Huset Elliot

Om ni råkar ha vägarna förbi Bälinge i Norrbotten och ser en kvinna utrustad med reflexväst och ett antal hundar med rödblinkande halsband i sällskap (där hundantalet som regel är 3, max 4), då kan ni vinka för då är det ganska säkert jag. Speciellt om ni passerar om kvällen. Dagtid försöker jag ta allihop med mig ut i skogen men kvällstid delar jag upp dem. Och går således dubbla rundor nu när jag också har hand om Stinas hundar. Idag blev det en extra sparkrunda på 3 km också, för att trötta ut Idefix. Jag menar, han är bara snart nio år... Ofattbart att en hund på lite drygt 8 kg och närmare nio år i bagaget kan ha en sådan energi! Men nu hoppas jag att han ska vara trött. I alla fall för idag.

 

Anledningen till att jag drar runt med alla hundar är att Stina är i Stockholm och gör praktik. Hon har fått chansen att praktisera på Winterviken som drivs av mästerkocken Markus, känd från tv. En sådan chans kan man ju inte missa! Så medan hon är där och lär sig mer om matlagningens ädla konst, får hennes hundar finna sig i att inkorporeras i flocken, vilket bland annat betyder att man inte sover i sängen utan i hundsängen i köket, att man får gå med ut på mina promenader i någon form av kollektiv, att mattider inte är fasta osv. Och det har gått bra. Tills idag. Eller rättare sagt igår. Då var det plusgrader, snöklumpar fastnade i hundarnas päls och jag tog duschen till hjälp för att få bort dem. På cavalierers vis var de då tvungna att fara runt och dra sig mot mattorna, Idefix valde plastmattan i hallen trots att matte skrek och nejade (varför bry sig, hälsar han, det var ju fel matte som gapade). Och vips, hade han skavt ögat mot mattan. Det blev ögonknip, med tratt och ögonsalva och ingen mer promenad som följd. Idag var han således lite extra speedad och hade dessutom av någon anledning fått för sig att hans matte nog ska komma hem så det gäller att hålla koll på dörren. Min strategi blev att trötta ut honom. Tror faktiskt att jag har lyckats med det. Ögat är mycket bättre men för säkerhets skull får han ha tratt ett par dagar till. Däremot är han lite för lös i magen, inte mycket egentligen men jag är nojig med cavalierernas analsäckar och vill ha hårda magar så att körtlarna töms. Alltså har jag införskaffat lite dietfoder till killen. Här tar vi inga risker nu när matten är borta!

 

Så här ser det förresten ut där Stina är. Åk dit om ni har vägarna förbi Stockholm, Stina säger att maten är kalasgod och jag kan meddela att det var väldigt mysigt runt omkring.

 

Igår kom ett nytt resultat in, återigen för bokstavskullen. Det är Katarina och Jota som tävlat lägre klass patrull och blivit godkända. Glädjande nog var Jota bästa hund på patrullstigen, det tycker jag var sanslöst kul. Lydnaden höll inte riktigt men med lite finslip så blir de farliga nästa år. Stort grattis, tjejer!

 

Här i norr har vi regn och rusk, inget väder för en prinsessa hälsar Doris. Inte ens min lilla mat- och sovklocka Morris gör särdeles mycket väsen av sig denna dag, det gäller att inte röja sin existens alltför mycket för då kanske man måste gå ut på promenad. Det är bara labbarna och Idefix som obekymrat knallar ut, Idefix är helt oberörd av regn och blöta. Fast i ärlighetens namn skulle faktiskt Visa lika gärna ligga hemma i hundsängen, hon är ingen vän av vattenpölar och sörja. 

 

Jag håller på att rensa ut mitt lager av hundprylar. Har under åren köpt på mig lite labbeprylar som jag tänkt använda som presenter mm men det har aldrig blivit av utan de har fallit i glömska. Nu har jag drabbats av röjariver och röjer ut för fullt, har säkert kört tio kassar med kläder, garn mm till Röda Korset och mina labbegrejer (helt oanvända) ligger ute på Tradera. Om någon är intresserad så hittar ni dem här, tillsammans med lite annat: http://www.tradera.com/MyTradera/Seller.aspx?filter=0&taskBarLink=SaljerClick

Min blogg för statistik över antal unika besökare per dag och hur många sidor de besöker. Det brukar pendla mellan tio och tjugo besökare per dag. Men idag har det fantastiska hänt - jag har både 12 och 0 unika besökare på samma dag! Hur är det möjligt? Det är som man säger, allt går att fixa till med statistik...

