Helgens aktiviteter

Igår var vi på klubbens medlemsmöte, Doris och jag. Doris fick sitta i Ulrikas knä, lära sig att gå på bord, dricka kaffe ur en mugg och annat som kan vara bra att kunna. ;o) Det är underbart med hundvana människor som på ett enkelt sätt hjälper till att miljöträna och socialisera liten valp. Doris kommer gärna tillbaka till klubben, den saken är klar.
 
I helgen är det hundaktiviteter inplanerade. Stina ska vara med och representera klubben vid någon uppvisning på Djurmagasinet. Vi funderar just nu lite över vädret och vilken hund hon ska ta, eftersom Maya anser sig vara gjord av socker och inte vill vara ute i regn. Idefix och Morris är mer obrydda så det lutar kanske åt någon av dem.
 
Här hemma ska jag träna dirigeringar tillsammans med några valpköpare i morgon. Det ska bli kul, det var länge sedan sist. Den svarte prinsen ska få jobba lite och få egentid med matte, det kan han verkligen behöva. Han är som gladast då. Jag fortsätter att leta nytt hem åt honom men hittills utan framgång, tyvärr.
 
På söndag ska jag ha viltspårträning för de fläckiga tillsammans med några andra cavalierägare. Jag gillar verkligen att hålla i sådana träningar, det är så vansinnigt roligt att förklara spårets bakgrund, syfte samt hur man ska tänka när man spårtränar hunden. Sedan är det galet kul att se hur poletten sakta trillar ner hos den oerfarna hunden. Inte alltid men ofta. Förr hade jag ju kurser men nu var det ett tag sedan. På söndag blir det bara en introduktion så jag får nog hoppas på poletter hos ägarna snarare än förarna. Men det ska bli kul!
 
Nu hoppas vi bara på att regnet försvinner och att det blir lite varmare. Jag är frusen för jämnan nu och går redan omkring i både strumpor med skaft och raggsockor. Det finns liksom inte mycket annat att ta till då om det blir ännu kallare... :o/

Mäktigt

Igår kväll var jag ute som vanligt med hundarna. Kom längs vattnet när jag såg något som rörde sig bakom en buske, något brunt såg det ut att vara. Pulsen steg, jag är ju en lättskrämd liten stackare med livlig fantasi. Gjorde ljud för att visa att jag kom men ingen reaktion. Inte förrän jag var kanske 3 m därifrån och - tittade rakt in i ett par skarpa rovfågelsögon! Det rådde inga tvivel om att jag störde mitt i en måltid, en stackars skata hade fått sätta livet till. Inte kunde den majestätiska fågeln lyfta helt enkelt heller, den fick springa ett varv för att få luft under vingarna. Sedan cirkulerade den runt, runt för att vänta på att jag skulle avlägsna mig så att den kunde fortsätta kalaset. Min gissning är att det var en duvhök, den var ganska rejäl. Och ingen behöver väl gissa att jag INTE gick där med småhundarna i morse? Liten Doris är ju en munsbit för en sådan fågel, tänk vilken fasa!
 
Andäktig som jag var missade jag att ta foto på nära håll, först sedan den lyft och börjat flyga så kom jag på att jag kanske skulle ta en bild också. 
 
Doris är en fiffig brud. Hon har koll på vartenda ställe i skogen som används som kattoalett. Det har inte matte... Men Doris är bussig, hon släpper glatt sin skatt för att komma och inhämta en godis. Bra, tänker matte och knallar vidare. Så dum är dock inte liten Doris, raskt piper hon tillbaka till sitt fynd och får på det viset det bästa av båda världar. Matte måste se till att vara mer alert på morgonrundan!
 
Husse har varit bortrest två nätter. När katten är borta, heter det ju. Vi har varit fyra i sängen, tre lurviga och jag. Fast Morris räknas kanske inte, han studsar upp och ner och gör annat än sover under nätterna - knuffar på matte för att bli kliad, nosar runt på grejer och är allmänt osalig. Igår var det fasligt nära att han fick vara kvar i köket om det inte varit för de där ögonen som matten är så svag för. Men nästa gång, då SKA han inte få vara med! Han inverkar menligt på nattsömnen helt klart. Det gör däremot inte Doris, det har till och med hussen medgivit. Blick stilla ligger hon ihoprullad mellan kuddarna eller inkilad i mattes armhåla. Och flyttar hon på sig så är det så försiktigt att det inte märks. Däremot märker matte att hon slipper gå upp klockan tre varje natt för att ta ut liten Doris som vi måste om hon sover i sin egen säng. Är inte det fascinerande?
 
I min närhet finns en annan kennel som föder upp en helt annan ras av vallhundsmodell, även om det var länge sedan de vallade utan numera mer är kända för sin svaga mentalitet och skotträdsla. Av den anledningen har jag avhållit mig från att använda apportkastaren i skogen när jag tränar med hundarna, jag vill visa hänsyn mot hundarna och deras ägare. Av samma anledning kopplar jag alltid mina hundar när jag ser att vi rör oss i närheten av varandra, jag med mina 3-4 stycken och X med sitt 10-tal, alla lösa. X visar dock inte samma hänsyn utan hundarna kommer rusande och stannar skällande några meter från oss. Jag har cyklat omkull och slagit mig, jag har fått småhundar skrämda, jag har en labbekille som numera är ganska taggad var gång han hör dem i skogen eftersom där finns en hane som gärna kommer med svansen upp och dova morranden för att utmana. Och nu har jag fått nog. Så igår struntade jag blankt i allt vad hänsyn heter och pangade glatt i skogen. Varför ska jag visa hänsyn när inte motparten gör det? Och visst, det är inte hundarnas fel och visst kan man tycka synd om dem om de nu blir rädda. Men jag har kommit förbi det stadiet nu. Pang!
 
Visa är ju lite seg som jag skrivit tidigare. I morse tog vi en annan runda för att undvika rovfågeln. Mitt över stigen låg två fallna träd och jag funderade på hur i hela friden vi skulle ta oss förbi när Melvin elegant skuttade över. Jag lyfte upp Doris för att lyfta henne först när - studs - Visa kom studsande lika elegant, följd av Morris som fuskade lite och mellanlandade på ena stocken. Tant kan om hon vill och tycker att det är roligt, för plötsligt skuttade hon iväg före mig på stigen. Skönt! Lika elegant var kanske inte jag där jag kravlade mig över stockarna, sist i gänget.
 
I slutet av oktober är det rallylydnadstävlingar i Piteå. Ena dagen har jag anmält mig som ringsekreterare på en utställning. Men kanske andra dagen... Anmäla eller inte, det är frågan..?
 

Cavalierträff och ledsamma nyheter

I helgen hade vi cavalierträff här i Bälinge. Runt 25 personer med medföljande hundar gick tipsrunda, fikade på gräsmattan, hörde på när UllaBritta från kennel Trollsångens pratade pälsvård och provade på lite rallylydnad. Till och med solen ville vara med, vi hade en strålande tur med vädret. Tyvärr hann jag inte ta så mycket bilder men Morris syster Majken fastnade i alla fall på bild.
 
 
Kul var också att Idefix-sonen Mixangels Imar dök upp ända från Arvidsjaur tillsammans med matte och husse och "storebror". Han är ännu bara ett år men riktigt fin i både modell och färger, lagom stor och med fina proportioner. Den gossen blir det spännande att följa!
 
