen är det där roten till bekymren sitter så nu har hon fått en starkare antibiotikakur tillsammans med antiinflammatoriskt och så ska vi lämna nytt prov i slutet av kuren. Nu hoppas jag att min gumma ska bli frisk! Hon har ju varit friskheten själv i alla år och så vill jag att det ska få fortsätta i många år till. Många!

 

 

Igår kväll hade Visa en flytning. Igen. Såg en liten för några dagar sedan men den här var större. Så imorgon åker vi till veterinären. Igen. Hoppas att det är en vaginit och att hon får antibiotika. Men varför får hon dessa ideligen, hon som alltid varit så frisk förut? Suck... Annars är hon fortfarande pigg och jagar gärna sonen med en pinne, i alla fall när det är fruset ute. Detta blöta gillar hon inte riktigt. Men vem gör det?

 

Intresset för att prova på hundsim är stort. Det gläder mig att så många vill haka på och testa detta, gammal såväl som ung. Äldst blir de snart elvaåriga bröderna ur T-kullen och yngst blir två ur Visas senaste kull. Roligt att jag kunde hitta en aktivitet som lockar så många, jag ser verkligen fram emot dagen och ska försöka komma ihåg att ta med kameran.

Lördagen den 8 december kfrån kl 14 och framåt så träffas vi med hundarna och simmar (hundarna, inte vi) på Älvdalens hundhälsa i Råneå. Hör av dig till mig om du vill haka på!

Håller på att kolla upp möjligheterna för en liten kennelaktivitet i form av hundsim, Ska försöka boka två timmar och så hör jag av mig med mail och info, så blir det anmälan enligt principen "först till kvarn". Kostnaden bör bli rimlig, 125-200 kr/hund. Har ni inte fått ett mail om detta så hör av er, jag försökte skicka ut till alla i närområdet men kan ha missat någon, det är lätt gjort.

 

Utgiftskontot för veterinärvård slår nog alla rekord i år. Idag har jag varit med Idefix till Ingemar i Öjebyn, fortfarande för ögonen. Äntligen fick jag en diagnos som känns rimlig, efter att ha behandlat för diverse sår på hornhinnan och ögoninflammationer som först kändes rimliga men där jag till slut kände en ökande misstro. Gossen har en inflammation i ögonlocken så nu gäller cortison och antibiotika. Det blir en ganska lång behandling men sedan hoppas vi att gossen ska slippa besvären och få vara pigg. Fast de där stora ögonen är inte optimala för en hund som far fram som ett jehu i skog och mark. Vi har mest hållit oss på vägarna på sistone, just för att vara lite rädda om ögonen.

 

Sorgligt är att Ingemar ska gå i pension, även om det så klart är välförtjänt. Men han är en klippa när det gäller hundögon!

 

Planen för dagen var annars spårträning men den frös inne, det tog lite för mycket tid att åka till Öjebyn tur och retur. Det har ju som sagt varit alldeles för mycket tid och pengar till sådant men jag hoppas att det vänder nu. Har tagit ut blod och klöv och satsar på morgondagen, det ska ju bli plusgrader enligt rapporterna så det passar ju bra då. 

 

Pillrar på med tapetsering av utflyttade sonens gamla rum, det går långsamt framåt. Rummet blir vitt nu, som kontrast till det mörka som varit där innan, med en fondvägg. Jag är mäkta stolt över att ha fått till mönsteranpassningen så bra, inte en skarv syns. Däremot är ju något annat galet men det märker förmodligen ingen utom möjligen Smilla och Zätas matte Marie. ;o)

 

 

 

Rena lattjo lajbanlådan här, eller kanske tvärtom... Igår satt jag framför tv:n med minstingen som kände sig hängig. Hundarna hade fått varsin lång tuggpinne och tuggade på. Maya försökte som vanligt stjäla allas och sedan ligga och vara morrhoppa och vakta dem, men med lite hjälpinsats från kennelmamman så fick alla sina pinnar och tuggade på. En efter en var klar men från hallen hördes Mayas envisa morranden. Till sist tyckte jag att det var lite märkligt att hon fortfarande hade kvar så jag gick för att kolla. Ingen Maya i hallen, bara en lite stukad Idefix som var den hon morrade på. Själv låg hon i tvättstugan, ovanpå en liten påse Royal Canin Intestinal som Melvin fått äta tidigare i veckan, och morrade vilt. Vid en första anblick såg påsen hel ut, men vid en andra titt på både Maya och påsen gick det att konstatera att så inte var fallet. Hon hade haft kalas!

