Jag tror att vi väntar valpar!

Fick en bild på Jotas mage för ungefär en vecka sedan. Det ser lovande ut:
 
 
Matte Katarina låter meddela att hon inte brukar ha så här stora spenar när hon löper annars. Notera också den rosa färgen. Förhoppningsvis ligger där en liten valp till mig - och till er andra som väntar på valp också! Fyra veckor kvar nu, det är nu det ska börja hända grejer! Om någon är intresserad av valp så kan det fortfarande finnas en liten chans, hör av dig snarast i så fall.
 
Däremot kan jag meddela att det var falskt alarm med Doris, det var bara en skendräktighet. Vi gör förmodligen ett nytt, lite mer allvarligt försök att para henne och Idefix till våren.
 
Min fina pärla, Jotas mamma Visa, har varit på veterinärkontroll. Såväl hundar som människor får inte sällan lite skavanker på sin ålders höst och Visa fyller trots allt elva om ganska precis två veckor. Hon fick ju struma för två år sedan och jag ville kolla att medicinen fortfarande är rätt doserad. Så står hon numera på Rimadyl för sin lilla spondylos i ryggen och för misstänkt artros i tassarna. Rimadyl kan ge leverpåverkan så jag ville kolla det också. Dessutom behövde alla hundar utom Bus vaccineras så vi fyllde bilen och åkte till den nyöppnade kliniken i Piteå. Det var ett trevligt besök, betydligt mer personligt än de stora klinikerna vi har häruppe annars. Jag gillar ju fortfarande kliniken i Skellefteå skarpt men det är onekligen lite långt att åka 13 mil enkel väg för ett blodprov och vaccination. I alla fall, alla värden var bra och de tyckte att Visa var en fräsch dam för sin ålder. Visa själv var som vanligt överförtjust över att vara hos veterinären. Tror aldrig att jag har ägt en hund som gillar det så mycket som hon, hennes mor var raka motsatsen.
 
 
Notera det rosa bandaget med små hjärtan på, så passande till mitt lilla hjärta!
 
Idag har jag mailat ägarna till Visas syskon. Jag tror att alla utom en fortfarande är i livet, dvs sju stycken. Inte illa med tanke på åldern, jag tror faktiskt att det är rekord. Den åttonde dog av en skada för några år sedan, annars tror jag banne mig att kullen varit intakt. De har varit riktigt friska och roliga, så där som alla labbar borde vara. Nu har Visa nyss löpt och jag håller som alltid andan lite grann, jag vill inte att det ska dyka upp någon livmoderinflammation nu. Det är min största fasa just nu med tanke på åldern.
 
Katten Pysen har börjat sin inneperiod nu. Han är lite som björnen, han går i ide och sover mest hela vintern. Maya och han delar gärna på hundfåtöljen, de andra hundarna är mer försiktiga.
 
 
Bus och Stina kämpar på men är lite i motvind just nu. För ett par veckor sedan var vi i Nordmaling på BPH. Där fick Buset för sig att testledaren var en skum prick och det påverkade naturligtvis utfallet. All miljöpåverkan klarade hon däremot med glans och var väldigt miljöstark. Lite konfunderade var vi ändå eftersom vi upplever Bus som en väldigt social fröken. När Stina senare provade på viltspårprov så visade hon sig från sin rätta sida och försökte närmast hångla upp domaren där i skogen. Inga besvär med att ha en främmande karl med sig i skogen, däremot roade sig fröken med en hel del dumheter under de första hundra metrarna, som att äta skit tex. Då hjälpte det inte att de sista femhundra var klockrena. Lite hormoner tror jag far runt i lilla frökens skalle, kanske i kombo med att träningen inte har varit helt optimal. Men hon är en väldigt rolig och väldigt mysig liten hund. Och så här långt en stark apportör som är tyst när andra hundar jobbar och fast i skott. Det känns värdefullt eftersom Stina håller på med sin jägarexamen just nu. Kanske kan de komma ut och jaga praktiskt nästa år..?
 
Till sist en bild på Doris. Om någon händelsevis undrar varför hon är rätt ordentligt bortskämd så kan jag meddela att den här blicken är väldigt svår att motstå...
 
 
 

Glada fredagsnyheter!

