Svettiga dagar

Det har varit några svettiga dagar här i Bälinge. Då syftar jag inte på valparna hålligång och tidiga morgonvanor, inte heller på solen och värmen vi haft sista veckan. Nej, jag syftar på min kamp för att få valparna registrerade. De blir sju veckor till helgen, än finns de inte i databasen.
 
När de var fyra veckor skickade jag pengar och papper till hanhundsägaren. Enligt denna tog det en vecka för pappren att komma fram, vilket i sig känns smått overkligt. Därefter valde denna att ligga på pappren i några dagar innan de skickade till Den Stora Organisationen i det adresserade kuvert som jag bifogat. Organisationen vill ha kompletteringar och väljer att kontakta mig om detta meddelat post, trots att jag i min ansökan angett såväl epost som mobilnr. Valparna har nu hunnit bli sex veckor, två hela veckor har passerat utan att något har hänt.
 
Kompletteri gärna ska vara i form av papperskopior. Jag skickar en länk till den finska organisationens databas, där alla uppgifter finns samlade. Av andra uppfödare har jag fått veta att detta ska fungera, så har de gjort. Men för mig accepteras det inte. Jo, men då kommer jag att läggas sist i högen och tas när alla andra är reggade, meddelar handläggaren mig. Det går ju självfallet inte. Jag skickar bilder på efterfrågade uppgifter, men organisationen menar att man inte kan hantera formatet jpg. Till sist tar jag en skärmdump på sidan i den finska databasen och konverterar denna till pdf. Då fungerar det! En konverterad skärmdump anses alltså mer tillförlitlig än att direkt besöka länken! Fast nej, man har inte tid att besöka all världens databaser och hemsidor, sades det mig. Men man har tid att skicka brev med snigelpost...
 
Så. Detta är 2018, om någon undrar. Jag var själv tvungen att fundera en stund. Vid kontakt med Den Stora Organisationen idag har jag fått besked om att de ska reggas idag och att alla papper skickas på måndag. Så de borde hinna komma innan besiktningen. Och nej, jag är inte alls nöjd över hanteringen och kommer inte att slå mig till ro med detta. Andra anpassar sin verksamhet efter behov, man moderniserat och försöker göra det smidigt för kunderna. Det måste gå att göra förändringar till det bättre även här.
 
Till sist några bilder på gulliganerna. De är fantastiskt rara, jag kommer verkligen att sakna dem när de flyttar iväg. Men det ska onekligen bli skönt med lite sovmorgon...
 
 
 
 

Bloppis

Jag tänkte testa det här med bloppis. Vi har rensat ut några filmer från dotterns agilitytid. Säljer dem för en tjuga styck eller alla tre för en 50-lapp. Eventuell frakt tillkommer.
 
 

Redan 5 veckor

I helgen blev smågrabbarna fem veckor gamla. Helt galet vad fort tiden går! Vi har fortfarande sanslöst mycket snö men det är soligt och varmt ute så jag lyfter ut dem och försöker få de flesta pölarna och högarna ute. Det går otroligt bra, inte en sekund har de tvekat utan tvärtom, de tuffar på och undersöker världen med samma energi och nyfikenhet även ute. Killen med blå prick har också bestämt sig för att inte kissa en droppe i valplådan. Istället låter han ljudligt när behoven tränger på. Således var vi ute kl 4.20 i morse... Därefter var grabbarna sugna på lite race i köket men där var det stopp. Det tog lite tid men till sist var vi överens om att man sover den tiden på dygnet. De knoppade snällt in - och jag var klarvaken. 
 
 
Idag har vi också haft invägning och avmaskning. Matchvikten ligger nu på 5,1 kg hos båda gossarna! Så stora valpar har jag aldrig tidigare haft, mamma Bus måste ha grädde i tuttarna. Nåväl, nu går de alltmer över till vanlig mat så det rätar väl ut sig. Maskmedel i köttfärs var gott, så gott att den omärkta killen nästan gjorde köttfärs av mina fingrar...
 