 

Ringde jourveterinär för att rådfråga. Blev just inget klokare, man ringer ju för att få råd men här fick jag vara min egen rådgivare och betala för samtalet dessutom. Jag valde att åka in och försöka få henne att kräkas. Var där i en timme och tio minuter, hon fick två kräksprutor men det mesta som kom upp var skum. Räkningen för besöket landar på smått otroliga 2400 kr, förhoppningen är att försäkringen ska ta lite av det. Det har varit ett veterinärmässigt dyrt år men det här tog nog priset. Hinner man välja klinik så finns det pengar att tjäna, helt klart.

 

Natten har inte varit så kul, liten Maya har velat gå ut ungefär en gång i timmen. Fram på morgonkvisten somnade en utmattad kennelmamma, bara för att vakna en dryg timme senare med magont delux och en våg av illamåendekänsla. Så idag har vi kurat under varsin filt i soffan, minstingen och jag. Bara tanken på magsjuka får det att dra ihop sig i magen, men det verkar i alla fall inte vara kräkvarianten. Håll tummarna!

 

Hade tänkt försöka ha lydnadsträning i helgen men ställer in det av förklarliga skäl. Fick också boka om Idefix besök hos ögonveterinär idag, ny tid nästa vecka. Fast han ser onekligen bättre ut men det ska bli skönt att kolla upp om det verkligen är läkt, det har krånglat så mycket nu.

Den brunvitfläckige har dragits med en envis ögonskada under hösten. Först var det en prick på hornhinnan som behandlades med salva. Det blev bra men kom tillbaka. Ny salva, samma procedur. Nu visade det sig att det var en rejäl rispa på hornhinnan, gossen fick droppar av två olika slag. Och han har varit mycket bättre men för säkerhets skull lät vi tratten sitta kvar ett tag efter att behandlingen var avslutad, så att han inte ska lyckas klia och skada ögat. Och tur var kanske det, idag är det kletigt igen och han vill klia. Det kommer så fort, igår var det hur fint som helst (jag är manisk nu och kollar var dag) och idag är det kladdigt. Ny tid på fredag, denna gång hos Ingemar som känns som den bästa ögonveterinären norr om Dalarna. Hoppas nu att vi kan få stopp på eländet, jag tycker synd om den lille gossen.

 

Min egen lille fläckige lider inte av några som helst skavanker eller krämpor. Livet är en fest och han är hedersgäst! Fast påtagligt många dörrar är stängda på festen, barnen har ledsnat på att få sina papperskorgar vittjade. Han håller igång som vanligt, med andra ord.

 

Maya fick operera bort sina analsäckar för en tid sedan. Det är något av det bästa vi gjort! Visserligen har hon inte haft jättemycket synbara besvär av dem förrän på slutet när de sprack och sedan täppte igen direkt efter behandlingen, men man märker en tydlig skillnad på hela henne. Så mycket gladare och fartigare på promenaderna! Så nog har de hämmat henne, även om vi inget har märkt. Ibland önskar man verkligen att de kunde prata...

 

Visas födelsedag firades med torkad kyckling och tuggben igår. Helt OK tycker Visa, som kan tänka sig ett sådant kalas alla dagar. Hon är just nu väldigt pigg och alert och leker jagalekar med sin son mest varje dag. Visst märker man att hon inte är någon ungdom längre men hon får nog anses pigg och fräsch för sin ålder. Matten tycker väl att lydnaden och följsamheten har fått sig en törn, numera händer det att hon fattar sina egna små beslut. Som när vi möter folk, då gäller sitt och stanna-kommandot alla andra hundar i flocken. För Visa gäller "spring och hälsa"...

 

Islandshönorna har flyttat från oss och till en ny liten flock ute på Örarna, tillsammans med en av Lilians tuppar. Så bra det blev till sist, nu har de rena paradiset och får gå lösa ute så fort deras matte är hemma. Kvar här hemma är tuppen Karlsson, isbaren Rut, hedemororna Beata och Gertrud samt de små blandisarna Ingeborg, Gunda och Lilla Grå. Inga ägg får vi dock, de små är ännu för små och de vuxna ruggar. Beata ser ut som hönan Agda, det har funnits stunder när jag tittat skeptiskt på Karlsson och funderat om han verkligen älskar henne passionerat...

