Mycket på g!

Jag skäms. Jag har inte bloggat på en mindre evighet och jag förstår om ingen läser detta längre. Inte hjälper det att jag lovar bot och bättring heller, jag vet inte om jag kan hålla det. Det blir väldigt lite tid för datorn numera, jag använder mobilen till det mest akuta men sitter sällan här. Att blogga via mobilen är hopplöst, det blir inte bra. Men jag ska försöka blogga oftare. Tror jag...
 
Att bloggen står stilla betyder inte att livet står stilla. Tvärtom så rullar det på i 190 knyck just nu. Jag jobbar en hel del, anpassar mina tider efter övriga familjens och hittills har det fungerat bra, hundarna har inte haft mycket ensamtid. Morris och jag har börjat en kurs i rallylydnad, det tycker han förstås är jättekul. Ensamtid med matte som dessutom har fyllt fickan med frolic, kan det bli mycket bättre? Skulle vara då att det fanns en till alldeles väldigt snygg hund i träningshallen (Morris blev så glad över sin egen spegelbild och hade svårt att slita sig). Lille knäppgöken! Men så kul han är att träna med, han är outtröttlig och vill bara ha mer, mer, MER!
 
Nyss hemkomna från det första kurstillfället.
 
Det känns som om vi ligger hyfsat bra till om bara matten kan hålla koll på fötter och dessa förb... skyltar. Det vi behöver träna är bakdelskontroll, vissa svängar kunde absolut göras snyggare. Så det ska vi jobba lite på framöver tänkte matten. På sistone har vi tränat stå och det märks, det var ingen match att kommendera stå för fotot ovan. Killen är klart förhoppningsfull och samarbetsvillig när det kan vankas gotta.
 
Idefix sjulingar har alla hittat nya hem. Några har hamnat i min närhet på ett eller annat sätt och det glädjer mig oerhört. Jag önskar alla nyblivna valpägare lycka till och hoppas att de små krabaterna ska bli lika friska som sin pappa.
 
Nere i Dalarna har hans två valpar hos kennel Dreamcreaters hunnit med att bli fyra veckor. En tik och en hane, runda och välmående och jätte, jättefina. De kan eventuellt tingas till rätt köpare, tiken dock på halvfoder. Kontakta Susanne på kennel Dreamcreaters om du vill veta mer.
 
Bilden lånad från Susanne, kennel Dreamcreaters.
 
Här uppe i norr har vi idag haft ett lyckat dambesök och ännu en brutta väntas nästa vecka, så nu hoppas vi att det ska bli några Idefix-barn till häruppe. Sedan har vi inga mer flickor på kö utöver vår egen Doris men det blir inte aktuellt förrän till sommaren. Jag är så otroligt glad över att gossen har hållit sig frisk och fertil så här länge. Fast idag möttes jag av åsynen av ett brunvitt huvud genom fönstret när jag kom från jobbet och förstod raskt att framtassarna var på köksbordet. Tack och lov var brödfatet undanplockat. Han har sina stunder, den där gossen.
 
Min senaste labbekull har hunnit bli ett år gamla. Den första är nu röntgad, Susa (H. E Sus) har HD grad A och ED 0. Bättre kan det knappast bli! Grattis Marie och Susa och tack för att ni röntgat! Vår egen Bus röntgades i förrgår och vi väntar spänt på resultatet. En smula förvånade blev både dottern och veterinären när plåtarna visade att Bus hade en liten spricka i bäckenet. Inte ett pip eller halt steg har hon visat! Ibland önskar jag att mina två raser inte var sådana ytterligheter, cavaliererna piper ibland för ofta och de svarta kunde gärna pipa lite mer. Vi ska ta nya plåtar om en dryg månad och hoppas att det hela ska läka ihop utan mankemang. 
 
Hela gänget samlat på bilden utom då nämnda Bus. Hade hon inte varit så flitig med att ta bort hörnen på hundsängen så hade hon också rymts...
 
Visa lullar på, ganska nöjd med sig själv. Matten är tämligen säker på att labbetanten lider av demens, de flesta dagar är bra men så kommer det en dag när det blir förvirrat. Ibland får jag inte se när hon bajsar, en annan gång kan hon inte bajsa förrän jag har sagt att hon får gå iväg och göra det och en tredje kan jag absolut inte säga till henne. Jaja, vi tar det med ro. Idag har hon i alla fall haft en väldigt bra dag och till och med varit lite busig:
 
 
 
 
 
 

Ljuvliga småttingar!

Igår kom det bilder från Marielle, kennel Milljas, på Idefix och Sagas småttingar, sex veckor på lördag (om jag inte har räknat alldeles fel). Alldeles, alldeles ljuvliga är de! Fantastisk färg och helt ljuvliga uttryck! Dessutom jättefin skallform på allihop, långa fina med tydligt markerad bakkant. Å, vad det ska bli roligt att följa dem framöver! Här kommer bilder, lånade från Marielle.
 
Tik 1
 
Tik 2
 
Tik 3
 
Hane 1, blir kvar på kenneln. Kommer heta Milljas Don Quixote i stamtavlan men kallas Skalman, fast han låter mer som ett busfrö än en Skalman i temperamentet... ;o) Båda testiklarna nere också, underbart!
 
Hane 2
 
Det enda felet med karamellerna är att de bor alldeles för långt bort, annars hade jag nog hängt där var och varannan dag. 
 