Avslutningsvis tänkte jag komma med ett litet miljötips, jag gillar ju tanken på att vi hjälps åt att göra planeten lite friskare med små gemensamma steg. Vet ni om att om ni lämnar in en kasse textilier (behöver inte vara helt) hon Hemtex eller HM så får ni ett presentkort som tack? Tror att det var 50 kr rabatt vid köp för 300 kr eller liknande. Ett per kasse. Dina textilier återvinns då istället för att brännas som sopor. Du kan tex läsa mer om det här: https://www.hemtex.se/info/hallbarhet/textilatervinning/sa_har_fungerar_det/

Valpfunderingar

Jag är usel på att blogga och uppdatera hemsidan. Jag är så usel att blogg.se hör av sig och påminner mig om bloggens existens. Pinsamt dåligt.
 
Nåväl. Nu är jag här. Och valparna är här. De har snart varit här i 5 veckor. Två stycken blev det. Med snitt. Det visade sig att Bus var värksvag och därtill hade enorma mängder fostervatten. Så det som utifrån såg ut som 4-5 valpar i alla fall var i själva verket två bastanta killar, Dollar och Peso. Min dyraste kull hittills får bli uppkallad efter valutor.
 
 
Övriga hundar i flocken är väldigt engagerade i valparna, Morris undantagen. Han tycker inte om små varelser med vassa tänder som rubbar hans vardagsrutiner. Men Pajas och Ila leker tålmodigt och försiktigt och avlastar den smått uttråkade mamman.
 
Planen för våren var ju att ha två valpkullar och springvikariera däremellan. Men Ilas löp lyser ännu med sin frånvaro och jag börjar känna lite panik, inte minst tidsmässigt. Den 13 augusti börjar jag nämligen på en ny tjänst så då är det svårt att ha valpar. Nu jobbar jag febrilt på en plan B, mer information kommer så snart jag vet något. Jag vill så gärna få en valpkull till, helst också med ett för rasen lite mer normalt antal valpar, så att ni som tålmodigt väntar kan få en rolig fyrbent kompis.

En vecka kvar

Nu är det ungefär en vecka kvar tills Bus mage kläcks! Jag går och sneglar på den, kan inte riktigt bestämma mig om omfånget. Hon är tjock men inte grotesk. Gissar på 3-5 valpar men hoppas att jag har fel, det får gärna vara fler. Mat kommer de att få i alla fall, Bus har redan massor av mjölk och lämnar pallar efter sig ibland på golvet. Valplådan är på plats i ett hörn av tv-rummet och vi bor in oss i den, äter där och myser där. Än verkar hon tycka att den är ok. 
 
Idag var det kallt på morgonen, -25 när vi vaknade och -21 på morgonrunda. Det betydde täcke på Bus och de små. Bus protesterade förstås, täcke är inget för en labrador hälsar hon. Hon vill gärna hänga med på promenad, för sig smidigt men har bråttom hem. Det gäller att bevaka spisen och köket!
 
 
En som däremot inte är hungrig är den här lille filuren. Det är ett himla pill att få i honom mat nu. Inte ens färskfoder lockar nämnvärt. Nåväl, efter en stund slinker det ner, än så länge i alla fall. Men tjock är han inte.
 
Ila då? Jo, hon löper - inte. Vi väntar fortfarande, med andra ord och nu får hon gärna dröja några veckor till men sedan vill jag att hon sätter igång. Det här gått 14 månader nu, helt otroligt!
 
 
 
 
 

Valpar på G!

Nu vet vi att resan till Finland var lyckad! Vi gjorde ultraljud på Bus för 1,5 vecka sedan och hon är dräktig. Så otroligt kul, jag längtar verkligen efter labbevalpar nu. Bus börjar bli lite smårund om magen och är närmast hysteriskt matfixerad. Om lite drygt tre veckor så vet vi vad som gömmer sig därinne.
 