 

Idag fyller världens bästa Vi-kull hela åtta år och blir därmed veteraner - fast det sistnämnda vet de inte om. ;o) Stort GRATTIS till Vimsa, Meja, Fiona, Vissla, Vizka, Othello, Bamse och sist men absolut inte minst - min egen lilla pärla Visa. Hoppas att ni alla blir uppmärksammade och firade idag. Här ska matten ratta bilen mot Djurmagasinet och köpa något festligt till alla husets hundar. Men först en långpromenad på frusen skogsmark - underbart!

 

Maken klev upp 5.30 för att bege sig med tidigt flyg mot huvudstaden. Själv fick jag sova en timme längre men inte hjälpte det... Morgnar har aldrig varit min tid på dagen, klockan hinner bli runt tio innan vi kommer ut på promenad, doggarna och jag (jodå, de har fått gå ut och kissa innan dess). När jag hade min första labbe och mitt första jobb (i grannkommunen Boden), klev jag upp 04.45 för att hinna gå i minst en timme med hunden innan jag åkte till jobbet. P var fortfarande student då, hade oftast korta dagar och kom alltid hem på lunchen, men jag ville att vovven skulle ha fått en ordentlig sväng innan jag åkte. Såg till att vara på jobbet kl 7 för att kunna flexa ut tidigt. Ja, jösses! Förstår fortfarande inte hur jag bar mig åt, i synnerhet som jag också begåvats med ett tämligen uselt morgonhumör. Men vad gör man inte för sina barn och sina hundar?

 

Apropå barn så måste jag säga att jag är galet stolt över mina. Världens bästa ungar, det har jag! Äldsten är ju nu utflugen och pluggar teknisk fysik i Umeå, mamman har inte riktigt vant sig vid att han har flyttat än utan längtar fortfarande efter att han ska komma hem. Och så dottern då, som kämpar på trots en hel del motgångar i livet. Tycker hon är fantastisk, nu läser hon på egen hand in NV-programmets matte (restaurangprogrammets matte tyckte hon var alltför lätt) och har utan en enda föreläsning skrivit betyg C (=VG, tygligen) på första provet. Vilken tjej! I helgen gjorde hon Fars Dags-middag, kolla bara desserten!

 

Ägnar mig åt fortsatta funderingar, denna gång inomhus medan regnet smattrar på takfönstret. Tänk, vi är i mitten av november och vi har regn och plusgrader i Norrbotten! Detta, mina vänner är inte bra, tänk över vad ni kan bidra med för att minska klimatförändringen. Många bäckar små...

 

I alla fall. Jag har funderat lite runt detta med färger. Jag står inför ett intressant dilemma nu inför kommande valpkull (labrador). Hittills har jag haft en dominant svart tiklinje, min lilla Älvgårdstik undantagen men hon fick bara en kull. Vad jag än har parat med så har resultatet blivit svart, även i nästa generation. Nu ska jag då para en Visa-dotter vars pappa lämnar alla tre fäger och frågan är då vilka anlag hon kan tänkas ha fått med sig. Än mer intressant blir den frågan när jag dessutom just nu tittar på två gula hanar som möjliga kandidater (OBS, inget är dock klart än, inte på långa vägar). Vilka färger kommer i så fall att titta ut? Min skräck har alltid varit att föda upp blekt gula valpar, dvs utan pigment. Jag tycker att det är så fult och vill undvika det. Jag är ju huvudmänniska när det gäller hundar, ett fult uttryck stör mig och ett huvud som saknar pigment runt ögon, på nos etc, nej, det kan jag inte tycka om. Samtidigt förstås, i relation till mycket annat, är färgen kosmetika. Viktigast måste alltid vara en mentalt och fysiskt sund hund.

 

På senare tid har en "ny" färg dykt upp alltmer, kallad fox. Det har gått lite mode i detta, för några har denna färg blivit något att sträva efter och valpköpare väljer valp efter just färgen. För egen del tycker jag att foxfärgen är fruktansvärt ful, jag kommer aldrig att sträva efter den och skulle bli helt förtvivlad om en sådan valp dök upp i min valplåda. I min värld ska en gul labrador vara just gul och inte rävröd.

 

För er som är intresserade av detta med färger och hur de nedärvs, finns det intressanta färgscheman här. Då inser ni att detta med färger inte är så enkelt som man kan tro.