Här hemma var vi i Skellefteå hos Djurkliniken i måndags för en liten rekond. Idefix har haft en lös tand och har nu gjort sitt livs första (och förhoppningsvis enda) tandsanering, 9 1/2 år gammal. Jag bad dem ta allt som såg det minsta dåligt ut eftersom jag är rädd att han är för gammal för att få lugnande nästa gång det är dags. Tre tänder rök, jag hade trott på fler med tanke på åldern men han har en hiskligt bra tandstatus för sin ålder och ras. Krutgubben! Just nu är han dock lite billig, Maya är i höglöp och han vet ju vad man kan göra med brudar... Inte så att han låter hela tiden, matvägrar eller liknande men rör man sig i hallen så tycker han att han ska med. Han är mer på g än vanligt, om man säger så.
 
Visa var den stora anledningen till resan. En rad med knölar skulle bort och matte var orolig över sitt svarta hjärta. Dess bättre var de alla ofarliga, två var fettknölar och två var infekterade talgkörtlar i juvren. Tyvärr satt alltihop lite djupt så det blev ett större ingrepp än vad som var tänkt. Hon är inte så vacker under magen men det bekymrar henne föga, är man labrador så är man lycklig bara man lever och lite smärta kan man leva med.
 
Visamagen
 
Doris var också med för ögonlysning och knäintyg. Numera kan hon stoltsera med att ha både ögon och patella utan anmärkning. Skönt! Vi har tagit ett stort steg närmare en eventuell framtid som avelshund. Nu återstår hjärtintyg om ett år och så hoppas vi att Idefix fortfarande är fertil då för då ska här göras valpar med sund in- och utsida - och mer energi än vad som förmodligen kommer att rymmas i den lilla kroppen! Igår lyckades Doris få upp en flaska läsk ur en drickaback som hon sedan elegant skalade bort hela etiketten på utan att skada själva flaskan. Hon är pysslig, min lilla kalaspingla!
 
Lagom till vi kom hem från Skellefteå så blev Morris halt. Vi var ute och cyklade, han, Doris, Idefix och jag. När vi kom in så blev han plötsligt pipig och olycklig. Jag försökte kolla men på cavalierers vis var han närmast döende och skrek vartän jag tog. Först trodde vi på analsäckarna, därefter buken (gissa hur orolig jag var då?), så ryggen, tassen och nu har vi kommit fram till att det nog sitter i ena frambenet. Han har inte haltat det minsta men skriker till när man lyfter i vissa lägen. Nu kör vi på Metacam i några dagar och hoppas att det ger sig, alternativt faller i glömska hos lille farbror. Haltar man inte ens utan Metacam så kan det inte vara jätteallvarligt, tycker matte. Men de där stora ögonen och ljuden kan verkligen skrämma livet ur en annars ganska så luttrad hundägare. Mattes prins!
 
Det låter som om det kanske, kanske är fler Idefixvalpar på gång. Lite tidigt att säga än dock, jag återkommer så snart jag vet mer. 
 
 
 
 

Idag börjar flytten

Igår var vi på besiktning, småttingarna och jag. Doris fick följa med, kom på att hon kan behöva en ettårsspruta innan helgens utställning. För att skydda öronen fick hon dock inte åka med de övriga i bilburen bak utan i en bur i baksätet, något hon inte var helt nöjd med. Valparna fick däremot dela utrymme med mamma Raya, något de var väldigt nöjda med. Raya fick åka med till Öjebyn, där Ebba mötte upp och hämtade hem henne. Tusen tack Ebba för lånet av din lilla pärla den här tiden! Det är väldigt tomt utan henne, på gårdagens kvällspromenad gick jag och tittade efter henne flera gånger. Men jag gissar att både du och hon är glada över att vara åter i vardagen.
 
Raya alldeles innan avfärd.
 
 
I alla fall. Resan började bra men efter ett tag började någon liten att klaga där bak. Då blev Doris halvt hysterisk, hon älskar ju valparna och ville inte vara i en annan bur utan att se vad som hände. Stress brukar sätta fart på magen och efter ett tag började en mysko doft att sprida sig i bilen... Jag misstänkte valparna men när vi kom fram och jag kollade i buren där bak fanns ingenting. I Doris bur däremot... :( Nåväl, det löste sig med lite papper, vatten och tvål från veterinärkliniken men helt skoj var det inte.
 
Besiktningen gick strålande. De små tyckte att det var en ball utflykt, de tog sig an mottagningsrummet med en stor portion nyfikenhet. Kan ärligt säga att det är den totalt sett frimodigaste kull som jag någonsin besiktigat, inte en enda tyckte att det var det minsta läskigt. Förutom när det var dags för chippet förstås... Högst av alla skrek faktiskt Stinas Lilla Bus och spräckte därmed mina teorier om att hanar alltid skriker värst. Hanar skriker nästan alltid värst, lyder den nya teorin, för som god tvåa kom Melker. Men labbar är inte långsinta, fort var svansarna igång igen. Och här skulle jag då ha lagt in en länk till en bild på hur allihop somnade under undersökningsbordet efter att ha härjat i en halvtimme medan vi väntade på veterinären. Men jag har lyckats sjabbla bort den så istället får ni en länk till en filmsnutt som ni förhoppningsvis kan se: https://www.dropbox.com/s/nqfqwb33odhb5h0/2014-05-14%2013.13.57.mp4
 
Så, alla besiktigade ua, alla tänder och bollar på plats och alla chip och sprutor fixade. Doris fick sin spruta och var så i gasen att hon nog inte hann känna sticket. Det ska bli bra när valparna flyttar, då ska jag försöka kanalisera lite av lilla frökens energi på träning istället. Det blir mycket av Doris nu, för mycket tycker nog en del i familjen...
 