Ila dröjer däremot med sitt löp. Nu är det just över 13 månader sedan förra (första) gången. Antingen behöver hon börja typ NU, alternativt så får hon gärna vänta minst en månad till. Vi får väl se vad hon själv tänker...
 

Gott slut och gott nytt år!

Som en del kanske har märkt så har jag lyckats släcka ner min hemsida. Det finns ingen annan förklaring än SBS - Skit Bakom Spakarna. Jag skulle ta bort en annan grej och var lite för snabb. Har försökt att fixa till det hela men går tyvärr bet på det så nu får jag krypa till korset och be min teknikansvarige (läs Pigge) om hjälp.
 
Bus löper och kommer att paras inom kort. Intresset för den planerade valpkullen är stort varför jag nu har dragit ett streck i intresselistan. Eventuellt kommer även Ila att paras i början på år 2018, beslut fattas under de närmaste veckorna. Men nu ber jag er att hålla alla tummar för en lyckad parning mellan Bus och Nestori, som hennes tilltänkte kallas.
 
Jag vill också passa på att önska er alla ett riktigt gott slut på 2017 och ett riktigt gott nytt år! Bilden är tagen under en promenad nere på älven tidigare idag.
 
 
 
 
 

Ny champion!

Uppfödningen har fått en ny champion! Det är Huset Elliots Filiokus som nu kan titulera sig Svensk viltspårchampion. Stort grattis, Lina och Niklas.
 
Annat nytt är att Ila har varit på utställning, fick excellent och vann unghundsklassen. Ska man vara riktigt ärlig så var vi ensamma i klassen också men det låter ju fint med klassvinst. Den lilla damen skötte sig faktiskt över förväntan i ringen, även om vi behöver träna om vi ska ställa fler gånger. Hon har plötsligt lagt sig till med olaten att gå passgång när andan faller på, det komplicerar handlingen en smula. Nu lägger vi utställningskarriären på hyllan ett bra tag framöver, nästa framträdande blir en lydnadstävling i september.
 
Jag letar febrilt efter hane till Bus. Hittade en intressant gosse men han visade sig bo i landets absolut sydligaste spets och med tanke på att parning beräknas ske i månadsskiftet december/januari kändes det inte helt lockande. Nog för att jag är inställd på att köra en bit men det var kanske lite mastigt vid den årstiden. Nu har jag förhoppningsvis ringat in en annan gosse och med lite tur kan jag presentera planerna inom kort. Intresset för den väntade valpkullen är glädjande nog stort, nästan så att jag behöver dra ett streck i intresselistan redan nu. 
 
RLDN RLDF Huset Elliots Lilla Bus, foto Lena Stenvall.
 
Lill-pajasen är också han anmäld till utställning, dock en inofficiell sådan. Tänkte att vi skulle träna på det här med att stå och gå i en ring. Det där med att stå är svårt, matte har ju sin vana trogen lärt in sitt. Men vi jobbar på det och det går sakta framåt. Han är en helt underbar liten kille, så trygg och cool och med en helt fantastisk av- och påknapp. 
 

Väldigt länge sedan!

Det var en mindre evighet sedan jag bloggade! Över ett år sedan faktiskt. Men nu är det dags!
 
Fjolåret var tungt. Ilas lilla syster Ivra gick bort, bara några månader gammal, då det visade sig att hennes nackkotor var deformerade. Strax efteråt dog Vigdis Vimsa i Norge, stamtik på kennel Vimsans. I december förlorade jag min älskade lilla Doris i sviterna av en magoperation, hon hade plötsligt ätit på hundsängen och det fastnade i magen. Och i början på det här året så dog Visa, livmodern var alldeles blodfylld. Men hon fick bli drygt 12 år, till skillnad från Doris som bara blev 3 1/2 år. Doris bortgång tog mig hårt, jag tror aldrig att jag har saknat en hund så mycket och så länge. Kanske för att allt gick så fort och för att jag inte var hos henne. Vi var inte klara med varandra, lilla Doris och jag. Med hennes bortgång sattes det också punkt för framtida cavalierkullar här i huset. 
 
Under det här året har också flera andra gamlingar lämnat oss. Det blir så när man har hållit på ett tag men det känns i hjärtat när de försvinner. Nu är det t.ex bara två individer kvar i min Vi-kull, för ett år sedan var det 5 eller 6 st kvar.
 
I början av juni flyttade det i alla fall in en liten prins här i huset, charmtrollet Chadyline Spring Fling, kallad Pajas. En alldeles underbar liten kille med en mentalitet som är helt fantastisk. Så otroligt orädd och social och med en av- och påknapp som är smått otrolig. Jag tror att vi kommer att få mycket skoj tillsammans, Pajas och jag. 
 
Söt som socker är han också. Jag som tidigare tyckt att black and tan inte är så fina. Var fick jag det ifrån?
 
Ila har blivit stor tjej, 20 månader. Hon har hunnit ta titeln RLDN (vid 10 månaders ålder), har fått ett uppflyttningsresultat från lydnadens startklass och har gjort ett jättefint BPH. Nu tränar vi mot appellklass. Osäker om det blir något jaktprov för henne, hennes matte är helt enkelt inte helt sugen. Vi tränade lite ifjol och då imponerade hon stort på mig, det kanske får räcka. Vi får se. Jag tycker också att hon är riktigt snygg att se på och har faktiskt anmält henne till utställning. Jag tror att det är 8 år sedan jag senast stod i en utställningsring...
 
 
Jag letar febrilt efter en hane att para Bus med men det är inte helt enkelt. Så snart jag vet mer så kommer det information här på hemsidan. Beräknad parning blir i slutet av december/början av januari och då blir det valpleverans ungefär fyra månader senare.
 
Min blogg har översvämmats med ryska spaminlägg, varför jag tills vidare ändrar inställningen så att jag måste godkänna eventuella kommentarer. Låt inte det hindra dig!
 
 

Nya lydnadsregler :(

"Alla" har pratat om de nya lydndasregler som ska komma nästa år. Jag har inte orkat läsa dem, tänkte att det väl är lite mindre ändringar som det brukar vara. Men idag läste jag dem och oj, så fel jag hade! Det känns som om lydnadssporten blir något helt annat, mer frikopplat från t.ex. bruksprov och mer krävande. Jag inser att om jag ska tävla lydnad med någon av de fläckiga så är det nog i år det måste hända. Och jag inser att kombon rallylydnad och bruks nog känns mer naturlig än den kombo jag kört tidigare med lydnad + viltspår = bruks. Jag tror också att det kan bli rena dödsstöten för lydnaden som folksport, i den mån den överhuvudtaget har varit det på sistone. Vi lever i en quick fix-värld, lydnad appellerar inte till folk längre och med de nya reglerna lär det bli än mindre. 
 
Lite peppad av detta gav jag mig ut för att träna med alla hundar idag. Ila först så klart. Vi tränar apportering, inte då själva hämtandet för hämtar gör hon med fart och stora skutt. Men det skiter sig lite när hon ska tillbaka till mig, hon vill gärna kasta sig på mig och då måste man tydligen spotta ut dummien först. Så idag har vi haft lite dragkamp med dummien, det som förr var så förbjudet. Men jag vill att hon ska kunna hålla i den även om jag och mina händer finns nära. Alltså testar vi att kampa. Det tycker ju lilla fröken är kul. Inne i köket har vi tränat sitt och stanna med hjälp av omvänd lockning. Jag är lite kluven till den träningsmetoden i en del andra lägen men just vid stannande så tycker jag att den är klockren. Ila har också fattat galoppen och sitter stadigt kvar den lilla stund som matte förväntar sig. Nu sover den lilla sött i köket, på en stund ska vi gå ut och ha lite egen tid och träna på att gå i koppel. 
 
