Huset Elliot

I helgen har det ramlat in lite meriter, jag ska uppdatera hemsidan så snart maken har fått ordning på min dator. Det har varit viltspårprov i Piteå, två Huset Elliotar var anmälda till anlagsklass, Linnea med H. E Chili och Marie med H. E Zäta. Båda blev godkända och kan nu jobba vidare mot öppen klass. Grattis till er båda!

Stina och jag var anmälda till lydnadsprov i Älvsbyn. Stina backade ur efter gårdagen, Maya ska börja löpa när som helst och blir bara konstigare för var dag som går. Inte kul att starta då. Jag tänkte göra henne sällskap och ta sovmorgon men tyckte att gossen gick så himla bra när vi tränade igår så jag bestämde mig för att ta f-n i båten och ro. Sov uruselt i natt, vet inte när jag senast var så här nervös inför en tävling. Det var platsliggningen som ställde till det, jag har inte tränat den ordentligt med andra hundar sedan ifjol. Men jag hade inte behövt vara orolig, killen låg hur stabilt och fint som helst. Sedan var det dags för själva lydnaden... Körde lite innan och han var fint med. Strax innan vi går ner på planen så gör jag det fatala misstaget och drar igång killen med lite dragkamp. Inte helt begåvat, kan konstateras, eftersom Melvin är en kille som redan från början är ganska igång.
Vi inledde med fritt följ. Här hade jag en hund som klev på mina tår hela tiden, när inte jag klev på hans. Betyg 8. Så läggande under gång, vår paradgren. Men gossen hann inte lyssna på mitt kommando, han körde ställande under gång. Betyg 0. Inkallning med ställande. Han stannar hyfsat men går ett par steg, stannar, går ett par steg och stannar. In i full fart men alldeles för snett. Betyg 7. Så rutan. "Que?" sa Melvin, här finns ju ingen apport! På grusplan var det tydligt att ingen leksak väntade i rutan och varför ska man då springa dit. Betyg 0. Apportering nästa. Matte kastar uruselt, flackt och konstigt men killen kastar sig ut i full fart. Ljud från publiken får honom att stanna alldeles och sedan lufsar han in och rullar apporten i munnen. Betyg 7,5. Fritt hopp är ett annat paradnummer. Nu är killen riktigt i gasen, bara vi närmar oss hindret så vill han studsa över. Ett "fot" från mig hör han som hopp och är på g. När kommandot äntligen kommer, kastar han sig handlöst iväg, taxerar alldeles uruselt och smäller i bakbenen. Betyg 8. Så fjärrdirigeringen... Utgångsläget är kanske 2 m i sidled från hoppets utgångsläge. Melvin har nu helt låst på hindret och vill hoppa igen. Så när jag kommedernar ligg, kastar han sig mot hindret. Matte får tillbaka honom men nästa liggkommando får samma resultat, killen vill HOPPA! Först tredje gången hör han mitt kommando och kastar sig i backen. Att det står en tävlingsledare bakom struntar han i, jag trodde det skulle störa honom men icke. Han ligger och darrar i bakbenen, beredd att byta position. Tack och lov så inväntar han mina kommandon, men flyttar fram lite. Betyg 6. Helhet 8,5 men vad hjälper det? Vi landade på blygsamma 129,5 poäng och ett tredje pris. Men vi deppar inte ihop, med en lite annan nivå på gossen från början och med en bättre ruta så ska det där allt gå vägen! Nu ska vi jobba vidare på rutan och så ska jag ta tag i spåret igen. appellen hägrar fortfarande.

Efter dagens övningar är killen i alla fall lite sliten. Första gången på länge som jag inte äter middag med ett labbehuvud i knäet...

Lydnadsträning ikväll. Hade tänkt köra med alla tre labbarna men Tutan var mest intresserad av att vakta sin matskål så hon slapp. Det märks att hon är äldre, ska man göra något nu så ska det rendera i godis. Helst vill hon ha godis utan att göra något, det är det optimala.

Melvin gick som tåget när jag tränade igår, mindre bra idag. :( Stannade plötsligt inte på inkallningen, lade sig pladask som utgångsposition och lade sig före kommando på fjärret. Och så denna ruta... I morgon ska jag ut och köra rutan och så lite fjärr, sedan får det gå som det går. Idag gjorde han däremot superfina apporteringar. Det är två upp och ett i minne när man tränar med honom, det går så fort och han vill så mycket men ibland snurrar det helt i lill-hjärnan. Men allt annat än tior på läggande under gång och hoppet är en besvikelse, de två är hans paradgrenar. ;)

Visa blev överlycklig över att få träna! Matte undrar varför inte Visa var anmäld istället... Kanonfin inkallning, fin apportering. OK, lite taffligt fritt följ, hon viftade något kosmiskt på svansen och var lite ur position där kan man säga. Rutan är inte långt borta för henne, det känns inte omöjligt. Borde inte vara omöjligt, vi hade den ju ifjol innan jag klantade till det. Men för Melvin känns den väldigt i fjärran. Har någon tips på träning av det eländesmomentet så tas det tacksamt emot! Man borde få välja bort ett valfritt moment i lydnadsklassen, det skulle vara optimalt. ;)

När helgen är över ska jag ta tag i Melvins spår och budföring med honom och Visa. Och så ska vi jobba vidare på eländesrutan...

