Vi firar en 9-åring!
Idag fyller LP1 Gråsidingens Idefix och hans syskon nio år. Idefix matte fixade pannkakor till alla husets hundar fast så klart mest till Idefix. Helt OK sätt att firas på, tyckte jubilaren. Underbara och speciella lille hund, måtte du finnas med oss i många år till!
...och visserligen har vi en bedrövlig vinter men de här fotona har några månader på nacken, de togs i somras.
God fortsättning!
Så var julen över. Här i norr har vi haft någa sköna dagar tillsammans med mina föräldrar, med god mat och annat gott. Tyvärr har inte vädret varit det allra roligaste och är fortfarande ganska bedrövligt, med ishalka både på gator och skogsstigar. Det har kraftigt reducerat våra promenader, tyvärr. Inte blev det bättre av att jag lyckades göra en jättevurpa ute på gården och slå i handen, armbågen och ena höften så att jag vrålade. Men jag höll! Armbågen fick nog värsta smällen och ömmar rätt rejält men inget är brutet, tack och lov.
Idag ledsnade vi på halkan och åkte in till sta'n. Promenerade Hälsans stig tillsammans med Pigge, Ludde och mina hundar. Visa var ju överlycklig - not... Koppelpromenader är inte hennes grej så hon surade hela varvet. Och på sedvanligt manér så vägrade hon uträtta några som helst behov i koppel, med påföljden att det ramlade ut där bak när hon inte kunde knipa längre. Vi ska åka in och gå fler gånger men Visa kommer inte med alla turer, dels för att man märker att hon inte gillar att gå i halkan men också för att hon verkligen hatar att "fingå".
Visa har, liksom mamma Maxi, alltid haft en sorts vårta på ena armbågen, en skinnflik som sitter där och påminner lite om en fästing. De senaste dagarna har speciellt Idefix visat ett väldigt intresse för den och när jag kollade den lite närmare så ser den mer rosafärgad ut. Efter helgerna ska jag ringa veterinär, tänker mig att vi ska knipsa bort den och skicka den på analys. Är lite rädd att det blivit något med den eftersom de andra så gärna vill slicka och nosa. Nu är hon hur som helst isolerad från de andra eftersom hon löper, så får även armbågen slippa lite uppvaktning.
Morris är min lille prins och vill gärna vara där jag är, oavsett var jag är...
Önskar alla er som läser detta en god fortsättning på julen och allt gott inför det nya året!
Imorgon kommer hon!
Imorgon kommer Stina hem från hufvudstaden, SOM vi har längtat! Hon har trivts som fisken i vattnet på sin praktikplats och jag är ganska säker på att hon lämnar den med ett visst vemod. För mig är det nedräkning, inte minst för att jag efter imorgon får njuta av att "bara" gå ut med fyra hundar igen. Fyra hundar som kommer när man ropar... Detta är en inkallning à la Idefix, som lyssnar lika mycket på mig som en tonåring på sin tjatiga morsa:
Jag: "Idefix, kom!"
Idefix: rör öronen någon cm bakåt men avbryter ingenting. Hade jag inte sett öronrörelsen hade jag trott att han var stendöv.
Jag: "Idefix, KOM!"
Idefix: stannar upp och tittar sig lite omkring men fortsätter sedan med det han gjorde.
Jag: "Idefix, KOM!!!!!"
Idefix: stannar och tittar på mig med ett frågande uttryck - "menar du MIG???"
Jag: "IIIIIDEFIX, KOM!!!!!"
Idefix: "Ok, ok, du menar mig. Jag kommer väl då, ska bara..."
Och ja, det driver mig till vansinne. Och ja, ibland springer jag dit och tar honom i hampan direkt (om snön tillåter) och då blir han väldigt lyhörd en liiiten stund efteråt. Och jag medger, ibland laddar jag fickan full med godis inför hans åsyn för att han ska fatta vad som vankas. Och ja, ibland funkar det. Och ja, han är söt när han sover...
Doris däremot, hon kommer som ett skott. Igår kväll vid kvällsrastningen kom hon som ett skott och släppte på kommando något vid mina fötter. Frusen kattskit... Så nej, hon sov inte på min kudde i natt.
Nu önskar jag er alla en riktigt GOD JUL. Tror kanske inte att jag hinner skriva något mer innan julafton.