Här hemma lunkar det på som vanligt. Melvin vägrar fortfarande att befatta sig med den lilla inomhus utan drar sig undan, ofta in i tvättstugan. Jag gör tappra försök att sammanfoga dem men han vill inte, morrar och tar till flykt. Det skär i mattehjärtat. Ute går det bra så till vida att hon beundrande följer honom hack i häl och han ignorerar. Men inne vill han inte alls vara med henne. Nu får vi se vad hösten innebär för store sonen, flyttar han till lägenhet så blir det en möjlig utväg där. Annars vet jag inte vad jag gör, till våren ska det ju förhoppningsvis bli labbevalpar.
 
I förra veckan pratade jag med en jättetrevlig hanhundsägare. Hon sa precis allt det där jag vill höra. Kärnfrisk. Motor. Inte så stor. Av- och på-knapp. Nu håller vi tummarna för att det håller hela vägen så att jag kan få presentera Rayas tilltänkte här på hemsidan vad det lider och slipper fortsätta leta. 
 
Samma dag kom den ledsamma nyheten att Sigge (H. E Dumle) fått lämna jordelivet. Han fick problem med plötsliga blodsockerfall och kraftiga kramper som följd av detta. Till slut blev det ohållbart. Våra tankar är förstås hos hans familj som mist en älskad familjemedlem och nallebjörn. Tack för att ni tagit så väl hand om gossen under dessa år!
 
Jag är nu ganska säker på att Visa har fått tumörer. Den knöl som uppstod i samband med kejsarsnittet av bokstavskullen, som jag kollat upp på två olika kliniker av två olika veterinärer och som av båda sagts vara en ofarlig fettknöl och ärrvävnad, har vuxit till kanske fyrdubbel storlek och blivit hård. Jag hittar också ett par knölar på andra ställen, spritt över undersidan. Just spridningen på dem gör att jag väljer att avstå att försöka operera, jag vill inte karva upp hela undersidan på hunden på hennes ålders höst. Vi larvar på så länge hon orkar och hänger med. Hon har ju varit ganska seg de senaste månaderna, jag gissar att knölarna kanske har del i detta. Däremot stjäl hon ohämmat både mat och tuggben så livslust har hon kvar. Min lilla älskling.
 
Funderade under dagens runda på hur vissa hundar går lite längre in i hjärtat än andra. Jag älskar ju alla mina hundar, det är lite av ett bekymmer eftersom jag har svårt att göra mig av med dem som inte riktigt passar som avelshundar, jag är helt enkelt för fäst vid dem. Men en och annan fastnar lite extra, jag tror att det är något med kemin. Morris är en sådan. Jag älskar den lille hunden något alldeles vansinnigt. Maxi var en annan, hon var en väldigt udda hund och min pingla. Kanske är det just egenheterna som gör dem lite speciella, vad vet jag. Morris är inte heller en "var mans hund" och inte helt som man förväntar sig att en cavalier ska vara, varken sängsovare eller knähund för att ta ett exempel. Eller kanske är det sakerna man gör tillsammans, Morris är ju min första egna cavalier sedan 1979. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är och det är svårt att säga när känslan kommer, den bara finns där. För en del kan detta säkert låta hemskt medan jag tror att alla som haft flera hundar förstår vad jag menar. Man älskar dem alla innerligt men några blir speciella. 
 
Lille prinsen
 
Kärt barn har många namn, sägs det ju. Doris namn är kanske inte så vackra: Snoris, Snorfis... Men vi gillar henne, hon är en lattjo liten pryl. Till och med husse har resignerat och går numera med på att hon sover i sängen. Kanske är det mest för att den lite slitna matten ska få sova lite längre. Doris själv är mycket nöjd med arrangemanget. 
 
Försökte ta familjebilder under dagens promenad. Bilden på de fläckiga byggde på ihoptrasslade koppel:
Tålmodiga mamma Maya längst bak till vänster, lille prinsen i mitten och lilla fröken Fräsig, alias Doris längst till höger.
 
Försökte också ta en familjebild på de svarta men gav upp. Trots alla mina idoga försök att vara rolig, kasta pinnar och vifta med godisar, envisades båda två med att klistra öronen bakåt på huvudet och få världens längsta nosar. Inget vackert alls så det fick vara. 
 
Idag har också Doris sagt till när hon velat ut. Törs man hoppas på ett genombrott? Tidigare har hon ibland sagt till efter det att olyckan redan har skett, som om hon velat säga att "kom och torka, det är en obehaglig pöl här!". Men idag har vi hopp om livet! ;o)
 
 
 

Ibland är de billiga

 I helgen var det agilitytävlingar i Kalix. Förhoppningarna var ganska höga, kanske skulle Maya greja att ta ytterligare en pinne? Maya själv drabbades måhända av någon sorts storhetsvansinne under lördagen: valde fel hinder, ställde sig högst upp på A-hindret och spanade in publiken, hälsade på folk osv. Matte var inte helt nöjd när de kom hem. Maya själv var uppenbarligen helnöjd och firade med att klämma i sig något oidentifierbart (kanske ett UDO - Unidentified Dead Object...) i smyg. Detta storsinta firande resulterade i att hon fick gå upp och spy under natten och faktiskt mådde så tjyvens att hon inte ville ha frukost i morse. Därmed lämnades hon hemma när vi åkte iväg, vilket i sin tur resulterade i att hon ljudligen uttryckte sitt missnöje och väckte resten av huset här hemma. Vissa dagar älskar man dem lite mer än andra...
 
Morris fick alltså åka utan morsan till Kalix, tillsammans med lite andra hundar i bilen. Det tyckte han var lite jobbigt, kanske var det därför han tappade fokus efter en tunnel, blev låg och lyckades diska sig. Igår var han nämligen dagens stjärna med en vägran, ett litet tidsfel och en sjunde plats av 24 hundar. Nåväl, med tanke på hans lilla träning och rutin tycker jag att han är otrolig. Min lille prins!
 
Den store svarte prinsen har också varit på äventyr. Husse har ju lyckats göra sig jaktoduglig den här hösten så hemma blir det inget jagat. Därför blir jag oändligt glad när goda vänner vill ta med gossen på sjöfågeljakt. Igår fick han åka med Maria och Mattias hem för att gå med Mattias ut och jaga på morgonen. Lite het hade han varit, förstås, men i övrigt verkar han ha skött sig hyfsat och hämtat det som sköts (och en näckros under en paus - apportera ska man, hälsar Melvin). Nu är det en trött och nöjd gosse som sover därnere.
 
Foto: Mattias Eriksson
 
Från Byske rapporterar Ebba om ett andra pris i öppen klass viltspår trots minimal träning. Syftet var främst att kolla vad de behöver träna på. De är otroligt duktiga, de där två, liksom alla brudarna i bokstavskullen. Nysan jagar för fullt med husse i Mörön och är nog lycklig som bara den då. Och uppe i Haparanda får lillebror Loke jaga varje helg också. Vilket underbart liv för en labrador!
 
Visa är seg och jag kan inte låta bli att oroa mig. Kollade upp henne tidigare i sommar men då fanns hon vara i fint skick. Men vi tycker att hon har åldrats och det fort, det känns inte alls särskilt kul. Lite sprutt blir det när matte tar med dummies ut men annars går det väldigt makligt. Hoppas det vänder och det snart.
 
Till sist kan jag berätta att vi numera har en gäststuga på tomten. Det återstår en del pyssel innan den är klar för nattgäster dock. Bland annat vill vi få bort intrycket av knarkarkvart à la 70-tal en smula...
 