Så. Idag flyger då första lakritstrollet ur boet. Lilla Cera (Huset Elliots Cerasus) ska flytta till moster Chili och Linnea med familj i Överkalix. Söt som socker är hon, lillskruttan!
 
 
Nästa valp flyttar imorgon vid lunchtid, då är det dags för Huset Elliots Filiokus (Ahimsa) att bli västerbottning.
 
 
Så flyger Susa (Huset Elliots Sus) ur boet på lördag och ska bo tvärsöver älven hos Marie och halvmoster Vega.
 
 
På söndag är det dags för nästa, då ska Selma (Huset Elliots Sinkadus) flytta över kommungränsen till Anna och Micke med barn i Norrfjärden.
 
 
Och på måndag blir även Elliot (Huset Elliots Pondus) pitebo när han flyttar till Mats och Katarina i just Piteå.
 
 
På fläckisfronten väntar vi med spänning på besked om Idefix senaste fjälla är dräktig, det lär dröja några veckor än innan vi vet. Valparna på kennel Milljas blir tre veckor till helgen och ser underbara ut. Jättefin färg, jättefin skallform, pigga och raska. Pappa Idefix kan vara stolt!
 
Till helgen väntar utställning för Idefix och Doris, både lördag och söndag. Vi går all in, svindyrt schampo och balsam är införskaffat så här ska badas, fönas och sedan torkas i torkdräkt. Det ska i alla fall inte bero på det om det går dåligt! I Doris fall snarare på att hon är en baddare på att gå passgång och inte vill stå stilla... ;o)
 
 
 
 
 
 
 

Det drar ihop sig

Igår åkte jag till Byske och hämtade Raya. Med i bilen fanns även Visa, jag ville kolla upp hennes seghet och mystiska håravfall. Som vanligt såg jag tusen elaka tumörer framför mig och var rädd att hon inte skulle vara med hem. Vi tog vägen om Skellefteå och den underbara djurkliniken där. Båda hundarna var lika överlyckliga över att träffas och över den skojiga utflykten till "tant doktorn". Tänk om man själv var ens hälften så glad över ett stick i fingret... De tyckte att Visa var fin för sin ålder men tog prov på allmäntillstånd samt sköldkörtelfunktion. Raya fick ta progesteronprov.
 
När prover var tagna så styrde vi kosan hemåt. Provsvaren kom under eftermiddagen. Visas prover visade på nedsatt sköldkörtelfunktion så nu är det medicin som gäller för henne framöver. Jag är oändligt glad över det, förhoppningsvis innebär det att jag får tillbaka en piggare och gladare Visa som dessutom får tillbaka pälsen. Lite trist med kronisk sjukdom på ålderns höst men av allt jag oroat mig för var detta det snällaste. Har man knappt haft en enda sjukdag i sitt drygt nioåriga liv så är det helt OK att få en krämpa nu. 
 
Rayas prov visade att bästa dag för parning förmodligen är på torsdag. Så då styr vi kosan mot trakterna av Uleåborg. Det ska bli så galet spännande! Håll alla tummar för oss då!
 
Sjutton minusgrader har vi idag. Det innebar täcke på för några av hundarna när vi tog middagsturen på isen. Snäll mamma som jag är så tog jag även med Stinas hundar. Känslan var lite som att vara dagisfröken, inbillar jag mig. Alla småhundar och Visa fick krypa i varsitt täcke (och Visa ägnade som vanligt större delen av rundan åt att försöka få av sig sitt). Så koppel på alla utom mina båda svarta, för vidare transport till isen där alla fick springa lösa. Efter trekvart var vi hemma igen och nu skulle alla hundar ur sina täcken. Pust...
 
Några har busat i köket idag, haft dragkamp och jagat varandra runt köksön. Några är skäligen misstänkta för detta, sin oskyldiga uppsyn till trots.
 
 
Melvin är i alla fall helt oskyldig, det vet jag.
 
 
Till sist vill jag avsluta med att säga grattis till Hockey-kullen, en dag i efterskott. Tänk att de fyllde veteran igår! Hoppas att de blev ordentligt uppvaktade på den stora dagen.
 
 

Tuff start på dagen

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.
 
Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.
 
Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.
 
Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.
 
Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.
 
Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!
 
Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 
 
Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!
 
Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor
 
 

En händelserik helg

Vilken helg det har varit! Fyra resultat trillade in efter varandra, jag har sannerligen energiska valpköpare! Hela tre stycken Huset Elliotar var på utställning i söndags, när hände det senast? Vimsa fick excellent och blev BIR-veteran, Sudden fick Very good och det fick även Jota på sin debut i Härnösand. Det finns säkert massvis med uppfödare som inte är nöjda med Very good men dit hör inte jag. Jag gillar inte riktigt rasens exteriöra utveckling sedan det kopplade championatet försvann, jag tycker mig se en allt tydligare trend mot tyngre och grövre hundar. Är man då på den lilla sidan och kan få ett Very good så tycker jag att det är alldeles lysande. En rastypisk hund med en frisk och funktionell kropp och en hejdundrande arbetsvilja, det kan väl inte bli mycket bättre?
 
Linnéa och Chili var iväg och viltspårade igår. Det gick galant, de fick en etta i öppen klassen och behöver nu "bara" en till för det hägrande championatet. Målmedvetna, duktiga tjejer, de kommer att fixa titeln innan sommaren är slut. 
 
Här hemma var det en stor sensation på lördagen när ett litet öga plirade oseende emot oss från valplådan. Nu närmar sig en rolig - och jobbig - tid!
 
Hallå världen!
 
