Huset Elliot

Som en liten klocka är hon, Doris. Man ska bajsa kl 1-2 om natten. Varje natt. Det spelar ingen roll vilka desperata försök matte än tar till, som att ge kvällsmaten lite tidigare, ta en promenad på kvällen, ta ut henne det sista hon gör innan hon går och lägger sig (vid 23) osv. Man SKA bajsa frampå småtimmarna när natten är som mörkast och matte som tröttast. Det är rart med valp...

 

Rart är det också med brunvita gammelgossar som kan öppna fodertunnor. Stina har argt sagt åt mig att stänga locket ordentligt efter att Idefix har tagit sig ett skrovmål. Häromdagen stod jag och tryckte till locket runt om, noga, bara för att sedan få den sedvanliga uppmaningen att stänga locket ordentligt. Nu vet vi, han kan uppenbarligen få upp locket trots att jag tryckt fast det. Så nu står det en tyngd uppe på varje lock. Ibland är det jobbigt med smarta hundar.

 

Glömde ju en till rolig nyhet från helgen. Idefix-dottern Blanquita, Blanca kallad, vann hoppklass 1 med pinne på lördagen. De är jätteduktiga, hon och hennes matte, det ska bli kul att se vad de får till framöver.

 

Igår var vi och tränade rallylydnad. Doris var med, hussarna var på annan träning och jag ville inte ha henne ensam hemma med de stora. Morris var överspeedad, vet inte om det berodde på att Doris var med eller om det var för att han nu blivit coolare och mer miljöstark. Men det var en ganska ljudlig, ganska gasad gosse som var med. Lite för mycket om man ska vara ärlig. Nåväl, kul samtidigt att han numera älskar att åka bil och att komma på nya ställen, vi har nog hämtat ikapp det vi förlorade under åksjuketiden. Nu i helgen ska han följa med till Kalix och tävla agility med Stina så får vi se hur det går där. Det är inte omöjligt, det visade han i söndags. Gullegossen!

 

Stina vann tre småpåsar högenergifoder i helgen. Det passade bra eftersom jag tycker att Melvin är lite tunn i hullet. Så nu får han 1 dl av det ovanpå sitt vanliga foder till varje mål så får vi se om det gör skillnad. Det är lite lustigt, den kastrerade äter energifoder och är tunn medan hon som äter lightfoder är som en julgris.

 

 

I helgen har det varit agilitytävlingar i Boden. Det blev Mayas andra tävling efter mammaledigheten. Nu är den lilla damen sannerligen på g, vilken helg de har haft! Pallplats i tre lopp av fyra är inte så illa. Nollat hopplopp på lördagen, blott 26 hundradelar från den så hett eftertraktade uppflyttningspinnen (få startande i klass 2 small gjorde att det bara blev en pinne). Noll hinderfel i agilityloppet men ett litet tidsfel i agilityloppet gav en tredje plats, här delades det ut två pinnar men bara en hund var nollad (tidsfel även på tvåan, många diskningar). På söndagen smällde de till med nollat lopp i agilityklassen och den här gången blev det en uppflyttningspinne, deras första i klass 2. Sedan en snöplig vägran i hopploppet vilket gav en femte plats. Men Stina är nog mer än nöjd med helgen och förhoppningarna steg inför nästa helg i Kalix. Hoppas, hoppas att det fortsätter gå så här bra, det skulle vara så kul för dem om de tog sig upp i klass 3.

 

Nedan några fartfyllda bilder från helgens tävlingar tagna av klubbkompisen Cecilia Nilsson.

 

Jag tänkte jag skulle uttrycka lite tacksamhet här i bloggen, det är verkligen på sin plats. Först vill jag tacka de som engagerat sig i Melvins öde. Oavsett om vi kommer fram till en ny lösning eller inte så uppskattar jag mina vänners engagemang oerhört. Ni vet vilka ni är, stort TACK. 