Årets vinnare
Kan officiellt meddela att årets vinnare av poängligan blev Linnea och Chili som tog en jordskredsseger. Vandringsalbumet och en liten julklapp är nu skickat till dem. Vi andra får komma igen nästa år. Det känns som om jag säger så varje år men till nästa år hoppas jag få lite mer tid till eget tävlande också. Just nu är planerna stora - lydnad med båda gossarna och rallylydnad med den lille trefärgade, eventuellt tillsammans med lite viltspår för honom också. Vi får väl se vad jag får till. Stina planerar så klart för agility, den sista pinnen för Maya hägrar så att de får ge sig upp i klass 3. Förhoppningarna på pinnar med Morris i klass 1 är också ganska stora med tanke på hur bra han har inlett sin karriär, nollat lopp i sitt livs första agilitylopp är inte fy skam. Planer finns också på att ställa Idefix som veteran och så tycker jag att hon ska låta honom springa något hopplopp bara på skoj, han är så vansinnigt pigg och alert nu, gammelgubben. Nio år snart, vem kan tro det?
I fredags var det inte bara luciafirande utan även firande av min T-kull, de som är kvar i den. Buster och Tindra fyllde hela tolv år, en inte oansenlig ålder för en labrador. Egentligen fyller de på olika dagar, Buster hann kika ut redan innan midnatt och delar således egentligen födelsedag med matte Ellinor, även om registreringsbeviset säger något annat. Hurra för de båda tolvåringarna säger vi här i Bälinge! Må de få vara pigga och hänga med ett bra tag till.
Apropå registreringsbevis så håller jag på med storstädning. Fram ur gömmorna kommer lite allt möjligt, som tex registreringspappren för min allra första hund, cavalieren Tusse, samt även ett fotokollage på densamme. Så här såg han ut:
En alldeles underbar kompis för en tonårstjej. Född 1979 och blev nästan elva år gammal.
Det pågår diskussioner om utvecklingen av cavalierens huvudform på Facebook. Personligen tycker jag att utvecklingen är ledsam. Jag tycker att man som uppfödare bär ett ansvar för rasen och ska följa angiven standard samt ta ansvar för hälsan. Detta är en bild på Pargeter Bob Up ur min sönderlästa cavalierbok med tryckår 1978. Jag älskade det huvudet och skulle säga ja tack om en sådan hund erbjöds mig idag också. Vilket uttryck! Så ska en cavalier se ut!
Lördagen bjöd på underbart promenadväder i ett vackert ljus, om man nu kan säga att vi har så mycket ljus häruppe så här års. Jag kommer ideligen på mig själv med att vänta på dagen, bara för att inse att den redan har passerat. Det är tungt att vara sörlänning häruppe så här års.
Mitt promenadgäng var i alla fall vid gott mod, även om Visa alltod måste se ut som om hon ska få stryk när man ska fotografera dem. Kan någon begripa varför hon ska vara sådan???
Försökte fota det vackert rosafärgade på himlen också men vet inte om jag lyckades så bra.
Här hemma jobbar Doris hårt på att bevisa att hon är en hund att lita på inför kommande höstjakt. En riktig apportör!
Ishalka och äldre hundar
Jag brukar säga att de fläckiga är lyckopiller. Det stämmer inte riktigt just nu, i alla fall inte för alla. Morris är ett vandrande hormonpiller just nu. Idefix har helt köpt att Maya slutat löpa och bryr sig inte alls. Men Morris uppvaktar enträget under promenaderna, luktar, slickar och när han kommer in och de skiljs åt, tar han istället ut sitt sug på arma Visa eller lilla oskyldiga syster Yster som ju inte alls fattar vad det är för en konstig lek storebror leker. Alltmedan matten går med öronen på spänn för att försöka ta honom på bar gärning och säga åt på skarpen. Det pågår inte hela tiden men efter varje promenad blir han lite exalterad och då sätter han igång. Han är i sin värsta hormonålder just nu så jag biter ihop men han är väl inte riktigt mattes gulleprins just nu, om vi säger så.
Maya är ju normalt en hungrig hund och nu efter löpet är det inte bättre. Allt går att äta, ni skulle bara veta. Inte heller det ett lyckopiller för matten när man är ute och bogserar runt på sex hundar, i synnerhet inte som en del av det hon klämmer i sig inte vill brytas ned i magen utan ställer till lite bekymmer då det ska ut. Kort koppel gäller under rundorna.
Idefix är ju helt olydig för det mesta med mig, vilket gör att han inte får gå lös så mycket som han skulle vilja och är van. När man inte får springa lös kan man ägna sig åt att leka dammsugare liksom Maya. Och när man inte kan äta kottar kan man äta snö, som ganska raskt vill komma ut igen i flytande form. Inget lyckopiller för matten... Och hur många kottar som han, ynkligt skrikande, har klämt ur sig bakvägen vill jag inte tänka på. Jag önskar bara att de kunde inse konsekvenserna av sina handlingar och äta lite mindre skräp ute.
