Jag tror att vi väntar valpar!

Fick en bild på Jotas mage för ungefär en vecka sedan. Det ser lovande ut:
 
 
Matte Katarina låter meddela att hon inte brukar ha så här stora spenar när hon löper annars. Notera också den rosa färgen. Förhoppningsvis ligger där en liten valp till mig - och till er andra som väntar på valp också! Fyra veckor kvar nu, det är nu det ska börja hända grejer! Om någon är intresserad av valp så kan det fortfarande finnas en liten chans, hör av dig snarast i så fall.
 
Däremot kan jag meddela att det var falskt alarm med Doris, det var bara en skendräktighet. Vi gör förmodligen ett nytt, lite mer allvarligt försök att para henne och Idefix till våren.
 
Min fina pärla, Jotas mamma Visa, har varit på veterinärkontroll. Såväl hundar som människor får inte sällan lite skavanker på sin ålders höst och Visa fyller trots allt elva om ganska precis två veckor. Hon fick ju struma för två år sedan och jag ville kolla att medicinen fortfarande är rätt doserad. Så står hon numera på Rimadyl för sin lilla spondylos i ryggen och för misstänkt artros i tassarna. Rimadyl kan ge leverpåverkan så jag ville kolla det också. Dessutom behövde alla hundar utom Bus vaccineras så vi fyllde bilen och åkte till den nyöppnade kliniken i Piteå. Det var ett trevligt besök, betydligt mer personligt än de stora klinikerna vi har häruppe annars. Jag gillar ju fortfarande kliniken i Skellefteå skarpt men det är onekligen lite långt att åka 13 mil enkel väg för ett blodprov och vaccination. I alla fall, alla värden var bra och de tyckte att Visa var en fräsch dam för sin ålder. Visa själv var som vanligt överförtjust över att vara hos veterinären. Tror aldrig att jag har ägt en hund som gillar det så mycket som hon, hennes mor var raka motsatsen.
 
 
Notera det rosa bandaget med små hjärtan på, så passande till mitt lilla hjärta!
 
Idag har jag mailat ägarna till Visas syskon. Jag tror att alla utom en fortfarande är i livet, dvs sju stycken. Inte illa med tanke på åldern, jag tror faktiskt att det är rekord. Den åttonde dog av en skada för några år sedan, annars tror jag banne mig att kullen varit intakt. De har varit riktigt friska och roliga, så där som alla labbar borde vara. Nu har Visa nyss löpt och jag håller som alltid andan lite grann, jag vill inte att det ska dyka upp någon livmoderinflammation nu. Det är min största fasa just nu med tanke på åldern.
 
Katten Pysen har börjat sin inneperiod nu. Han är lite som björnen, han går i ide och sover mest hela vintern. Maya och han delar gärna på hundfåtöljen, de andra hundarna är mer försiktiga.
 
 
Bus och Stina kämpar på men är lite i motvind just nu. För ett par veckor sedan var vi i Nordmaling på BPH. Där fick Buset för sig att testledaren var en skum prick och det påverkade naturligtvis utfallet. All miljöpåverkan klarade hon däremot med glans och var väldigt miljöstark. Lite konfunderade var vi ändå eftersom vi upplever Bus som en väldigt social fröken. När Stina senare provade på viltspårprov så visade hon sig från sin rätta sida och försökte närmast hångla upp domaren där i skogen. Inga besvär med att ha en främmande karl med sig i skogen, däremot roade sig fröken med en hel del dumheter under de första hundra metrarna, som att äta skit tex. Då hjälpte det inte att de sista femhundra var klockrena. Lite hormoner tror jag far runt i lilla frökens skalle, kanske i kombo med att träningen inte har varit helt optimal. Men hon är en väldigt rolig och väldigt mysig liten hund. Och så här långt en stark apportör som är tyst när andra hundar jobbar och fast i skott. Det känns värdefullt eftersom Stina håller på med sin jägarexamen just nu. Kanske kan de komma ut och jaga praktiskt nästa år..?
 
Till sist en bild på Doris. Om någon händelsevis undrar varför hon är rätt ordentligt bortskämd så kan jag meddela att den här blicken är väldigt svår att motstå...
 
 
 

Rallylydnad och valpar

I helgen har jag tävlat. Räknade ut att det är över fyra år sedan sist, då tävlade jag lydnad med Melvin. Nu var det rallylydnad med Morris, något helt nytt både vad gäller hundsport och hundmodell. Cavalierpremiär för min del. Lille prinsen skötte sig lysande, matten var kanske inte lika lysande (alla dessa skyltar...) men vi skrapade ihop godkänt antal poäng i alla tre starterna och gossen kan numera titulera sig RLDN Huset Elliots Mini-Me- Jag anmälde till tre starter just med tanke på att fixa en titel och det funkade. Det var precis som jag tänkte - hur svårt kan det vara? Och nej, rallylydnad är verkligen inte särskilt svårt alls. Jag är inte helt biten men måste ändå medge att det är en bra tävlingsform för den som är ovan vid tävlingssammanhang. Det är rimligt att klara av utan att kräva massvis med träning och det är en vänlig och inbjudande miljö. Så ni som är lite sugna på att göra något med hunden, testa!
RLDN Huset Elliots Mini-Me, alias Morris. Min lille prins!
 
Roligare än att Morris grejade det var att Marie och Zäta tävlade på lärdagen och fixade ett godkänt resultat, dessutom med 5 poängs bättre resultat än oss. De är på g igen, så kul! Grattis Marie till bedriften! Och idag startade Stina med gammelgossen Idefix som roddade ihop hela 84 poäng. Det var otroligt rart att se dem in action igen. Den snart elvaårige killen var kanske inte dagens snabbaste hund men garanterat en av de lyckligare.
 
Roligt är också att lilla Ahimsa (Huset Elliots Filiokus) har startat anlagsklass viltspår och blivit godkänd med finfint omdöme. Stort grattis Lina och Ahimsa!
 
 
Han är ju ett litet mirakel, denna hund. Nu börjar vi kanske tro att det också är valpar på g efter honom och Doris. Det i sig är i så fall också ett mindre mirakel eftersom vi lyckades få till ett enda parningsförsök, det var troligtvis i elfte timmen och var nog den sämsta parning jag har upplevt. Med tanke på att han snart är 11 år gammal så kändes det inte så troligt att det skulle bli något men nu tycker vi alla att Doris börjar vara lite välan rund och tung i kroppen. Om två veckor tänkte jag röntga lilla fröken och se. Men kanske har vi cavaliervalpar för leverans runt Lucia. Det lär i så fall bli valpar med fart och fläkt för den som vill ha en cavalier att leva ett aktivt liv med. Doris pappa liksom Idefix har hjärta ua efter fyllda sju år. Doris pappa, morfar samt även Idefix är även skannade A. Såväl Doris som Idefix är också gentestade och fria från anlag för EF, curly coat och dry eye så valparna blir detsamma och kan aldrig utveckla sjukdomarna.
 
I torsdags efter jobbet kastade jag mig i bilen och körde till Härnösand. Upp i ottan på fredagsmorgonen för att åka vidare mot Sundsvall och hämta Jota och så tillbaka hem igen. Nu är hon här och verkar ha funnit sig till rätta. Vi tog ett progesteronprov på vägen upp för säkerhets skull men det visade ingenting så vi ska ta ett nytt på tisdag. Jag räknar med parning i slutet av veckan, håll tummarna för oss då! 

