Den lata skatan...
Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...
Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.
Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.
Stina och jag försökte som vanligt fotografera valpar på bordet innan flytt. Ha! Det gick ju - inte alls! De var helt galna, krafsade för att få godiset eller skulle hoppa in i kameran. Inte ett dugg rädda, bara fulla av liv! Nu har jag inte kollat på alla bilder än men jag anar att just ingen går att använda, tyvärr. Jag är urusel på uppställningsbilder, den saken är klar.
På fredag morgon lämnar Stina och jag alla hundar i händerna på grabbarna och flyr iväg till London och Skövde några dagar. När vi kommit tillbaka hem, har P & L just flaxat iväg till Rhodos. Vicke håller ställningarna här hemma de få timmar som tidsglappet utgör. Vi ser fram emot några dagar i London med musikal, teater och så har vi bokat bord på en av Jamie Olivers restauranger. Spännande!
Ny champion och flytt
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag har fantastiskt duktiga valpköpare! Nu är det Linnéa och Chili, Huset Elliots Chi, som varit i farten och tagit sitt tredje första pris i öppen klass viltspår och kan därmed titulera sig SEVCh. Stort grattis till den prestationen, inte illa i den värme vi har haft häruppe på sistone. Dessutom tävlade de lydnadsklass 2 ett par dagar innan och var snubblande nära ett första pris med snöpliga 159,5 poäng. Been there, done that så jag vet känslan. Men jag är otroligt stolt över er, tjejer, ni är så duktiga! Bilden nedan har jag helt fräckt snott av Linnea, du får slå mig om du misstycker ;o)
Här hemma lägger sig lugnet nu. Två valpar har flyttat hemifrån, Hobbe åkte i lördags och Sigge nu i förmiddag. Sigge är nog fortfarande på väg men Hobbe har hunnit landa i sin nya familj och alla rapporter låter bra. Cool liten kille. När man ser dem åka iväg så hugger det lite i mattehjärtat, de ser så små ut när de nu ska börja sina nya liv. Men det är dags, det har märkts tydligt de sista dagarna. På bilden alla tre innan Sigge åkte, lite trötta i värmen efter att ha busat järnet.
Innan de åkt har vi försökt att fota dem på bordet. Ha! De var helt galna, speciellt de båda gossarna vi provade med idag (Sigge och Hugo). De har hoppat, studsat, sprattlat och gjort ungefär allt utom att stå still. Hobbe gick inte heller bra, han lyfte hela tiden tassar och grävde för att komma åt godisen. Så inga fina ståbilder men förhoppningsvis lite huvudbilder så småningom. Hela händelsen bekräftar väl det vi redan visste, det är ett livat och lattjo litet gäng. Jag ser fram emot att få följa deras fortsatta resa genom livet i sina nya familjer som alla känts helt rätt i hjärtat. Då är det inte så tungt att skicka iväg dem.
Morris tycker att syskonen borde åka fortast möjligt, helst redan igår. Han förstår inte alls var som är så speciellt med dem och vill inte gärna umgås utan sitter i kökssoffan och morrar. Surputten! Han är ungefär lika glad som en storebror runt 2 år som får småsyskon - och precis så är det ju!
Så lite gnäll. Konstaterade att min egen rasklubb har ändrat giltighetstiden för hjärtintyg från 8 till 12 månader. Naturligtvis bra för plånboken och enklare för alla uppfödare men gagnar det rasen med en försämring av hälsoprogrammet på 50%? Jag skulle vilja veta bakgrunden till detta och har efterlyst densamma, det vore ju fantastiskt om vi faktiskt har fått ett så mycket bättre hälsoläge men jag tvivlar. Få se om jag får något svar...
Mer gnäll, nu lokalt riktat. Dels är jag besviken på alla utställningsarrangörer som jag har mailat och erbjudit mina och Stinas tjänster. EN har svarat! Och så sägs det att det är brist på ringsekreterare... Nu har vi anmält till utställning istället men då kommer nästa smäll - domarändring! Man flyttar rasen från en rasspecialist till en retrieverdomare. Hur tänker man då??? Vi har inte hundvakt den aktuella helgen så just nu känns det mer lockande att stanna hemma. Vi får se hur vi gör, det är ju agilitytävlingar i Luleå samma helg.
