Huset Elliot

Maya höglöper nu och det är full cirkus här hemma. Idefix inleder varje morgon med att berätta hur gärna han skulle vilja ha en date med den sköna trefärgade. Detta gör han högt och ljudligt medan den ljuva själv sitter på andra sidan grinden och leker fresterska. Stackars Morris, som var dum nog att prova lyckan redan den gångna helgen och då fick sig rejält på moppe, är nu mer intresserad av att få mat i förtid och låter sig därför gasas igång av Idefix ljud. Således drar de varandra med helt skilda mål i sikte men det verkar de inte inse. Lustigt nog är Morris tämligen ointresserad av Maya, antar att hennes snäsning har avprogrammerat honom. Måste vara så med Idefix och labbarna också, antar jag. Fascinerande...

 

Igår var här cirkus av ett helt annat slag. Vi hade en elektriker här, dels för att koppla in el till gäststuga och hönshus och dels för att fixa jordade uttag i mitt blivande arbetsrum. Killen som kom var så klart pälsdjursallergiker, vi har sex hundar och en katt... Nåväl, han började jobba ute, jag tog ut hundar och satte mig sedan framför datorn för att göra mitt jobb. Vid halv elva tjoar det i ytterdörren, då har hans polare dykt upp och det är dags för inomhusjobbet. Polaren måste antingen besvärats av nedsatt hörsel alternativt ha svalt en megafon, hans ljudnivå var enorm. Ganska raskt rök ju strömmen till routern men jag var förvarnad om detta så jag avslutade mitt arbete och gick ner för att stryka julgardiner istället. Nu visade det sig att ritningarna till vårt hus stämde illa (vem är förvånad?) överens med verkligheten, det blev ett fasa skruvande i säkringar och kollande - och inte minst gapande då från den här kompisen. Just som strykjärnet blev varmt så rök strömmen i det rummet. Ut i köket istället för att göra en sats limpor. Degen hann precis bli klar och jag satte mig med en tallrik fil och flingor när köket blev strömlöst... Visserligen kom den tillbaka igen men blinkandet gjorde att jag gav upp alla planer på att göra nytta och satte mig i soffan för att sticka, bara för att inse att garnet var slut och mer fanns att hämta i mitt arbetsrum... 

 

Som om inte det räckte så skulle kisse prompt vara inne. Han som aldrig annars vill vara runt främlingar men i den allergiske killen satt det tydligen en kattmagnet. Jag fångar in kisse och stoppar honom i badrummet, bara för att höra hur medhjälparen släpper ut honom fem minuter senare. Kisse infångas igen och jag stoppar honom i sovrummet, fem minuter senare är han ute. Nytt försök med samma resultat. Då gav jag upp även det och stängde in honom med mig och Maya i tv-rummet där vi alla satt och gjorde ingenting. Och jo, jag hade kunnat gå ut med hundar men med höglöpande tik hemma och en elektriker som far runt och öppnar överallt, nja... Så där satt vi i en halvtimme minst och gjorde precis ingenting. Om ni visste hur tröttande det är. I synnerhet då som man hör varenda ord av det samtal som pågår på våningen ovanför. Nåväl, nu har jag jordade uttag och det går kablar kors och tvärs över tomten som vi får gräva ner till våren. Varde ström!

 

I ett hus på ytterslingan i byn har det flyttat in en jämthund i en hundgård. Vilket oväsen! Var gång jag kommer med hundarna i skogen så måste den leva rövare. Några hus bort står en annan hundgårdshund och ibland skäller de på varandra konstant. Kan inte låta bli att lida med grannarna och fascineras över att man inte får ha en galande tupp i villaområden, även om den är instängd vissa tider. Vad är skillnaden, liksom? 

 

En liten glad nyhet till sist. Majken, H. E Mini-May, har tagit sitt tvåårsintyg (hjärta) och det var så klart utan anmärkning. Något annat var heller inte väntat men det är ändå vansinnigt kul att få det på pränt. Brorsan Morris får vänta med sitt till våren, då ska jag ta flera intyg i en klump, tänkte jag.