Idag var Busets röntgenresultat infört i SKK:s databas och trenden håller i sig, även hon var HD grad A och armbågar 0. Hurra! Två av två möjliga, hoppas att det fortsätter så. Dagen kunde inte börja bättre, det blir en bra dag. :)
 
Och dagen fortsätter bra, nu har jag fått ett vikariat terminen ut på 80%! Det är kanske läge att köpa en trisslott... :)

Mycket på g!

Jag skäms. Jag har inte bloggat på en mindre evighet och jag förstår om ingen läser detta längre. Inte hjälper det att jag lovar bot och bättring heller, jag vet inte om jag kan hålla det. Det blir väldigt lite tid för datorn numera, jag använder mobilen till det mest akuta men sitter sällan här. Att blogga via mobilen är hopplöst, det blir inte bra. Men jag ska försöka blogga oftare. Tror jag...
 
Att bloggen står stilla betyder inte att livet står stilla. Tvärtom så rullar det på i 190 knyck just nu. Jag jobbar en hel del, anpassar mina tider efter övriga familjens och hittills har det fungerat bra, hundarna har inte haft mycket ensamtid. Morris och jag har börjat en kurs i rallylydnad, det tycker han förstås är jättekul. Ensamtid med matte som dessutom har fyllt fickan med frolic, kan det bli mycket bättre? Skulle vara då att det fanns en till alldeles väldigt snygg hund i träningshallen (Morris blev så glad över sin egen spegelbild och hade svårt att slita sig). Lille knäppgöken! Men så kul han är att träna med, han är outtröttlig och vill bara ha mer, mer, MER!
 
Nyss hemkomna från det första kurstillfället.
 
Det känns som om vi ligger hyfsat bra till om bara matten kan hålla koll på fötter och dessa förb... skyltar. Det vi behöver träna är bakdelskontroll, vissa svängar kunde absolut göras snyggare. Så det ska vi jobba lite på framöver tänkte matten. På sistone har vi tränat stå och det märks, det var ingen match att kommendera stå för fotot ovan. Killen är klart förhoppningsfull och samarbetsvillig när det kan vankas gotta.
 
Idefix sjulingar har alla hittat nya hem. Några har hamnat i min närhet på ett eller annat sätt och det glädjer mig oerhört. Jag önskar alla nyblivna valpägare lycka till och hoppas att de små krabaterna ska bli lika friska som sin pappa.
 
Nere i Dalarna har hans två valpar hos kennel Dreamcreaters hunnit med att bli fyra veckor. En tik och en hane, runda och välmående och jätte, jättefina. De kan eventuellt tingas till rätt köpare, tiken dock på halvfoder. Kontakta Susanne på kennel Dreamcreaters om du vill veta mer.
 
Bilden lånad från Susanne, kennel Dreamcreaters.
 
Här uppe i norr har vi idag haft ett lyckat dambesök och ännu en brutta väntas nästa vecka, så nu hoppas vi att det ska bli några Idefix-barn till häruppe. Sedan har vi inga mer flickor på kö utöver vår egen Doris men det blir inte aktuellt förrän till sommaren. Jag är så otroligt glad över att gossen har hållit sig frisk och fertil så här länge. Fast idag möttes jag av åsynen av ett brunvitt huvud genom fönstret när jag kom från jobbet och förstod raskt att framtassarna var på köksbordet. Tack och lov var brödfatet undanplockat. Han har sina stunder, den där gossen.
 
Min senaste labbekull har hunnit bli ett år gamla. Den första är nu röntgad, Susa (H. E Sus) har HD grad A och ED 0. Bättre kan det knappast bli! Grattis Marie och Susa och tack för att ni röntgat! Vår egen Bus röntgades i förrgår och vi väntar spänt på resultatet. En smula förvånade blev både dottern och veterinären när plåtarna visade att Bus hade en liten spricka i bäckenet. Inte ett pip eller halt steg har hon visat! Ibland önskar jag att mina två raser inte var sådana ytterligheter, cavaliererna piper ibland för ofta och de svarta kunde gärna pipa lite mer. Vi ska ta nya plåtar om en dryg månad och hoppas att det hela ska läka ihop utan mankemang. 
 
