Spännande tider
Idag är det tre veckor sedan Visa parades. Än syns inget men om ett par veckor hoppas jag att det ska synas något. Hade hon varit superslimmad och inte haft valpar tidigare, hade vi förmodligen sett tecken om en vecka ungefär men nu är det tredje kullen på den lilla damen och det är lite sladdrigt runt magen (ungefär som på matten...) så det är svårare att se något. Jag hade tänkt göra ultraljud men priset hade höjts och då backade jag från det. Ultraljud är ändå en ganska osäker metod, även om man inget ser så kan de vara dräktiga, och dessutom kan hundar tillbakabilda foster fram till ganska sent i dräktigheten. Så ni som väntar på valp får stå ut med att vänta lite till! Jag tycker själv att det skulle vara konstigt om hon inte var dräktig eftersom jag tagit progesteronprov denna gång och vet att jag tajmat näst intill perfekt. Men - håll tummarna!
Har fått lite bilder på några av Idefixens småttingar. Först ut är Terttu, eller Apricot Ladybird som hon heter i stamtavlan. Hon har nu hunnit med att bli sju månader och är en riktig sötnos, tycker vi.
Så till Tyspon, eller Tizitas Applepie som han heter i stamtavlan. Han har nu hunnit bli fem månader och finns på lite närmare håll, på andra sidan älven närmare bestämt.
En liten gullplutt, också han.
Fläckisarna här hemma har varit billiga idag. De fick upp ett spår på isen och stack ganska långt innan jag fick stopp på dem. Sådana gånger älskar jag labbarna som vänder på en 5-öring när matte blåser i pipan! Vi kan väl säga att det inte går riktigt lika bra med de fläckiga... ;o) Å andra sidan är jag inte deras matte, något de tidvis är ganska tydliga med att visa. Tur för dem att de är söta!
Dramatik i hönshuset har vi också. Kycklingarna fick flytta ut i helgen, de har blivit 9-10 veckor nu och för stora för buren. Men den vita hönserihönan, Babsan, tyckte inte att flocken behöver bli större så hon håller dem i herrans tukt och förmaning. De små liven törs knappt röra sig i hönshuset och sitter på mina fötter och piper bara jag visar mig där ute. Jag har prövat att ställa ut flera matskålar men alla tillhör den vita hönan, i alla fall när inte jag är där. Det går åt helt fel håll, de små (som är ganska stora, i alla fall den ena) blir ynkligare för var dag så nu har jag bokat tid hos liemannen. Inte för de små men för Babsan... Synd på sätt och vis, hon lägger ju ett ägg per dag. Men även om de här nu verkar vara tuppar, har vi ju nya kycklingar på gång och ingen ska få mig att tro att hon kommer att vara snällare mot dem. Men - vill någon ha en duktig men elak värphöna så hör av er! :)
Det har mest varit jobb den sista veckan, dels tog jag på mig för mycket och dels rörde jag ihop det så de sista dagarna har varit hemska. Dessutom har barnen varit hemma från skolan med magont och Pigge varit på tjänsteresa, så jag har vetat att jag lever. Ingen hundträning har det blivit heller, tyvärr, annat än under promenaderna. Inte att förakta sådan träning heller, dock, Melvin har fått träna jägarfot och det kan verkligen behövs. Att gå avspänt vid mattes sida utan att rinna iväg och utan att stirra ut henne, det kan vara en utmaning för gossen!
Har fått rapporter från Norge där Vigdis med labbar redan visat framfötterna. Deras avdelnings jaktcup har startat och som vanligt har hon anmält Vimsa och Sudden till en högre klass än de annars startar i för att få lite extra träning. Det har börjat bra, månadens tema var stadga och fotgående och både Vimsa och Sudden vann sina klasser (elit för Vimsa och öppen för Sudden) med full pott, dvs 20 poäng. Strålande! Lilla Vimsa-dottern Agnes kom trea i sin klass på 18,5 poäng, inte illa det heller. Kul med duktiga hundar!
Slutligen en rapport från kennel Highstones utanför Falköping som har valpar efter SE VCh Huset Elliots Vice VD, "Othello". Inger är väldigt förnöjd med valparna men har ett par hanar otingade. Så om någon är intresserad av en svart labradorvalp som närmar sig 8 veckor och som har friska, sunda och trevliga föräldrar så kan ni kontakta henne. Mer info (och bilder) på hennes hemsida: www.highstones. se
Har fått lite bilder på några av Idefixens småttingar. Först ut är Terttu, eller Apricot Ladybird som hon heter i stamtavlan. Hon har nu hunnit med att bli sju månader och är en riktig sötnos, tycker vi.
Så till Tyspon, eller Tizitas Applepie som han heter i stamtavlan. Han har nu hunnit bli fem månader och finns på lite närmare håll, på andra sidan älven närmare bestämt.
En liten gullplutt, också han.
Fläckisarna här hemma har varit billiga idag. De fick upp ett spår på isen och stack ganska långt innan jag fick stopp på dem. Sådana gånger älskar jag labbarna som vänder på en 5-öring när matte blåser i pipan! Vi kan väl säga att det inte går riktigt lika bra med de fläckiga... ;o) Å andra sidan är jag inte deras matte, något de tidvis är ganska tydliga med att visa. Tur för dem att de är söta!