 

Punktlig

Som en liten klocka är hon, Doris. Man ska bajsa kl 1-2 om natten. Varje natt. Det spelar ingen roll vilka desperata försök matte än tar till, som att ge kvällsmaten lite tidigare, ta en promenad på kvällen, ta ut henne det sista hon gör innan hon går och lägger sig (vid 23) osv. Man SKA bajsa frampå småtimmarna när natten är som mörkast och matte som tröttast. Det är rart med valp...
 
Rart är det också med brunvita gammelgossar som kan öppna fodertunnor. Stina har argt sagt åt mig att stänga locket ordentligt efter att Idefix har tagit sig ett skrovmål. Häromdagen stod jag och tryckte till locket runt om, noga, bara för att sedan få den sedvanliga uppmaningen att stänga locket ordentligt. Nu vet vi, han kan uppenbarligen få upp locket trots att jag tryckt fast det. Så nu står det en tyngd uppe på varje lock. Ibland är det jobbigt med smarta hundar.
 
Glömde ju en till rolig nyhet från helgen. Idefix-dottern Blanquita, Blanca kallad, vann hoppklass 1 med pinne på lördagen. De är jätteduktiga, hon och hennes matte, det ska bli kul att se vad de får till framöver.
 
Igår var vi och tränade rallylydnad. Doris var med, hussarna var på annan träning och jag ville inte ha henne ensam hemma med de stora. Morris var överspeedad, vet inte om det berodde på att Doris var med eller om det var för att han nu blivit coolare och mer miljöstark. Men det var en ganska ljudlig, ganska gasad gosse som var med. Lite för mycket om man ska vara ärlig. Nåväl, kul samtidigt att han numera älskar att åka bil och att komma på nya ställen, vi har nog hämtat ikapp det vi förlorade under åksjuketiden. Nu i helgen ska han följa med till Kalix och tävla agility med Stina så får vi se hur det går där. Det är inte omöjligt, det visade han i söndags. Gullegossen!
 
Stina vann tre småpåsar högenergifoder i helgen. Det passade bra eftersom jag tycker att Melvin är lite tunn i hullet. Så nu får han 1 dl av det ovanpå sitt vanliga foder till varje mål så får vi se om det gör skillnad. Det är lite lustigt, den kastrerade äter energifoder och är tunn medan hon som äter lightfoder är som en julgris.
 
 

Händelserik helg

I helgen har det varit agilitytävlingar i Boden. Det blev Mayas andra tävling efter mammaledigheten. Nu är den lilla damen sannerligen på g, vilken helg de har haft! Pallplats i tre lopp av fyra är inte så illa. Nollat hopplopp på lördagen, blott 26 hundradelar från den så hett eftertraktade uppflyttningspinnen (få startande i klass 2 small gjorde att det bara blev en pinne). Noll hinderfel i agilityloppet men ett litet tidsfel i agilityloppet gav en tredje plats, här delades det ut två pinnar men bara en hund var nollad (tidsfel även på tvåan, många diskningar). På söndagen smällde de till med nollat lopp i agilityklassen och den här gången blev det en uppflyttningspinne, deras första i klass 2. Sedan en snöplig vägran i hopploppet vilket gav en femte plats. Men Stina är nog mer än nöjd med helgen och förhoppningarna steg inför nästa helg i Kalix. Hoppas, hoppas att det fortsätter gå så här bra, det skulle vara så kul för dem om de tog sig upp i klass 3.
 
Nedan några fartfyllda bilder från helgens tävlingar tagna av klubbkompisen Cecilia Nilsson.
 
 
 
 
Även lille Morris fick vara med i helgen, tävlingsdebut alla kategorier för hans del. Bara hoppklass än dock, han är inte helt säker på alla balanshinder än. Han var lycklig över att vara med på en plats där det hände så mycket, klarade mätningen galant men när det blev hans tur att gå ut på banan på lördagen så blev det STORT. Han tog några hinder, tappade fokus och kollade publiken och sprang förbi några, kom tillbaka och tog några igen innan det blev dags att åter kolla omgivningarna. Det blev med andra ord en diskning. Tilläggas bör kanske att killen inte varit med på en enda gemensam träning i agility så steget var ganska stort för honom. Men redan på söndagen hade han bättre grepp om läget. En vägran och 5 komma nånting i tidsfel (bland annat hade han varit ganska långsam i säcken) räckte ändå till en femte plats bland 24 startande. Nu blir det gemensam träning på onsdag och tävlingar i Kalix igen till helgen. Mattes prins är en underbar kille, så lojal, följsam och bussig.
 
Festligt med Morris är dock hans tveksamhet till allt nytt. Det inbegriper bokstavligen ALLT, inklusive mat. Stina brukar köra med korv som belöning på tävling men se, det föll inte killen alls i smaken. Frolic ska man ha, sa han. Så det fick bli Frolic då. Om Morris fick bestämma så skulle allt följa samma mönster, alltid. 
 
Visa fortsätter att vara tjock. Hon lurar likt gammelgäddan i vassen och roffar snabbt åt sig det hon kan i obevakade ögonblick. Nu har vi precis bytt lightfoder igen så får vi se om detta ger något resultat på tantens midjeomfång. Stina vann i alla fall tre små påsar (2 kg styck) högenergifoder i helgen så det ger jag lite av till Melvin, som trots kastrering är på den tunna sidan istället. Så märkligt det kan vara!
 
Skulle också vilja skriva att vi har gjort framsteg med rumsrenheten, Doris och jag. Men varje gång jag tänker tanken så kommer ett bakslag så jag skriver inget... ;)
 
 

Tacksamhet

Jag tänkte jag skulle uttrycka lite tacksamhet här i bloggen, det är verkligen på sin plats. Först vill jag tacka de som engagerat sig i Melvins öde. Oavsett om vi kommer fram till en ny lösning eller inte så uppskattar jag mina vänners engagemang oerhört. Ni vet vilka ni är, stort TACK. 
 
Så vill jag uttrycka glädje och tacksamhet till de valpköpare som jobbar praktiskt med sina hundar. Missförstå mig inte, jag är oändligt glad över alla meriter som ramlat in genom åren. Men det finns också valpköpare vars hundar kanske passerar tämligen obemärkt genom SKK:s dataregister men som gör en stor nytta vid praktisk jakt. Detta är ju ändå labradorens huvuduppgift, att fungera som apportör vid exempelvis sjöfågeljakt. Därför gläds jag oerhört när till exempel Lokes matte ringer och berättar att gossen har skött sig strålande vid sjöfågelpremiären uppe vid gränsälven. Nedan en bild på den and som matte sköt och Loke levererade in.
 
 
Doris mage var bättre igår, endast en hög kom på hela dagen och den var i fin form. Så på eftermiddagen gav vi oss ut till klubben för att bekanta oss med omgivningarna medan Stina tränade med mamma Maya och storebror Morris inför helgens tävlingar i Boden. Spännande, tyckte Doris som tack och lov inte visar minsta tecken på åksjuka utan glatt hänger med på bilturer och utflykter.
 
 
Lite övermodig av magläget och av den information matte läst på nätet, började hon optimistiskt blanda i lite valpfoder i maten till kvällen. Vips, så kom magontet tillbaka och natten har tillbringats på soffan med Doris på magen, när vi då inte har varit ute och låtit maginnehållet rinna ut. Tillbaka till ruta ett... Trött matte sitter nu och försöker jobba lite men hjärnan jobbar långsamt idag.
 