Hela gänget samlat på bilden utom då nämnda Bus. Hade hon inte varit så flitig med att ta bort hörnen på hundsängen så hade hon också rymts...
 
Visa lullar på, ganska nöjd med sig själv. Matten är tämligen säker på att labbetanten lider av demens, de flesta dagar är bra men så kommer det en dag när det blir förvirrat. Ibland får jag inte se när hon bajsar, en annan gång kan hon inte bajsa förrän jag har sagt att hon får gå iväg och göra det och en tredje kan jag absolut inte säga till henne. Jaja, vi tar det med ro. Idag har hon i alla fall haft en väldigt bra dag och till och med varit lite busig:
 
 
 
 
 
 

Sunt kontra samlande?

När övergår ett hundägande från att vara sunt till att vara ett samlande? Var drar man gränsen för hur många hundar man kan ha? Ibland stöter jag på uppfödarkollegor där det tenderar att gå överstyr, där hundarna har tagit överhand och det blir mer av en förvaring än ett hundägande med kvalitet. Där familjen lever inneboende hos hundarna istället för tvärtom och där mina gränser för vad som kan anses hygieniskt för länge sedan är passerade - och då ska gudarna veta att jag inte är någon pedant! Där det till sist blir en belastning för hundägaren själv som mår dåligt och tröstar sig med att skaffa en hund till...
 
I tidernas begynnelse hade jag en mentor. Hon drog gränsen vid sex hundar (labrador), det var vad hon kände att hon och hennes man mäktade med för att hundarna skulle ha ett kvalitativt liv. Under kortare perioder kunde det vara någon till men målet var att aldrig gå över det antalet. Jag känner att det är en bra siffra. Vi har också sex hundar i varierande ålder och jag orkar ge dem flera dagliga promenader, de får omvårdnad, närhet och också mental aktivering. För även om halva gänget är mina och andra halvan Stinas, reser vi ibland bort och sköter om varandras hundar. Då är sex stycken nog, i alla fall för oss. Våra hundar mår bra och vi mår bra. Huset ser inte ut som en sanitär olägenhet utan jag tror nog att de flesta som kommer in här känner att hundarna bor hos oss och inte tvärtom. Så vill jag ha det.
 
En gång hörde jag en person berätta om den engelska kennel där hen hämtat hem en valp. Den hade varit stor, javisst, hundarna bodde i kennelbyggnader men hade det ändå sååå bra. För varje kväll fick de komma in i bostadshuset, få en skorpa doppad i varm mjölk och en klapp av sin kennelmamma. På det viset fick de ändå mänsklig kontakt och det tyckte den här personen var så fint. Det tycker inte jag. Jag tycker att en social varelse, som en cavalier eller labrador, har rätt till min kontakt i betydligt större utsträckning än så. De ska inte leva sitt liv i ett hundhus där den enda kontakten med sin ägare/förare är en skorpa och en klapp. Jag förstår heller inte hur man som uppfödare kan se att en hund har de mentala kvaliteter man önskar hos en avelshund om man inte tillbringar tid med den. 
 
Ett annat bekymmer som jag ser det är de uppfödare som köper in och rangerar ut hundar på löpande band. Man byter ut hundar som andra byter underkläder. För mig är det hjärtlöst, hunduppfödningen har blivit till en business och ingenting annat. Vi kan alla behöva placera om en hund av olika anledningar, det tror jag att de flesta av oss har gjort, men när det sätts i system, då blir det något annat. Jag inbillar mig också att motgångar slår betydligt mindre mot en sådan uppfödare, det är bara att omplacera och börja om. Tar man då ett verkligt ansvar för den ras man föder upp? En uppfödarkollega, tyvärr inte ibland oss längre, sa en gång att hon alltid kollade om det fanns gamla hundar på kenneln om hon skulle köpa valp, för att se att man faktiskt lät hundarna vara kvar hela livet och inte bara såg dem som produktionsenheter. Jag tycker att det ligger något i det, samtidigt som jag inser att man faktiskt kan vara utan gammal hund också just för att man nyss kanske har förlorat en kär gammal vän. 
 
