Huset Elliot

Idag kl 8 var finaste Visan och jag hos veterinären. Visa var pigg som en mört och tyckte att detta med en liten utflykt på tu man hand var en kalasbra idé, även om det innebar att man fick avstå frukosten. Matten insåg att det nog inte var något livshotande tillstånd utan gissade än mer på vaginit. Ett prov och ett ultraljud bekräftade misstanken. Nu blir det antibiotika för den lilla tanten. Fick också höra att hon är fräsch, slank och fin. Matchvikten ligger på 31,5 kg (mankhöjden är 54,5 cm), det känns alldeles lagom. 

 

Det underbara med Visa är hennes trygga och positiva utstrålning. Hon älskar allt och alla, svansen viftar oavbrutet. Alla, utom en stackars fransk bulldogg (Visa är inte svag för plattnosade, snorklande hundar), hälsades välkomna in i väntrummet av en svansviftande labrador. När Visa skulle tempas höll veterinären ett stadig tag om svansroten men då viftade hon med den nedre halvan av svansen. Livet ÄR kul, hälsar Visa! Underbara lilla hund, jag hoppas att du finns vid min sida i många, många år till.

 

Matte är däremot inte lika positiv och svansviftande. När vi sitter där och väntar på receptet, Visa och jag, kommer det in ett par med en Jack Russell i snöret, en hane på stela ben och med upprätt svans (som inte viftar). Husse släpper genast fram honom till Visa med orden "ja, för de får väl hälsa"? Varför i hela friden skulle de få det? Och på ett sådant ställe dessutom! De vet inget om varför jag sitter där, jag vet inget om varför de kommer dit. Och om han nu uppenbarligen bestämt sig för att de ska hälsa, varför fråga då? Den buttra matten fräste fram ett "nej, i synnerhet inte här", varpå de surmulet dröp av. 

 

Måste berätta roliga nyheter från Norge också. Vimsans Argo (u. NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa) har gjort sin andra start i nbkl på jaktprov och tagit sitt andra första pris. Dessutom vann de hela provet! Än bättre blir prestationen av att Argos matte Maria är lika ny på det här med jaktträning som Argo. Stort GRATTIS till Maria och till stolt uppfödare Vigdis. Vill ni se bild på gossen kan ni läsa mer här: http://www.retrieverklubben.no/ringerike/index.cfm?id=382092&fb_source=message

Upptäckte flytningar hos Visa igår, så där lagom mysigt gulgröna. Bara att ringa veterinären idag, vi har tid i morgon bitti kl 8. Hon är pigg i övrigt, ingen temp, äter som hon ska och vill gärna träna. Men matte är förstås orolig för sitt svarta hjärta. Gissar att det kanske är en vaginit men tar det säkra för det osäkra. Har man mist en tik i sluten livmoderinflammation vill man inte vara med om det igen.

 

Knorren och jag tränar lydnad. Fick Morris bestämma skulle vi träna jämt. Men matte måste jobba också och fixa med lite annat. Igår kväll körde vi i alla fall ett pass och så ett nu på förmiddagen. Vi jobbar på apporteringen. Helt onödigt om ni frågar Morris men vi går sakta framåt. Han kan tänka sig att hålla den i munnen en liten stund, det kommer ju trots allt en Frolic efteråt. Hopp jobbar vi också på och det går strålande. Fotgåendet är däremot ett värre kapitel. Han har en hyfsat fin utgångsposition vid sidan men så är det transporten. Hopp och skuttgående är ett bättre namn för vad vi pysslar med. Nåväl, killen gillar att träna, den saken är klar. Och han är fortfarande fantastisk på inkallning. Min lilla stjärna! 

 

Melvin och Visa fick också träna igår. Visa är som alltid lite slarvig med positionerna, hon fattar inte riktigt vad det ska vara bra för. Dessutom glömde matte leksak och hade bara godis, då anstränger man sig än mindre. Med Melvin satte jag ganska mycket krav, i synnerhet på att fokusera. Han är en raring men han måste försöka hålla ihop huvudet lite bättre och inte bara slamsa på. Så - inget flackande med blicken, inget slamsande och inget nypande efter godis. Tycker faktiskt att han skärpte till sig.

