Huset Elliot

Igår kom ett nytt resultat in, återigen för bokstavskullen. Det är Katarina och Jota som tävlat lägre klass patrull och blivit godkända. Glädjande nog var Jota bästa hund på patrullstigen, det tycker jag var sanslöst kul. Lydnaden höll inte riktigt men med lite finslip så blir de farliga nästa år. Stort grattis, tjejer!

 

Här i norr har vi regn och rusk, inget väder för en prinsessa hälsar Doris. Inte ens min lilla mat- och sovklocka Morris gör särdeles mycket väsen av sig denna dag, det gäller att inte röja sin existens alltför mycket för då kanske man måste gå ut på promenad. Det är bara labbarna och Idefix som obekymrat knallar ut, Idefix är helt oberörd av regn och blöta. Fast i ärlighetens namn skulle faktiskt Visa lika gärna ligga hemma i hundsängen, hon är ingen vän av vattenpölar och sörja. 

 

Jag håller på att rensa ut mitt lager av hundprylar. Har under åren köpt på mig lite labbeprylar som jag tänkt använda som presenter mm men det har aldrig blivit av utan de har fallit i glömska. Nu har jag drabbats av röjariver och röjer ut för fullt, har säkert kört tio kassar med kläder, garn mm till Röda Korset och mina labbegrejer (helt oanvända) ligger ute på Tradera. Om någon är intresserad så hittar ni dem här, tillsammans med lite annat: http://www.tradera.com/MyTradera/Seller.aspx?filter=0&taskBarLink=SaljerClick

Min blogg för statistik över antal unika besökare per dag och hur många sidor de besöker. Det brukar pendla mellan tio och tjugo besökare per dag. Men idag har det fantastiska hänt - jag har både 12 och 0 unika besökare på samma dag! Hur är det möjligt? Det är som man säger, allt går att fixa till med statistik...

 

Övriga familjen är iväg på träning av olika de slag. Själv tränar jag tålamodet. Jag nystar garn som lill-snorisen (i sina bästa stunder heter hon Doris och är en prinsessliknande liten valp) har nystat på sitt alldeles eget lilla vis, det vill säga till ett sjuttongubbarstrassel. Naturligtvis valde hon två grå nystan också som hon så elegant gjorde en härva (bokstavligen) av. Så nu nystar jag och muttrar för mig själv. Tur att hon sover sött i hundsängen där nere, det lilla spektaklet. Och tur att hon är söt...

 

Börjar ha en klump i magen, bara en vecka kvar tills dottern flyttar till Stockholm nu. Visserligen bara tillfälligt (sju veckor) och visserligen ska hon bo hos min faster och jag ska åka ner och hälsa på minst en gång, men i alla fall. Nästa söndag flyger vi ner och på måndag kväll flyger jag upp igen. Ensam. Jag som storgrinade när hon for till England på språkresa ensam i två veckor förra sommaren, hur i hela friden ska jag överleva detta? Men det är jordens grej för henne, hon ska göra praktik på en restaurang som drivs av mästerkocken Marcus. Hon är väldigt förväntansfull och jag tycker också att det är en himla kul grej. Men mammahjärtat är tungt. Funderar på om jag ska tröstshoppa något garn den där måndagen i Stockholm medan jag väntar på att hon gör sin första praktikdag. Har ni något tips på en skojig garnaffär så får ni gärna hojta.

 

Har blrjat sticka på en Ishbel som ska vara present till ovan nämna faster som fyller jämna just idag. Fast jag har ingen bild på den, den kommer en annan gång. Istället kommer en bild på den lilla odågan, stjälpredan Doris. Tagen för en månad sedan, så här grönt och fint har vi tyvärr inte nu. Inte vitt heller utan någon sorts slask. Inget väder för en prinsessa, hälsar Doris.

 

Har alldeles glömt bort att skriva om duktiga, duktiga Linnea och Chili (H. E Chi). De startade lydnadstvåan den gångna helgen och fick ihop 170.5 poäng och tog därmed sitt andra första pris. Med det fick de också nya poäng i poängligan, även om uppfödaren inte har hunnit få in det än, och är förmodligen årets segrare. Jag har svårt att se att någon i nuläget ska kunna knapra in på dem. Grattis brudar! Fotot nedan visar en ung Chili, fotograf är matte Linnea.

 

Så fint det var när marken var frusen och det låg pyttelite vitt på den! Och så skönt det var med rena hundtassar efter varje promenad! Men säg det lycka som varar för evigt, idag regnar det och vi har plusgrader. I Norrbotten. I slutet av oktober. Ur led är tiden.

 

Regn är inget väder för en prinsessa, hälsar Doris. Hon funderar allvarligt på om man inte skulle kunna få utföra sina behov på bron sådana dagar, under taket. Det krävdes övertalning för att få med henne på dagens promenad. När hon väl är besegrad, skuttar hon på som vanligt och far runt som ett jehu. Men som sagt, det krävdes övertalning.