Nu ska jag gå ner och pussa på småttingarna och bli på lite bättre humör igen. Bättre lyckopiller finns inte!
Klara för flytt!
Underbart är kort. Idag har småttingarna besiktigats, vaccinerats och fått sitt chip i nacken (inte utan protester). De har också blivit hälsade på, kramade och pussade av personal på Djursjukhuset så jag tror nog att man kan säga att de har fått en rejäl OK-stämpel bak i rumpan. De är ett otroligt härligt gäng och vi kommer att sakna dem här hemma, även om jag inte ska sticka under stol med att det ska bli skönt med lite mer egentid också.
Läste en insändare i tidningen Hundsport där någon tyckte att valpar likt kattungar skulle vara kvar hos uppfödaren till 12 veckors ålder. Funderar över om skribenten haft en valpkull någon gång... Blir det aktuellt så lägger jag ner verksamheten omedelbart. Ingen som inte haft valpar kan ha en aning om vilket jobb det är den sista veckan! De är klara med köket, klara med utehagen. Hallen har de sett, de andra hundarna likaså. De vill ha nya utmaningar men hur ordnar man det med ett helt gäng? Vi har gått lite i koppel med dem ute på vägen en och en. Igår slängde jag in ALLA hundar i bilen och släppte dem i skogen en stund tillsammans. De små tyckte att det var en toppenidé, själv räknade jag in dem precis hela tiden och var helt slut när vi kom hem igen. Det märks tydligt nu att de behöver nya utmaningar som jag inte kan ge dem. Visst, de kommer säkert att vara små och olyckliga när de flyttar men de behöver det. Det är dags nu.
Så här den sista dagen innan den första flyttar så tänker jag alltid att "nu väntar sista natten med gänget". Det ligger ett litet vemod över dagen, man vet att de aldrig mer kommer att ses tillsammans alla fyra igen. Inget de kommer att fundera särdeles mycket över och inte jag heller sedan, men just den här dagen ger mig alltid en liten klump i magen. I morgon kommer det att kännas annorlunda, det är en underbar känsla att se glädje och förväntan i nya valpköpares ögon.
Några som också kommer att bli glada över flytten är mina båda gossar Morris och Melvin. Båda är skeptiska till de små och i synnerhet Morris tycker att de tar alldeles för mycket tid från honom. Kanske kan det bli ordning på träningen igen när de försvinner, hälsar han.
Ledsamma nyheter också. Huset Elliots Mynta Myradotter har blivit himlahund, drygt tio år gammal. Det hela gick mycket fort, hon fick plötsligt svårt att röra sig på höger sida och ett besök på Strömsholm visade att hon fått en hjärntumör. Jag vill säga tack till Tommy och Lena som tagit så val hand om Jazza under de här åren.
Till sist en länk till en liten film från gårdagens vända i skogen:
Den inbillade sjuka
Visa har varit lite småseg en tid, släpat efter på promenaderna, flåsat och varit allmänt loj. Eftersom jag också tyckt mig känna ett par knölar i hennes sedan tidigare förstorade spenar (skadade för ett par år sedan så det har bildats ärrvävnad i dem) kände jag att en kontroll var på sin plats. Såg framför mig tumörer i spenarna som spridit sig till lungorna, kanske spondylos eller något annat i ryggen, utslitna höfter och/eller knän mm mm. Så i onsdags var vi på djurkliniken på koll. Visa blev klämd, känd och böjd i rygg, nacke, ben och svans. Och befanns vara ovanligt fräsch för sin ålder, fantastiskt mjuk i både leder och muskler. Aningen stel i en rörelse i nacken men det var allt. Prover togs också, alla värden var i topp. Ridå. Lilla tanten är helt enkelt lat. Det kostade en tusenlapp att konstatera det.