Funderade lite över detta med belöningar under morgonpromenaden. På de flesta kurser jag har gått, har vi fått lära oss att lek är bästa belöningen. Det har närmast varit lite "fult" att belöna med godis, då blir man en godisautomat, ett rundningsmärke, en som tappar allt värde när något intressantare dyker upp. En hund anstränger sig gärna för lek men mindre för godis har det sagts. Och jag har hållit med och predikat detsamma. På labbarna har det fungerat, nästan undantagslöst. Visserligen var min första labbe inte mycket för föremål men å andra sidan var han ännu mindre för godis. Bästa belöningen för honom var lek med matte, inte nödvändigtvis med föremål. Efter honom har det varit Bollen. Maxi kunde gå genom eld för Bollen, med henne fick jag byta bollficka för att få ett bättre fotgående, hon släppte den inte med blicken och då gick det inte att ha den i högerfickan. En gång var Bollen glömd hemma och jag belönade med en bit Frolic. Hon spottade förnärmat ut den och tittade på mig med en blick som sa "Hallå, vad är det där? Bollen, tack".

 

Med Visa och Melvin är det en fylld brandslang som gäller. Den kan man kasta men också kampa med. Den är lätt att knöla ihop och stoppa i fickan eller i armhålan. Vi hade en juteklädd bitstock först men den höll inte länge för Melvins käftar. Men brandslangsleksaken håller. Och älskas. Ibland nästan väl mycket av prins Långben, så då varvar vi ner med lite godisbelöning. Visas mörka ögon går nästan ihop när leksaken kommer fram, hon blir som en liten vindögd, krum labradorstudsboll. De älskar den.

 

Så kom Morris och alla mina teorier om lekbelöning blev ikullkastade. Morris gillar lek, visst. Han apporterar leksaken och har gärna dragkamp. Det är skoj, säger han. Men inget, INGET går upp mot godis och då helst Frolic. Det måste finnas cavalierknark i Frolic, han blir som besatt. Hela hans lilla hjärnkontor går igång, han gör allt han kan och lite till för att få en pytteliten bit av en frolicring. Jag skulle aldrig någonsin få samma resultat eller samma engagemang med leksaken. 

 

Det här är charmen med hundträning, tycker jag. Det finns inga regler för vad som är rätt och fel, så länge du och din hund har roligt tillsammans. Det går inte att generalisera och säga att "alla" hundar ska belönas med godis. Alla hundar är individer, framavlade för olika syfte och med olika beteenden. Det är upp till mig som förare att hitta ett sätt att träna som passar just mig och min hund. Och ett sätt att belöna, inte minst. För Morris är Frolic det bästa som finns, även om den serveras i en aldrig så liten smula. Då kör vi med det och struntar faktiskt i bollen eller den skojiga kongleksaken som matten köpt för dyra pengar. Med den i fickan löper jag fort risk att bli ett rundningsmärke.

Inser att mina fläckiga lider av en funktionsnedsättning, dyskoppeli. De är totalt obildbara när det gäller att gå i koppel! Att gå fot på träningsplan går hur bra som helst, det är i vardagen som handikappet blir uppenbart. Dessutom är de alla tre drabbade men det är kanske inte så konstigt, de är ju släkt. För det kan väl inte vara rasen??? ;o)

 

Idag har jag haft ett arbetsmiljöproblem här hemma. Jag har tidvis jobbat omgiven av lukten av hundprutt. Vem av de tre sovande fläckiga som varit boven har jag inte lyckats räkna ut, de har verkat väldigt förnöjda alla tre. Matten har däremot inte varit helt nöjd, det finns betydligt trevligare dofter att omge sig med.

 

Starten på dagen idag var obetalbar. Dottern har kallelse till neurologisk undersökning på måndag, jag skulle ringa för att försöka ändra tiden. Telefontid kl 7-9 och 12.50-14 angav kallelsen. Jag ringde någon minut efter åtta, bara för att mötas av meddelandet att telefontiden var slut och att jag var välkommen igen kl 12.50. "De har missat att ställa om till vintertid", tänkte jag och surfade in på sjukhusets hemsida för att få numret till växeln. Då utspelas ett vidunderligt samtal:

- "Vem söker du?", undrar hon i växeln.

Jag meddelar vilken avdelning jag vill komma till.

- "Telefonen är stängd", meddelar växeltanten.

- "Jo, jag vet det men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa dem fram till kl 9".

- "De har slut tider, då stänger de telefonen", förklarar tanten.

- "Men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa", kontrar jag.

- "De har inga fler tider, du får ringa igen i morgon", säger tanten.

- "Men jag vill inte ha en tid, jag vill ställa en fråga", förklarar jag.

- "Då får du ringa igen i morgon, idag har de slut tider", säger tanten.

- "Men det är väl jättekonstigt att man inte ska kunna ringa och ställa frågor under telefontiden", tycker jag.