Hon är så ruggigt lik Maxi över ögonen eller kanske snarare ögonbrynen. Fascinerande! 
 
Doris tur sedan. Hon lämnar ju huset med ett illvrål. Det blir lätt så när man har flera hundar, de taggar varandra till oanade höjder. Alltså fick träningen börja redan på bron, vi samlar ihop oss och får en uppgift som kräver koncentration och som stänger av ljudet. Jag älskar ju den där träningsvilligheten hos mina hundar men hos de fläckiga blir det lätt ljudpåslag som jag får jobba med. Idag gick det bra, riktigt bra. Vi tränade lite fotgående (om hon bara kunde sluta gå passgång...) och så tränade vi handtarget. Det har hon fått kläm på så då tränade vi att följa handen från fotposition till sittande framför och tillbaka till fotposition osv. Med Doris får man också jobba med att hålla kvar koncentrationen eftersom hon lätt tappar fokus och svävar iväg. Men idag gick det riktigt bra, matte är nöjd och det kände nog lilla damen. Kanske vi ska nöta på lite rejält nu direkt efter löpet när hon är aningen mindre fladdrig och hoppas att vi har med oss det sedan..? Eller kan hon rent utav ha landat lite efter det här löpet..? Man kan ju alltid hoppas.
 
Morris fick träna apportering för lydnadsettan och den sitter hyfsat nu men kastar jag apportbocken så tittar han bara på mig. Som vi har kämpat för att han alls ska ta den i munnen, det är nästan komiskt! Nu har vi de flesta momenten, vi behöver jobba lite till på fotgåendet och på platsliggningen och så saknar vi helt ställande under gång. Jag trodde att jag i vinter lyckats få honom att förstå vad stå innebär men där hade jag fel. Det fungerar i varje fall inte när vi kommer ut ur huset, den saken är klar. Jag måste hitta nya infallsvinklar, mina tidigare idéer fungerar inte och nu är huvudet tomt. Men det är också tjusningen med hundträning, man lär sig mycket nytt på att köra fast.
 
Visa har också fått vara ute och "träna" och hon var nog lyckligast av dem alla. Hon hade ett fantastiskt fritt följ, långt bättre än vad hon hade i sina aktiva dagar. Lilla tanten! I hennes fall handlar det ju om aktivering och en stunds egentid med matte, snarare än träning. Jag ser att många kallar det för träning vad än de gör med hunden men för mig är det skillnad på träning och aktivering. Aktiverar gör jag för att stimulera hunden medan träning har ett mål. Visa blir aktiverad men hon själv tycker nog att vi tränar och är så lycklig, så lycklig. Min fina!
 
 
 

Team building

Ila och jag pillrar på med lite av varje, på företagsspråk skulle man kanske kunna säga att vi ägnar oss åt team building. Vi bygger ett lag, Ila och matte. Mest leker vi och har det kul men i leken smyger vi in annat. Lite inkallningar. Lite sitt och stanna kvar i samband med maten. Lite fostran, om än inte så mycket (men matte tycker inte att det är OK att bogsera de fläckiga i öronen på gemensamma små promenader). Vi miljötränar och socialiserar. Och i allt har Ila så här långt uppfyllt alla mattes förväntningar. Hon är en härligt positiv och nyfiken liten fröken. Lite tjurig ibland men det hör liksom till, men med en underbar nyfikenhet och energi. 
 
I veckan tog jag in den stora hundburen och lade den ihopfälld på köksgolvet så att hon fick testa att gå på galler. Inga som helst problem. Sedan fällde jag upp den och ställde den öppen i köket och några minuter senare så såg det ut så här:
 
 
Då ska man kanske tillägga att vårt kök är 35 kvadratmeter stort så det finns andra ställen att vara på.
 