Vidare hälsofunderingar

Vi fortsätter att vara sjuka. Igår trillade Stina också dit och Pigge känner sig inte heller helt hundra. Den där golvslipen som vi har hyrt och hade stora planer för får inte jobba riktigt så mycket som det var tänkt... Är det inte typiskt? Hundarna tycker att livet är trist, ändå tycker jag att de ska vara tacksamma över att de har en lillhusse som står på benen och tar ut dem på kortare rundor i alla fall. Men den här bilden på Doris visar nog ungefär vad hon tycker om livet just nu...
 
 
Jag har precis fått glada nyheter. Idefix kull på kennel Milljas har nyss blivit ett år fyllda. Två av dem har nu kollat ögon och knän, båda är ua. Det slår mig då att hans statistik faktiskt ser riktigt fin ut. Några avkommor är bosatta i grannländerna (Finland respektive Norge) så dem har jag ingen koll på och alla knäintyg har inte rapporterats till mig. Men av dem som finns i Sverige har jag hört av nio stycken som kollat patella och alla är ua. Jag vet att åtta stycken är ögonlysta, alla ua, och sju stycken har kollat hjärtat, alla ua. Av dessa sju är det två som har tagit fyraårsintyg. Så det ser bra ut så här långt, ännu ett skäl till varför det är bättre att använda en frisk, ädlre hane i avel än en ung hane som ännu inte hunnit bevisa sina kvalitéer.
 
Egentligen gäller ju detsamma tikar och jag tycker även här att man inte ska ha för bråttom. Nu kommer jag själv att gå ifrån mina principer och para Doris så fort det är möjligt, förutsatt att hon får sitt hjärtintyg vid fyllda två, förstås. Förklaringen är enkel, jag vill kunna använda Idefix på henne och eftersom han är tio och ett halvt så vågar jag inte vänta. Å andra sidan är Doris pappa hjärtfrisk efter sju, Doris mamma fick sitt lilla blåsljud just före sju men morfar var utan blåsljud till tio års ålder. Doris morfar och pappa är också skannade fria (pappa A enligt det gamla systemet, morfar 1A precis som Idefix, dvs även de A enligt det tidigare systemet och det vid en högre ålder). Doris själv har en väldigt bra skallform med en lång skalle och en låg panna. Jag tänker mig att detta blir mitt hälsobidrag till rasen. Förhoppningsvis.
 
 
Ännu en bild på mina små fläckiga, bara för att ni verkligen ska förstå hur synd det är om dem just nu. Ovanpå allt sjukelände så är hela huset upp och ner, vardagsrummet tömt på möbler och hundarna hänvisade till enbart köket. Förstår ni då hur trist livet faktiskt är!? ;o)
 
 

Nu kommer den...

Nu påminner vintern oss om att den är i antågande, brr. Idag vaknade vi till blötsnö och regn, inte riktigt drömväder för just någon annan än möjligen Bus. Det var lite kul att se reaktionerna när vi skulle ta morgonpromenaden. Kisse ville ut som vanligt men när jag öppnade dörren tvärnitade han, stack ut näsan och vädrade, såg nästan ut som om han rynkade ihop den och så tvärvände han. Nu börjar hans självvalda inomhussäsong, vår katt går aldrig ut vintertid utan tillbringar den i en säng, fåtölj eller soffa. 
 
Doris såg ut att vilja följa hans exempel, hon slog i bromsen på alla fyra tassarna och det krävdes övertalning och milt våld (läs: matte drog lätt i kopplet) för att få henne att motvilligt följa med. Hela rundan gick hon bredställt trippande, det framgick tydligt att det inte var någon njutning. Buset däremot, som numera går med på de flesta rundor för att ges tillfälle att göra av med lite energi, hon tokrusade fram och tillbaka i skogen. Det var ett svart streck som drog fram, genom alla pölar så att det skvätte. Det älskar jag med labbarna, den där inställningen att alla väder liksom är deras favoritväder. Fast samtidigt är jag benägen att hålla med katten och Doris, en sådan här dag är det mysigast inomhus.
 
Om Doris är en prinsessa när det gäller vädret så är hon föga prinsesslik i sin relation till kattlådan. Vidriga lilla djur! Hon är ju av samma format som katten och missar inga chanser att försöka gå in i lådan. Nu är hon skendräktig också och helt fixerad vid allt som går att äta, dit hon uppenbarligen räknar kattbajs. Och för att inte matte ska komma på henne kan hon smyga upp mitt i natten för att vittja skattkistan... Nu har jag ledsnat på att få nattsömnen förstörd så nu är det stängt mellan Doris och kattlådan. 
 
För någon vecka sedan gödslade de åkrarna i Bälinge. Jag kan tycka om lukten på sätt och vis, den påminner mig om att jag bor på landet och luktar riktigt på något vis. Doris gillar lukten ännu mer... I ett obevakat ögonblick drog hon iväg från mig under skogspromenaden och ut på den nygödslade åkern. Jag ropade och skrek, ingen Doris. Till sist kom hon från ett helt annat håll. SOM hon såg ut och SOM hon luktade! Urrk! Det blev badet för lilla fröken. Kan någon människa begripa hur någon så söt också kan vara så vidrig???
 
Olycklig Doris, som numera luktar hallon igen.
 
I helgen ska vi spåra, jag, Stina och Anna med Selma. Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med den fläckige prinsen, om han ska få något spår överhuvudtaget, om han kanske ska få ett personspår istället eller hur vi ska göra? Doris ska få ett viltspår, henne har jag hopp om. Men Morris... Visa ska också få spåra, hon blir så lycklig då min lilla labbetant. Om en dryg månad fyller hon och hennes syskon tio år, kan någon begripa vart den tiden har tagit vägen???
 

Oliiidligt spännande!

Den gångna helgen bjöd på nya erfarenheter för Stina och mig och det tackar vi Katarina och Jota för. De hade nämliogen kvalificerat sig för Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar, dvs SM för tjänstehundar (patrull). Detta gick av stapeln i Boden så Stina och jag hade förmånen att få se både deras lydnad och patrullering samt att invänta den spännande prisutdelningen. Namn efter namn ropades upp, vi insåg att det nog hade gått riktigt bra. Övre halvan av de 30 deltagarna? Ja. Topp tio? Ja. En finfin sjätte plats blev det för dem till sist, en strålande prestation inte minst med tanke på att de inte hunnit skaffa sig så mycket tävlingsrutin än. Jag anar dock att det gav mersmak och tror att de är sugna på mer framöver. Alldeles glad och varm i uppfödarhjärtat blev jag av att se dem jobba, det var så underbart att se hur Jota på typiskt labbevis raskt svängde om från vanligt slamsigt labbemodus till total fokusering på uppgiften. Extra roligt var det att få följa med på patrullstigen, en helt ny erfarenhet för både Stina och mig. Tack tjejer för att vi fick följa med och för en strålande insats! Sexa på SM;,hur stort är inte det???
 
 
Glad blir man också när man får e-post från nöjda valpköpare. Barbro i Haparanda skickade bild och text och berättade att Loke (H. E Priffe) skött sig alldeles utmärkt på andpremiären. Så kul! Och så glad jag blev över rapporten och de fina orden! 
 
