Huset Elliot

...för att göra en människa glad. En kall nos som puffar i sidan och vill få lite närhet (eller kanske en godbit ur fickan men det låtsas man inte förstå). En kisse som rullar ihop sig i armhålan och sover nära hela natten (och tar större delen av täcket i anspråk men det glömmer man fort). Eller en kommentar till ett blogginlägg. Tusen tack till Lillemor för din fina kommentar till gårdagens inlägg, om du visste hur den värmde!

 

Det roliga med en blogg är att man ofta skriver för sig själv, liksom skriver av sig lite tankar och funderingar. I alla fall gör jag det. Ibland funderar man på om det finns någon därute i yttre rymden som läser det man skriver. En och annan valpköpare kanske, och så min rara svärmor. Därför blir jag så glad när jag får en liten kommentar från någon som läser. Nästan som att få kontakt med en marsian. ;o)

 

Idag har jag en ekonomi- och pappersdag. Det är ungefär så roligt som det låter. Faktiskt är det så trist att det inte förtjänar mer utrymme än så här. Tur att jag inte blev ekonom, det var nära en gång i tiden! 

 

Har tänkt på att Melvin sannerligen inte är någon biffig typ. Han borde ha hetat Slangen, han ser liksom slangig ut. Under gårdagspromenaden slogs jag av att hans mamma är raka motsatsen, Rultan är just nu ett passande namn på henne. Jag har ju haft lite bekymmer att komma ihåg vilken fodertunna som innehåller vilket foder efter julledigheten och igår insåg jag att det KAN vara så att jag fortsatt att blanda ihop sorterna. Det skulle i så fall innebära att Visa käkar energifoder nu och att Melvin käkar lightfoder. Det skulle i sin tur förklara varför Visa antar allt rultigare former medan Melvin är mer slimmad. En annan förklaring kan vara att Visa inte gör många knop på rundorna, hennes största intresse nu är att lämna visitkort överallt och att förbereda sig på att bli dräktig med minst hundra valpar, i alla fall är det vad hon tror. Och får hon energifoder så lär hon fortsätta tro det... Det borde vara förbjudet att göra två foder så lika till utseendet! Och förvirrade själar som jag borde skaffa fodertunnor i väldigt olika färg och inte ha två vita...

Tog som alltid med mobilen ut på förmiddagens promenad med hundarna. Min gamla Nokia har dock fått stryka på foten, jag har fallit för trycket och skaffat mig en android. Min nya följeslagare heter Samsung Galaxy III. En kulig sak, det måste medges. Men nu blir det också tydligt vem som är absolut minst teknisk i huset. Fick för mig att jag skulle filma pojkarna när de busade på isen men hur tusan gör man? Allt jag fick till var ett foto på en mindre road Melvin (ja, det tog lite tid innan det blev som jag hade tänkt mig).

 

 

Väl hemkommen frågade jag Ludde om hur man gör, eftersom jag sett honom filma sina undulater. "Man gör bara så här" sa han och visade på sin mobil (modellen före min). "Hur vet du det?" frågade jag. "Jag prövade mig fram" svarar han. Det hade ju nu jag också gjort men utan resultat. Bara att inse, morsan är inte så haj på den mobila tekniken.

 

Med mobilen kom också möjligheten att spela Word Feud och Ruzzle som jag hört så mycket om. Och det var ju kul, en dag eller så... Eller nä, WF var faktiskt aldrig kul. Jag kämpar på med några matcher nu men saknar helt tålamodet. Så ni behöver inte skicka några inbjudningar, jag kommer lägga ner den verksamheten fortare än kvickt. Jag läser hellre en bok eller stickar en vante. :)

 

Visa är i slutet av höglöpet nu. Melvin är liiite mer på, vill gärna nosa och har faktiskt testat att kliva på (OK, morsan bjöd in honom ganska så rejält) en gång men studsade fort ner när matte hojtade. Jämfört med hur det var innan är det dock lugna gatan. Det som också är tydligt är att koncentrationen är en helt annan. Vi tränade lite stoppsignal under en promenad, han stannade direkt jag blåste och snodde samtidigt runt och satte sig. Allt gick i ett huj och allt fokus var på matte! Tidigare kunde han liksom spana runt, "vem kommer? varför stoppar hon mig", och satte sig långsamt. Inget mer spanande efter andra hundar på promenaderna heller, mer fokus på matte. Underbart! 

