Alla valpar är tingade
Det blir inte mycket tid över till att blogga nu, det är jobb och valpskötsel för hela slanten och däremellan försöker jag klämma in lite julförberedelser och så har jag varit på ett par lägenhetsvisningar med dottern. Vi är inte sysslolösa här, om vi säger så. Bloggande och hemsida blir lidande, som vanligt med andra ord.
Livet i lådan rullar stilla på, alla hänger med, äter och verkar allmänt trinda och välmående. De tre stora är gigantiska och den lilla är liten men klarar sig helt utan hjälp. Hon ser egentligen ut att vara en vecka yngre än de andra sett till storleken men växer utifrån sina förutsättningar så vitt jag kan bedöma. Jota är lugn och trygg, pysslar om dem, är mer matfixerad än vanligt (så det gäller att lägga undan allt som kan tänkas vara ätligt i hennes värld) och däremellan lite sällskapssjuk. Och jag förstår henne, livet som mamma till helt nyfödda krabater är inte jättekul om sanningen ska fram.
Alla valpar är nu tingade som det verkar, det ser ut att bli en kull med en väldig geografisk spridning. Namntemat växer fram så sakteliga, jag tror att jag har bestämt mig men ska smaka på namnen i några dagar till.
Valparna är här!
Nu är valparna födda under minst sagt dramatiska former. Vi jobbade på här hemma, Jota och jag, och till slut föddes en pytteliten tikvalp på endast 147 gram, den minsta labbevalp jag någonsin har sett. Hon var kraftigt medtagen, jag trodde först att hon var död men efter mycket jobbande med henne från både Jota och mig så fick vi igång henne. Sedan hände absolut ingenting. Efter ett par timmars idogt springande runt huset så åkte vi till Djursjukhuset. Där slog de en plåt och såg fyra valpar, långt ifrån den jättekull som vi hade förväntat oss (fast där hade jag redan anat pråd med tanke på formatet på Jota och gissat på 5-6 stycken). Inga fellägen så hon fick värkstimulerande och - ingenting hände. Då blev det kniven... :(
Det visade sig att alla valpar legat i ett och samma livmoderhorn, det andra var helt orört. I det hornet var det trångt, två små flickor hade legat i kläm och var påtagligt mindre än de andra tre bumlingarna. Att det kommer småttisar i en kull på fem är ju inte så vanligt, men tänk er att det i normalfallet kunde ha varit lika många till så förstår ni...
I alla fall. Hem kom vi med fem valpar, fyra flickor och en pojke och alla svarta. Den förstfödda var fortsatt medtagen och ville inte alls suga. Jag kämpade som en tok för att få igång henne men till slut fick jag inse slaget förlorat och hon blev en liten änglahund. Sådan svider i hjärtat, man vill ju att alla ska klara sig.
Nu har vi fyra valpar, tre tjockisar och så en liten ärta som är en riktigt fighter och så sakteliga ökar i vikt även hon. Hon vägde 162 gram när hon kom i lördags och väger 220 idag, pyttelitet javisst, men den procentuella ökningen är inte dålig. Hon suger ordentligt men orkar ju inte riktigt trampa som de andra så hon får lite hjälp på traven. Mamma Jota är en lugn och fin mamma som pysslar om sina små på bästa sätt. Och lugnet börjar äntligen lägga sig över Lavstigen efter några turbulenta dygn, även om jag räknar med att sova på en fällsäng i hallen utanför tvättstugan (där valplådan står) i någon vecka till eller så. Så om jag verkar mer förvirrad och hålögd än vanligt så vet ni varför.
Tyvärr väntade ju flera på hanvalp och er fick jag göra besvikna. Det är aldrig roligt, jag vill så gärna att alla ska få valp men råder inte över naturen. Nu ligger vi lågt några dagar, går allt vägen så kan det eventuellt finnas en tikvalp att tinga till ett hem som kan erbjuda henne ett aktivt liv och gärna är intresserad av att arbeta och meritera sin hund. Med tanke på hur aktiva halvsyskonen från förra kullen är (samma pappa, Jotas syster är mamma) så borde det kunna bli riktigt roliga arbetshundar med mycket energi.