Visa är tjock som en gris, seniorfoder till trots. Köpte ju Purinas i tron att det skulle vara extra bra med tanke på prislappen och med tanke på att jag är så himla nöjd med deras andra foder. Men trots liten ranson är Visa tung och seg. Vi fortsätter vår jakt på ett senior- och lightfoder värt namnet. Senaste inköpet är en säck Doggy, om Purina kostade så är detta motsatsen men det är svenskt så vi hoppas på det. Matte kämpar på med att få Visa i form medan Visa själv jobbar åt det motsatta hållet. Manar jag inte på henne så ligger hon i bakvattnet på promenaderna, lullar på i ett måttligt tempo och smakar friskt på det som bjuds. Matte har ju inga ögon i nacken, det vet hon alltför väl. På dagarna tassar hon in i det förbjudna vardagsrummet där Doris alla tuggben ligger. Hon norpar ett och smyger lika tyst in längst in i tvättstugan där hon glatt klämmer i sig det. Idag har hon avslöjat sig när hon blivit välan slafsig och ljudlig. Några av de dyra älgtuggchipsen som jag investerade i med tanke på tuggbensdebatten, de verkar ha hamnat i Visas mage. Så mycket för det lightfodret...
 
Kärt barn har många namn, så också mina hundar. Doris kallas inte sällan för Snoris, inte vackert men ibland speglar det nog vad i alla fall de vuxna hundarna tycker om henne. Husse klagar över namnvalet, han har svårt att hålla isär Morris och Doris. Märkligt nog vill ingen hund lystra till namnet Dorris som han fler än en gång har försökt använda...
 
 
 
 

Tuff start på dagen

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.
 
Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.
 
Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.
 
Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.
 
Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.
 
Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!
 
Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 
 
Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!
 
Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor
 
 

Den lata skatan...

 
 
Cyklade med mina hundar i förrgår kväll. Alla tre sprang lösa i skogen, Visa så klart sist i ledet. Stannade för att köra en omgång Furminator på Melvin. Morris kommer knatande men någon Visa ser jag inte. Till sist dyker hon upp - gåendes! Då har vi kanske cyklat i 400 m... Mattes tålamod tröt och jag kommenderade "gå på". Det är som att säga "du ska få stryk" till Visa, hon ser döende ut och går rakt ut i blåbärsriset. Men nu var matte arg, jag marscherade ut efter henne, tog på kopplet och släpade tillbaka henne på stigen. En dask på rumpan och titta, tanten kunde plötsligt trava! Det gick nästan hela vägen fram tills vi skulle koppla men så plötsligt såg hon döende ut igen och - ut i riset! Nu var jag less, slängde cykeln på backen, knatade ut efter labradortanten, tog på kopplet och mer eller mindre släpade tillbaka henne till stigen. Sedan fick hon springa i koppel och jadå, hon låg längst bak i snöret och min handled värkte när jag kom hem. Så kom vi till nästa stig, jag prövade att släppa och se - plötsligt gick det att både trava och galoppera! Ibland blir jag så trött på skendräktiga, sega tikar...
 
Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...
 
Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.
 
Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.
 
 
Stina och jag försökte som vanligt fotografera valpar på bordet innan flytt. Ha! Det gick ju - inte alls! De var helt galna, krafsade för att få godiset eller skulle hoppa in i kameran. Inte ett dugg rädda, bara fulla av liv! Nu har jag inte kollat på alla bilder än men jag anar att just ingen går att använda, tyvärr. Jag är urusel på uppställningsbilder, den saken är klar.
 
På fredag morgon lämnar Stina och jag alla hundar i händerna på grabbarna och flyr iväg till London och Skövde några dagar. När vi kommit tillbaka hem, har P & L just flaxat iväg till Rhodos. Vicke håller ställningarna här hemma de få timmar som tidsglappet utgör. Vi ser fram emot några dagar i London med musikal, teater och så har vi bokat bord på en av Jamie Olivers restauranger. Spännande!
 

Den inbillade sjuka

Visa har varit lite småseg en tid, släpat efter på promenaderna, flåsat och varit allmänt loj. Eftersom jag också tyckt mig känna ett par knölar i hennes sedan tidigare förstorade spenar (skadade för ett par år sedan så det har bildats ärrvävnad i dem) kände jag att en kontroll var på sin plats. Såg framför mig tumörer i spenarna som spridit sig till lungorna, kanske spondylos eller något annat i ryggen, utslitna höfter och/eller knän mm mm. Så i onsdags var vi på djurkliniken på koll. Visa blev klämd, känd och böjd i rygg, nacke, ben och svans. Och befanns vara ovanligt fräsch för sin ålder, fantastiskt mjuk i både leder och muskler. Aningen stel i en rörelse i nacken men det var allt. Prover togs också, alla värden var i topp. Ridå. Lilla tanten är helt enkelt lat. Det kostade en tusenlapp att konstatera det. 
 
Småttingarna är ljuvliga. De nattar runt 21 varje kväll och sover tills vid stiger upp vid 6.30-7. Då är det panik i lägret, vi försöker få ut dem direkt och fyra valpar kan raskt producera 12-15 högar. Imponerande! 
 
I morse inträffade dock ett litet missöde. De sover ju i en canvasbur i köket. Uppenbarligen hade jag missat att stänga luckan till denna för klockan fem hördes mystiska ljud från köket, krafsande klor mot kartong. Det betyder lösa valpar i köket! Marie tofflade yrvaket ner men för sent, visserligen var min ankomst uppskattad men de små hade redan hunnit uträtta alla behov i köket, gånger flera dessutom. Bara att städa... Sedan fick jag dock sova, Stina tog nästa pass. Underbart!
 
Morris har sovit i sängen i natt. Matte tycker att han har skött sig exemplariskt, husse knorrar lite över att han har agerat landningsbana. I min värld har den lille morrige legat blick stilla mellan våra fötter hela natten. Husse har dock en lite annan bild av verkligheten... Nåja, han fick inte frispel eller försökte käka hudkräm mitt i natten så det går framåt. Jag ska införskaffa en hundsäng och ställa bredvid min säng så kan han (och sedan Doris) sova där ibland. Morris föredrar nog golvet framför sängen och det är i och för sig inte fel. Min lille prins!
 
Så några bilder då. 
 
Busbröderna
 
Hobbe dödar bläckfisken
 
Lilla grodan Doris
 
Doris gomage
 
Hugo filosoferar en stund
 
Och som vanligt ingen bra bild på Sigge. Han springer ur bild... :(
 
Måste berätta att Idefix har haft dambesök också. På lördagen ville hon inte alls utan fräste men på söndagen tyckte hon att läget var ett helt annat så då fixade de det lätt som en plätt. På måndagen stod hon också bra men då slarvade den här matten och kollade inte ordentligt så killen hamnade utanför. På tisdagen fick vi inte heller till det, då stod hon inte heller lika bra. Men en kalasparning fick vi så nu hoppas jag innerligt att det ska ha fastnat. En jättetrevlig och sund tik i fin storlek, trefärgad så det blir också spännande. Vi håller tummarna för ett gäng valpar som vi kan åka och pussa på när de egna har flyttat ut.
 
 
 
 
 
 
 

Sex veckor idag

Idag är det sex veckor sedan småttingarna kom till världen. Otroligt så fort tiden går! Nu är vi inne i de där hundveckorna när man nästan inte får någonting gjort, när huset ser ut som om en bomb har briserat och man knappt hinner ta sig från köket till duschen på morgonen innan valparna är vakna igen. Men efter ett par täta vakenstunder på morgonen, sover de rejält sedan. Och i natt sov de från 21 till strax efter sex på morgonen. Riktiga mönsterbarn, så kan de gärna fortsätta.
 
