Huset Elliot

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(

 

Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.

 

I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?

 

På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...

 

Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Nu har vi kört på Rimadyl sedan i fredags och jag tycker faktiskt att han både dricker och kissar mindre. Inte normalt men mindre. Hoppas det, vaskade köksgolvet igår och insåg att jodå, han läcker även nattetid. Mindre fina fläckar under hundsängen... :( I längden kan vi förstås inte ha det så här, tänk själv vilken mardröm att ständigt vara kissnödig. Men nu testar vi medicinen och så testar matte fritt lite annat. I helgen har vi gått en riktigt lång sväng på runt en mil varje dag istället för flera smårundor, för att se om det får honom att dricka mindre. Idag blir det dock inte så då matten ska på hälsokontroll och det styckar dagen lite. 

 

En annan fundering jag har är om det är armbågen som spökar. Jag tycker att han har tappat muskler där bak och att han går lite stelare, i alla fall innan medicinen. Frågan är ju då om han har ont och därför stressdricker. Tror väl inte riktigt på det men... I så fall ska ju det också bli bättre av Rimadylen. Nåja, vi får se. Ju mer jag funderar, desto mer tycker jag att allt pekar på binjurarna men vi hoppas att det inte är det och jobbar på med alternativen. 

 

Kollade upp försäkringsskyddet för detta med medicin. Det ingår inte i min grundförsäkring och det hade jag nog på känn redan innan. Om man tecknar en specialförsäkring, får man ersättning med max 3000 kr per år för medicin. Ha! Melvins eventuella medicinering skulle gå på 12000 kr per år! Skulle han mot förmodan behöva stå på Rimadyl, skulle det uppgå till 6000 kr per år. Halva beloppet känns som en piss i havet i jämförelse. När jag får tid ska jag kolla belopp och självrisk på en sådan försäkring, är det ens värt pengarna???

 

Underbart väder i helgen och sköna långpromenader med hundarna till fågelsång och porlande diken. Idag regn och gråväder. Men - våren är här och vi njuter! Snart kan jag nog ge mig ut och lägga lite spår till lillkillen, det ser jag fram emot.

Har varit och tagit prover på den svarte gossen. Han dricker och kissar något alldeles kopiöst, så mycket att han har svårt att hålla tätt och vissa dagar måste gå ut och kissa varannan timme. Idag har vi kollat binjurarna. Resultatet av testet blev lite diffust, man kan inte utesluta att det är binjurarna men det behöver heller inte vara det. Suck... Medicinering skulle kosta 800-1000 kr per månad och det har jag sagt är uteslutet så veterinären tyckte att det var onödigt att utreda det spåret vidare. Nu ska vi testa avsvällande och inflammationsdämpande och se om det har någon effekt, utifall att det skulle vara något sådant som irriterar. Men jag är tveksam. Nåväl, jag försöker att inte måla upp fan på väggen utan ta en dag i taget. Uppskattar Djurkliniken för att de tar sig tid, tar reda på kostnad för medicinering och ringer för att diskutera och lägga upp en plan. Ingen stress utan tid att ställa frågor. Precis så som jag som kund vill ha det.

 

Positivt är i alla fall att Maya fortsätter visa tecken på dräktighet. Spenarna har svällt och vi tycker att hon blivit aningen rundare om magen. Hoppas, hoppas att det blir valpar, helst 4-5 stycken i lagom storlek och bra fördelning. Så där som alla vi uppfödare önskar oss.

 

Kisse har varit testpilot för Gourmet Perle kattmat. Vilken hit! Han som normalt inte gillar kattmat, började äta innan all mat ens kommit ur påsen. Rekommenderas varmt för kräsna katter, Pysen gillar ju normalt inte våtfoder men det här var mumsigt säger han. 

 

 

Maken har äntligen haft tid att hjälpa mig lägga in mitt hemsideprogram på den nya datorn. Nu börjar det mödosamma arbetet med att gå igenom den stackars försummade sidan och fräscha till den. Det kan ta ett tag...

 

Jag har haft en härlig dag med goda hundvänner för ett par dagar sedan. Så skönt med sådana, man får en kick och en nyladdning. 

 

Mayas mage kontrolleras noga nu. Tycker att hon börjar vara lite "tuttig" men det kan ju vara skendräktighet lika gärna. Matfixeringen är enorm, det gäller att hålla efter kattlådan för annars fyndar hon. Att något så sött och rart kan vara så äckligt!

 

Dagens roliga nyhet är icke-hundrelaterad. Dottern har ju varit med i en kladdkaketävling och idag kom resultaten ut. Hon kom tvåa och är förstås överlycklig över detta. Händelsen firar hon med att baka bullar, hela köket är fyllt av plåtar. Vad ska jag göra när hon flyttar hemifrån, då måste jag kanske börja laga mat igen? ;o)

 

Snön försvinner i rekordfart nu, man ser med blotta ögat hur snötäcket krymper. Härligt, när det väl har börjat bli vår så kan all snö få försvinna på momangen. Så här såg det ut framför vårt hus igår:

 

Jag har nu inlett letandet efter hane till sommarens labradorkull. Inte helt enkelt, kan meddelas. Antingen så är indexvärdena för leder lite knackiga, eller så har de avkommor med tveksamma MH-resultat, eller så är de inte gentestade för vare sig PRA eller EIC eller så... Ja, listan kan göras ganska lång. Jag tycker själv att min kravspec är ganska modest, jag söker efter en hane med för mig kända dp-linjer, gärna av äldre modell (vill försöka ha kvar äldre hundar i stamtavlan så länge det går, det känns bra på något vis). Måste inte ha så där vansinnigt många arbetsmeriter själv egentligen, hellre då kanske avkommor som har visat upp några egenskaper. Det säger ju mer om avelsvärdet hos föräldradjuret, enligt mitt tänkesätt. Ska förstås komma ur en kull med bra ledstatistik och gärna ha avkommor med bra ledstatistik. Här kommer ju indexvärdet in, det ger en hygglig fingervisning om hur det ser ut (men man får vara alert på ev. utländska föräldradjur som inte bidrar till något). Och så då allt det där man inte kan se i statistiken utan som måste kollas upp bakvägen... Nåväl, jag försöker jobba på, nystar tankar, kollar killar jag har haft i bakhuvudet och funderar. Har länge haft en finsk hane på span till någon av flickorna men han föll bort igår när några yngre avkommor nu har röntgats. Det såg inte för kul ut. :( 

 

Vet nu också att jag har en liten bakterie i kroppen som måste läka ut av sig självt och det kan ta ett litet tag. Bara att gilla läget.

 

Två och en halv vecka sedan Maya parades nu i alla fall och vi hoppas men kan förstås fortfarande inget veta. Hon själv är som sagt säker, beteendet är helt förändrat och hon rör sig med saktmodig värdighet (ibland aningen irriterande). Hon visar också tydligt vilka som är värda att lyssna på och vilka man kan dissa helt. Stackars husse hör till de senare. Matfixeringen antar nya former och hon har total koll på vad kisse har för sig på kattoan. Urrk! Tur att matte sitter utanför den dörren och jobbar på dagarna.

 

En som är fascinerande pigg är Idefix. Vilken energi och sprutt det är i den hunden, trots att han passerat åtta år! Han är ett fysiskt mirakel, den lille killen. Lustigt nog blir han mer social med åren också, nu händer det att han vill sitta i knäet på utvalda besökare och där slår han världen, eller i alla fall oss, med total häpnad. Lill-hjärtat!

 

Mitt eget trefärgade lillhjärta fick bada igår, han hade i sin iver att vara manlig lyckats kissa ner hela magen. Han är ju också en festlig kille, han låter sig gärna lyftas i badkaret och duschas men baktassarna är nog lite kittliga för dem vill han inte gärna ha schamponerade. Så vad gör han, rycker lite med tassen? Nej, han ställer sig på framtassarna och viftar med BÅDA baktassarna i luften! Det gör ingen labbe om, det kan jag lova. I alla fall ingen av mina.

 

Ljuvliga dagar har det varit, synd att jag inte riktigt kunnat njuta av dem fullt ut då tack vare den där läskiga lilla baskilusken. Idag kom det snö som sockrade skoterspåren så nu dröjer det väl inte länge förrän de är ett minne blott. Men se vilket underbart väder det har varit!

 

...som man säger. Det betyder inte att här ingenting händer, snarare tvärtom. Det händer så mycket så jag hinner inte med att blogga!

 

Maya har börjat löpa. Det är inte som när labbarna löper direkt, det missar man inte. Trots att Maya sover med Stina i sängen har vi fått leta tecken, Maysan är en renlig själ till skillnad från sina svarta kompisar. Därför kör vi med progesteronprov för att vara på den säkra sidan, första progesteronprovet togs i fredags och visade ingenting. Nästa togs igår och visade att vi närmar oss ägglossning. Planerad resa till den väntande gossen är därför på onsdag, dvs i morgon. Förhoppningsvis och naturligtvis ska det gå bra. Därefter körs Maysan till sin dotter Majken för säker förvaring under påskhelgen när vi är i Paris - och för att vår hus- och djurvakt kanske ska få det liiite lugnare och slippa ha en höglöpande tik i huset. Tåget går på torsdag så nu är det bråda tider.

 

Lilla Muffins (H. E Dam) har varit hos oss några dagar. Lite välan uppskruvad kanske i början men när hon väl landat så är hon en jättemysig liten tjej. Tyvärr får vi avsluta vistelsen här med en riktigt dålig mage, risavkok är vad huset bjuder på just nu och det tror jag inte hon klassar som gourmetmat. :o(

 

Melvin har blivit lite rund. Vips sa det! Matte är ju van vid att gossen alltid är en gänglig gosse som kan äta obegränsat med mat utan att något fastnar. Ska kanske tillägga att han är den första kastrerade hund jag äger så jag var helt enkelt inte snabb nog på att dra i handbromsen. Nu är den i alla fall dragen och förhoppningsvis ska den lilla trivselvikten försvinna nästan lika fort som den kom. 

 

Visa är pigg som en liten mört, busar med Melvin ute, rullar i snön och njuter verkligen av våren. Härligt att se henne så pigg, då inser man skillnaden mot i höstas när hon drogs med en seg urinvägsinfektion. Måtte hon tuffa på i många, många år till, min älskade lilla hund! Fast fotogenique är hon inte, där liknar hon sin matte. Flankerad av Melvin till vänster, Muffins till höger och Morris framför sig ser hon närmast döende ut...

 

Nu blir det nog inte mer bloggat före påsk. Ni får hålla tummarna för mig i Finland i morgon och så önskar jag alla som läser dessa rader en riktigt GLAD PÅSK!

 

 

Den tecknade seriefiguren Bamse och jag har något gemensamt. Inte så att jag somnar i tid och otid eller är en särdeles uppfinningsrik person. Nej, men vi har båda vår egen mat- och sovklocka! Min egen är av modellen Morris, trefärgad och tämligen påträngande när det är dags. Förvånansvärt punktlig också, måste jag säga. Mat ska serveras senast kl 9 på morgonen och för säkerhets skull påminner man matte ett tag innan. När labbarnas kulor läggs i blöt, hinner de knappt landa i skålen förrän larmet drar igång, i början lite dovt för att sedan stegras allt mer. Samma sak med promenaden. Förmiddagsrundan ska ske klockan 10 prick (ja, vi har så klart varit ute och morgonkissat innan dess), alla avvikelser påtalas ljudligt så att inte matte ska få för sig att jobba lite längre. Ibland kan det vara en smula irriterande, det medges, men oftast är det bra. Det gör ju att jag måste lyfta rumpan från skrivbordsstolen med jämna mellanrum och inte riskerar att bli stel och få ont i kroppen!

 

Kan också meddela att Maya nu börjat löpa så nu är planeringen i full gång. Håll nu tummarna för att allt går planenligt och att vi får valpar här i huset någon gång i slutet av maj! Lagom stora, lagom många, lagom fördelning och lagom teckning, kan man önska sig det? 

 

Slutligen - om någon undrar över varför hemsidan inte är uppdaterad på en mindre evighet så är det inte för att jag inte vill. Men i mitt byte av dator försvann programmet jag använder och nu väntar jag på att datoransvarig ska få tid över att kolla hur man lämpligen fixar till detta. Till dess kommer jag dess värre inte åt hemsidan, inte mycket att göra åt det. 

Oj, så många som läst mitt förra inlägg! Kan det hänga ihop med att Lena lade en länk i Facebook? ;) Kul är det oavsett och jag tar chansen att uttrycka ännu en åsikt. Denna gång tänker jag ondgöra mig över fenomenet att blandraser plötsligt har fått namn. Förr var en blandras en blandras, men nu kallar men dem cockapoo, labradoodle, shihpoo osv. Varför? En blandras är en blandras, ingenting annat. Tycker man att den blir finare om den har ett rasliknande namn? Och varför i herrans namn väljer man då inte en renrasig hund, enligt SKK:s hemsida har man sisådär 335 olika raser att välja på i Sverige så någon borde väl passa? 

 

Ute i hundvärlden finns det "uppfödare" av dessa "blandrasraser". Det finns också "uppfödare" av helt godkända raser som massproducerar hundar utan att registrera dem. Man har ändå mage att ta ganska bra betalt för sina valpar, ofta ligger man bara en eller ett par tusenlappar under priset för de registrerade. Rent ocker, om någon frågar mig. Jag träffar allt emellanåt på någon sådan labbe där ägaren då ofta känner sig manad att ursäkta köpet, inte sällan med orden "vi har ändå inte tänkt ställa ut". Och just de orden visar att man har bommat hela grejen! Det är inte för utställandets skull man ska köpa en hund som är registrerad i SKK. Det är för att vi som tillhör SKK:s organisation har regler och förordningar som vi måste följa. Har vi, som i mitt fall, raser med ett hälsoprogram så måste våra avelsdjur följa det hälsoprogrammet. I labradorens fall innebär det att de ska vara röntgade och ha känd ögonstatus genom gentest eller ögonlysning (skulle önska att det var både gentest OCH ögonlysning men så är det inte, många uppfödare väljer dock att vara noggrannare än vad SKK kräver, just för att vi månar om rasen). Vi får inte avla på djur som är avelsspärrade av någon, ofta hälsorelaterad, anledning. Vi får inte ta hur många kullar vi vill på vår tik och vi måste låta det gå tillräcklig tid mellan kullarna. Detta och en del annat är ett regelverk som vi får rätta oss efter men som den som föder upp blandrashundar eller oreggade hundar (som inte kan ses som annat än blandraser det heller eftersom de saknar stamtavla) helt kan strunta i. Är man det minsta mån om hur hundarna har det, betalar man den där tusenlappen extra och köper hund från en seriös uppfödare med registrerade hundar och god hundhållning, oberoende av om man vill ställa ut eller inte. Den tusenlappen extra kan återbetalas flerfaldigt under de kommande åren, just för att man valt en hund med dokumenterat friska föräldrar. 

 

Jag har inget emot blandrashundar som sådana, det kan vara ytterligt charmerande individer. Men jag är starkt emot en planerad avel på blandraser eller oregistrerade valpar överhuvudtaget. Genom att köpa sådana hundar, gör man det möjligt för verksamheten att fortgå och det tycker jag är beklagligt. Köparna reglerar marknaden, glöm aldrig det, ditt val gör skillnad. 

 

Vill man titta närmare på en uppfödares avelsarbete så finns det en hel del information att tillgå på internet. Många kennlar har förstås hemsidor idag men man kan också titta i SKK:s databas som är helt öppen och som man når via hemsidan. Ännu mer överskådligt är www.rasdata.nu, där flera raser finns representerade. Här kan man få en överskådlig bild över alla hundar från en viss kennel, deras hälsostatus och en del meriter, klickar man sedan på varje enskild hund så kan där finnas ännu mer information. Rekommenderas varmt om du går i hundköpartankar!

 

Till sist lite om de egna hundarna. Vi har haft ännu en underbart solig dag här i Norrbotten och mina hundar och jag har gått en lång sväng på isen. Stina slutar tidigt idag så då får hon ta sina, fast de var nog inte helt nöjda med att bli lämnade hemma .

Lika fort som snuvan kom, lika fort försvann den. Två dagars intensivt nysande, en dag med lite mindre "snufsande" och sedan - borta! Pigga som mörtar är de, de kan inte fatta varför matten inte vill gå ut med dem annat än korta, korta svängar på gatan eller i skogen. Hallå, matte!?!? Till och med Visa far fram som en liten gummiboll när vi är ute, långt under hennes normala värdighet. Igår prövade vi att gå ett varv runt byn och det gick finemang så idag ska vi gå lite längre. Matten är en försiktig general när det gäller infektioner i luftvägarna. 

 

Den lille killens magelände höll i sig i tre dagar. Hur svälter man en cavalier utan att bli galen eller döv själv? Den som har ett bra svar på den frågan kan höra av sig till mig. Jag prövade att ge honom risavkok när magen inte höll för RC Intestinal. Han gick fram, nosade, sa "nej tack" och backade. Samma sak med löskokt grötris. Först med pyttelite köttfärs gick det ned men då protesterade magen. Till sist fick jag vara benhård, när labbarna fick torrfoder fick han två canikur i bitar i sin skål. Hunger och snålhet gjorde att han åt men sedan var det en del protester. "Hallå, hungrig" hördes från köket och matdansen tog vid så snart matte närmade sig. Sådana gånger älskar jag mina labbar högt och innerligt. De tackar inte nej till mat men river heller inte huset om de måste svälta. Det matte gör och säger, det gäller liksom. Nåväl, igår var det jag som styrde när vi behövde gå ut istället för tvärtom så nu verkar magen hålla, tack och lov. Men efter tre nätter i rad med dålig nattsömn (vem kan somna om när man har varit ute och vankat i minusgrader? inte jag, inte direkt i alla fall) är jag lite sliten. Det var oändligt skönt att få sova i natt.

 

Store sonen är hemma den här helgen också och det är vanvettigt mysigt. Anledningen är inte mammalängtan utan basketmatcher, han ska spela med sitt nya lag (Umeå div 2) mot Höken och sitt gamla lag GBBK på lördag och söndag. Ikväll blir det också basket, hela familjen ska heja på LF i den sista grundspelsomgången. Basket ÄR kul!!!

 

Igår var vännen Maria här på fika och småprat. Hon är gullig och hjälper mig ta hand om hus och husdjur de dagar vi är i Paris över påsk. Tack snälla rara du om du läser detta, om du visste hur jag uppskattar din hjälp! 

 

Valet av hane till Maya är nu klart. Nu hoppas vi på att löpet tajmar och inte kolliderar med vår lilla resa. Tilltänkt hane är FinUCh NUCh Panda's Dynamite Dodge, en finsk blenheimhane med hjärta ua e sex år och MR-skannad A. Mer information kommer på hemsidan när vi vet att parningen gått vägen. Är du intresserad av valp är du välkommen att höra av dig. Du som är intresserad av en hund att vara aktiv med och gärna meritera har som vanligt företräde. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.

 

När detta nu är klart är det dags att ta nya tag med valet av hane till Raya. Den nöten känns inte helt enkel att knäcka. Jag kan i alla fall meddela att tanken är att hitta en hane med gamla gedigna dp-linjer, ingen av jakttyp eller mixad gosse. Så går i alla fall mina tankegångar just nu. Fortsättning följer.

Jag har aktat mig för hundkontakter nu när kennelhostan härjar. Men så var jag ju tvungen att ta Melvin till djurkliniken för ett tag sedan. Och där måste vi ha snappat upp något litet virus för medan jag och barnen var i Riga började Melvin att nysa. På ett par dagar var det emellertid över och han var pigg igen, men det var jobbigt medan det pågick, han var märkbart tagen (kombinationen av snuva och att han lyckades gå omkull i ishalkan som var och blev framhalt, det tog udden ur den annars så energiske gossen).

 

Frid och fröjd trodde jag, tills övriga gänget började nysa. Värst är det för Visa som får riktiga nysattacker då hon nyser och nyser. Det har gått hårt åt slemhinnorna i näsan så nu skvätter det lite blod också när hon nyser. Suck. Morris fick panik när han hade sin värsta dag, får för mig att det blir extra jobbigt då de har så korta andningsvägar. Han skrek rakt ut i panik när han nyste häromkvällen. Men fort verkar det gå över, nu hörs bara enstaka nysningar från den lille killen.

 

Allt detta gör att vi håller oss lite i depå just nu. Maya hålls åtskild från övriga flocken eftersom tanken är att hon ska paras och eftersom hon visar väldigt lindriga symtom (knappt några). Hundarna är ju i övrigt pigga som mörtar och kan inte fatta varför det inte blir några promenader som vanligt. De korta stunder vi är ute för att rasta, studsar de i snövallarna som vanligt. Men matte tar det säkra för det osäkra. Enligt den veterinär jag har rådfrågat så ska jag räkna med att de är virusbärande i 7-10 dagar, så jag tänker mig att hålla dem isolerade från andra i två veckor åtminstone för att vara på den säkra sidan. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte blev värre, har ju hört om hundar som legat i 40 graders feber och svår hosta i någon vecka. Det finns olika virus, det är tydligt.

 

Som om inte detta vore nog så måste den lille ha klämt i sig något snusk utomhus för natten till igår fick jag springa ut med honom en gång i halvtimmen. Får ge honom en eloge för att han är duktig på att säga till även om matte var minst sagt hålögd igår och gick fram som en zombie genom tillvaron. Springandet fortsatte under gårdagen. Inte blev det bättre av att vi körde vilodag med tanke på snuvan, någon gång skällde han nog mest för att han ville ut och busa i snön. Men vem törs chansa? Natten har varit lite lugnare så nu tror jag att det har vänt. Själv är han helt oförstående till svält, det vet han inte vad det är. Efter att ha försökt ignorera hans klagan gav jag upp och serverade välkokt grötris med några korn av köttfärs i (vanligt grötris äter förstås inte farbror). Sådana gånger skänker jag en tacksamhetens tanke till labbarna som snällt slafsar i sig det matte serverar. 

 

Nåväl, när de nu inte får gå ut så ligger de inne på soffan och myser. Här en lite suddig mobilbild på de båda gossarna som blivit riktiga polare:

 

 

Allt nysande gör att jag avbokar inomhusträningarna. Vi får ta nya tag när vi har slutat att snora!

Nu är tre av fem ur senaste labbekullen röntgade och det ser fantastiskt fint ut, alla tre är fria. Vira och Priffe (Loke) har HD grad A och ED 0, Loo (Loovis) har HD grad B och ED 0. Det i sin tur innebär att på 66 st uppfödda hundar har jag 60 stycken med fria höfter (tre avlidna innan ett års ålder (en som liten valp, en i bilolycka och min egen Virus avlivad pga kraftig knäskada), två ännu ej röntgade ur sista kullen och en med HD grad C). På armbågssidan ser det nästan lika fint ut, där checkar 59 st in med fria armbågar (två har 0-2, båda två med misstänkt trauma på den felande armbågen). Alla hundar finns inte i den svenska statistiken då ett gäng lever sina liv i Norge. Men jag är så glad, så glad över statistiken. Man kan göra sig lustig över hundars hälsa och säga att det inte är allt, men vem blir glad av en sjuk hund? Sedan är livet inte slut bara för att man får en anmärkning, det är min Melvin ett levande bevis för. Men det blir helt klart påverkat och det hade varit oändligt mycket roligare om man sluppit de begränsningar som det innebär. Så ja, jag är stolt över mina (eller tja, hundarnas) fina leder!

 

Igår var jag hos veterinären med Melvin. Han läckte ju urin i helgen och jag tycker att han dricker välan mycket. Nu är han en ganska varvad hund som haft det ganska trist när matte varit först magsjuk och sedan jobbat som ett litet svin så det KAN ju bero på det också. Men när han var vinglig igår morse så fick jag panik och lyckades få en återbudstid i Öjebyn. Jag var inställd på diabetes och trodde att det var den svarte gossens och min sista resa. Det var med tungt hjärta jag inväntade blodprovssvaren. Men de var hur fina som helst. Urinprov visade att urinen är utspädd (det visste jag redan innan, det blir ju så om man dricker mycket eller käkar mycket snö) så för säkerhets skull ska vi tillbaka för en koll av binjurarna. Men nu är jag inte orolig längre utan tror tyvärr att gossen drabbats av inkontinens efter kastreringen, något som drabbar ungefär 1 på 20 hanar och som i sig är lättbehandlat men ändå känns lite småtrist. Visste inte att det var så pass vanligt, det känns lite surt. Nu hade jag ju inget val om han skulle bo kvar hemma hos oss men jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag kastrerade en hund för ro skull. 

 

Vill också rikta en eloge till djurkliniken i Öjebyn. Det är underbart att åka dit, man kommer in på rummet i rätt tid och möts av en veterinär som tar sig tid, lyssnar och gör en grundlig undersökning. Ingen stress, ingen väntan i evigheter i ett väntrum eller inne på ett litet kalt rum. Gott om utrymme i väntrummet gör att hundarna slipper sitta på varandra, vilket också det skapar ett lugn. 

Igår var det då dags för inomhusträning med valpköpargänget. Sju stycken blev vi som tränade i Luleå BK:s nya, fina inomhushall. Så skönt att kunna träna utan en massa bylsiga kläder och fipplande i fickan med kalla, stela fingrar! Jag hada med mig pojkarna, Stina tog med Maya. Jag hade gärna haft med Visa också men insåg att Idefix nog skulle gå bananas om han blev lämnad ensam kvar hemma. Så hon fick agera sällskapsdam denna gång. 

 

Morris var dagens stjärna av mina hundar. Så taggad den lille gossen är på att träna och så duktig han är på att fokusera! Snabbt glömmer han både omgivande hundar och den nya miljön när det vankas Frolicbelöning. Vi tränade lite fotposition, vi prövade att leka med apportbocken (men just det gick sämre för då blev alla störningar roligare så den får vi nog nöta med hemma, den är helt enkelt inte så kul som matte hade hoppats) och vi försökte gå lite fot. Ska testa med extern belöning i fotgåendet, nu vill han väldigt gärna dra framåt och vrida ut lill-kroppen för att försöka se godisfickan bättre. Och så detta förb... hoppande på benet om inte matte är snabb nog! Inte så lätt när man är van att träna labbe. 

 

Fascinerande var att sedan tog Stina över pojken för att köra agility och vips, så ställde han om till att nu jobba med henne. Gick jättefina slalom, inte så snabba men rätt, och sprang böjd tunnel och säck utan bekymmer. Tror kanske inte att han blir lika pilsnabb som Maya men han känns väldigt lättstyrd och koncentrerad. Gullhunden!

 

Allt det som hamnar på Morris pluskonto, har Melvin på sitt minusdito. Han har noll och ingen koncentrationsförmåga. Vi körde lite fotposition, ganska mycket stegförflyttningar för att försöka jobba upp en bättre fokusering på matte. Så gjorde vi fjärr med matte ett par meter bort. Men jag hinner förbanne mig inte mer än gå de där stegen och vända mig om för att killen ska hinna börja kolla in alla andra istället. Gjorde inkallningar, de gick bra förutom att ingångarna var åt fanders sneda. Avslutade med en platsliggning med ett helt gäng med hundar, gissa vem som skulle börja nosa när inget annat hände..? Ibland tror jag att husse har rätt, det måste finnas en och annan bokstav i den hunden. Maken till dålig koncentrationsförmåga har jag aldrig upplevt, det är som om det inte går att fokusera ens den kortaste av stunder. Funderar på om det är något jag gjort men tror faktiskt inte det, den lille killen är ju raka motsatsen och de har samma eländiga matte...

 

Mindre kul är att Melvin läckt urin ett par gånger i helgen när han legat och sovit. Jag tycker också att han dricker välan mycket, vilket också märks eftersom det som "rinner över" är både färg- och luktlöst. Det blir till att ringa veterinären och kolla upp det hela. Hoppas att det är något som kan botas, vill inte gärna att han ska drabbas av inkontinens så snart efter kastreringen. I så fall kommer jag aldrig mer att kastrera en hund om jag inte absolut måste för detta var inte särdeles roligt. 

 

Nåväl, åter till inomhusträningen. Nästa gång blir lördagen den 2 mars kl 16-17.30. Välkomna då, alla Huset Elliotar som vill! Kostnaden är 225 kr som vi delar på antalet deltagare så ju fler, desto billigare. Hallen är stor så vi ryms rätt många därinne.

 

Nästa helg ska barnen och jag åka till Riga medan husse är hemma för att jobba och hålla ställningarna. Det ska bli mysigt med en liten minisemester så där, hoppas bara att inte båten gungar alltför mycket. Jag är ju rätt åksjuk av mig, om man säger så... Men det finns piller om det kniper. 

 

Vicke är hemma nu i några dagar och ljudnivån här hemma steg med massor av decibel. Han syns och hörs, den gossen, delvis beroende på alla sina 187 cm. Underbart är det hur som att ha hela barnaskaran samlad, då mår mamman som allra bäst. Han åker tillbaka till Umeå på onsdag men sedan ses vi på lördagen igen för Riga-resan. Och i mars kommer han hem två helger på raken för att spela basketmatcher så vi får en duktig dos Viktor nu ett tag. Gott!

Magsjukan är bekämpad, även om det var en envis rackare. Några små bakslag (nej, man ska inte äta dotterns minisemlor med chokladtryffel om man haft magont dagen innan) men nu känns det ändå som om jag är en överlevare. Skönt! Ingen annan i familjen verkar drabbas, märkligt nog. Ibland är det underbart med två toaletter i huset!

 

Hane till Maya är klar nu, mer information kommer men jag kan i alla fall avslöja att det är tänkt att bli en finsk gosse. Nu hoppas vi att det sista går i lås också. Maya verkar närma sig löp och uppvaktar Visa för allt vad hon är värd. Det i sin tur får Morris känslor för mamma Maya att spira, det är rena orgier i hundsängen. Det i sin tur irriterar Idefix något alldeles väldigt som vill ha ordning och reda på torpet. Melvin tar sin tillflykt till den kökssoffa som blivit hundarnas, där ligger han dagarna i ända och spanar ut över köksdomänerna. Det tog "bara" tre månader innan någon mer än Morris fattade att soffan faktiskt är tillåten för hundar...

 

Jobbar som ett svin nu och har egentligen inte tid att vare sig sitta här eller (tyvärr) träna hund. Efter söndagen hoppas jag börja leva igen. Store sonen kommer hem om ett par dagar, det längtar vi alla efter. Och när han åker igen i mitten av nästa vecka är det bara några dagar kvar tills vi ses igen eftersom barnen och jag ska ta en minisemester till Riga. Hoppas att Östersjöns vågor håller sig någorlunda lugna. 

 

Fortsätter att gå in på SKK:s hunddata titt som tätt i jakten på Loovis röntgenresultat. Kan inte vara långt borta nu...

 

Igår var min syssling på tv, lite kul. Inte för att vi har någon som helst kontakt men ändå. Hon är tydligen filmare och har varit och levt med pygméfolk. Imponerad av hennes mod, hade bara velat höra mer av hennes berättelse (och mindre av den hemska Anna Wahlgren som var med i samma program). Hennes medverkan väckte också en massa barndomsminnen vid liv, jag minns alla gånger jag följde med farmor och farfar till farfars föräldrahem där hans bror med familj levde. Hans bror var stor stövarvän och hade alltid några stövare (schiller) och en tax. Var gång vi åkte dit tog han min lilla hand i sin stora och så gick vi ut till hundarna. Än idag är jag larvigt förtjust i stövare, otroligt trevliga familjehundar om de får jaga.

Så har första röntgenresultatet för senaste labbekullen kommit in. Det är Huset Elliots Vira som röntgats och fått resultatet HD grad A och armbågar 0. Bättre än så kan det knappast bli! Det känns som en bra start, jag brukar alltid tänka att den första hunden liksom sätter ribban litegrann. Inte så att jag nödvändigtvid måste få fem A-hundar men jag förväntar mig heller inga stora katastrofer (OK, det gjorde jag kanske inte innan heller). Så detta känns riktigt bra. Grattis till Anita och Johnny, nu är det bara att tuta och köra.

 

Magsjukan är inne i fas två. Jag trodde att jag skulle vara i full fart idag men hej, vad jag bedrog mig. Håller mig på betryggande avstånd från toaletten, utan att gå in på närmare detaljer. Beach 2013 kanske..?

 

Ägnar stunder åt att titta efter hane till flickorna. Det är så vansinnigt svårt så ni anar inte. Det är ganska få "vanliga" hundägare som meriterar och hälsokollar sina gossar och de som gör det är inte alltid lätta att hitta. Jag tror att många drömmer om en valp efter sin egen högt älskade hund men istället för att gå med på konstiga parningar utanför SKK:s register och sälja valpar till reapris på Blocket, se till att ta hälsointyg, meritera hunden och göra en insats för rasen. En utställning eller två för en cavalier kan vara väl investerade pengar, man får en opartisk persons bedömning av hunden och får ett kvitto på hur väl den stämmer överens med rasstandarden. Satsa de kronorna! Som labradorägare krävs det kanske lite mer men jobba med din hund, meritera den. Sunda, friska och arbetssamma hanar behövs! I de egna ögonen är vår hund alltid BIV (Bäst I Världen) men vi måste också vara realister och inse att även de har sina fel och brister. Det får man ha, men först genom att få dem dokumenterade kan man också bidra genom att kanske komplettera en tik. Alla hundar är tyvärr inte avelsmaterial, därför är det viktigt med en bedömning från någon med lite erfarenhet. Och kom ihåg att en gång är ingen gång, lyckas man inte första gången så kan man försöka igen för en annan domare. Men meriter och hälsointyg, det är vad vi uppfödare vill ha och det är så ni gör era pojkar synliga för oss.

Idag röntgas de två första från Visas, tillika kennelns, senaste labbekull. Nu stundar några spännande dagar när jag kommer att gå in på SKK:s hunddata ideligen och spana resultat. Ska också kolla hur deras resultat påverkar äldre syskon och även mamma Visa vad gäller det nya indexet som kom ifjol. Spännande tider väntar, håll tummarna för ynglingarnas röntgenresultat!

 

Jag har också intensifierat letandet efter hane till såväl cavalier- som labradorvalpar. Trodde att jag var klar med i alla fall det ena men gick tillbaka till ruta ett av olika anledningar. Det kan verka enkelt, detta med att ha valpar, men för de flesta uppfödare är det långt ifrån enkelt. Man ska hitta en hane som håller måttet och som förhoppningsvis tillför det man vill ha, man ska resa dit (de bor sällan granne...) och ordna med logi mm, man ska få till en parning eller kanske två, tiken ska bli dräktig, valpningen ska gå bra osv osv. Det är många moment, många timmar och många tusenlappar innan valparna ens är födda. Man ska vara entusiast för att hålla på med det här, entusiast med ett stort hjärta och ett stort engagemang. Men spännande är det, både själva sökandet och funderandet och också att följa det färdiga resultatet. 

 

I morgon ska dottern och jag gå ringsekreterarutbildning. Jag gick ju det redan -91 och var ganska flitig i att arbeta där under 90-talet. Men sedan planade intresset ut. Nu är dottern intresserad och jag måste gå om utbildningen för att bli auktoriserad igen. Så vi gör två flugor på smällen, så kan vi också jobba tillsammans sedan. Vi är ett litet radarpar inom hunderiet, som Helan och Halvan. ;o)

 

Hur mycket snö som helst har vi fått de senaste dagarna. Snö och blåst i kombination och så lite nollgradigt ovanpå det. Ingen hit alls. Vi hade underbart fina skoterspår i helgen men de är bokstavligen borta nu. Det är lite surt att vara hundägare just nu, jag hoppas att det fryser på igen och att skoterfolket gör en insats den kommande helgen.

 

I förrgår pulsade jag i två timmar i skogen och på isen tillsammans med Vega och hennes matte. Hundarna hade jättekul och vi surrade på. Som straff fick jag hosta mig igenom natten så gårdagen tog jag det lite lugnare och nöjde mig med ett kortare varv i skogen. Det räckte för att liten fläckig kille skulle förvandlas till en vandrande snöboll. Det fick bli duschen när vi kom in. Men han är tapper, han stretar på och gnäller inget trots att det nog drar en del i pälsen. Visa däremot, hon hatar verkligen kladdsnö. Det bildas pyttesmå klumpar mellan tårna och de måste bort, man kan inte gå omkring med sådant. Alltså måste vi stanna hela tiden och hon ser alltmer döende ut. Inget väder för tant labrador detta. 

 

Inomhus råder ett annat bekymmer. Den ena hundsängen har ersatts av en kökssoffa. Tanken var att hundarna skulle uppskatta att komma sig upp lite och kunna titta ut genom fönstret. Det gör de - inte. Labbarna hoppar snällt upp när jag klappar på soffan men är nere igen så fort jag vänder ryggen till. Morris använder den gärna till att torka öronen på efter promenaden och ibland för att försöka utforska vad som finns på den intilliggande köksbänken (hussen fick rätt där, placeringen är inte helt optimal). De andra båda fläckiga använder fel kökssoffa för att titta ut genom fönstret och struntar blankt i att det sägs vara förbjudet (vi är ju oftast ute när de är där). Det är inte lätt att introducera nymodigheter i detta hus.

 

Idag har jag varit med om något märkligt. Har haft ont i en tand i ett par veckor, samma tand som värkte innan jul när jag hade bihåleinflammation. Jag var säker på att det var rotfyllning på gång och har dragit mig för att gå till tandläkaren eftersom jag är livrädd för det (OK, gillar inte läkare heller). Föder faktiskt hellre barn än lagar tänder. I alla fall, idag var det dags. Det visade sig att tanden inte alls behövde rotfyllas utan bara slipas ner lite. Den kraftiga inflammationen hade fått tanden att lyftas och hamna högre än sina kompisar, därför gjorde det ont när jag tuggade och bet ihop. Nu är det onda borta! Fascinerande. Och jag inser att jag måste haft en riktigt rejäl inflammation i bihålorna där innan jul som till och med flyttade på tänderna... Kanske, kanske kan det finnas en idé i att gå till doktorn lite tidigare nästa gång. Kanske.

 

Arbetet med att leta hane till flickorna har intensifierats. Planerna går än så länge lite hit och dit men börjar ändå klarna allt mer. Information kommer när allt har kollats upp ordentligt. Men det är sannerligen ingen lätt sak, detta. Man kan tro att det blir lättare ju längre man håller på men det är precis tvärtom. Bra hanar växer inte på träd, i synnerhet inte om de också ska ha meriter och hälsointyg i ordning. Säkert finns det massor av bra hanar därute som aldrig syns. Tänk på det, ni hanhundsägare, skaffa meriter och hälsointyg på era hundar! Först då blir de också "synliga" för oss uppfödare.

 

Apropå hanhund så kan husets egen avelshane nu stoltsera med att ha alla sina sex syskon hjärtfriska med intyg efter sju års ålder. Hur många cavalierer har det? Otroligt friska små krabater är de, till stor lycka och glädje för oss som delar vår vardag med dem. Hälsan är viktig, som valpköpare vill man kunna ha sin fyrbenta livskamrat hos sig i många år framöver. Det är viktigt för oss uppfödare att komma ihåg det.

Gick som vanligt på isen med hundarna idag. Stina är piggare så jag slapp ta med någon av hennes, jag är så nöjd med "bara" tre. Trampade på det uppmärkta spåret mot Tomholmen när jag insåg att Melvin inte längre hade repleksaken i munnen. Noterade att det låg något drygt 100 m bort och anade vad det var. Satte Melvin, skickade Visa på linjetag och spanade in Morris reaktion. Han brydde sig inte alls, varför springa efter en hund som är dum nog att springa efter en sak? Visa däremot skuttade iväg på sedvanligt tantmanér, lycklig över en arbetsuppgift. Tillbaka kom repet, vi busade, belönade och knallade vidare. Efter en bit var det utbytt mot pinne och det blev Melvins tur att ta linjetaget efter tappad leksak. Melvin springer en bit i full sula (han har en stil som får en att undra hur lång tid det ska ta innan alla de fyra långa benen har trasslat in sig i varann och han ligger på backen) innan han dras mot ruskorna som markerar spåret på vänstersidan. Kommando från matten får honom att fortsätta framåt men trots att han ser repet, dras han åt sidan. Väl hos repet plockar han upp, stannar och tittar runt innan matte blåser inkallning. Då vänder han upp och kommer. Detta j-a tittande, ska jag aldrig lyckas få bort det? Matte är inte helt nöjd med dragningen åt sidan heller, vi lämnar leksaken och gör om. Aningen bättre resultat men fortfarande tendens till tittande. Suck. Visa får göra ytterligare ett lååångt linjetag innan vi är hemma och är väldigt nöjd med sin insats. Matte också, hon är en liten pärla, min Visa.

 

Väl hemma funderar jag över hur gossen förändrats med kastreringen. Borta är hans vaktande på flocken och hans uppblåsta läge vid möte med andra hundar, hundar vi möter är inte längre potentiella fiender utan potentiella lekkamrater (undantaget de hundar han redan tidigare har en dålig relation till, som byns ständigt juckande flathane). Stressen känns också mindre, förmodligen för att han inte längre måste hålla koll på brudar, inkräktare mm. Däremot vet jag inte om fokuseringen är så mycket bättre, dagens lilla övning gav en hint om det. Där ryker väl mina drömmar om en spårkarriär... Nåväl, han är väldigt lycklig och väldigt go som hund, min svarte prins, även om årets tävlande kanske får styras mer mot det fläckiga hållet. Men vi får se hur det artar sig.

 

Visa har ånyo fått flytningar efter löpet, helt luktfria och färglösa sådana. Suck. Tror inte på detta med uvi, ska testa tipset jag fick från en veterinär att ge henne mjölksyrabakterier i vulvan (har köpt hem något som jag tror heter Laktal balans eller liknande från apoteket) och så ska jag testa att ge lite c-vitamin också, om utifall att. Pigg och glad är hon, även om hon som vanligt är rätt seg efter löpet. Fast jag har sett henne segare, hon är inte allra värst.

 

Den lille brunvite är pigg som en lärka igen och fattar inte varför han inte får hoppa upp och ner som han vill eller springa hur han vill. Livet är orättvist, hälsar han.

Jäpp, det är jag! Här sitter jag och svamlar om att jag ska bli hur frisk som helst när barnen har flugit ut och så var det jag, JAG, som var först med förkylningen. Nu är nämligen resten av familjen däckad! Hur jag lyckats förvärva förkylningen är för mig en gåta eftersom jag jobbar hemma framför datorn och sällan träffar någon annat än möjligen när jag är och handlar eller folk jag möter under hundrundorna. Men datorn var lite skum förra helgen och maken fick installera om antivirusprogrammet. Kanske fick vi en släng av samma virus, burken och jag..? ;o)

 

När dottern däckade igår var det bara för mamman att samla ihop alla fem hundarna, packa in sig och hostan i en massa kläder och bege sig ner på isen i kvällsmörkret. Där släpptes alla jyckar lösa och så gick vi en runda. Och nej, den lille trefärgade kom inte när matte ropade utan höll sig på behörigt avstånd. Suck... Men väl inne var matte FÖRBANNAD och berättade för den lille killen vilken skithund han faktiskt är. Sedan tränade vi inkallning i hallen och gossen fick massvis med beröm när han kom. Idag var det ny ispromenad med alla fem, matte var lite crazy och släppte den lille skithunden och det gick hur bra som helst. Jag kallade in och kopplade, belönade med godis och mys samt släppte igen och det fungerade precis varje gång. Hoppas den trenden håller i sig nu.

 

Mötte en god vän som gick över isen från andra hållet med sina hundar och så träffades vi på mitten och lät hundarna busa. Hon har bl.a. en sjuårig kastrerad hane, Melvin var lite osäker i början men fort gick det över och de hade hur kul som helst. Han har mestadels haft dåliga erfarenheter av andra gossar, förutom våra småkillar då, så han har gärna blåst upp sig lite. Men de här båda jagade varandra och hade dragkamp och var nog lika barnsliga båda två. En kille helt i Melvins smak! Tyvärr var ju Idefix tvungen att ge sig in mitt i smeten och leka lite polis, med den påföljd att han nog fick en knuff eller trampade lite snett för nu ikväll är han lite stel på det opererade bakbenet. Det får bli smärtstillande och vila i några dagar för farbror.

 

Mitt enda aber med ispromenaderna är och förblir snöätandet. Maya är närmast manisk, hon är helt i sin egen lilla värld och bara äter snö. Vore det bara hon, skulle jag tro att hon hade diabetes och åka iväg och kolla upp henne. Men Morris är inte långt efter och hade jag inte haft med en leksak som Melvin kan ha i munnen, skulle han också äta snö konstant. I skogen har de fullt upp med att leta pinnar, kottar, skit... men på isen finns inte så mycket sådant så då äter man tydligen snö. Otroligt irriterande.

 

Har maskat av alla hundar i veckan, tyckte att ett par av de små var välan tunna trots att vi ökat mängden mat. Vad gör de då idag? Jo, de käkar något på snön som jag gissar kan ha varit rävskit (men jag hoppas innerligt att det var något annat som pimplarna lämnat efter sig, typ fryst daggmask...). Ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.

Gårdagens förmiddagspromenad företogs i -25 grader. Hade tänkt gå en pyttekort sväng men det blev en normallång runda trots allt, dock dagens enda sådana. Föresatsen att hålla Morris kopplad försvann på något sätt, bäst som jag gick där och funderade så insåg jag att killen var lös och att det förmodligen måste vara jag själv som släppt honom medan jag tänkt på något annat. Nåja, lika bra att ta tillfället i akt och träna inkallningar. Och tänka sig, killen kom som skjuten ur en kanon när matte ropade! Vi tränade inkallning, fotposition och allt gick som en dans. Matte kom att tänka på att det kanske hängde ihop med rösten, några hesa dagar efter avgrundsvrålet gjorde att matten inte lät som förut, medan hon under gårdagen åter kunde kvittra i närmast falsettläge. Jodå, så måste det vara. Nöjd med detta trampade jag vidare på isen tills vi kom till det ställe där kopplet ofta kommer fram. Vips, så kutar den lille fläckige iväg och tänker inte alls komma på inkallning. Så mycket för den teorin... Nåväl, vi kämpar vidare i hjärnornas kamp, den lille och jag. Inte riktigt väder för lydnadsträning igår men vi körde lite fotgående en kortis längs trädgårdsgången och det gick hyfsat. Inte kalas men hyfsat.

 

I tjugofem kalla tyckte matte att labradortanten skulle iklädas täcke. Sagt och gjort, Tutans gamla vintertäcke letades fram, aningen stort för Visa men fleecefodrat och mysigt att ha på sig. Den lille fick också krypa in i sitt lilla täcke, köpt ifjol och med superb passform. Båda fästs med resårband runt låren, något båda hundarna ogillar och som får dem att gå lustigt bredställt som om de hade gjort i brallorna. Efter en stund fann sig dock den fläckige i sitt öde och skuttade runt som vanligt. Men inte den svarta... Hon krumbuktade likt en unghäst som får på sig sadel för första gången. Hon ruskade kraftigt på sig och tittade på täcket som om hon förväntade sig att det skulle ramla av. Hon rullade i snön, hon kliade och hon ruskade igen. Täcket satt kvar. Då gav hon upp och larvade fram med sin bredställda gång, dock utan att uträtta några behov. I vanliga fall gör hon detta så fort vi når skogen men igår, icke. När halva rundan var avklarad och inget hade hänt började jag fundera på att ta av täcket men precis då satte sig tanten och kissade. Antar att det inte gick att hålla emot längre. Labradorer kan vara ruskigt tjurskalliga om de sätter den sidan till. (Visa tog sedan en gruvlig hämnd på matte genom att sitta och släppa ljudliga, illaluktande fisar alldeles bredvid matten när hon åt sin lunch...)

 

Jag har skrutit så om mina fläckiga killar. Hur de klarat Visas löp galant. Det stämde också, ända till dag 23 i löpet, dvs när det förmodligen i stort sett var överstökat. Då vaknade den lille trefärgade till liv! Den lille morrige förvandlades till den lille porrige. Han har försökt jucka, han har "lekt tåg" (man kopplar in nosen i Visas vulva och följer henne överallt...), han har varit allmänt olydig och man har nästan sett hur hormonerna sprutat ur öronen. Droppen kom i lördags. Vi sitter och ser på tv, den lille fläckige gossen har som vanligt erbjudits ett tuggben. I normala fall brukar han ligga och tugga en stund för att sedan vilja avsluta kvällen i mattes knä. Men den här kvällen var han rastlös, han gick omkring och nosade. Matte började ana oråd och höjde blicken och vips, ser hon ett litet bakben som svischar upp mot strykkorgen (jag brukar stryka framför tv:n). Jag flög upp ur tv-soffan med ett vrål (maken påstod efteråt att han aldrig hört ett sådant ljud från mig och att jag hade likheter med Gandalf i någon Sagan om ringen-film; själv ser jag inte på vare sig fantasy eller scifi så jag kan inte uttala mig) och sög tag i den lille odågan. Det blev ett ganska ordentligt utvecklingssamtal och den lille skithunden förpassades till köket där han lommade iväg till hundsängen.

 

Nästa dag vaknade jag utan röst. Trodde först på en förkylning tills jag kom ihåg - avgrundsvrålet... Det satte sina spår i mattes stämband i flera dagar. I Morris lillhuvud också, han var otroligt inställsam och lyhörd. Tills igår... Stina är sjuk så alla hundar var med på ispromenaden. Melvin hade som vanligt numera en leksak som han for omkring med och inbjöd till jaga-lekar. Så blev det dags att koppla för att ta sig hemåt. Stinas båda fläckisar kommer snällt men min... Plötsligt kom den där blicken igen, den som säger "skiter i dig, vill inte bli kopplad" och så drog han som en raket. Sådant får nästan mitt proppskåp att ryka men jag höll mig lugn, ignorerade det lilla krypet och gick hem utan att titta på honom. Väl hemma tränade vi inkallningar. Nu är det oåterkalleligt, gossen får inte springa lös förrän den här hormonsvallningen har lagt sig och vi har tränat lydnad och förstärkt våra gemensamma aktier. Relationen måste förbättras, den saken är klar. Jag vet många småhundar, eller hundar överhuvudtaget, med en sämre inkallning än vad Morris uppvisar just nu men för mig är det inte tillräckligt. I min värld ska en hund som går lös komma direkt när matte ropar och inte när de själva vill, annars kan man inte gå lös. Så är det och så tycker jag att fler borde tänka.

 

Ja, då är det väl bara att gå ut på gatan och träna lydnad i massor då. Jo, om det inte vore för den lilla detaljen att termometern utanför mitt fönster visar på -24,5 grader...

 

Ett annat bekymmer jag har på promenaderna är att hundarna äter snö. Massvis med snö. Det är som att cavaliererna och Melvin måste ha något i munnen när de är ute. På isen finns varken kottar eller pinnar så då tar man snö. Det kan verka bekymmersfritt men det är det inte. Stora mängder kall snö som kommer ner i magen får den ibland att vända sig ut och in och frukosten kommer i retur. Stora mängder kall snö smälter också och blir till stora mängder vätska så vi hinner knappt in förrän vi måste ut och kissa igen. Och för pytteliten Maya, som nästan är den mest maniska snöätaren av dem alla, gör stora mängder kall snö att hon väldigt fort blir en väldigt frusen liten hund som vill gå hem. 

 

Ett försök att lösa problemet är att jag numera tar med en leksak på promenaderna. Den bär oftast Melvin omkring på och då äter i alla fall inte han. När han springer omkring måste ju Idefix haka på och så äter inte han heller. Visa äter överhuvudtaget inte snö så med henne är det lugnt. Men de båda trefärgade... Kanske munkorg kan vara en lösning..? ;o)

 

En annan fördel med leksaken är att den får fart på Visa också. De jagar ibland varandra och leksaken (om matte kastar den) så att snön sprutar. Så här efter löpet är hon ganska seg men jagalek får henne att glömma bort skendräktigheten och det gillar vi. Det är lustigt att studera deras lek. För Melvin och Visa handlar det om att komma först till leksaken och vinna den, man tar fort upp den och försöker skydda den så att man inte blir av med den eller så har man dragkamp med den. För Idefix handlar det om att komma först fram till den UTAN att plocka upp den. Först fram vinner, säger han. Och för Morris handlar det om att jaga de andra hundarna. Maya, tja hon har oftast sina egna små projekt, som att spåra eller att bara springa fort, fort, fort i cirklar och reta Morris.