Huset Elliot

 

Hur mycket snö som helst har vi fått de senaste dagarna. Snö och blåst i kombination och så lite nollgradigt ovanpå det. Ingen hit alls. Vi hade underbart fina skoterspår i helgen men de är bokstavligen borta nu. Det är lite surt att vara hundägare just nu, jag hoppas att det fryser på igen och att skoterfolket gör en insats den kommande helgen.

 

I förrgår pulsade jag i två timmar i skogen och på isen tillsammans med Vega och hennes matte. Hundarna hade jättekul och vi surrade på. Som straff fick jag hosta mig igenom natten så gårdagen tog jag det lite lugnare och nöjde mig med ett kortare varv i skogen. Det räckte för att liten fläckig kille skulle förvandlas till en vandrande snöboll. Det fick bli duschen när vi kom in. Men han är tapper, han stretar på och gnäller inget trots att det nog drar en del i pälsen. Visa däremot, hon hatar verkligen kladdsnö. Det bildas pyttesmå klumpar mellan tårna och de måste bort, man kan inte gå omkring med sådant. Alltså måste vi stanna hela tiden och hon ser alltmer döende ut. Inget väder för tant labrador detta. 

 

Inomhus råder ett annat bekymmer. Den ena hundsängen har ersatts av en kökssoffa. Tanken var att hundarna skulle uppskatta att komma sig upp lite och kunna titta ut genom fönstret. Det gör de - inte. Labbarna hoppar snällt upp när jag klappar på soffan men är nere igen så fort jag vänder ryggen till. Morris använder den gärna till att torka öronen på efter promenaden och ibland för att försöka utforska vad som finns på den intilliggande köksbänken (hussen fick rätt där, placeringen är inte helt optimal). De andra båda fläckiga använder fel kökssoffa för att titta ut genom fönstret och struntar blankt i att det sägs vara förbjudet (vi är ju oftast ute när de är där). Det är inte lätt att introducera nymodigheter i detta hus.

 

Idag har jag varit med om något märkligt. Har haft ont i en tand i ett par veckor, samma tand som värkte innan jul när jag hade bihåleinflammation. Jag var säker på att det var rotfyllning på gång och har dragit mig för att gå till tandläkaren eftersom jag är livrädd för det (OK, gillar inte läkare heller). Föder faktiskt hellre barn än lagar tänder. I alla fall, idag var det dags. Det visade sig att tanden inte alls behövde rotfyllas utan bara slipas ner lite. Den kraftiga inflammationen hade fått tanden att lyftas och hamna högre än sina kompisar, därför gjorde det ont när jag tuggade och bet ihop. Nu är det onda borta! Fascinerande. Och jag inser att jag måste haft en riktigt rejäl inflammation i bihålorna där innan jul som till och med flyttade på tänderna... Kanske, kanske kan det finnas en idé i att gå till doktorn lite tidigare nästa gång. Kanske.

 

Arbetet med att leta hane till flickorna har intensifierats. Planerna går än så länge lite hit och dit men börjar ändå klarna allt mer. Information kommer när allt har kollats upp ordentligt. Men det är sannerligen ingen lätt sak, detta. Man kan tro att det blir lättare ju längre man håller på men det är precis tvärtom. Bra hanar växer inte på träd, i synnerhet inte om de också ska ha meriter och hälsointyg i ordning. Säkert finns det massor av bra hanar därute som aldrig syns. Tänk på det, ni hanhundsägare, skaffa meriter och hälsointyg på era hundar! Först då blir de också "synliga" för oss uppfödare.

 

Apropå hanhund så kan husets egen avelshane nu stoltsera med att ha alla sina sex syskon hjärtfriska med intyg efter sju års ålder. Hur många cavalierer har det? Otroligt friska små krabater är de, till stor lycka och glädje för oss som delar vår vardag med dem. Hälsan är viktig, som valpköpare vill man kunna ha sin fyrbenta livskamrat hos sig i många år framöver. Det är viktigt för oss uppfödare att komma ihåg det.