Nya lydnadsregler :(

"Alla" har pratat om de nya lydndasregler som ska komma nästa år. Jag har inte orkat läsa dem, tänkte att det väl är lite mindre ändringar som det brukar vara. Men idag läste jag dem och oj, så fel jag hade! Det känns som om lydnadssporten blir något helt annat, mer frikopplat från t.ex. bruksprov och mer krävande. Jag inser att om jag ska tävla lydnad med någon av de fläckiga så är det nog i år det måste hända. Och jag inser att kombon rallylydnad och bruks nog känns mer naturlig än den kombo jag kört tidigare med lydnad + viltspår = bruks. Jag tror också att det kan bli rena dödsstöten för lydnaden som folksport, i den mån den överhuvudtaget har varit det på sistone. Vi lever i en quick fix-värld, lydnad appellerar inte till folk längre och med de nya reglerna lär det bli än mindre. 
 
Lite peppad av detta gav jag mig ut för att träna med alla hundar idag. Ila först så klart. Vi tränar apportering, inte då själva hämtandet för hämtar gör hon med fart och stora skutt. Men det skiter sig lite när hon ska tillbaka till mig, hon vill gärna kasta sig på mig och då måste man tydligen spotta ut dummien först. Så idag har vi haft lite dragkamp med dummien, det som förr var så förbjudet. Men jag vill att hon ska kunna hålla i den även om jag och mina händer finns nära. Alltså testar vi att kampa. Det tycker ju lilla fröken är kul. Inne i köket har vi tränat sitt och stanna med hjälp av omvänd lockning. Jag är lite kluven till den träningsmetoden i en del andra lägen men just vid stannande så tycker jag att den är klockren. Ila har också fattat galoppen och sitter stadigt kvar den lilla stund som matte förväntar sig. Nu sover den lilla sött i köket, på en stund ska vi gå ut och ha lite egen tid och träna på att gå i koppel. 
 
Hon är så ruggigt lik Maxi över ögonen eller kanske snarare ögonbrynen. Fascinerande! 
 
Doris tur sedan. Hon lämnar ju huset med ett illvrål. Det blir lätt så när man har flera hundar, de taggar varandra till oanade höjder. Alltså fick träningen börja redan på bron, vi samlar ihop oss och får en uppgift som kräver koncentration och som stänger av ljudet. Jag älskar ju den där träningsvilligheten hos mina hundar men hos de fläckiga blir det lätt ljudpåslag som jag får jobba med. Idag gick det bra, riktigt bra. Vi tränade lite fotgående (om hon bara kunde sluta gå passgång...) och så tränade vi handtarget. Det har hon fått kläm på så då tränade vi att följa handen från fotposition till sittande framför och tillbaka till fotposition osv. Med Doris får man också jobba med att hålla kvar koncentrationen eftersom hon lätt tappar fokus och svävar iväg. Men idag gick det riktigt bra, matte är nöjd och det kände nog lilla damen. Kanske vi ska nöta på lite rejält nu direkt efter löpet när hon är aningen mindre fladdrig och hoppas att vi har med oss det sedan..? Eller kan hon rent utav ha landat lite efter det här löpet..? Man kan ju alltid hoppas.
 
Morris fick träna apportering för lydnadsettan och den sitter hyfsat nu men kastar jag apportbocken så tittar han bara på mig. Som vi har kämpat för att han alls ska ta den i munnen, det är nästan komiskt! Nu har vi de flesta momenten, vi behöver jobba lite till på fotgåendet och på platsliggningen och så saknar vi helt ställande under gång. Jag trodde att jag i vinter lyckats få honom att förstå vad stå innebär men där hade jag fel. Det fungerar i varje fall inte när vi kommer ut ur huset, den saken är klar. Jag måste hitta nya infallsvinklar, mina tidigare idéer fungerar inte och nu är huvudet tomt. Men det är också tjusningen med hundträning, man lär sig mycket nytt på att köra fast.
 
Visa har också fått vara ute och "träna" och hon var nog lyckligast av dem alla. Hon hade ett fantastiskt fritt följ, långt bättre än vad hon hade i sina aktiva dagar. Lilla tanten! I hennes fall handlar det ju om aktivering och en stunds egentid med matte, snarare än träning. Jag ser att många kallar det för träning vad än de gör med hunden men för mig är det skillnad på träning och aktivering. Aktiverar gör jag för att stimulera hunden medan träning har ett mål. Visa blir aktiverad men hon själv tycker nog att vi tränar och är så lycklig, så lycklig. Min fina!
 
 
 

Inomhusträning

På lördag är det inomhusträning för alla Huset Elliotar som är intresserade! Jag har bokat Hundhuset på Bergnäset kl. 11-13, ta med hunden, vattenskål, belöning samt eget fika. Hör också av dig till mig om du vill vara med så att jag vet hur många vi blir. Det kostar inget utan jag står för kostnaden den här gången. Lokalen är ganska liten så vi får kanske träna i omgångar men då kan vi å andra sidan titta på varandra också och komma med tips och råd. 
 