 

De små fläckiga gossarna bryr sig fortsatt inte ett dyft, ingen av dem. Ingen av killarna roar sig heller med att markera revir inomhus (de skulle bara våga...) utan allt är lugnt och stilla. Jag är ju av den åsikten att man som uppfödare/hanhundsägare inte ska härda ut med eländet utan flocken ska fungera. Allra helst ska man styra hormonerna genom avel, hanhundar ska inte behöva kastreras för att vara hanterbara utan de ska fungera normalt ändå, precis som mina fläckiga gossar gör. Hanar med för mycket hormoner ska inte gå i avel, jag är fullt och fast övertygad om att det finns en stor arftlig faktor. Att en ung hane är lite "på" och intresserad av brudar är en sak men läget ska stabilisera sig och matte ska alltid vara nummer ett. När arbetet inte fungerar och livet blir smått olidligt, som det varit hos oss under hösten, då är kastrering en lösning att ta till. Men det ska inte vara ett måste. Kanske borde vi alla uppfödare tänka lite på det, i synnerhet nu när hanvalpar av någon anledning är mindre attraktiva? I min värld ska det vara enklare att ha en hane än en tik, en tik har oundvikliga hormonsvängningar i samband med löp medan en hane är mer stabil.

 

Den lille fläckige älsklingen har roat sig med att testa gränser under ett par dagar, till mattens förtret. Varför komma när matte ropar om man har det roligt när man är lös? Och när matte då låter lite arg på rösten, nej då vill man verkligen inte komma! Så det har varit koppel på i ett par dagar och vid dagens släpp fungerade allt som en dans igen. För säkerhets skull hade matte med lite extra gott godis i fickan också, Morris är väldigt mutbar. Vi har också jobbat på med lite små lydnadsövningar i några dagar för att stärka förhållandet och det verkar ha gett resultat.

 

Så här såg han ut när han var billig:

 

 

Mattes hjärtegryn, rakt in i hjärtat har han gått som alla andra av mina hundar. Jag vet uppfödare som omplacerar hundar hit och dit av olika skäl. För mig är det obegripligt! Vem kan titta in i den här gossens ögon och säga "jag vill inte ha dig mera"..?

 

 

Visa började löpa samma dag som hon lämnades till hundvakt. Otroligt pinsamt, det fanns inte i min sinnevärld att hon skulle börja löpa tidigare än vanligt. Tack till Marie som stod ut med henne. Väl hemma så är Visa nu på dag 14 i löpet och här är hur lugnt som helst. Melvin hälsar att han inte är intresserad av brudar längre sedan vissa delar avlägsnats. Den lille trefärgade är lite intresserad av att lukta men eftersom den store svarte inte verkar bry sig, bryr han sig inte heller. Helt otroligt! Idefix har ju aldrig brytt sig om löpande labbedamer, kanske har det också viss inverkan på den trefärgade.

 

Promenaderna är också underbara nu. Ja, Visa har inträtt i löpkoma med ett evigt nosande och kissande men killarna bryr sig inte utan springer före och letar spännande pinnar. Matten njuter av lugnet och friden. Det är också skönt att se att den svarte gossens stress har lagt sig, nu hyser jag ett litet (OK, ganska stort) hopp om att koncentrationssvårigheterna också ska vara lösta och ser med glädje fram emot det här året. Bara snön försvinner så ska vi ge oss ut i spårskogen! Fast OK, det får gärna dröja ett tag, först vill vi komma ut på isen och promenera.

 

Igår fick matten hjärnsläpp och blandade ihop de svartas fodertunnor. Jag fyllde en säck i varje tunna innan vi åkte men igår kom jag inte ihåg vems foder som var i vilken. Bitarna är till förvirring lika men till sist bestämde jag mig för att jag hade koll. Det hade jag inte... Melvins mage klarade Visas lightfoder utan bekymmer, medan det var lite värre för henne som fick energifoder. Matte har fått sitt straff, Visa har velat ut varannan timme hela natten så nu sitter jag här alldeles hålögd och kan knappt komma ihåg mitt eget personnummer. Tur i alla fall att jag hade Canikur och Prokolin hemma, det stoppar det mesta. Fast Visa hälsar att hon tycker att hon fått alldeles för lite mat idag...

...en önskan om en riktigt GOD JUL!

 

Idag fick Melvin ta stygnen och är av med tratten. Dessutom är han återförenad med flocken, det är nog det allra bästa i hans värld. Ingen mer isoleringscell, tack, hälsar han. Såret såg fint ut, det kändes också bra. Han är ju söt när vi kommer till veterinären, han gillar det här stället betydligt bättre än större kliniker där han mest blir låg. Här flyger han ur bilen och sedan vidare in i väntrummet med en arg matte i släptåg. Vi flyger vidare in till veterinären, trots mattes försök till surmulna förmaningar. Han hälsar på sitt översvallande sätt, tills det då är dags för själva ärendet (idag då att ta stygn). Då blir han så liten och ynklig som det bara går, tills allt är över och han är uppe och studsar och letar efter något att ta i munnen för att lugna den värsta glädjen. Han är en knäppgök, min svarte prins.