 

Den svarte gossen har börjat spänna musklerna lite ibland när vi är ute. Han fick ju göra det mot ena colliehanen vi mötte, mest för att matte är lite less på att de där alltid dyker upp och det alltid är vi som får hålla oss i ordning. Men igår skulle han mopsa lite mot en liten hund i skogen, inte på allvar men ändå. Matte lackade ur på farbror, i vår flock är det jag som spänner musklerna om det behövs. Jag tror och hoppas att budskapet gick in.

 

Insåg att jag missat manusstopp till cavalierbladet, hade ju lovat att skriva om lydnad i det. Nu blev det ingen lydnad utan en liten artikel med tips på enkel aktiveringsövning, mest i hopp om att kanske få någon som inget gör med hunden att i alla fall göra något. Man ser ju vilken lycka de finner i att använda huvudet. Ingen korrekturläsning hanns med heller, inte bra alls. Nästa gång ska jag ha bättre framförhållning!

Ebba och Raya har gjort sin andra start i lydnadstvåan, ånyo med ett första pris som resultat. De är smått fantastiska, de båda. Stort GRATTIS från den stolta uppfödaren! Inser att poängligan nog är körd för de flesta i år, svårt att ta igen deras ledning nu. Jag har inte hunnit uppdatera hemsidan med alla resultat än, förhoppningsvis hinner jag det i veckan.

 

Dottern har tävlat agility i Boden i helgen. Vi väntar på att Maya ska börja löpa och hoppas att det kommer ganska snart så att hon blir sig lite mer lik, nu kan vad som helst hända. I lördags hade de ett jättefint lopp på gång när Maya får för sig att vända och komma tillbaka i en tunnel alldeles på slutet. Och igår redde de ut den första klurigheten på agilitybanan jättefint när Maya istället bestämde sig för att hon var en flygarhund som FLÖG över alla kontaktfält. Droppen var gungbrädan som inte ens han nudda marken innan Maya studsade av den. Då ledsnade matte, tog tillbaka henne och gjorde om. Det blir en diskning så klart men helt rätt beslut, sådana dumheter får man inte hålla på med. Aldrig hänt förr men nu tyckte Maya tydligen att det var en bra idé. Suck... Så inga lysande resultat denna helg heller men man ser ju att det finns där, de ska bara vara lite mer på samma våglängd. Sista loppet igår blev det fem fel på slalomingången och den får nog Stina ta på sig, hon tappade lite motivation när allt var så knasigt och slarvade kanske lite med att visa henne. Men dte är inte lätt när man inte riktigt vet vilken hund som är med in på banan.

 

Hussen har löst jaktkort och skulle ut på premiärmorgonen. Melvin fick följa med. Det enda de såg var svanar men det blev några timmars fotgående för gossen som hade skött det exemplariskt. Det kan man däremot inte säga om hans mamma som väckte mig halv fyra på morgonen genom att YLA i köket. Fel hund med, ropade hon! Behöver jag säga att jag var sur... Igår kväll fick hon följa med ut en sväng och då var hon så klart nöjd. Husse fick inget skjuta denna gång heller och konstaterade att det nog var lika bra, den svarta tanten hade varit ganska het. Lill-skrutta!

 

Visa-dottern Ny har också varit och jagat. Hennes husse verkar ha haft bättre tur:

 

 

Även lille Loke (H. E Priffe) har varit på andjakt och skött sig med bravur:

 

 

Morris och jag har agerat publik på helgens tävlingar. Den lille gossen går från klarhet till klarhet nu när vi kan ta oss ut och åka bil, nu hälsar han glatt och ohämmat på alla vi möter (lite väl ohämmat ibland kanske eftersom han kan tänka sig att studsa upp även på ointresserade förbipasserande...). Han kopplar av fint även i stökiga miljöer. Det enda han fortfarande är skeptisk till är andra hundar, det får vi jobba vidare på. Men han är en liten pärla, den gossen. Min fläckige lill-prins bus...