Fler aktiviteter planeras framöver, vill du hålla dig informerad så gå med i min Facebook-grupp för uppfödningen. Där hittar du senaste nytt först.
 
Min uppsats är nu klar, imorgon ska jag gå förbi handledaren för att få en signatur på den och därefter ska jag lämna in det till examinator för godkännande. Jag räknar helt krasst med att den blir godkänd. Plötsligt är målet nära, vilken märklig känsla! Men jag har en matteuppgift kvar att fixa till också, ska ta tag i den under veckan. 
 
Förra veckan hade Idefix dambesök här. En riktig maratonhängning fick vi till, de satt ihop i någonstans mellan 45 minuter och en timme. Jag tappade känseln i fötterna och trodde att jag aldrig skulle ta mig upp från golvet igen. Arbetsställningen blir liksom inte den mest ergonomiska. Idefix tycker sin vana trogen att det är trist efter tio minuter och måste börja pipa. Man kan tycka att han borde ha lärt sig men icke. Tio minuter, sedan räcker det, tycker han. Som en liten klocka är han, den gossen. Han va rlite småjobbig (OK, pissjobbig) de dagar bruden var här, han blir alltid det när de bor här. Kommer de bara hit för att para och sedan åker så är han däremot väldigt cool. Nåväl, nu håller vi tummarna hårt, hårt för att det ska bli Idefixbebisar igen om ungefär två månader.
 
 
Rapporter från trevliga Alice i Skellefteå säger att det verkar vara valpar i magen, det glädjer vi oss åt. Och på söndag ska vi åka till Lövånger för att titta på pralinerna hos kennel Paratime's. De är så fina så det är inte klokt! Jag tror att en hanvalp eventuellt kan tingas så om du läser detta och är sugen på cavalier eller vet någon som är, tveka inte! De är fantastiskt vältecknade och har friska och sunda föräldrar. Söta som socker är de också, kolla bara på bilden nedan!
 
 
 

Naturen är underbart vacker!

Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!
 
Den stora rotvältan ser nästan trolsk ut, som en port till underjordiska väsen...
 
Spindlarnas aktivitet framstår tydligare. Man kan också helt enkelt tänka - finn en labrador i bilden! ;o)
 
Till sist utsikt mot älven från hörnet av tomten. En blek vintersol tittar in mellan träden, fotbollsplanen ligger ensam och övergiven och får nog vänta till nästa år innan ivriga fötter springer runt med en boll, undantaget möjligen när Ludde och Bus leker lite med någon utsliten fotboll. Visst ÄR det vackert? Då glömmer jag bort att det nalkas en novembermånad med mörker och åter mörker och känner en intensiv längtan efter snö, vinter och långa ispromenader.
 
Stina har varit hemma från skolan med förkylning så det har fallit på min lott att gå ut med alla hundarna. Igår landade mobilappen RunKeeper på över en mil totalt, det blir lite olika rundor eftersom jag inte grejar att ta alla hundar samtidigt. 
 
Bus ses ständigt med något i munnen - en pinne, någons hand, ett cavalieröra. Jag tror kanske att husets övriga hundar inte riktigt uppskattar henne till fullo just nu, hon har så mycket energi att det fullkomligt sprutar ur öronen och hennes framfart kan närmast beskrivas som burdus.
 
Under promenaderna med hundar i olika konstellationer har jag i alla fall konstaterat att Idefix, snart tio år gammal, fortfarande hör riktigt bra. Idag inledde vi promenaden med en liten bit hundgodis ur fickan och huj, vad fint han kom på inkallning senare när han fick springa lös! De väljer vad de vill höra, de där silkesöronen.
 
Idefix har haft en höjdarvecka med dambesök två dagar. Det gick bra, vi fick till fina parningar båda gångerna och hängning i nästan tjugo minuter. Just den delen av det hela tycker han är lite trist, det går bra i kanske tio minuter men sedan får vi lyssna till cavalierens klagan. Varför ska man sitta fast, undrar han? Nåväl, efter dessa små äventyr är han som vanligt väldigt fäst vid mig i några dagar och har tydligt visat att han tycker att vi två ska gå ut och kolla om tjejen kanske finns kvar någonstans. Men nu har lugnet åter lagt sig, han har nog insett att lyckan är över för denna gång. Nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att det blir något, man vet ju aldrig när gossarna börjar komma upp i åren. Men han är ruskigt pigg för sin ålder, denna knasiga, underbara lilla hund.
 
 
Livet med cavalier är ganska mysigt. Vart man än går så har man de små fläckisarna efter sig som en liten svans. Häromkvällen såg vi på fotboll tillsammans. Doris hade samma uppfattning om matchen som matte, ett riktigt sömnpiller...
 
 
Morris är min lille prins och är med mig överallt. Det är ungefär samma känsla som när man hade småbarn, inte ens på toan får man vara ifred...
 