Dramatik i hönshuset har vi också. Kycklingarna fick flytta ut i helgen, de har blivit 9-10 veckor nu och för stora för buren. Men den vita hönserihönan, Babsan, tyckte inte att flocken behöver bli större så hon håller dem i herrans tukt och förmaning. De små liven törs knappt röra sig i hönshuset och sitter på mina fötter och piper bara jag visar mig där ute. Jag har prövat att ställa ut flera matskålar men alla tillhör den vita hönan, i alla fall när inte jag är där. Det går åt helt fel håll, de små (som är ganska stora, i alla fall den ena) blir ynkligare för var dag så nu har jag bokat tid hos liemannen. Inte för de små men för Babsan... Synd på sätt och vis, hon lägger ju ett ägg per dag. Men även om de här nu verkar vara tuppar, har vi ju nya kycklingar på gång och ingen ska få mig att tro att hon kommer att vara snällare mot dem. Men - vill någon ha en duktig men elak värphöna så hör av er! :)
Det har mest varit jobb den sista veckan, dels tog jag på mig för mycket och dels rörde jag ihop det så de sista dagarna har varit hemska. Dessutom har barnen varit hemma från skolan med magont och Pigge varit på tjänsteresa, så jag har vetat att jag lever. Ingen hundträning har det blivit heller, tyvärr, annat än under promenaderna. Inte att förakta sådan träning heller, dock, Melvin har fått träna jägarfot och det kan verkligen behövs. Att gå avspänt vid mattes sida utan att rinna iväg och utan att stirra ut henne, det kan vara en utmaning för gossen!
Har fått rapporter från Norge där Vigdis med labbar redan visat framfötterna. Deras avdelnings jaktcup har startat och som vanligt har hon anmält Vimsa och Sudden till en högre klass än de annars startar i för att få lite extra träning. Det har börjat bra, månadens tema var stadga och fotgående och både Vimsa och Sudden vann sina klasser (elit för Vimsa och öppen för Sudden) med full pott, dvs 20 poäng. Strålande! Lilla Vimsa-dottern Agnes kom trea i sin klass på 18,5 poäng, inte illa det heller. Kul med duktiga hundar!
Slutligen en rapport från kennel Highstones utanför Falköping som har valpar efter SE VCh Huset Elliots Vice VD, "Othello". Inger är väldigt förnöjd med valparna men har ett par hanar otingade. Så om någon är intresserad av en svart labradorvalp som närmar sig 8 veckor och som har friska, sunda och trevliga föräldrar så kan ni kontakta henne. Mer info (och bilder) på hennes hemsida: www.highstones. se
Röntgen, parning och så Crufts, förstås!
Oj, tiden flyger fram och jag hinner inte med hälften av det jag borde. Det går lite trögt med jobbandet, det var betydligt roligare att möta våren i England, se på hundar och shoppa. :) Men vi tar allt i rätt ordning. Bilderna är tagna med min mobil, de bra bilderna finns kvar i Stinas kamera och kommer kanske senare.
Onsdagen den 9 mars tog jag progesteronprov på Visa. Strax innan kl 15 kom resultatet - åk!!! Bara att kasta in hunden i bilen och åka iväg de 28 milen till väntande Piki med husse i Finland. Efter lite trixande fick vi till en parning, dock utan hängning (dvs precis som första gången och det resulterade ju i sex valpar). Packade in Visa i bilen igen och styrde hemåt, för att landa i Bälinge en halvtimme innan midnatt. Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar!
Uppstigning tidigt på torsdagsmorgonen, incheckning på Kallax kl 5.55. Just då kände jag mig inte helt peppad, förberedelserna och fokuset var inte på topp. En åksjuketablett i kroppen gjorde mig inte piggare, precis. Allt flöt på, vi kom till Arlanda, bytte flyg mot London och landade där ganska så mitt på dagen. Därifrån skulle vi ta först buss till Reading och därefter tåg mot Birmingham, allt för att spara lite pengar (jag tjänade drygt 6000 kr på att inte flyga direkt till Birmingham). Lite bökigt men samtidigt jättekul att få se det engelska landskapet - och njuta av våren!
Stina vid bussen mot Reading
Vi kom till Birmingham vid halv sex på kvällen och hade knappt fem minuters gångväg från tåget till hotellet. Jag hade drömt mardrömmar om hotellet, att det skulle vara riktigt sunkigt och eländigt. Det var det nu inte, kanske ingen höjdare med svenska mått mätt men helt OK med min engelska måttstock. Heltäckningsmattor överallt, ett droppande element på rummet med begynnande mögelfläck på mattan under men rejält tilltaget rum och ordentligt städat. Frukosten var bra, minus i kanten möjligtvis att bo på femte våningen och bara ha tillgång till en fungerande hiss. Vi förstärkte konditionen de där dagarna av allt kutande i trappor.
Fredagen ägnades åt shopping. Vädret var strålande, vi hade bestämt oss för att denna gång se de berömda juvelerarkvarteren i Birmingham och knallade iväg. Det visade sig vara flera kilometers promenad på backiga gator. Väl där hittade vi mest butiker som sålde vigselringar, diamantringar mm. Säkert till bra priser men inget vi var intresserade av. Bara att knalla tillbaka igen.
Vi hade i alla fall tur med vädret. :)
Birmingham är fullt av gallerior och affärer. Då pundet dessutom hade en väldigt angenäm kurs (runt 10:50) var det otroligt roligt att handla. Vi köpte vårskor, tog av oss strumporna och gick barfota i de nya skorna. Vi köpte presenter till bröderna hemma och Stina köpte en del kläder. Redan nu väcktes oron för resväskans vikt och volym, skulle vi rymma allt?
