Förkylningsfunderingar

Jag är däckad i förkylning. Sämsta tänkbara tajming, har ett vikariat där jag trivs med både ungar och personal och vill ju gärna göra ett bra intryck. Kände att det börjar lossna, att ungarna har förtroende för mig och att jag känner mig avspänd och trygg i min lärarroll. Sitter lite kaxigt och pratar med en kollega om hur jag klarat mig från förkylningar så förvånansvärt bra under våren. Det var väl att utmana ödet... Nu sitter jag här med en megaförkylning med feber och allt. Och jag som skulle jobba och måla och fixa... Duktig make slipar golv på nedervåningen medan hustrun ligger lätt feberyr i sovrummet. Surt. Fast lite Ipren gör underverk, i alla fall en stund.
 
Förra tisdagen var vi och tränade som vanligt i Hundhuset, Stina och jag. Denna gång hade vi sällskap av Melker, Bus brorsa, en riktigt glad och trevlig kille. Ganska lik mamma Raya i uttrycket, tycker jag, medan kroppen påminner mer om pappa. Behöver självklart utvecklas mer och även öka något i hull men proportionerna är fina. Vi tränade lite på att stå och på hur man ska visa upp sig på eventuella kommande utställningar.
 
 
När man är sjuk hinner man kolla lite vad som händer i världen. En sak jag har noterat är hur det verkar allt vanligare att man använder yngre hanar i avel. Varför, undrar jag? Så fort en hane fyllt ett år och har alla intyg, annonseras han ut för avel. Jag har också sett flera uppfödare med kullar efter hanar som just fyllt året och jag förstår inte alls grejen. Jag vill se att en hane håller genom åren, att han är fräsch även sedan han kommit upp i åren lite och att han inte då har drabbats av några sjukdomar. Den möjligheten till utvärdering tappar jag helt med en unghund som avelshane. Ibland undrar jag om man är rädd att ens hund ska drabbas av sterilitet eller liknande och därför vill påskynda debuten. Men även här biter man ju sig själv där bak om man därmed tillåter avel på en individ med risk för försämrad fertilitet. Jag blir faktiskt nästan lite ledsen när jag ser dessa unga djur som redan används. Inget är så bra som långlevnad, tycker jag, det är också lite av en garanti för friskhet. Alla de tester vi gör på våra djur, dem gör vi ju just för att vi vill föda upp långlivade och friska djur. Ett föräldradjur som själv levt länge och frisk kan knappast vara bättre.
 
Lite viktig info till er med valp från mig de senaste åren. Jag har fått en tid för BPH i Piteå den 3/6 kl 15.00-ca 19.00. Detta är den enda tid jag kan få, är ni intresserade så behöver jag veta det snarast för att kunna fastslå tiden. Bindande anmälan, kontakta mig om ni vill vara med.
 
Glada nyheter. Igår fyllde min stjärnkull sju år. Otroligt vad fort tiden går! Grattis till alla småstjärnor, hoppas att de blev ordentligt firade.
 
 
 
 
 

Upplopp!

Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
 
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
 
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
 
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
 
 
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
 
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane. 
 

Besvikelse

Sitter framför datorn, hostar och snorar och känner mig allmänt less. Har ju börjat vikariera inom skolan, förra veckan var jag på kommunens mysigaste skola och träffade kommunens finaste skolbarn (mina egna undantagna, så klart, de är ju bäst i världen). Tanken var att jag skulle dit några dagar i nästa vecka också men vad händer? Jo, jag drar på mig en eländesförkylning! Hela fredagseftermiddagen sov jag bort, vaknade och kände mig hyfsad igår så jag tog ut hundar en kort sväng. Tacken för det blev snuva och näsblod. Sov hela eftermiddagen igen men på kvällen började rösten svaja. I natt vaknade jag och upptäckte en blodfläck på täcket så tydligen har jag blött näsblod även i sömnen. Provade att gå en ännu kortare sväng idag men kom hem sjöblöt i svett och naturligtvis med näsblod. Nu har jag sovit bort även denna eftermiddag och inser att det inte blir något jobbat imorgon i alla fall. Otroligt surt.
 