 
Kom på att jag alldeles har glömt bort att redovisa några fina resultat också! Ebba och Raya har startat på viltspårprov och tagit sin andra etta, en till nu så är championatet i hamn. Och Stina och Maya har tävlat lydnad och fått LPI, nu siktar de vidare mot lydnadstvåan. Lydnadsprovsdiplomet renderade också i att de kunde ansöka om Cavaliersällskapes trippeldiplom som kom häromveckan. Hur många som ingår i denna exklusiva klubb vet vi inte riktigt men jag har skrivit till rasklubben och föreslagit att de redovisar detta lite tydligare på hemsidan och i tidningen. Det kan ju vara kul att veta för oss som faktiskt jobbar med våra hundar. Så här ser i alla fall diplomet ut:
  
 
 
 

Stångar pannan blodig

Tränar på som tusan med Morris nu, målet är ju att starta lydnad i höst men vi har lite kvar. Läggandet känns hyfsat, ställandet jobbar vi på. Bakdelskontroll tränar vi också, han fattade blixtsnabbt att han skulle upp med tassarna på pallen så nu har vi börjat prova att röra bakbenen lite. Jag inser också att pallen kanske är lite i högsta laget och ska se om jag hittar något annat, typ en tjock bräda eller liknande. Men där har jag gott hopp. Det jag inte har lika gott hopp om är apporteringen. Morris har noll och inget föremålsintresse, verkligen inget. Det är något nytt för mig som tränat apporteringsglada labbar innan och faktiskt lite oväntat, eftersom både hans mor och halvsyster Doris apporterar det mesta med liv och lust (ibland kanske lite väl mycket, Doris har tex ständiga projekt med att flytta runt på våra sockar här i huset). Jag har tragglat detta av och till i en mindre evighet nu men det känns som om vi göra noll och inga framsteg. Med Idefix testade vi shejping men när vi kom till steget gripa tog det stopp. Han visade tydligt att han förstod vad vi ville men lika tydligt lät han oss förstå att det inte skulle hända. Då stoppade vi in apportbocken i munnen, fortsatte därifrån och kom till läget att han gapade, Stina stoppade in och han höll den löst, vilket gav en sjua. Utifrån det jobbade de vidare och fick till det hyfsat. Men med Morris funkar inte det heller. Jag kan stoppa in den och han håller den i ett fint grepp med viftande rumpa men hur många gånger vi än gör det får jag aldrig honom till att gripa eller ens gapa själv. Jag har provat leka med den men det är helt ointressant för Morris. Jag har klickat och belönat med Frolic, den enda belöning som har ett långsiktigt värde för min lille kille. Nu funderar jag desperat på att försöka lära in det med rådjursklöv, dem bär han nämligen frivilligt (och mycket stolt) efter avslutat spår. Men om du som läser detta har något tips att dela med dig av så tas det tacksamt emot. 
 
Måndagsträningarna fortsätter lite till, intresset känns ljumt så jag tror kanske inte på så många gånger till. Nu kör vi i alla fall igång med apportering, är du ägare till en Huset Elliot och vill vara med så hör av dig. Första apporteringsträningen är nu på måndag. Och redan imorgon ska jag ha lydnadsträning på ängen med "mitt" cavaliergäng. Nu är inte intresset så stort här heller så valpköpare är välkomna om de vill, bara meddela mig så att jag vet.
 
I helgen ska vi till Boden och heja på Katarina och Jota som tävlar SM för patrullhundar (försvarsmaktsmästerskapen). Stoltare uppfödare än jag är nog svårt att hitta, jag är omåttligt glad över att de har kommit med. Otroligt duktiga brudar!
 
I måndags Kuriren var en bild på en cavalier. Hemmaklubben har haft tävlingar, cavalieren på bilden är Idefix-dottern Blanca som nu tävlar klass 2 i både hopp och agility. Duktig tjej med duktig ägare/förare Aurora!
 
 
 
 

Vilken helg!!!

Den gångna helgen var det tävlingar på Luleå BK. Stina hade anmält sig och Maya till lydnadsklass 1 alla tre dagarna, med målet att ta ett LP1 och därmed också kunna håva in Cavaliersällskapets trippeldiplom som hon saknat en merit för. Maya tog ju en etta i lydnadsklass 1 redan 2010 (tror jag det var) men Stina tyckte inte att lydnadsträning var kul då. Nu är det annat, de har tränat som sjutton och i fredags kväll var det dags. Lite premiärnerver från båda håll kanske, Maya lade sig på ställandet och de kom hem med 145 poäng och ett andra pris. Nya tag på lördagsmorgonen, i gassande hetta hade de turen att dra spiken och gick ut först. Och som Maya gick! De landade på 182,5 poäng, tog ett första pris och vann dessutom hela klassen! Lite kul när minsta (och troligtvis äldsta) vovven vinner.
 
Mina duktiga flickor
 
Ganska fint helhetsomdöme fick de också:
 
 
På söndagen var det så dags igen. Nu fick Maya enligt säker källa ett litet lyckorus och for iväg för att ställa sig in hos såväl tävlingsledare som domare samt ta en koll på lådan med apportbockar. Poängen landade på 174, det blev ännu ett första pris och en fjärdeplats denna gång. Därmed är LP1 i hamn och de kan även ansöka om trippeldiplom. Hurra! Duktig matte, duktig hund och stolt morsa, så klart.
 