 

Övriga familjen är iväg på träning av olika de slag. Själv tränar jag tålamodet. Jag nystar garn som lill-snorisen (i sina bästa stunder heter hon Doris och är en prinsessliknande liten valp) har nystat på sitt alldeles eget lilla vis, det vill säga till ett sjuttongubbarstrassel. Naturligtvis valde hon två grå nystan också som hon så elegant gjorde en härva (bokstavligen) av. Så nu nystar jag och muttrar för mig själv. Tur att hon sover sött i hundsängen där nere, det lilla spektaklet. Och tur att hon är söt...

 

Börjar ha en klump i magen, bara en vecka kvar tills dottern flyttar till Stockholm nu. Visserligen bara tillfälligt (sju veckor) och visserligen ska hon bo hos min faster och jag ska åka ner och hälsa på minst en gång, men i alla fall. Nästa söndag flyger vi ner och på måndag kväll flyger jag upp igen. Ensam. Jag som storgrinade när hon for till England på språkresa ensam i två veckor förra sommaren, hur i hela friden ska jag överleva detta? Men det är jordens grej för henne, hon ska göra praktik på en restaurang som drivs av mästerkocken Marcus. Hon är väldigt förväntansfull och jag tycker också att det är en himla kul grej. Men mammahjärtat är tungt. Funderar på om jag ska tröstshoppa något garn den där måndagen i Stockholm medan jag väntar på att hon gör sin första praktikdag. Har ni något tips på en skojig garnaffär så får ni gärna hojta.

 

Har blrjat sticka på en Ishbel som ska vara present till ovan nämna faster som fyller jämna just idag. Fast jag har ingen bild på den, den kommer en annan gång. Istället kommer en bild på den lilla odågan, stjälpredan Doris. Tagen för en månad sedan, så här grönt och fint har vi tyvärr inte nu. Inte vitt heller utan någon sorts slask. Inget väder för en prinsessa, hälsar Doris.

 

Så fint det var när marken var frusen och det låg pyttelite vitt på den! Och så skönt det var med rena hundtassar efter varje promenad! Men säg det lycka som varar för evigt, idag regnar det och vi har plusgrader. I Norrbotten. I slutet av oktober. Ur led är tiden.

 

Regn är inget väder för en prinsessa, hälsar Doris. Hon funderar allvarligt på om man inte skulle kunna få utföra sina behov på bron sådana dagar, under taket. Det krävdes övertalning för att få med henne på dagens promenad. När hon väl är besegrad, skuttar hon på som vanligt och far runt som ett jehu. Men som sagt, det krävdes övertalning.

När vi vaknade idag var det vitt på marken, inte mycket men ett tunt lager. För lite för att hundarna ska bry sig och tycka att det är kul men tillräckligt för att Morris ska få klumpar under tassarna så nu är de ansade. Rejält. Inget finlir här inte, nu kör vi en mer praktisk frilla. 

 

Har ju alldeles glömt bort att redovisa ett nytt resultat! Katarina och Jota fixade anlagsklassen i viltspår förra veckan! Stort grattis till er! Duktiga spårhundar i den där kullen, nu är fyra av fem viltspårmeriterade. Resultat ska komma ut på hemsidan också, Marie ska bara hitta koden för att kunna uppdatera och lägga ut den. Någonstans på mitt skrivbord ska det ligga en lapp, hoppas jag...

 

Underbar höstdag igår. Dottern hemma och sjuk så jag tog alla hundar med mig i bilen och åkte upp i skogen. Det är en aning nervpåfrestande eftersom somligas hundar (vi nämner inga namn) för ganska mycket oväsen i bilen. Men upp och ut kom vi och en fin runda var det, även om mattes humör inte var på topp precis hela tiden. Nedan syns ett försök till gruppbild. Ironiskt nog var det näst äldst (Idefix) och yngst (Doris) som hade svårast att sitta still. Doris är väl förlåten men Idefix..???

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 

 

Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...

 

Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.

 

Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.

 

Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.

 

Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.

 

Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.

 

På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.

 

Vi har haft ett underbart väder häruppe i norr den senaste veckan och än håller det i sig, även om de pratar om annalkande regn på tv-nyheterna. Dottern och jag ska dra söderut till helgen för att hälsa på storebror i Umeå och för att Stina ska tävla agility i Övik med Maya och Morris lördag och söndag. Just nu ser det inte så lovande ut, vi håller tummarna för att vindarna vänder och att regnet hamnar någon annanstans.

 

Igår spelade lillebror sin sista fotbollsmatch för säsongen. Hela familjen var publik och Doris fick följa med som maskot. Jättekul tyckte hon först, killar som sprang och kickade på en boll. Doris gjorde tappra försök att få matten att fatta att också hon kunde vara med i laget men utan framgång. Matten minns än när hennes allra första cavalier lyckades ta sig ur kopplet och plötsligt "spelade" i lillebrors knattefotbollsmatch, så Doris satt säkert fast i snöret. Då blev livet trist. Inte ens en upphittad gammal portionssnus fick man behålla. Fotboll suger, hälsar Doris. Fast vi träffade på en schapendoes som matte tyckte var söt och Doris tyckte var lite läskig. Så mycket päls, vart hade den ansiktet???