Maya har tagit stygnen idag och allt såg bra ut. Natten har varit minst sagt orolig, jag har kanske sovit tre timmar på sin höjd och Maya har varit väldigt flåsig så jag bad dem kolla henne också. Men allt verkade bra, de misstänkte lite orolig mage i kombination med ett juver som kanske varit lite spänt. Och det kan nog stämma, just nu ligger doften av hundprutt tung över valprummet. Alltid lika underbar - eller inte... :(
 
 

Den svarte prinsen är inte riktigt kry

Har varit och tagit prover på den svarte gossen. Han dricker och kissar något alldeles kopiöst, så mycket att han har svårt att hålla tätt och vissa dagar måste gå ut och kissa varannan timme. Idag har vi kollat binjurarna. Resultatet av testet blev lite diffust, man kan inte utesluta att det är binjurarna men det behöver heller inte vara det. Suck... Medicinering skulle kosta 800-1000 kr per månad och det har jag sagt är uteslutet så veterinären tyckte att det var onödigt att utreda det spåret vidare. Nu ska vi testa avsvällande och inflammationsdämpande och se om det har någon effekt, utifall att det skulle vara något sådant som irriterar. Men jag är tveksam. Nåväl, jag försöker att inte måla upp fan på väggen utan ta en dag i taget. Uppskattar Djurkliniken för att de tar sig tid, tar reda på kostnad för medicinering och ringer för att diskutera och lägga upp en plan. Ingen stress utan tid att ställa frågor. Precis så som jag som kund vill ha det.
 
Positivt är i alla fall att Maya fortsätter visa tecken på dräktighet. Spenarna har svällt och vi tycker att hon blivit aningen rundare om magen. Hoppas, hoppas att det blir valpar, helst 4-5 stycken i lagom storlek och bra fördelning. Så där som alla vi uppfödare önskar oss.
 
Kisse har varit testpilot för Gourmet Perle kattmat. Vilken hit! Han som normalt inte gillar kattmat, började äta innan all mat ens kommit ur påsen. Rekommenderas varmt för kräsna katter, Pysen gillar ju normalt inte våtfoder men det här var mumsigt säger han. 
 
 

Äntligen!

Maken har äntligen haft tid att hjälpa mig lägga in mitt hemsideprogram på den nya datorn. Nu börjar det mödosamma arbetet med att gå igenom den stackars försummade sidan och fräscha till den. Det kan ta ett tag...
 
Jag har haft en härlig dag med goda hundvänner för ett par dagar sedan. Så skönt med sådana, man får en kick och en nyladdning. 
 
Mayas mage kontrolleras noga nu. Tycker att hon börjar vara lite "tuttig" men det kan ju vara skendräktighet lika gärna. Matfixeringen är enorm, det gäller att hålla efter kattlådan för annars fyndar hon. Att något så sött och rart kan vara så äckligt!
 
Dagens roliga nyhet är icke-hundrelaterad. Dottern har ju varit med i en kladdkaketävling och idag kom resultaten ut. Hon kom tvåa och är förstås överlycklig över detta. Händelsen firar hon med att baka bullar, hela köket är fyllt av plåtar. Vad ska jag göra när hon flyttar hemifrån, då måste jag kanske börja laga mat igen? ;o)
 
Snön försvinner i rekordfart nu, man ser med blotta ögat hur snötäcket krymper. Härligt, när det väl har börjat bli vår så kan all snö få försvinna på momangen. Så här såg det ut framför vårt hus igår:
 
 
Hunden på bilden är Melvin. Jag är lite bekymrad över honom, tycker att hans drickande tilltar och han läcker urin som ett såll. :( Ska ringa Djurkliniken imorgon, lika bra att göra den där skanningen av binjurar och se om det kan vara det nu när vi är friska. Det har kommit en kennelhosta och en matförgiftning i vägen... Håll tummarna för att det är något snällt som är övergående och kan medicineras!

Nya röntgenresultat! =)

Nu är tre av fem ur senaste labbekullen röntgade och det ser fantastiskt fint ut, alla tre är fria. Vira och Priffe (Loke) har HD grad A och ED 0, Loo (Loovis) har HD grad B och ED 0. Det i sin tur innebär att på 66 st uppfödda hundar har jag 60 stycken med fria höfter (tre avlidna innan ett års ålder (en som liten valp, en i bilolycka och min egen Virus avlivad pga kraftig knäskada), två ännu ej röntgade ur sista kullen och en med HD grad C). På armbågssidan ser det nästan lika fint ut, där checkar 59 st in med fria armbågar (två har 0-2, båda två med misstänkt trauma på den felande armbågen). Alla hundar finns inte i den svenska statistiken då ett gäng lever sina liv i Norge. Men jag är så glad, så glad över statistiken. Man kan göra sig lustig över hundars hälsa och säga att det inte är allt, men vem blir glad av en sjuk hund? Sedan är livet inte slut bara för att man får en anmärkning, det är min Melvin ett levande bevis för. Men det blir helt klart påverkat och det hade varit oändligt mycket roligare om man sluppit de begränsningar som det innebär. Så ja, jag är stolt över mina (eller tja, hundarnas) fina leder!
 
