Tutan har lämnat oss
Så kom den där dagen som alla hundägare fasar för, när man ska skiljas från sin fyrfota vän. Tutan har lämnat oss, en hund som har funnits hos oss sedan sitt allra första andetag. En stor hund, en stark hund, en stolt hund men på slutet en väldigt tung, trött och flåsig hund. Det kändes ovärdigt de sista dagarna, beslutet var tungt att fatta men det känns samtidigt skönt att veta att hon slipper må dåligt. Övriga flocken noterade också att hon tacklade av och det kändes inte rätt att hon skulle ha det så. Nu är hon borta, vi vet att hon har det bättre men saknaden är stor. Tutan fattas oss. En älskade familjemedlem, en underbar arbetshund och husses trogna jaktkamrat är borta för alltid.
Tutan var tänkt att vara husses hund. Länge trätte vi om vem som skulle förvalta henne men till sist insåg husse att tiden tröt och matte tog över träningen och tävlandet. Hela sitt liv var Tutan dock husses flicka, det var vid hans stol hon satt om kvällen och tiggde kel när vi drack vårt kvällste. Lyckan var total när hon fick följa med husse och jaga sjöfågel och vi fascinerades av hur bra det gick den sista säsongen då hon hade starkt nedsatt syn men antagligen var desto bättre på att ljudmarkera. I timmar gick hon med hussen i blötan längs strandkanten utan att visa den minsta stelhet dagen efter. Också det fascinerade oss, vi anade redan då att det kanske skulle bli hennes sista jaktsäsong.
Tutan var en oerhört stark hund. Hon hade en arbetsvilja som var enorm och en självständighet som inte gick av för hackor. Länge pekade hon finger åt matten, gjorde som hon ville på jaktproven och vägrade lägga sig på läggande under gång på lydnaden. Matten var helt frustrerad men till sist kom vi överens om att (oftast) dra åt samma håll och då gick det genast bättre. Det kändes dock alltid som en kompromiss, Tutan lät mig tro att jag bestämde men vi visste båda två att det skedde på hennes villkor. Hon tog sin etta i unghundsklass jaktprov och efter att matte tog till klickern så fixade vi också 194 poäng i lydnadsklass 1. Tutan kunde vara helt fantastisk, bara vi var överens om hur saker skulle gå till.
Exteriört var Tutan en gigantisk hund, stor som en hane och ganska grov i konstruktionen. Hennes utställningskarriär blev kort men intensiv, hon tog ett Ck i jaktklass och då lade vi ner. Man ska sluta när man är på topp!
Debuten i öppen klass jakt blev ingen höjdare, Tutan knäckte vilt och gick ett tag under namnet Trutan. Vår sista start i öppen klass gjorde vi 2006, matte hade tummen i ögat på Tutan och vi slet oss till ett tredje pris. Domare Alf Nordlund sa att det kändes som om vi inte drog åt samma håll. Han anade inte hur rätt han hade.
Mat var Tutans stora passion hela hennes liv. Jag har aldrig ägt en mer matfixerad hund eller en hund som kunnat prestera längre dregeltrådar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre behöva torka dregelklet från Tutans hörna på köksgolvet.
Våren 2007 blev Tutan svårt sjuk och var nära att lämna oss men klarade sig som genom ett mirakel. Från den här tiden blev hennes liv kantat av medicinering och olika sjukdomar, vi fick sluta tävla och Tutan blev familjehund. Hon fick också en lite annan personlighet, min forna arbetsmyra blev mer bekväm och gjorde helst inget som inte renderade i snabb godisbelöning.
Några inhopp fick hon dock göra. Stina och hon utställningstränade och Stina tävlade ungdoms-DM i junior handling med Tutan år 2007, vilket slutade med en fantastiskt andra plats.
Tutan blev aldrig den avelshund jag hade hoppats på och vi fick aldrig avsluta vårt arbete på tävlingsbanorna som det var tänkt. Men hon var en underbar familjemedlem, snäll som få och älskad av alla. Vi kommer för alltid att minnas hunden med de stora öronen, de snälla ögonen, den hungriga blicken och de rinnande mungiporna. Hon var vår stora Tuta, hon älskade oss villkorslöst och gav oss så mycket. Tack för allt, älskade hund!