Morris och jag skulle tävla lydnad nästa helg, var det tänkt. Jag har velat och velat om hur jag ska göra, vi har inte fått till ställandet och jag upplever att han snurrar till det, ibland gör han klockrena ställanden på läggandet och sätter sig när jag kommenderar stå. Det känns som om vi kanske behöver mer tid. Nåväl, nu behöver jag inte fundera mer. Igår lyckades han bli kvar i köket medan jag sov och där har han antingen halkat när han hoppat från kökssoffan eller fått en vild liten labbefröken över sig för han verkar ha lite ont i ryggen. Så nu blir det vila och Metacam i några dagar och ingen tävling. 
 
Störst besvikelse är nog ändå det faktum att den parning jag gått och glatt mig åt hela året fryser inne. Idefix skulle få finfrämmande från England. Det har ju varit några uppfödare som hört av sig och varit intresserade men det har väl känts mer eller mindre seriöst och någon tyckte i princip att jag skulle stå för hela det dyra kalaset för att få äran att ha valpar i England, som sedan skulle öppna dörrar så att jag skulle tälja guld. Jo, tjena! Nå, den här gången kändes det seriöst och jag vill tro att det hade blivit av om inte det förbaskade rederiet hade lagt ner en färjelinje. Med det blev resvägen alltför lång, flyg faller på den orimliga kostnaden för att ta in en hund i England. Jag har också blivit tillfrågan om jag kan tänka mig att leasa ut honom men det faller naturligtvis bort. En kille som levt som ett plåster med sin matte i snart tio år kan man väl inte skicka till främlingar i England?!?
 
Båda pojkarna efter en cykeltur, innan mattes förkylning brakade loss på allvar.
 
Idefix hoppas att hans matte snart ska komma hem men hon har varit på Hundungdoms repskapsmöte i Lund hela helgen så han har väntat förgäves. En mer trogen kille får man leta länge efter. Här syns också hans fina skallform. Nu är det också konstaterat av forskare att skallformen har betydelse för sjukdomen SM. En lång och flat skalle ska det vara, inte en hög, kort och kupolformad. Det är ingen slump att Idefix har fått så bra skanningsresultat, synd bara att ytterst få uppfödare lägger någon vikt vid det.
 
Doris, den lilla skatan, löper. Min förhoppning var att det skulle dröja ytterligare en månad eller två, då skulle det finnas en chans att jag hann para henne med Idefix just som hon blivit två. Nu gissar jag att hon löper i mars nästa gång och då har hon inte hunnit bli två. Och frågan är väl om Idefix fortfarande är fertil vid nästa löp, eller om jag vill ha vintervalpar..?
 
För några veckor sedan var Stina och jag och hälsade på Idefix-dottern Olga hos Marianne och Pekka på Vivistugans kennel. Vilken liten raket hon är! Hel orädd far hon fram, Visa var med och genast satt det en liten cavalierfröken i svansen och drog. Helt underbar i temperamentet, öppen, fartfylld och orädd. Hela kullen verkar likadan, jag är så omåttligt glad över dem.
 
Lilla Olga i Stinas famn.
 
Annars njuter vi av fina höstdagar. Visa är pigg som en mört igen efter att ha varit seg under löpet. Men nu knallar hon före på stigen och det är ibland svårt att hinna med henne. Morris, som jag annars har upplevt som lite hormonell, är helt ointresserad av systers löp trots att hon nu är inne på dag 16-17. Jag hörde Carin Lindhe Forsberg på ett föredrag om fertilitet mm för många år sedan, där hon menade att hundar känner att de är släkt och undviker inavel i det längsta. Det har jag noterat på labbarna men trodde kanske inte att de fläckiga hade samma egenskaper men fel fick jag. Och med det visar de ju också hur otroligt osunt det är med inavel när till och med hundarna själva helst vill undvika det!
 
 
 
 

En utställningshelg är till ända

I helgen vankades det utställning för Idefix och Doris. Förhoppningarna var hyfsat höga på den äldre herren i alla fall, vi tycker att han är söt och väldigt fräsch för sin ålder. Dyrt schampo och balsam inhandlades och på fredagseftermiddagen och kvällen fixades det pälsar som aldrig förr i Bälinge. Vi badade, fönade och balsamerade. Första missen uppdagades, Mayas torkdräkt var för kort för Doris och täckte inte bakdelen utan hon blev lite skojigt lockig. Nåja, som junior har hon tiden för sig. För att inte käka upp torkdräkten fick hon dela säng med matte och naturligtvis innebar det att vi också delade kudde. Men att ha en silkeslen, väldoftande sovkompis är sannerligen inte fy skam, även om jag vaknade av att hon låg över mitt huvud och värmde mitt öra vid något tillfälle. Smällar man får ta.
 