Igår var jag hos veterinären med Melvin. Han läckte ju urin i helgen och jag tycker att han dricker välan mycket. Nu är han en ganska varvad hund som haft det ganska trist när matte varit först magsjuk och sedan jobbat som ett litet svin så det KAN ju bero på det också. Men när han var vinglig igår morse så fick jag panik och lyckades få en återbudstid i Öjebyn. Jag var inställd på diabetes och trodde att det var den svarte gossens och min sista resa. Det var med tungt hjärta jag inväntade blodprovssvaren. Men de var hur fina som helst. Urinprov visade att urinen är utspädd (det visste jag redan innan, det blir ju så om man dricker mycket eller käkar mycket snö) så för säkerhets skull ska vi tillbaka för en koll av binjurarna. Men nu är jag inte orolig längre utan tror tyvärr att gossen drabbats av inkontinens efter kastreringen, något som drabbar ungefär 1 på 20 hanar och som i sig är lättbehandlat men ändå känns lite småtrist. Visste inte att det var så pass vanligt, det känns lite surt. Nu hade jag ju inget val om han skulle bo kvar hemma hos oss men jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag kastrerade en hund för ro skull. 
 
Vill också rikta en eloge till djurkliniken i Öjebyn. Det är underbart att åka dit, man kommer in på rummet i rätt tid och möts av en veterinär som tar sig tid, lyssnar och gör en grundlig undersökning. Ingen stress, ingen väntan i evigheter i ett väntrum eller inne på ett litet kalt rum. Gott om utrymme i väntrummet gör att hundarna slipper sitta på varandra, vilket också det skapar ett lugn. 

Spännande tider

Idag röntgas de två första från Visas, tillika kennelns, senaste labbekull. Nu stundar några spännande dagar när jag kommer att gå in på SKK:s hunddata ideligen och spana resultat. Ska också kolla hur deras resultat påverkar äldre syskon och även mamma Visa vad gäller det nya indexet som kom ifjol. Spännande tider väntar, håll tummarna för ynglingarnas röntgenresultat!
 
Jag har också intensifierat letandet efter hane till såväl cavalier- som labradorvalpar. Trodde att jag var klar med i alla fall det ena men gick tillbaka till ruta ett av olika anledningar. Det kan verka enkelt, detta med att ha valpar, men för de flesta uppfödare är det långt ifrån enkelt. Man ska hitta en hane som håller måttet och som förhoppningsvis tillför det man vill ha, man ska resa dit (de bor sällan granne...) och ordna med logi mm, man ska få till en parning eller kanske två, tiken ska bli dräktig, valpningen ska gå bra osv osv. Det är många moment, många timmar och många tusenlappar innan valparna ens är födda. Man ska vara entusiast för att hålla på med det här, entusiast med ett stort hjärta och ett stort engagemang. Men spännande är det, både själva sökandet och funderandet och också att följa det färdiga resultatet. 
 
I morgon ska dottern och jag gå ringsekreterarutbildning. Jag gick ju det redan -91 och var ganska flitig i att arbeta där under 90-talet. Men sedan planade intresset ut. Nu är dottern intresserad och jag måste gå om utbildningen för att bli auktoriserad igen. Så vi gör två flugor på smällen, så kan vi också jobba tillsammans sedan. Vi är ett litet radarpar inom hunderiet, som Helan och Halvan. ;o)

Hastigt uppkommet veterinärbesök

Igår ropade husets minsting att "uuuh, det ser äckligt och rött ut på Melvin". Mamman satt och jobbade och svarade ett lite oengagerat "uhum". Senare på kvällen tänkte jag att det var bäst att kolla vad han menat, dagen innan såg ju såret jättefint ut. Men igår kväll var det verkligen rött, alldeles hallonrött och väldigt svullet. Inte själva såret men huden runt omkring. Matten har därför inte sovit särdeles gott i natt utan sett den ena otrevliga synen efter den andra för sitt inre och förbannade beslutet att kastrera gossen. Så på morgonen fick jag en snilleblixt, kanske det var en allergisk reaktion? Förmiddagens veterinärbesök besannade mina teorier, ingen infektion i såret men förmodligen en stygnreaktion. Nu får gossen knapra lite extra piller en tid så hoppas vi att det ger med sig. Själv är han inte ett dugg bekymrad över tillvaron, hans största bekymmer är den där eländiga parabolen som ständigt är i vägen (och som gör så j-a ont att få intryckt i benet när han kommer och ska vara nära) och som bromsar framfarten en smula. Och så detta med promenaderna, varför får man plötsligt inte gå löse..?

Inga kulor i grenen

När det lackar mot jul har Melvin blivit av med sitt julpynt. Det gick fort och smidigt, vi åkte till veterinär Rösäter, besöket varade i totalt 1 1/2 timme och kostade blott 2200 kr. Gossen har ju aldrig varit sjuk, så matten hade dålig koll på vikten. Gossen själv hade dålig koll på kroppen igår och kunde inte för sitt liv begripa varför han placerats i tvättstugan iförd parabol. Lite groggy var han igår men idag är han sitt vanliga jag. Morgonrundan blev kortare än vanligt, -20 tyckte matte var i kallaste laget för en nyopererad hund och kortade ner den. Dumt, tyckte Melvin. Inte kan han begripa varför han ska gå kopplad heller, på sitt vanliga vis så "glömmer" han ideligen att matte är i andra ändan. Matte kommer att ha väääldigt långa armar när de här 14 dagarna är över.
 
Nästa problem är detta med rastningen. Kissa är inga bekymmer, möjligen skulle matte önska att den svarte prinsen gjorde lite större och färre pölar likt sin fläckige lillebror. Men det där stora... Det ska göras under en gran där ingen ser en, tycker Melvin. Men - hur blir man osynlig med en matte 150 cm bort!?!? Nöden har ingen lag, efter att ha stretat åt var sitt håll ett tag, fann sig gossen i sitt öde och satte sig en och en halv meter ut i skogen medan matte stod kvar på stigen. Seger för matte!
 