Tutan var tänkt att vara husses hund. Länge trätte vi om vem som skulle förvalta henne men till sist insåg husse att tiden tröt och matte tog över träningen och tävlandet. Hela sitt liv var Tutan dock husses flicka, det var vid hans stol hon satt om kvällen och tiggde kel när vi drack vårt kvällste. Lyckan var total när hon fick följa med husse och jaga sjöfågel och vi fascinerades av hur bra det gick den sista säsongen då hon hade starkt nedsatt syn men antagligen var desto bättre på att ljudmarkera. I timmar gick hon med hussen i blötan längs strandkanten utan att visa den minsta stelhet dagen efter. Också det fascinerade oss, vi anade redan då att det kanske skulle bli hennes sista jaktsäsong.
Tutan var en oerhört stark hund. Hon hade en arbetsvilja som var enorm och en självständighet som inte gick av för hackor. Länge pekade hon finger åt matten, gjorde som hon ville på jaktproven och vägrade lägga sig på läggande under gång på lydnaden. Matten var helt frustrerad men till sist kom vi överens om att (oftast) dra åt samma håll och då gick det genast bättre. Det kändes dock alltid som en kompromiss, Tutan lät mig tro att jag bestämde men vi visste båda två att det skedde på hennes villkor. Hon tog sin etta i unghundsklass jaktprov och efter att matte tog till klickern så fixade vi också 194 poäng i lydnadsklass 1. Tutan kunde vara helt fantastisk, bara vi var överens om hur saker skulle gå till.
Exteriört var Tutan en gigantisk hund, stor som en hane och ganska grov i konstruktionen. Hennes utställningskarriär blev kort men intensiv, hon tog ett Ck i jaktklass och då lade vi ner. Man ska sluta när man är på topp!
Debuten i öppen klass jakt blev ingen höjdare, Tutan knäckte vilt och gick ett tag under namnet Trutan. Vår sista start i öppen klass gjorde vi 2006, matte hade tummen i ögat på Tutan och vi slet oss till ett tredje pris. Domare Alf Nordlund sa att det kändes som om vi inte drog åt samma håll. Han anade inte hur rätt han hade.
Mat var Tutans stora passion hela hennes liv. Jag har aldrig ägt en mer matfixerad hund eller en hund som kunnat prestera längre dregeltrådar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre behöva torka dregelklet från Tutans hörna på köksgolvet.
Våren 2007 blev Tutan svårt sjuk och var nära att lämna oss men klarade sig som genom ett mirakel. Från den här tiden blev hennes liv kantat av medicinering och olika sjukdomar, vi fick sluta tävla och Tutan blev familjehund. Hon fick också en lite annan personlighet, min forna arbetsmyra blev mer bekväm och gjorde helst inget som inte renderade i snabb godisbelöning.
Några inhopp fick hon dock göra. Stina och hon utställningstränade och Stina tävlade ungdoms-DM i junior handling med Tutan år 2007, vilket slutade med en fantastiskt andra plats.
Tutan blev aldrig den avelshund jag hade hoppats på och vi fick aldrig avsluta vårt arbete på tävlingsbanorna som det var tänkt. Men hon var en underbar familjemedlem, snäll som få och älskad av alla. Vi kommer för alltid att minnas hunden med de stora öronen, de snälla ögonen, den hungriga blicken och de rinnande mungiporna. Hon var vår stora Tuta, hon älskade oss villkorslöst och gav oss så mycket. Tack för allt, älskade hund!
Spårträning
Skrev ett inlägg men glömde spara. Hur stressad kan man bli?
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Spårträning
Orken tryter alldeles nu, det blir sena kvällar med lille sonens magont och sedan har jag lite svårt att sova länge på morgnarna just nu så jag kliver ofta upp först. Det tar en massa energi detta och trots täta besök på sjukhuset kommer vi inte framåt. Men förhoppningsvis vet de vad de gör och får lill-killen på banan igen, ju förr desto bättre. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra och det är oroligt att inte veta varför.