 
 
Igår skulle vi ha tränat rallylydnad för instruktör här i Bälinge. Åskan ville dock annorlunda så träningen är flyttad till ikväll. Men ikväll kör vi! Hoppas att fler än jag och Stina nu är taggade på hundträning, än är det mycket tid kvar av säsongen!
 
 
 
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Tanten är piggare!

Konstaterar efter en veckas medicinering att Visa har blivit piggare. Det slår mig under rundan att hon faktiskt går framför utan att jag har tjatat på henne. Det är inte så att hon skuttar omkring och slår frivolter men hon knallar före och ser allmänt nyfiknare ut för det mesta.
 
Det får andra konsekvenser också. Igår kväll låg hon i hundsängen i hallen och hamnade därmed utanför grinden till köket när trött matte släckte ned. Halv tre vaknade jag av mystiska ljud från hallen. Liten Visa hade då kommit på att i tv-rummet finns Doris ben och dem kan man sno. Så halv tre smög hon in i det förbjudna rummet för att norpa åt sig av delikatesserna. Men det är inte lätt för rultan att ljudlöst ta sig upp ur platsbaljan, än mindre att glupskt tugga tuggben utan att matte hör. Så matte vaknade och Visa förpassades till köket. 1-0 till matte, haha!
 
Kylan igår gjorde att vi ägnade oss åt lite träning inomhus. Först Doris som fick bekanta sig med valpdummy. Sedan gjorde vi först lite stanna-övningar med godis som retning, det klarade lilla fröken med glans. Så valpapportering. Då är ordet "stanna" som bortblåst för liten Doris! Första gången fick matten ta livtag om den lilla hala hundkroppen men sista räckte det med en hand framför bröstet. Vi jobbar vidare på det, sakta men säkert. Målet är att behålla den ljuvliga farten men ändå kunna styra upp det hela lite. Och så vill jag inte riskera att förlora hennes fina avlämningar, där hon dundrar med dummyn i mun rakt till mig. Sockerpingla!
 
Morris skulle få träna skiftningar mellan sitt och ligg och så lite läggande från stående. Morris var helt i gasen över detta med att träna inne och att få godis. Morris gjorde alla skiftningar han kunde komma på hela tiden och var ofantligt lätt i rumpan men till sist fick vi lite ordning på det hela. Lite...
 
Så Melvin. Där blev det fjärr som vanligt och med matte 2 m framför så skiftade han riktigt fint även om han tenderade att bli studsboll efter ett tag. Jag är ju rädd att han på en eventuell tävling blir helt i gasen och då kör studsbollsvarianten rakt av. Då kan han landa ungefär var som helst. Har aldrig haft en hund som han, han lägger sig liksom inte ner när han är på g utan kastar sig först rakt upp och dimper sedan ner. Det säger sig självt att det finns risk för rätt rejäla avdrag i fjärret...
 
Hade tänkt lära Visa att backa, att det skulle vara hennes övning. Visa ville ha godis. Matte kommenderade fot och Visa satte sig mer än lovlig snett. Matte flyttar och försöker få Visa att följa efter och därmed räta in sig. Visa masar lite på rumpan och tittar på matte som att "nu då, får jag godisen nu?" Så höll vi på tills matte ledsnade. Man tränar inte lydnad i hallen, hälsar Visa, som för övrigt aldrig har tyckt att detta med position är så himla petnoga. 
 
Idag har vi rena blidan jämfört med gårdagen, blott 12 minusgrader på lucnhrundan. Underbart!

Glömde ju - nytt resultat!

Har alldeles glömt bort att skriva om duktiga, duktiga Linnea och Chili (H. E Chi). De startade lydnadstvåan den gångna helgen och fick ihop 170.5 poäng och tog därmed sitt andra första pris. Med det fick de också nya poäng i poängligan, även om uppfödaren inte har hunnit få in det än, och är förmodligen årets segrare. Jag har svårt att se att någon i nuläget ska kunna knapra in på dem. Grattis brudar! Fotot nedan visar en ung Chili, fotograf är matte Linnea.
 
 

Lydnadsträning

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 
 
Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...
 
Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.
 
Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.
 
Det skiljer en vecka i ålder till Doris fördel men betydligt mer i storlek.
 
 
Melvin visar inga tendenser att närma sig Doris. Jag har alla tillsammans i köket nu men då ligger han på kökssoffan och morrar åt henne när hon kommer studsande. På nätterna sover hon i min säng och då ligger han bredvid Visa och Morris i hundsängen, men på dagtid vill han inte vara med där Doris är. Hon blir fyra månader till helgen, det känns inte kul att ha det så här. Jag skulle så önska att det dök upp någon som vill ha en glad, mjuk kille med mycket spring i benen och som älskar att apportera, någon som kan ge honom mycket motion och kärlek men en lite mindre hundflock för han trivs inte som kennelhund. Helst någon som finns i närheten. Jag inser ju att han kommer att köpa Doris så småningom men i vår ska vi ha labbevalpar i huset och då blir det åtta långa veckor igen för Melvin.
 