I helgen har vi haft fint besök. Stina kom hem från Stockholm. Mamman har njutit men minst lika mycket njöt nog de båda äldsta fläckiga som knappt synts till de här dagarna. De har tagit sovmorgnar med sin matte i sängen och följt henne i hasorna vart hon än har gått. Tur att de inte vet att det dröjer nästan fyra veckor tills nästa gång de får se henne. Stina själv verkar trivas som en fisk i vattnet nere i hufvudstaden och det låter som om hennes arbetsplats 

 

Maya har börjat löpa. Jag har misstänkt det de senaste dagarna och fick det bekräftat av Stina. Förmodligen har löpet pågått längre än jag trott, morgonens runda var nog den sista jag tog med alla hundar samtidigt på ett tag framöver. Den var inte helt kul, om vi säger så. Tur att de är små och att jag är hyfsat stark och stadig på foten. Mina armar är säkert någon decimeter längre nu men det går förhoppningsvis tillbaka. Lustigt nog är Idefix den ende som är på henne, Morris fick gå lös för han gick knappt nära, han som ändå är den som brukar gilla brudar. Men jag hörde att hon fräste åt någon rätt rejält igår, jag misstänker att det var Morris som fick på moppe och det verkar ha tagit skruv eftersom han knappt tittade åt henne idag. Det gjorde däremot Idefix, helst ville han göra så mycket mer än titta. Och Maya var så där koketterande - "ska jag stå kvar eller ska jag hoppa undan lite". Nåväl, nu får hon hålla till godo med gamla Visa och lilla Doris under promenaderna ett tag framöver.

 

I helgen gjorde Ludde, Doris och jag en liten utflykt till grannkommunen Boden. Då stod det klart att även Doris är åksjuk. Hon tacklar det dock på ett lite annat sätt än storebror Morris, som länge var livrädd för bilar. Doris kräks och äter upp, kräks och äter upp och åker gärna bil men är väldigt stressad när vi väl kommer fram till målet för resan. Antar att det är olustkänslorna som gör henne sådan. Jag har feltolkat henne, har trott att hon är pipig för att hon är osäker på nya ställen. Men den här gången var hon precis lika pipig när vi kom hem och hade heller inte lyckats undanröja alla spår efter sig så äntligen fattade matte hur det var ställt. Nåväl, eftersom hon gillar bilen och glatt skuttar förbi den när vi är ute i hopp om att vi kanske ska ta oss en åktur, så tänkte jag mig att det hela förhoppningsvis är lätt kurerat. Nu ska vi försöka ta bilen upp i skogen och gå lite däruppe istället. Inte så himla miljövänligt men jag har just inget val om jag inte vill ha en åksjuk hund för all framtid. Och det vill jag ju inte. Lite snopet är det dock, varken Maya eller Idefix har någonsin varit det minsta åksjuka medan båda de Maya-barn som stannat här uppenbarligen är det. Jaja, jag får ju nya erfarenheter...

 

Melvin visar än så länge inget som helst intresse för Mayas löp och jag hoppas innerligt att det ska hålla sig så. Man vet ju aldrig riktigt med honom, vilka brudar som blir intressanta eller inte. Så mycket för den kastrationen...

 

Roligt är att intresselistan för valp växer och att majoriteten är före detta valpköpare. Det gläder mig att jag får förnyat förtroende, nöjda valpköpare är bästa reklamen. Nu får vi vänta med spänning på löpet som jag hoppas kommer någon gång i januari.

Vi planerar en valpkull (labrador) till våren 2014, u. LPI LPII Huset Elliots Pi, kallad Raya. Raya bor hos sin duktiga fodervärd Ebba och har, utöver sina lydnadsmeriter, också en 1:a nybörjarklass jaktprov (tagen på sin och mattes första och enda start), en 1:a öppen klass viltspår samt känd mental status med godkänt skott. Hon är en frisk och sund labrador med ett behagligt temperament, med HD grad A och ED grad 0, Optigen clear efter föräldrarna, CNM clear och EIC carrier. Alla fem ur hennes kull är röntgade A och 0 samt fantastiska arbetshundar, en kombination jag är mycket nöjd med.

 

Raya kommer att paras med Mysis Tempo Vivo, en finsk hane på 4 1/2 år som lever som familjehund och är husses jaktkompis. Han är utställd ett fåtal gånger, varav en gång med cert, är röntgad HD A och ED 0 liksom tre av hans syskon (den fjärde är inte röntgad men har heller inga problem). Han är också Optigen clear genom föräldrarna samt EIC och CNM clear. Han är en lagom stor hane med stor samarbetsvilja och ett vänligt och behagligt temperament och med en stamtavla som tilltalar mig. 

 

 

Min förhoppning är att vi ska få ännu ett gäng friska, fartiga och samarbetsvilliga labradorer med en rastypisk exteriör. Jag har en intresselista för valparna, vill du vara med på den  eller har några frågor så är du varmt välkommen att höra av dig. Skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com eller slå mig en signal.