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Lite tungt nu
Det är dåligt med hundträning här nu. Orken tryter helt enkelt. Anledningen till det stavas husets yngsta barn, som i tre veckors tid har haft ont i magen, tidvis rejält ont i magen. Vi har ju lite dåliga erfarenheter av det efter alla turer med dottern innan hennes sjukdom uppdagades, så vi är både oroliga och bekymrade. Det gör ont i mammahjärtat när ens barn inte mår bra. Oro stjäl energi så det blir inte mycket gjort, semester till trots. I morgon planerar vi för en ny tur in till sjukhuset så får vi se om vi kommer fram till något nytt.
Satte i alla fall igång med att städa vardagsrummet och sy nya gardiner. Då går symaskinen sönder! Den manicken är sannerligen inte överanvänd så jag förstår inte varför den lade av. Kanske fick den träningsvärk av att plötsligt bli använd? Nåväl, nu har jag lånat grannens så nu ska gardinerna bli klara. Inget avancerat, raka bitar är det enda jag klarar av. Men tyget är snyggt, tycker i alla fall jag.
Tutan är inte heller pigg. Hon har svällt upp så vansinnigt den sista månaden så jag bokade en tid till hennes veterinär direkt hon var tillbaka från semestern. Vi har väl ingen lysande prognos framför oss. Tutan har nu fått för mycket cortison, kroppen har reagerat på olika sätt så vi har omedelbart fått avbryta den behandligen. Jag tror inte att hon har stått på cortison längre än knappt 2 år, vet ju hundar som ätit det under en hel levnad, men jag antar att det är hennes övriga sjukdomsbild som spökar i bakgrunden. Nu ska vi se hur hon reagerar och så ska jag bada henne i specialschampo 2 ggr/vecka så får vi se hur det fungerar. Eventuellt ska vi pröva med antihistamin i kombination. Jag har också köpt ett specialfoder så får vi se. Men fungerar det inte så finns det inte mycket annat att göra. Jag ser heller inte täta bad som en långsiktig lösning, Tutan avskyr de där baden och jag avskyr att göra sådant med hundarna som de ogillar. Så vi får se hur länge vi orkar hålla på, Tutan och jag. Hon är en kämpe, den damen, men nu är hon ganska märkt av ålder och sjukdom och dessutom tämligen blind på åtminstone ena ögat. Lillhjärtat!
Häromdagen upptäckte jag att Visa hade en böld vid ena spenen, precis som förra sommaren. Jag böjde mig fram för att känna på den och då sprack den. Det äckliga innehållet fullkomligt sköljde över mitt ben och min sandalfot. Inte helt mysigt! Nåväl, jag har spolat med klorhexidin och håller det under uppsikt. Fröken Visa har fått bo i buren i några dagar så att ingen ska komma åt att slicka på det, någon hon naturligtvis inte uppskattat men ibland har nöden ingen lag. Såret ser i alla fall fint ut men jag tycker mig känna en liten knöl under spenen. Ska hålla lite koll på om den försvinner, annars får jag väl åka in med henne och kolla så att det inte är en tumör. Nu försöker jag hålla henne lite lugn men det är inte enkelt. Hon är pigg som en lärka nu, midjan är tillbaka och all päls har försvunnit. Hon ser helt enkelt för j-lig ut! Men glad och pigg och härjar med pinnar med gossen Melvin så fort hon får chansen.
Stina tog några bilder på Melvin häromkvällen. Visst är han ganska snygg, min prins?
Precis så alert och med på allt som blicken avslöjar. Just nu spelar hjärncellerna lite pingpong i huvudet på honom, Maya är i slutet av höglöpet och killen vet inte riktigt hur han ska bete sig. De gånger Maya passerar förbi så luftjuckar han, det ser onekligen lite komiskt ut. Annars är han rätt lugn inne men lite slamsig ute.
Planerandet för framtiden fortsätter, vi har lite spännande planer framöver men väntar med att avslöja något tills vi vet om allt blir som vi har tänkt oss. Man vet ju aldrig i den här branschen. ;)
Satte i alla fall igång med att städa vardagsrummet och sy nya gardiner. Då går symaskinen sönder! Den manicken är sannerligen inte överanvänd så jag förstår inte varför den lade av. Kanske fick den träningsvärk av att plötsligt bli använd? Nåväl, nu har jag lånat grannens så nu ska gardinerna bli klara. Inget avancerat, raka bitar är det enda jag klarar av. Men tyget är snyggt, tycker i alla fall jag.