När vi vaknade idag var det vitt på marken, inte mycket men ett tunt lager. För lite för att hundarna ska bry sig och tycka att det är kul men tillräckligt för att Morris ska få klumpar under tassarna så nu är de ansade. Rejält. Inget finlir här inte, nu kör vi en mer praktisk frilla. 

 

Melvin och Doris har ett helt annat förhållande numera. Nu är de BFF och det går inte en dag utan att Melvin ligger på golvet med tassarna i vädret och en leksak i munnen och uppmanar den lilla att leka med honom. Och det gör hon, om än med viss försiktighet. För den svarte gör mycket ljud när han leker och än kan inte Doris riktigt avgöra om det är snälla ljud eller om han plötsligt ogillar henne igen. Så hon är lite försiktig och väldigt undergiven men helt klart mycket nöjd över att kunna vistas i skuggan av den store svarte. 

 

Sover med Doris gör dock inte Melvin än, där gäller kökssoffan. Visa däremot ställer upp på det mesta - sovkompis, lekkompis osv. Just nu leker Doris tandhygienist, vilket går ut på att hon intensivt undersöker Visas mun och bokstavligen slickar hennes tänder, något som Visa märkligt nog finner sig i. Det påminner mig lite om min snälle morfar som kröp omkring på golvet och var hund med ett snöre runt handleden så fort mamma lämnat oss ensamma. 

 

Igår fick Doris gå på sta'n för första gången. Otroligt spännande! Hon stretade på i snöret och småpep av iver och spänning, massvis med folk och händelser att hålla koll på. Så hände det hemska - matte försvann in genom en dörr och lämnade Doris ensam med lill-matte. INTE bra! Doris protesterade tydligen högljutt. När det hela upprepade sig en stund senare blev Doris aningen stressad så resten av promenaden ägnade hon åt att ömsom hålla koll på matte och ömsom kolla in alla andra. Doris är en mattegris, det är bara att inse. Matte inser också att vi ska gå på sta'n fler gånger så att Doris lär sig att alla inte är där för hennes skull även om man skulle kunna tro det.

 

Dagen idag inleddes annars med mardrömsupplevelse. Vi tog vår vanliga lilla morgonrunda, en av turerna på runt 1,5-2 km. Hundarna lekte jaga-lekar på ängen, vi knallade vidare längs vattnet, Melvin gick iväg för att göra tvåan med Doris i hälarna (tror jag) och matte hittade en ny stig som hon trampade in på ett tiotal meter, bara för att inse att den tog slut och matte återvände till ursprungsstigen. Det gjorde även Melvin - men inte Doris. Matte ropade och ropade men ingen Doris kom och skogen var tyst. Vi gick tillbaka längs stigen, ingen Doris. Framåt igen, hysteriskt ropande men inte ett ljud. Panik i lägret, upp till stora stigen och nu joggade matte hela rundan en gång till iförd tjock höstjacka, samtidigt som jag ropade. Men nej, ingen Doris och inte ett ljud hördes. Kunde hon ha sprungit hem? Språngmarsh hem (var kom konditionen ifrån???) men ingen Doris på bron. Byte till väst (det är varmt att springa i tjock jacka) och cykel och iväg igen. Stannade alldeles nere vid skogen och ropade och vem kommer kutande från vattnet om inte liten Doris, dessutom med hysteriska småpip. Upp i famnen kom hon, fortfarande med gälla läten. Kan säga att det var den längsta halvtimmen i mitt liv, nu kommer lilla fröken att få gå kopplad ett tag och bara gå lös bitvis där jag har koll åt alla håll. Hon är lite sin mors dotter, tar gärna upp ett spår eller letar efter "fynd" och glömmer då alldeles tid och rum. Lill-skruttan och mattehjärtat!

 

Har ju alldeles glömt bort att redovisa ett nytt resultat! Katarina och Jota fixade anlagsklassen i viltspår förra veckan! Stort grattis till er! Duktiga spårhundar i den där kullen, nu är fyra av fem viltspårmeriterade. Resultat ska komma ut på hemsidan också, Marie ska bara hitta koden för att kunna uppdatera och lägga ut den. Någonstans på mitt skrivbord ska det ligga en lapp, hoppas jag...

 

Underbar höstdag igår. Dottern hemma och sjuk så jag tog alla hundar med mig i bilen och åkte upp i skogen. Det är en aning nervpåfrestande eftersom somligas hundar (vi nämner inga namn) för ganska mycket oväsen i bilen. Men upp och ut kom vi och en fin runda var det, även om mattes humör inte var på topp precis hela tiden. Nedan syns ett försök till gruppbild. Ironiskt nog var det näst äldst (Idefix) och yngst (Doris) som hade svårast att sitta still. Doris är väl förlåten men Idefix..???