Morris har blivit väldigt mammig, vet inte om det beror på konkurrens från de små eller om han helt enkelt har kommit på att man alltid, alltid ska vara nära sin matte. Inte så att han vill sitta i knäet eller är klängig, det är inte alls Morris stil. Men han vill vara med. Så igår ville han följa med upp i sovrummet och jag tänkte att OK. "Ska han verkligen med upp?" undrade maken. Jag bedyrade att det ju var Morris, han är ingen sängsovare utan vill helst vara på golvet. Vi lade oss. Nästan genast studsar det till vid makens sänghalva, han får en hund springande över sig som sedan landar mellan våra fötter. Där lägger han sig och slickar skrevet.
 
"Ska det vara så här alltid nu?" undrar maken försynt. Jag försöker ignorera det intensiva slafsandet och bedyrar att han snart kommer att gå ner. Och jodå, han slafsar på en stund och går sedan ner. Fint. Istället kommer katten, studs över maken och vidare till matten. Vi låtsas inget om. Hunden ligger på golvet. Studs, så kommer han igen varpå kisse går. Men Morris ville nog mest kolla läget, studs så är han borta igen och lägger sig på golvet. En stund. Sedan kommer han på att han ska leka u-båt under sängen (vår säng är ganska låg). Han ska inte bara åla sig in en liten bit utan under hela dubbelsängen, från den ena sidan till den andra. Vi ligger där och lyssnar på ålande hund och när han kommer ut på andra sidan, möts han av en matte som ledsnat på cirkusen och tar med honom ner igen. Att det ska vara så jädra svårt att få en cavalier att ligga stilla i ett sovrum??? De är ju för fanken kända sängsovare!?!?
 
Morris med matte på "jobbet". På övervåningen, så det går att vara stilla där. Under dagtid...
 
Småttingarna har kunnat vara ute en hel massa nu när vi haft det soligt och fint. Så underbart lättsamt det är att vara uppfödare då! Igår tog jag lite bilder med mobilen igen.
 
Alla tre gossarna, fr vä: Hugo, Hobbe och Sigge. Som små djur i bur...
 
Hobbe vill inte vara instängd.
 
Sigge älskar att busa med mamma Maya och dra i hennes öron.
 
Det händer att Sigge softar också. Inte så ofta men det händer.
 
Hugo möblerar om.
 
Till sist tar luften slut, endast Doris är vaken.
 
Får frågor om hur jag ska göra med mina labbar framöver. Och svaret är att jag vet faktiskt inte. Luften har lite gått ur mig, känner jag, jag har inte alls samma entusiasm som förr. Jag har ofantligt svårt att hitta hanar som är lagom i modellen och dessutom är friska och helst också dubbelmeriterade. Jag gillar inte utvecklingen i rasen. Jag känner inget sug efter att ge mig ut och kasta dummies. Jag har allt svårare att utvärdera min uppfödning eftersom utvecklingen inte riktigt går åt mitt håll, i synnerhet inte i ringarna. Jag tycker faktiskt inte om en hel del hundar jag möter, varken av jakt- eller utställningstyp. De tilltalar mig inte alls, i synnerhet inte exteriört. Jag hittar heller inga uppfödare att samverka med på samma sätt som jag har gjort med de fläckiga. Så jag börjar så smått fundera på om jag har nått vägs ände. Jag jobbar på att hitta en ny hane till Raya så får vi se om det blir finalen på de här åren eller om jag kanske får en nytändning. Vi får se. 
 
Roligt på hemmafronten är att dottern nu är klar med sin ringsekreterarutbildning så nu är vi redo att börja jobba tillsammans. I tron att det var ont om ringsekreterare så tog jag kontakt med några arrangörer, vi vill ju komma igång snabbt. Hittills har vi dock inte fått napp. Lite snopet men vi tar nya tag. Behöver ni ringsekreterare till någon utställning så ring eller maila, vi vill gärna jobba och tar också gärna engelska domare. :) 
 
 
 
 
 

Trött, tröttare...

Idag tyckte de små att halv sex var en väldigt bra tid för reveljen. Matte undrar trött vad det var för fel med halv sju som vi kört med tidigare..? Nåväl, det positiva är att matte nu har gjort klart det jobb som skulle vara inne idag. Man måste försöka se ljusglimtarna, i synnerhet som matte är förtvivlat morgontrött. Men det är inte småttingarna. De ville ha frukost och åt med god aptit, somliga med så god aptit att de fick stoppas in i hagen en liten stund. Vi nämner inga namn...
 
Hugo är helt besatt av de vuxna hundarna och gör allt han kan för att bli kompis med Morris eller Melvin. Intresset är inte ömsesidigt... Melvin dissar helt och Morris ser ut som ett storasyskon som plötsligt inser att han inte är jordens medelpunkt längre. Vilket ju också är sant. Hugo låter sig inte nedslås av nederlagen utan kämpar oförtrutet vidare med att visa vilken kul liten typ han är. Sigges envisa attacker gillar han dock inte, tur att han är kvick och tar sig undan. Sigge är gängets bråkstake, han vill gärna attackera, bitas och brottas. Doris, som gärna går omkring för sig själv bärandes på något, lackar ibland ur helt och ger honom en omgång. Det bor en liten bitch i den rara uppenbarelsen.
 
Hobbes nya favoritleksaker är de prassliga kattunnlar som kom fram igår. Inte så att han springer igenom dem men han kliver, hoppar och biter på dem. Det prasslar så skojigt då. Matte väntar på att de ska göra som labbevalparna och börja kissa i tunnlarna men hittills verkar de inte ha upptäckt det lilla roliga. 
 
Igår hade vi fint väder och de fick vara ute en hel del. Jag tog lite bilder med mobilen på sötnosarna.
 
Doris, min lilla kalaspingla och hopp för framtiden.
 
Huset Elliots Dynamit-Dalton, alias Hobbe.
 
Huset Elliots Dynamit-Dexter, alias Hugo.
 
Sigge (Huset Elliots Dynamit-Dogglas) ville aldrig vara still så jag fick ingen jättebra bild på honom utan får göra nya försök idag. Men här är i alla fall en sällsynt bild när han ligger underst, påhoppad av syrran som väl ledsnat på hans attacker...
 
Ser ni skräcken i vitögat..? ;o)
 
Irriterad över den totalt misslyckade parningsresan till Finland har jag redan börjat leta efter ny hane. Skam den som ger sig! Om jag har ett halvår på mig så ska väl till och med jag lyckas leta reda på en gosse som är frisk, meriterad och fertil och av bra linjer?
 
 
 
 
 

Megaflopp

Hittar inget annat ord för att beskriva min parningsresa genom Finland. Efter att ha färdats hela dagen kom vi fram till en hane i urusel kondition. Det framstod ganska raskt att han inte alls kunde para, trots att ägaren minsann svarat på frågan att det inte var något som helst problem, han ville bara inte låta henne hjälpa till. Efter en kvart föreslog hon insemination men där backade jag, jag vill inte tillverka valpar på konstgjord väg när anledningen är oförmåga hos hanen. Att låta en hanhund förfalla så är skamligt, tycker jag, han är bara sju och ett halvt år men såg ut att vara minst det dubbla  - dålig kondition, misstänkt dålig rygg, uttrampade framtassar mm. Riktigt eländig och sorgligt att se! Att sedan lura en tikägare att åka för att para med en sådan hund är än mer skamligt, jag är så förbannad att jag inte ens skäms för att hänga ut dem här. Man beter sig inte på det viset. Skämmes!
 