Tutan är inte heller pigg. Hon har svällt upp så vansinnigt den sista månaden så jag bokade en tid till hennes veterinär direkt hon var tillbaka från semestern. Vi har väl ingen lysande prognos framför oss. Tutan har nu fått för mycket cortison, kroppen har reagerat på olika sätt så vi har omedelbart fått avbryta den behandligen. Jag tror inte att hon har stått på cortison längre än knappt 2 år, vet ju hundar som ätit det under en hel levnad, men jag antar att det är hennes övriga sjukdomsbild som spökar i bakgrunden. Nu ska vi se hur hon reagerar och så ska jag bada henne i specialschampo 2 ggr/vecka så får vi se hur det fungerar. Eventuellt ska vi pröva med antihistamin i kombination. Jag har också köpt ett specialfoder så får vi se. Men fungerar det inte så finns det inte mycket annat att göra. Jag ser heller inte täta bad som en långsiktig lösning, Tutan avskyr de där baden och jag avskyr att göra sådant med hundarna som de ogillar. Så vi får se hur länge vi orkar hålla på, Tutan och jag. Hon är en kämpe, den damen, men nu är hon ganska märkt av ålder och sjukdom och dessutom tämligen blind på åtminstone ena ögat. Lillhjärtat!
Häromdagen upptäckte jag att Visa hade en böld vid ena spenen, precis som förra sommaren. Jag böjde mig fram för att känna på den och då sprack den. Det äckliga innehållet fullkomligt sköljde över mitt ben och min sandalfot. Inte helt mysigt! Nåväl, jag har spolat med klorhexidin och håller det under uppsikt. Fröken Visa har fått bo i buren i några dagar så att ingen ska komma åt att slicka på det, någon hon naturligtvis inte uppskattat men ibland har nöden ingen lag. Såret ser i alla fall fint ut men jag tycker mig känna en liten knöl under spenen. Ska hålla lite koll på om den försvinner, annars får jag väl åka in med henne och kolla så att det inte är en tumör. Nu försöker jag hålla henne lite lugn men det är inte enkelt. Hon är pigg som en lärka nu, midjan är tillbaka och all päls har försvunnit. Hon ser helt enkelt för j-lig ut! Men glad och pigg och härjar med pinnar med gossen Melvin så fort hon får chansen.
Stina tog några bilder på Melvin häromkvällen. Visst är han ganska snygg, min prins?
Precis så alert och med på allt som blicken avslöjar. Just nu spelar hjärncellerna lite pingpong i huvudet på honom, Maya är i slutet av höglöpet och killen vet inte riktigt hur han ska bete sig. De gånger Maya passerar förbi så luftjuckar han, det ser onekligen lite komiskt ut. Annars är han rätt lugn inne men lite slamsig ute.
Planerandet för framtiden fortsätter, vi har lite spännande planer framöver men väntar med att avslöja något tills vi vet om allt blir som vi har tänkt oss. Man vet ju aldrig i den här branschen. ;)
Hjärtintyg och hundmat
I fredags styrde jag till Skellefteå för att bland annat kolla Mayas hjärta. Inte för att jag egentligen var särdeles orolig, men det är ändå lite extra spännande när det vankas 4-årsintyg. Men den lilla skruttan hade förstås inte minsta tendens till blåsljud. Måste lovorda Skellefteås djurklinik - fantastisk service och fantastiskt prisvärda! Funderar allvarligt på att stoppa in ett helt gäng svansar och åka ner dit när det ska kollas hjärtan och ögon, jag tror att bensinpengarna skulle tjänas in med råge!
Maya är anmäld till agilitytävlingar nästa helg men där får vi stryka henne, hon löper ju. Det blir inte så mycket tävlat i år, vi får kolla på filmer från fjolåret och leva på minnen istället under det här året. Som det här: http://www.youtube.com/watch?v=ojUzgv_VHZE&feature=related
Vi har fortsatt varmt här. Killarna var ganska så i gasen i fredags men idag orkar de inte bry sig så särdeles om att Maysan höglöper. Bara när hon ska ut och måste passera förbi dem, då suktar de lite. De är fantastiska båda två, inga oljud inne, inget problem med matlusten. Riktiga drömprinsar!