Det händer mycket här nu! I veckan kom mina nya glasögon som jag köpte på rea via nätet. Lite mer markerade än mina vanliga om vi säger så. Jag gillar dem jättemycket. Passade på att klippa håret och färga slingor också, för att bli mer blond och mindre silvrig. Det blev jag också himla nöjd med. Kan varmt rekommendera salong Toppen i Avan, jätteduktig tjej. Nu är morsan uppgraderad och känner sig redo för sommaren! ;)

Uppgraderat är däremot inte datoreländet som behagade kapsejsa delvis igår. :( Tydligen tyckte Windows att jag behövde en ny version av XP så den ordnade det alldeles på egen hand och plockade elegant bort alla mina personliga inställningar. Där rök mail, inloggning till olika program jag använder i jobbet mm mm. Hur kul som helst... not. Maken lär ha helgen räddad för att försöka få till något. Tur jag har sakkunskap i huset, även om jag lär få lyssna på lite klagomål över att jag säkerhetskopierar för sällan. Men det kan jag leva med! ;)

Igår kläcktes det nya kycklingar, fem isbar och tre islänningar. Helt bedårande är de förstås också. Jag ska försöka spara alla åtta så länge det går, för att vara säker på att det blir någon höna. Nu j-ar ska det lyckas!


Tack och lov så hann hedemorakycklingarna flytta ut några dagar innan de nya kom. Det satt hårt inne, de var gärna ute på dagarna men på kvällen ville de in till tvättstugan och inte till hönshuset. Ruskigt sociala små saker! Nedan syns en bild på den ene, fast de är lite större nu. Fotografen är Stina.



Till sist en bild på tuppen Bengan, dvärgkochinblandning. Han behöver få flytta till lite fler damer än vad vi kan erbjuda, så om ni eller någon ni känner behöver en tupp - hör av er! Bengan är snäll och rar och ca fem månader gammal.



I helgen händer det grejer! Viltspårprov i Piteå i morgon, som jag har förstått det så är två Huset Elliotar anmälda. Dem måste vi ju hålla tummarna för! Och på söndag ska Stina och jag på lydnadsprov. Melvin har fortfarande inte koll på rutan så den räknar jag bort, men kan gå riktigt bra på övriga moment. Jag skriver kan, för ibland blir han lite överladdad och då händer lite mindre logiska saker. Han är en helt underbar hund att träna med, han är så otroligt positiv och "på". Inga halvdana insatser utan det är verkligen all in på varenda träning. Han har en underbart positiv inställning till livet, den killen! Maysan ska börja löpa när som helst och är lite lätt förvirrad så där kan också vad som helst hända. Ställande under gång verkar vara det som spökar nu. Hoppas, hoppas att de får till en 1:a, det är ju ett LP som hägrar där.

I onsdags var vi på musikal i Kulturens Hus. Stina har ingått i en musikalgrupp på sin skola och de hade premiär på onsdagskvällen. Otroligt roligt att få se henne och hennes kompisar på scenen, de var fantastiskt duktiga! Igår var det dags för ny underhållning, när lillebrors fotbollslag mötte Bodens BK på hemmaplan. Det är underbart med barn, man bjuds på den mest varierade underhållning. Världens bästa ungar har jag fått dessutom!

Den här veckan har varit lite lugnare ur arbetssynpunkt så jag har ägnat en del tid åt att spana efter hanar till Visa. Än är inget klart men jag börjar ringa in några alternativ så smått. Just nu skannar jag av Finland, Visa är ju rabiesvaccinerad så jag måste inte nödvändigtvis hålla mig inom landets gränser. Vi får se var vi landar, mer information kommer när allt är klart. Det är mycket som ska stämma - stamtavla, friskhet, mentalitet och sundhet inte minst...

Ikväll lyser det en ny stjärna på hundhimlen. Den stjärnan heter Semlan och lämnade jordelivet idag, drygt elva år gammal. Nu springer hon på de evigt gröna ängarna tillsammans med sin dotter Stella. Familjen Heikkilä har på kort tid mist två hundar och våra tankar är hos dem ikväll. De lämnar ett hål av saknad efter sig när de går, de fyrfota vännerna. Ett hundliv är så kort, alltför kort sett ur ett mänskligt perspektiv.

Semlan (Älvgårdens La Calzada) i stamtavlan, föddes i mars år 2000 och var tänkt att bli min nya lilla stjärna. Jag hade tänkt kalla henne Kalle eller Ada, men det föll inte barnen på läppen. När jag lanserade förslaget Selma, tjöt den då 4-åriga dottern förtjust "Jaaa, Semla!" och så blev det, hon blev en Semla. Söt som socker var hon som valp, vår lilla Semlan.

 Semlan som valp.

Hon blev kanske aldrig riktigt den stjärna jag hade hoppats på. Pälsen blev lite för mjuk och stommen lite för tunn. Det var synd, för jag har aldrig ägt en hund som varit mer förtjust i utställningar än Semlan. Lyckligt viftande på svansen stod hon där i ringen, nöjd över att både bli betittad och klämd på. Semlan älskade folk något alldeles väldigt, kanske lite för mycket för att det skulle vara bra ur tävlingssynpunkt. Hon kunde vara en duktig apportör och spårhund, men det var inte det allra viktigaste i hennes liv och jag kände mig aldrig riktigt trygg när vi tävlade. Var hon med mig eller skulle hon hellre flörta med någon annan? Hund eller människa, Semlan älskade dem alla.