Småttingarna är ljuvliga. De nattar runt 21 varje kväll och sover tills vid stiger upp vid 6.30-7. Då är det panik i lägret, vi försöker få ut dem direkt och fyra valpar kan raskt producera 12-15 högar. Imponerande!
I morse inträffade dock ett litet missöde. De sover ju i en canvasbur i köket. Uppenbarligen hade jag missat att stänga luckan till denna för klockan fem hördes mystiska ljud från köket, krafsande klor mot kartong. Det betyder lösa valpar i köket! Marie tofflade yrvaket ner men för sent, visserligen var min ankomst uppskattad men de små hade redan hunnit uträtta alla behov i köket, gånger flera dessutom. Bara att städa... Sedan fick jag dock sova, Stina tog nästa pass. Underbart!
Morris har sovit i sängen i natt. Matte tycker att han har skött sig exemplariskt, husse knorrar lite över att han har agerat landningsbana. I min värld har den lille morrige legat blick stilla mellan våra fötter hela natten. Husse har dock en lite annan bild av verkligheten... Nåja, han fick inte frispel eller försökte käka hudkräm mitt i natten så det går framåt. Jag ska införskaffa en hundsäng och ställa bredvid min säng så kan han (och sedan Doris) sova där ibland. Morris föredrar nog golvet framför sängen och det är i och för sig inte fel. Min lille prins!
Så några bilder då.
Busbröderna
Hobbe dödar bläckfisken
Lilla grodan Doris
Doris gomage
Hugo filosoferar en stund
Och som vanligt ingen bra bild på Sigge. Han springer ur bild... :(
Måste berätta att Idefix har haft dambesök också. På lördagen ville hon inte alls utan fräste men på söndagen tyckte hon att läget var ett helt annat så då fixade de det lätt som en plätt. På måndagen stod hon också bra men då slarvade den här matten och kollade inte ordentligt så killen hamnade utanför. På tisdagen fick vi inte heller till det, då stod hon inte heller lika bra. Men en kalasparning fick vi så nu hoppas jag innerligt att det ska ha fastnat. En jättetrevlig och sund tik i fin storlek, trefärgad så det blir också spännande. Vi håller tummarna för ett gäng valpar som vi kan åka och pussa på när de egna har flyttat ut.
Fullt ös och näst intill medvetslös
Dagarna går i 120 knutar nu. I fredags kväll var valparna helt exemplariska, somnade vid 20.30 och vaknade vid 6.40 igår av att vi gick upp. Kan det bli bättre? Sämre kan det i alla fall bli, idag vaknade de 4.30 av att Morris skällde. :( Morris är lite uppspelt, Visa höglöper och plötsligt har han kommit på att detta med brudar, det är minsann inte så dumt. Det berättade han då kl 4.30 med hög stämma. Behöver jag säga att jag är lite less och att hans stenar hänger fasligt löst, i synnerhet som han ändå bara har en synlig..?
Idag har de åkt bil för första gången. Liiite läskigt tyckte de allt att det var men de hämtade sig ganska fort. Jag trodde att upplevelsen skulle få dem att sova resten av kvällen men där fick jag tji. De har kört ett pass nu på kvällen men NU är det nog nattat. Så hoppas vi på sovmorgon i morgon. ;o)
Lite bilder har det blivit idag också. Det ska ju bli sämre väder framöver så det gäller att passa på. Fast de är svårfotograferade, de sitter liksom aldrig still. Värst är nog Hugo, den gossen tycker väldigt mycket om att springa.
Här är mattes lilla pärla, Doris.
Hobbe i ett grodperspektiv.
Sigge har fått Hugo (tror jag) på rygg.