I fredags kom också en hel pall av det nya hundfodret så nu ska jag testa att vara återförsäljare för Tasty hundfoder. Ett svensktillverkat foder, fritt från konserveringsmedel, färgämnen och smaktillsatser. Jag har inte hunnit testa på de egna hundarna än eftersom jag har kvar av det gamla, ska börja fasa över dem till veckan. Men det är riktigt prisvärt, just nu tar jag 220 kr för en säck Standard och 325 kr för Premium, båda är på 15 kg. Hör av er om ni är intresserade! Mer info om fodret hittar ni på deras hemsida: www.tasty.nu
Maya är anmäld till agilitytävlingar nästa helg men där får vi stryka henne, hon löper ju. Det blir inte så mycket tävlat i år, vi får kolla på filmer från fjolåret och leva på minnen istället under det här året. Som det här: http://www.youtube.com/watch?v=ojUzgv_VHZE&feature=related
Vi har fortsatt varmt här. Killarna var ganska så i gasen i fredags men idag orkar de inte bry sig så särdeles om att Maysan höglöper. Bara när hon ska ut och måste passera förbi dem, då suktar de lite. De är fantastiska båda två, inga oljud inne, inget problem med matlusten. Riktiga drömprinsar!
I fredags kom också en hel pall av det nya hundfodret så nu ska jag testa att vara återförsäljare för Tasty hundfoder. Ett svensktillverkat foder, fritt från konserveringsmedel, färgämnen och smaktillsatser. Jag har inte hunnit testa på de egna hundarna än eftersom jag har kvar av det gamla, ska börja fasa över dem till veckan. Men det är riktigt prisvärt, just nu tar jag 220 kr för en säck Standard och 325 kr för Premium, båda är på 15 kg. Hör av er om ni är intresserade! Mer info om fodret hittar ni på deras hemsida: www.tasty.nu
Ny dammsugare
Husets gamla trotjänare lade av i förra veckan. Den har vant (skrämt?) många valpar under sin livstid men i förra veckan fick den nog och drog sin sista suck. Panik utbröt, utan dammsugare klarar man sig inte länge med fem hundar och en katt i huset!
En ny, röd och bullig maskin av märket Electrolux gjorde sin entré. Ultra silent påstår den sig vara, men det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Vad nu ultra kan betyda i sammanhanget... Särdeles tyst är den i alla fall inte, men inte heller onormalt bullrig. Men något är det med den, den väcker känslor i hundflocken som tidigare aldrig har brytt sig om dammsugaren. Det började med att Maya gav den en utskällning. Nåväl, hon löper och är lite fjollig just nu så jag brydde mig inte nämnvärt. Men på morgonen kunde jag konstatera att Melvin var mig i hasorna hela tiden, nyfiket snosande på den skinande röda tingesten. Medan han var som ett häftplåster, gjorde Tutan istället vad hon kunde för att hålla sig borta från otyget. Läskig sak, det där, sade hon med hela sitt kroppspråk.
Visa tar hela uppståndelsen med stoiskt lugn. Hon bara låg i den gamla biabädden och tittade lite nedlåtande på sina flockkamrater. "Som om det där är något att bry sig om", såg hon ut att tänka. Mammas pärla är en klok hund! ;)
En ny, röd och bullig maskin av märket Electrolux gjorde sin entré. Ultra silent påstår den sig vara, men det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Vad nu ultra kan betyda i sammanhanget... Särdeles tyst är den i alla fall inte, men inte heller onormalt bullrig. Men något är det med den, den väcker känslor i hundflocken som tidigare aldrig har brytt sig om dammsugaren. Det började med att Maya gav den en utskällning. Nåväl, hon löper och är lite fjollig just nu så jag brydde mig inte nämnvärt. Men på morgonen kunde jag konstatera att Melvin var mig i hasorna hela tiden, nyfiket snosande på den skinande röda tingesten. Medan han var som ett häftplåster, gjorde Tutan istället vad hon kunde för att hålla sig borta från otyget. Läskig sak, det där, sade hon med hela sitt kroppspråk.
Visa tar hela uppståndelsen med stoiskt lugn. Hon bara låg i den gamla biabädden och tittade lite nedlåtande på sina flockkamrater. "Som om det där är något att bry sig om", såg hon ut att tänka. Mammas pärla är en klok hund! ;)