 
Inspirerade av alla duktiga hundar, eller kanske för att döva det dåliga samvetet vad beträffar aktivering av de egna hundarna, lade vi viltspår idag. Buset fick ett spår på nästan 100 m rakt fram medan mina båda fläckiga fick u-spår på ca 250 meter. Efter Morris irrande och virrande och allmänna spårslarv de senaste gångerna, beslutade jag mig för att lägga Frolic i hans spår. Vet inte om det var ett klokt beslut, det gjorde i alla fall ingen större skillnad. Han irrade värre än någonsin och till sist ledsnade matte, slutade hålla igen i linan och lät honom virra på tills han var så lost att det bara var att sela av. Snopen kille fick se sig snuvad på klöven denna gång, fokuserar man inte mer ska man heller inte belönas. Doris spårade med stor iver och har betydligt mer sug än sin äldre bror men är ju tyvärr rätt allmänt ofokuserad och slamsig just nu. Där känns det ändå som om vi kan få till något, grundförutsättningarna är bättre. Bäst av alla gick dock Bus, ännu lite osäker på uppgiften men hon höll i fint och spårade hela vägen fram. Duktig kicka!
 
 
Väl hemma kände de fläckigas matte, dvs jag, att måttet var rågat vad gäller den fläckige gossen och hans trams. Det blev lite apporteringsträning och kanske var det mattes stränga framtoning som gjorde det men det gick faktiskt bättre än någonsin. Inte så att han öppnar munnen och griper spontant men när jag helt sonika tryckte den lätt mot munnen så gapade han och sedan höll han fast den utan bekymmer tills jag sa loss. Stort steg framåt för hans vidkommande! Men det är ju rätt långt kvar tills han apporterar som sin mamma Maya...
 
Måndagsträning imorgon, enkelmarkeringar står på schemat. Vi ser ut att bli några stycken, kul!
 
Till sist, ni som undrar över uppdatering av hemsidan - den är inplanerad! Det är bara tiden som inte räcker till just nu. Och ni som skriver i gästboken och undrar över valpar, skicka mail eller ring istället. Men det blir inga fler valpar i år, det kan jag säga med säkerhet. 
 
 
 
 
 

Valptitt och spårträning

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?
 
 
 
 
Avslutade resan med en sväng till Skellefteå för att hämta hem två hönor, två värphybrider, dock inte från hönseri men i alla fall. De är ganska korkade, ganska fega men de värper ägg och förhoppningsvis hittar de sin plats i flocken. De utmanar i alla fall ingen men får säkert ett och annat tjuvnyp av isbarhönan Rut.
 
Igår hade vi spårträning. Bus och Selma fick gå små korta viltspår och visar ett tydligt intresse för klöven. Morris och Doris fick lite längre spår. Doris spårade med stor intensitet på slagigt spanielvis men det känns som om hon har fattat galoppen nu. Morris spårar också yvigt och lite slarvigt, nästa spår blir ett med godis i för att förhoppningsvis få honom lite mer spårnoga. Men jag har hopp om de fläckiga. Så var halvsystrarna Smilla, Visa och Zäta med. De gick personspår och tyckte att det var hur kul som helst att vara med, åldern till trots. Visas spår var runt en timme gammalt. Om man bortser från att hon lyckades vinda in Morris spår och tänkte byta upp sig så gjorde hon en strålande men alldeles för snabb insats. Det gick i ett huj, minst sagt! Alla apporter markerade hon också, det har hon verkligen fattat nu. Men farten... Nåväl, tanten hade kul och det är huvudsaken. Hon är så pigg och glad nu att man blir alldeles varm i hjärtat, hoppas det håller i länge än. Nästa spårträning blir nu på måndag den 21/7 kl 19, samling uppe i skogen. Hör av er, Huset Elliotar, om ni vill vara med! Gamla och unga, svarta eller fläckiga, alla är välkomna!
 
Har också skickat in en intresseanmälan till BPH för Doris. Hoppas nu att vi kommer med, jag är lite nyfiken på hur det går till. Det var ganska dyrt, 750 kr, så jag nöjde mig med en hund. Är sugen på att göra det med Morris också men tänkte utvärdera det hela med Doris först. Och så är det lite en ekonomisk fråga också. Stina och jag har också suttit med tävlingskalendern framför oss och kollat. Nu har vi gjort upp planer... Fast Stina ligger före mig, redan nästa helg ska hon tävla lydnad med Maya. :)
 
Fler kennelaktiviteter är också inplanerade. Den 28/7 tränar vi rallylydnad med instruktör, hör av er om ni är intresserade. Och den 2/8 hade jag tänkt försöka ha en familjedag för alla med hund från Huset Elliot då vi träffas och har det allmänt trevligt. Mer info om båda aktiviteterna i min Facebookgrupp.
 
 
 

Underbara lilla Doris!

Doris är en helt galen och alldeles underbar liten hund. Man kan bli gråhårig av alla hennes påhitt men man måste bara älska henne. Roligare hund tror jag inte finns, inte sötare heller. Doris är hundvärldens Houdini, hon tar sig igenom några av husets grindar och där hon inte tar sig igenom, som grinden till övervåningen, där går hon emellan vid trappräcket istället. Man får inte vara dum, säger Doris.
 
Doris är också en liten hund med väldigt mycket spring i benen och en enorm jaktlust. Ser Doris en fågel så blir hon alldeles stel. Ändå kan matte ha Doris lös i skogen, hon har nämligen en helt fantastisk inkallning, vänder på en femöring och kommer i en rasande fart med de stora öronen flaxande så att man nästan tror att hon ska lätta från backen. Elaka tungor gör gällande att inkallning är allt Doris kan men det lyssnar vi inte på. Med en sjysst inkallning kan man komma långt!
 
Doris är en påhittig liten hund. Strumpor försvinner här i huset, Doris går och plockar dem i tvättkorgarna och stoppar dem på ställen där hon tycker att de ska vara. En del hittas, en del dyker aldrig upp igen. Vi skyller på strumpmonstret i tvättmaskinen. En sådan där plastboll att hälla tvättmedel i har också försvunnit, vi tror att den finns någonstans i tv-rummet men än har vi inte hittat den. Hennes senaste påhitt är att plocka läskflaskor från ett flak som står i tvättstugan. Hon lirkar loss dem ur plasten, tar dem till hundsängen och skalar av etiketten. Flaskan lämnar hon helt intakt. 
 
Doris är mammas flicka. Hon vill gärna dela min huvudkudde eller sitta i mitt knä och gärna trycka sitt lilla huvud mot min axel eller in i min halsgrop. Andra människor är OK men matte är bäst. 
 
Om Morris är min prins så är Doris en sann prinsessa. Utom i vissa lägen men dem går vi inte in på här. Nu ska vi försöka ta tag i lydnadsträningen och se om vi kan få till något så småningom. Intelligensen är det inget fel på, inte samarbetsviljan heller. Det gäller bara att koordinera kroppen lite så att inte alla fyra tassarna är i luften samtidigt precis hela tiden. Det ska vi nog få till, lill-snoris och jag. 
 
 
Till sist en film. Det är ju fotbolls-VM nu, det har väl ingen missat? Nej, inte Doris heller.
 
https://www.dropbox.com/s/0f2rh4j1o2mnw7k/2014-06-13%2017.26.26.mp4
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Ljuvliga småttingar!

Igår kom det bilder från Marielle, kennel Milljas, på Idefix och Sagas småttingar, sex veckor på lördag (om jag inte har räknat alldeles fel). Alldeles, alldeles ljuvliga är de! Fantastisk färg och helt ljuvliga uttryck! Dessutom jättefin skallform på allihop, långa fina med tydligt markerad bakkant. Å, vad det ska bli roligt att följa dem framöver! Här kommer bilder, lånade från Marielle.
 