Idefix har haft dambesök ikväll. Vi prövade redan igår men då gick det inte alls, den lilla damen var ganska svårflörtad och fräste så fort han försökte kliva på. Idag var det ett lite annat ljud i skällan, killen fixade till det snabbt och geschwint och bruttan sa inte ett pip. Vi kör en gång till på tisdag och sedan är det bara att hålla tummarna. Kul att se att gossen har lite rutin på det här nu och vet hur man gör. Kul också att han inte låter sig störas av matte längre utan att jag kan få vara där och känna att han prickar rätt. I början klev han ju av om jag pillrade, då blev tiken min. Men inte längre. Kanske det hänger ihop med att han inte lyssnar just på mig i övrigt heller längre... ;o)
Imorgon kl 18-20 kör vi prova på-kväll i rallylydnad här i Bälinge. Om det finns någon valpköpare där ute som vill haka på så hör av er fortast möjligt. Det är till självkostnadspris (vi har bokat instruktör) och kostnaden ligger på under 100 kr/person.
Många besökare idag
Idag har vi haft många besökare, först var BrittMarie här en sväng och på eftermiddagen kom Marianne. Idefix blev helt galen när Marianne kom, tydligen förknippar han henne med gobrudar för han smet iväg och försökte lifta med henne till brudarna i Norrfjärden. Knäppa lilla hund! Kul i alla fall med besökare, det uppskattar både jag och småtrollen. De har fått vara ute en del idag, hoppas det betyder att de sover gott och länge i morgon bitti. Två morgnar på raken nu med uppstigning vid 6, hoppas på en tredje. Och vill de sova längre är det OK, det med.
Stina och jag fotade hundar för ett par veckor sedan, eller rättare sagt - vi fotade de fläckiga gossarna. Sedan har bilderna suttit fast i hennes kamera ett litet tag men idag kom de loss. Här är först ett par på Idefix:
Han är rätt söt, lill-gubben. Lite uppspelt nu när Visa höglöper, första gången någonsin som han faktiskt bryr sig om det. Inte så att han är jobbig men han raggar lite om vi går på promenad. I helgen ska han eventuellt få dambesök, anar att han kommer att ragga då med. Idefix gillar ju brudar... ;o)
Så en bild på min lille prins Morris:
Jag tycker att han har kommit sig otroligt de sista månaderna, inte minst pälsmässigt. Lite synd att han inte kan ställas ut, han ser inte så tokig ut. Fast själv är han nog lika så glad, han är ingen vän av pälsvård utan skulle helst gå omkring som en enda tova och aldrig komma nära en kam eller karda. Klotången är däremot helt OK. Han är en ljuvlig gosse, min lille prins, så otroligt behaglig att ha omkring sig.
Det är dåligt med hundträning nu men jag försöker i alla fall träna lite under våra rundor. Tycker att Morris fotgående har varit lite si och så men nu börjar det äntligen lossna. Han har trängt så kosmiskt innan men nu verkar poletten trilla ner. Då tar vi tag i läggande från stående samt i ställande. Få se om vi får ihop lydnadsettan i år eller hur det går. Inpsirerades av Yvonne och Milton i Skellefteå som lyckats strålande (grattis om du läser detta), ska bara försöka hitta tid och inspiration i allt valppyssel. För cavalierer kan, även om de är små.
Är lite bekymrad över Visa, tycker inte att hon är sig helt lik utan segare än vanligt och tycker mig känna något som känns som en knöl i hennes ena spene. Ska ringa i morgon och se om jag kan få en tid på djurkliniken. Inte jordens bästa tid för veterinärbesök så här mitt i vikarietider men det kan inte hjälpas. Min pärla ska inte må dåligt. Visserligen löper hon nu men jag tror inte att det är därför hon segar som hon gör.
Killarna har kommit hem från sin resa till mor- och farföräldrar i södern. Det är otroligt gott att ha familjen samlad igen och så kul att höra dem berätta om hur de har haft det. Stina sliter med sommarcaféet, imorgon får hon lite hjälp av bröderna och det kan hon nog behöva.