Sjuk liten matte betyder att hundarnas morgonbestyr helt föll på mig. Efter att ha tagit sex hundar på 3,5 km promenad igår, mestadels i koppel, kände jag mig inte riktigt manad för uppgiften idag utan valde att dela upp gänget och gå 1,5 km med respektive gruppering. Inledde med mina egna fyra. Fascinerande att studera deras morgonbestyr. Doris kan ju ännu inte knipa utan fixar undan det hela allt eftersom behov uppstår vilket kan vara nästan var som helst och när som helst. Morris är ju den lägste gossen i rang och det märks på manligheten, eller bristen på sådan. Han kissar länge och väl på ett och samma (alltid samma, inte helt väldoftande) träd, ibland händer det att han inte ens lyfter på benet. Melvin har återgått till sina vanor innan kastreringen och skvätter runt ungefär som vanligt. Han dundrar också långt in i skogen för att uträtta nr två, något som de fläckiga gör alldeles vid stigen. De hinner istället sällan avsluta det de påbörjat utan gör det sista i steget, varpå matte så gott som alltid får använda påsen. 

 

Visa förtjänar ett eget avsnitt. Hela sitt liv har hon avskytt motion för motionens skull samt att uträtta behov i koppel. Konditionsträning av Visa har alltid varit ett bekymmer och har fått ske meddelst jaktträning i stor utsträckning. Att jogga eller springa bredvid cykeln anser hon vara larv. Numera lullar hon på någonstans i mattes bakhasor, nöjd med att ingen längre kommer på att släpa ut henne på springturer. Och behoven uträttas löst och ledigt. Sista kvällsturen tycker hon att vi kan rationalisera bort, motvilligt släpar hon sig ur hundsängen och vägrar sedan envist att lämna mattes sida med den påföljd att vi ofta kommer in utan att Visa har gjort just något. Det bekymrar henne föga, hon måste ha en blåsa som är smått enorm!

 

Stinas lilla Maya har egna idéer. Innan vi har hunnit gå femtio meter har hon hunnit uträtta allt, ibland gånger två dessutom. Resten av rundan ägnar hon åt det som är viktigt, nämligen födosökande. Kottar och pinnar är fibrer, gräs är sallad och de verkliga delikatesserna, dem vill jag inte ens skriva om. Det betyder att Maya sällan går lös i mitt sällskap, hon leder hela gänget på dåligheter. Idefix har en helt annan approach, han måste hitta Stället för att kunna uträtta nummer två. Och Stället ligger som regel minst en kilometer från hemmet och är helst också beläget på en något upphöjd plats. En gång satte han sig tvärs över en liten granplanta, med den påföljd att när han var klar och lämnade granen, reste den sig och hade fått ett litet brunt pynt hängande på en av de översta grenarna. Mer upphöjt än så kan det knappast bli :)

 

Åter till helgen. Igår hade vi cavalierträff i Luleå. Klubbens lokal Pluto var bokad och vi var sex hundar som träffades för att träna lydnad, fika och prata. Det är mysigt att träna med andra cavalierer, inget skällande och inga morrningar även om någon hade lite svårt för att låta bli att hälsa på kompisarna om de kom för nära. Morris var duktig men på slutet märktes det att hjärncellen därinne gick i spinn och han orkade inte riktigt hålla ihop huvudet. Men jag är väldigt nöjd med den lille killen, han har en fantastisk vilja att vara till lags och jobbar på i fint tempo. Det enda är hans skutt mot mitt ben, jag måste jobba hårdare på att få bort dem. Igår var det värre än någonsin, hemma tycker jag att han håller sig bättre på backen. Jag måste göra upp en plan för det där om vi ska kunna ta oss ut och tävla. 

Igår var jag i Skellefteå för att kolla upp Idefix små simmare. Han har bara parat en tik i år och det blev inga valpar så det kändes som en bra idé med tanke på hans ålder. Först prövade vi utan löptik närvarande men det gick så klart inte. Även med löptik närvarande så knep han igen lite, hon var ju trots allt inte i höglöp och killen är inte känd för att vara korkad direkt. Men en skvätt fick de ur honom och de spermier som fanns där simmade på bra och väldigt få var deformerade. Med andra ord såg allt helt normalt ut. Skönt!

 

Jag blev så uppspelt över detta att jag genast ringde Idefix uppfödare Lena för att berätta den glada nyheten. Med det glömde jag då att tanka i Skellefteå som var planerat. Först sedan jag har kört en stund upptäcker jag att bensinlampan blinkar frenetiskt. Kan säga att det var ena långa kilometrar till Jävre som var min nästa anhalt med bensinstation... Men jag tog mig dit för egen maskin. Väl där kändes det verkligen som att detta var min dag så jag slog till och köpte mig en glass och en trisslott. Glassen var så klart god men turen tog slut i Jävre, ingen vinst på lotten. 

 

Än roligare är att en engelsk uppfödare visat intresse för gossen. Nu tror jag att det spricker på ekonomi och byråkrati, det kostar ohyggliga pengar att importera hundsperma från Sverige till England och att föra med sig hund in i England är även det förenat med hutlösa kostnader, i alla fall om man åker flyg. Och jag bor ju dessutom i norra Sverige... Men det är fantastiskt roligt att det finns ett intresse för killen och att någon i rasens hemland trots allt försöker hitta en lösning för att använda honom. Han är ju onekligen en frisk och sund liten kille. 

 

Avslutar inlägget med en liten film från i somras när Stina och Idefix tränar agility: https://www.dropbox.com/s/u609v42br7tfhrs/20130616_141949.mp4