 

Så vill jag uttrycka glädje och tacksamhet till de valpköpare som jobbar praktiskt med sina hundar. Missförstå mig inte, jag är oändligt glad över alla meriter som ramlat in genom åren. Men det finns också valpköpare vars hundar kanske passerar tämligen obemärkt genom SKK:s dataregister men som gör en stor nytta vid praktisk jakt. Detta är ju ändå labradorens huvuduppgift, att fungera som apportör vid exempelvis sjöfågeljakt. Därför gläds jag oerhört när till exempel Lokes matte ringer och berättar att gossen har skött sig strålande vid sjöfågelpremiären uppe vid gränsälven. Nedan en bild på den and som matte sköt och Loke levererade in.

 

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.

 

Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.

 

Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.

 

Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.

 

Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.

 

Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!

 

Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 

 

Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!

 

Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor

 

 

Vi hann inte mer än röntga ryggen på Idefix så såg man en tydlig förbättring. Nu använder han svansen bättre och skriker inte när han gör "nummer två". Skönt!

 

Doris håller inte bara matte igång utan även några av husets övriga djur. Hustomtehönan Gertrud får motion med Doris hack i häl, samma sak med katten Pysen. Fast jag tror faktiskt att pysslingen gillar henne. Morris har alltid haft en viss respekt för kisse och det har Doris också men hon är klart mer närgången än vad Morris någonsin vågat vara. Hon är en frisk fläkt, den lilla! Men vi är lite avundsjuka på ägarna till brorsorna som rapporterat sovmorgnar till halv åtta och liknande. Här går reveljen klockan sex! Idag gick vi ut och kissade och gick sedan tillbaka till sängen och efter en stunds bitande i mina fingrar somnade hon faktiskt om till halv åtta. Så kanske...

 

Idefix har vattensvans. Trolig orsak är lite för mycket juckande i samband med parning. Det är bara att inse att gossen börjar bli äldre och inte kan försöka para brudar flera dagar i rad. Fortsättningsvis får vi be om ett litet progesteronprov innan så att vi vet att tiden är rätt, eftersom han själv gör väligt liten skillnad numera. Vid dagens återbesök lyckades han visa upp sina hypokondrikertalanger och fick hela ryggen röntgad. Men det visade ingenting utan killen har en envis muskelinflammation. Metacam och vila är vad som gäller. 

 

Doris är en frisk fläkt, springer runt som en vessla i skogen. Morris har veknat, de två leker numera tidvis ganska vilt i köket (och i resten av huset om de får chansen). Det går också tämligen ljudligt till, jag är glad att inte alla husets hundar leker på samma sätt. Hon är duktig, den lilla, kommer som ett skott på inkallning och börjar fatta vad matte vill när hon använder sig av order "kissa". Min kicka!

 

Hennes allra bästa egenskap är nog trots allt mysigheten. Husse är bortrest och då vet ju alla vad som händer... Doris har sovit med mig i sängen i två nätter nu och ligger så stilla, så stilla mellan huvudkuddarna med huvudet på min axel eller i min halsgrop. Oändligt mysigt är det. 

 

Morris beter sig fortfarande lite som en svartsjuk storebror, plockar ifrån henne alla tuggben, klämmer ner sig i hennes lilla hundsäng osv. Idag har prinsen fått lite egentid med matte, vi har tränat rallylydnad. Det känns inte helt hopplöst, tvärtom. Men jag måste få honom att fatta att man ska befinna sig på fyra ben när man är en hund. Jag har tolkat reglerna så att man som förare inte får vidröra hunden under tävling. Men vad gäller för det omvända? ;) Sjutton vet om vi kommer att ha några poäng kvar när vi är i mål...

 

Stina och jag var i London några dagar i förra veckan. Underbar stad! Ur ett hundperspektiv kan jag inte låta bli att fascineras över alla dessa hundar som springer lösa i parkerna utan minsta gruff eller olydnad, i alla fall inte vad vi har sett. De följer sin ägare, nära eller på avstånd, utan att visa minsta intresse för alla andra parkbesökare. En enda hund såg vi som hade löpt lite amok och det var en jaktspringer som ägnade sig åt fågeljakt och verkade ha hunnit ganska långt från matte/husse, i alla fall såg vi ingen som aspirerade på den titeln...