Vi har haft några alldeles ljuvliga vårvinterdagar. Helst av allt skulle jag vilja ta hundarna och bara gå och gå men det går ju inte med en liten skrutt i sällskapet. Igår var det dessutom lite kallt så då fick vi klä på oss på den gemensamma rundan. Ila fick låna Doris täcke, jag vill inte att hon blir kall om magen eller urinvägarna. Det satt som en smäck och gör väl det i en vecka till eller så.
 
 
Visa är en förebild, där hon är går också liten Ila. Du och jag, kompis.
 
 
De fläckiga går helst bakom mig i hopp om att undkomma pirayans vassa tänder. 
 
 
Kylan och solen ger sådana underbart blå färgtoner. Man måste bara älska den här årstiden!!!
 
Jag har ju också glömt att berätta om förra helgens tävlingar i rallylydnad i Kalix. Det gick så klart bra för Stina och Buset, de fick ihop över 90 poäng så nu kan även hon titulera sig RLD N. Säsongen är igång och har börjat bra!
 
 
 
 
 
 

Rallylydnad

Idag har det varit tävlingar i rallylydnad på hemmaklubben. Jag har så klart varit hemma och hostat men Stina har tävlat med både Bus och Idefix. Och de skötte sig alldeles utmärkt utan min hjälp, eller kanske just därför... ;o)
 
I den första starten var Idefix, 11 år, lite övertaggad och lade sig i den första svängen. De fick ändå ihop 87 poäng. Buset, lätt skendräktig, höll ihop huvudet och fick hela 97 poäng och slutade trea. I dagens andra start klämde de i med full pott, 100 poäng och en delad vinst. Och gammelgossen fick ihop 99 poäng och slutade 3:a. Med det kan han numera också titulera sig RLDN. Inte så illa pinkat av en hund på fyllda 11 år! Riktigt rörande att se hans start, Stinas kompis Frida filmade. Kolla kontakten med matte Stina!
 
Första halvan av banan Och andra halvan av banan.
 
Nästa helg ska Buset i elden igen, sedan är förhoppningen att också hon får kalla sig RLDN. Hon är duktig, min Stina! 

Influensatider

Matten har varit däckad i flunsan och har problem med rösten. Det gör att vi inte har kunna göra så mycket som matten hade tänkt. Ila gör saker på egen hand istället, bland annat har hon lärt sig att öppna luckan till diskmaskinen om den inte är ordentligt stängd. Fram till idag har övriga familjen rapporterat att de plockat ut liten valp ur diskmaskinen och jag har tänkt "ja, ja, den stod väl på glänt": Idag vet jag bättre... Luckan är ordentligt uppe, dock inte stängd med ett klick. Liten Ila ställer sig på två ben, petar med framtassen och voilá, luckan åker ner och man kan kliva in i den magiska maskinen! Så nu måste den stängas. Helt.
 
På det stora pluskontot ligger sovvanorna. Jag är sjukt trött efter influensan och går och lägger mig vid 22-22.30. Och varenda natt har jag fått sova till 5.30-6.00! Det är balsam för en hostig själ. För det älskar jag henne enormt. Det gör jag annars också, så där så att hjärtat nästan svämmar över. Utom när hon tycker att hon ska ha mat och ljudligt ropar på matte i köket. Valpskall är gälla... Nu är övriga familjen beordrad att säga till lilla fröken när hon gör så där, kommer jag dit så får hon som hon vill. Ila ropar, matte kommer... Inte bra.
 
Vi har börjat träna lite uppförande också. Det är inte OK att bogsera de fläckiga i öron eller svans under koppelpromenader. Ila tycker att det är en fånig regel. Lika fånigt är det att man inte får kasta sig fram i grodliknande skutt i kopplet för att komma framåt fort. Nu går vi inte mycket i koppel, egentligen bara över vägen, men den transporten är dryg när man hela tiden ska bända loss de fläckigas trassliga öron eller stanna för att hon ska sluta kasta sig i kopplet. Vi jobbar vidare på det. På pluskontot finns jättefina inkallningar och en förmåga att komma och söka kontakt med jämna mellanrum i hopp om att få godis. Samarbesviljan är stor: Envisheten likaså. Hon är en underbar liten hund!
 