Tik 1
 
Tik 2
 
Tik 3
 
Hane 1, blir kvar på kenneln. Kommer heta Milljas Don Quixote i stamtavlan men kallas Skalman, fast han låter mer som ett busfrö än en Skalman i temperamentet... ;o) Båda testiklarna nere också, underbart!
 
Hane 2
 
Det enda felet med karamellerna är att de bor alldeles för långt bort, annars hade jag nog hängt där var och varannan dag. 
 
Här hemma var vi i Skellefteå hos Djurkliniken i måndags för en liten rekond. Idefix har haft en lös tand och har nu gjort sitt livs första (och förhoppningsvis enda) tandsanering, 9 1/2 år gammal. Jag bad dem ta allt som såg det minsta dåligt ut eftersom jag är rädd att han är för gammal för att få lugnande nästa gång det är dags. Tre tänder rök, jag hade trott på fler med tanke på åldern men han har en hiskligt bra tandstatus för sin ålder och ras. Krutgubben! Just nu är han dock lite billig, Maya är i höglöp och han vet ju vad man kan göra med brudar... Inte så att han låter hela tiden, matvägrar eller liknande men rör man sig i hallen så tycker han att han ska med. Han är mer på g än vanligt, om man säger så.
 
Visa var den stora anledningen till resan. En rad med knölar skulle bort och matte var orolig över sitt svarta hjärta. Dess bättre var de alla ofarliga, två var fettknölar och två var infekterade talgkörtlar i juvren. Tyvärr satt alltihop lite djupt så det blev ett större ingrepp än vad som var tänkt. Hon är inte så vacker under magen men det bekymrar henne föga, är man labrador så är man lycklig bara man lever och lite smärta kan man leva med.
 
Visamagen
 
Doris var också med för ögonlysning och knäintyg. Numera kan hon stoltsera med att ha både ögon och patella utan anmärkning. Skönt! Vi har tagit ett stort steg närmare en eventuell framtid som avelshund. Nu återstår hjärtintyg om ett år och så hoppas vi att Idefix fortfarande är fertil då för då ska här göras valpar med sund in- och utsida - och mer energi än vad som förmodligen kommer att rymmas i den lilla kroppen! Igår lyckades Doris få upp en flaska läsk ur en drickaback som hon sedan elegant skalade bort hela etiketten på utan att skada själva flaskan. Hon är pysslig, min lilla kalaspingla!
 
Lagom till vi kom hem från Skellefteå så blev Morris halt. Vi var ute och cyklade, han, Doris, Idefix och jag. När vi kom in så blev han plötsligt pipig och olycklig. Jag försökte kolla men på cavalierers vis var han närmast döende och skrek vartän jag tog. Först trodde vi på analsäckarna, därefter buken (gissa hur orolig jag var då?), så ryggen, tassen och nu har vi kommit fram till att det nog sitter i ena frambenet. Han har inte haltat det minsta men skriker till när man lyfter i vissa lägen. Nu kör vi på Metacam i några dagar och hoppas att det ger sig, alternativt faller i glömska hos lille farbror. Haltar man inte ens utan Metacam så kan det inte vara jätteallvarligt, tycker matte. Men de där stora ögonen och ljuden kan verkligen skrämma livet ur en annars ganska så luttrad hundägare. Mattes prins!
 
Det låter som om det kanske, kanske är fler Idefixvalpar på gång. Lite tidigt att säga än dock, jag återkommer så snart jag vet mer. 
 
 
 
 

Cavalierträff och tematräningar

Idag var det cavalierträff i Luleå. Vi körde picknickdag i Selets bruk och med tanke på de senaste dagarnas regnande måste man säga att vi hade tur med vädret. I två timmar ungefär så fikade vi, pratade och promenerade medan flera av hundarna sprang lösa runt oss och busade. Tyvärr fanns det två tikar med som var nära höglöp så gossen Morris fick vara kopplad den första timmen men Doris var lös och sprang runt. Och som hon sprang! Hon hittade en valp/kompis att leka jagis med, hon hittade en tjej som lekte pinnlek, hon sprang runt, runt för att göra nya bekantskaper mm. Konstant springande i två timmar så tycker man att hon borde vara slut men Doris undrar ständigt om det ska hända något nytt, även om hon faktiskt har sovit hyfsat hårt för att vara hon i eftermiddag. Och jag måste säga att bortsett från en del tjattrande/gapande från hennes sida så har hon skött sig ypperligt och kommit som ett skott var gång matte ropade. Min lilla pingla!
 
Imorgon är det dags för sommarens första tematräning med valpköpargänget. Klockan 19 imorgon ses vi på ängen bakom vårt hus för att träna inkallningar på olika nivåer. Kom ihåg att ta med godis, leksak, vatten till hunden och så koppel och hund, så klart. Kul att så många vill vara med! =)
 
Till sist en glad liten nyhet. Hobbe har varit och kollat sina knän i samband med vaccinering och de var ua. Härligt!

En utställningshelg är till ända

I helgen vankades det utställning för Idefix och Doris. Förhoppningarna var hyfsat höga på den äldre herren i alla fall, vi tycker att han är söt och väldigt fräsch för sin ålder. Dyrt schampo och balsam inhandlades och på fredagseftermiddagen och kvällen fixades det pälsar som aldrig förr i Bälinge. Vi badade, fönade och balsamerade. Första missen uppdagades, Mayas torkdräkt var för kort för Doris och täckte inte bakdelen utan hon blev lite skojigt lockig. Nåja, som junior har hon tiden för sig. För att inte käka upp torkdräkten fick hon dela säng med matte och naturligtvis innebar det att vi också delade kudde. Men att ha en silkeslen, väldoftande sovkompis är sannerligen inte fy skam, även om jag vaknade av att hon låg över mitt huvud och värmde mitt öra vid något tillfälle. Smällar man får ta.
 
Fylld av tillförsikt och en smula nervös åkte Stina iväg till Piteå på lördagen. Domaren var en engelsk dam som tyvärr inte alls gillade vår fläckige lille kille. Han fick en minst sagt intetsägande kritik och Good. Kritiken löd:
 
"Blenheim dog. Large round eyes. Worried expression. Mature body. Well coated. Moved with enthusiasm. Was enjoying his day out." Ängslig och entusiastisk, vi fattade nada. Förhoppningarna dalade inför Doris framträdande men se där gick det bättre, Excellent och placering 3 av 7 där de två första fick CK. 
 
Hem och slicka såren och på't igen på söndagen, denna gång med inhemsk domare. Denna tyckte dock att Idefix började tappa i ryggen och var aningen för tung i hullet så han fick Very Good. Hullet håller jag faktiskt med om men rygglinjen har aldrig varit helt rak, sanningen är att han är lite rund över länden och det har alltid synts i både stående och rörelse. Lilla Doris hade nu kommit på att detta med utställning, det är party. Hon skrek, hon studsade och hon passgångade som aldrig förr, rapporterade Stina. I kritiken stod också mycket riktigt att hon behövde mogna i sina rörelser och det kan vi hålla med om. Very Good även för henne. 
 
Nu tar vi en paus, så kul är inte detta med utställning. Jag ska cykla mycket med Doris i sommar och försöka få henne mer stabil i kropp och rörelser. Jag har aldrig sett en hund med ett sådant rörelsemönster som hon, hon vidrör knappt marken utan flyger fram som en liten hare och gör samma skojiga knorr med bakkroppen också. Ett yrväder är vad hon är´, min lilla Doris.
 
