Huset Elliot

Imorgon har det gått 4,5 veckor sedan Ila parades, dvs halva tiden. Jag känner mig ganska säker på att det finns valpar i den magen. Den gångna veckan har hon haft en dräktighetsflytning. Spenarna är rosa och hårda och midjemåttet har ökat ett par cm. Spännande! Intresset för de väntade valparna är stort, det är också kul. Jag blir glad när fler än jag tror på det jag gör. Det märks också att en hane med många titlar har en dragningskraft i sig. Lite synd på ett sätt, som valpköpare måste man kanske försöka lita på att uppfödaren har ett mål och en plan. Meriter handlar också om en kunskap och ett intresse hos hundens ägare, inte enbart en duktig hund.

 

Flera hoppas på brunt, har jag förstått. Visst vore det kul, men jag ser framför mig ännu ett gäng med svarta små krabater. Vi brukar inte få så mycket annat här.

 

Igår ordnade Cavaliersällskapet hjärtkoll till rabatterat pris. Jag kollade upp Morris, hade ett inofficiellt ua i december men det syns ju inte i statistiken. Nu fanns där dess värre ett pyttelitet, knappt hörbart men ändock ett blåsljud. Ingen ko på isen, är man 8,5 år och cavalier så är det inte ovanligt och knappast något som kommer att besvära honom. Glädjande var däremot att lillasyster Majken ännu är utan anmärkning. Hon är en frisk fläkt, den lilla damen.

 

Stina och Lysa har tränat lydnad idag, tillsammans med lillebrorsan Sixten med matte. Om ett par veckor ska båda röntgas och i slutet av mars kanske Lysas första merit kommer. Vi får se, träning pågår.

 

 Morris, RLDN RLDF Huset Elliots Mini-Me .

 

Ibland fascineras jag över att man kan välja att ha tik frivilligt. Alltså, om man inte är uppfödare. Alla deras idéer och hormoner kan ibland driva mig till vansinne. Idag på morgonpromenaden tyckte Ila att hon hade all rätt att tokskälla på en annan hund i skogen, så där att det tangerar nivån för riktigt, riktigt pinsamt beteende. Så tog vi oss ut på isen, jag behövde få henne att stanna av någon anledning och gav kommandot. Men stanna visade sig ha en annan betydelse - gå sakta, sakta. Och inkallning var "nosa och pinka först, kom sedan". Och där någonstans gick mattes proppskåp, Ila fick ett utvecklingssamtal och kopplet åkte på. Och plötsligt kunde vi möta en hund utan att skälla eller ens titta på den! Hon må förhoppningsvis vara dräktig, men det får finnas gränser för hur hon får bete sig.

 

Tre veckor har gått nu. Jag har räknat tuttar på Ila flera gånger och fått dem till sju. Lite bekymmersamt om hon nu skulle få fler valpar. Så myste vi lite häromdagen och jag upptäckte att två till har ploppat fram. Nio känns mer normalt.

 

Beteendet är också helt förändrat. Normalt är hon inte särskilt förändrad efter löp, aningen mer loj kanske. Men nu går hon mestadels fot på promenaderna. Pajas jobbar hårt för att få till lite bus men nej, sådant pysslar inte Ila med. Hon går fot och hoppas på godis.

 

Allra lustigast är hennes plötsliga förtjusning i husse. Hon piper om vi får syn på honom ute, de ska kramas och mysa varje kväll. 

 

Allt detta sammantaget gör att vi känner oss hoppfulla och tror på valpar i Ilas mage. Har du tidigare mailat om intresse, är jag tacksam om du tar en telefonkontakt så att vi får pratas vid.

 

Nu har Ila dejtat Nisse. En vecka har gått, vi håller tummarna för att det ska bli ett gäng bebisar. Ila själv tar det med ro, vill väldigt gärna träna något och ännu hellre få godis. 

 

Pajas harklade mystiskt här och för säkerhets skull tolkar vi det som kennelhosta och håller oss på vår kant. Håller grabbarna från Ila också. Ingen annan verkar harklar, tack och lov. Inte Pajas heller. 

 

Harry Potter-kullen fyllde ett år i söndags. I torsdags röntgades den första, H. E Waddiwasi, och resultatet har redan kommit, HD A och ED 0. Helt underbart! Stort tack till Larisa med familj som röntgat och grattis till en hund med fria leder!

 

Jag är fortfarande sjukskriven. Ny stor provtagning har gjorts för att kunna utesluta sjukdomar. Vi får se vart den leder. Under tiden knaprar jag värktabletter, sover och tar det lugnt. Jag är innerligt tacksam över mina hundar som håller mig sällskap och gör att jag måste ta mig ut, trots värk och feber.