Fylld av tillförsikt och en smula nervös åkte Stina iväg till Piteå på lördagen. Domaren var en engelsk dam som tyvärr inte alls gillade vår fläckige lille kille. Han fick en minst sagt intetsägande kritik och Good. Kritiken löd:
 
"Blenheim dog. Large round eyes. Worried expression. Mature body. Well coated. Moved with enthusiasm. Was enjoying his day out." Ängslig och entusiastisk, vi fattade nada. Förhoppningarna dalade inför Doris framträdande men se där gick det bättre, Excellent och placering 3 av 7 där de två första fick CK. 
 
Hem och slicka såren och på't igen på söndagen, denna gång med inhemsk domare. Denna tyckte dock att Idefix började tappa i ryggen och var aningen för tung i hullet så han fick Very Good. Hullet håller jag faktiskt med om men rygglinjen har aldrig varit helt rak, sanningen är att han är lite rund över länden och det har alltid synts i både stående och rörelse. Lilla Doris hade nu kommit på att detta med utställning, det är party. Hon skrek, hon studsade och hon passgångade som aldrig förr, rapporterade Stina. I kritiken stod också mycket riktigt att hon behövde mogna i sina rörelser och det kan vi hålla med om. Very Good även för henne. 
 
Nu tar vi en paus, så kul är inte detta med utställning. Jag ska cykla mycket med Doris i sommar och försöka få henne mer stabil i kropp och rörelser. Jag har aldrig sett en hund med ett sådant rörelsemönster som hon, hon vidrör knappt marken utan flyger fram som en liten hare och gör samma skojiga knorr med bakkroppen också. Ett yrväder är vad hon är´, min lilla Doris.
 
Idefix efter första utställningsdagen. Vi tycker fortfarande att han är en väldigt rastypisk och snygg kille. :)
 
Doris vid samma tidpunkt. Lite svår att få att stå stilla men nog har hon potential?
 
Här hemma lägger sig lugnet så sakteliga. Tre valpar kvar nu. Stinas Lilla Bus blir ju kvar, i alla fall så länge Stina bor hemma. De tränar lite varje dag och har redan jättefin kontakt. Det är så rart att se Bus komma skuttande på sina små ben och med en propellersvans där bak var gång hon ser eller hör sin matte. De är redan ett team, de två! Stina har nu också en blogg för hundarna igen, läs gärna den och lämna en kommentar så blir hon glad.
 
Lilla Bus igår kväll.
 
 På onsdag flyttar Melker och Elsa. De hamnar båda här i sta'n så jag hoppas ju få träffa dem alltemellanåt. Jag har redan planer på valpträffar med olika teman, det svåra blir väl som vanligt att få tiden att räcka till för allt roligt jag vill göra. Först ska jag i alla fall njuta av att få sova en hel natt utan att gå upp. I natt tyckte de att vi skulle gå ut halv två och kvart lver fyra. Båda gångerna var det EN av dem som ville kissa, den andra bara somnade direkt vi kom ut. Man kan hålla sig för skratt sådana gånger...
 
Elsa
 
Melker
 
Roliga nyheter är också att samtliga av Idefix valpar på kennel Milljas verkar hamna hos uppfödare. Det gläder mig något alldeles oerhört att det var ett sådant intresse för dem från uppfödarhåll, det känns oerhört bra att så friska linjer får leva vidare. Det känns också bra med tanke på min egen lilla Doris, nu har jag förhoppningsvis möjlighet att använda någon av de här gossarna på henne lite längre fram.
 
Roligt är också att det finns intresse för Idefix från uppfödare i rasens hemland, England. Jag vet bara inte hur vi ska lösa det rent praktiskt, Idefix är ju en familjehund och kanske inte en hund man vill leasa ut för en längre tid. Dessutom är han ändå nio och ett halvt år nu, även om ingen har berättat det för honom. Nåväl, vi får se. Är han fortfarande fertil och pigg när det blir aktuellt så går det säkert att hitta en lösning, varken Stina eller jag är ju särskilt 
 

Dåligt med tid

Livet rusar på i 120 knutar just nu, jag kämpar för att hinna med. Idag hoppas jag hinna uppdatera min hemsida, få se om jag lyckas.
 