Inte blir det bättre av att jag efteråt fått höra att jag inte är ensam. Har fått höra från säker källa om en med exakt samma upplevelse som jag, där man dessutom gått med på insemination utan resultat och där man sedan fått höra att ytterligare ett par tikar inseminerats utan att få valpar. Hur KAN man göra så??? Jag har funderat på varför och kommit fram till att det måste vara pengarna. Även om tikarna går tomma, får ju hanhundsägaren 140 Euro i språngavgift och behöver ju inte betala inseminationen heller. Jag är oändligt glad över att jag inte inseminerade och därmed sponsrade denna verksamhet ekonomiskt. Både hanhundsägare och uppfödare borde skämmas som beter sig så här. Arma hund också som utsätts för stressen när det är så uppenbart att han inte fixar det.
 
Positivt med resan var att lära känna lilla Raya. Vilken fantastisk liten hund hon är! Så cool i alla lägen. Inte den mest sociala labradoren kanske, hon är absolut inte rädd men har inget större behov av att hälsa på folk om hon inte måste. Hon har åkt hiss, bott på hotell, trampat omkring på storstadsgator (med Byskemått mätt), varit med om minst sagt udda parningsförsök och tagit allt med ett stoiskt lugn och en vänligt viftande svans. Maken till miljöstark hund får man leta efter och så otroligt lättsam att ha med sig, hon bara var där, lätt och följsam. Det hade inte märkts i flocken om hon blivit kvar, så bra smälte hon in. Men hemma var hon förstås saknad och det var en lycklig liten hund som kom hem till matte Ebba igen. Nu får vi ta nya tag i januari, då med en lite spänstigare gosse.
 
Raya i Haparanda på väg ut mot äventyret.
 
Raya i Lahti. En blomma bland blommor.
 
Lite om småttingarna också förstås. Alla har nu fördelats till sina ägare och jag kan ärligt säga att det blev precis så som jag hade tänkt mig när jag studerat besökare och valpar. Det är som om de presenterat sig för sina respektive familjer så frågan är egentligen vem som har valt vem. Det känns förstås otroligt bra i uppfödarhjärtat. De är ju ett helt sagolikt litet gäng som gått rakt in i hjärtat, fast det kommer nog att bli ganska skönt när de börjar flytta också. Plötsligt har de fått en massa energi som från ingenstans och kör så det ryker varje vakenpass. Morris är fortsatt skeptisk så jakt på Morris har utvecklats till en favoritlek hos de små. Men skäller han till åt dem så stannar de upp och tittar lite förvånat så något litet vett har de ändå.
 
Personligheterna börjar utvecklas allt mer nu också. Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) är kullens Skalman och påminner på så sätt en hel del om Morris. Han äter och sover som han ska, när sömnklockan ringer så knallar han in i deras canvashage och lägger sig prydligt på fällen. En liten mönstergosse. Sigge (H. E Dynamit-Dogglas) är matvraket som nästan äter tills han spricker (Hobbe har blivit omkörd när det gäller ätandet nu) och som jag funderar på att börja begränsa lite när det gäller tillgången på mat. Han gillar att bita i byxben och använder sin storlek när han brottas med syskonen. Mycket mat ger mer valp. ;) Hugo (H. E Dynamit-Dexter) är kullens busfrö. Mat och sömn är underskattat säger han och har inte riktigt tid för någotdera. Fast efter några påminnelser så äter han snällt och även ett ljus slocknar ju till sist. En liten tuffing som gjorde en attack mot förbluffad Idefix häromdagen. Och så Doris (H.E Dynamit-Doris), min ljuva lilla karamell som gärna leker lite för sig själv och inte tar initiativ till brottningsmatcher på samma sätt som sina större bröder men som minsann kan försvara sig om hon blir attackerad. En liten retsticka som tänker på figuren och hellre drar bröderna i svansen när de äter än äter själv. Fast ger man henne bara lite tid så klämmer hon allt i sig maten, hon också. Överlag tycker jag att de är duktiga på att äta, även om Hobbe och Sigge är i en klass för sig själva.
 
Doris hälsar också att ho planerar för ett liv som jakthund. Se bara här:
 
 
 

Raya hämtad

Vilken dag och än är den inte slut! Har åkt till Byske för att hämta hem liten Raya, vidare till Skellefteå för att ta progesteronprov eftersom Raya visat väldigt intresse för sin kastrerade kompis idag och så tillbaka till Luleå. Progesteronprovet var dock lågt så än är det inte dags, vi tar ett nytt på fredag. 
 
Raya är en cool tjej, hoppade in i min bil och svansade med mig på Skellefteås gator som om vi hängt ihop hela livet. Vänligt viftande inne på kliniken trots att hon aldrig varit där. En ful liten blandras lät illa och då morrade hon och gav onda ögat men med all rätt. Lite läskigt var det höj- och sänkbara bordet men då höll jag lite i henne, hon lade huvudet på min axel och bestämde att det var OK. Så fort hon var nere från bordet så satte hon igång att utforska deras hyllor, skrymslen och vrår. Jag upplever henne som cool och väldigt nyfiken, väldigt lättsam att ha runt sig och väldigt lyhörd. Väldigt lik sin mamma Visa faktiskt. Det syns på bilden här också, tagen i en tafflig vinkel så hon ser väldigt spindelbent ut. Ska försöka ta hjälp av Stina så att jag kan få till lite bättre bilder.
 
 
Här hemma blev hennes svarta släktingar överlyckliga över besöket och kastade sig över henne så då var hon lite liten ett tag men det är ju bara klokt. Sedan fick jag för mig att ta ett släktfoto och det gick ju himla bra...
 
 
Nu är det bara att invänta resan mot Finland. Ser så fram emot den här kombinationen, får med den in massor med bra dualhundar i stamtavlan. Vad sägs om farfar FinUch Upwards Goodwill Gunnar, med 2:a ökl jakt och 2:a elitklass lydnad, farfarsfar NordUCh mm Cassatas Fantom Ferdinand med 1:a ökl jakt, farfarsmor FinUch SUCh FinVCh FinJCh Upwards Amanda som i sin tur är efter multich Biggas Ynga, farmorsfar FinUCh Palabra's Keep On Movin' med 1:a nkl jakt m.fl? Det känns otroligt spännande, hoppas nu bara att resa och parning går bra också när det väl är dags.
 
Här hemma fick småttingarna komma ut på gräsmattan en stund idag när det var så himla varmt. Vi körde en liten picknick:
 
 
 
 
 

Hektiska dagar stundar

Mycket gentestande har det varit på slutet. De fläckigas föll väl ut, både Idefix och Maya är testade fria från anlag för såväl Episodic falling som Dry eye curly coat syndrome. Det innebär ju i sin tur att de små valparna, numera kallade poolarna, är hereditärt fria från anlag för sjukdomarna eftersom båda föräldrarna är fria. Kanske kan vara bra att veta.
 
Idag kom, efter mycket väntande, också svaret på Rayas gentest. Hade hoppats att hon skulle vara fri från anlag för EIC eftersom den hane i Finland som jag så gärna vill få in i mina linjer är anlagsbärare. Dess värre så visade sig även Raya vara det så där sprack plan A. Plan B blir då istället hans son som är testad fri från anlag för såväl EIC, CNM (Raya är hereditärt fri) och prcd-PRA (Raya är hereditärt fri. Han heter Saskian Akela, är multich, har godkänt jaktanlagsprov, motsvarande LP1, mentaltest samt är dragprovsmeriterad. Hans matte håller på med draghundar och Ke sägs vara mycket dragvillig. Givetvis har han också ögon ua, HD grad A samt armbågar och även knän 0 och en bra ledstatistik på sina avkommor. Med honom får jag in flera svenska och finska dp-hundar som Cassatas Fantom Ferdinand, Biggas Ynga. Palabras Keep On Moving i stamtavlan. Jag vill tro att detta ska bli trevliga, rastypiska hundar av en lagom modell.
 