Semlan hade en helt fantastisk egenskap och det var hennes känsla för barnen. Med mig kunde hon glatt skutta mot allt vi mötte men med Stina var hon så försiktig, så försiktig. De två gick på promenader runt byn när Stina bara var sex år. Ängsligt stod jag i fönstret för att se om de skulle komma hem igen och det gjorde de alltid, Semlan gick i maklig takt, nästan andäktigt. De spårade här hemma och de ställde ut i Barn med hund i inofficiella sammanhang. Där fick jag visserligen stå vid sidan av ringen och dela ut "onda ögat" vid något tillfälle när Semlan blev väldigt förtjust i en fransk bulldogg.
 I Boden 2002. Stina 6 år, Semlan 2 år.

År 2004 blev Semlan mamma till en valpkull, min Godis-kull. Här chockade hon världen, eller i alla fall mig, genom att visa sig vara brunbärare! Tre dagar efter Semlans egen 4-årsdag kom det åtta stycken choklad- och lakritspraliner. Att döpa dem efter godis kändes helt naturligt. De var ju som små godisbitar där de låg i valplådan, nogsamt ompysslade av sin mamma. Semlan var en otroligt duktig mamma och älskade verkligen att pyssla med de små.

En tid senare blev Semlan plötsligt sjuk. En morgon kunde hon inte möta mig vid grinden i köket utan kröp fram utefter golvet med huvudet på sned. Vi åkte i ilfart till veterinär där man först trodde på en hjärntumör. Själv trodde jag på stroke och det visade sig att jag hade rätt. Semlan kom hem igen, sned i ansiktet och med huvudet på sned men lika glad som innan. Själv upplevde hon nog inte heller sina balanssvårigheter, men de gjorde att hon inte kunde väja som tidigare när hon lekte med de andra hundarna. Att separera henne från flocken var inget alternativ, Semlan ville vara med. Priset hon fick betala för det var att hon konstant var halt. Situationen kändes ohållbar och tanken på omplacering väcktes. Semlan fick flytta till Sune och Ingegerd i Gammelstad. Det var rörande att se hur väl hon trivdes där och följde sin nye husse i hasorna vartän han for. De blev ett riktigt radarpar. Sådant gör beslutet att omplacera enkelt, Semlans nya liv blev betydligt bättre än det alternativ vi hade kunnat erbjuda henne.

Semlan har varit en älskad familjemedlem i familjen Heikkilä i flera år nu och jag förstår att saknaden är enorm. Också här sörjer vi henne ikväll, den lilla plyschhunden med sin lena päls och sin vilja att sitta i knäet och bli kramad. Våra tankar är hos hennes matte och husse som gett henne en sådan fantastisk omvårdnad och kärlek under andra halvan av hennes levnad. Tack för att ni tog er an henne och gav henne ett sådant rikt hundliv!

 Semlan, drygt sju år.

Helgen har gått i alsollösningens tecken. Igår låg jag pall, hade alsol i öronen mest hela dagen. Jag hatar den där lukten, antagligen för att jag kopplar den till öronont. Men det är rackarns effektivt, efter två dagars enveten behandling så är det mycket bättre. Ska sova med lösning i örat några nätter till, sedan tror jag att jag kan blåsa faran över. Ni som aldrig haft eksem i hörselgångarna kan skatta er lyckliga, det är en vidrig upplevelse. Första gången jag hade det var båda hörselgångarna som två sår och jag kan säga att det gjorde ONT. Det vill jag aldrig mer vara med om, så paniken bryter ut bara jag känner att det närmar sig. Det är jag och Stig-Helmer (ni vet, tönten i Sällskapsresan) som har problem med öronen. Kanske därför vi är så bra på att simma också, båda två. ; )

Nåväl, idag har jag varit lite i farten i alla fall, fixat i tvättstugan så att jag får undan lite av tvätt- och strykberget som samlats, gått en långrunda med de svarta vännerna och sett Luddes seriepremiär i fotboll. Så taggad liten kille på vägen dit och så besviken på vägen hem, de fick storstryk. Men Ludde gjorde en riktigt bra match i målet ändå, vi var impade. Hela familjen stod bland åskådarna, till och med storebror och Sassa kom för att kolla. Då förstår ni att det var en stor händelse i den lille figurens liv.

Någon hundträning har det inte blivit i helgen, jag får ta igen det i morgon. Måste jobba på med rutan och inkallningen nu. Och apporteringen och platsliggningen och... ;o)

Igår eftermiddag kom den där obehagliga känslan smygande som jag inte haft på länge nu och som jag nästan har glömt bort. Trodde först att det var begynnande tandvärk men sedan slog det mig - hörselgångseksemet! Det är fullkomligt vidrigt om det blommar upp, hela hörselgången blir då ett enda stort sår och ONT är bara förnamnet. Så nu gäller det att stoppa det hela genom att vara flitig med alsollösningen! Nästa bekymmer är ju då mitt balanssinne, synnerligen välutvecklat och ständigt redo för illamående och åksjuka. Alltså blir jag yr av att ha vätska i öronen. Otroligt kul alltihop... :( Och i morgon bitti som jag ska på uppfräschning av min ringsekreterarutbildning! Det gäller att ligga i nu så att jag får stopp på detta, annars blir jag sängliggande i några dagar och det vill jag INTE!

Jaktträning med Annika igår, den här gången var det tre ekipage som hade möjlighet. Markeringsövningar stod på programmet. Lite hormoner i gruppen ställde till det, en tik var i höglöp och en annan i slutet av sin skendräktighet. Det är inte alltid man kan förutse alla beteenden då. Stort TACK till Annika som gett både mig och valpköparna motivation och goda övningar till vår träningsbank!

