Huset Elliot

Idag har jag varit agilityfunktionär på hemmaklubbens tävlingar. De hade brist på folk och eftersom jag ändå måste skjutsa Stina, stannade jag kvar ett par timmar och var hindefixare i första klassen. Kände mig omåttligt snäll, både som var där halv sju en lördagsmorgon och som dessutom stannade kvar och genomled en hel klass 1. Jag är inte stormförtjust i agility, nämligen. Jag gillar att se Stina tävla och jag kan tycka att det är lite kul att se riktigt duktiga ekipage. Men att se hundar som inte kan stanna-kommando, som är allmänt olydiga, som inte kan alla hinder, förare som otydligt bara fladdrar med armarna osv, det roar mig inte alls. Och så alla dessa skällande vallhundar... Jag inser att en hund av vallhundsras ska jag aldrig, aldrig äga. Jag fixar inte temperamentet. Jag blir ledsen när jag ser hundar som skyggar i stora bågar runt främmande människor och jag får ont i huvudet när jag hör detta eviga skällande - innan de går in, medan de kör och efter de har kört. Och jo, cavaliererna låter, de kan få fram de hemskaste skrik när de är taggade. Men det går över. Det är inte ett evigt skällande. Så nej, aldrig någonsin kommer jag att skaffa mig en skälltie, jag menar sheltie. 

 

Stina och Maya tävlar inte denna gång. Maya har dragit ut några tänder och det var karens på det. Dessutom lyckades hon bli halt i veckan så hon har vilat i några dagar. Nu syns inte ett spår av hältan, däremot har vi en lite halvgalen och väldigt energisk liten trefärgad dam som resultat av all stillsamhet. Hon blir sju i vår, den lilla ulltussen. Galet, så fort tiden går!

 

Annars jobbar jag som en galning nu. Det är som om någon dragit proppen ur flaskan, från nästan total stiltje får jag jobberbjudanden från alla håll och kanter. Det finns en gräns för hur mycket jag kan jobba, dygnet har trots allt bara 24 timmar och det är OS på TV:n. Men det är mycket nu, så pass kan vi säga. Hundarna tycker nog att matte är lite trist och det tycker ärligt talat matte också men ibland blir det så.

 

Den roligaste nyheten på länge är att Raya börjar visa tecken på dräktighet. Så ni som hållit tummarna, det hjälpte! Förhoppningsvis finns det små labbevalpar här om lite drygt fyra veckor. Det ska bli otroligt roligt!

Jag tänker på bloggen nästan dagligdags men det är det här med tiden. Just nu är den en bristvara, ett storjobb har ramlat in samtidigt som jag har lite andra projekt på gång så jag får helt enkelt prioritera. Och då kommer bloggen allt som oftast till korta.

 

I söndags hade vi cavalierträff igen. Morris fick följa och var väl lite välan mycket i gasen över detta. Vi tränade rallylydnad och först var han väldigt svårstyrd, han ville så mycket att det mesta blev fel. Sneda eller inga sättanden, mycket skuttande mot mina ben för att försöka få godis, utförande av moment som inte skulle göras (läs lägganden i tid och otid) osv. Men efter ett tag blev han ju lite trött och då fungerade allt så mycket bättre. Man ser hundar som liksom dör av och helt tappar fokus på sina ägare när de blir lite trötta. Min gosse kom på en mer lagom nivå och det kändes bra. Bra är också att han aldrig tappar koncepten helt, han drar aldrig i med en massa ljud (som syster kan göra) eller blir ostyrbar. Han vill bara lite för mycket och det kan vi jobba vidare på. Han är en prins, min Morris.

 

När träffen var över var det dags att skjutsa Stina och Maya till agiltiyträning i kallridhuset på Hertsön. Doris fick följa med och miljöträna. Tänkte mig att hon skulle vara lite låg i ny miljö, med nya dofter och hästar. Och det var hon - i kanske fem minuter. Sedan var det racer-Doris som var där! Högljudda läten kom ur henne där vi promenerade, kollade hästar, hälsade på folk mm. Hon stack fram sin lilla näsa och hälsade på flera shelties i agilitygänget och tittade suget på hundarna som tränade. Jag tror att hon helst av allt hade velat få springa lös därinne, hon också, de missade ju liksom den största stjärnan när inte hon var med. Matte var rätt sliten när vi kom hem, Doris däremot verkar ha en aldrig sinande energi. Full fart framåt är hennes paroll.

 

Dess värre lyckades Stina smälla i sitt knä i en frusen sandsäck under träningen så just nu hoppar hon på kryckor och vi håller andan här hemma. Tjejvasan närmar sig med stora steg, en knäskada ingick inte i hennes planering. Förhoppningsvis är det bara en liten blödning som går ner med lite vila. Håll tummarna!

 

Igår hade vi en underbra promenad i solskenet på isen, hundarna och jag. Tyvärr är det dåligt med skoterspår just nu, det var som att gå i ett ridhus med nytt underlag, man sjönk ner och det liksom rör sig. De små fick slita på rätt bra men det bekymrar den inte nämnvärt, i alla fall inte Idefix och Doris. Det är svårt att fatta att Idefix faktiskt har fyllt nio när man ser honom fräsa runt på isen i hasorna på Melvin. Han är sannerligen definitionen på krutgubbe, den gossen! Jag försökte ta några bilder på honom men vi var inte helt överens om nödvändigheten av detta...