Idefix efter första utställningsdagen. Vi tycker fortfarande att han är en väldigt rastypisk och snygg kille. :)
 
Doris vid samma tidpunkt. Lite svår att få att stå stilla men nog har hon potential?
 
Här hemma lägger sig lugnet så sakteliga. Tre valpar kvar nu. Stinas Lilla Bus blir ju kvar, i alla fall så länge Stina bor hemma. De tränar lite varje dag och har redan jättefin kontakt. Det är så rart att se Bus komma skuttande på sina små ben och med en propellersvans där bak var gång hon ser eller hör sin matte. De är redan ett team, de två! Stina har nu också en blogg för hundarna igen, läs gärna den och lämna en kommentar så blir hon glad.
 
Lilla Bus igår kväll.
 
 På onsdag flyttar Melker och Elsa. De hamnar båda här i sta'n så jag hoppas ju få träffa dem alltemellanåt. Jag har redan planer på valpträffar med olika teman, det svåra blir väl som vanligt att få tiden att räcka till för allt roligt jag vill göra. Först ska jag i alla fall njuta av att få sova en hel natt utan att gå upp. I natt tyckte de att vi skulle gå ut halv två och kvart lver fyra. Båda gångerna var det EN av dem som ville kissa, den andra bara somnade direkt vi kom ut. Man kan hålla sig för skratt sådana gånger...
 
Elsa
 
Melker
 
Roliga nyheter är också att samtliga av Idefix valpar på kennel Milljas verkar hamna hos uppfödare. Det gläder mig något alldeles oerhört att det var ett sådant intresse för dem från uppfödarhåll, det känns oerhört bra att så friska linjer får leva vidare. Det känns också bra med tanke på min egen lilla Doris, nu har jag förhoppningsvis möjlighet att använda någon av de här gossarna på henne lite längre fram.
 
Roligt är också att det finns intresse för Idefix från uppfödare i rasens hemland, England. Jag vet bara inte hur vi ska lösa det rent praktiskt, Idefix är ju en familjehund och kanske inte en hund man vill leasa ut för en längre tid. Dessutom är han ändå nio och ett halvt år nu, även om ingen har berättat det för honom. Nåväl, vi får se. Är han fortfarande fertil och pigg när det blir aktuellt så går det säkert att hitta en lösning, varken Stina eller jag är ju särskilt 
 

Idag börjar flytten

Igår var vi på besiktning, småttingarna och jag. Doris fick följa med, kom på att hon kan behöva en ettårsspruta innan helgens utställning. För att skydda öronen fick hon dock inte åka med de övriga i bilburen bak utan i en bur i baksätet, något hon inte var helt nöjd med. Valparna fick däremot dela utrymme med mamma Raya, något de var väldigt nöjda med. Raya fick åka med till Öjebyn, där Ebba mötte upp och hämtade hem henne. Tusen tack Ebba för lånet av din lilla pärla den här tiden! Det är väldigt tomt utan henne, på gårdagens kvällspromenad gick jag och tittade efter henne flera gånger. Men jag gissar att både du och hon är glada över att vara åter i vardagen.
 
Raya alldeles innan avfärd.
 
 
I alla fall. Resan började bra men efter ett tag började någon liten att klaga där bak. Då blev Doris halvt hysterisk, hon älskar ju valparna och ville inte vara i en annan bur utan att se vad som hände. Stress brukar sätta fart på magen och efter ett tag började en mysko doft att sprida sig i bilen... Jag misstänkte valparna men när vi kom fram och jag kollade i buren där bak fanns ingenting. I Doris bur däremot... :( Nåväl, det löste sig med lite papper, vatten och tvål från veterinärkliniken men helt skoj var det inte.
 
Besiktningen gick strålande. De små tyckte att det var en ball utflykt, de tog sig an mottagningsrummet med en stor portion nyfikenhet. Kan ärligt säga att det är den totalt sett frimodigaste kull som jag någonsin besiktigat, inte en enda tyckte att det var det minsta läskigt. Förutom när det var dags för chippet förstås... Högst av alla skrek faktiskt Stinas Lilla Bus och spräckte därmed mina teorier om att hanar alltid skriker värst. Hanar skriker nästan alltid värst, lyder den nya teorin, för som god tvåa kom Melker. Men labbar är inte långsinta, fort var svansarna igång igen. Och här skulle jag då ha lagt in en länk till en bild på hur allihop somnade under undersökningsbordet efter att ha härjat i en halvtimme medan vi väntade på veterinären. Men jag har lyckats sjabbla bort den så istället får ni en länk till en filmsnutt som ni förhoppningsvis kan se: https://www.dropbox.com/s/nqfqwb33odhb5h0/2014-05-14%2013.13.57.mp4
 
Så, alla besiktigade ua, alla tänder och bollar på plats och alla chip och sprutor fixade. Doris fick sin spruta och var så i gasen att hon nog inte hann känna sticket. Det ska bli bra när valparna flyttar, då ska jag försöka kanalisera lite av lilla frökens energi på träning istället. Det blir mycket av Doris nu, för mycket tycker nog en del i familjen...
 
Så. Idag flyger då första lakritstrollet ur boet. Lilla Cera (Huset Elliots Cerasus) ska flytta till moster Chili och Linnea med familj i Överkalix. Söt som socker är hon, lillskruttan!
 
 
Nästa valp flyttar imorgon vid lunchtid, då är det dags för Huset Elliots Filiokus (Ahimsa) att bli västerbottning.
 
 
Så flyger Susa (Huset Elliots Sus) ur boet på lördag och ska bo tvärsöver älven hos Marie och halvmoster Vega.
 
 
På söndag är det dags för nästa, då ska Selma (Huset Elliots Sinkadus) flytta över kommungränsen till Anna och Micke med barn i Norrfjärden.
 
 
Och på måndag blir även Elliot (Huset Elliots Pondus) pitebo när han flyttar till Mats och Katarina i just Piteå.
 
 
På fläckisfronten väntar vi med spänning på besked om Idefix senaste fjälla är dräktig, det lär dröja några veckor än innan vi vet. Valparna på kennel Milljas blir tre veckor till helgen och ser underbara ut. Jättefin färg, jättefin skallform, pigga och raska. Pappa Idefix kan vara stolt!
 
Till helgen väntar utställning för Idefix och Doris, både lördag och söndag. Vi går all in, svindyrt schampo och balsam är införskaffat så här ska badas, fönas och sedan torkas i torkdräkt. Det ska i alla fall inte bero på det om det går dåligt! I Doris fall snarare på att hon är en baddare på att gå passgång och inte vill stå stilla... ;o)
 
 
 
 
 
 
 

Påsken är över

Påsken är över och vardagslunken har sänkt sig över Bälinge igen. Äldste sonen har varit hemma i en dryg vecka men igår var han tvungen att återvända till Umeå. Jag trivs så gott med alla barnen hemma och tycker att det känns så tomt när han åker iväg. Undrans om man någonsin vänjer sig?
 
I söndags var det dags för Melvin att flytta. Också det var en vemodig dag, även om jag så länge har sökt efter en bättre lösning för honom så känns det ledsamt när de ska flytta ifrån mig. Sista hundpromenaden med hela gänget, sista kramen, sista... Även husets båda söner var ledsna och grät när han hade åkt. Han har varit en fantastisk kompis till dem och är ju en underbar familjehund på alla sätt och vis men det räcker inte när man lever i kennel. Man måste trivas med det livet också och det har han tyvärr gillat allt sämre. Nu bor han på prov hos Marianne med familj i Norrfjärden, får allt ljus på sig och en massa kärlek från hela familjen och jag ser på de bilder som jag har fått att han trivs som fisken i vattnet. Tänk er själva att vara Melvin, slippa trängas med de andra hundarna utan få fri tillgång till två tonårshussar och dessutom få följa med sin matte på jobbet om dagarna, Det kan inte bli bättre! Jag önskar dem verkligen lycka till och hoppas att de ska få många roliga år framöver - och att vi ska få vara hundvakt när så behövs.
 