Ikväll och hela dagen ska jag gå L1, eller ledarutveckling steg 1 som den heter. Målet är då att bli SBK-instruktör, äntligen! Jag ser verkligen fram emot detta, jag gillar ju att försöka förmedla den lilla hundkunskap jag har. 

 

Klubben ska ordna en träningstävling i slutet av november. Jag är i valet och kvalet om Morris och jag ska anmäla oss och testa de moment vi har. Fast vi har en hel del kvar att fila på, jag har varit lat i höst... Och så är P på kurs den helgen så jag har ingen hundvakt hemma. Får fundera lite till. Igår var vi i alla fall ute och tränade till lillkillens stora lycka. Oj, så mycket mer följsam han blev rent allmänt genast. Han är en liten prins, har jag sagt det förr?

 

Vi-kullen fyllde 9 i onsdags. Dess värre hade jag inget Internet tisdag och halva onsdag så inget inlägg kom här då. Men vi firade ordentligt, matten åkte iväg och köpte goda kex och tuggisar med fyllning. Alla hundar fick vara med på kalaset och var förstås nöjda över det.

 

Idag har vi haft stora kloklippardagen. De vuxna fläckiga blev också av med ett lass päls från tassarna. Båda fjomppojkarna pep så ynkligt när pälsen klipptes, som om det skulle göra ont. Ibland är de mer än lovligt fjantiga. Nu hoppas jag att det inte ska fastna så mycket snö om det blir plusgrader igen. Fast det vill vi förstås inte ha, det är så ljuvligt med detta vita, kalla, rena.

 

Igår hade vi en liten valpträff med Mayas senaste små telningar. Tre av fyra kom, Doris inräknad. Tyvärr var väl inte vädret riktigt på vår sida så efter en stunds busande utomhus gick vi in i köket. Underbart att se de tre små trollen igen, även om de vuxit en hel del sedan sist. Morris, som brukar vara ganska svårflörtad när det gäller andra hundar, var genast med på noterna och busade med sina småsyskon. Och Doris, som normalt är en ganska försiktig liten fröken, var lite av herre (eller kanske dam) på täppan och hyvlade av bröderna rätt ordentligt. 

 

Som alltid fascineras jag också av hur de växer och utvecklas. Med de fläckiga tycker jag nästan att det är svårare än med de svarta att se hur de ska arta sig, kanske för att jag har kortare erfarenhet av rasen som uppfödare men också för att det är så mycket mer som verkar hända med de här små - betten, navelbråck, stenar som inte vill komma på plats osv. Hobbe, som var en ganska rejäl och smått korpulent kille i valphagen, ser inte alls ut att bli någon stor kille nu utan var i paritet med syster som ju på den tiden var mycket mindre än han. Och Hugo, som då var den minste killen i kullen, hade växt om dem båda med råge. Det som däremot var sig likt var Hugos fantastiska muskelkontroll. När Morris så småningom ledsnade på leken och som vanligt sökte sin tillflykt till kökssoffan, studsade Hugo elegant upp bredvid honom. Vet inte vem som var mest förvånad, Morris eller Hugo - eller vi tvåbenta. Doris har försökt med samma manöver men blir stående med frambenen i soffan och bakbenen fånigt jämfotaskuttande utan minsta framgång. Men Hugo kunde!

 

Roligt att se var också Hobbes fina följsamhet och kontaktsökande. Där ligger Doris och jag i lä, Hobbe har kommit mycket längre med lydnadsträningen och är otroligt duktig. Nästan så att jag får sätta fart med Morris om jag inte ska bli omkörd...

 

Självklart gjorde vi också några tappra försök till gruppbilder men det var sannerligen inte lätt. Här är väl mitt mest lyckade försök:

 

Finns det något mindre charmigt väder än snöslask och tung blötsnö? Jag tror inte det. Hundarna och jag har kämpat oss ut på en runda, jag kör med RunKeeper idag för att hålla koll på kilometrarna så att alla får sin beskärda del. Tog en längre morgonrunda idag när vi ändå var ute så nu sover alla gott. Gårdagens insats gav lön för mödan, när jag klev upp i morse så kom inte en svans och mötte mig utan alla bara snarkade. Skönt! 

 

Idefix öga är dess värre lite sämre idag, Jag slarvade lite med salvan igår så felet är nog mitt. Möjligtvis kan Doris har varit där och slickat, hon är lite för förtjust i att vårda sina flockmedlemmar så idag får gossen vara med mig. Det verkar han inte lida av. 