Var ute med hundarna en sväng idag, som vanligt tillsammans med katten. Då slog det mig att jag är lite som Bodils minicirkus! Visserligen har jag ingen papegoja men jag har en galen liten höna som tar sig ut stup i ett och följer med mig på tomten. Kan jag lära henne att gå med på promenaderna så borde succén vara given... ;o)
Sex veckor idag
Idag är det sex veckor sedan småttingarna kom till världen. Otroligt så fort tiden går! Nu är vi inne i de där hundveckorna när man nästan inte får någonting gjort, när huset ser ut som om en bomb har briserat och man knappt hinner ta sig från köket till duschen på morgonen innan valparna är vakna igen. Men efter ett par täta vakenstunder på morgonen, sover de rejält sedan. Och i natt sov de från 21 till strax efter sex på morgonen. Riktiga mönsterbarn, så kan de gärna fortsätta.
Morris har blivit väldigt mammig, vet inte om det beror på konkurrens från de små eller om han helt enkelt har kommit på att man alltid, alltid ska vara nära sin matte. Inte så att han vill sitta i knäet eller är klängig, det är inte alls Morris stil. Men han vill vara med. Så igår ville han följa med upp i sovrummet och jag tänkte att OK. "Ska han verkligen med upp?" undrade maken. Jag bedyrade att det ju var Morris, han är ingen sängsovare utan vill helst vara på golvet. Vi lade oss. Nästan genast studsar det till vid makens sänghalva, han får en hund springande över sig som sedan landar mellan våra fötter. Där lägger han sig och slickar skrevet.
"Ska det vara så här alltid nu?" undrar maken försynt. Jag försöker ignorera det intensiva slafsandet och bedyrar att han snart kommer att gå ner. Och jodå, han slafsar på en stund och går sedan ner. Fint. Istället kommer katten, studs över maken och vidare till matten. Vi låtsas inget om. Hunden ligger på golvet. Studs, så kommer han igen varpå kisse går. Men Morris ville nog mest kolla läget, studs så är han borta igen och lägger sig på golvet. En stund. Sedan kommer han på att han ska leka u-båt under sängen (vår säng är ganska låg). Han ska inte bara åla sig in en liten bit utan under hela dubbelsängen, från den ena sidan till den andra. Vi ligger där och lyssnar på ålande hund och när han kommer ut på andra sidan, möts han av en matte som ledsnat på cirkusen och tar med honom ner igen. Att det ska vara så jädra svårt att få en cavalier att ligga stilla i ett sovrum??? De är ju för fanken kända sängsovare!?!?
Morris med matte på "jobbet". På övervåningen, så det går att vara stilla där. Under dagtid...
Småttingarna har kunnat vara ute en hel massa nu när vi haft det soligt och fint. Så underbart lättsamt det är att vara uppfödare då! Igår tog jag lite bilder med mobilen igen.
Alla tre gossarna, fr vä: Hugo, Hobbe och Sigge. Som små djur i bur...
Hobbe vill inte vara instängd.
Sigge älskar att busa med mamma Maya och dra i hennes öron.
Det händer att Sigge softar också. Inte så ofta men det händer.
Hugo möblerar om.
Till sist tar luften slut, endast Doris är vaken.
Får frågor om hur jag ska göra med mina labbar framöver. Och svaret är att jag vet faktiskt inte. Luften har lite gått ur mig, känner jag, jag har inte alls samma entusiasm som förr. Jag har ofantligt svårt att hitta hanar som är lagom i modellen och dessutom är friska och helst också dubbelmeriterade. Jag gillar inte utvecklingen i rasen. Jag känner inget sug efter att ge mig ut och kasta dummies. Jag har allt svårare att utvärdera min uppfödning eftersom utvecklingen inte riktigt går åt mitt håll, i synnerhet inte i ringarna. Jag tycker faktiskt inte om en hel del hundar jag möter, varken av jakt- eller utställningstyp. De tilltalar mig inte alls, i synnerhet inte exteriört. Jag hittar heller inga uppfödare att samverka med på samma sätt som jag har gjort med de fläckiga. Så jag börjar så smått fundera på om jag har nått vägs ände. Jag jobbar på att hitta en ny hane till Raya så får vi se om det blir finalen på de här åren eller om jag kanske får en nytändning. Vi får se.