Sådana här gånger önskar man att hundarna var aningen mer koppelvana. Minns med fasa när vi var på O-ringen i Eksjö och Visa hårdnackat vägrade att uträtta behov i koppel. Kissade gjorde hon motvilligt men inget mer. Att släppa loss henne var otänkbart med husvagnar och orienterare precis överallt. Efter tre dagars envist vägrande från den lilla damens sida så kunde hon inte hålla emot längre utan det liksom pluppade ut där bak medan hon gick. Men sätta sig i koppel - aldrig!
 
Lämnade in urinprov på Visa också igår. Allt ser bra ut förutom lite kristaller, så för säkerhets skull vill de att jag röntgar henne och kollar att det inte är någon större kristall i urinblåsan. Det hoppas jag att det inte är, nu vill jag vara klar med veterinärbesöken för ett tag framöver. Men det känns bra att de är noga. Visa själv tycker att hon är friskare än frisk, härom kvällen attackerade hon en intet ont anande Melvin. Det brukar vara tvärtom, jag vet inte vad som flög i henne. Men kul att tanten är pigg. Min lilla pärla...

Positiv faktura!

Idag kom fakturan för Mayas jourbesök. Tänk att man kan bli glad över något sådant! Jag var inställd på att betala 2400 kr men försäkringen gick in och täckte och eftersom vi är i en pågående period blev den faktiska kostnaden för mig bara 362 kr. Nästan gratis, med andra ord!
 
Nu har jag också bokat tid för att knipsa kulorna på Melvin. På måndag ryker de. Efter det ska vi förhoppningsvis få det lite mer harmoniskt i flocken och så hoppas jag att gossens koncentrationsförmåga ska bli bättre så att vi kan jobba lite mer effektivt och faktiskt komma framåt. Själv är han intet ont anande... 

Veterinärbesök med miljöträning

Idag var det då dags att åka med Visa för att kolla upp flytningarna. Insåg att det inte skulle bli tid att spårträna idag heller, dagarna är korta och matte måste jobba lite också. Så Morris fick följa med och miljöträna lite istället. Först var det lite läskigt i väntrummet, i synnerhet som där fanns en blandrasspets som morrade otrevligt åt allt och alla (till och med åt världens snällaste Visa fastän hon är en tik och han var en hane). Jag har ärligt talat lite svårt att förstå charmen med sådana hundar, är inte svag för vare sig blandrasspetsar eller otrevliga hundar. I alla fall, efter en stund var Morris kungen av väntrummet och skuttade upp i en soffa innan matte hann blinka. Hoppsan!
 
Visan då? Hon är ju en pärla, den hunden. Snällt upp på vågen, snällt upp på det höj- och sänkbara bordet. Lite jobbigt var det när de skulle in och känna i vaginan, då svalde och tuggade hon lite men viftade snällt vidare med svansen. Underbara lilla hund! Vi fick lämna urinprov och där blev det bingo! Förmodligen är det där roten till bekymren sitter så nu har hon fått en starkare antibiotikakur tillsammans med antiinflammatoriskt och så ska vi lämna nytt prov i slutet av kuren. Nu hoppas jag att min gumma ska bli frisk! Hon har ju varit friskheten själv i alla år och så vill jag att det ska få fortsätta i många år till. Många!
 
 

Dags igen...

Igår kväll hade Visa en flytning. Igen. Såg en liten för några dagar sedan men den här var större. Så imorgon åker vi till veterinären. Igen. Hoppas att det är en vaginit och att hon får antibiotika. Men varför får hon dessa ideligen, hon som alltid varit så frisk förut? Suck... Annars är hon fortfarande pigg och jagar gärna sonen med en pinne, i alla fall när det är fruset ute. Detta blöta gillar hon inte riktigt. Men vem gör det?
 
Intresset för att prova på hundsim är stort. Det gläder mig att så många vill haka på och testa detta, gammal såväl som ung. Äldst blir de snart elvaåriga bröderna ur T-kullen och yngst blir två ur Visas senaste kull. Roligt att jag kunde hitta en aktivitet som lockar så många, jag ser verkligen fram emot dagen och ska försöka komma ihåg att ta med kameran.

Kennelaktivitet

Håller på att kolla upp möjligheterna för en liten kennelaktivitet i form av hundsim, Ska försöka boka två timmar och så hör jag av mig med mail och info, så blir det anmälan enligt principen "först till kvarn". Kostnaden bör bli rimlig, 125-200 kr/hund. Har ni inte fått ett mail om detta så hör av er, jag försökte skicka ut till alla i närområdet men kan ha missat någon, det är lätt gjort.
 
Utgiftskontot för veterinärvård slår nog alla rekord i år. Idag har jag varit med Idefix till Ingemar i Öjebyn, fortfarande för ögonen. Äntligen fick jag en diagnos som känns rimlig, efter att ha behandlat för diverse sår på hornhinnan och ögoninflammationer som först kändes rimliga men där jag till slut kände en ökande misstro. Gossen har en inflammation i ögonlocken så nu gäller cortison och antibiotika. Det blir en ganska lång behandling men sedan hoppas vi att gossen ska slippa besvären och få vara pigg. Fast de där stora ögonen är inte optimala för en hund som far fram som ett jehu i skog och mark. Vi har mest hållit oss på vägarna på sistone, just för att vara lite rädda om ögonen.
 
Sorgligt är att Ingemar ska gå i pension, även om det så klart är välförtjänt. Men han är en klippa när det gäller hundögon!
 
Planen för dagen var annars spårträning men den frös inne, det tog lite för mycket tid att åka till Öjebyn tur och retur. Det har ju som sagt varit alldeles för mycket tid och pengar till sådant men jag hoppas att det vänder nu. Har tagit ut blod och klöv och satsar på morgondagen, det ska ju bli plusgrader enligt rapporterna så det passar ju bra då. 
 