Har varit ute och kört ett lydnadspass med den svarte gossen på ängen bakom huset på förmiddagen. Han är galet taggad! Det går så fort, så fort, ibland görs momenten med guldstjärna i kanten och ibland med en stor röd bock. Hoppet gör han fantastiskt bra varenda gång, ska inte nöta mer på det. Apporteringen är högst ojämn, ena stunden gör han den klockren för att i nästa balla ur helt, plocka upp den i ena kulan, byta grepp och hålla på. På pluskontot står de snabba upptagen, men hur han greppar måste jag få till. Inkallningen är - snabb. Idag hade jag leksak i handen när jag kommenderade STÅ och gjorde samtidigt kaströrelse, då stannade han fast med välan lång stoppsträcka kanske. Men där finns det hopp! Rutan gick också bra, fast än är den duktigt motiverad. Gjorde också ett par platsliggningar, där den ena innebar stor retning i form av bil som anlände och matte som pratade med någon där borta (allt utom synhåll för gossen). Han låg snällt och prydligt kvar, möjligen hade halsen och öronen växt lite. ; )

Nu ska jag kurera örat och så hoppas jag vara i form för minst ett lydnadspass till senare idag. Så är i alla fall ursprungsplanen!

Den lille killen då? Jo, han driver oss till milt vansinne. Bara att inse att han har haft välan många privilegier här hemma och inte kan klassas som en kennelhund direkt. Lämnas han ensam, uppbringar han ljud som säkert hörs över hela Bälinge. Det inbegriper om han lämnas i ett rum eller på ett våningsplan. Så för att slippa kånka honom upp och ner för trappen (mina axlar är inte helt OK) så får jag tokspringa ner, hämta något snabbt att äta och sedan äta framför datorn. Alternativt stoppa honom i bur och hålla för öronen. :( Kan säga att jag längtar efter alla ledigheter som dottern har framöver för jag blir väldigt låst av detta. Han själv har inga tankar på att han nu är sjuk, han kan glatt tänka sig att både hoppa i och ur bilen eller springa i trappan. Så vi lever ett liv bakom barrikader för tillfället.

En kul grej är att om jag tar ut lill-killen på en liten promenad (han ska ju helst gå ut lite och ofta) så drar han genast mot bilen. Han och jag, vi ska åka bil, det är han helt säker på! Det är ju också då vi oftast har varit tillsammans ute, på väg mot bilen och till någon väntande brutta! Men sådana nöjen får han allt vänta på ett bra tag än, lill-killen.

Så har den lille fläckige killen varit i bassängen för första gången. Det gick över förväntan. Han är ju en smart kille så han var snabbt med på noterna - bandet rör sig så man måste gå för att inte åka bakåt. Lite Frolic-bitar framför näsan hjälpte honom på traven. ; ) Det blev ett kort pass så här första gången, nästa gång blir det längre. Läkningen ser fin ut och han belastar bra och sätter ner hela tassen. De tror att han kommer att bli helt återställd, bara vi låter rehaben ta tid. Vi ska få lite övningar också framöver som bl.a. inkluderar övningar på balansplatta. Intressant...

Hade ju hoppats att lille killen skulle vara helt utslagen av strapatserna i badet men icke. Han verkar vara sitt vanliga speedade jag, lite irriterad kanske över att inte kunna torka öronen på känt cavaliervis. Jag tror inte att just det är en övning som kan klassas som rehabiliterande, så jag satte på honom tratten när vi kom hem. Inte så uppskattat. :(

Igår tränade jag lydnad med Melvin, måste ta tag i det projektet igen nu. Körde rutan med föremål, det gick galant. Vill bygga upp en förväntan hos honom på att det finns något roligt i rutan och så här långt verkar det fungera. Så inkallning med ställande... Först hade jag ju problem med farten, han ville sacka och stanna. Nu har jag problem med farten, han är liksom All in och har inte tid att stanna. Och när han stannar, LÄGGER han sig!?!?!? Ibland undrar man hur det rör sig där uppe i hjärnkontoret. Så igår backade vi och körde ställande under gång och ställande i lite alla möjliga lägen. Måste tydligen friska upp det kommandot lite. Körde fjärr också, gjorde några kalasskiften och något med rumpan framåt. Som vi har tränat på förflyttningen i vinter, det känns som om det är det enda vi har gjort! Det fungerar bra om jag står nära men när jag hamnar lite längre bak, då flyttar han fram rumpan. Suck. Nåväl, vi får traggla vidare inför högre klasser också, det är inte så mycket att vi nollar momentet men lite för mycket för att jag ska vara böjd (och gudarna ska veta att jag inte är någon petimeter!).

Mulet väder idag med. Jag vill ha sol igen, det var så härligt. Och så behöver jag det för att kunna sätta ut hedemorakycklingarna till hönsen, det börjar vara dags för dem att kampera tillsammans nu. Den ena kycklingen är otroligt social och trevlig, den sitter på min arm, i mitt knä eller på buren medan jag grejar därinne. De andra två är lite mer försiktiga men den gula är otroligt social. Hoppas det fortsätter så och att den inte blir en elak tupp, då har den goda odds att få vara kvar.