Valparna växer och frodas. De blev en vecka igår, tiden rusar fram även där. Raya är en fin mamma, lugn och harmonisk - och ständigt hungrig! Här en bild på dem från gårdagen:
 
 
I senaste numret av Hundsport Special var en väldigt intressant artikel av Lars Fält som manade till eftertanke och jag önskar att alla uppfödare läste och begrundade den. Jag har alltid försökt att störa mamma hund med bebisar så lite som möjligt men har efter att ha läst artikeln backat undan ännu mer. Således har jag inte ens vägt valparna varje dag, jag vägde var dag de tre första dagarna medan Raya var ute och rastade men sedan hoppade jag över några dagar. Jag lägger inte till någon valp, jag ser att de växer alla och alla söker aktivt efter mat. Jag har alltid tänkt att man inte ska göra våld på naturen utan låta den ha sin gång men artikeln väckte också tankar om den nyfödda valpens upplevelser. Om mamma hund inte lyfter valpen annat än när den ska flyttas, hur känns det då när min människohand kommer och lyfter den? Vilken stress alstrar det? På Facebook ser jag inte sällan bilder på nyfödda valpar som fotas, både i uppfödarens och i andras händer. Men hundvalpar är varken människobarn eller gosedjur. Jag vill att mina valpar ska växa upp i en trygg och stressfri miljö och väljer därför att backa undan än mer än tidigare. Efter gårdagens vägning vet jag också att de snart har dubblat sina födeslevikter. Det går med andra ord ingen nöd på dem, något som lugnet i lådan egentligen redan bekräftar.
 
En annan tanke som manat till eftertanke den senaste veckan är dels en liten notis i tidningen Hundsport och dels en massa skriverier i en grupp på Facebook som jag nu har valt att lämna. Jag börjar med Hundsport. Visste ni att 22,7 % (tror jag siffran var) av alla hanhundar är kastrerade, enligt SKK? Den innebär att nästan var fjärde hane inte kan gå i avel? Förstår ni vad detta innebär för avelsbasen i små raser? Vilka oerhörda bekymmer det ställer till för oss uppfödare? Denna kastrationshysteri som nu råder är en förbannelse enligt mitt sätt att se det. Inte nog med att vi selekterar på resultat av olika slag (utställning, prov men också hälsa), utöver detta försvinner alltså en av fyra för att den kastrerats av någon outgrundlig anledning. Jag befarar dessutom att de procenten inte fördelar sig jämnt över raserna. Den svenska nationalrasen jämthund ligger exempelvis på tredje plats över de mest populära raserna i Sverige. Hur många jägare kastrerar sin jämte? Jag gissar att de är försvinnande få. Jag gissar att det är betydligt fler som kastrerar sig cavalier. Tänk efter, ni som värnar om er ras. Vill ni ha den kvar? Ni kan ge ett enkelt bidrag till rasens fortlevnad genom att avstå kastrering av såväl tik som hane. Vad är poängen för mig som uppfödare om jag föder upp bra hundar som det sedan inte finns någon som helst möjlighet att gå vidare på?
 
Det leder mig in på nästa avart, nämligen att raka ner en hund. En kastrerad cavalier får ofta en väldigt ullig och svårhanterlig päls. Denna blir besvärlig att hantera, varför många tydligen väljer att raka ner hunden. Andra väljer att raka hunden för att slippa pälsvård. För mig är allt detta sammantaget ett otroligt märkligt fenomen. Jag vill inte ha en hane som bryr sig om tikar och jag vill inte ägna mig åt pälsvård. Alltså kastrerar jag och rakar hunden! För vem finns hunden, för sin egen skull eller enbart för att behaga mig? Själva valde vi en gång i tiden bort rasen pudel, just för att vi kände att pälsvården skulle bli oss övermäktig. En ras är en helhet, den består av en insida och en utsida. Om någon av dessa inte tilltalar mig som hundägare, väljer jag en annan ras. Så enkelt är det.
 
Till sist en bild på mitt samlade gäng från gårdagens promenad i strålande solsken. En visserligen kastrerad men det kommer aldrig att hända igen om jag inte absolut måste. Ingen nedrakad, säkert finns det någon tova bakom något öra men det kan vi leva med och lösa med kammens hjälp. Och att de inte skulle ta sig fram i skog och mark med den lilla päls de har är bullshit, det ser jag som en ren konstruktion för att rättfärdiga sitt eget beteende. Om det är något mina små fläckiga gör så är det tar sig fram, ibland mer och snabbare än vad matten skulle önska...
 
 
 
 
 

Valpar på gång!

Det är inte det att inget har hänt här. Det är det att jag har jobbat så galet mycket och dessutom haft en hel massa annat att fixa så jag har varken haft tid eller ork för bloggen. Men nu kommer här en liten uppdatering av det som hänt de senaste dagarna i alla fall.
 