Maten var också sanslöst billig. Första kvällen åt vi Fish & chips, 2.60 pund för en person. Inte nyttigt alls men väldigt gott! Mitt emot hotellet fanns en asiatisk restaurang, vi prövade den aldrig men fotade skylten och mms:ade storebror. Asiatiskt, billigt och buffé, kan inte bli bättre för honom!
På lördagen var det så dags för Crufts. Den här dagen skulle vi handla och se på uppvisningar, var det tänkt. Vi hade också bestämt oss sedan förra gången att NÄR vi hittade något vi ville ha, skulle vi slå till direkt. Det är ofta omöjligt att hitta tillbaka sedan, det är så otroligt stort och lätt förvirrande, åtminstone för mig. Nu levde vi inte helt som vi hade tänkt oss, men den här gången lämnade vi åtminstone inte kvar något som vi verkligen ville ha. Vi köpte t-shirts att ha som minne, jag köpte en jättesnygg jacka att ha på jaktprov mm för sanslöst billiga £35, muggar med labradorer på, en plånbok med en cavalier mm. Det hela resulterade i ett panikköp av en resväska till, vi insåg att vi aldrig skulle klara de 20 kg man får ha per person.
På väg in på mässan. Stina är lite less på morsans fotande.
Vi såg också fantastiska uppvisningar. Internationell agility där Jenny Damm medverkade från Sverige och det med den äran. Där såg man att nivån skiljer sig en smula över världen, deltagarna från Australien och Nya Zeeland höll inte alls samma nivå som de övriga medan Sverige var väl med. Det som dock berörde mig allra mest var finalerna i Heelwork to music, som vanns av engelsmannen Richard Curtis. Jag fick faktiskt ståpäls, så bra var det. Ni kan se det själva här: http://www.youtube.com/watch?v=Wy8tTkwHSjY
Banvandring, svenska representanten i gult och blått.
På söndagen såg vi några klasser med cavalierer (hanar). En hel del snygga hundar och några vars huvud vi inte alls tyckte om. BIR-hunden var väl inte någon av våra favoriter, tyvärr. Jag blir lite ledsen när jag ser den här, för mig nya, huvudtypen komma fram alltmer, i mina ögon är den inte alls den typ av hund som jag en gång förälskade mig i utan något helt annat, mer dvärghundslikt med sina kullriga huvuden, bulliga pannor och gigantiska ögon, dessutom ibland lite könlöst. Jag hoppas innerligt att rasen inte ska vara på väg åt det hållet, jag tycker inte att det känns som en sund utveckling.
Bedömningssystemet i England är förvirrande. Hundarna i katalogen står uppradade efter ägarens efternamn, så vill man läsa mer om hunden får man bläddra vilt. Efter sammanställningen följer klasserna, där hundarna står uppradade med nummer och namn. De kan kliva in i ringen i vilken ordning de vill, inte i prydlig nummerordning som här hemma. De kan tydligen också anmäla till flera klasser. För en före detta ringsekreterare som gillar ordning och reda, tog det ett tag att vänja sig någorlunda vid detta och det blev en hel del bläddrande i katalogen. Bristen på stolar och trängseln gjorde också att vi gav upp efter tre klasser och ägnade oss åt shopping och uppvisningar igen. Vi såg också finalen och det var faktiskt en besvikelse. Allt annat är så otroligt rent, välordnat och välorganiserat men detta var bara trist och långsamt. Det skippar vi till nästa gång!
Det bestående minnet från Crufts 2011 blir ändå säkerhetspådraget. När vi skulle gå in, kommenderades vi av en ganska så macho kille att ställa upp medhavda väskor på rad och själva backa mot väggen. Det var sedan dags för bombhunden att göra entré, en glad liten cockerspaniel som glatt svansviftande genomsökte väskorna anförd av tuffe hussen. Vovven stoppade näsan lite extra i alla väskor som innehöll något ätbart, varför jag fick känslan av att vi medverkade i Dolda kameran. Men nej, samma sak nästa dag och på min fråga, svarade husse att hunden var utbildad att söka efter vapen och sprängämnen. Samma sak när vi skulle in till arenan för finalerna. Bara att ställa sig på led och finna sig i att mänskilga kontrollanter denna gång grävde igenom väskor och kassar. Om det fanns en hotbild riktad mot utställningen vet jag inte, men så här var det inte för två år sedan.
Även för en mindre utställningsintresserad person som jag så är Crufts en upplevelse och något jag varmt kan rekommendera. Här finns något för alla! Massor med shopping, mycket inriktat mot retriever och då kanske framförallt kläder. Mycket småkrafs också förstås och sådant som vi har hemma, leksaker och annat. En hel del kan man leva utan men det finns också guldkorn. På söndagen hörde vi en workshop med Richard Curtis där han delgav lite av inlärningen av olika moment. Nu vet jag hur jag ska lära Melvin att hoppa på tre ben om jag skulle vilja! Kanske inget jag kommer att begagna mig av men idéerna kan säkert vara till hjälp i annan träning. Man ska inte stagnera utan tänka fritt och framåt.
Väl hemma igen så ramlade ännu ett röntgenresultat för bokstavsbarnen in. Chili i Överkalix är liksom syster Tassa A på höfterna och utan anmärkning på armbågarna, samt dessutom ögonlyst ua. Det kunde inte börja bättre och nu känns det extra roligt att göra om kombinationen. Nu börjar det också droppa in lite fler intresseanmälningar till den (förhoppningsvis) väntade kullen. Skoj! Ni som har hört av er tidigare får gärna höra av er igen så att jag vet att ni vill stå kvar, nu när parningen kom lite tidigare än vad jag kanske hade tänkt mig.