Den lille fläckige är en Riktig Karl! Ja, det visste vi i och för sig innan också men nu när han är "sjukskriven" så visar han det tydligt. Först var han ynklig. Det var synd om den fläckige. Det hade minsann gjort ont i olika lägen och alltså undvek han dem. För säkerhets skull pep han innan, OM det kanske skulle göra ont igen. Alltså fanns det en hel massa saker han inte kunde göra och han pep ljudligt för att tillkalla hjälp. Ögonen var som tefat, den fläckige var verkligen dålig. Nu har han glömt det. Han är påfallande mycket bättre och då har han kommit in i en helt annan fas. Våga vägra vara still! Nu är han inte sjuk, inte ynklig och rehab och vila, det är till för kärringar! Problemet för omgivningen är att det krävs ganska omfattande insatser av både rehab och vila för att det här ska gå till sig. Den fläckige ska inte gå i trappor, inte hoppa, inte gå på hala golv, inte vara med de stora hundarna, inte trava utan bara röra sig i skritt på promenaderna... Här krävs det att den fläckige hjälper till lite men det har han inget intresse av alls. Nu vill han vara frisk! Det är med andra ord ganska krävande att sköta hans konvalescens... Vi har byggt för och lagt ut mattor på golven, den ena fulare än den andra, för att försöka få det hela så stabilt och säkert som möjligt. Om nu lille herr'n själv inte hjälper till, får vi andra jobba desto mer på att säkra omgivningen för den lille prinsen!

Visa och Melvin var försökshundar igår, det var ett gäng sjukgymnaster som läser en kurs inriktad på hund och nu behövdes det hundar att klämma och känna på. Jag har låtit hundarna agera statister en gång förr, det är bra om man kan hjälpa till och nyttigt för hundarna att bli hanterade. Melvin är inte helt road av det och hade väl inte varit det den här gången heller, när nu inte matte följde med heller. Men Visa kan man skicka med vem som helst och hon finner sig i det. I morgon ska hon iväg igen, Melvin ska vara hemma och träna lydnad med matte. Önskar att de kanske kunde massera Visa i form igen och få bort de gigantiska hängtuttarna efter skendräktigheten, men jag anar att det inte går så fort. ; )

Har dragit igång projektet att hitta nytt fadderbarn. I många år har jag haft fadderbarn via Barnfonden men dels känns det lite opersonligt med de där översatta breven som påfallande ofta följer samma mall och dels vill jag göra något på lite närmare håll. Jag är inte på något sätt religiös och jag är absolut inte rik, men jag tror på tanken att dela med sig av det man har. Vi har det bra i det här landet, vi föddes på rätt plats och har tak över huvudet och mat för dagen. Många har inte det, dels människor i landet men i ännu större grad i länder i vår närhet. I vinter har jag stickat lite mössor, vantar mm till Hjälpstickan, som förmedlar det till hemlösa i landet. Nu letar jag fadderbarn i Lettland och har snubblat över en hjärteknipande historia. En flicka med rysk bakgrund, där mamman dog när hon var 6 år och därefter dog mormor. Hon drev på gatorna men hamnade sedan på barnhem i Lettland, där hon växte upp så vitt jag förstår det. Nu är hon 20 år och själv gravid, pappan till barnet har sjappat. Hon får ingen socialhjälp eftersom hon har fel nationalitet. Först tänkte hon lämna bort barnet men nu vill hon ta hand om det själv, trots att hon ingen inkomst har. En grupp i Sverige har riktat sin hjälp mot hennes behov men det behövs mer hjälp än så. Jag har tänkt ge ett bidrag, jag tror att alla barn har det bättre med sin mamma än på ett barnhem. Om någon mer som läser detta känner att de vill göra en insats, hör av er så förmedlar jag information. Man kan exempelvis sätta in en slant direkt på hennes eget bankkonto, så vet man att det hamnar hos henne och ingen annanstans.

Mycket jobb nu, borde inte klaga för det är förstås bra att ha jobb så att pengarna kommer in. I synnerhet nu när hundläget är som det är... Fast visst var det roligare för ett par år sedan när Euron och dollarn stod högt? Jag är väl den enda i det här landet som gnäller när kronan är stark, då får jag lägre lön. ;o)

I torsdags hade vi jaktträning med Annika. Riktigt god uppslutning, fyra av fem systrar ur bokstavskullen kom och den femte bor 55 mil bort så hon är förlåten. ;o) Dessutom var Vega, Melvins syster och bokstavsbarnens halvsyster, med. Annika körde flera bra övningar och vi kör en fortsättning på träningen redan nu på torsdag kl 18.30. Hoppas på lika god uppslutning då så att ni får en liten kick och kommer igång med den egna träningen. Nedan följer lite bilder från kvällen:


Här sitter gänget i väntan på att komma igång. Längst fram Marie med Vega.


Hela gruppen under träning. Vilken lyx för mig att kunna iaktta och agera funkis! Alla var fantastiska i passivitet, tysta och lugna.


Linnea och Chili visade upp fin kontakt och samarbete.


Annika instruerar Marie med Vega och Ragnhild med Tassa.


Tassa på väg in med dirigeringsapporten.


Ebba med en väntande Raya. Visselpipan på väg in i munnen, dirigering på gång!


Ny gör ett glädjeskutt efter avslutad dirigering.

Den lille fläckige killen fick komma hem i fredags. Han var betydligt piggare än vad jag hade väntat mig, nu hoppas vi att det håller i sig den här gången. Tillbaka för sårkontroll i morgon och så inleder vi bassängträningen på onsdag, hoppas vi. Morfinplåstret fick vi ta bort idag, han mår verkligen inte bra av dem. Hoppas, hoppas nu att han får fortsätta att vara pigg och bli bättre. Målet är att han ska bli helt återställd, kanske inte för agility men väl för ett högst normalt Idefixliv. Det kommer bara ta lite tid innan vi är på banan igen, det är visst lite ligament och sådant som måste reparera sig.