 

Visa tappade rejält med päls när hon fällde i höst och den vill inte riktigt komma tillbaka. Nu kör jag med en kur Viacutan och hoppas att det ska göra susen. Hon ser rätt skruttig ut men är piggare och gladare nu när snön kommit, tycker jag. Och olydigare... Morgonrundan bygger delvis på att labbarna är lydiga och går lösa eftersom en del av den förläggs utefter byns vägar. De små stretar på och har ganska kort minne vad gäller koppelgående så jag har allt som oftast ett sjuttongubbarstrassel när jag kommer in igen. Men de svarta går lösa. Idag mötte vi en kvinna som bor i byn och som jag brukar prata lite med. De svarta skulle stanna men vips, så var Visa där och svansade och då kommer ju Melvin raskt efter. På tillsägelse kommer han dock motvilligt tillbaka medan den lilla tanten (Visa alltså) låtsas inte höra. Samma sak med rundorna, hon går långt där baki, stannar och nosar (och äter) när hon vill och är ytterst motvillig till att hålla sig före eller vid min sida. Men när snön kom så kunde hon plötsligt skutta på framför! Så nu är hon genomskådad, den lilla skatan. Fast jag tycker att man kan få ta sig friheter när man börjar vara till åren och har varit en helt fantastisk liten hund under sin levnad. Hon gör ju inga hemskheter, precis, utan är alltid väldigt försynt i sin framtoning.

 

I helgen var det planerat valpträff med de små fläckiga. Nu kom det ett sent återbud så vi blir bara två men de kanske kan busa runt lite i snön med varandra och bli ordentligt trötta sedan. Doris gör kaninskutt och lejonattacker på de andra under promenaderna (och skapar allmän oreda) men får sällan någon direkt positiv respons. Förhoppningsvis är brorsan Hobbe mera med på noterna.

Om ni råkar ha vägarna förbi Bälinge i Norrbotten och ser en kvinna utrustad med reflexväst och ett antal hundar med rödblinkande halsband i sällskap (där hundantalet som regel är 3, max 4), då kan ni vinka för då är det ganska säkert jag. Speciellt om ni passerar om kvällen. Dagtid försöker jag ta allihop med mig ut i skogen men kvällstid delar jag upp dem. Och går således dubbla rundor nu när jag också har hand om Stinas hundar. Idag blev det en extra sparkrunda på 3 km också, för att trötta ut Idefix. Jag menar, han är bara snart nio år... Ofattbart att en hund på lite drygt 8 kg och närmare nio år i bagaget kan ha en sådan energi! Men nu hoppas jag att han ska vara trött. I alla fall för idag.

 

Anledningen till att jag drar runt med alla hundar är att Stina är i Stockholm och gör praktik. Hon har fått chansen att praktisera på Winterviken som drivs av mästerkocken Markus, känd från tv. En sådan chans kan man ju inte missa! Så medan hon är där och lär sig mer om matlagningens ädla konst, får hennes hundar finna sig i att inkorporeras i flocken, vilket bland annat betyder att man inte sover i sängen utan i hundsängen i köket, att man får gå med ut på mina promenader i någon form av kollektiv, att mattider inte är fasta osv. Och det har gått bra. Tills idag. Eller rättare sagt igår. Då var det plusgrader, snöklumpar fastnade i hundarnas päls och jag tog duschen till hjälp för att få bort dem. På cavalierers vis var de då tvungna att fara runt och dra sig mot mattorna, Idefix valde plastmattan i hallen trots att matte skrek och nejade (varför bry sig, hälsar han, det var ju fel matte som gapade). Och vips, hade han skavt ögat mot mattan. Det blev ögonknip, med tratt och ögonsalva och ingen mer promenad som följd. Idag var han således lite extra speedad och hade dessutom av någon anledning fått för sig att hans matte nog ska komma hem så det gäller att hålla koll på dörren. Min strategi blev att trötta ut honom. Tror faktiskt att jag har lyckats med det. Ögat är mycket bättre men för säkerhets skull får han ha tratt ett par dagar till. Däremot är han lite för lös i magen, inte mycket egentligen men jag är nojig med cavalierernas analsäckar och vill ha hårda magar så att körtlarna töms. Alltså har jag införskaffat lite dietfoder till killen. Här tar vi inga risker nu när matten är borta!

 

Så här ser det förresten ut där Stina är. Åk dit om ni har vägarna förbi Stockholm, Stina säger att maten är kalasgod och jag kan meddela att det var väldigt mysigt runt omkring.