 

Funderingar

Gjorde just följande inlägg på Facebook och tänkte utvidga det lite i bloggen:
 
Vi människor har en märklig syn på vår bästa vän, hunden. Vi tycker att det är rart när de snarkar och har svårt att få luft för att andningsvägarna är för trånga. Vi skrattar och tycker att det är lite festligt när de fångar fiktiva flugor i luften eller kliar frenetiskt samtidigt som de skriker. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien och försöker tappert att få rätsida på hundar som är så livrädda att de skyggar för vattenskålen, för sin ägare och nästan för sin egen skugga. Hundar som gör utfall mot allt och alla sätter vi munkorg på i vår iver att rehabilitera dem, år efter år. Allt detta när det kanske mest humana av allt vore att ställa sig frågan varför? Mår min hund bra? Finns den här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min? Och nej, du räddar inte en smuggelhund när du köper den ur bakluckan på en bil. Du gör det bara möjligt för en cynisk människa att fortsätta tjäna pengar utan minsta tanka på hur djuren har det.
 
Att vara hunduppfödare är en grannlaga uppgift. Det ställer krav på intresse och kunnande. Det är inget man gör för att man har en tik, för att hunden är snäll mot barn eller för att grannen har en så trevlig hanhund i en fin färg. Det är ett ansvar man tar på sig - mot hunden, mot valpköparen och mot samhället. Idag finns det alldeles för många osunda hundar på våra gator, hundar som faktiskt skulle må allra bäst om de slapp lidandet. Men vi ska rädda, till varje pris. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien, klämmer in dem i ett flygplan och fraktar dem till vårt kalla Nord, till ett liv i koppel och bakom väggar och staket när de fram tills nu har levt ett liv i frihet. Vi köper smuggelhundar, kanske för att de är billiga men kanske också för att rädda dem undan den hemska människan som har dem i bakluckan på bilen. Samma människa som kommer att fortsätta hämta hem hundar från valpfabriker så länge det finns godtrogna köpare. Vi har hundar som är vettskrämda, som måste äta lugnande tabletter för att klara livet i samhället och som inte kan lämnas ensamma utan att klättra på väggarna. Men vi ska rädda dem. Till varje pris. Vi räddar, vi rehabiliterar och vi opererar. Gör vi det för hundens skull? Eller, hemska tanke, gör vi det för vår egen skull? Är det inte dags att ta ett ansvar och börja låta hunden vara just hund?
 
Jag är med i diverse hundinriktade grupper på Facebook, flera som handlar om hundträning. Jag blir mer än beklämd när jag gång efter annan läser om hundar som gör utfall och som ska tränas. Man diskuterar lämpliga koppel (kanske flexi?), vilken munkorg man ska ha och hur man "testar" hundens beteende genom att uppsöka hundtäta miljöer. Det senare irriterar mig faktiskt oerhört. Jag vill inte offra min glada, friska hund för att någon förstahundsägare med en mystisk blandning av diverse kamphundsraser ska "testa" om hunden fortfarande gör utfall. Om den gör utfall och min hund råkar vara just där, just då? Som hundägare har jag ett ansvar, gentemot min egen hund men också gentemot andras och gentemot min omgivning. Mitt allra största ansvar är att låta min hund slippa lida. Det är här frågan kommer igen, finns min hund här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min?
 
Så till mitt eget lilla lyckopiller Ila. Vad ljuvligt det är att ha en labbevalp igen! Så mycket man får gratis! Och så mycket energi det ryms i den lilla svarta, sammetslena kroppen med krokodiltänder! Inkallningen börjar sitta, kissa ute är kul för då får man godis (kniper man av och lyckas göra två pölar så blir det två godisar!). Sitta för att få mat (inget kommando än) har hon också fattat. Det här med att vänta en millisekund på ett varsågod och att inte röra de andra hundarnas mat, det har vi inte riktigt fått till än men vi jobbar på det. Söt som socker är hon också. Jag är kär!
 