Stor dramatik hade vi igår också. Ena ungtuppen fick bokstavligt talat tuppjuck. Han har visat lite tendenser till att vilja markera mot oss så jag har haft ögonen på honm ett tag. Ena hönan har verkat lite låg i några dagar, jag trodde att hon kanske var på gång att börja ruva eftersom hon ofta låg i redet och tryckte. Men igår såg jag varför. Plötsligt gav tuppen sig på henne, inte för att sätta på henne utan för att mer eller mindre hacka ihjäl henne. Han var helt galen, den stackars hönan blödde och var helt apatisk. Då bokade jag en akuttid hos liemannen, eller ska vi kanske säga yxmannen..? Nu ligger det två filéer och två kycklinglår i frysen och Bengan är ensam herre på täppan!

Lille killen är ännu kvar på Djursjukhuset, inget nytt där förutom att han var lite bättre under gårdagen. Man misstänker infektion alternativt att kroppen försöker stöta bort den slynga som lagts in för att hålla knäet på plats och avlasta de skadade ligamenten medan dessa läker. Jag tror att det är bättre att hoppas på en infektion. :( Jag hoppas också att han ska få komma hem idag, vi saknar honom så galet mycket. Han må vara en liten kille på utsidan men därinne bor en enorm personlighet.

Pigge och jag var på föreläsning igår, "Friskvård à la Babben". Mannens stora behållning var att hustrun fick vinka såsom varande uppfödare till Babbens hund Tårtan. Det tyckte han var jättekul. Somliga är lättroade... Ett citat som etsade sig fast i mitt minne var följande: "Svenskarna lägger pengar de inte har på saker de inte behöver för att imponera på människor de inte tycker om". Tänkvärt. Något jag alltid har funderat över är också, alla de som ständigt byter inredning (alltifrån badrum till blomkrukor) - vart gör de av det de inte längre vill ha kvar? Nu ska ju allt vara vitt och sparsmakat, det måste vara massvis med saker som har åkt ut. Undrar hon som vare sig har det vitt eller sparsmakat hemma...

I tisdags fyllde småstjärnorna tre år. Kan någon människa begripa vart tiden tar vägen? De tutltade ju nyss omkring på gräsmattan och grävde stora gropar! Bifogar en bild från den tiden.



Satt och funderade lite över detta med hundar och hundträning på morgonen, över hur vi människor har en förmåga att lägga över skulden på våra egna tillkortakommanden på något annat, inte sällan hunden. Genom åren har det ju kommit en och annan märklig ursäkt. Till exempel när hunden var alltför tjock - "vi har ju varit på semester". Obegripligt för mig, då har man ju all tid i världen att röra på sig! Eller till varför hunden inte gillar lydnadsträning - "den tycker att det är tråkigt med sådant där tragglande". Klart som korvspad, när husse/matte har den inställningen! Det finns massvis med exempel, men poängen är att vi för att lyckas måste söka svaren och lösningarna hos oss själva. Hundar är hundar, det finns inget i deras natur som får dem att tycka att exempelvis läggande under gång är ett superkul moment utan det är upp till oss att förmedla glädjen. Lyckas vi inte med det, har vi misslyckats. Vi måste också lära oss att tolka deras beteenden som just det - beteenden. Hunden kan inte tänka in i framtiden och dra logiska slutsatser. Den förstår inte att "hmmm, nu har hon glömt kastrullen på spisen och om hon inte tar bort den snart kommer det att börja brinna så bäst att jag hämtar henne". Däremot känner den av att något luktar annorlunda eller kanske fara, vilket ger en orsak till oro och att söka stöd hos föraren. Vi gör hunden orätt om vi ger den mänskliga egenskaper, det är som att säga att det inte duger för oss att den är hund. Men det är ju därför vi älskar den, just för att den är hund!

Man kan lugnt säga att det inte går så bra för oss just nu. Lille killen fick ta bort stygnen igår. Allt såg fint ut, operationen hade lyckats och tid bokades för bassängträning. Tratt skulle bara behövas om han slickade envetet på såret så att inga eksem uppkom. Så långt allt väl. Lille killen ville förstås slicka ivrigt på såret så efter ca tio minuter utan tratt åkte den på igen. På kvällen gick han med väldigt stelt bakben men jag tänkte att det var för att man böjt och kollat benet så vi oroade oss inte. Tvättade såret med klorhexidin innan jag lade mig och tyckte att han blev lite flämtig av det. I morse var han helt rörelseovillig och belastade inte benet alls, om han överhuvudtaget gick. Koll visade att det var svullet och varmt runt såret, som dessutom hade gått upp på mitten. In till djursjukhuset igen och där är han nu för att få dropp, smärtstillande och odla fram bakterier så att rätt behandling sätts in. Suck... Nåväl, förhoppningen är att han kommer hem imorgon, ev då med några nya stygn och en antibiotikakur. Men sedan SKA väl detta elände börja ge med sig så att vi får fortsätta rehabträningen??? Fram till igår var vi ju på rätt väg och killen var så mycket piggare. Älsklingen... Det är så tomt här hemma utan honom, fastän han är väldigt stillsam just nu så märks han. Han styr oss ganska väl med ljud och annat, jag anar att han kommer att vara odrägligt bortskämd när allt detta är över. Men det är han värd, lille prinsen!