 

Annars måste jag faktiskt säga att de senaste dagarnas promenader har varit markant lugnare. Nu kissar han rejält direkt vi kommer ut och sedan är det lite småskvättande men inte alls som förr. Han har heller inte samma behov av att hålla koll på varenda fotspår och varenda kissefläck utan gör lekinviter, gräver fram skojiga pinnar och annat under snön (hmmm tycker väl matte om just det) och är mer av sitt gamla, spralliga jag. Det känns otroligt skönt! Nu hoppas jag att det ska ha en viss inverkan på spårförmågan också, att gossen kan samla ihop sina små grå lite bättre och faktiskt uträtta ett konstruktivt arbete som matten känner sig nöjd med. Detsamma gäller linjetagen. Det skulle vara en otrolig kick inför nästa säsong.

 

Morris ikläddes täcke inför eftermiddagens snöpulsarpromenad, i hopp om att det skulle resultera i lite färre snöklumpar under magen. Det var dock en tämligen markant reducering. Däremot hade täcket en skojig inverkan på rörelseschemat, den fläckige rörde sig med samma spänstiga bakbensrörelser som hos en kille med rejält gällivarehäng på brallorna, dvs bredställt och aningen hasande (alternativt som någon där det hänt en olycka i brallorna och där man sedan inte kunnat byta...). Med jämna mellanrum kliade täcket tydligen något alldeles infernaliskt också. Ingen höjdarrunda för den fläckige, med andra ord. Nu är det lika bra att han vänjer sig, det lär bli fler promenader med täcke innan vintern är slut. Täcken är för veklingar, hälsar Morris.

Idag vräker snön ner. Hundarna och jag pulsade vår vanliga runda. I början skuttade Visa och Morris glatt före, Melvin stretade på med matte hängande bak i snöret. Den lille morrige bottnade nästan inte men det hindrade honom inte alls, tvärtom. Full gas framåt var det som gällde. De sista hundra metrarna hade han förvandlats till en snöboll med fläckiga inslag och hade vissa besvär att ta sig fram. Visa mattades också av lite, det var bara Melvin som oförtrutet stretade och "glömde" att det hängde en matte där bak. På måndag ska vi ta stygnen, matten längtar.

 

Konstaterar i alla fall att hans beteende är lugnare. Nu kissar han rejäla skvättar varje gång och måste inte markera på varenda fläck eller träd vi passerar. Ett klart fall framåt.

 

Efter rundan landade den fläckige i badkaret för att duscha bort all snö. Vi tog ett tag med schampo och balsam när vi ändå var i farten, nu luktar han gott och är så där härligt silkig. Tycker matten, Morris själv tycker nog att det var helt onödigt att julbada. Men det märktes att rundan tog litegrann, när jag kom hem efter att ha handlat hördes inte ett skall och inte en hund kom och mötte mig. Det plirade lite sömnigt från hundsängarna när jag passerade, inte mer. Skönt när de är nöjda.

 

En konstig sak hände igår. Plötsligt började halva ansiktet (den halva där bihåleinflammationen suttit) att liksom pirra och kännas bortdomnad. Samtidigt klingade tandvärken av betydligt. Otroligt konstigt alltihop, som att det liksom rann bort. Fortfarande känner jag av tanden men inte alls lika mycket som förut. Känner mig också piggare idag, igår var jag som en liten gelégumma, alldeles darrig i knäna och matt. Skum infektion detta, den satt nog djupare än vad jag trott. Lesson learned: inte springa omkring med bihåleinflammationer i över en månad utan att söka hjälp. :/

Om någon vill se fler bilder så finns det ett helt gäng på Facebook hos Älvdalens hundhälsa. Lite kul att få bilder på det samlade folket också, jag fotade ju mest hundar. ;o)

 

Lite skit här just nu. Har haft huvudvärk en längre tid och insett att bihålorna spökat men trodde i min enfald att kroppen kunde läka ut det på egen hand om jag bara sprejade näsan. Det kunde inte kroppen... I söndags trodde jag att huvudet skulle sprängas, det var så ont att källan till smärtan inte gick att lokalisera. Så det blev läkarbesök igår. Nu har jag fått både antibiotika och rinexin och det känns redan bättre. Däremot har jag en tand som bråkar lite också, förhoppningsvis är det bihålorna som ligger bakom, annars måste jag till tandläkaren. Och hur mycket jag än gillar min tandläkare privat, vill jag ogärna uppsöka henne å yrkets vägnar. Jag har panisk skräck för tandläkare, så där att det nästan varit lite jobbigt. Men tandvärk är inte heller kul... Håll tummarna för att det lägger sig!

 

Aktivitetsnivån här har varit låg de senaste dagarna tack vare mattens ohälsa. Att dessutom alla Melvins promenader sker i koppel gör att han är tämligen odräglig att ta med sig ut nu. Kan säga att han är billig nästan varje runda. Hoppas innerligt att stressnivån sjunker när han får börja vara lös igen, det var ju själva tanken med hela ingreppet. Det och att vi ska få det lite lugnare vid flickornas framtida löp.