 

Glada nyheter är också att Idefix-sonen på kennel Mixangels verkar ha hittat ett hem. Det verkar som om han kanske blir pitebo och det gläder oss oerhört eftersom vi då får möjlighet att träffa honom, förhoppningsvis. Hoppas att han fortsätter utvecklas som han gjort hittills, han ser ut att kunna bli en riktig goding.

Efter agilitytävlingarna på lördagen tog Stina och jag en sväng förbi skördefesten i Boden. Där fick vi träffa på Idefix-sonen Billy, en riktigt söt, glad och social kille. Jättefina färger hade han och påminner väldigt mycket om sin far i modellen. Nospartiet var mer likt mamma men färger och kropp var absolut pappas. En del ljud kände vi också igen... ;)

 

Surströmmingsskiva på gatan med grannarna i lördags. Jag börjar tycka att det är riktigt gott och är nästan sugen på att äta en gång till i år. Det har sannerligen aldrig hänt förr! Måsen och Oscars var bäst, det var panelen enig om. Grand Kallax var faktiskt lite av en besvikelse för andra året i rad.

 

Igår fick hybridhönan Babsan sluta sina dagar. Hon har värpt jättekonstiga ägg på slutet, vi tror att något blev galet med äggledarna. De värper mer eller mindre ihjäl sig, krakarna. Tänk på det nästa gång du köper ägg, även en höna som fått gå utomhus är troligen en värphybrid, avlad för att värpa tills hon stupar och som avlivas när hon är 18 månader för att inte riskera ett produktionsstopp, om hon inte värpt ihjäl sig innan dess... 

 

Knappt hann Ebba och Rayas resultat ramla in förrän det var dags för ännu ett. Ragnhild och Tassa (H. E Tau) var i Älvsbyn och tävlade lydnad den gångna helgen. Det gick så bra att de fick ett första pris trots ett nollat moment (då förstår ju alla att resterande poäng måste ha varit höga!). Grattis, bra jobbat! Det är otroligt roligt att vara uppfödare när så här fina resultat kommer inramlande. Då känns baksidan, med sjuka hundar, bortgångna hundar eller tomma tikar, långt borta. Jag solar mig i glansen och bara njuter!

 

Annars är det tomt och konstigt här. Vicke har flyttat hemifrån nu, sista lasset gick i onsdags. Det kändes bra att följa med och se var han och flickvännen ska bo det närmaste halvåret eller så, det lugnade det oroliga mammahjärtat betydligt. Samtidigt är det vemodigt och lite konstigt att nu bara vara fyra i familjen här hemma. Han har ju både synts och märkts av, den gode sonen, nu känns det lite tyst. Men vi vänjer oss förstås vid det också. Blir saknaden för stor så tar det inte mer än runt tre timmar med bil till Umeå.

 

Har funderat en hel del på sistone över detta med uppfödning och val av ras. Ska jag fortsätta eller inte? Ibland känns det smått hopplöst, utvecklingen inom rasen går inte åt det håll jag önskar och jag hamnar alltmer i någon sorts ingenmansland. Samtidigt känns alternativet, att vara "vanlig" hundägare, inte heller lockande. Vi får se hur det blir. Konstaterade när jag spårade med Melvin senast att en hel del har hänt inom den exteriöra utvecklingen. Spårselen köptes till min första labbe, en hane som då ansågs ha en kraftig bröstkorg men kanske lite klen benstomme i övrigt, men som ändå sopade åt sig några CK:n under sin utställningskarriär. Melvin har jag inte ens ställt ut, han ser alltför tanig ut om man jämför med de hanar som nu äntrar ringarna. Ändå kan jag med nöd och näppe knäppa spårselen runt hans bröstkorg och att fästa flärpen i hållaren för densamma är inte att tänka på. Grövre bröstkorg men ändå upplevs han tunnare. Jo för all del, han har någon enstaka cm till i mankhöjd än gamle Elliot och är ju alltför hög, men ändå... 

