Lydnad à la Morris

Tränade två lydnadspass med den lille fläckige igår. Eller tränade och tränade, lydnad och lydnad. Först följde alla hundar med till Luddes fotbollsträning. Vi gick en promenad och sedan fick den lille fläckige sitta med vid sidan om för mijöträningens skull. Ingen höjdare, tyckte han. Att se ett tjugotal killar springa runt med en boll medan den kuligaste killen av dem alla sitter kopplad bredvid, det måste vara höjden av orättvisa! Den lille killen klagade också högljutt på detta, varpå matten bestämde sig för att aktivera gossen lite. Vi gick avsides och tränade först lite positionsträning och därefter lite läggande. Matten hade för avsikt att träna lite grundläggande platsliggning men Morris tycker att det momentet är klart överdrivet. Varför 2 minuter, undrar han? Två seknder tycker han borde räcka! Matten hade tänkt sig lite längre, även om vi är precis i början av inlärningen, men insåg efter en stund att vi inte var mogna för träning av momentet med störning. Efter det lilla passet var killen i alla fall i ett lite lugnare modus och kunde beskåda resten av fotbollsträningen utan ljudliga kommentarer.

Senare på kvällen körde vi ett pass med apportbocken. Morris förstår inte riktigt poängen med denna tingest, han tycker att apportering av tallkotte vore ett bättre moment. Mattens plan är att höja värdet på träbiten så att den blir attraktiv för den lille killen. Således for vi runt på ängen bakom huset och lekte med apportbocken, matte visade att det var något hon gärna ville ha och genast kunde Morris tänka sig att ha den också. Det känns som om vi nog ska få till det där, bara vi jobbar lite metodiskt framåt. Han har helt klart ett föremålsintresse, det underlättar. Ikväll ska vi köra ett pass tillsammans, dottern och jag, med alla hundar. Målet är förstås att tävla med några av hundarna under säsongen, men först måste några moment slipas till lite mer ordentligt.

Idag har jag pratat med ägaren till den hund som hoppade på Maya, en förtvivlad och ledsen hundägare. Det gjorde lite ont i hjärtat men samtidigt var det angeläget för mig att förklara vilka konsekvenser ett sådant beteende kan få. Det är så lätt att man bara ser tävlandet ur sitt eget perspektiv, men man måste också förstå hur man kan drabba andra om sådana här saker händer. Vi hoppas att det ska ha gått bra men vill det sig illa har vi en tid av träning framför oss där Maya måste lära sig att hon är trygg på banan och bland främmande hundar. Sådant är inte roligt, att behöva träna bort ett problem man inte själv har orsakat. Och även om inga fysiska skador uppstod denna gång, lämnar det inga garantier för framtiden. Jag hoppas verkligen att ägaren söker och får adekvat hjälp med sin hund så att de också kan gå vidare i sitt hundägande. Man kan inte nonchalera ett oacceptabelt, otypiskt beteende, det gagnar varken en själv eller andra.

Inte blev det några viltspår lagda i helgen heller som det var tänkt. För det måste man ha blod hemma och det hade matten inte, hur mycket hon än letade i frysen. Dags att vittja frysdiskarna på ICA Maxi!

Kommentarer
Postat av: Katarina

Vilken klubb var det som arrangerade agilitytävlingen?

I alla arrangemang inom SBK (och SKK?) måste arrangören se till att en anmälan om "oacceptabelt beteende" upprättas. Hunden blir i och med detta avstängd (har inte koll på hur länge, tror att det är 1 år).

Det spelar ingen roll hur förtvivlad och ledsen ägaren blir - sånt här måste anmälas!

Det är ju vidrigt att det är så vanligt inom agility - bryr sig inte agilityfolk om detta?

Kolla upp reglerna och anmäl! Se till att alltid ha med er blanketten (arrangören ska tillhandahålla dem egentligen), fyll i på plats och lämna till arrangören! Nån måste få ett stopp på detta!

2012-05-21 @ 21:53:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0