 

Vi har ju ny soffa i tv-rummet. Där är inga hundar välkomna, det var de inte i den gamla heller. Men i morse hittade dottern en liten labbeboll i soffan. Det var Visa som hade smugit sig dit när övriga huset sov. Jodå, den får godkänt, hälsar hon. Matte suckar och konstaterar att damen börjar ta sig friheter nu när hon uppnått veteranålder. Hon är ju så försynt i sin uppenbarelse att det är svårt att bli arg på henne också. Min prinsessa!

Åtta glada labbar och en liten fläckis (Morris) samlades på Älvdalens hundhälsa idag för att pröva på detta med att simma i bassäng. Och vilken höjdare det blev! Visserligen tyckte nog de flesta att rampen var lite läskig att gå på och visserligen var en och annan tveksam till detta med att simma i en bassäng med en kant runtom som man inte tog sig över fastän man försökte. Men jag tror nog att de alla var ganska nöjda med sin stund i vattnet.

 

Idag kom fakturan för Mayas jourbesök. Tänk att man kan bli glad över något sådant! Jag var inställd på att betala 2400 kr men försäkringen gick in och täckte och eftersom vi är i en pågående period blev den faktiska kostnaden för mig bara 362 kr. Nästan gratis, med andra ord!

 

Nu har jag också bokat tid för att knipsa kulorna på Melvin. På måndag ryker de. Efter det ska vi förhoppningsvis få det lite mer harmoniskt i flocken och så hoppas jag att gossens koncentrationsförmåga ska bli bättre så att vi kan jobba lite mer effektivt och faktiskt komma framåt. Själv är han intet ont anande... 

Nog är hon pigg, den svarta! Pratade med mamma i mobilen samtidigt som jag tog ut de egna hundarna i skogen på en eftermiddagspromenad. Var på väg hem längs vattnet när BÅDA de svarta plötsligt drar iväg som jehun och  -försvinner! Hann ropa ett par gånger innan Melvin kom tillbaka men Visa var borta. Såg att han kom nerifrån vattnet så jag anade ju att hon inte var långt borta men det tog en stund innan lilla tanten behagade återvända, väldigt nöjd med sig själv. Matten var inte lika nöjd... Ingen av dem var blöt så något bad var det inte fråga om. Det händer ju att det går en räv därnere, så jag funderar på om det kan ha varit det som fick dem att försvinna lika fort som en löning. Kan inte ens påminna mig när Visa stack så där, möjligtvis när hon var unghund, så något väldigt lockande var det. Ibland är de billiga!

 

Har investerat i en billig hundsäng idag, en biabäddskopia som är tänkt att vara till småhundarna inne i tv-rummet i hopp om att ingen av dem ska smyga upp i den nya soffan. Få se hur länge det dröjer innan Morris har satt klorna i den och grävt sönder sömmarna...

Oj, så pigg Visan är nu! Tyckte att hon var pigg innan men helt klart måste medicinen ha en verkan för det är jättestor skillnad på henne. Nu kommer hon skuttande som en liten gummiboll tillbaks till mig bara jag andas hennes namn, eller bara för att komma och få en klapp och visa vilken mattedyrkare hon är, eller bara för att kolla om det är OK att hon jagar efter sonen en stund, eller bara för att. Underbara lilla hund! Men så jobbigt det faktiskt är med labbarna som är så urusla på att visa att något är galet. Livet är ju rätt OK i deras värld ändå, de har inte så mycket tid att känna efter.

 

Antibiotikakuren hon äter nu är ju något i hästväg och det märks när vi är inne. Hon sover mycket och hårt. Eftersom matten lyckats dra på sig en förkylning modell klassisk (en sådan där när näsan är som en öppen kran och det bara killar hela tiden) så blir rundorna inte så jättelånga, det passar oss båda bäst just nu. De båda grabbarna tar igen det på slutet av promenaderna när de får jaga varandra hej vilt på ängen bakom huset. Vissa språkförbistringar uppstår dock. Morris älskar att reta Melvin för att få igång jakten och Melvin är ju inte sen att haka på. Oftast gör Morris en massa tvära kast och svängar så att Melvin blir bortfintad. Men ibland blir han lite stressad och springer rakt fram likt en liten skrämd hare. Då gör Melvin på labbars vis, dvs när han är ikapp så vill han nypa tag och dra ikull. Han nyper så försiktigt men det hjälps inte, Morris tycker att det är superäckligt och skriker likt en stucken gris. Han har ju inte heller samma tjocka hud i överskott som labbarna har så säkert känns det lite. Men samtidigt är det uppenbarligen kul att reta den store polaren så då får man lite skylla sig själv. 