På lördag klockan elva kör vi dirigeringsträning om jag nu har missat att meddela någon. Hör av er om ni vill vara med så att jag vet vilka som kommer!
 
 

Blött och geggigt

Det är lite ironiskt, medan jag var sjuk så sken solen från en klarblå himmel men när jag nu börjar ta mig ut på darriga ben igen så är det mest blött och geggigt (och idag ganska dimmigt). Lagen om alltings jävlighet, kallas det visst. Nåja, det kunde vara värre. Fast det kunde vara bättre också, jag är lite less på att inte må bra. 
 
Arbetet med att leta hane fortskrider. Två huvudkandidater har väl egentligen utkristaliserat sig, en gosse med en hejdundrande meritlista och så en gosse utan en endaste arbetsmerit men som jag spanat på länge för att jag tycker så mycket om hans modell och hans stamtavla. Både mor och moster är välbekanta hundar med en underbar arbetslust och balans så det känns inte så där vansinnigt riskabelt att killen själv är utan merit. Tyvärr är det priset vi betalar när de kopplade championaten försvann, de dubbelmeriterade hanarna är allt färre. Eller de arbetsmeriterade överhuvudtaget. :(
 
Snön smälter undan med rekordfart, jag törs inte längre ge mig ner på isen utan hundarna och jag harvar samma rundor på vägarna varenda dag. Lite ledsamt men vad gör man? Hönorna är lösa idag och njuter av våren och av att kunna hjälpa till med trädgårdsarbetet igen.
 
 
Labbarns kyla med hönsen fascinerar mig, de bryr sig inte alls. Melvin är mer bekymrad över att han måste torka tassarna efter promenaderna än vad han är över att ha ett gäng hönor runt svansen. Av någon anledning finns tog jag ingen bild med en cavalier och hönorna, ni kan ju fundera på varför... ;o)
 
 
När tasstorkningen var avklarad så såg det ut så här... Hur är det reklamen lyder - när du får oväntat besök...
 
 
Imorgon väntar lydndasträning i Avans hundsektion. Jag ska hålla i trådarna, tema för kvällen är inkallningar och Morris ska få följa med som demohund. Mycket för att inkallningar är lite av hans paradgren (låt mig inte ångra att jag sagt det högt nu, Morris!) men också för att det är lite kul att visa upp att även en liten hund kan vara lydig och tycka om att jobba. Med labbarna tar många det för givet, jag hoppas att åsynen av Morris arbetsglädje ska kunna inspirera. Förutsatt att han sköter sig, förstås. 
 
 

Inomhusträning!!!

Inomhusträningen nu på lördag är INSTÄLLD! Melvin har nyst i ett par dagar, nyser i och för sig mindre idag men är istället lätt halt så jag tar det säkra för det osäkra och håller mig hemma. Ingen annan ville hämta ut nyckel utan vi bestämde istället i FB-gruppen att vi skjuter upp träningen. Ny tid blir då lördagen den 9 mars kl 16-17.30 i Luleå BK:s inomhuslokal på Spantgatan. Då hade jag också tänkt att vi kunde ha ett tema för de som är intresserade, där jag går igenom ett moment, visar lite övningar och sedan kan man träna vidare på egen hand, både där och hemma. Föreslaget tema för den 9/3 är inkallningar. Skicka ett mail om ni vill vara med. Kostnaden är precis som förra gången 225 kr som vi delar på antalet deltagare.
 
Har bokat en tid till av bara farten, nämligen söndagen den 17 mars kl 17-18.30, samma plats och samma peng. Föreslaget tema är kontakt, hör av er per mail om ni vill vara med här också.

Lydnadsträning?

Tänkte kolla om det finns intresse för en gemensam lydnadsträning bland uppfödingarna (både labradorer och cavalierer)? Föreslår att vi träffas nu på lördag kl 13 och tränar lydnad på ängen bakom vårt hus. Vill ni så kan vi ta en promenad i skogen tillsammans efteråt. Skicka ett mail till mig om du/ni vill haka på. Skriv då också om du vill ha fri träning eller vill att vi tränar på något specifikt moment. Senast fredag är det väl bra om ni hör av er så att jag vet om det finns intresse. 

Duktiga Ebba och Raya - igen!

Har ju alldeles glömt bort att berätta om duktiga Ebba och Raya, som nu fixat sitt LP2 med tre raka första pris. I helgen fick de ihop 189 poäng (tror jag det var) och klassvinst. Det går som på räls för de där båda, jag är helt stum av beundran. Vilket team! Grattis till dig, Ebba, du är fantastiskt duktig. Önskar du var med i Huset Elliot-gruppen på Facebook och kunde läsa gratulationerna där också. Vi är många som tycker att ni är fantastiska.
 