Alla hundarna har bestämt sig för att kasta av sig vinterkläderna - samtidigt! Köksgolvet är av modellen heltäckningsmatta för jämnan, trots att jag tar med Furminator och drar av några kg hundhår varje dag. Maya ser ut som en halv cavalier, jisses vad päls jag kardade ur henne igår! Hon är som en duracellkanin just nu, jag anar att löpet är i antågande. Jag hade hoppats att hon skulle skjuta lite på det så att vi skulle få ihop kalendern med en ev. valpkull och så sommarens semesterresa. Men jag tror att hon tänker sätta käppar i hjulet för oss, så det kan vi nog glömma. Hon är helt galen och springer omkring som en racerråtta i skogen. Rätt dövörad är hon också just nu så ibland tappar jag tålamodet och kopplar henne. Lite orolig efter Idefixens olyckshändelse så får hon faktiskt gå kopplad i närheten av hyggen och annat också. Jag vill inte ha en hund till som fastnar och sliter sönder benet! De är lyckopiller, de små, men ibland är de nog så fartiga!

I förrgår var jag korkad nog att knalla omkring i hundkängor iförd strumpor utan skaft. En idiot inser ju att det renderar i skavsår, men jag insåg det försent. Ett gigantiskt skavsår pryder nu ena hälen, så idag fick hundarna ingen promenad utan en cykeltur i skogen. Jag ljuger inte om jag säger att Maya var längst fram och travade lika fort som labbarna. Travade!!! Inte illa av en så yttepytteliten hund! Det är gott gry i den lilla damen!

Spårtränade med Melvin igår, skavsåret till trots. Fick tips av Vigdis och Katarina som prövades och si, det var kanske modellen! Nu har jag införskaffat skavsårsplåster så i morgon ska jag ta mig ut i skogen och spåra igen. Och så måste jag jobba, ligger lite back nu.

Skojiga saker väntar i veckan, jaktträning för valpköpare med Annika på torsdag kväll och så en liten viltspårträff på söndag. Ska bli kul att träffas igen!

Till sist en rolig nyhet. Othello-sonen Fiskjabondens Timber Jack har debuterat på jaktprov med lika debuterande matte. Gunnar, som han kallas, hade bara tränat ett par månader men lyckades ändå få ihop ett tredje pris. Skoj! Grattis hälsar vi från norr.

Lille killen gör framsteg i sin rehabilitering, även om det inte är så tydligt för oss som står bredvid. Men jag börjar också inse att det är en hel del skådespeleri med i leken. Idefix är helt klart ett ämne för Dramaten, i kombination med sin inställning att allt ska vara som vanligt och så en rejäl portion envishet ovanpå det. Han gillar inte att ha tratt, han gillar inte att vara skild från de andra hundarna och han vägrar i sten att göra något som han tror ska göra ont, eller som kanske har gjort ont innan operationen. Ett välutvecklat smärtminne, som någon uttryckte det. Men när han glömmer bort allt detta, går han hur bra som helst på benet, kan lyfta på benet och kissa och jag har fullt sjå att hålla honom på alla fyra på backen när han ska lyftas upp och ner för trappan.

En komisk detalj i alltihop är att han nu plötsligt är väldigt social med omgivningen! Han har ju aldrig gjort sig känd för att vara särdeles social till sin läggning, han har sin Stina och det är den enda människa på jorden som han anser sig behöva. Men nu under våra rundor blir han alldeles till sig av lycka om vi möter någon, viftar på långt håll och ska fram och hälsa. Först trodde jag att han var lite snurrig av medicinering men nu inser jag att det inte är så. Han har väl lite tråkigt, lill-killen, och då är det skoj med lite nya människor. Han är en liten knäppgök men oj, vad vi älskar den lille knäppisen! En så smart och speciell kille får man nog aldrig mer uppleva så det gäller att ta vara på honom.

Vill också skänka en tacksamhetens tanke till djursjukhuset i Gammelstad. Jag var grinig och gnällig över alla olika bud som kom först, och förstås i botten orolig för lill-hjärtat. Men de har tålmodigt lyssnat och förklarat och stått ut med alla mina frågor och turer. Veterinär Lars Steinwall har också gjort ett jättebra jobb med knäet, såret läker fint och rehabiliteringen verkar gå framåt. På måndag ska vi in och ta stygnen och visa upp benet, så får vi se hur vi går vidare. Ett stort TACK till er för all hjälp och allt stöd!

Visas mage var tom. :( Röntgen och noggrann kontroll visade emellertid att det inte finns några konstigheter med hennes livmoder, knölen jag har känt är ett pyttelitet bråck med en fettansamling och ska inte ställa till några som helst problem för en dräktighet. Tyvärr får jag då inse att det inte är möjligt med några Piki-Visa-valpar igen utan måste leta efter en annan hane. Det är inte gjort i en handvändning, labradoren må vara Sveriges vanligaste ras men antalet hanar som är friska och helst dubbelmeriterade, de är inte så många. Nåväl, jag har ju gott om tid på mig att hitta någon ny gosse. Skönt i alla fall att allt var OK med Visa, hade hon inte varit det så hade jag nog lagt ner uppfödningen, det hade varit som att dra ur proppen alldeles. Det räcker med alla kostnader som det här projektet har genererat och alla planer som uteblivit. Alla ni som tror att seriösa uppfödare täljer guld, om ni visste hur fel ni har! 