Som valpköpare kan man göra ett val. Man kan köpa en valp där uppfödaren tar ansvar för rasen, för sin uppfödning och sina hundar, såväl vuxna som valpar. Eller man kan köpa första bästa valp från någon som säljer, helst i närheten. Allra värst är ju om man köper sin valp utan papper av någon som råkar ha dem i bakluckan, det finns många exempel på hur dåligt det kan sluta. Jag skulle önska att alla ställde krav på uppfödarna idag, inte bara krav av ekonomisk eller geografisk karaktär utan också tittade på sådant som hundhållning, faktiskt kunnande mm. Det är ändå en vän man förhoppningsvis ska leva ett långt liv tillsammans med och det behöver faktiskt inte alls vara det lotteri som så många tror att det är. Lite förarbete innan köpet kan göra stor skillnad.
 
Här hemma fortsätter löpen. Doris är klar, Visa har tagit över. Matten håller tummarna för att det inte ska bli någon livmoderinflammation denna gång heller, det är lite jobbigt med löptik när de blir äldre. Dte förvånar mig att fler vill ha tik än hane när det är som att vänta på en tickande bomb, detta med livmoderinflammationer, något som hanhundsägarna helt slipper. Visa själv är lyckligt ovetande om mattens granskande blickar och snosar på likt tjuren Ferdinand under våra promenader. 
 
Lilla Bus är nog också på g. Hon är ju en glad och nyfiken liten skit men plötsligt spökar något till i lillhjärnan. Igår var det en snöhög med grus på som ville äta en liten labrador till middag. Läskigt!!!
 
 
Bedrövligt väder har vi också nu, vi har haft få fina vårvinterdagar den här våren utan nu är det mest grått och slaskigt. Jag känner mig lite uppgiven och hoppas att det är en tillfällighet, ska det vara så här framöver så vill jag nog emigrera tillbaka söderut igen. Då piggar sådana här bilder upp, det är trots allt bara en vecka sedan jag tog den, jag försöker att påminna mig det. Jag och Stina på isen med alla hundarna.
 
 
Igår var det mer så här... Koppelpromenad runt byn i gråväder längs moddiga och slaskiga vägar. Inget kul alls faktiskt. 
 
 
Jag har köpt fyllda märgben till hundarna. De är minst sagt uppskattade. Problemet är ju bara Maya Piraya, hon är verkligen hemsk när det gäller ben. Det är inte en tillfällighet att alla ben har hamnat runt henne på bilden och nåde den hund som försöker förändra läget... Idefix bestämde sig för ett speciellt ben och väntade tålmodigt i säkert en halvtimme, vankandes av och an eller liggandes på span i fåtöljen. Så lämnade hon det, vips var han där men direkt var hon tillbaka och gav honom på moppe. Bitch är bara förnamnet!
 
 
 
 
 

Oliiidligt spännande!

Den gångna helgen bjöd på nya erfarenheter för Stina och mig och det tackar vi Katarina och Jota för. De hade nämliogen kvalificerat sig för Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar, dvs SM för tjänstehundar (patrull). Detta gick av stapeln i Boden så Stina och jag hade förmånen att få se både deras lydnad och patrullering samt att invänta den spännande prisutdelningen. Namn efter namn ropades upp, vi insåg att det nog hade gått riktigt bra. Övre halvan av de 30 deltagarna? Ja. Topp tio? Ja. En finfin sjätte plats blev det för dem till sist, en strålande prestation inte minst med tanke på att de inte hunnit skaffa sig så mycket tävlingsrutin än. Jag anar dock att det gav mersmak och tror att de är sugna på mer framöver. Alldeles glad och varm i uppfödarhjärtat blev jag av att se dem jobba, det var så underbart att se hur Jota på typiskt labbevis raskt svängde om från vanligt slamsigt labbemodus till total fokusering på uppgiften. Extra roligt var det att få följa med på patrullstigen, en helt ny erfarenhet för både Stina och mig. Tack tjejer för att vi fick följa med och för en strålande insats! Sexa på SM;,hur stort är inte det???
 
 
Glad blir man också när man får e-post från nöjda valpköpare. Barbro i Haparanda skickade bild och text och berättade att Loke (H. E Priffe) skött sig alldeles utmärkt på andpremiären. Så kul! Och så glad jag blev över rapporten och de fina orden! 
 
