Huset Elliot

Agilitytävlingar i Skellefteå igår och Maysan var taggad till tusen. Hundarna vet ju att det är något speciellt i görningen när vi kliver upp före f-n (dvs före 6.30 som är normal uppstigning på vardagar). Igår lyckades det här snillet dessutom sjabbla med väckarklockan, så istället för ett lugnt uppvaknande kl 4.30 blev det ett panikartat kl 5. Med den rusningen vi då gjorde så var varenda hund på tårna och när Maya var den utvalda så skrek hon hela vägen ut till bilen av pur lycka. Hennes brunvite polare därinne skrek visst också av förtvivlan, avslöjade en mindre glad husse efteråt. Hoppsan, så det kan bli.

Nåväl, Stina kom iväg till mötesplatsen i tid och jag åkte hem för att sova och invänta rapporter. Det blev en disk i första loppet, Maya vägrade ut sig på säcken, något hon gör ibland. Sedan händer det otroligt trista - Maysan blir påhoppad under uppvärmningen inför det andra loppet. Stina tränar kontakt och fotgående med en kopplad Maya när en tollare kommer farande från inhoppningsbanan 15-20 m bort och bara kastar sig på Maysan. Inga bett men morrande och en hotfull stämning räckte för att Maysan skulle tappa stinget och inte alls hålla kontakt med matte under loppet utan bara söka utåt med blicken, med 20 fel som följd. Otroligt trist för Stina som förstås hoppades på något helt annat. För mig är detta ett av agilityns stora problem, det att det finns alldeles för många hundägare som har för dålig koll på sina hundar. Jag har fler än en gång sett hur man kopplar loss hunden varpå den bara drar iväg. Ställ högre krav på lydnaden så slipper man sådant här, genom att exempelvis inför ett enkelt lydnadstest som ska vara godkänt innan man får starta. Och sedan tycker jag att alla sådana här beteenden ovillkorligen ska anmälas. Nu blev Stina lite chockad och tog inte reda på varken hundens eller ägarens namn, jag har försökt men är rädd att det blir omöjligt. Jag har märkt att det finns en rädsla för att anmäla, man vill kanske inte vara taskig. Men genom att riskera en anmälan håller dessa ägare sig hemma. Utan en anmälan är det enbart den drabbade hunden som straffas, den får kanske jobba jättelänge på att få tillbaka självförtroendet. Och den har framförallt tränat länge inför tävlingen, betalat sin anmälningsavgift och rest långt, helt utan tankar på att bli påhoppade. Så anmäl kräken, det är mitt enda råd! Och om du som hade hunden som hoppade på Maya mot förmodan skulle läsa detta (eller någon som vet vem du är) så ha lite råg i ryggen och hör av dig till mig. Att fråga dottern om det "gick bra" tycker jag är fånigt. Det du egentligen menade var "gick det hål?". Det kan aldrig gå bra om man blir påhoppad så där. Du hittar mitt nummer här på hemsidan, det är bara att ringa. Jag kommer att fortsätta göra vad jag kan för att få tag på dig, denna eller nästa agilitytävling och ju längre jag får vänta, desto argare blir jag. Det är ett oskick att starta med osäkra hundar!

Morris fick följa med till Skellefteå och hämta hem Stina och Maya igår. Trodde att vi klarade oss helt utan kräkningar men där hade jag fel. Men som helhet går det ändå åt rätt håll, han är inte lika skeptisk till bilen och inte lika låg när han kommer fram utan mer nyfiken och framåt. Fast vi träffade en 13 veckor gammal cavaliervalp och den var asäcklig, hälsar Morris.

Idag var det nya tag, SKK-utställning med den brunvite. Han badades, balsamerades och strumpades under gårdagskvällen, i hopp om att den urfällda pälsen i alla fall skulle få lite lyster. Först ut var underbart söta lilla Majken, glad som en liten lärka. Otroligt positiv och framåt liten dam, där vilar sannerligen inga ledsamheter eller rädslor överhuvudtaget! Söt som socker tycker vi också att hon är men domaren var inte riktigt av samma åsikt. I ärlighetens namn så tyckte kanske inte vi att domaren var söt som socker heller, så det får väl gå på ett ut...

Lite trött Majken efter dagens happening.

Idefix såg som vanligt ut som en fis i rymden inne i hanhundsringen och fick väl en kritik därefter, det mesta kunde ha varit större och mer. Jag blir lite ledsen, stora, tunga cavalierer blir för mig helt fel, cavalieren ska vara en sportig och elegant hund. Tycker jag, men jag är inte domare och förmodligen väldigt partisk. ;)

Idefix tycker ju som vanligt att hans matte är den absolut bästa matten i världen och förtjänar minst en puss. Eller kan det vara köttbullarna han är ute efter?

För oss är han den finaste lille blenheimkillen som finns, sedan får domarna tycka vad de vill. Basta!

Kul var det att inse att Morris är känd i bloggvärlden, ungefär som Blondinbella. ;o) Vi gjorde nya bekantskaper i Piteå med några som läst min blogg och nu skaffat cavalier. Jag glömde fråga vad ni hette men det var jätteroligt att träffa er. Lycka till med er lille fläckige! Cavalierer är världens lyckopiller, utom möjligtvis när de jagar sork...

Jag inser ju att fler än jag tror läser min blogg och det värmer. Lägg gärna en hälsning bland kommentarerna någon gång ibland så att jag vet att ni finns, det piggar upp.

Nu ska jag straffa mig själv med lite hemarbete och fortsätta måla i badrummet. Det känns som ett evighetsprojekt...