Doris är däremot ett litet lyckopiller. Hon far som en projektil i skogen, liknar vilken jakthund som helst, och matten är oändligt tacksam över att vi fått in en sådan bra inkallning. Hon kommer pilandes i ilfart när man ropar, oavsett vad hon spårat sekunderna innan. Lilla hjärtat!
Utöver att jag ska hålla ögonen på sex hundar så har vi ishalka i skogen. Stigarna är täckta av ett tjockt lager blankis, det är knappt att dubbarna på mina Icebugs får fäste. Jag försöker att gå en del ostigat, där är det så mycket bättre underlag, men måste ju gå lite på stig hur jag än gör. Jag går på stela ben men än stelare och försiktigare går Visa. Jag ser att hon tycker att det är obehagligt, hon är inte alls lika alert och glad på promenaderna som hon var för bara några dagar sedan. Jag kan ärligt säga att vi inte tar så många promenader just nu heller, jag är livrädd att någon av oss ska slå en volt och göra illa sig. Det hände med Elliot när han var fyllda elva och det blev början till slutet. Gamla hundar ska inte falla. Helst inte medelålders mattar heller,
Igår var vi och avnjöt restaurangelevernas julbord. Helt orutinerade var vi, satsade friskt på de kalla rätterna och var proppmätta när vi upptäckte ett helt fantastiskt dessertbord. Då fanns det inte mycket plats kvar... Nästa gång ska vi spara ett större hål till det. Det var i alla fall väldigt gott och det var också väldigt roligt att få träffa några av dotterns lärare. Nu längtar vi ännu mer efter att få hem henne från huvudstaden!
Änglahundar bland annat
De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.
En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare.
För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.
Max, SEVCh Huset Elliots Mumintroll, i sin glans dagar.
Abbe, H. E Tur-Ture, som ung.
Här hemma håller lilla lyckopillret Doris igång. Ännu en mobilladdare har fått sätta livet till så om tomten ser detta kan det vara en ypperlig julklapp till kennelmorsan. Kan ta en att ha i bilen också, faktiskt. Vi verkar onekligen ha ett visst svinn. Denna gång hade jag prydligt stoppat in den bland andra laddargrejer i tv-bänken men glasdörren står lite på glänt för att undvika överhettning och se, där rymdes en liten cavaliernäsa i glipan. Fort var det gjort!
Vi har haft Tassas husse här för att hjälpa oss att kakla i köket. Omtyckt av alla hundar, i synnerhet av Melvin, utom Doris som tycker att han är skum. Skumma grejer har han med sig också, säkrast är att skälla ut honom på avstånd. Mattes öron fixar inte det gälla valpskallet så Doris har fått vara med matte på övervåningen tillsammans med Maya. Och Doris har en likhet med labbevalpar i samma ålder. Hon bär - på allt. Hela tiden. Igår skulle jag ta hårborsten från badrumshyllan och tyckte att jag rev ner något men tittade runt och såg ingenting. Först på kvällen hittade jag fotfilen i trappan. Vesslesnabbt måste hon ha norpat den och burit iväg. Medan vi såg på tv igår kom ett jaktkoppel åkande in i tv-rummet, elegant (nåja) nerplockat från sin krok. Men hon lämnar så fint i handen och får beröm och ibland belöning för det. Hoppas att poletten trillar, tänkte inte göra mer apporteringsträning än så på mycket länge eftersom hon bjuder så fint på beteendet. Lill-skatan!
Prinsessan Doris.
Ett litet bekymmer vi har är att hon är extremt mattig. Mer än vad som känns bra, faktiskt. Hon sitter inte i någon annans knä än mitt, hon lämnar sängen om jag går på toa även om husse är kvar osv. Så nu har hela familjen order om att mysa med Doris, ta upp henne i famnen, leka med henne osv. Vill inte riskera att få en mattegalen hund till i huset, även om det är trevligt att känna sig älskad så finns det en gräns.