Sista rundan fick han och Visa härja och busa med en leksak i skogen. Det gjorde de så att Visa blev halt efteråt, det märks att hon är äldre nu och jag gissar nästan att hon har fått lite artros fram. Lite Rimadyl i några dagar så är hon på g igen, nu finns ju ingen att härja med på ett tag så nu går det lugnare till. 
 
 
 
 
De fläckiga tror jag också saknar sin svarte kompis lite. Morris har ju alltid sovit med Melvin och Doris har följt honom som en skugga och försökt att hänga med på hans upptåg. Det är nog tur för flocken att det blir en svart liten fröken kvar här hemma som kan hålla dem igång. Stina spanar för fullt på dem och en favorit har börjat utkristallisera sig. Det verkar som om tiken med lila på nacken ska bli Stinas Lilla Bus.
 
Igår hade vi finbesök av valparnas "farmor", Temppus uppfödare Anna-Liisa. Det var otroligt roligt att ses igen och att få hjälp att ställa upp valparna på bordet. Där fick jag en hel del tips, hon hade verkligen den rätta knycken och valparna stod snyggt uppställda framför kameran. De ser inte så pjåkiga ut, tycker jag. Här följer ett axplock.
 
Den större hanen.
 
Stinas favorit.
 
Den lilla tiken med rött på rumpan, av barnen kallad Monstret.
 
Igår fick Doris komma och vara en stund med valparna. Som hon har längtat... Både hon och Maya har stirrat längtansfullt på grinden till köket och varit redao att ta över ruljansen därute. Och igår fick då Doris agera storasyster. Det tyckte både hon och valparna var riktigt skoj och Doris protesterade högljutt när jag skiljde dem åt efter ett tag. Det blev lite välan livat ibland, kanske, de små hängde inte riktigt med i alla svängarna än. Men om några dagar får hon nog passa sig...
 
 
 
 
 
 

Årets vinnare

Kan officiellt meddela att årets vinnare av poängligan blev Linnea och Chili som tog en jordskredsseger. Vandringsalbumet och en liten julklapp är nu skickat till dem. Vi andra får komma igen nästa år. Det känns som om jag säger så varje år men till nästa år hoppas jag få lite mer tid till eget tävlande också. Just nu är planerna stora - lydnad med båda gossarna och rallylydnad med den lille trefärgade, eventuellt tillsammans med lite viltspår för honom också. Vi får väl se vad jag får till. Stina planerar så klart för agility, den sista pinnen för Maya hägrar så att de får ge sig upp i klass 3. Förhoppningarna på pinnar med Morris i klass 1 är också ganska stora med tanke på hur bra han har inlett sin karriär, nollat lopp i sitt livs första agilitylopp är inte fy skam. Planer finns också på att ställa Idefix som veteran och så tycker jag att hon ska låta honom springa något hopplopp bara på skoj, han är så vansinnigt pigg och alert nu, gammelgubben. Nio år snart, vem kan tro det?
 
I fredags var det inte bara luciafirande utan även firande av min T-kull, de som är kvar i den. Buster och Tindra fyllde hela tolv år, en inte oansenlig ålder för en labrador. Egentligen fyller de på olika dagar, Buster hann kika ut redan innan midnatt och delar således egentligen födelsedag med matte Ellinor, även om registreringsbeviset säger något annat. Hurra för de båda tolvåringarna säger vi här i Bälinge! Må de få vara pigga och hänga med ett bra tag till.
 
Apropå registreringsbevis så håller jag på med storstädning. Fram ur gömmorna kommer lite allt möjligt, som tex registreringspappren för min allra första hund, cavalieren Tusse, samt även ett fotokollage på densamme. Så här såg han ut:
 
En alldeles underbar kompis för en tonårstjej. Född 1979 och blev nästan elva år gammal.
 
Det pågår diskussioner om utvecklingen av cavalierens huvudform på Facebook. Personligen tycker jag att utvecklingen är ledsam. Jag tycker att man som uppfödare bär ett ansvar för rasen och ska följa angiven standard samt ta ansvar för hälsan. Detta är en bild på Pargeter Bob Up ur min sönderlästa cavalierbok med tryckår 1978. Jag älskade det huvudet och skulle säga ja tack om en sådan hund erbjöds mig idag också. Vilket uttryck! Så ska en cavalier se ut! 
 
 
Lördagen bjöd på underbart promenadväder i ett vackert ljus, om man nu kan säga att vi har så mycket ljus häruppe så här års. Jag kommer ideligen på mig själv med att vänta på dagen, bara för att inse att den redan har passerat. Det är tungt att vara sörlänning häruppe så här års.
 
Mitt promenadgäng var i alla fall vid gott mod, även om Visa alltod måste se ut som om hon ska få stryk när man ska fotografera dem. Kan någon begripa varför hon ska vara sådan???
 
Försökte fota det vackert rosafärgade på himlen också men vet inte om jag lyckades så bra.
 
Här hemma jobbar Doris hårt på att bevisa att hon är en hund att lita på inför kommande höstjakt. En riktig apportör!
 
 
 
 
 
 

Änglahundar bland annat

De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.
 
En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare. 
 
För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.
 
Max, SEVCh Huset Elliots Mumintroll, i sin glans dagar.
 
Abbe, H. E Tur-Ture, som ung.
 
Här hemma håller lilla lyckopillret Doris igång. Ännu en mobilladdare har fått sätta livet till så om tomten ser detta kan det vara en ypperlig julklapp till kennelmorsan. Kan ta en att ha i bilen också, faktiskt. Vi verkar onekligen ha ett visst svinn. Denna gång hade jag prydligt stoppat in den bland andra laddargrejer i tv-bänken men glasdörren står lite på glänt för att undvika överhettning och se, där rymdes en liten cavaliernäsa i glipan. Fort var det gjort!
 
Vi har haft Tassas husse här för att hjälpa oss att kakla i köket. Omtyckt av alla hundar, i synnerhet av Melvin, utom Doris som tycker att han är skum. Skumma grejer har han med sig också, säkrast är att skälla ut honom på avstånd. Mattes öron fixar inte det gälla valpskallet så Doris har fått vara med matte på övervåningen tillsammans med Maya. Och Doris har en likhet med labbevalpar i samma ålder. Hon bär - på allt. Hela tiden. Igår skulle jag ta hårborsten från badrumshyllan och tyckte att jag rev ner något men tittade runt och såg ingenting. Först på kvällen hittade jag fotfilen i trappan. Vesslesnabbt måste hon ha norpat den och burit iväg. Medan vi såg på tv igår kom ett jaktkoppel åkande in i tv-rummet, elegant (nåja) nerplockat från sin krok. Men hon lämnar så fint i handen och får beröm och ibland belöning för det. Hoppas att poletten trillar, tänkte inte göra mer apporteringsträning än så på mycket länge eftersom hon bjuder så fint på beteendet. Lill-skatan!
 
Prinsessan Doris.
 