Vi väntar valpar!!! Jag har idag hämtat hem en liten svart labradorboll vid namn Raya (LP1 LP2 Huset Elliots Pi). Med två veckor kvar till valpning ser hon redan ut som om hon skulle kunna klämma ur sig 5-6 valpar. Så jag anar/befarar att det kan vara ett ganska stort gäng därinne... Spännande!
 
Inte alls uppställd utan en dålig mobilbild men ni ser ju klotformen.
 
På köksgolvet.
 
Stolt pappa till de väntade valparna är Mysis Tempo Vivo, en finsk hane som inte har några tidigare kullar. Båda föräldrarna är röntgade A och 0. Rayas samtliga syskon är röntgade med samma fina statistik, hanen är ur en kull där alla utom en är röntgade, alla då med A och 0. Båda är också ögonlysta ua, fria från anlag för prcd-PRA och hanen är också testad fri från EIC och CNM. Hanen används i praktisk jakt, har ett cert på utställning, har en fantastiskt trevlig mentalitet och väldigt bra storlek. Raya har 1:a nbkl jakt, lydnadsprovsdiplom i klass 1 och 2, genomfört MH samt 1:a öppen klass jaktprov. Detta blir förhoppningsvis friska och roliga hundar för dig som söker en labrador att leva ett aktivt liv tillsammans med. 
 
Under den gångna helgen har vi också förhoppningsvis tillverkat cavaliervalpar. Dock inga egna utan Idefix har haft dambesök av en alldeles ljuvlig blenheimtik från södra Sverige. Jättefin hjärtbakgrund på henne och sund och trevlig på alla andra sätt och vis också. Förhoppningen är nu att det ska bli ett gäng friska och sunda cavaliervalpar om sisådär nio veckor. De föds då på kennel Milljas. Det blir med största sannolikhet inga soffliggarhundar, båda föräldrarna är väldigt aktiva och roliga hundar.
 
Turturduvorna in action. Otroligt typlika och fina i storleken, båda två.
 
Lite trist att sitta stilla, tyckte de båda två.
 
Idag har jag varit och tagit nya hjärtintyg på gossarna. Morris fick sitt första, han är utan anmärkning vid 2 1/2 års ålder. Något annat var i och för sig inte väntat heller, han har ju en stark hjärtbakgrund. Men det är alltid skönt att få det på papper. Idefix har ett pyttelitet blåsljud, det fick han redan ifjol men det har inte försämrats utan kan tvärtom ses som väldigt bra för rasen. Jag gissar att han är som sin mamma, hon fick också ett litet blåsljud vid samma ålder men lever än, snart femton år gammal. 
 
 
 
 

Finland tur och retur!

Nu har vi varit iväg på vår lilla roadtrip, Raya och jag. Och det gick alldeles lysande. Måste ärligt säga att Raya är en väldigt sund och tydlig tik, med sunda reaktioner och signaler. Det råder ingen tvekan om att hon är i höglöp och att hon vill bli parad om vi säger så. ;o) Hon har också varit fantastiskt stabil och miljöstark de här dagarna, utan att vara överdrivet bekant med mig har hon glatt följt med mig till veterinären och hem till främmande hem med främmande hundar, allt med samma glada svansviftande. Lite upphetsat skällande och studsande igår när vi kom fram till killen efter fyra timmars bilresa men det är helt OK. En helt underbar liten tik är hon.
 
Underbar var också hanen. En jättefin kille i fantastisk kondition, verklig jaktkondition på den gossen. En stark, smidig och liksom seg kropp (hittar inget bättre ord för att beskriva det), påminde mycket om de labbehanar jag varit förtjust i gammalt tillbaka. Underbart huvud och uttryck, fin päls och verkligt jättefina tassar. Jag har tyvärr tappat lite tassar de senaste åren så jag är verkligt glad över att hans var så fina. Runda och knutna utan att vara övredrivet stora. En härligt energisk utstrålning, öppen och social, en riktig labbekille när de är som bäst. Lite knepigt att få till det först men så plötsligt gick det och de satt ihop lagom länge (det var -18 ute så det kändes som en evighet men var i verkligheten kanske en kvart). Vill passa på att tacka hans matte Paula för att vi fick komma och för en fantastiskt god laxsoppa och till hans uppfödare Anna-Liisa, kennel Mysis, för hjälpen och trevligt sällskap. Ni är hjärtligt välkomna hit och hälsa på oss och förhoppningsvis ett helt gäng valpar närhelst ni vill!
 