 

Här hemma pågår nu Den Stora Home Makovern! Köket går sakta framåt, Vickes rum likaså. Idag skulle den nya soffan komma, problemet var vad vi skulle göra med den gamla gigantsoffan. Jag ringde Myrorna men de var tämligen ointresserade, nästan irriterande loja faktiskt. Satte in en annons på Lokus på lördagen, inget hände. Ny annons på Blocket på söndagen och pang! Tre timmar låg den ute, jag tror att vi hade över tio telefonsamtal och lika många mail. Man var beredd att åka från Finland för att köpa vår soffa för begärda femhundra bagis. Då inser man att man satt ett för lågt pris... Nåväl, vi hade tänkt köra den till återvinningen, nu slapp vi det och istället får någon annan väldigt mycket soffa för sina 500 kr, närmare bestämt över 3 m plus divan... Och idag kom den nya soffan som är lite mindre och gör att det liksom blir mer rum kvar. Hittills är vi jättenöjda, fast varje inköp väcker också frågan om ett nytt. Fåtölj med fotpall vore kanske inte så dumt..?

Idag var det då dags att åka med Visa för att kolla upp flytningarna. Insåg att det inte skulle bli tid att spårträna idag heller, dagarna är korta och matte måste jobba lite också. Så Morris fick följa med och miljöträna lite istället. Först var det lite läskigt i väntrummet, i synnerhet som där fanns en blandrasspets som morrade otrevligt åt allt och alla (till och med åt världens snällaste Visa fastän hon är en tik och han var en hane). Jag har ärligt talat lite svårt att förstå charmen med sådana hundar, är inte svag för vare sig blandrasspetsar eller otrevliga hundar. I alla fall, efter en stund var Morris kungen av väntrummet och skuttade upp i en soffa innan matte hann blinka. Hoppsan!

 

Visan då? Hon är ju en pärla, den hunden. Snällt upp på vågen, snällt upp på det höj- och sänkbara bordet. Lite jobbigt var det när de skulle in och känna i vaginan, då svalde och tuggade hon lite men viftade snällt vidare med svansen. Underbara lilla hund! Vi fick lämna urinprov och där blev det bingo! Förmodligen är det där roten till bekymren sitter så nu har hon fått en starkare antibiotikakur tillsammans med antiinflammatoriskt och så ska vi lämna nytt prov i slutet av kuren. Nu hoppas jag att min gumma ska bli frisk! Hon har ju varit friskheten själv i alla år och så vill jag att det ska få fortsätta i många år till. Många!

 

 

Igår kväll hade Visa en flytning. Igen. Såg en liten för några dagar sedan men den här var större. Så imorgon åker vi till veterinären. Igen. Hoppas att det är en vaginit och att hon får antibiotika. Men varför får hon dessa ideligen, hon som alltid varit så frisk förut? Suck... Annars är hon fortfarande pigg och jagar gärna sonen med en pinne, i alla fall när det är fruset ute. Detta blöta gillar hon inte riktigt. Men vem gör det?

 

Intresset för att prova på hundsim är stort. Det gläder mig att så många vill haka på och testa detta, gammal såväl som ung. Äldst blir de snart elvaåriga bröderna ur T-kullen och yngst blir två ur Visas senaste kull. Roligt att jag kunde hitta en aktivitet som lockar så många, jag ser verkligen fram emot dagen och ska försöka komma ihåg att ta med kameran.

Lördagen den 8 december kfrån kl 14 och framåt så träffas vi med hundarna och simmar (hundarna, inte vi) på Älvdalens hundhälsa i Råneå. Hör av dig till mig om du vill haka på!

Håller på att kolla upp möjligheterna för en liten kennelaktivitet i form av hundsim, Ska försöka boka två timmar och så hör jag av mig med mail och info, så blir det anmälan enligt principen "först till kvarn". Kostnaden bör bli rimlig, 125-200 kr/hund. Har ni inte fått ett mail om detta så hör av er, jag försökte skicka ut till alla i närområdet men kan ha missat någon, det är lätt gjort.

 

Utgiftskontot för veterinärvård slår nog alla rekord i år. Idag har jag varit med Idefix till Ingemar i Öjebyn, fortfarande för ögonen. Äntligen fick jag en diagnos som känns rimlig, efter att ha behandlat för diverse sår på hornhinnan och ögoninflammationer som först kändes rimliga men där jag till slut kände en ökande misstro. Gossen har en inflammation i ögonlocken så nu gäller cortison och antibiotika. Det blir en ganska lång behandling men sedan hoppas vi att gossen ska slippa besvären och få vara pigg. Fast de där stora ögonen är inte optimala för en hund som far fram som ett jehu i skog och mark. Vi har mest hållit oss på vägarna på sistone, just för att vara lite rädda om ögonen.

 

Sorgligt är att Ingemar ska gå i pension, även om det så klart är välförtjänt. Men han är en klippa när det gäller hundögon!

 

Planen för dagen var annars spårträning men den frös inne, det tog lite för mycket tid att åka till Öjebyn tur och retur. Det har ju som sagt varit alldeles för mycket tid och pengar till sådant men jag hoppas att det vänder nu. Har tagit ut blod och klöv och satsar på morgondagen, det ska ju bli plusgrader enligt rapporterna så det passar ju bra då. 