Ett litet bekymmer vi har är att hon är extremt mattig. Mer än vad som känns bra, faktiskt. Hon sitter inte i någon annans knä än mitt, hon lämnar sängen om jag går på toa även om husse är kvar osv. Så nu har hela familjen order om att mysa med Doris, ta upp henne i famnen, leka med henne osv. Vill inte riskera att få en mattegalen hund till i huset, även om det är trevligt att känna sig älskad så finns det en gräns.
 
Ett annat bekymmer just nu är halkan. I söndags och måndags hade vi tjugo minusgrader men redan på måndagskvällen steg det med rekordfart uppåt. Idag har vi ett antal plusgrader, det droppar från taken och är naturligtvis glashalt ute. Så halt att jag inte tror att det blir någon mer promenad för hundarna eftersom jag är rädd att de ska göra sig illa. Elliots början till slutet var en rejäl vurpa på isig stig, jag vill inte vara med om det igen. Så resten av dagen blir det bara kissepauser och så hoppas vi att det kommer snö imorgon. Detta är inte ett väder för Norrbotten. :o( Turligt nog tog vi ordentliga turer igår, bland annat avslutade jag kvällen med att sparka drygt två kilometer med Melvin, Maya och Idefix. Lustigt, han fyller snart nio, den gode Idefix, men är ändå den av husets hundar som kräver mest motion och aktivering för att hålla sig i schack. Kanske för att han är van vid det och är olydig nog att uttala sitt missnöje om han inte får det just som han är van... Inte för att jag vill skylla ifrån mig men Stinas hundar är lite mer olydiga än mina. Tycker i alla fall jag. ;o)
 
Pinnsamlaren Melvin tillsammans med sitt stora fan Doris under morgonens runda i skogen. Jag tror han är som tomtemor i Tomtebobarnen, han samlar för vintern och tänker att "i vinter frysa inte vi". 
 
Annars är jag lite deppig. Det här var året då Idefix fick en hel massa papper på att han är en väldigt frisk liten kille. Skannad med det bästa resultat man hittills sett på kliniken, samtidigt som han också var en av de äldsta som skannats. Gentestad fri från både Episodic Falling och Dry Eye Curly Coat Syndrome. Nytt hjärtintyg med litet blåsljud men helt fri fram till dess, senaste fria intyget togs vid sju år och nio månader. Spermakvalitet kollad i oktober, helt normal även den. Aldrig förr har vi hört av så många tikägare, inklusive en från England. Och resultatet av alltihop är EN parning som resulterade i noll valpar. Inte en spänn in, massor med kronor ut. Ibland kommer livet emellan och gör att man inte kan para som planerat, det har jag all respekt för. Det som stör mig är de tikägare som hört av sig om parning och sedan inte ens behagat höra av sig och meddela att de inte dyker upp. Som seriös hanhundsägare försöker jag vara tillmötesgående och schemalägger således familjens aktiviteter så att vi ska vara hemma den aktuella tidpunkten samt veckorna före och efter, eftersom man aldrig kan säga exakt när en tik ska löpa. Då tycker jag att man kan höra av sig och meddela att man ändrat sig och valt en annan hane, det hör till vanligt folkvett.
 
Så just nu är jag hjärtligt less på detta med att ha en avelshane. Har trots det planer på att ta ett till hjärtintyg på honom i vår när jag ändå ska ta Mayas sjuårsintyg, som kommer bli hennes sista. Idefix var inte riktigt kurant när vi tog intyget i somras, han hade en infektion och känns mycket piggare nu så jag vill se om det blir någon skillnad på intyget. Men sedan blir det nog stopp. 
 
Säkert tror någon nu att jag är bitter för att inte ha gjort några pengar. Men det handlar inte om det (jag har för övrigt heller inte begärt någon språngavgift innan spermaintyget, eftersom jag inte visste om han skulle vara fertil). Det handlar om alla dessa friska, långlivade hanar som kanske inte är några megastjärnor i utställningsringen men som är goda representanter för sin ras men lika förbaskat inte används i avel utan istället väljer man nya, okända och framförallt unga importer. Det handlar om att visa respekt gentemot andra, bokar man en parning och ändrar sig så meddelar man det. Det handlar om respekt, för andra människor men också för den hundras vi så innerligt älskar. Då kan man inte bara vända kappan efter vinden utan då måste man tänka lite längre än så.
 
Gladare toner nu. Bara nio dagar kvar tills Stina kommer hem, vi har nedräkning och längtar massor. Sedan kommer det att dröja väldigt länge innan ni ser mig halka runt i skogen tillsammans med husets alla sex hundar. Bara så ni vet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

BFF

Melvin och Doris har ett helt annat förhållande numera. Nu är de BFF och det går inte en dag utan att Melvin ligger på golvet med tassarna i vädret och en leksak i munnen och uppmanar den lilla att leka med honom. Och det gör hon, om än med viss försiktighet. För den svarte gör mycket ljud när han leker och än kan inte Doris riktigt avgöra om det är snälla ljud eller om han plötsligt ogillar henne igen. Så hon är lite försiktig och väldigt undergiven men helt klart mycket nöjd över att kunna vistas i skuggan av den store svarte. 
 
Sover med Doris gör dock inte Melvin än, där gäller kökssoffan. Visa däremot ställer upp på det mesta - sovkompis, lekkompis osv. Just nu leker Doris tandhygienist, vilket går ut på att hon intensivt undersöker Visas mun och bokstavligen slickar hennes tänder, något som Visa märkligt nog finner sig i. Det påminner mig lite om min snälle morfar som kröp omkring på golvet och var hund med ett snöre runt handleden så fort mamma lämnat oss ensamma. 
 
Igår fick Doris gå på sta'n för första gången. Otroligt spännande! Hon stretade på i snöret och småpep av iver och spänning, massvis med folk och händelser att hålla koll på. Så hände det hemska - matte försvann in genom en dörr och lämnade Doris ensam med lill-matte. INTE bra! Doris protesterade tydligen högljutt. När det hela upprepade sig en stund senare blev Doris aningen stressad så resten av promenaden ägnade hon åt att ömsom hålla koll på matte och ömsom kolla in alla andra. Doris är en mattegris, det är bara att inse. Matte inser också att vi ska gå på sta'n fler gånger så att Doris lär sig att alla inte är där för hennes skull även om man skulle kunna tro det.
 
Dagen idag inleddes annars med mardrömsupplevelse. Vi tog vår vanliga lilla morgonrunda, en av turerna på runt 1,5-2 km. Hundarna lekte jaga-lekar på ängen, vi knallade vidare längs vattnet, Melvin gick iväg för att göra tvåan med Doris i hälarna (tror jag) och matte hittade en ny stig som hon trampade in på ett tiotal meter, bara för att inse att den tog slut och matte återvände till ursprungsstigen. Det gjorde även Melvin - men inte Doris. Matte ropade och ropade men ingen Doris kom och skogen var tyst. Vi gick tillbaka längs stigen, ingen Doris. Framåt igen, hysteriskt ropande men inte ett ljud. Panik i lägret, upp till stora stigen och nu joggade matte hela rundan en gång till iförd tjock höstjacka, samtidigt som jag ropade. Men nej, ingen Doris och inte ett ljud hördes. Kunde hon ha sprungit hem? Språngmarsh hem (var kom konditionen ifrån???) men ingen Doris på bron. Byte till väst (det är varmt att springa i tjock jacka) och cykel och iväg igen. Stannade alldeles nere vid skogen och ropade och vem kommer kutande från vattnet om inte liten Doris, dessutom med hysteriska småpip. Upp i famnen kom hon, fortfarande med gälla läten. Kan säga att det var den längsta halvtimmen i mitt liv, nu kommer lilla fröken att få gå kopplad ett tag och bara gå lös bitvis där jag har koll åt alla håll. Hon är lite sin mors dotter, tar gärna upp ett spår eller letar efter "fynd" och glömmer då alldeles tid och rum. Lill-skruttan och mattehjärtat!
 