Här syns han som junior:
 
Och här syns han som vuxen hund:
 
Istället för en resa på cirka 45 mil blir det nu en resa på cirka 80 mil. Det är kul att vara hunduppfödare... Håll nu tummarna för att allt går vägen, att vi får en bra parning och att det föds ett nytt gäng friska, trevliga och arbetsvilliga Huset Elliotar om sisådär nio veckor för leverans i slutet av oktober. Och efter det kommer jag att vara vaccinerad mot "valpsjuka" för överskådlig framtid... ;o)
 
De små poolarna har nu insett att det finns en värld utanför deras regnbågsfärgade horisont. Ikväll uttryckte de ljudligt missnöje över att inte få utforska den. Jag klippte klorna på dem och passade på att låta dem knalla lite på tv-rumsgolvet en och en. Inga ängsliga svansar eller försiktighetsåtgärder från deras sida utan de knallade ohämmat runt för att kolla in omgivningarna med viftande eller upprätstående svans. De är ett kavat litet gäng.
 
 
 
 

Lite problemas...

Min plan var ju att Melvin skulle flytta ut på prov i samband med att valparna flyttade ner i köket nu till helgen, dels för att han inte riktigt gillar att vara bland valpar utan kommer att bli hänvisad till hallen och därmed utanför flocken och dels för att jag skulle vilja låta honom prova att bo i en mindre flock eller som ensamhund, jag tror att det skulle passa honom bättre och skapa mindre stress för gossen som nog inte riktigt är någon kennelhund. Ville tro att allt var klart men så var det inte så nu är vi tillbaka på ruta ett. Jag har svårt att skiljas från mina hundar, vill inte placera ut dem till någon jag inte känner. Men känner jag någon som skulle vilja ha min svarte prins, om inte annat så i alla fall under några sommarveckor?
 
Småttingarna fortsätter växa och äter nu lite valpmat från gemensamt fat morgon och kväll. Bordsskicket kan diskuteras, minst sagt, men aptiten är det inget fel på. Till och med Doris, som först var skeptisk, äter med en glupande aptit när det nu sker från samma fat. Lite konkurrens löser det mesta. 

De är ett helt sagolikt litet gäng. Nu reagerar de på ljud och kommer viftande på vingliga ben när man gör små ljud. Alla är väldigt sociala och nyfikna, det bådar gott. Jag tog en liten flm med mobilen igår och lade ut på Youtube eftersom någon haft problem att se via Dropbox. Här hittar ni den: http://www.youtube.com/watch?v=pjKm1rSEYdI&feature=c4-overview&list=UUzqeVmgSov_bOnOGbuPWong
 
Kisses tass har läkt fint men han har tratt än för säkerhets skull. För säkerhets skull får han också vara i badrummet på dagarna, katt i tratt är inget jag vill släppa ut på byn. Vi är inte helt sams, kan sägas, idag blev jag straffad med att torrfoderskålen åkte i backen. Han blir allt surare när vi ska ta medicinen också, inte så att han bits men vi har lite duster. Sjuk katt är ingen höjdare. Förbannar de småligister som slänger skräp i skogen bakom vårt hus. Kan inte föräldrarna lära sina barn lite allmänvett, man skräpar inte ner i naturen!?!?
 
Planerar lydnadsträningar för valpköpare på ängen bakom vårt hus, måndagskvällar kl 19 med början nu på måndag. Förmodligen inget måndagen därpå, Raya har äntligen börjat löpa så jag räknar med att vara iväg och para då. Ska bara få de sista provsvaren, läget börjar vara minst sagt akut nu. Håller tummarna för att de kommer imorgon!

Fortsatt värme

Det är hett som i Jehenna, som mamma brukar säga, fast vi är inte i Jehenna utan i Norrbotten. Helt galet och lite smått olidligt, i synnerhet för den lilla valpmamman. Som för övrigt var en ganska billig valpmamma inatt. Eftersom jag är rädd att hon ska torka ut och därmed också valparna, blötlägger jag maten och häller på en extra skvätt vatten innan servering. Det har fungerat bra, de växer som ogräs och hon kissar regelbundet. Igår insåg hon att samtidigt som hon äter så ställer jag en andra skål på svällning. Alltså vill hon ha den. Alltså väckte hon mig 02.20 genom att stirra envist och flåsa. Och man känner när någon stirrar på en fastän man sover! "Panik i lägret" trodde jag och hasade ut. Och jo, hon kissade en pytteskvätt och skyndade sedan in till maten. Matte vägrade och bar upp lilla prinsessan igen. Som upprepade hela proceduren tre timmar senare och trött som jag var gav jag med mig. Säg inte att cavalierer är dumma! Men inatt, inatt ska jag vara ståndaktig...
 
Ogräsen växer vidare, mellan 35 och 50 gram under natten. Så här såg de ut i morse.
 
 
Klart är också nu att alla valpar är tingade. Gossarna flyttar till nya, jättetrevliga ägare och lilla tiken, just nu döpt till Dynamit-Doris, blir förmodligen kvar här. Det glädjer mig att ha tre så otroligt trevliga familjer att sälja de små gossarna till, det ska bli så kul att få följa er och era nya små livskamrater på vägen. 
 
Labbeplanerna fortsätter att ta form, förhoppningsvis ska jag kunna offentliggöra planerna inom ett par veckor. Det kommer att bli klassiska dp-linjer med en dubbelmeriterad hane av klassisk modell och med starka arbetslinjer bakåt om allt går i lås. Ev. söker jag en halvfodervärd till en tikvalp ur denna kull, du ska i så fall ha erfarenhet av att ha jobbat med hund tidigare och gärna någon form av referenser. 
 
Har kollat in valpförmedlingen på rasklubbens hemsida och konstaterar att antalet valpkullar där föräldrarna är dubbelmeriterade är försvinnande få, tror jag räknade till en. Nu kommer ju inte heller min att räknas dit eftersom mamma hund saknar utställningsmerit men pappa kommer att vara dubbelmeriterad. Det blir allt svårare att hitta sådana gossar i Sverige idag och det är ett bekymmer, i alla fall för mig. Jag kan ärligt säga att jag inte alls är nöjd med utvecklingen inom rasen och att jag lite börjar tappa sugen. Jag hamnar allt mer i ett ingenmansland där både-och blivit varken-eller. Det är inte roligt, de hundar jag ofta stöter på idag är inte de hundar jag en gång blev förälskad i. Vi får se vad framtiden bär med sig.

Inga valpar än

Maya har inte börjat valpa och visar inga tecken på att vara helt på gång heller. Min gissning nu är tisdag, fast det kan ju komma fort när det väl kör igång. Skönt på sätt och vis om det inte händer under helgen, OM vi skulle behöva veterinärhjälp så är helger alltid lite knepigare. Fortsätt att hålla tummarna för oss!
 
Strålande sol och högsommarvärme här i norr. Igår var det Luleå stadsmara, båda barnen var anmälda i olika klasser. Lillebror sprang 3,5 km på förmiddagen, då var Morris och jag där och hejade fram honom.
 