 

Pillrar på med tapetsering av utflyttade sonens gamla rum, det går långsamt framåt. Rummet blir vitt nu, som kontrast till det mörka som varit där innan, med en fondvägg. Jag är mäkta stolt över att ha fått till mönsteranpassningen så bra, inte en skarv syns. Däremot är ju något annat galet men det märker förmodligen ingen utom möjligen Smilla och Zätas matte Marie. ;o)

 

 

 

Rena lattjo lajbanlådan här, eller kanske tvärtom... Igår satt jag framför tv:n med minstingen som kände sig hängig. Hundarna hade fått varsin lång tuggpinne och tuggade på. Maya försökte som vanligt stjäla allas och sedan ligga och vara morrhoppa och vakta dem, men med lite hjälpinsats från kennelmamman så fick alla sina pinnar och tuggade på. En efter en var klar men från hallen hördes Mayas envisa morranden. Till sist tyckte jag att det var lite märkligt att hon fortfarande hade kvar så jag gick för att kolla. Ingen Maya i hallen, bara en lite stukad Idefix som var den hon morrade på. Själv låg hon i tvättstugan, ovanpå en liten påse Royal Canin Intestinal som Melvin fått äta tidigare i veckan, och morrade vilt. Vid en första anblick såg påsen hel ut, men vid en andra titt på både Maya och påsen gick det att konstatera att så inte var fallet. Hon hade haft kalas!

 

Ringde jourveterinär för att rådfråga. Blev just inget klokare, man ringer ju för att få råd men här fick jag vara min egen rådgivare och betala för samtalet dessutom. Jag valde att åka in och försöka få henne att kräkas. Var där i en timme och tio minuter, hon fick två kräksprutor men det mesta som kom upp var skum. Räkningen för besöket landar på smått otroliga 2400 kr, förhoppningen är att försäkringen ska ta lite av det. Det har varit ett veterinärmässigt dyrt år men det här tog nog priset. Hinner man välja klinik så finns det pengar att tjäna, helt klart.

 

Natten har inte varit så kul, liten Maya har velat gå ut ungefär en gång i timmen. Fram på morgonkvisten somnade en utmattad kennelmamma, bara för att vakna en dryg timme senare med magont delux och en våg av illamåendekänsla. Så idag har vi kurat under varsin filt i soffan, minstingen och jag. Bara tanken på magsjuka får det att dra ihop sig i magen, men det verkar i alla fall inte vara kräkvarianten. Håll tummarna!

 

Hade tänkt försöka ha lydnadsträning i helgen men ställer in det av förklarliga skäl. Fick också boka om Idefix besök hos ögonveterinär idag, ny tid nästa vecka. Fast han ser onekligen bättre ut men det ska bli skönt att kolla upp om det verkligen är läkt, det har krånglat så mycket nu.

Den brunvitfläckige har dragits med en envis ögonskada under hösten. Först var det en prick på hornhinnan som behandlades med salva. Det blev bra men kom tillbaka. Ny salva, samma procedur. Nu visade det sig att det var en rejäl rispa på hornhinnan, gossen fick droppar av två olika slag. Och han har varit mycket bättre men för säkerhets skull lät vi tratten sitta kvar ett tag efter att behandlingen var avslutad, så att han inte ska lyckas klia och skada ögat. Och tur var kanske det, idag är det kletigt igen och han vill klia. Det kommer så fort, igår var det hur fint som helst (jag är manisk nu och kollar var dag) och idag är det kladdigt. Ny tid på fredag, denna gång hos Ingemar som känns som den bästa ögonveterinären norr om Dalarna. Hoppas nu att vi kan få stopp på eländet, jag tycker synd om den lille gossen.

 

Min egen lille fläckige lider inte av några som helst skavanker eller krämpor. Livet är en fest och han är hedersgäst! Fast påtagligt många dörrar är stängda på festen, barnen har ledsnat på att få sina papperskorgar vittjade. Han håller igång som vanligt, med andra ord.

 

Maya fick operera bort sina analsäckar för en tid sedan. Det är något av det bästa vi gjort! Visserligen har hon inte haft jättemycket synbara besvär av dem förrän på slutet när de sprack och sedan täppte igen direkt efter behandlingen, men man märker en tydlig skillnad på hela henne. Så mycket gladare och fartigare på promenaderna! Så nog har de hämmat henne, även om vi inget har märkt. Ibland önskar man verkligen att de kunde prata...

 

Visas födelsedag firades med torkad kyckling och tuggben igår. Helt OK tycker Visa, som kan tänka sig ett sådant kalas alla dagar. Hon är just nu väldigt pigg och alert och leker jagalekar med sin son mest varje dag. Visst märker man att hon inte är någon ungdom längre men hon får nog anses pigg och fräsch för sin ålder. Matten tycker väl att lydnaden och följsamheten har fått sig en törn, numera händer det att hon fattar sina egna små beslut. Som när vi möter folk, då gäller sitt och stanna-kommandot alla andra hundar i flocken. För Visa gäller "spring och hälsa"...