 
 
 

Är Visa frisk?

Upptäckte flytningar hos Visa igår, så där lagom mysigt gulgröna. Bara att ringa veterinären idag, vi har tid i morgon bitti kl 8. Hon är pigg i övrigt, ingen temp, äter som hon ska och vill gärna träna. Men matte är förstås orolig för sitt svarta hjärta. Gissar att det kanske är en vaginit men tar det säkra för det osäkra. Har man mist en tik i sluten livmoderinflammation vill man inte vara med om det igen.
 
Knorren och jag tränar lydnad. Fick Morris bestämma skulle vi träna jämt. Men matte måste jobba också och fixa med lite annat. Igår kväll körde vi i alla fall ett pass och så ett nu på förmiddagen. Vi jobbar på apporteringen. Helt onödigt om ni frågar Morris men vi går sakta framåt. Han kan tänka sig att hålla den i munnen en liten stund, det kommer ju trots allt en Frolic efteråt. Hopp jobbar vi också på och det går strålande. Fotgåendet är däremot ett värre kapitel. Han har en hyfsat fin utgångsposition vid sidan men så är det transporten. Hopp och skuttgående är ett bättre namn för vad vi pysslar med. Nåväl, killen gillar att träna, den saken är klar. Och han är fortfarande fantastisk på inkallning. Min lilla stjärna! 
 
Melvin och Visa fick också träna igår. Visa är som alltid lite slarvig med positionerna, hon fattar inte riktigt vad det ska vara bra för. Dessutom glömde matte leksak och hade bara godis, då anstränger man sig än mindre. Med Melvin satte jag ganska mycket krav, i synnerhet på att fokusera. Han är en raring men han måste försöka hålla ihop huvudet lite bättre och inte bara slamsa på. Så - inget flackande med blicken, inget slamsande och inget nypande efter godis. Tycker faktiskt att han skärpte till sig.
 
Den svarte gossen har börjat spänna musklerna lite ibland när vi är ute. Han fick ju göra det mot ena colliehanen vi mötte, mest för att matte är lite less på att de där alltid dyker upp och det alltid är vi som får hålla oss i ordning. Men igår skulle han mopsa lite mot en liten hund i skogen, inte på allvar men ändå. Matte lackade ur på farbror, i vår flock är det jag som spänner musklerna om det behövs. Jag tror och hoppas att budskapet gick in.
 
Insåg att jag missat manusstopp till cavalierbladet, hade ju lovat att skriva om lydnad i det. Nu blev det ingen lydnad utan en liten artikel med tips på enkel aktiveringsövning, mest i hopp om att kanske få någon som inget gör med hunden att i alla fall göra något. Man ser ju vilken lycka de finner i att använda huvudet. Ingen korrekturläsning hanns med heller, inte bra alls. Nästa gång ska jag ha bättre framförhållning!

Mer resultat och lite annat

Ebba och Raya har gjort sin andra start i lydnadstvåan, ånyo med ett första pris som resultat. De är smått fantastiska, de båda. Stort GRATTIS från den stolta uppfödaren! Inser att poängligan nog är körd för de flesta i år, svårt att ta igen deras ledning nu. Jag har inte hunnit uppdatera hemsidan med alla resultat än, förhoppningsvis hinner jag det i veckan.
 
Dottern har tävlat agility i Boden i helgen. Vi väntar på att Maya ska börja löpa och hoppas att det kommer ganska snart så att hon blir sig lite mer lik, nu kan vad som helst hända. I lördags hade de ett jättefint lopp på gång när Maya får för sig att vända och komma tillbaka i en tunnel alldeles på slutet. Och igår redde de ut den första klurigheten på agilitybanan jättefint när Maya istället bestämde sig för att hon var en flygarhund som FLÖG över alla kontaktfält. Droppen var gungbrädan som inte ens han nudda marken innan Maya studsade av den. Då ledsnade matte, tog tillbaka henne och gjorde om. Det blir en diskning så klart men helt rätt beslut, sådana dumheter får man inte hålla på med. Aldrig hänt förr men nu tyckte Maya tydligen att det var en bra idé. Suck... Så inga lysande resultat denna helg heller men man ser ju att det finns där, de ska bara vara lite mer på samma våglängd. Sista loppet igår blev det fem fel på slalomingången och den får nog Stina ta på sig, hon tappade lite motivation när allt var så knasigt och slarvade kanske lite med att visa henne. Men dte är inte lätt när man inte riktigt vet vilken hund som är med in på banan.
 
Hussen har löst jaktkort och skulle ut på premiärmorgonen. Melvin fick följa med. Det enda de såg var svanar men det blev några timmars fotgående för gossen som hade skött det exemplariskt. Det kan man däremot inte säga om hans mamma som väckte mig halv fyra på morgonen genom att YLA i köket. Fel hund med, ropade hon! Behöver jag säga att jag var sur... Igår kväll fick hon följa med ut en sväng och då var hon så klart nöjd. Husse fick inget skjuta denna gång heller och konstaterade att det nog var lika bra, den svarta tanten hade varit ganska het. Lill-skrutta!
 
