Huset Elliot

Jag har skrutit så om mina fläckiga killar. Hur de klarat Visas löp galant. Det stämde också, ända till dag 23 i löpet, dvs när det förmodligen i stort sett var överstökat. Då vaknade den lille trefärgade till liv! Den lille morrige förvandlades till den lille porrige. Han har försökt jucka, han har "lekt tåg" (man kopplar in nosen i Visas vulva och följer henne överallt...), han har varit allmänt olydig och man har nästan sett hur hormonerna sprutat ur öronen. Droppen kom i lördags. Vi sitter och ser på tv, den lille fläckige gossen har som vanligt erbjudits ett tuggben. I normala fall brukar han ligga och tugga en stund för att sedan vilja avsluta kvällen i mattes knä. Men den här kvällen var han rastlös, han gick omkring och nosade. Matte började ana oråd och höjde blicken och vips, ser hon ett litet bakben som svischar upp mot strykkorgen (jag brukar stryka framför tv:n). Jag flög upp ur tv-soffan med ett vrål (maken påstod efteråt att han aldrig hört ett sådant ljud från mig och att jag hade likheter med Gandalf i någon Sagan om ringen-film; själv ser jag inte på vare sig fantasy eller scifi så jag kan inte uttala mig) och sög tag i den lille odågan. Det blev ett ganska ordentligt utvecklingssamtal och den lille skithunden förpassades till köket där han lommade iväg till hundsängen.

 

Nästa dag vaknade jag utan röst. Trodde först på en förkylning tills jag kom ihåg - avgrundsvrålet... Det satte sina spår i mattes stämband i flera dagar. I Morris lillhuvud också, han var otroligt inställsam och lyhörd. Tills igår... Stina är sjuk så alla hundar var med på ispromenaden. Melvin hade som vanligt numera en leksak som han for omkring med och inbjöd till jaga-lekar. Så blev det dags att koppla för att ta sig hemåt. Stinas båda fläckisar kommer snällt men min... Plötsligt kom den där blicken igen, den som säger "skiter i dig, vill inte bli kopplad" och så drog han som en raket. Sådant får nästan mitt proppskåp att ryka men jag höll mig lugn, ignorerade det lilla krypet och gick hem utan att titta på honom. Väl hemma tränade vi inkallningar. Nu är det oåterkalleligt, gossen får inte springa lös förrän den här hormonsvallningen har lagt sig och vi har tränat lydnad och förstärkt våra gemensamma aktier. Relationen måste förbättras, den saken är klar. Jag vet många småhundar, eller hundar överhuvudtaget, med en sämre inkallning än vad Morris uppvisar just nu men för mig är det inte tillräckligt. I min värld ska en hund som går lös komma direkt när matte ropar och inte när de själva vill, annars kan man inte gå lös. Så är det och så tycker jag att fler borde tänka.

 

Ja, då är det väl bara att gå ut på gatan och träna lydnad i massor då. Jo, om det inte vore för den lilla detaljen att termometern utanför mitt fönster visar på -24,5 grader...

 

Ett annat bekymmer jag har på promenaderna är att hundarna äter snö. Massvis med snö. Det är som att cavaliererna och Melvin måste ha något i munnen när de är ute. På isen finns varken kottar eller pinnar så då tar man snö. Det kan verka bekymmersfritt men det är det inte. Stora mängder kall snö som kommer ner i magen får den ibland att vända sig ut och in och frukosten kommer i retur. Stora mängder kall snö smälter också och blir till stora mängder vätska så vi hinner knappt in förrän vi måste ut och kissa igen. Och för pytteliten Maya, som nästan är den mest maniska snöätaren av dem alla, gör stora mängder kall snö att hon väldigt fort blir en väldigt frusen liten hund som vill gå hem. 

 

Ett försök att lösa problemet är att jag numera tar med en leksak på promenaderna. Den bär oftast Melvin omkring på och då äter i alla fall inte han. När han springer omkring måste ju Idefix haka på och så äter inte han heller. Visa äter överhuvudtaget inte snö så med henne är det lugnt. Men de båda trefärgade... Kanske munkorg kan vara en lösning..? ;o)

 

En annan fördel med leksaken är att den får fart på Visa också. De jagar ibland varandra och leksaken (om matte kastar den) så att snön sprutar. Så här efter löpet är hon ganska seg men jagalek får henne att glömma bort skendräktigheten och det gillar vi. Det är lustigt att studera deras lek. För Melvin och Visa handlar det om att komma först till leksaken och vinna den, man tar fort upp den och försöker skydda den så att man inte blir av med den eller så har man dragkamp med den. För Idefix handlar det om att komma först fram till den UTAN att plocka upp den. Först fram vinner, säger han. Och för Morris handlar det om att jaga de andra hundarna. Maya, tja hon har oftast sina egna små projekt, som att spåra eller att bara springa fort, fort, fort i cirklar och reta Morris.