 

Islandshönorna har flyttat från oss och till en ny liten flock ute på Örarna, tillsammans med en av Lilians tuppar. Så bra det blev till sist, nu har de rena paradiset och får gå lösa ute så fort deras matte är hemma. Kvar här hemma är tuppen Karlsson, isbaren Rut, hedemororna Beata och Gertrud samt de små blandisarna Ingeborg, Gunda och Lilla Grå. Inga ägg får vi dock, de små är ännu för små och de vuxna ruggar. Beata ser ut som hönan Agda, det har funnits stunder när jag tittat skeptiskt på Karlsson och funderat om han verkligen älskar henne passionerat...

 

Idag fyller världens bästa Vi-kull hela åtta år och blir därmed veteraner - fast det sistnämnda vet de inte om. ;o) Stort GRATTIS till Vimsa, Meja, Fiona, Vissla, Vizka, Othello, Bamse och sist men absolut inte minst - min egen lilla pärla Visa. Hoppas att ni alla blir uppmärksammade och firade idag. Här ska matten ratta bilen mot Djurmagasinet och köpa något festligt till alla husets hundar. Men först en långpromenad på frusen skogsmark - underbart!

 

Maken klev upp 5.30 för att bege sig med tidigt flyg mot huvudstaden. Själv fick jag sova en timme längre men inte hjälpte det... Morgnar har aldrig varit min tid på dagen, klockan hinner bli runt tio innan vi kommer ut på promenad, doggarna och jag (jodå, de har fått gå ut och kissa innan dess). När jag hade min första labbe och mitt första jobb (i grannkommunen Boden), klev jag upp 04.45 för att hinna gå i minst en timme med hunden innan jag åkte till jobbet. P var fortfarande student då, hade oftast korta dagar och kom alltid hem på lunchen, men jag ville att vovven skulle ha fått en ordentlig sväng innan jag åkte. Såg till att vara på jobbet kl 7 för att kunna flexa ut tidigt. Ja, jösses! Förstår fortfarande inte hur jag bar mig åt, i synnerhet som jag också begåvats med ett tämligen uselt morgonhumör. Men vad gör man inte för sina barn och sina hundar?

 

Apropå barn så måste jag säga att jag är galet stolt över mina. Världens bästa ungar, det har jag! Äldsten är ju nu utflugen och pluggar teknisk fysik i Umeå, mamman har inte riktigt vant sig vid att han har flyttat än utan längtar fortfarande efter att han ska komma hem. Och så dottern då, som kämpar på trots en hel del motgångar i livet. Tycker hon är fantastisk, nu läser hon på egen hand in NV-programmets matte (restaurangprogrammets matte tyckte hon var alltför lätt) och har utan en enda föreläsning skrivit betyg C (=VG, tygligen) på första provet. Vilken tjej! I helgen gjorde hon Fars Dags-middag, kolla bara desserten!

 

Inser att mina fläckiga lider av en funktionsnedsättning, dyskoppeli. De är totalt obildbara när det gäller att gå i koppel! Att gå fot på träningsplan går hur bra som helst, det är i vardagen som handikappet blir uppenbart. Dessutom är de alla tre drabbade men det är kanske inte så konstigt, de är ju släkt. För det kan väl inte vara rasen??? ;o)

 

Idag har jag haft ett arbetsmiljöproblem här hemma. Jag har tidvis jobbat omgiven av lukten av hundprutt. Vem av de tre sovande fläckiga som varit boven har jag inte lyckats räkna ut, de har verkat väldigt förnöjda alla tre. Matten har däremot inte varit helt nöjd, det finns betydligt trevligare dofter att omge sig med.

 

Starten på dagen idag var obetalbar. Dottern har kallelse till neurologisk undersökning på måndag, jag skulle ringa för att försöka ändra tiden. Telefontid kl 7-9 och 12.50-14 angav kallelsen. Jag ringde någon minut efter åtta, bara för att mötas av meddelandet att telefontiden var slut och att jag var välkommen igen kl 12.50. "De har missat att ställa om till vintertid", tänkte jag och surfade in på sjukhusets hemsida för att få numret till växeln. Då utspelas ett vidunderligt samtal:

- "Vem söker du?", undrar hon i växeln.

Jag meddelar vilken avdelning jag vill komma till.

- "Telefonen är stängd", meddelar växeltanten.

- "Jo, jag vet det men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa dem fram till kl 9".

- "De har slut tider, då stänger de telefonen", förklarar tanten.

- "Men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa", kontrar jag.

- "De har inga fler tider, du får ringa igen i morgon", säger tanten.

- "Men jag vill inte ha en tid, jag vill ställa en fråga", förklarar jag.

- "Då får du ringa igen i morgon, idag har de slut tider", säger tanten.