Ett annat bekymmer just nu är halkan. I söndags och måndags hade vi tjugo minusgrader men redan på måndagskvällen steg det med rekordfart uppåt. Idag har vi ett antal plusgrader, det droppar från taken och är naturligtvis glashalt ute. Så halt att jag inte tror att det blir någon mer promenad för hundarna eftersom jag är rädd att de ska göra sig illa. Elliots början till slutet var en rejäl vurpa på isig stig, jag vill inte vara med om det igen. Så resten av dagen blir det bara kissepauser och så hoppas vi att det kommer snö imorgon. Detta är inte ett väder för Norrbotten. :o( Turligt nog tog vi ordentliga turer igår, bland annat avslutade jag kvällen med att sparka drygt två kilometer med Melvin, Maya och Idefix. Lustigt, han fyller snart nio, den gode Idefix, men är ändå den av husets hundar som kräver mest motion och aktivering för att hålla sig i schack. Kanske för att han är van vid det och är olydig nog att uttala sitt missnöje om han inte får det just som han är van... Inte för att jag vill skylla ifrån mig men Stinas hundar är lite mer olydiga än mina. Tycker i alla fall jag. ;o)
Pinnsamlaren Melvin tillsammans med sitt stora fan Doris under morgonens runda i skogen. Jag tror han är som tomtemor i Tomtebobarnen, han samlar för vintern och tänker att "i vinter frysa inte vi".
Annars är jag lite deppig. Det här var året då Idefix fick en hel massa papper på att han är en väldigt frisk liten kille. Skannad med det bästa resultat man hittills sett på kliniken, samtidigt som han också var en av de äldsta som skannats. Gentestad fri från både Episodic Falling och Dry Eye Curly Coat Syndrome. Nytt hjärtintyg med litet blåsljud men helt fri fram till dess, senaste fria intyget togs vid sju år och nio månader. Spermakvalitet kollad i oktober, helt normal även den. Aldrig förr har vi hört av så många tikägare, inklusive en från England. Och resultatet av alltihop är EN parning som resulterade i noll valpar. Inte en spänn in, massor med kronor ut. Ibland kommer livet emellan och gör att man inte kan para som planerat, det har jag all respekt för. Det som stör mig är de tikägare som hört av sig om parning och sedan inte ens behagat höra av sig och meddela att de inte dyker upp. Som seriös hanhundsägare försöker jag vara tillmötesgående och schemalägger således familjens aktiviteter så att vi ska vara hemma den aktuella tidpunkten samt veckorna före och efter, eftersom man aldrig kan säga exakt när en tik ska löpa. Då tycker jag att man kan höra av sig och meddela att man ändrat sig och valt en annan hane, det hör till vanligt folkvett.
Så just nu är jag hjärtligt less på detta med att ha en avelshane. Har trots det planer på att ta ett till hjärtintyg på honom i vår när jag ändå ska ta Mayas sjuårsintyg, som kommer bli hennes sista. Idefix var inte riktigt kurant när vi tog intyget i somras, han hade en infektion och känns mycket piggare nu så jag vill se om det blir någon skillnad på intyget. Men sedan blir det nog stopp.
Säkert tror någon nu att jag är bitter för att inte ha gjort några pengar. Men det handlar inte om det (jag har för övrigt heller inte begärt någon språngavgift innan spermaintyget, eftersom jag inte visste om han skulle vara fertil). Det handlar om alla dessa friska, långlivade hanar som kanske inte är några megastjärnor i utställningsringen men som är goda representanter för sin ras men lika förbaskat inte används i avel utan istället väljer man nya, okända och framförallt unga importer. Det handlar om att visa respekt gentemot andra, bokar man en parning och ändrar sig så meddelar man det. Det handlar om respekt, för andra människor men också för den hundras vi så innerligt älskar. Då kan man inte bara vända kappan efter vinden utan då måste man tänka lite längre än så.
Gladare toner nu. Bara nio dagar kvar tills Stina kommer hem, vi har nedräkning och längtar massor. Sedan kommer det att dröja väldigt länge innan ni ser mig halka runt i skogen tillsammans med husets alla sex hundar. Bara så ni vet.
Lurad!
Ha, här är inte alls färdiglöpt som matten så enfaldigt/hoppfullt trodde. I själva verket är Idefix höglöpsradar helt ur spel uppenbarligen. Gårdagens gemensamma promenad var ingen höjdare och nu visar även Morris ett tydligt intresse för lilla morsan, som själv också är mer intresserad av att låta sig uppvaktas. Idag blir det skilda rundor, igen. Suck... Lite allmänt stissigt är det här också, egentligen skulle väl alla behöva få sig en riktigt rejäl genomkörare men då får jag inte göra annat än gå idag och det hinner jag inte. Målet är att de fläckiga ska få minst 4 km vardera och det klarade jag igår (de svarta får av naturliga skäl mer, de går med på alla rundor). Dessutom denna eländiga halka, jag bävar för att någon hund ska göra sig illa. Plusgrader igår igen, suck.