När den egna inspirationen lyser lite med sin frånvaro är det tur att man har duktiga valpköpare. Ebba och Raya (H. E Pi) gjorde sin jaktprovsdebut i Piteå igår och det med den äran. Resultatet blev ett första pris i nybörjarklass. Otroligt bra jobbat, stort GRATTIS till er! Den här säsongen har verkligen gått som smort, allt de tar sig för faller väl ut. Fantastiskt...

 

 

Dottern har varit lite sliten men samlade ihop sig och åkte på hemmaklubbens agilitytävlingar med avsikt att i alla fall vara funkis. Väl där blev hon taggad och startade i alla fall med Maysan. Det resulterade i två lopp med fem fel, en disk och ett nollat lopp med en tredje plats och förstås ingen pinne. Det verkar smått omöjligt att få den att trilla in! Nu är Maysan dessutom lite småseg innan löp, det gör väl inte saken bättre. Men kul ändå att de kom till start och nosade på den där pinnen.

 

Idefix har lyckats få till det igen. Han har varit lite knipig med ena ögat så vi har droppat med ögondroppar. Nu är han istället lite irriterad i det andra ögat, på med tratt och droppar även där. I fredags var han plötsligt halt på ena bakbenet, det som inte är opererat, så då blev det raskt metacam och vila i kombo med promenader i skritt. Det senare tycker han själv är helt onödigt och gör vad han kan för att härja på som vanligt. Det har gått åt en person till att punktmarkera honom i helgen. Ibland är han riktigt billig... Nåväl, det verkar gå åt rätt håll. Få se hur länge det dröjer innan han hittar på något annat galet, han kan verkligen få till det, den hunden.

 

Kisse har varit i slaggis och fick ha tratt och käka antibiotika i några dagar, han också. Det var han inte så glad över. Inte matte heller... Men nu är han frisläppt, såret läkte fint. Hoppas att han klarar sig undan fler bett nu. Igår var han för övrigt billig, han satt och käkade på en ekorre när Pigge och Ludde kom från fotbollen. Pigge ryckte ut och tog hand om resterna. Tydligen gillade inte magen ekorre för delar av måltiden kom upp på allrumsmattan. Äckeldjur!!!

 

Ibland delar livet ut skrevsparkar. Sådana där sparkar som får en att tappa andan och vika sig dubbel av smärta lite grann. Livet stannar liksom upp ett tag för några av oss, för andra blir det aldrig mer sig likt. 

 

Sonens liv är fyllt av avsked just nu, avsked inför den stundande flytten. Men allra tyngst blir det avsked som blir för evigt, där återseendet aldrig sker. Ingen ung människa ska behöva mista sin barndomsvän, ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Det finns ingen rättvisa i det, ingen logik. 

 

Våra tankar är idag hos våra vänner som mist sin son alltför tidigt i livet. För oss stannar livet upp en stund, manar till eftertanke och lämnar märken i själen. För dem blir livet aldrig mer sig likt. 

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!

 

Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.

 

Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(

 

Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!

 

Nu ska jag göra lite reklam för Idefix hanvalp nere på kennel Mixangels. Han är så söt att bara tanken på att han skulle "försvinna" som familjehund och aldrig hälsokollas eller meriteras får det att göra lite ont i hjärtat, i synnerhet som han dessutom har fantastiskt fina hjärtlinjer och därför kanske kunde vara ett hälsosamt tillskott till den långsiktiga cavalieraveln. Men det blir han ju inte om han inte syns! Nu är han fem veckor gammal och ännu har ingen lämplig blivande ägare hört av sig. Ni ser ju själva vilken liten guldklimp han är, jämnt och fint tecknad och allt.

 

 

Inte riktigt van att stå på bordet ännu, han är ju trots allt bara fem veckor gammal. Men håll med om att han är söt?

 

Mamma Blinka har en fantastiskt trevlig mentalitet - lugn, vänlig, orädd och stabil. Pappa Idefix tillhör de aktivas skara och är en av de mest lättlärda hundar jag har stött på under min hundaktiva tid. Blinka har ett cert på utställning, Idefix är sparsamt utställd men har ett CK. Båda är förstås hjärtfriska, Idefix har godkänt hjärtintyg efter sju års ålder, och har en finfin hjärt- och hälsobakgrund. Det skulle vara så roligt om denna lille kille kunde komma ut i ringarna lite grann och kanske också meriteras eller i varje fall aktiveras på annat sätt. Förutsättningarna bör helt klart finnas, åtminstone av vad man kan se så här långt. Kontakta Helena på kennel Mixangels för mer information. Har du funderingar på att bli med cavalier och är intresserad av att ställa ut och meritera, då tycker jag inte att du ska fundera så länge till.

Dottern har börjat träna agility med min lille trefärgade så smått och jisses, så bra det går! Nu verkar han fatta slalomingångarna och springer självmant de tre pinnarna som hon har satt upp. Den smala, långa tunneln kom fram igår och han bara forsade igenom den. Medan vi stod och pratade tog han den några varv på egen hand för att sedan komma och titta med frågande blick - får man godis nu? Att matte stod och kikade när de tränade bekymrade honom inte, han hade bara ögon för sin nya förare. Hmmm, får kanske passa mig så att han inte byter ägare..?

 

Grabbarna röjer ur sina rum med mig som slavdrivare bakom piskan. Vicke flyttar hemifrån nästa vecka och ska tömma sitt rum, Luddes rum får ta över en del av brorsans grejer. En hel del blir över, funderar på att försöka hitta någon loppis att kränga lite på. Men var och när? Tips tas tacksamt emot.

 

I det allmänna röjandet dök också min gamla autografsamling upp. Ungarna kände bara till Abba, själv blir jag alldeles nostalgisk över namn som Christer Garpenborg, Linda Haglund, Kjell Isaksson, Bengt Baron och Mats Näslund. Men vem minns dem idag?

 

 

Hittade också programmet från friidrotts-SM i Skövde 1981. Tror det var Patrik Sjöbergs första senior-SM, han verkar ha hoppat 2,18 m enligt mina noteringar och vunnit, 16 år gammal. Själv var jag femton år och delade ut nummerlappar till honom och alla andra "stjärnor". Det var stort... I programmet finns dåtida storheter som Kjell Isaksson, Miro Zalar, Linda Haglund, Sven Nylande, Lisa Skoglund, Erik Josjö m.fl. Många av dem bortglömda idag. Här finns också Per Nilsson från Piteå IF som vann kulstötningen på 19,16. Idag är han fotograf här i sta'n, har bland annat tagit helt underbara bilder på Vicke som liten pluttunge. 

Min gamla Nokia har spelat mig ett spratt igen. Ebba och Raya tog ett första pris i debuten i lydnadstvåan med fina 176,5 poäng, var visst kvar på prisutdelningen och stod överst på prispallen. Idag kom bilden med mms:et, ett dygn efter att den skickats. Förlåt en klantig uppfödare! Nu vet jag dess värre inte hur jag ska få bilden Ut ur mobilen och In här... Tar en annan bild på dem så länge, från när de klarade anlagsklassen i viltspår. De är duktiga, de där två!

 

 

Med det resultatet gick de också upp i täten i poängligan med hela 42 poäng. Det blir svårslaget!

 

Jag har varit och spårtränat med småttingarna ur senaste kullen idag, som förresten inte är några småttingar längre utan ganska långbenta och gängliga varelser. Spåra kunde de, jättefint nosarbete verkligen. Melvin fick gå ett appellspår som han klarade riktigt bra, missade slutet då Fredriks spår var mer intressant men de andra två apporterna tog han. Lite lustigt sätt att ta dem, cirka 10 m innan så vek han av i en båge och liksom ringade in dem med hög näsa. Men, in kom de och det är huvudsaken. Matte är nöjd och vädrar morgonluft.

 

Visa fick gå ett längre och äldre spår och spårade riktigt fint. Missade upptaget, hon fick vind från Melvins spår och låste i det. Efteråt inser jag att jag skulle ha släppt på henne från andra hållet, då hade vinden kommer från hennes spår istället. Jaja, lätt att vara efterklok. Tre apporter plus slut, alla apporterna med hem men den ena kom med tack vare matte. Min lilla gumma är mer intresserade av spåret, till skillnad från sin gänglige son.

 

Den lille trefärgade fick gå ett kort viltspår. Han spårar på spanielvis med ganska mycket slag och fick ett stopp mitt i då han bara skuttade runt matte. Hade rådjursklöv denna gång och det var inte lika spännande som älg som vi haft innan. Får nog introducera den ett par gånger för att poletten ska trilla ner. Tror att vi ska gå över till lina nu, kopplet känns för kort. 

 

Stina är i Byske och tävlar agility med Maya, en Maya som var så lycklig i morse när hon insåg vad som väntade att hon skrek rakt ut (hemska ljud...). De diskade första loppet då Maya tog en tunnel på eget bevåg som inte skulle tas. I andra blev det snöpliga fem fel då Stina fick ta tillbaka henne på slalomet eftersom hon höll på att gå in fel. Vi tror att löpet är på gång när som helst, den lilla damen är aningen överspeedad. Hoppas på framgång imorgon. Agilityn är ju marginalernas sport, som så mycket annat. Som längdhopp, led verkligen med Michel Tornéus idag. Men vilken friidrottskväll det ändå har varit!

Igår stod det jaktträning på programmet tillsammans med goa valpköpare (Katarina med Jota och Marie med Vega). Vilt hade önskats så jag hade med mig en kasse gott och blandat. Vi började med lite enkla vattenmarkeringar, mest för att svalka hundarna eftersom det var ganska så varmt. Sedan körde vi fält. Vega har tidigare varit lite fundersam kring en del vilt men igår hade hon snabba, fina upptag och raka inlevereringar där de flesta avlämningarna kom i handen. Jag är så otroligt stolt över de där två, de har tränat idogt under säsongen och verkligen gjort stora framsteg. Så kul att se.

 

Lilla Jota har inte jakttränat så mycket eftersom bevakning är hennes huvudmål. Hon visade upp otroligt fina retrieveregenskaper - stor viltfinnarförmåga, fina upptag och en stor arbetsvilja. Imponerande av en så "rå" hund.

 

Visa fick också jobba. Det hela blev lite för enkelt för henne men vilt triggar alltid. Matte måste ta tag i frökens olydnad, den visar sig på alla plan snart - tiggande vid matbordet, ohörsamhet vid fotgåendet osv. Man tar sig lite friheter när man blir äldre och matte är för mesig för att säga till.

 

Den svarte prinsen var förstås helt i gasen, både över kompisarnas närvaro och över att få jobba. Som vanligt hade han väääldigt svårt att komma in direkt, han vill gärna söka vidare med vilt i munnen om han tycker att det ryms en till. Stora trutar kommer in direkt men kråkor och måsar tycker han att man kan ta två av. Det blev en del visslande om vi säger så. Men han är lättstyrd, han är mån om att vara matte till lags och han är arbetsvillig som få, min svarte prins.

 

I pauserna fick den lille trefärgade stå för underhållningen. Han tyckte nog att det var ganska skoj att strutta runt, bli bjuden på frolic och nosa på fåglarna. Så här lycklig var han över att få vara med:

 

Den lille prinsen. Foto: Katarina Antonsen

 

Glada rapporter kom också från Jenni och Loovis igår. De eländiga öronen fortsätter att vara rena och fina. Det sorgliga i kråksången är att alla besvär troligtvis kunde ha undvikits om hon fått rätt hjälp från början. Flera tusenlappar har ramlat iväg på antibiotikakurer, spolningar och annat, när vad som behövdes var kortison och måttlig rengöring. Det gör mig lite beklämd ibland, detta med veterinärvården. Jag tycker många gånger att vi djurägare hamnar i en märklig sits där vi förväntas stå med mössan i hand och vara tacksamma. Vi söker hjälp för att vi har ett sjukt djur, vi tar ledigt från våra jobb för att uppsöka veterinär, kan få sitta i timmar och vänta i ett väntrum trots att vi har en avtald tid. Inga ursäkter men tid kostar oss också pengar i form av utebliven arbetstid. Så får vi komma in, vi får en behandling som vi naturligtvis tror på och betalar för detta samt för de mediciner som ordinerats. När det blir fel är det vår plånbok som betalar. Bemötandet av kunden tycker jag många gånger kunde vara trevligare, nu blir det vi som ska känna en enorm tacksamhet trots att vi faktiskt betalar ganska dyra pengar för att få hjälpen.  