Nu återstår att banta liten Visa, som är en säkert 4 kg för stor Visa. En del av detta är väl vatten men en del är fläsk också. Jag fattar inte hur hon har kunnat lägga på sig så av bara 4 dl hundfoder per dag men det har hon. Nåväl, det är nu utbytt mot 4 dl lightfoder per dag. Promenaderna är förlängda och cykeln har kommit fram, alla hundar utom en verkade glada över det. Lilla Visa lägger sig sist i ledet i makligt tempo. Det gäller att hushålla med resurser, i hennes värld är hon fortfarande dräktig och tycker att matte är komplett galen som släpar omkring på en högdräktig dam så där. I mattes värld är det någon helt annan som är galen som måste blåsa upp magen så kopiöst när hon är parad men tom... Upp till kamp!

Det verkar betydligt enklare att föda upp kycklingar. Man samlar ägg ett tag, lägger dem i en kläckare, efter bara några dagar kan man lysa med lampa och se vilka ägg som verkar ta sig och efter precis 3 veckor så kommer det kycklingar. I fredags fick vi sju nya islandskycklingar som nu har flyttat till sina syskon i Jokkmokk. Idag har vi laddat kläckaren med säsongens sista kläckning, isbarägg och några egna islandsägg. Förhoppningen är en islandshöna till och så några isbarer. Isbar är en ras som lägger blågröna ägg, det fascinerar mig otroligt. Måtte vi nu få någon höna också och inte bara en hoper tuppar! Ska göra en sida över mina små hönor också, måste bara hitta tiden.

Annars är det rätt förkylt här just nu, Ludde har varit hemma hela veckan och nu har Stina också feber och halsont och förstås också ont i magen av sin grundsjukdom. Idag börjar jag få ont i halsen och känna mig "hurven" så jag anar att helgen kan bli rolig. :( Typiskt, jag har massvis med jobb som väntar. Det är bara att bita ihop, tur det finns Panodil!

Så här på måndagsförmiddagen kan man konstatera att det inte blev så mycket tränat i helgen som jag hade hoppats, nämligen ingenting. :( Det blev en helg i förvirringens tecken.

Lille killen opererades i fredags kväll och skulle få komma hem på lördag förmiddag. Det var dess bättre ingen skada i själva leden utan en knäskål som fått sig en smäll och hamnat förskjutet och för nära benet (alltså inte ur led). Denna skulle då centreras, man behövde inte gå in i själva leden utan operationen var liten och killen skulle bli pigg ganska på direkten. Allt lät bra. Men på lördag förmiddag var jourhavande veterinär helt oförstående och lille killen fick inte komma hem förrän på söndag förmiddag. Nu är han hemma men så vidare värst pigg kan jag väl inte tycka att han är utan han är ganska olycklig och lättstressad. Han är ju lite sådan till sin läggning, så jag hoppas att han bara känner sig allmänt olustig. Han äter bra och han belastar benet, det känns som goda tecken.

Turerna hann bli många innan man hittade felet också. Först pratades det om patella luxation men det hade han inte, båda lederna var fasta. Då misstänkte man rygg eller höfter, det var röntgen av dessa som avslöjade smällen mot knäet. Så på plussidan får man väl säga att vi nu vet att han har fina höfter och att ryggen är OK. Nu får vi bara hålla tummarna för att den lille killen läker ihop fort och får vara pigg igen. Han kräver passning hela tiden, han vägrar i sten att bli lämnad så när Stina gick till skolan fick jag ta över. Punktmarkering har fått en ny innebörd...

Ludde tränade fotboll i Boden igår så jag hade med mig Maya och Melvin och gick en riktig långrunda. Följde Bodträsket, där Melvin gick lös vid min sida förbi öppet vatten med flera andfåglar i. Lite sugen var han men inte mer än att han kunde gå avslappnad vid sidan. Maya var dock allt annat än avslappnad och kunde inte släppa fåglarna med blicken så där fanns inga tankar på att ha henne okopplad. Men killen är duktig på att lyssna även i nya miljöer. Vi jobbar också på att hålla kontakt fastän det finns främmande hundar i närheten och jag tycker att det går framåt. Han har ju blivit mer social med folk, på gott och ont. Förr var han skeptisk till främmande karlar men nu är han tämligen förtjust i de flesta människor och vill gärna kolla och hälsa. Det gäller för matte att balansera det, inte neja så att han får tillbaka känslan av att man inte får hälsa och att de är otäcka, men heller inte låta honom springa och svansa runt allt och alla. Det är bra med fotbollsträningarna, mycket störning för liten labbekille som han får träna på att inte bry sig om. Det går framåt.

I fredags kläcktes det sju islandskycklingar här och igår flyttade de till sina större syskon i Jokkmokk. Bedårande söta, så klart. Tyvärr hann jag inte fota dem i den allmänna villervallan. Nu väntar jag på en låda med isbarägg (isbar är en hönsras som lägger blågröna ägg) som jag ska kläcka för eget bruk tillsammans med några islandsägg. Sedan lägger vi ner den verksamheten för i år.

Valborg firade vi med bästa vännerna. Det är en lite speciell dag här i huset, nämligen vår bröllopsdag. Åren går fort när man har roligt.

På onsdag har jag tid för kontroll av Visas mage. Den både förbryllar och oroar mig, den där knölen känns illavarslande. Jag har skräck för knölar och hoppas att det ska vara en snäll variant. Min egen teori är ett bråck på livmodern och frågan är i så fall vad man gör åt sådant. Helt kul känns det inte. Håll tummarna för mig och mina fyrbenta vänner!