Halkan skördar sina offer, tack och lov bara med blåmärken och värk än så länge. Ludde vurpade på skolan igår och slog i knät med värk och ett rejält blåmärke som följd. Jag provade att ta en parktur med gossarna runt byn och fick upp en hiskelig fart tills pang, ett litet förargligt gruskorn satte tvärstopp för vår färd och mattes ena smalben dunkade rakt in i sparken. Jag svor högt, så ont gjorde det och idag har jag ett fint sår på benet. Idag blir det promenad i dubbskorna för säkerhets skull.
Lilla fröken Fräsig har haft rascermage i natt. Är glad att hon sover i sängen så att hon faktiskt har väckt mig när hon velat ut, vill inte tänka på vilket kök jag hade vaknat till annat. Men jag kan säga att jag är tämligen hålögd och sliten idag. Fröken Fräsig är däremot full av energi och håller i skrivande stund på att döda sin bror i köket. Han piper i högan sky när hon biter honom eller drar i hans tämligen urtunnade öron. Fattar inte att han inte fräser åt henne, det är snudd på misshandel. Hon kan vara en riktig liten skata, den lilla. Men en söt liten skata ;)
Stadsvandring
Igår körde jag Luded till träningen. Istället för att sitta i en dammig idrottshall och titta på badmintinspelande barn och ungdomar i olika åldrar så tog jag en vända på sta'n med mina fläckiga. De behöver mer sådant, helt klart. Doris illpiper precis hela tiden, stretar i kopplet och hoppar på mina ben. Jag har lite svårt att tyda om hon är ängslig eller väldigt ivrig, lutar åt det senare. Morris var ganska cool först men rycktes ju med av sin hysteriska syster så när vi närmade oss stadsparken hade jag två pipskrikande hundar i snöret. Dessutom hade jag lyckats få på Doris det trasiga kopplet så hips vips var hon lös. Mindre kul... Nåväl, vi lallade runt i stadsparken och på trottoarer, försökte att inte komma för nära folk (de små är helt inriktade på att alla är där för att hälsa på dem) och inte skälla alltför mycket på andra hundar (väldigt intressanta på långt håll, lite mindre intressanta om de kommer för nära).
Detta var i början av promenaden, mattes tålamod var ännu hyfsat oprövat men de små var inte så pigga på att sitta still och bli förevigade.
Stadsparken i Luleå är mysig och bättre blir den när isdjuret kommer.
Man kan tycka att närmare en timmes knallande i ny miljö skulle trötta men icke så, lilla fröken var lika full av bus som alltid när vi kom hem. Bävar lite för att ha henne lös bland julgran och klappar i jul...
Färdiglöpt, säger matte!
Igår bestämde jag mig för att det fick vara färdiglöpt i det här huset. Idefix var lite mer speedad än vanligt i fredags, vilket brukar betyda att det är i absoluta sluttampen. När han kom nära Maya i lördags så fräste damen rätt rejält. Och igår kände jag mig less på att springa alla möjliga rundor med hundar i olika konstellationer. Morgonrundan fick bli gemensam för alla och det gick över förväntan. Morris kunde till och med gå lös och visst, han ville gärna nosa henne där bak och småtugga lite men matte manade på, nu går vi före och framåt. Lite extra mycket kissande från båda de fläckiga gossarna men det kan jag ta. Men bara något enstaka försök till flirtande som genast avbröts när matte gav onda ögat. Svaret på det hela heter lydnad och ledarskap. Jag tror att väldigt många hanar skulle få behålla sina kulor om de fick lite mer av den dosen, istället för att få kissa som de vill, nosa som de vill och allmänt härja omkring som de vill utan tillstymmelse till träning, aktivering eller någon form av ledarskap överhuvudtaget. Det handlar inte om att vara hård och elak, det handlar om att sätta gränser och ta initiativ. Svårare än så är det inte.
Det bästa med det här löpet är nog att Melvin inte brytt sig överhuvudtaget. Han har därmed varit den stora vinnaren, tillsammans med Visa, eftersom de fått traska med på alla rundor. Visst har han också nosat den lilla damen där bak men han har bara konstaterat att "jaha, det är sådana tider nu" och sedan har han inte brytt sig mer. Underbart! Törs man hoppas att det gäller för alla löp framöver här i huset nu?
Ludde och jag har varit ensamma hemma i helgen. Då har han sovit i pappans säng tillsammans med Maya. Doris sover som vanligt med mig och kisse har som vanligt hoppat lite upp och lite ner.
Stör inte, här sover en prinsessa...
Har fått lite fler bilder på Rayas tilltänkte. Känner mig väldigt nöjd och förväntansfull, tror och hoppas att det kommer att bli ännu ett gäng roliga och samarbetsvilliga hundar. Intresselistan har fyllts på men än finns det chans till en valp, i synnerhet om du kan tänka dig en hane. Hör av dig om du vill veta mer!