 
Inspirerade av alla duktiga hundar, eller kanske för att döva det dåliga samvetet vad beträffar aktivering av de egna hundarna, lade vi viltspår idag. Buset fick ett spår på nästan 100 m rakt fram medan mina båda fläckiga fick u-spår på ca 250 meter. Efter Morris irrande och virrande och allmänna spårslarv de senaste gångerna, beslutade jag mig för att lägga Frolic i hans spår. Vet inte om det var ett klokt beslut, det gjorde i alla fall ingen större skillnad. Han irrade värre än någonsin och till sist ledsnade matte, slutade hålla igen i linan och lät honom virra på tills han var så lost att det bara var att sela av. Snopen kille fick se sig snuvad på klöven denna gång, fokuserar man inte mer ska man heller inte belönas. Doris spårade med stor iver och har betydligt mer sug än sin äldre bror men är ju tyvärr rätt allmänt ofokuserad och slamsig just nu. Där känns det ändå som om vi kan få till något, grundförutsättningarna är bättre. Bäst av alla gick dock Bus, ännu lite osäker på uppgiften men hon höll i fint och spårade hela vägen fram. Duktig kicka!
 
 
Väl hemma kände de fläckigas matte, dvs jag, att måttet var rågat vad gäller den fläckige gossen och hans trams. Det blev lite apporteringsträning och kanske var det mattes stränga framtoning som gjorde det men det gick faktiskt bättre än någonsin. Inte så att han öppnar munnen och griper spontant men när jag helt sonika tryckte den lätt mot munnen så gapade han och sedan höll han fast den utan bekymmer tills jag sa loss. Stort steg framåt för hans vidkommande! Men det är ju rätt långt kvar tills han apporterar som sin mamma Maya...
 
Måndagsträning imorgon, enkelmarkeringar står på schemat. Vi ser ut att bli några stycken, kul!
 
Till sist, ni som undrar över uppdatering av hemsidan - den är inplanerad! Det är bara tiden som inte räcker till just nu. Och ni som skriver i gästboken och undrar över valpar, skicka mail eller ring istället. Men det blir inga fler valpar i år, det kan jag säga med säkerhet. 
 
 
 
 
 

Valptitt och spårträning

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?
 
 
 
 
Avslutade resan med en sväng till Skellefteå för att hämta hem två hönor, två värphybrider, dock inte från hönseri men i alla fall. De är ganska korkade, ganska fega men de värper ägg och förhoppningsvis hittar de sin plats i flocken. De utmanar i alla fall ingen men får säkert ett och annat tjuvnyp av isbarhönan Rut.
 
Igår hade vi spårträning. Bus och Selma fick gå små korta viltspår och visar ett tydligt intresse för klöven. Morris och Doris fick lite längre spår. Doris spårade med stor intensitet på slagigt spanielvis men det känns som om hon har fattat galoppen nu. Morris spårar också yvigt och lite slarvigt, nästa spår blir ett med godis i för att förhoppningsvis få honom lite mer spårnoga. Men jag har hopp om de fläckiga. Så var halvsystrarna Smilla, Visa och Zäta med. De gick personspår och tyckte att det var hur kul som helst att vara med, åldern till trots. Visas spår var runt en timme gammalt. Om man bortser från att hon lyckades vinda in Morris spår och tänkte byta upp sig så gjorde hon en strålande men alldeles för snabb insats. Det gick i ett huj, minst sagt! Alla apporter markerade hon också, det har hon verkligen fattat nu. Men farten... Nåväl, tanten hade kul och det är huvudsaken. Hon är så pigg och glad nu att man blir alldeles varm i hjärtat, hoppas det håller i länge än. Nästa spårträning blir nu på måndag den 21/7 kl 19, samling uppe i skogen. Hör av er, Huset Elliotar, om ni vill vara med! Gamla och unga, svarta eller fläckiga, alla är välkomna!
 