 
Det enda felet nu är väl att jag inte kan spara en valp för egen del, hur gärna jag än vill. Det finns varken tid eller plats för det just nu. Så nu hoppas jag hitta en halvfodervärd eller få möjlighet att leasa tillbaka en tikvalp så småningom för att kunna fortsätta på de här linjerna.
 
Glädjande nog så fylls intresselistan för en valp ur den här kombinationen på. Och som vanligt är det flest som vill ha tik så här långt. Själv älskar jag hanar och skulle jag inte vara uppfödare så skulle en hane vara det självklara valet och jag skulle också välja kombination framför kön på hunden. Nåväl, fortfarande finns det en möjlighet till valp, speciellt då om du kan tänka dig en hanvalp. 
 
Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar! Fast med så fertil bakgrund som Raya har och med tanke på progesteronprovet så känner jag mig ganska så trygg. Hoppas på lagom många av rätt fördelning. ;o)
 
Läser ibland om uppfödare som omplacerar hundar i snabbare takt än vad jag köper nya kläder och blir ofantligt ledsen. Tikar som snabbt får ha sina kullar, ofta i den snabbaste takt som SKK:s regelverk medger, för att sedan flyttas till nya hem då de inte längre drar in några pengar utan endast medför kostnader. Hundar som inte blir dräktiga fort nog eller på annat sätt inte håller måttet. Tikar som till varje pris måste paras i just det här löpet, så om plan A inte håller kan man inte vänta utan raskt hittas ny hane. För mig är det ingen seriös uppfödning. En seriös uppfödare planerar sin kull noga och går det inte i det här löpet så väntar man till nästa. En seriös uppfödare älskar sina hundar och har kvar dem i flocken även sedan deras avelstid är förbi. En seriös uppfödare utvärderar resultatet av sin första kull innan man planerar nästa för att se om det verkligen är en god avelstik som nedärver önskade egenskaper. Du som valpköpare har här ett val. Välj att stötta en uppfödare som bryr sig om rasen och som har hjärta för rasen och de egna hundarna. I förlängningen vinner vi alla på det.
 
Till sist är det konstaterat att Doris nu är snabbare än Morris. Om det tycker Morris inte, det betyder att han nu inte har en chans att undgå hennes attacker under promenaderna...
 
Och avslutningsvis vill jag slå ett slag för vår nystartade insamling i SOS Barnbyar. Cavalierägare tillsammans ger sitt stöd till världens barn. Skänk en slant, du också! Ingen peng är för liten, även en liten slant kan göra stor skillnad. Du hittar insamlingen här.

 

 

En olycka kommer sällan ensam...

I söndags morse myste jag och Doris i sängen, som vi alltid gör innan vi masar oss upp. Plötsligt kommer den lilla damen på att hon ska stretcha lite och kastar fram båda frambenen. En klo träffar mig - rakt i ögat! Kan säga att det var allt annat än skönt. Trodde ändå att det inte var så farligt men när eftermiddagen kom hade jag duktigt ont och kände stor tacksamhet till sonen, som skickade sms till sin bäste väns förälder som är ögonläkare. Salva fixades och nu känns det bättre om än inte bra. Avvaktar morgondagen också, är jag inte markant bättre då så blir det läkarbesök. 
 
Igår var jag tvungen att jobba lite. Tyckte synd om mig själv och tog en godisbit. Kände nästan direkt något hårt i denna och trodde att det var någon detalj från en maskin i tillverkningen eller liknande. Men det var min tand. Jag fick rotfylla en tand för några år sedan och nu lossnade kronan så fiffigt. Så nu samlar jag mod (och pengar) för att ringa tandläkaren. Idag övervägde jag att stanna kvar i sängen helt och hållet, tänkte att det var billigast så. Men hittils verkar jag ha klarat mig, peppar, peppar.
 
Imorgon börjar barnen skolan igen. Sonen ska då möta sin sjätte klasslärare på lika många år. Man vill helst bara gråta åt eländet. Extra sorgligt är det hur kommunen och skolledningen hanterar problematiken och hur man för några år sedan sade upp behöriga, kompetenta och kunniga lärare för att nu istället anställa de som inte ens har examen. Nu har vi bara ett halvår kvar i skolan men vi bävar lite inför hur det ska gå. Kommer han att få de kunskaper han behöver för högstadiet?
 