 

Raskt över till resultat istället. Ebba och Raya debuterade i lydnadsklass II igår och verkar ha fått till det riktigt bra. De stannade inte över prisutdelningen men det verkar ha varit ett första pris med god marginal. De är otroligt duktiga, de där två. Stort GRATTIS till er!

 

Idag är Stina och Maya på agilitytävlingar i Drängsmark. Maya var helt i gasen när hon såg vad matten packade, hon skrek glädjeskrik som hade kunnat väcka en döv. Hoppas nu att det går bra för dem och att det ramlar in någon pinne. Själv ska jag pallra mig iväg ut i spårskogen för att spåra med hemmavarande hundar och valpköpare. Ser fram emot en trevlig dag. 

 

 

Idefix valpar på kennel Mixangels är helt bedårande. Nu har de hunnit bli drygt fyra veckor och de är som små karameller. Tiken blir kvar hos uppfödaren men ingen lämplig köpare har dykt upp till hanvalpen. Funderar du på att skaffa cavalier så kan jag varmt rekommendera både Helena som uppfödare och den här lille gossen i synnerhet. Hade jag inte nog med gossar i huset redan så hade jag tagit honom själv, han är så himla fin.

 

Hanen till vänster, tiken till höger.

 

Hanvalpen, Mixangels Ímar, 4 veckor.

 

Pappa till valparna är vår egen gosse LPI Gråsidingens Idefix, med Ck på utställning och lydnadsprovsdiplom i lydnadsklass I. Han är nu drygt sju år och fortfarande hjärtfrisk, faktiskt något av det friskaste jag har träffat på i hundväg. De gånger vi varit hos veterinär har han råkat ut för något när han far fram, som när han nu senast lyckades få in ett grässtrå i näsan. Han är kärnfrisk, otroligt smart och arbetsvillig. Dessutom en riktig simmarkung. Han har långlivade, hjärtfriska och sunda föräldrar bakom sig, hans pappa var hjärtfrisk vid 10 år och levde tills han var drygt 13 år gammal (hans farmor blev 15 1/2 och var då fortfarande hjärtfrisk). Hans mamma lever än, är på sitt trettonde år och var hjärtfrisk vid sju års ålder.

 

Mamma till valparna heter Tillpix Twinkle Little Star, en otroligt söt trefärgad tik som har cert på utställning. Hon har ett fantastiskt behagligt temperament, är orädd och balanserad. Hon är efter Cavaliertorpets Hank och Tillpix Easter Kiss, båda hjärtfriska efter fyra års ålder och med gamla, friska linjer bakom sig, både farmor och morfar var exempelvis fortfarande hjärtfriska efter tio år.

 

Idefix har så här långt lämnat väldigt friska valpar med en trevlig exteriör. Två av dem är utställda med CK, av de som kollat knän och ögon har alla varit ua. De har blivit fartiga och framåt med både energi och uppfinningsrikedom, precis som jag vill att en cavalier ska vara. Riktigt roliga små krabater! 

 

Du som tycker att detta låter intressant kan ta kontakt med Helena på kennel Mixangels för mer information. Det skulle vara så otroligt roligt om någon med intresse för utställning ville ha gossen. Vill man sedan jobba med honom är det förstås ett plus, jag ställer gärna upp med tips och råd. :)

Idag bakade dottern kladdkaka som vi glatt mumsade i oss hälften av samtidigt som vi spelade poker (jäpp, jag vann och retar gallfeber på ungarna genom att gå omkring och säga "I am the poker master" med en monsterliknande röst). Jag stickade lite mellan varven. Efter fikat gick vi ut ur köket åt olika håll medan kakan stod på bordet för att svalna. Efter bara en liten stund hörs det klirrande ljudet av en sticka som far i golvet, följt av ännu en. Anar oråd och går ner. Ingen hund på bordet menväl i kökssoffan, kakan har flyttat sig en bra bit och det saknas en tydlig tugga. Maya!!! Febril aktivitet utbryter, HUR stor bit fick hon i sig och HUR mycket kako motsvarar det??? Men vi andas ut, det var inte så farligt. Kakan hamnade däremot i soporna, vem vet hur mycket hon slickat på den? Skatan, jag som trodde att hon slutat med de där dumheterna! Men vilken tur att jag lagt ut stickorna som larm...