 

Heminredning

Ibland när jag har suttit och jobbat häruppe har jag hört mystiska ljud från köket, men när jag hasat mig nerför trappen så har jag mötts av en svansviftande lycklig liten Doris och inga tecken på att det förekommit någon som helst otillåten aktivitet, trots att jag minsann har kollat. Men igår såg jag vad hon pysslat med! Kökspallen, en billig sak från Ikea, har fått ett hörn "raspat". Måhända har lilla fröken inspirerats av Ernst eller någon annan händig lirare och velat sätta sin egen prägel på köket..? Jag är i alla fall glad att hon valde pallen och inte köksluckorna.
 
Tänk att något så här litet och rart kan vara så illmarigt..!?
 
I förrgår var Melvin och jag i Unbyn på snabbvisit hos Åsa med flock. Melvin fick busa med labbetiken Luna och det piggade verkligen upp lille farbror. Men här hemma återgick han raskt till sitt vanliga morrande jag så fort Doris kommer i närheten. Suck...
 
Knappt hann jag uppdatera hemsidan förrän det ramlade in nya resultat, dels Stinas agility i helgen och så har Ebba och Raya tagit sin första etta i öppen klass viltspår. Duktiga tjejer! Jag samlar kraft för att ta ett nytt tag med hemsidan innan det hinner gå alltför länge. Det kommer...
 

Lydnadsträning

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 
 
Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...
 
Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.
 
Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.
 
Det skiljer en vecka i ålder till Doris fördel men betydligt mer i storlek.
 
 
Melvin visar inga tendenser att närma sig Doris. Jag har alla tillsammans i köket nu men då ligger han på kökssoffan och morrar åt henne när hon kommer studsande. På nätterna sover hon i min säng och då ligger han bredvid Visa och Morris i hundsängen, men på dagtid vill han inte vara med där Doris är. Hon blir fyra månader till helgen, det känns inte kul att ha det så här. Jag skulle så önska att det dök upp någon som vill ha en glad, mjuk kille med mycket spring i benen och som älskar att apportera, någon som kan ge honom mycket motion och kärlek men en lite mindre hundflock för han trivs inte som kennelhund. Helst någon som finns i närheten. Jag inser ju att han kommer att köpa Doris så småningom men i vår ska vi ha labbevalpar i huset och då blir det åtta långa veckor igen för Melvin.
 
På lördag klockan elva kör vi dirigeringsträning om jag nu har missat att meddela någon. Hör av er om ni vill vara med så att jag vet vilka som kommer!
 
 

Danskurs?

Rumsrenhetsträningen känns lite som att dansa jenka, eller som när Magnus och Brasse dansade tango. Ni vet, "ibland så går det framåt å en två å tre fyr, ibland så går det bakåt"...Igår gick det framåt och jag trodde stolt att liten Doris hade knäckt koden. Idag gick det bakåt, inte bara ett skutt utan ungefär en, två, tre å fyr. Suck... Nåväl, vi kämpar vidare. Men jag kan konstatera att Morris är one of a kind på många sätt, pinkeriet är en. Den killen gjorde inte många pölar inne, fort som attan lärde han sig att skälla vid grinden när det var dags. Så gillar han Frolic också...
 
Imorgon ska vi vara hundvakt till brorsan Hugo på dagen medan matte är i skolan. Det ska bli lite kul. Hoppas att Morris är storbroderligt vänlig och leker med båda sina småsyskon. 
 
Måste göra lite reklam för brorsorna på Instagram också. Ni hittar Hugo här: http://instagram.com/p/eVH2m8wRvJ/ och Hobbe här: http://instagram.com/hobbethetricolor Galet söta är de båda två.

Tacksamhet

Jag tänkte jag skulle uttrycka lite tacksamhet här i bloggen, det är verkligen på sin plats. Först vill jag tacka de som engagerat sig i Melvins öde. Oavsett om vi kommer fram till en ny lösning eller inte så uppskattar jag mina vänners engagemang oerhört. Ni vet vilka ni är, stort TACK. 
 
Så vill jag uttrycka glädje och tacksamhet till de valpköpare som jobbar praktiskt med sina hundar. Missförstå mig inte, jag är oändligt glad över alla meriter som ramlat in genom åren. Men det finns också valpköpare vars hundar kanske passerar tämligen obemärkt genom SKK:s dataregister men som gör en stor nytta vid praktisk jakt. Detta är ju ändå labradorens huvuduppgift, att fungera som apportör vid exempelvis sjöfågeljakt. Därför gläds jag oerhört när till exempel Lokes matte ringer och berättar att gossen har skött sig strålande vid sjöfågelpremiären uppe vid gränsälven. Nedan en bild på den and som matte sköt och Loke levererade in.
 
 
Doris mage var bättre igår, endast en hög kom på hela dagen och den var i fin form. Så på eftermiddagen gav vi oss ut till klubben för att bekanta oss med omgivningarna medan Stina tränade med mamma Maya och storebror Morris inför helgens tävlingar i Boden. Spännande, tyckte Doris som tack och lov inte visar minsta tecken på åksjuka utan glatt hänger med på bilturer och utflykter.
 
 
Lite övermodig av magläget och av den information matte läst på nätet, började hon optimistiskt blanda i lite valpfoder i maten till kvällen. Vips, så kom magontet tillbaka och natten har tillbringats på soffan med Doris på magen, när vi då inte har varit ute och låtit maginnehållet rinna ut. Tillbaka till ruta ett... Trött matte sitter nu och försöker jobba lite men hjärnan jobbar långsamt idag.
 
Visa är tjock som en gris, seniorfoder till trots. Köpte ju Purinas i tron att det skulle vara extra bra med tanke på prislappen och med tanke på att jag är så himla nöjd med deras andra foder. Men trots liten ranson är Visa tung och seg. Vi fortsätter vår jakt på ett senior- och lightfoder värt namnet. Senaste inköpet är en säck Doggy, om Purina kostade så är detta motsatsen men det är svenskt så vi hoppas på det. Matte kämpar på med att få Visa i form medan Visa själv jobbar åt det motsatta hållet. Manar jag inte på henne så ligger hon i bakvattnet på promenaderna, lullar på i ett måttligt tempo och smakar friskt på det som bjuds. Matte har ju inga ögon i nacken, det vet hon alltför väl. På dagarna tassar hon in i det förbjudna vardagsrummet där Doris alla tuggben ligger. Hon norpar ett och smyger lika tyst in längst in i tvättstugan där hon glatt klämmer i sig det. Idag har hon avslöjat sig när hon blivit välan slafsig och ljudlig. Några av de dyra älgtuggchipsen som jag investerade i med tanke på tuggbensdebatten, de verkar ha hamnat i Visas mage. Så mycket för det lightfodret...
 
Kärt barn har många namn, så också mina hundar. Doris kallas inte sällan för Snoris, inte vackert men ibland speglar det nog vad i alla fall de vuxna hundarna tycker om henne. Husse klagar över namnvalet, han har svårt att hålla isär Morris och Doris. Märkligt nog vill ingen hund lystra till namnet Dorris som han fler än en gång har försökt använda...
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0