- "Men det är väl jättekonstigt att man inte ska kunna ringa och ställa frågor under telefontiden", tycker jag.

- "Det får du säga till dem när du ringer dem", säger tanten.

- "Men jag KAN ju inte ringa dem!!!", säger jag (nu med något höjd röst).

- "Du får ringa dem igen i morgon och påtala detta", säger tanten.

- "Men vad gör jag om de har slut på tider imorgon", undrar jag. "Då kan jag ju inte ställa frågan i morgon heller?"

- "Det får du fråga när du ringer dem", säger tanten. 

 

Och någonstans där inser jag att vi inte kommer längre utan jag förlorar mitt redan ganska så korta tålamod och slänger på luren. Men det gick minsann att ringa dem vid 13-snåret och lösa problemet, jag behövde inte vänta till i morgon. 

 

Efter denna inledning satte jag mig vid datorn för att jobba, bara för att inse att jag inget internet har. Och när jag ska ringa ett samtal inser jag att jag ingen telefon har heller. Ring ring till maken som menar att det nog har med bytet av operatör att göra, "men du har ju ditt mobila bredband". Lyckas hitta det i kaoset på skrivbordet men det vill inte låta sig anslutas. Ringer Telia som minsann har 21 minuters telefonkö. De ringer upp men kan inget göra åt mitt döda mobila bredband, jag behöver nytt kontantkort. Får en snilleblixt och ringer supporten för fast telefon för att kolla hur lång tid bytet kommer att ta, om det är idé att åka in och köpa nytt kort. Killen meddelar glatt att övergången blev klar I TISDAGS!!! Alltså är inte det orsaken. Han hjälper mig att starta om Thomson, en mysko makapär som står här bredvid mig och blinkar. Och si, plötsligt fungerar allt igen! Ja, inte den bärbara telefonen häruppe, den har visat sig vara knäpp även efter omstarten (så om ni ringer och jag glömmer mig och svarar i den, kommer ni höra mig hojta hallå, hallå men jag hör inte er). Efter all denna kalabalik var det dags att ta ut hundar, sedan var det lunch och jag hade ännu inte jobbat en rad. Underbart...

 

Under eftermiddagspromenaden gick jag och funderade på vinterns träning. Den lille fläckige ska få fortsätta träningen med att lägga hakan i backen på platsliggningen, det känns som en bra inomhusgrej att nöta på. Vi ska också träna på att hålla i apportbocken och lite på tecken inför fjärret, kanske förflyttningarna också. Den svarte ska också få träna på fjärret, hans tassförflyttningar lämnar mycket övrigt att önska. Vad lilla Visa ska få träna i vinter vet jag inte riktigt, kanske backande vid sidan. Hennes tävlingskarriär är över men vi kan ju träna och ha skoj för det. Just nu är hon så ruskigt pigg, jagar sin son så att snön sprutar om tassarna och är så lycklig som bara en labrador kan vara. Min underbara lilla hund!

 

Höll på att glömma, EN anmälan till lördagens lydnadsträning. Hoppas någon fler vill haka på! Fläckiga är så klart också välkomna, både egenuppfödda och Idefixbarn.

Försöker se positivt på det hela. Det ÄR bra att skruva själv, då kommer man på saker man vill göra annorlunda och hinner ändra sig i tid. Som hur man vill inreda skåpen t.ex. Alltså åkte vi upp till Haparanda igår för att kompletteringshandla lite och lämna tillbaka sådant vi köpt för mycket av. Fina listor hade vi med oss upp men av någon anledning glömde vi titta på dem efter ett tag så när vi kom hem hade vi inte allt med som vi borde ha haft. Som barstolar till köksön eller dämpare till lådorna. Häpp! Nu har jag lovat dottern att vi ska åka upp en sväng lite närmare jul. Förmodligen blir det inte fullt så nära jul som det var tänkt... 

 

Morris gillar alla kartonger i köket. Dem kan man tugga på när ingen ser! Dess bättre (för oss) hörs det ganska väl när liten filur är i farten så hittills har han blivit avslöjad varenda gång. Men cavalierer måste ha väldigt dåligt minne, eller så ger de inte upp så lätt. Nåväl, idag har vi gått en lång sväng i skogen och gått ostigat dessuom så gossen har sprungit omkring som en galning och var ganska nöjd när han kom hem. Det var matten också.

 

Bowling med familjen i eftermiddag som ett avslut på höstlovet. En gång i tiden var jag riktigt bra, minns att jag en gång slagit 177 poäng. Det var väldigt länge sedan... Numera är det mer sannolikt att jag landar på runt 77 poäng. :(

 

Hittade till sist lösenordet till hemsidan och kunde uppdatera den. Kan konstatera att detta sannerligen har varit bokstavskullens år. Vilka duktiga valpköpare och hundar! Sträck på er och var stolta över allt ni gjort! Jag solar mig glatt i all glans...