Visa-dottern Ny har också varit och jagat. Hennes husse verkar ha haft bättre tur:
 
 
Även lille Loke (H. E Priffe) har varit på andjakt och skött sig med bravur:
 
 
Morris och jag har agerat publik på helgens tävlingar. Den lille gossen går från klarhet till klarhet nu när vi kan ta oss ut och åka bil, nu hälsar han glatt och ohämmat på alla vi möter (lite väl ohämmat ibland kanske eftersom han kan tänka sig att studsa upp även på ointresserade förbipasserande...). Han kopplar av fint även i stökiga miljöer. Det enda han fortfarande är skeptisk till är andra hundar, det får vi jobba vidare på. Men han är en liten pärla, den gossen. Min fläckige lill-prins bus...
 
Glada nyheter är också att Idefix-sonen på kennel Mixangels verkar ha hittat ett hem. Det verkar som om han kanske blir pitebo och det gläder oss oerhört eftersom vi då får möjlighet att träffa honom, förhoppningsvis. Hoppas att han fortsätter utvecklas som han gjort hittills, han ser ut att kunna bli en riktig goding.

Efter agilitytävlingarna på lördagen tog Stina och jag en sväng förbi skördefesten i Boden. Där fick vi träffa på Idefix-sonen Billy, en riktigt söt, glad och social kille. Jättefina färger hade han och påminner väldigt mycket om sin far i modellen. Nospartiet var mer likt mamma men färger och kropp var absolut pappas. En del ljud kände vi också igen... ;)
 
Surströmmingsskiva på gatan med grannarna i lördags. Jag börjar tycka att det är riktigt gott och är nästan sugen på att äta en gång till i år. Det har sannerligen aldrig hänt förr! Måsen och Oscars var bäst, det var panelen enig om. Grand Kallax var faktiskt lite av en besvikelse för andra året i rad.
 
Igår fick hybridhönan Babsan sluta sina dagar. Hon har värpt jättekonstiga ägg på slutet, vi tror att något blev galet med äggledarna. De värper mer eller mindre ihjäl sig, krakarna. Tänk på det nästa gång du köper ägg, även en höna som fått gå utomhus är troligen en värphybrid, avlad för att värpa tills hon stupar och som avlivas när hon är 18 månader för att inte riskera ett produktionsstopp, om hon inte värpt ihjäl sig innan dess... 
 

Fint resultat och utflyttad son

Knappt hann Ebba och Rayas resultat ramla in förrän det var dags för ännu ett. Ragnhild och Tassa (H. E Tau) var i Älvsbyn och tävlade lydnad den gångna helgen. Det gick så bra att de fick ett första pris trots ett nollat moment (då förstår ju alla att resterande poäng måste ha varit höga!). Grattis, bra jobbat! Det är otroligt roligt att vara uppfödare när så här fina resultat kommer inramlande. Då känns baksidan, med sjuka hundar, bortgångna hundar eller tomma tikar, långt borta. Jag solar mig i glansen och bara njuter!
 
Annars är det tomt och konstigt här. Vicke har flyttat hemifrån nu, sista lasset gick i onsdags. Det kändes bra att följa med och se var han och flickvännen ska bo det närmaste halvåret eller så, det lugnade det oroliga mammahjärtat betydligt. Samtidigt är det vemodigt och lite konstigt att nu bara vara fyra i familjen här hemma. Han har ju både synts och märkts av, den gode sonen, nu känns det lite tyst. Men vi vänjer oss förstås vid det också. Blir saknaden för stor så tar det inte mer än runt tre timmar med bil till Umeå.
 
Har funderat en hel del på sistone över detta med uppfödning och val av ras. Ska jag fortsätta eller inte? Ibland känns det smått hopplöst, utvecklingen inom rasen går inte åt det håll jag önskar och jag hamnar alltmer i någon sorts ingenmansland. Samtidigt känns alternativet, att vara "vanlig" hundägare, inte heller lockande. Vi får se hur det blir. Konstaterade när jag spårade med Melvin senast att en hel del har hänt inom den exteriöra utvecklingen. Spårselen köptes till min första labbe, en hane som då ansågs ha en kraftig bröstkorg men kanske lite klen benstomme i övrigt, men som ändå sopade åt sig några CK:n under sin utställningskarriär. Melvin har jag inte ens ställt ut, han ser alltför tanig ut om man jämför med de hanar som nu äntrar ringarna. Ändå kan jag med nöd och näppe knäppa spårselen runt hans bröstkorg och att fästa flärpen i hållaren för densamma är inte att tänka på. Grövre bröstkorg men ändå upplevs han tunnare. Jo för all del, han har någon enstaka cm till i mankhöjd än gamle Elliot och är ju alltför hög, men ändå... 