 

Termiterna har flyttat!

Så har tre av de fyra små termiterna flugit ur boet. Det blir som alltid fasligt tomt och tyst när de far, samtidigt som jag glädjer mig åt rapporterna som visar att de faktiskt var flygfärdiga, de verkar klara sig riktigt bra där ute i den stora världen. Kvar i Norrbotten blev brorsan Izor, som numera heter Ior och bor utanför Kalix. Till Söderhamn flyttade minstingen Ivra som gör vad hon kan för att hålla sina båda storasystrar igång. Och ända ner till Tollarp flyttade lilla Iq, numera Iqa. Så spännande det ska bli att få följa dem på deras fortsatta väg! Och så spännande det är att ha en labbevalp i huset igen, det är åtta år sedan jag sist sparade en valp. Ni tänker kanske att Bus ju blev kvar från förra kullen och det är sant men hon är ju Stinas. Jag har inte sparat en labrador sedan Melvin och det är både spännande och lite kittlande. Så här långt känns det bra, riktigt bra. Lilla Ila är en lyhörd och uppmärksam liten fröken som fort verkar snappa vad det är matte vill. Möjligen skulle man kunna anmärka lite på just termitanlagen...
 
 
Bilden visar Ila med mormor Visa, näpet sovande i kökshörnan. Bilden visar också en biabädd (tack och lov en billig kopia från Biltema!) som var ny i lördags. Fotot togs på måndagen... Hon kan, den lilla! Husse pratar något om att vi borde köpa på oss lite kökslister också nästa gång vi är på Ikea. Jag förstår inte riktigt vad han menar...
 
Stinas hundar är med Stina i lägenheten mestadels nu, undantaget Maya som löper och får stanna här. I gengäld får Morris vara i sta'n, nyttigt för gossen men lite jobbigt för mig som är barnsligt förtjust i den där lille gossen. Han är nog glad att slippa det lilla monstret. Just innan jag tog fotot nedan fanns där också två trefärgade små brudar. De dröp av när den lilla svarta klämde sig ner...
 
 
Vågorna fortsätter att svalla vad gäller skrivelsen om hälsoprogram i min andra ras. Jag har svårt att förstå att man kan bli så upprörd, alla torde ha rätt att göra sin stämma hörd i en demokrati, det ligger i själva ordets innebörd. Däremot har man ingen som helst rätt att kalla varandra för okvädesord eller komma med fula påhopp utan grund, något som tyvärr händer. Ordet lekmän har använts och tydligen upprört många. Att vara lekman är på intet sätt nedvärderande, det handlar om att sakna utbildning i ämnet och det innefattar i det här fallet oss alla förutom veterinärkåren. Att däremot bli jämställd med en man från Tyskland i historisk tid, det är farligt nära ett påhopp som skulle kunna vara anmälningsbart...
 
På jaktprov tittar man bland annat på hundarnas hundtolerans, hunden ska kunna fungera i arbete även med en okänd hund närvarande. Kanske vi själva skulle fundera lite över vår människotolerans? Hur vore samhället om vi alla tyckte lika? Ger oliktänkande mig rätt att kalla personer vid fula ord och dra liknelser med nazi-Tyskland? Debattklimatet skrämmer mig, det är i sanning ett hårt samhälle vi lever i, hårt och egoistiskt. Kanske borde vi studera våra hundar lite närmare och försöka vara mer som de - vänliga, glada och förlåtande.
 

Om

Min profilbild

Marie

En hunduppfödande 3-barnsmamma och västgöte i exil, bosatt i Norrbotten sedan 25 år. När jag inte skjutsar barn eller tränar hund, tycker jag om att se film och sticka framför TV:n. Har svårt för att bara sitta still och göra ingenting.

RSS 2.0