 

Glada nyheter från Loovis med matte nere i Trollhättan, öronen är nu jättefina! Stort TACK till veterinär Maria Karlsson som bistod med goda råd när det såg mörkt och dystert ut. Nu håller jag tummarna för att alla öronbekymmer ska vara över och att liten Loovis får vara pigg och kry länge framöver.

 

Tog en kvällsrunda i skogen med hundarna och uppmärksammade inte en joggare som kom bakom. Lyckades få stopp på alla hundar som bara tittade vänligt på honom när han passerade. Men efteråt hade jag fullt sjå att hålla koll på min lille fläckige gosse som tyckte att jakt på joggare kunde vara en kul kvällsaktivitet. Matte delade inte riktigt hans uppfattning...

Idag var det de trefärgades tur. Ja, Morris fick en dos igår också, inte av lydnad som jag hade tänkt utan agility med Stina. De har börjat träna så smått på slalom, tror inte han fattar det riktigt än men han får ju godis. ;) Och så har han hoppat lite över väldigt låg hinderhöjd. Tekniken är urusel, han hoppar skyhögt och ibland med raka ben, liksom studsar rakt upp. Han är så ivrig och kastar sig fram så några stilpoäng får han inte. Men killen gillar det och ger järnet, det bådar gott. Han är överlag en fantastiskt träningsvillig liten kille.

 

Idag åkte vi då ut till klubben. Stina ville köra igenom Maya innan helgens tävlingar och jag behöver ju miljöträna Morris och träna på annan plats än hemma. Vi träffade någon ur syster Majkens fan club, Morris hälsade om än försiktigt. Hemma hälsar han ju med stor iver på de flesta besökare men än är han lite osäker på bortaplan. Det tror jag ger sig i takt med att vi kommer ut mer, nu är ju åksjukan tack och lov helt borta. Ska kanske dela ut frolicbitar till alla vi möter, han är ju klart mutbar, gossen.

 

Knorrbert och jag tränade lydnad medan Stina körde Maya. Han var som ett tänt ljus, hyfsad startposition och fin kontakt de få steg vi går. Tempot i inkallningen kan ingen klaga på, ingångarna jobbar vi vidade med. Körde platsliggning och sitt-stanna också, jobbiga moment för Morris, speciellt sittande. Varför ska man sitta ibland och komma ibland, varför kan man inte alltid få komma skuttande när man själv vill och få godis ur mattes ficka? Och varför måste man ligga kvar på platsliggningen när matte kommer tillbaka? Som sagt, vi jobbar vidare...

 

Mitt i alltihop kom en överspeedad Maya farande på ett ärevarv, trots att vi var långt från agilitybanan. Jag tror hon blev alldeles glädjerusig av att få träna, hon älskar verkligen agility, den lilla hunden. Grymt snabb är hon, det gäller för Stina att hänga med i svängarna.

 

När Maya var klar körde vi lite bomträning med Morris. Första vändan var den lite läskig men så fick man ju Frolic och då glömde han raskt det läskiga. Efter andra vändan tog vi bort godisen framför näsan, han såg överhuvudtaget inte vad han gjorde och tenderade att trampa bredvid med baktassarna stup i ett. Då gick det bättre. Lite tunnelträning fick han också. Måste säga att han visar klara agilitytalanger så här långt, tror att jag får passa mig så att han inte blir Stinas hund. ;)

 

Idag blev det vilodag för labbarna rent träningsmässigt men i morgon är det nya tag igen. Tror vi fortsätter att nöta lite på rutan då, åtminstone är det planen just nu.