Roligt på hemmafronten är att dottern nu är klar med sin ringsekreterarutbildning så nu är vi redo att börja jobba tillsammans. I tron att det var ont om ringsekreterare så tog jag kontakt med några arrangörer, vi vill ju komma igång snabbt. Hittills har vi dock inte fått napp. Lite snopet men vi tar nya tag. Behöver ni ringsekreterare till någon utställning så ring eller maila, vi vill gärna jobba och tar också gärna engelska domare. :)
Trött, tröttare...
Idag tyckte de små att halv sex var en väldigt bra tid för reveljen. Matte undrar trött vad det var för fel med halv sju som vi kört med tidigare..? Nåväl, det positiva är att matte nu har gjort klart det jobb som skulle vara inne idag. Man måste försöka se ljusglimtarna, i synnerhet som matte är förtvivlat morgontrött. Men det är inte småttingarna. De ville ha frukost och åt med god aptit, somliga med så god aptit att de fick stoppas in i hagen en liten stund. Vi nämner inga namn...
Hugo är helt besatt av de vuxna hundarna och gör allt han kan för att bli kompis med Morris eller Melvin. Intresset är inte ömsesidigt... Melvin dissar helt och Morris ser ut som ett storasyskon som plötsligt inser att han inte är jordens medelpunkt längre. Vilket ju också är sant. Hugo låter sig inte nedslås av nederlagen utan kämpar oförtrutet vidare med att visa vilken kul liten typ han är. Sigges envisa attacker gillar han dock inte, tur att han är kvick och tar sig undan. Sigge är gängets bråkstake, han vill gärna attackera, bitas och brottas. Doris, som gärna går omkring för sig själv bärandes på något, lackar ibland ur helt och ger honom en omgång. Det bor en liten bitch i den rara uppenbarelsen.
Hobbes nya favoritleksaker är de prassliga kattunnlar som kom fram igår. Inte så att han springer igenom dem men han kliver, hoppar och biter på dem. Det prasslar så skojigt då. Matte väntar på att de ska göra som labbevalparna och börja kissa i tunnlarna men hittills verkar de inte ha upptäckt det lilla roliga.
Igår hade vi fint väder och de fick vara ute en hel del. Jag tog lite bilder med mobilen på sötnosarna.
Doris, min lilla kalaspingla och hopp för framtiden.
Huset Elliots Dynamit-Dalton, alias Hobbe.
Huset Elliots Dynamit-Dexter, alias Hugo.
Sigge (Huset Elliots Dynamit-Dogglas) ville aldrig vara still så jag fick ingen jättebra bild på honom utan får göra nya försök idag. Men här är i alla fall en sällsynt bild när han ligger underst, påhoppad av syrran som väl ledsnat på hans attacker...
Ser ni skräcken i vitögat..? ;o)
Irriterad över den totalt misslyckade parningsresan till Finland har jag redan börjat leta efter ny hane. Skam den som ger sig! Om jag har ett halvår på mig så ska väl till och med jag lyckas leta reda på en gosse som är frisk, meriterad och fertil och av bra linjer?
Megaflopp
Hittar inget annat ord för att beskriva min parningsresa genom Finland. Efter att ha färdats hela dagen kom vi fram till en hane i urusel kondition. Det framstod ganska raskt att han inte alls kunde para, trots att ägaren minsann svarat på frågan att det inte var något som helst problem, han ville bara inte låta henne hjälpa till. Efter en kvart föreslog hon insemination men där backade jag, jag vill inte tillverka valpar på konstgjord väg när anledningen är oförmåga hos hanen. Att låta en hanhund förfalla så är skamligt, tycker jag, han är bara sju och ett halvt år men såg ut att vara minst det dubbla - dålig kondition, misstänkt dålig rygg, uttrampade framtassar mm. Riktigt eländig och sorgligt att se! Att sedan lura en tikägare att åka för att para med en sådan hund är än mer skamligt, jag är så förbannad att jag inte ens skäms för att hänga ut dem här. Man beter sig inte på det viset. Skämmes!