Glada nyheter är i alla fall att Raya har börjat löpa. På måndag åker jag och hämtar henne och styr kosan direkt mot kliniken i Skellefteå för ett progesteronprov. Räknar med att åka till Finland på tisdag eller onsdag. Håll nu tummarna för att mitt öga är helt återställt till dess, det är ju bra om jag kan se vägen ordentligt när jag ska köra... ;o)

Änglahundar bland annat

De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.
 
En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare. 
 
För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.
 
Max, SEVCh Huset Elliots Mumintroll, i sin glans dagar.
 
Abbe, H. E Tur-Ture, som ung.
 
Här hemma håller lilla lyckopillret Doris igång. Ännu en mobilladdare har fått sätta livet till så om tomten ser detta kan det vara en ypperlig julklapp till kennelmorsan. Kan ta en att ha i bilen också, faktiskt. Vi verkar onekligen ha ett visst svinn. Denna gång hade jag prydligt stoppat in den bland andra laddargrejer i tv-bänken men glasdörren står lite på glänt för att undvika överhettning och se, där rymdes en liten cavaliernäsa i glipan. Fort var det gjort!
 
Vi har haft Tassas husse här för att hjälpa oss att kakla i köket. Omtyckt av alla hundar, i synnerhet av Melvin, utom Doris som tycker att han är skum. Skumma grejer har han med sig också, säkrast är att skälla ut honom på avstånd. Mattes öron fixar inte det gälla valpskallet så Doris har fått vara med matte på övervåningen tillsammans med Maya. Och Doris har en likhet med labbevalpar i samma ålder. Hon bär - på allt. Hela tiden. Igår skulle jag ta hårborsten från badrumshyllan och tyckte att jag rev ner något men tittade runt och såg ingenting. Först på kvällen hittade jag fotfilen i trappan. Vesslesnabbt måste hon ha norpat den och burit iväg. Medan vi såg på tv igår kom ett jaktkoppel åkande in i tv-rummet, elegant (nåja) nerplockat från sin krok. Men hon lämnar så fint i handen och får beröm och ibland belöning för det. Hoppas att poletten trillar, tänkte inte göra mer apporteringsträning än så på mycket länge eftersom hon bjuder så fint på beteendet. Lill-skatan!
 
Prinsessan Doris.
 
Ett litet bekymmer vi har är att hon är extremt mattig. Mer än vad som känns bra, faktiskt. Hon sitter inte i någon annans knä än mitt, hon lämnar sängen om jag går på toa även om husse är kvar osv. Så nu har hela familjen order om att mysa med Doris, ta upp henne i famnen, leka med henne osv. Vill inte riskera att få en mattegalen hund till i huset, även om det är trevligt att känna sig älskad så finns det en gräns.
 
Ett annat bekymmer just nu är halkan. I söndags och måndags hade vi tjugo minusgrader men redan på måndagskvällen steg det med rekordfart uppåt. Idag har vi ett antal plusgrader, det droppar från taken och är naturligtvis glashalt ute. Så halt att jag inte tror att det blir någon mer promenad för hundarna eftersom jag är rädd att de ska göra sig illa. Elliots början till slutet var en rejäl vurpa på isig stig, jag vill inte vara med om det igen. Så resten av dagen blir det bara kissepauser och så hoppas vi att det kommer snö imorgon. Detta är inte ett väder för Norrbotten. :o( Turligt nog tog vi ordentliga turer igår, bland annat avslutade jag kvällen med att sparka drygt två kilometer med Melvin, Maya och Idefix. Lustigt, han fyller snart nio, den gode Idefix, men är ändå den av husets hundar som kräver mest motion och aktivering för att hålla sig i schack. Kanske för att han är van vid det och är olydig nog att uttala sitt missnöje om han inte får det just som han är van... Inte för att jag vill skylla ifrån mig men Stinas hundar är lite mer olydiga än mina. Tycker i alla fall jag. ;o)
 
Pinnsamlaren Melvin tillsammans med sitt stora fan Doris under morgonens runda i skogen. Jag tror han är som tomtemor i Tomtebobarnen, han samlar för vintern och tänker att "i vinter frysa inte vi". 
 
Annars är jag lite deppig. Det här var året då Idefix fick en hel massa papper på att han är en väldigt frisk liten kille. Skannad med det bästa resultat man hittills sett på kliniken, samtidigt som han också var en av de äldsta som skannats. Gentestad fri från både Episodic Falling och Dry Eye Curly Coat Syndrome. Nytt hjärtintyg med litet blåsljud men helt fri fram till dess, senaste fria intyget togs vid sju år och nio månader. Spermakvalitet kollad i oktober, helt normal även den. Aldrig förr har vi hört av så många tikägare, inklusive en från England. Och resultatet av alltihop är EN parning som resulterade i noll valpar. Inte en spänn in, massor med kronor ut. Ibland kommer livet emellan och gör att man inte kan para som planerat, det har jag all respekt för. Det som stör mig är de tikägare som hört av sig om parning och sedan inte ens behagat höra av sig och meddela att de inte dyker upp. Som seriös hanhundsägare försöker jag vara tillmötesgående och schemalägger således familjens aktiviteter så att vi ska vara hemma den aktuella tidpunkten samt veckorna före och efter, eftersom man aldrig kan säga exakt när en tik ska löpa. Då tycker jag att man kan höra av sig och meddela att man ändrat sig och valt en annan hane, det hör till vanligt folkvett.
 
Så just nu är jag hjärtligt less på detta med att ha en avelshane. Har trots det planer på att ta ett till hjärtintyg på honom i vår när jag ändå ska ta Mayas sjuårsintyg, som kommer bli hennes sista. Idefix var inte riktigt kurant när vi tog intyget i somras, han hade en infektion och känns mycket piggare nu så jag vill se om det blir någon skillnad på intyget. Men sedan blir det nog stopp. 
 
Säkert tror någon nu att jag är bitter för att inte ha gjort några pengar. Men det handlar inte om det (jag har för övrigt heller inte begärt någon språngavgift innan spermaintyget, eftersom jag inte visste om han skulle vara fertil). Det handlar om alla dessa friska, långlivade hanar som kanske inte är några megastjärnor i utställningsringen men som är goda representanter för sin ras men lika förbaskat inte används i avel utan istället väljer man nya, okända och framförallt unga importer. Det handlar om att visa respekt gentemot andra, bokar man en parning och ändrar sig så meddelar man det. Det handlar om respekt, för andra människor men också för den hundras vi så innerligt älskar. Då kan man inte bara vända kappan efter vinden utan då måste man tänka lite längre än så.
 
Gladare toner nu. Bara nio dagar kvar tills Stina kommer hem, vi har nedräkning och längtar massor. Sedan kommer det att dröja väldigt länge innan ni ser mig halka runt i skogen tillsammans med husets alla sex hundar. Bara så ni vet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Än kan Idefix!

Igår var jag i Skellefteå för att kolla upp Idefix små simmare. Han har bara parat en tik i år och det blev inga valpar så det kändes som en bra idé med tanke på hans ålder. Först prövade vi utan löptik närvarande men det gick så klart inte. Även med löptik närvarande så knep han igen lite, hon var ju trots allt inte i höglöp och killen är inte känd för att vara korkad direkt. Men en skvätt fick de ur honom och de spermier som fanns där simmade på bra och väldigt få var deformerade. Med andra ord såg allt helt normalt ut. Skönt!
 
Jag blev så uppspelt över detta att jag genast ringde Idefix uppfödare Lena för att berätta den glada nyheten. Med det glömde jag då att tanka i Skellefteå som var planerat. Först sedan jag har kört en stund upptäcker jag att bensinlampan blinkar frenetiskt. Kan säga att det var ena långa kilometrar till Jävre som var min nästa anhalt med bensinstation... Men jag tog mig dit för egen maskin. Väl där kändes det verkligen som att detta var min dag så jag slog till och köpte mig en glass och en trisslott. Glassen var så klart god men turen tog slut i Jävre, ingen vinst på lotten. 
 
Än roligare är att en engelsk uppfödare visat intresse för gossen. Nu tror jag att det spricker på ekonomi och byråkrati, det kostar ohyggliga pengar att importera hundsperma från Sverige till England och att föra med sig hund in i England är även det förenat med hutlösa kostnader, i alla fall om man åker flyg. Och jag bor ju dessutom i norra Sverige... Men det är fantastiskt roligt att det finns ett intresse för killen och att någon i rasens hemland trots allt försöker hitta en lösning för att använda honom. Han är ju onekligen en frisk och sund liten kille. 
 
Avslutar inlägget med en liten film från i somras när Stina och Idefix tränar agility: https://www.dropbox.com/s/u609v42br7tfhrs/20130616_141949.mp4

RSS 2.0