- "Det får du säga till dem när du ringer dem", säger tanten.

- "Men jag KAN ju inte ringa dem!!!", säger jag (nu med något höjd röst).

- "Du får ringa dem igen i morgon och påtala detta", säger tanten.

- "Men vad gör jag om de har slut på tider imorgon", undrar jag. "Då kan jag ju inte ställa frågan i morgon heller?"

- "Det får du fråga när du ringer dem", säger tanten. 

 

Och någonstans där inser jag att vi inte kommer längre utan jag förlorar mitt redan ganska så korta tålamod och slänger på luren. Men det gick minsann att ringa dem vid 13-snåret och lösa problemet, jag behövde inte vänta till i morgon. 

 

Efter denna inledning satte jag mig vid datorn för att jobba, bara för att inse att jag inget internet har. Och när jag ska ringa ett samtal inser jag att jag ingen telefon har heller. Ring ring till maken som menar att det nog har med bytet av operatör att göra, "men du har ju ditt mobila bredband". Lyckas hitta det i kaoset på skrivbordet men det vill inte låta sig anslutas. Ringer Telia som minsann har 21 minuters telefonkö. De ringer upp men kan inget göra åt mitt döda mobila bredband, jag behöver nytt kontantkort. Får en snilleblixt och ringer supporten för fast telefon för att kolla hur lång tid bytet kommer att ta, om det är idé att åka in och köpa nytt kort. Killen meddelar glatt att övergången blev klar I TISDAGS!!! Alltså är inte det orsaken. Han hjälper mig att starta om Thomson, en mysko makapär som står här bredvid mig och blinkar. Och si, plötsligt fungerar allt igen! Ja, inte den bärbara telefonen häruppe, den har visat sig vara knäpp även efter omstarten (så om ni ringer och jag glömmer mig och svarar i den, kommer ni höra mig hojta hallå, hallå men jag hör inte er). Efter all denna kalabalik var det dags att ta ut hundar, sedan var det lunch och jag hade ännu inte jobbat en rad. Underbart...

 

Under eftermiddagspromenaden gick jag och funderade på vinterns träning. Den lille fläckige ska få fortsätta träningen med att lägga hakan i backen på platsliggningen, det känns som en bra inomhusgrej att nöta på. Vi ska också träna på att hålla i apportbocken och lite på tecken inför fjärret, kanske förflyttningarna också. Den svarte ska också få träna på fjärret, hans tassförflyttningar lämnar mycket övrigt att önska. Vad lilla Visa ska få träna i vinter vet jag inte riktigt, kanske backande vid sidan. Hennes tävlingskarriär är över men vi kan ju träna och ha skoj för det. Just nu är hon så ruskigt pigg, jagar sin son så att snön sprutar om tassarna och är så lycklig som bara en labrador kan vara. Min underbara lilla hund!

 

Höll på att glömma, EN anmälan till lördagens lydnadsträning. Hoppas någon fler vill haka på! Fläckiga är så klart också välkomna, både egenuppfödda och Idefixbarn.

Tänkte kolla om det finns intresse för en gemensam lydnadsträning bland uppfödingarna (både labradorer och cavalierer)? Föreslår att vi träffas nu på lördag kl 13 och tränar lydnad på ängen bakom vårt hus. Vill ni så kan vi ta en promenad i skogen tillsammans efteråt. Skicka ett mail till mig om du/ni vill haka på. Skriv då också om du vill ha fri träning eller vill att vi tränar på något specifikt moment. Senast fredag är det väl bra om ni hör av er så att jag vet om det finns intresse. 

Har ägnat en hel del tid åt planering av nästa års valpkullar. Ingen som inte är uppfödare kan nog förstå vilket pussel det är! Dels funderingar runt den egna tiken, har hon de meriter och hälsointyg som krävs eller behövs något kompletteras? Vilka förtjänster och brister har hon? Vad ska vi tänka på att försöka förstärka/förbättra? Osv osv. Och så då hanen, hans förtjänster och brister. Vad söker jag för typ av hane? Vad bör jag akta mig för? Någon hund jag vill/inte vill få in i mina stamtavlor? Var finns han (svaret på den frågan tenderar att bli "väldigt långt bort"...)? Osv osv igen då. Målet är förstås att få fram en kull med friska, rastypiska individer som ska kunna skänka glädje åt sina ägare i många år framöver.