 
Morris gillade inte riktigt upplägget att sitta stilla och titta på alla skojiga barn som sprang förbi. Inte tyckte han att matte var så vidare värst bussig heller som tog av honom det smarriga kotlettben han lyckades fynda. Han blir lite småstressad när han är ute så här, gossen, vill gärna småpipa och streta på för att hinna med så mycket som möjligt. Är vi stilla så lugnar han ganska fort ner sig ändå men det märks ännu att det inte blev så mycket miljöträning i början. Vi jobbar på att ta igen det nu.
 
På eftermiddagen sprang dottern milen i gymnasieutmaningen. Då var delar av hejaklacken utbytt.
 
 
Mysigt och nostalgiskt att promenera på Porsön igen med labradorsällskap, det är ganska många år sedan sist, drygt 20 för att vara exakt. Mycket var sig väldigt likt, bara ny ansikten på studenterna och människorna man mötte samt nya hundar. Visa njöt och var påtagligt pigg nu när det var nya marker vi trampade. Hon badade så fort tillfälle gavs och tyckte sedan att matte och hon skulle umgås nära, nära så matte var nästan lika blöt som hon. Det märks att hon börjar bli lite till åren, hon gör ganska mycket som hon själv vill nu - och kommer väl undan med det också, om sanningen ska fram.
 
Melvin trampade på med ohejdad energi och gjorde tappra försök att få hälsa på förbipasserande löpare eller publik. Totalt gick vi drygt 7 km, innan dess trampade jag ju några km med Morris också så jag hamnade över milen. Att gå barfota i sandalliknande skor var inte mitt mest intelligenta beslut, en blåsa under vardera foten är resultatet och det känns idag. Varför, varför tänkte jag inte efter före???
 
Idag är det mors egen lilla dag. Den här mamman tänker fira med att gå ner till älven och bada av Visa, ta en långpromenad med hundarna, rensa lite i rabatterna, hägna in hönan Gertrud som envisas med att ta sig ur hönsgården samt ev åka på fotboll och se Ludde spela i em om inte Maya verkar orolig. Det blir en heldag, med andra ord!

Sakta faller bitarna på plats

Nu börjar det röra på sig på alla plan! Jag har bestämt mig för att dra ett streck i väntelistan på Mayavalp tills de är ute, nu har jag ett lagom gäng med trevliga personer som är sugna på en liten fläckig kompis och för att inte riskera att göra många besvikna så väntar vi nu tills de är födda. Det är knappast mer än en vecka dit.
 
Jag har också etablerat kontakt med en hanhundsägare i mitt sökande efter partner till Raya. Det är en hund jag tittat på förr och suktat efter och där klockan börjar klämta, men än är inte alla bitar på plats så ni får vänta lite till på information. Det är lite hälsokollar som ska till först.
 
Maya och jag har invigt den tänkta valplådan. Vi gör som förra gången, vi kör på en sådan där stor plastbalja till hundsäng som labbarna har, med raka kanter och mjukt bäddat. Den står nu redo bredvid min säng och vi provlåg i den idag. Maya fattade inte riktigt vitsen med att ligga där men om matte kliade på magen så OK då.
 
 
Annars har Maya hört talas om att man ska kolhydratladda innan fysiskt krävande insatser så hon tycker att vi ska satsa på det istället för på sådana här fjanterier. Mat is da shit, hälsar hon! 
 
Matte har gjort en fysisk insats idag. Joggning är ju utesluten för min del, pajade benhinnor och knän sätter stopp. Så idag blev det stavgång i de där skorna med rundad sula som jag köpte ifjol, tillsammans med lite motionscykel efteråt. Visa tyckte nog att vi kunde ha lämnat stavarna hemma och gått i lite mer maklig takt i värmen. På hemvägen kände hon sig nödgad att ta ett svalkande dikesbad, premiär för hennes del. Melvin gjorde henne sällskap men för honom handlar det om så gott som dagliga dopp. Man blir glad av att se dem skutta omkring i diket så att det skvätter. Morris var däremot skeptisk och skuttade hellre på vägen vid sidan om.
 
Ikväll blir det lydnadsträning i Avan igen, sista gången på ett tag för min del. Har tänkt försöka visa lydnadsettans moment med Melvin, få se hur det går...

Vill sjunga hanhundens lov

Har kikat runt lite smått på hemsidor och noterar att andra, liksom jag, har svårare att hitta hem till hanvalpar än till tikar. Bland labbarna har jag inte detta problem men med cavaliererna är det solklart, de flesta som hör av sig vill ha en tik. Jag förstår inte alls det. Dels tycker jag att det är ologiskt att ingen vill ha hanar, hur tänker man att det ska bli valpar om inga hanar finns? Dessutom måste jag ärligt och uppriktigt säga att jag tycker att hanar är betydligt enklare och mer lättsamma att ha än tikar, i alla fall när vi pratar om vänliga, mjuka raser som mina båda. En hane kommunicerar rakt, han är lätt att förstå sig på och han har inte en massa hormonsvallningar runt löp ett par gånger per år. Det är en okomplicerad hund att ha. Visst, de vill gärna lyfta på benet när de kissar och visst, det finns hanar som är jobbiga med löptikar. Men en hel del av problemen som många har bottnar i dålig hantering från ägaren, vill jag påstå. En hane måste inte kissa överallt när som helst och hur som helst. De går inte på toaletten som vi, de markerar revir och jag som flockledare kan styra när och hur de markerar. De måste heller inte spänna musklerna och försvara flocken, det är en uppgift som jag som flockledare tar på mig om det alls behövs. En trygg hane vet att jag tar hand om allt sådant, han behöver inte bry sig. Han är en lättsam kompis, lojal i alla lägen, följsam och lätt att hantera. Världens bästa kompis, skulle jag vilja påstå. Och vore jag inte uppfödare skulle jag förmodligen bara ha hanar i huset, så mycket gillar jag dem. Därför får jag ont i hjärtat när pojkarna ratas, de är ju många gånger godbitarna i pralinasken.
 
Du som abslout vill ha en tik, har du tänkt på att tikar löper och blir skendräktiga? Att de löper risk att drabbas av livmoderinflammation när de kommit upp lite i åren, kanske de rent utav stryker med eller i varje fall måste utsättas för en större operation? Allt sådant slipper man med pojkar. Så fundera en gång till, är det verkligen en tik du ska ha?
 
Min Morris är min ögonsten, han följer mig överallt och är en underbart lyhörd och samarbetsvillig liten kille. Jag blir alldeles varm i hjärtat när han kommer skuttande med de långa öronen flaxandes. Han har liksom aldrig fattat att man inte skulle kunna komma när matten ropar, i hans värld kommer man så fort man kan för då blir matte glad och så får man godis. Det är så ljuvligt och jag älskar det. Han är också härligt positiv till detta med träning och vill inget hellre än att vara med och hitta på saker med mig. Bättre kan det inte bli. Hur man kan välja bort en sådan hund enbart på grund av ett kön är för mig en gåta. 
 
Nu låter det som om jag inte älskar mina flickor. Självklart gör jag det. Men ja, jag tycker att det är lite småjobbigt när de byter personlighet efter löp. Och nej, jag uppskattar inte deras vilja att vid samma tillfälle äta allt som kommer i deras väg som de definierar som ätbart - och det är ganska mycket! Och jag tycker att den ständiga oron som hänger över mig när de blivit lite äldre också kan vara jobbig, har man mist en tik i sluten livmoderinflammation så vill man inte göra det igen. Så skulle jag "bara" ha en familjehund skulle jag inte tveka, det skulle bli en hane!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0