Pillrar på med tapetsering av utflyttade sonens gamla rum, det går långsamt framåt. Rummet blir vitt nu, som kontrast till det mörka som varit där innan, med en fondvägg. Jag är mäkta stolt över att ha fått till mönsteranpassningen så bra, inte en skarv syns. Däremot är ju något annat galet men det märker förmodligen ingen utom möjligen Smilla och Zätas matte Marie. ;o)
 
 
 
Har ju ett lite osocialt jobb och brukar se Facebook som min "fikarast". Men jag börjar bli småless, det är ett sådant himla gnällande. Jag är så hjärtligt less på att läsa gnäll om jobb, om lön, om arbetstider osv. Är vi svenskar sådana, gnälliga och bittra? Sorgligt. Dottern har ju kronisk sjukdom som påverkar hennes liv en hel del, med ständig medicinering och konsekvenser som att man inte får åka på solsemester mer, inte kan äta viss mat, ibland får värk och inte kan göra vissa saker, måste ta prover varje månad och utstå diverse mindre trevliga undersökningar osv. Men aldrig att hon gnäller! Hon anpassar sig och gör det bästa av läget och för det är hon min stora idol. Fler skulle vara som hon, gnäll och bitterhet gör inte livet bättre och gräset måste inte alls vara grönare någon annanstans. Jag hörde Richard Fuchs säga en gång att "vi människor skulle vara lite mer som labradorer, då skulle vi må så mycket bättre och leva längre". Det tror jag på. Livet på en pinne, eller kanske med en pinne...
 
 

Livet är en fest, eller?

Rena lattjo lajbanlådan här, eller kanske tvärtom... Igår satt jag framför tv:n med minstingen som kände sig hängig. Hundarna hade fått varsin lång tuggpinne och tuggade på. Maya försökte som vanligt stjäla allas och sedan ligga och vara morrhoppa och vakta dem, men med lite hjälpinsats från kennelmamman så fick alla sina pinnar och tuggade på. En efter en var klar men från hallen hördes Mayas envisa morranden. Till sist tyckte jag att det var lite märkligt att hon fortfarande hade kvar så jag gick för att kolla. Ingen Maya i hallen, bara en lite stukad Idefix som var den hon morrade på. Själv låg hon i tvättstugan, ovanpå en liten påse Royal Canin Intestinal som Melvin fått äta tidigare i veckan, och morrade vilt. Vid en första anblick såg påsen hel ut, men vid en andra titt på både Maya och påsen gick det att konstatera att så inte var fallet. Hon hade haft kalas!
 
Ringde jourveterinär för att rådfråga. Blev just inget klokare, man ringer ju för att få råd men här fick jag vara min egen rådgivare och betala för samtalet dessutom. Jag valde att åka in och försöka få henne att kräkas. Var där i en timme och tio minuter, hon fick två kräksprutor men det mesta som kom upp var skum. Räkningen för besöket landar på smått otroliga 2400 kr, förhoppningen är att försäkringen ska ta lite av det. Det har varit ett veterinärmässigt dyrt år men det här tog nog priset. Hinner man välja klinik så finns det pengar att tjäna, helt klart.
 
Natten har inte varit så kul, liten Maya har velat gå ut ungefär en gång i timmen. Fram på morgonkvisten somnade en utmattad kennelmamma, bara för att vakna en dryg timme senare med magont delux och en våg av illamåendekänsla. Så idag har vi kurat under varsin filt i soffan, minstingen och jag. Bara tanken på magsjuka får det att dra ihop sig i magen, men det verkar i alla fall inte vara kräkvarianten. Håll tummarna!
 
Hade tänkt försöka ha lydnadsträning i helgen men ställer in det av förklarliga skäl. Fick också boka om Idefix besök hos ögonveterinär idag, ny tid nästa vecka. Fast han ser onekligen bättre ut men det ska bli skönt att kolla upp om det verkligen är läkt, det har krånglat så mycket nu.

Djursjukvård är inte lätt

Har varit i Skellefteå med Idefix och Maya idag, Maya skulle operera bort sina analsäckar som krånglar och Idefix har fått besvär med sitt öga igen. Det kan tyckas märkligt att åka 13 mil enkel väg för veterinärbesök men dels gjorde vi första besöket för bådas åkommor där och vill fortsätta på samma ställe och dels är de klart prisvärda (när sedan försäkringsbolaget krånglar med ersättningen är jag glad att jag åkte ner, jag sparar tusenlappar på det). Att de dessutom är otroligt trevliga och kompetenta gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!
 
Det är inte kul att ha sjuka djur och inte har det blivit roligare efter avregleringen. Maya ska ha smärtstillande och en helt vanlig antibiotika efter operationen, Idefix har ett sår på hornhinnan och ska ha två sorters ögondroppar. Begav mig till ett apotek i Skellefteå som rekommenderats mig och hade tur, tre av fyra fanns inne. Nytt rekord tror jag banne mig! Den fjärde fick jag hämta i centrala Luleå på hemvägen, en liten omväg på två mil eller så bara. Min lyckodag! Men visst är det eländigt att man ska behöva oroas över om man ska få tag på medicin eller inte? Jag tycker inte att det mesta var bättre förr men det var helt klart enklare att vara djurägare innan avregleringen, då visste man att medicinen fanns inne. Nu är det rena lotteriet...
 
Det blev några timmar att slå ihjäl i Skellefteå. Idefix och jag promenerade en stund uppe på Vitberget (tror jag det heter) med hela sta'n för våra fötter. Idefix tyckte det var kul att trampa (och pinka in) nya marker. Han är en väldigt mysig kille att vara ensam med, han varvar betydligt mindre då och är mer hörsam på matte. Fast när det dök upp en cavalierbrutta i väntrummet var han varken cool eller hörsam, då körde han hela raggarregistret. Han hade helt andra tankar än ögonundersökning då, kan meddelas. Vår lille Don Juan...

Helt misslyckad fredag

Skulle glädja och förvåna familjen på fredagen genom att ägna den åt köksrenoveringen. Framför mig såg jag hur alla skulle oooh:a och aaaah:a när de kom hem och konstatera att morsan minsann inte alls är teknisk som en guldfisk. Verkligheten blev något helt annat... Inte en grej jag tog i blev rätt! Skåpsluckorna jag monterade så fint blev sneda, av lådorna jag satte upp var det två som gick omlott med de andra och den nedersta hamnade en cm för lågt. Misslyckades totalt med ett skåp som såg busenkelt ut och lyckades till sist få på en skåpslucka perfekt, bara för att sedan inse att den inte alls skulle sitta där på det viset... Ridå! Sedan visade det sig ju att det mesta var rätt lättfixat, felvända lådfronter och monterat i fel skruvhål. Men det kändes surt att maken var tvungen att rätta till mina fadäser. Och att jag ägnat en hel ledig dag åt att bara misslyckas!
 
Till råga på allt så avbokade jag måndagens veterinärbesök för Idefix (öga) och Visa (bakben). Idefix har varit utan tratt i närmare två veckor utan bekymmer och Visa jagar Melvin som en tok över ängarna på våra promenader så det hela kändes lite hysteriskt (dvs typiskt mig). Och vad händer? Jo, på lördagsförmiddagen börjar Idefix plötsligt att klia i det förb... ögat igen som en tok och innan vi hinner rycka ut så skriker han till och kniper ihop hela ögat igen. Tillbaka till ruta ett, med andra ord. Nu har jag ju tid för operation av Mayas analsäckar i morgon kl 8 så jag får ta med mig Idefix på vinst och förlust och se om de kan klämma in honom. Det innebär i värsta fall två resor till Skellefteå den här veckan men det får det vara värt, det är lättare att få tid där och man får en fantastisk vård. Synd att det ska vara så långt för jag älskar verkligen den djurkliniken! I den mån man nu kan älska sådana ställen...
 
Har tovutrett den trefärgade gossens öron idag. Själv är han mycket skeptisk till hela arrangemanget och tycker att tovigt är snyggt, men matten vill gärna att han är silkesörad. Han har fruktansvärt tjocka öron och som han far fram så får han tovor i ett nafs. Hans hämnd på mattens kardande är att han sedan försöker välta papperskorgen i jakten på den utkardade pälsen som han sedan försöker tugga i sig. Knäpphund!
 
Apropå tovor och pälsvård så såg jag bilder på nedklippta och rakade cavalierer på Facebook. Så vansinnigt fult! Hela uttrycket försvinner och de ser närmast dumma ut. Även om jag tycker att det är jättetrist att reda ut öronen så finns det inte i min värd att klippa eller raka ner dem. Orkar man inte sköta pälsen ska man inte ha en pälshund, det är min bestämda uppfattning. Det finns så många raser att välja på så det är bättre att skaffa sig en som passar ens behov. En cavalier ska vara söt. 

Den lille odågan...

... håller matte igång. Jag har valpköpare vars hundar smyger upp i sängen när matte/husse har somnat. Min lille skrutt smyger NER från sängen när matte har somnat, med avsikten att välta papperskorgen för att sedan demolera innehållet. Andra natten i rad nu. Dess bättre är han inte så ljudlös, papperskorgen välter med en duns och lättväckt matte vaknar. Jag försöker också vara arg men uppenbarligen lyckas jag sämre med det eftersom det hela tenderar att upprepa sig. Idag har därför taktiken varit att köra slut på liten kille. Jag har gått två långa rundor i skogen, totalt ungefär en mil, och hundarna har sprungit lösa. Det vore väl katten om han inte ska sova nu! Matte får jobba när mörkret faller på istället, det är fördelen med att vara sin egen. Rapport följer.
 
Tassas husse har hjälpt oss med köket och då har Tassa (SEVCh H. E Tau) också varit här lite grann och sällskapat. Idag följde hon med ut på den andra skogsrundan och efter den tog jag några bilder. 
 
De kan se alldeles väldigt kloka ut, de svarta, när de är på det humöret. Ingen kan väl tro att samma hund någon timme tidigare tassbadade i en rostfärgad pöl och kom tillbaka med rostbruna strumpor på alla fyra benen samt dito färgade dropplar över hela kroppen...
 
Så en bild på katten Pysen. Det är han som är den verklige chefen här, även om Idefix nog tror något helt annat. Men se där har han fel! 
 
 
På måndag har jag bokat tid för att operera bort Mayas analsäckar. Då ska jag också kolla upp Visa. Hon rör sig lite mysko baktill, inte alltid men ibland. I slutet på vissa rundor går hon liksom bredställt och konstigt där bak. Jag tycker också att hon skvätter mer än vanligt, som om hon skulle löpa ungefär (men det är långt borta). Samtidigt är hon piggare än på länge, skuttar och busar på promenaderna, så jag vet inte vad jag ska tro. Det bredställda kom samtidigt med kylan så jag kan inte låta bli att fundera över artroser och andra obehagligheter. Håll tummarna för alla mina fyrbeningar!
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0