 

Jag skulle önska att alla som letar valp/hund ägnade en tanke åt just detta. Vad får man för ett valppris? Köper man en blandrashund så törs jag nästan säga att man inte får särdeles mycket tanke alls. I värsta fall får man en kombination av raser som är rent utav olycklig, kanske dessutom med föräldrar som är avelsspärrade hos SKK på grund av att de inte uppfyller hälsoprogram. Detsamma kan gälla oreggade "renrasiga" hundar. Fler än en gång har jag hört argumentet "jag ska ändå inte ställa ut så det spelar mig ingen roll". Men vem ska man gynna med sina tusenlappar, den som kanske tar en kull varje löp på sin oröntgade tik för att faktiskt tjäna pengar eller den som nogsamt planerar sin kull, tar några tusenlappar mer för valpen men som också har betydligt större utgifter i sin uppfödning? Fundera över det och sprid gärna tanken. Det finns för många hundar i vår omvärld som kommit till av den enda anledning att tikägaren vill göra en hacka. En seriös uppfödare tjänar inte ett ruttet korvöre på sin uppfödning utan känner sig nog glad om det hela överhuvudtaget går runt.

 

I alla fall. Först ut nästa år blir, om allt går planenligt, lilla Maya, dvs det blir ännu en cavalierkull i huset. Där har jag planer på en i mitt tycke väldigt spännande kombination där pappa är blenheim. Mer info kommer när det drar ihop sig. Måste kolla och planera lite till, bara resvägen kräver en egen liten plan. 

 

Fodertiken Raya ska löpa när som helst och då blir det inte riktigt läge att para henne utan vi inväntar löpet därpå. Jag har börjat leta hane men det är sannerligen inte enkelt. Hittills har jag stupat på hälsan. SKK:s index för höfter och armbågar är ett fantastiskt hjälpmedel, här får man svart på vitt det man redan anade. Och nej, det är naturligtvis inte det enda att ta hänsyn till men det är heller inte oviktigt, i synnerhet inte om man vill föda upp hundar som ska hålla för arbete under många år framöver. Jag har ett par pojkar jag håller ögonen på, i nuläget landar jag lite lägre än önskvärt på framförallt armbågarna men de där värdena kan förändras så snart några avkommor/syskon blivit röntgade. Har ytterligare ett par gossar jag inte har gjort provparningar med ännu och som också måste kollas upp lite mer rent allmänt. Så arbetet pågår men jag har knappast något klart innan årsskiftet. Målet är att förbättra exteriören men med förhoppningen att inte tappa några arbetsegenskaper. Raya är ju en smått fantastisk liten tik (med en minst lika fantastisk matte) som trots sin unga ålder (2,5 år) redan hunnit ta LPI och LPII, en etta i nybörjarklass på jakten, bli godkänd i anlagsklass viltspår, göra MH och tävla agility. Kan man bli mycket mer mångsidig än så?

Försöker se positivt på det hela. Det ÄR bra att skruva själv, då kommer man på saker man vill göra annorlunda och hinner ändra sig i tid. Som hur man vill inreda skåpen t.ex. Alltså åkte vi upp till Haparanda igår för att kompletteringshandla lite och lämna tillbaka sådant vi köpt för mycket av. Fina listor hade vi med oss upp men av någon anledning glömde vi titta på dem efter ett tag så när vi kom hem hade vi inte allt med som vi borde ha haft. Som barstolar till köksön eller dämpare till lådorna. Häpp! Nu har jag lovat dottern att vi ska åka upp en sväng lite närmare jul. Förmodligen blir det inte fullt så nära jul som det var tänkt... 

 

Morris gillar alla kartonger i köket. Dem kan man tugga på när ingen ser! Dess bättre (för oss) hörs det ganska väl när liten filur är i farten så hittills har han blivit avslöjad varenda gång. Men cavalierer måste ha väldigt dåligt minne, eller så ger de inte upp så lätt. Nåväl, idag har vi gått en lång sväng i skogen och gått ostigat dessuom så gossen har sprungit omkring som en galning och var ganska nöjd när han kom hem. Det var matten också.

 

Bowling med familjen i eftermiddag som ett avslut på höstlovet. En gång i tiden var jag riktigt bra, minns att jag en gång slagit 177 poäng. Det var väldigt länge sedan... Numera är det mer sannolikt att jag landar på runt 77 poäng. :(

 

Hittade till sist lösenordet till hemsidan och kunde uppdatera den. Kan konstatera att detta sannerligen har varit bokstavskullens år. Vilka duktiga valpköpare och hundar! Sträck på er och var stolta över allt ni gjort! Jag solar mig glatt i all glans...