Har också skickat in en intresseanmälan till BPH för Doris. Hoppas nu att vi kommer med, jag är lite nyfiken på hur det går till. Det var ganska dyrt, 750 kr, så jag nöjde mig med en hund. Är sugen på att göra det med Morris också men tänkte utvärdera det hela med Doris först. Och så är det lite en ekonomisk fråga också. Stina och jag har också suttit med tävlingskalendern framför oss och kollat. Nu har vi gjort upp planer... Fast Stina ligger före mig, redan nästa helg ska hon tävla lydnad med Maya. :)
 
Fler kennelaktiviteter är också inplanerade. Den 28/7 tränar vi rallylydnad med instruktör, hör av er om ni är intresserade. Och den 2/8 hade jag tänkt försöka ha en familjedag för alla med hund från Huset Elliot då vi träffas och har det allmänt trevligt. Mer info om båda aktiviteterna i min Facebookgrupp.
 
 
 

Igång med träningen!

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.
 
Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 
 
Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.
 
Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.
Bus med sin trofé
 
Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.
 
Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.
Det händer att Doris står stilla
 
Visa fick gå sitt spår sist, när det hunnit bli tre timmar gammalt. Stina fick gå bakom, tanken var ju att Visa skulle fungera som läromästare. Men naturligtvis gjorde hon en "Visa" och bytte spår en stund till något som var roligare. Skata! Nåväl, sedan jobbade hon på bra och markerade apporterna ovanligt fint för att vara hon. Nu sover hela gänget, ganska nöjda med dagen. Och jag har fått lite mer att tänka på vad gäller fortsättningen.
 
Idefix valpar på kennel Milljas blir åtta veckor på måndag. Så fort tiden går när andra har valpar! Nedan följer några bilder som jag lånat från Marielles blogg, fotograf till samtliga är Marielle Johansson, Milljas kennel.
 
Milljas Aldonza
 
Milljas Don Quixote (blir kvar på kennel Milljas)
 
Milljas Dulcinea
 
Milljas Rosinante
 
Milljas Sancho Panza
 
Som små karameller allihop!
 
 

Bushelg

Jag har varit Busvakt i helgen medan matten var på bröllop. Det var mysigt, Bus är en väldigt balanserad och behaglig liten valp. Sedan ska jag erkänna att Visa varit till god hjälp, hon har tålmodigt sovit med den lilla och passat henne när jag inte har hunnit. Tur att hon är så glad i valpar!
 
På lördagen åkte vi till Melvin i Norrjärden för att göra klart alla papper. Nu är han inte längre min utan tillhör Marianne med familj. Det var roligt att se pojken igen, så lugn och harmonisk och inte alls lika varvad som han ibland kunde vara här. Det passar honom bättre att leva utan flock, även om han och morsan Visa blev ganska glada över att träffas igen. Bus var också med men kom väl lite till korta just denna gång. Melvin hade fått flera fotbollar (hans favvogrej), en ursnygg biabädd och jättefina nya matskålar. Nästan så jag undrar om Marianne får något kvar av lönen... ;o) Den fina bilden på Visa och Melvin nedan tog hennes son och jag har tjyvlånat den från Facebook, hoppas att det var OK. Visa till vänster och Melvin till höger.
 
 
När vi hälsat på Melvin en stund åkte vi till Selma som också hon bor i Norrfjärden och har en matte som också jobbar på hundparadiset PetFood. Visa fick ett smarrigt ben och Selma visade Bus var hon bor och de härjade ganska friskt en stund. En fartig liten fröken som kom som en liten turboprojektil när matte kallade. Så glad man blir i uppfödarhjärtat när man ser en sådan kontakt och samarbetsvilja redan, det bådar gott inför framtiden!
 
Här hemma har vi också hunnit med en del. Vi har hunnit smyga på katten...
 
...vara i skogen...
 
...hjälpa (stjälpa?) matte i trädgården. Och ja, hon blev lite sur över att spaden hela tiden fick ben men himmel, hon fick ju en bättre begagnad tuggpinne i gengäld?
 
På söndagen var vi och röstade och tog med Bus och på eftermiddagen åkte vi till flyget och hämtade hem hennes matte igen. Där fyndade lilla fröken en fimp, gammalt portionssnus och ett använt tuggummi. Vad är det för fel med folk, varför kan de inte kasta saker i papperskorgar??? Nåväl, vi kan i alla fall konstatera att hon är en nyfiken, framåt och tämligen orädd liten madame, även om det finns stunder när hon tar sig en funderare men det beror oftast på att hon är lite för trött för att orka med fler intryck. Det är mycket som ska in i en liten valp på snart tio veckor.
 
 
 

RSS 2.0