Slutligen ett varmt tack till Tassa med matte och husse som hade hand om Melvin medan vi var borta. Det kändes inte helt bra att lämna honom i husses och tonårssonens vård i samma hus som en höglöpande mamma, i synnerhet som båda hundskötarna har vissa problem att hålla isär de svarta hundarna. När husse på telefonen berättade att han skulle ut och springa och hade letat efter Melvin, bara för att inse att Melvin ju inte fanns hemma, då kändes det absolut som ett riktigt beslut att lämna bort honom de här dagarna. Tack Ragnhild och Lasse för god omvårdnad!
Onsdagen den 9 mars tog jag progesteronprov på Visa. Strax innan kl 15 kom resultatet - åk!!! Bara att kasta in hunden i bilen och åka iväg de 28 milen till väntande Piki med husse i Finland. Efter lite trixande fick vi till en parning, dock utan hängning (dvs precis som första gången och det resulterade ju i sex valpar). Packade in Visa i bilen igen och styrde hemåt, för att landa i Bälinge en halvtimme innan midnatt. Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar!
Uppstigning tidigt på torsdagsmorgonen, incheckning på Kallax kl 5.55. Just då kände jag mig inte helt peppad, förberedelserna och fokuset var inte på topp. En åksjuketablett i kroppen gjorde mig inte piggare, precis. Allt flöt på, vi kom till Arlanda, bytte flyg mot London och landade där ganska så mitt på dagen. Därifrån skulle vi ta först buss till Reading och därefter tåg mot Birmingham, allt för att spara lite pengar (jag tjänade drygt 6000 kr på att inte flyga direkt till Birmingham). Lite bökigt men samtidigt jättekul att få se det engelska landskapet - och njuta av våren!
Stina vid bussen mot ReadingVi kom till Birmingham vid halv sex på kvällen och hade knappt fem minuters gångväg från tåget till hotellet. Jag hade drömt mardrömmar om hotellet, att det skulle vara riktigt sunkigt och eländigt. Det var det nu inte, kanske ingen höjdare med svenska mått mätt men helt OK med min engelska måttstock. Heltäckningsmattor överallt, ett droppande element på rummet med begynnande mögelfläck på mattan under men rejält tilltaget rum och ordentligt städat. Frukosten var bra, minus i kanten möjligtvis att bo på femte våningen och bara ha tillgång till en fungerande hiss. Vi förstärkte konditionen de där dagarna av allt kutande i trappor.
Fredagen ägnades åt shopping. Vädret var strålande, vi hade bestämt oss för att denna gång se de berömda juvelerarkvarteren i Birmingham och knallade iväg. Det visade sig vara flera kilometers promenad på backiga gator. Väl där hittade vi mest butiker som sålde vigselringar, diamantringar mm. Säkert till bra priser men inget vi var intresserade av. Bara att knalla tillbaka igen.
Vi hade i alla fall tur med vädret. :)Birmingham är fullt av gallerior och affärer. Då pundet dessutom hade en väldigt angenäm kurs (runt 10:50) var det otroligt roligt att handla. Vi köpte vårskor, tog av oss strumporna och gick barfota i de nya skorna. Vi köpte presenter till bröderna hemma och Stina köpte en del kläder. Redan nu väcktes oron för resväskans vikt och volym, skulle vi rymma allt?
Maten var också sanslöst billig. Första kvällen åt vi Fish & chips, 2.60 pund för en person. Inte nyttigt alls men väldigt gott! Mitt emot hotellet fanns en asiatisk restaurang, vi prövade den aldrig men fotade skylten och mms:ade storebror. Asiatiskt, billigt och buffé, kan inte bli bättre för honom!
På lördagen var det så dags för Crufts. Den här dagen skulle vi handla och se på uppvisningar, var det tänkt. Vi hade också bestämt oss sedan förra gången att NÄR vi hittade något vi ville ha, skulle vi slå till direkt. Det är ofta omöjligt att hitta tillbaka sedan, det är så otroligt stort och lätt förvirrande, åtminstone för mig. Nu levde vi inte helt som vi hade tänkt oss, men den här gången lämnade vi åtminstone inte kvar något som vi verkligen ville ha. Vi köpte t-shirts att ha som minne, jag köpte en jättesnygg jacka att ha på jaktprov mm för sanslöst billiga £35, muggar med labradorer på, en plånbok med en cavalier mm. Det hela resulterade i ett panikköp av en resväska till, vi insåg att vi aldrig skulle klara de 20 kg man får ha per person.
På väg in på mässan. Stina är lite less på morsans fotande.Vi såg också fantastiska uppvisningar. Internationell agility där Jenny Damm medverkade från Sverige och det med den äran. Där såg man att nivån skiljer sig en smula över världen, deltagarna från Australien och Nya Zeeland höll inte alls samma nivå som de övriga medan Sverige var väl med. Det som dock berörde mig allra mest var finalerna i Heelwork to music, som vanns av engelsmannen Richard Curtis. Jag fick faktiskt ståpäls, så bra var det. Ni kan se det själva här: http://www.youtube.com/watch?v=Wy8tTkwHSjY
Banvandring, svenska representanten i gult och blått.På söndagen såg vi några klasser med cavalierer (hanar). En hel del snygga hundar och några vars huvud vi inte alls tyckte om. BIR-hunden var väl inte någon av våra favoriter, tyvärr. Jag blir lite ledsen när jag ser den här, för mig nya, huvudtypen komma fram alltmer, i mina ögon är den inte alls den typ av hund som jag en gång förälskade mig i utan något helt annat, mer dvärghundslikt med sina kullriga huvuden, bulliga pannor och gigantiska ögon, dessutom ibland lite könlöst. Jag hoppas innerligt att rasen inte ska vara på väg åt det hållet, jag tycker inte att det känns som en sund utveckling.
Bedömningssystemet i England är förvirrande. Hundarna i katalogen står uppradade efter ägarens efternamn, så vill man läsa mer om hunden får man bläddra vilt. Efter sammanställningen följer klasserna, där hundarna står uppradade med nummer och namn. De kan kliva in i ringen i vilken ordning de vill, inte i prydlig nummerordning som här hemma. De kan tydligen också anmäla till flera klasser. För en före detta ringsekreterare som gillar ordning och reda, tog det ett tag att vänja sig någorlunda vid detta och det blev en hel del bläddrande i katalogen. Bristen på stolar och trängseln gjorde också att vi gav upp efter tre klasser och ägnade oss åt shopping och uppvisningar igen. Vi såg också finalen och det var faktiskt en besvikelse. Allt annat är så otroligt rent, välordnat och välorganiserat men detta var bara trist och långsamt. Det skippar vi till nästa gång!
Det bestående minnet från Crufts 2011 blir ändå säkerhetspådraget. När vi skulle gå in, kommenderades vi av en ganska så macho kille att ställa upp medhavda väskor på rad och själva backa mot väggen. Det var sedan dags för bombhunden att göra entré, en glad liten cockerspaniel som glatt svansviftande genomsökte väskorna anförd av tuffe hussen. Vovven stoppade näsan lite extra i alla väskor som innehöll något ätbart, varför jag fick känslan av att vi medverkade i Dolda kameran. Men nej, samma sak nästa dag och på min fråga, svarade husse att hunden var utbildad att söka efter vapen och sprängämnen. Samma sak när vi skulle in till arenan för finalerna. Bara att ställa sig på led och finna sig i att mänskilga kontrollanter denna gång grävde igenom väskor och kassar. Om det fanns en hotbild riktad mot utställningen vet jag inte, men så här var det inte för två år sedan.
Även för en mindre utställningsintresserad person som jag så är Crufts en upplevelse och något jag varmt kan rekommendera. Här finns något för alla! Massor med shopping, mycket inriktat mot retriever och då kanske framförallt kläder. Mycket småkrafs också förstås och sådant som vi har hemma, leksaker och annat. En hel del kan man leva utan men det finns också guldkorn. På söndagen hörde vi en workshop med Richard Curtis där han delgav lite av inlärningen av olika moment. Nu vet jag hur jag ska lära Melvin att hoppa på tre ben om jag skulle vilja! Kanske inget jag kommer att begagna mig av men idéerna kan säkert vara till hjälp i annan träning. Man ska inte stagnera utan tänka fritt och framåt.
Väl hemma igen så ramlade ännu ett röntgenresultat för bokstavsbarnen in. Chili i Överkalix är liksom syster Tassa A på höfterna och utan anmärkning på armbågarna, samt dessutom ögonlyst ua. Det kunde inte börja bättre och nu känns det extra roligt att göra om kombinationen. Nu börjar det också droppa in lite fler intresseanmälningar till den (förhoppningsvis) väntade kullen. Skoj! Ni som har hört av er tidigare får gärna höra av er igen så att jag vet att ni vill stå kvar, nu när parningen kom lite tidigare än vad jag kanske hade tänkt mig.
Slutligen ett varmt tack till Tassa med matte och husse som hade hand om Melvin medan vi var borta. Det kändes inte helt bra att lämna honom i husses och tonårssonens vård i samma hus som en höglöpande mamma, i synnerhet som båda hundskötarna har vissa problem att hålla isär de svarta hundarna. När husse på telefonen berättade att han skulle ut och springa och hade letat efter Melvin, bara för att inse att Melvin ju inte fanns hemma, då kändes det absolut som ett riktigt beslut att lämna bort honom de här dagarna. Tack Ragnhild och Lasse för god omvårdnad!
Nu har vi flyt!
Just nu har jag flyt, känns det som. Igår fick Idefix nytt hjärtintyg, 6 år och 2 månader gammal. Idag fick jag besked om att Mayas urinprov var helt normalt så nu är hon friskförklarad. Vad det var som orsakade hennes njurproblem lär vi aldrig få veta, kanske något hon stoppat i sig. Skönt i alla fall att lill-skruttan är piggelin och frisk!
Idag kom också det första röntgenresultatet för Alfabets-kullen, eller bokstavsbarnen som jag kallar dem. Det var Tassa, H. E Tau, som var först ut och hon hade HD grad A och armbågar utan anmärkning. Mycket bättre än så kan det inte bli! Grattis till Ragnhild, Lasse och till Tassa förstås! Nu hoppas jag att kullsyskonen ska fortsätta i samma goda stil. För mig känns det förstås extra skönt eftersom jag planerar att göra om kombinationen.
Här hemma är den svarte gossen ganska speedad nu. Dagens promenad på isen var lite av en fars. Melvin vill gärna nosa Visa i rumpan och på alla sätt visa henne vilken otroligt charmerande kille han faktiskt är. Visa låter sig inte imponeras av spolingens krumbuktande utan ser mäkta ointresserad ut, det är bara en gäspning som saknas. Ju mer på han är, desto segare och lojare blir hon. Killen måste också pinka lite varstans för att visa att här har en Riktig Karl gått. Maya vet ju att Melvin kan vara en kul kille, så överallt där han kutar måste hon också vara, i hopp om att det är något på g. Och Idefix vet ju att en riktig karl ska ha hår på bröstet och det har minsann han mest av, så han far efter för att pinka på exakt samma fläck som Melvin (gärna samtidigt men då vrålar matte ilsket). Och mitt i allt detta larvar Tutan och jag. Nåväl, i morgon flyttar Melvin hem till Tassa medan matte är borta så blir det lite lugnare här hemma.
Lite dramatik här idag också. Strax efter lunch ringer de från minstingens skola, han har ramlat och gjort illa handleden. Iväg och hämta honom. Ringer vårdcentralen och blir ombedd att komma. Man misstänker stukning, ev fraktur så vi blir skickade till röntgen. Där satt fler än vi men till sist blev det vår tur. Ingen fraktur blev beskedet, så tillbaka till vårdcentralen för att få stödbandage. Efter fem timmar var jag hemma igen. Nu ska han vila handleden ett tag, han har förmodligen en rejäl stukning.
I morgon blir det full rulle från morgon till kväll. Visa ska ta progesteronprov på morgonen. Provet ska sedan skickas iväg med buss för att jag ska kunna få svar på eftermiddagen. Förhoppningsvis säger de åk och då drar jag iväg med henne till Uleåborg för en dejt med Piki. Innan dess ska Melvin lämnas hos Tassa och så måste jag hinna packa. Flyget går 6.25 på torsdag, pust. Allt på en gång, som vanligt. Nu kallar tvättmaskinen, dags att rusa! :)
Idag kom också det första röntgenresultatet för Alfabets-kullen, eller bokstavsbarnen som jag kallar dem. Det var Tassa, H. E Tau, som var först ut och hon hade HD grad A och armbågar utan anmärkning. Mycket bättre än så kan det inte bli! Grattis till Ragnhild, Lasse och till Tassa förstås! Nu hoppas jag att kullsyskonen ska fortsätta i samma goda stil. För mig känns det förstås extra skönt eftersom jag planerar att göra om kombinationen.
Här hemma är den svarte gossen ganska speedad nu. Dagens promenad på isen var lite av en fars. Melvin vill gärna nosa Visa i rumpan och på alla sätt visa henne vilken otroligt charmerande kille han faktiskt är. Visa låter sig inte imponeras av spolingens krumbuktande utan ser mäkta ointresserad ut, det är bara en gäspning som saknas. Ju mer på han är, desto segare och lojare blir hon. Killen måste också pinka lite varstans för att visa att här har en Riktig Karl gått. Maya vet ju att Melvin kan vara en kul kille, så överallt där han kutar måste hon också vara, i hopp om att det är något på g. Och Idefix vet ju att en riktig karl ska ha hår på bröstet och det har minsann han mest av, så han far efter för att pinka på exakt samma fläck som Melvin (gärna samtidigt men då vrålar matte ilsket). Och mitt i allt detta larvar Tutan och jag. Nåväl, i morgon flyttar Melvin hem till Tassa medan matte är borta så blir det lite lugnare här hemma.
Lite dramatik här idag också. Strax efter lunch ringer de från minstingens skola, han har ramlat och gjort illa handleden. Iväg och hämta honom. Ringer vårdcentralen och blir ombedd att komma. Man misstänker stukning, ev fraktur så vi blir skickade till röntgen. Där satt fler än vi men till sist blev det vår tur. Ingen fraktur blev beskedet, så tillbaka till vårdcentralen för att få stödbandage. Efter fem timmar var jag hemma igen. Nu ska han vila handleden ett tag, han har förmodligen en rejäl stukning.
I morgon blir det full rulle från morgon till kväll. Visa ska ta progesteronprov på morgonen. Provet ska sedan skickas iväg med buss för att jag ska kunna få svar på eftermiddagen. Förhoppningsvis säger de åk och då drar jag iväg med henne till Uleåborg för en dejt med Piki. Innan dess ska Melvin lämnas hos Tassa och så måste jag hinna packa. Flyget går 6.25 på torsdag, pust. Allt på en gång, som vanligt. Nu kallar tvättmaskinen, dags att rusa! :)
Nytt hjärtintyg!
Idag har Idefix fått ett nytt hjärtintyg. Hjärtat tickade på utan minsta problem den här gången också, tack och lov. Med tanke på hur mycket de springer med labbarna på isen så hade jag varit förvånad annars. De har en sanslöst bra kondition, de där små!
Mindre kul var att bilen gick sönder på väg till veterinären. Plötsligt började två lampor att lysa på instrumentpanelen. Marie Bildoktorn tänkte raskt att "jag stannar bilen så slocknar de nog". Det gjorde de förstås, men så snart jag startade bilen så lyste de igen. Först lyste varenda liten varningslampa, då fick jag alldeles panik. Men sedan slocknade alla utom de där retfulla två. Det var bara att stänga av allt som gick att stänga av och hålla tummarna. Jag tog mig dit och jag tog mig tillbaka till byns verkstad, men det var ingen angenäm resa. Tur i alla fall att det var bilen som krånglade och inte hunden!
På förmiddagens ispromenad sken solen. Jag blev tvungen att knäppa upp vinterjackan, så varmt blev det. Den här tiden kan vara helt ljuvlig häruppe! Men det tog ett bra tag innan jag förstod det, jag suktade mest efter vårblommor. Nu vet jag att inte mycket går upp mot en lång promenad på isen i strålande sol. Underbart!
Vid strandkanten kände jag lukten av räv igen. Det gjorde Maya också, hon visade tydligt att hon hade spännande saker i näsan och ville gärna följa upp dem men lät sig motvilligt övertalas att låta bli. Labbarna noterar mest att "oj, spännande här" men när de inser att matte inte tycker att det är någon bra idé, lägger de ner projektet direkt.
Visa närmar sig höglöp nu och jag jobbar febrilt med logistiken. Tassas matte har lovat ta hand om Melvin när jag är i England, så slipper jag oroa mig för att husse trasslar till det med grindar och annat. Svarta hundar kan vara väldigt svarta och väldigt lika för ett otränat öga, den spänningen vill jag inte ha. Har också tänkt försöka ta ett progesteronprov till på Visa så att jag inte åker i onödan. Förhoppningen är ju att jag ska kunna åka iväg och para henne på onsdag kväll. Går inte det, har husse lovat att ställa upp. Har jag sagt att jag har världens bästa man!? :)
På torsdag morgon kl 6.25 går flyget till Stockholm. Förhoppningsvis sitter Stina och jag på planet. Därefter flyger vi till London och från London tar vi tåget till Birmingham. I Birmingham ska vi njuta av våren, shoppa, prata massor med engelska och så ska vi gå på Crufts! På lördagen ska vi ägna oss åt att shoppa och se på olika tävlingar och uppvisningar, på söndagen är det cavalierer och så har vi köpt biljetter till BIS-finalen. Jag är inte särdeles road av utställningar längre men ser ändå fram emot att se den här showen. Det ska bli så otroligt kul!
Mindre kul var att bilen gick sönder på väg till veterinären. Plötsligt började två lampor att lysa på instrumentpanelen. Marie Bildoktorn tänkte raskt att "jag stannar bilen så slocknar de nog". Det gjorde de förstås, men så snart jag startade bilen så lyste de igen. Först lyste varenda liten varningslampa, då fick jag alldeles panik. Men sedan slocknade alla utom de där retfulla två. Det var bara att stänga av allt som gick att stänga av och hålla tummarna. Jag tog mig dit och jag tog mig tillbaka till byns verkstad, men det var ingen angenäm resa. Tur i alla fall att det var bilen som krånglade och inte hunden!
På förmiddagens ispromenad sken solen. Jag blev tvungen att knäppa upp vinterjackan, så varmt blev det. Den här tiden kan vara helt ljuvlig häruppe! Men det tog ett bra tag innan jag förstod det, jag suktade mest efter vårblommor. Nu vet jag att inte mycket går upp mot en lång promenad på isen i strålande sol. Underbart!
Vid strandkanten kände jag lukten av räv igen. Det gjorde Maya också, hon visade tydligt att hon hade spännande saker i näsan och ville gärna följa upp dem men lät sig motvilligt övertalas att låta bli. Labbarna noterar mest att "oj, spännande här" men när de inser att matte inte tycker att det är någon bra idé, lägger de ner projektet direkt.
Visa närmar sig höglöp nu och jag jobbar febrilt med logistiken. Tassas matte har lovat ta hand om Melvin när jag är i England, så slipper jag oroa mig för att husse trasslar till det med grindar och annat. Svarta hundar kan vara väldigt svarta och väldigt lika för ett otränat öga, den spänningen vill jag inte ha. Har också tänkt försöka ta ett progesteronprov till på Visa så att jag inte åker i onödan. Förhoppningen är ju att jag ska kunna åka iväg och para henne på onsdag kväll. Går inte det, har husse lovat att ställa upp. Har jag sagt att jag har världens bästa man!? :)
På torsdag morgon kl 6.25 går flyget till Stockholm. Förhoppningsvis sitter Stina och jag på planet. Därefter flyger vi till London och från London tar vi tåget till Birmingham. I Birmingham ska vi njuta av våren, shoppa, prata massor med engelska och så ska vi gå på Crufts! På lördagen ska vi ägna oss åt att shoppa och se på olika tävlingar och uppvisningar, på söndagen är det cavalierer och så har vi köpt biljetter till BIS-finalen. Jag är inte särdeles road av utställningar längre men ser ändå fram emot att se den här showen. Det ska bli så otroligt kul!
Mycket på gång
Det är mycket nu, som han sa Stefan Sauk. Nyss hemkommen efter en knapp vecka på resande fot. Tog ju nattåget ner till föräldrarna i helgen tillsammans med Ludde och Stina. Resan började chockartat - tåget var i tid! Det händer sannerligen inte ofta! Skönt i alla fall att vara nere några dagar och pyssla om föräldrarna lite. Hann också med en avstickare till Lotta Johansson-Fröjd utanför Tidaholm som jag inte sett på 10-talet år, inte sedan vår tid tillsammans i LRK:s huvudstyrelse. Så kul det var att ses och surra hund en stund!