Inte blir det bättre av att jag efteråt fått höra att jag inte är ensam. Har fått höra från säker källa om en med exakt samma upplevelse som jag, där man dessutom gått med på insemination utan resultat och där man sedan fått höra att ytterligare ett par tikar inseminerats utan att få valpar. Hur KAN man göra så??? Jag har funderat på varför och kommit fram till att det måste vara pengarna. Även om tikarna går tomma, får ju hanhundsägaren 140 Euro i språngavgift och behöver ju inte betala inseminationen heller. Jag är oändligt glad över att jag inte inseminerade och därmed sponsrade denna verksamhet ekonomiskt. Både hanhundsägare och uppfödare borde skämmas som beter sig så här. Arma hund också som utsätts för stressen när det är så uppenbart att han inte fixar det.
Positivt med resan var att lära känna lilla Raya. Vilken fantastisk liten hund hon är! Så cool i alla lägen. Inte den mest sociala labradoren kanske, hon är absolut inte rädd men har inget större behov av att hälsa på folk om hon inte måste. Hon har åkt hiss, bott på hotell, trampat omkring på storstadsgator (med Byskemått mätt), varit med om minst sagt udda parningsförsök och tagit allt med ett stoiskt lugn och en vänligt viftande svans. Maken till miljöstark hund får man leta efter och så otroligt lättsam att ha med sig, hon bara var där, lätt och följsam. Det hade inte märkts i flocken om hon blivit kvar, så bra smälte hon in. Men hemma var hon förstås saknad och det var en lycklig liten hund som kom hem till matte Ebba igen. Nu får vi ta nya tag i januari, då med en lite spänstigare gosse.
Raya i Haparanda på väg ut mot äventyret.
Raya i Lahti. En blomma bland blommor.
Lite om småttingarna också förstås. Alla har nu fördelats till sina ägare och jag kan ärligt säga att det blev precis så som jag hade tänkt mig när jag studerat besökare och valpar. Det är som om de presenterat sig för sina respektive familjer så frågan är egentligen vem som har valt vem. Det känns förstås otroligt bra i uppfödarhjärtat. De är ju ett helt sagolikt litet gäng som gått rakt in i hjärtat, fast det kommer nog att bli ganska skönt när de börjar flytta också. Plötsligt har de fått en massa energi som från ingenstans och kör så det ryker varje vakenpass. Morris är fortsatt skeptisk så jakt på Morris har utvecklats till en favoritlek hos de små. Men skäller han till åt dem så stannar de upp och tittar lite förvånat så något litet vett har de ändå.
Personligheterna börjar utvecklas allt mer nu också. Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) är kullens Skalman och påminner på så sätt en hel del om Morris. Han äter och sover som han ska, när sömnklockan ringer så knallar han in i deras canvashage och lägger sig prydligt på fällen. En liten mönstergosse. Sigge (H. E Dynamit-Dogglas) är matvraket som nästan äter tills han spricker (Hobbe har blivit omkörd när det gäller ätandet nu) och som jag funderar på att börja begränsa lite när det gäller tillgången på mat. Han gillar att bita i byxben och använder sin storlek när han brottas med syskonen. Mycket mat ger mer valp. ;) Hugo (H. E Dynamit-Dexter) är kullens busfrö. Mat och sömn är underskattat säger han och har inte riktigt tid för någotdera. Fast efter några påminnelser så äter han snällt och även ett ljus slocknar ju till sist. En liten tuffing som gjorde en attack mot förbluffad Idefix häromdagen. Och så Doris (H.E Dynamit-Doris), min ljuva lilla karamell som gärna leker lite för sig själv och inte tar initiativ till brottningsmatcher på samma sätt som sina större bröder men som minsann kan försvara sig om hon blir attackerad. En liten retsticka som tänker på figuren och hellre drar bröderna i svansen när de äter än äter själv. Fast ger man henne bara lite tid så klämmer hon allt i sig maten, hon också. Överlag tycker jag att de är duktiga på att äta, även om Hobbe och Sigge är i en klass för sig själva.
Doris hälsar också att ho planerar för ett liv som jakthund. Se bara här:
