Huset Elliot

Nu är tre av fem ur senaste labbekullen röntgade och det ser fantastiskt fint ut, alla tre är fria. Vira och Priffe (Loke) har HD grad A och ED 0, Loo (Loovis) har HD grad B och ED 0. Det i sin tur innebär att på 66 st uppfödda hundar har jag 60 stycken med fria höfter (tre avlidna innan ett års ålder (en som liten valp, en i bilolycka och min egen Virus avlivad pga kraftig knäskada), två ännu ej röntgade ur sista kullen och en med HD grad C). På armbågssidan ser det nästan lika fint ut, där checkar 59 st in med fria armbågar (två har 0-2, båda två med misstänkt trauma på den felande armbågen). Alla hundar finns inte i den svenska statistiken då ett gäng lever sina liv i Norge. Men jag är så glad, så glad över statistiken. Man kan göra sig lustig över hundars hälsa och säga att det inte är allt, men vem blir glad av en sjuk hund? Sedan är livet inte slut bara för att man får en anmärkning, det är min Melvin ett levande bevis för. Men det blir helt klart påverkat och det hade varit oändligt mycket roligare om man sluppit de begränsningar som det innebär. Så ja, jag är stolt över mina (eller tja, hundarnas) fina leder!

 

Igår var jag hos veterinären med Melvin. Han läckte ju urin i helgen och jag tycker att han dricker välan mycket. Nu är han en ganska varvad hund som haft det ganska trist när matte varit först magsjuk och sedan jobbat som ett litet svin så det KAN ju bero på det också. Men när han var vinglig igår morse så fick jag panik och lyckades få en återbudstid i Öjebyn. Jag var inställd på diabetes och trodde att det var den svarte gossens och min sista resa. Det var med tungt hjärta jag inväntade blodprovssvaren. Men de var hur fina som helst. Urinprov visade att urinen är utspädd (det visste jag redan innan, det blir ju så om man dricker mycket eller käkar mycket snö) så för säkerhets skull ska vi tillbaka för en koll av binjurarna. Men nu är jag inte orolig längre utan tror tyvärr att gossen drabbats av inkontinens efter kastreringen, något som drabbar ungefär 1 på 20 hanar och som i sig är lättbehandlat men ändå känns lite småtrist. Visste inte att det var så pass vanligt, det känns lite surt. Nu hade jag ju inget val om han skulle bo kvar hemma hos oss men jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag kastrerade en hund för ro skull. 

 

Vill också rikta en eloge till djurkliniken i Öjebyn. Det är underbart att åka dit, man kommer in på rummet i rätt tid och möts av en veterinär som tar sig tid, lyssnar och gör en grundlig undersökning. Ingen stress, ingen väntan i evigheter i ett väntrum eller inne på ett litet kalt rum. Gott om utrymme i väntrummet gör att hundarna slipper sitta på varandra, vilket också det skapar ett lugn.