Hann också med ett besök på Osterian i Falköping innan hemresan som skedde med tåg och flyg. Redan på tågresan kände jag att något luktade skumt - min ena ost! Trots att den var inknuten i en plastpåse så kändes lukten. Väl framme på centralen grävde jag fram en rosa bajspåse ur jackfickan och knöt in osten ett varv till. Nu då!? Men nej, lukten kändes än. Slängde desperat ner osteländet i väskan medan jag tog snabbtåget till Arlanda. Men tänk om den mosades på flyget och fick alla mina kläder att stinka ost!? Raskt inhandlades en macka och juice till lunch på 7Eleven på Arlanda. Den lilla påsen som jag fick varorna i fick bli ostpåse och ostarna återförenades med de andra i plastkassen. Nu skulle det väl ändå gå? Frågade vid incheckningen om mina ostar fick åka som handbagage och jodå, nemas problemas. Om det inte vore för lukten... Efter säkerhetskontrollen tyckte jag mig känna den igen. Handlade en present till hemmavarande sonen, påsen som medföljde fick bli ostpåse. Nu var ostarna inknutna i fyra påsar och ingen lukt kändes! Yes! Hur det luktar i mitt kylskåp tänker jag däremot inte skriva om här... ;o)
Idag har Visa och jag gjort en turné till Skellefteå djurklinik för att ta progesteronprov. Jag ville kolla om det var idé att åka till Piki i helgen för en dejt. Det var det inte... Till mitten av veckan trodde de, så vi hoppas kunna prova på onsdag. Går det inte då så får jag flörta vilt med maken för på torsdag åker Stina och jag på Crufts. Så håll tummarna hårt för oss nu! Piki ögonlystes i alla fall i måndags och var utan anmärkning, det känns jättebra.
Första hunden i alfabetskullen är nu röntgad, Tassa (Tau) röntgades i onsdags och nu är vi spända på beskedet. Sådana studsbollar som de har blivit så har jag svårt att tro att det skulle vara några stora fel på dem. Nu kommer jag att öka besöksstatistiken på SKK:s hunddata i min iver att få veta resultatet.
Tråkiga nyheter har jag också. Hundhimlen har blivit en stjärna rikare, Stella (H. E PimPim) har lämnat jordelivet. Våra tankar går till hennes familj, det är alltid tungt när de fyrbenta vännerna lämnar oss. Stella var en älskad familjemedlem och en helt fantastisk spårhund och jaktkamrat under höstjakterna så hon lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.
Såg herrarnas stafett idag och retade upp mig på Northugs beteende. Men så mindes jag Alf Henrikssons ord. "Retar du upp dig på ting som är små, då är du väl inte större än så". I mina ögon kan Northug aldrig bli en riktigt stor idrottsman så som han beter sig. Tycker faktiskt lite synd om honom, han skulle kunna bli ihågkommen som en fantastisk idrottsman men nu kommer vi bara att minnas hans tramsiga utspel. Han är ju en fantastisk skidåkare och borde kunna visa sig större än så här.
Hann också med ett besök på Osterian i Falköping innan hemresan som skedde med tåg och flyg. Redan på tågresan kände jag att något luktade skumt - min ena ost! Trots att den var inknuten i en plastpåse så kändes lukten. Väl framme på centralen grävde jag fram en rosa bajspåse ur jackfickan och knöt in osten ett varv till. Nu då!? Men nej, lukten kändes än. Slängde desperat ner osteländet i väskan medan jag tog snabbtåget till Arlanda. Men tänk om den mosades på flyget och fick alla mina kläder att stinka ost!? Raskt inhandlades en macka och juice till lunch på 7Eleven på Arlanda. Den lilla påsen som jag fick varorna i fick bli ostpåse och ostarna återförenades med de andra i plastkassen. Nu skulle det väl ändå gå? Frågade vid incheckningen om mina ostar fick åka som handbagage och jodå, nemas problemas. Om det inte vore för lukten... Efter säkerhetskontrollen tyckte jag mig känna den igen. Handlade en present till hemmavarande sonen, påsen som medföljde fick bli ostpåse. Nu var ostarna inknutna i fyra påsar och ingen lukt kändes! Yes! Hur det luktar i mitt kylskåp tänker jag däremot inte skriva om här... ;o)
Idag har Visa och jag gjort en turné till Skellefteå djurklinik för att ta progesteronprov. Jag ville kolla om det var idé att åka till Piki i helgen för en dejt. Det var det inte... Till mitten av veckan trodde de, så vi hoppas kunna prova på onsdag. Går det inte då så får jag flörta vilt med maken för på torsdag åker Stina och jag på Crufts. Så håll tummarna hårt för oss nu! Piki ögonlystes i alla fall i måndags och var utan anmärkning, det känns jättebra.
Första hunden i alfabetskullen är nu röntgad, Tassa (Tau) röntgades i onsdags och nu är vi spända på beskedet. Sådana studsbollar som de har blivit så har jag svårt att tro att det skulle vara några stora fel på dem. Nu kommer jag att öka besöksstatistiken på SKK:s hunddata i min iver att få veta resultatet.
Tråkiga nyheter har jag också. Hundhimlen har blivit en stjärna rikare, Stella (H. E PimPim) har lämnat jordelivet. Våra tankar går till hennes familj, det är alltid tungt när de fyrbenta vännerna lämnar oss. Stella var en älskad familjemedlem och en helt fantastisk spårhund och jaktkamrat under höstjakterna så hon lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.
Såg herrarnas stafett idag och retade upp mig på Northugs beteende. Men så mindes jag Alf Henrikssons ord. "Retar du upp dig på ting som är små, då är du väl inte större än så". I mina ögon kan Northug aldrig bli en riktigt stor idrottsman så som han beter sig. Tycker faktiskt lite synd om honom, han skulle kunna bli ihågkommen som en fantastisk idrottsman men nu kommer vi bara att minnas hans tramsiga utspel. Han är ju en fantastisk skidåkare och borde kunna visa sig större än så här.