Finfint resultat och spårträning

Min gamla Nokia har spelat mig ett spratt igen. Ebba och Raya tog ett första pris i debuten i lydnadstvåan med fina 176,5 poäng, var visst kvar på prisutdelningen och stod överst på prispallen. Idag kom bilden med mms:et, ett dygn efter att den skickats. Förlåt en klantig uppfödare! Nu vet jag dess värre inte hur jag ska få bilden Ut ur mobilen och In här... Tar en annan bild på dem så länge, från när de klarade anlagsklassen i viltspår. De är duktiga, de där två!
 
 
Med det resultatet gick de också upp i täten i poängligan med hela 42 poäng. Det blir svårslaget!
 
Jag har varit och spårtränat med småttingarna ur senaste kullen idag, som förresten inte är några småttingar längre utan ganska långbenta och gängliga varelser. Spåra kunde de, jättefint nosarbete verkligen. Melvin fick gå ett appellspår som han klarade riktigt bra, missade slutet då Fredriks spår var mer intressant men de andra två apporterna tog han. Lite lustigt sätt att ta dem, cirka 10 m innan så vek han av i en båge och liksom ringade in dem med hög näsa. Men, in kom de och det är huvudsaken. Matte är nöjd och vädrar morgonluft.
 
Visa fick gå ett längre och äldre spår och spårade riktigt fint. Missade upptaget, hon fick vind från Melvins spår och låste i det. Efteråt inser jag att jag skulle ha släppt på henne från andra hållet, då hade vinden kommer från hennes spår istället. Jaja, lätt att vara efterklok. Tre apporter plus slut, alla apporterna med hem men den ena kom med tack vare matte. Min lilla gumma är mer intresserade av spåret, till skillnad från sin gänglige son.
 
Den lille trefärgade fick gå ett kort viltspår. Han spårar på spanielvis med ganska mycket slag och fick ett stopp mitt i då han bara skuttade runt matte. Hade rådjursklöv denna gång och det var inte lika spännande som älg som vi haft innan. Får nog introducera den ett par gånger för att poletten ska trilla ner. Tror att vi ska gå över till lina nu, kopplet känns för kort. 
 
Stina är i Byske och tävlar agility med Maya, en Maya som var så lycklig i morse när hon insåg vad som väntade att hon skrek rakt ut (hemska ljud...). De diskade första loppet då Maya tog en tunnel på eget bevåg som inte skulle tas. I andra blev det snöpliga fem fel då Stina fick ta tillbaka henne på slalomet eftersom hon höll på att gå in fel. Vi tror att löpet är på gång när som helst, den lilla damen är aningen överspeedad. Hoppas på framgång imorgon. Agilityn är ju marginalernas sport, som så mycket annat. Som längdhopp, led verkligen med Michel Tornéus idag. Men vilken friidrottskväll det ändå har varit!

Lydnadsträning med de svarta

Hann med ett lydnadspass med de båda svarta efter förmiddagsrundan. Melvin gick kalasbra på allt utom rutan, den fattade han absolut ingenting av längre. Jag motiverade och motiverade men det gick ganska trögt, milt uttryckt. Det känns som om den rutan är vääääldigt långt borta. Men kalasfin inkallning med ställande och supersnabbt läggande under gång, vi gläder oss åt det.
 
Visa tuffade på och tyckte det var hur kul som helst. Kanske inte i samma supertempo som sonen, inte lika noga med att sätta sig rakt (himmel matte, jag ÄR ju här! säger blicken snett nerifrån) men faktiskt jättefina rutor med minimal motivering. Jag tror att jag måste anmäla den lilla tanten till en lydnadstävling i höst, hon skulle älska det. Även ett tanttempo borde kunna rendera i lite poäng.
 
Har insett att den lilla damen lagt sig till med olater också. Noterade ett hejdlöst tiggande vid frukosten, förr låg hon och sov i biabädden men nu satt hon och stirrade på matte bakom kökssoffan. Dess värre gav det utdelning, matten är svag för sin pärla.
 
Gjorde i ordning bilder igår på pärlan och hennes syster. Underbara små labradordamer som blir åtta år i november, ur min lika underbara Vi-kull! Ingen av dem gillar ju att vara framför kameran men den här gången såg faktiskt Visa riktigt nöjd ut, annars brukar hon se ut som om stupstocken väntar. Men det stod syrran för den här gången. Märkliga hundar, de där båda...
 
NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa till vänster och SEVCH LPI Huset Elliots Visa till höger. De är inte så olika stora som bilden visar men medan Visa stramar upp sig, sjunker Vimsa ihop.
 
Så här kul tyckte nämligen Vimsa att det var... Om man blundar syns man kanske inte?!?!
 
Världens finaste Visa, mattes pärla och absoluta ögonsten.
 
En bild till på finaste Visan. Grå om nosen men pigg och frisk som en mört.
 
Ikväll vankas det lydnad för den lille fläckige. Men först ska jag ut och försöka få ihop några deciliter blåbär - UTAN hundarnas sällskap! Det finns så lite blåbär ändå, tar jag med mig dem finns det ännu färre...

Äntligen har vi spårat!

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!
 
Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.
 
Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.
 
Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.
 
Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)
 
Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...
 
Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com

RSS 2.0