 

Igår kväll var jag ute som vanligt med hundarna. Kom längs vattnet när jag såg något som rörde sig bakom en buske, något brunt såg det ut att vara. Pulsen steg, jag är ju en lättskrämd liten stackare med livlig fantasi. Gjorde ljud för att visa att jag kom men ingen reaktion. Inte förrän jag var kanske 3 m därifrån och - tittade rakt in i ett par skarpa rovfågelsögon! Det rådde inga tvivel om att jag störde mitt i en måltid, en stackars skata hade fått sätta livet till. Inte kunde den majestätiska fågeln lyfta helt enkelt heller, den fick springa ett varv för att få luft under vingarna. Sedan cirkulerade den runt, runt för att vänta på att jag skulle avlägsna mig så att den kunde fortsätta kalaset. Min gissning är att det var en duvhök, den var ganska rejäl. Och ingen behöver väl gissa att jag INTE gick där med småhundarna i morse? Liten Doris är ju en munsbit för en sådan fågel, tänk vilken fasa!

 

I helgen hade vi cavalierträff här i Bälinge. Runt 25 personer med medföljande hundar gick tipsrunda, fikade på gräsmattan, hörde på när UllaBritta från kennel Trollsångens pratade pälsvård och provade på lite rallylydnad. Till och med solen ville vara med, vi hade en strålande tur med vädret. Tyvärr hann jag inte ta så mycket bilder men Morris syster Majken fastnade i alla fall på bild.

 

Som en liten klocka är hon, Doris. Man ska bajsa kl 1-2 om natten. Varje natt. Det spelar ingen roll vilka desperata försök matte än tar till, som att ge kvällsmaten lite tidigare, ta en promenad på kvällen, ta ut henne det sista hon gör innan hon går och lägger sig (vid 23) osv. Man SKA bajsa frampå småtimmarna när natten är som mörkast och matte som tröttast. Det är rart med valp...

 

Rart är det också med brunvita gammelgossar som kan öppna fodertunnor. Stina har argt sagt åt mig att stänga locket ordentligt efter att Idefix har tagit sig ett skrovmål. Häromdagen stod jag och tryckte till locket runt om, noga, bara för att sedan få den sedvanliga uppmaningen att stänga locket ordentligt. Nu vet vi, han kan uppenbarligen få upp locket trots att jag tryckt fast det. Så nu står det en tyngd uppe på varje lock. Ibland är det jobbigt med smarta hundar.

 

Glömde ju en till rolig nyhet från helgen. Idefix-dottern Blanquita, Blanca kallad, vann hoppklass 1 med pinne på lördagen. De är jätteduktiga, hon och hennes matte, det ska bli kul att se vad de får till framöver.

 

Igår var vi och tränade rallylydnad. Doris var med, hussarna var på annan träning och jag ville inte ha henne ensam hemma med de stora. Morris var överspeedad, vet inte om det berodde på att Doris var med eller om det var för att han nu blivit coolare och mer miljöstark. Men det var en ganska ljudlig, ganska gasad gosse som var med. Lite för mycket om man ska vara ärlig. Nåväl, kul samtidigt att han numera älskar att åka bil och att komma på nya ställen, vi har nog hämtat ikapp det vi förlorade under åksjuketiden. Nu i helgen ska han följa med till Kalix och tävla agility med Stina så får vi se hur det går där. Det är inte omöjligt, det visade han i söndags. Gullegossen!

 

Stina vann tre småpåsar högenergifoder i helgen. Det passade bra eftersom jag tycker att Melvin är lite tunn i hullet. Så nu får han 1 dl av det ovanpå sitt vanliga foder till varje mål så får vi se om det gör skillnad. Det är lite lustigt, den kastrerade äter energifoder och är tunn medan hon som äter lightfoder är som en julgris.

 

 

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.

 

Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.

 

Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.

 

Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.

 

Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.

 

Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!

 

Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 

 

Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!

 

Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor

 

 

Vi hann inte mer än röntga ryggen på Idefix så såg man en tydlig förbättring. Nu använder han svansen bättre och skriker inte när han gör "nummer två". Skönt!

 

Doris håller inte bara matte igång utan även några av husets övriga djur. Hustomtehönan Gertrud får motion med Doris hack i häl, samma sak med katten Pysen. Fast jag tror faktiskt att pysslingen gillar henne. Morris har alltid haft en viss respekt för kisse och det har Doris också men hon är klart mer närgången än vad Morris någonsin vågat vara. Hon är en frisk fläkt, den lilla! Men vi är lite avundsjuka på ägarna till brorsorna som rapporterat sovmorgnar till halv åtta och liknande. Här går reveljen klockan sex! Idag gick vi ut och kissade och gick sedan tillbaka till sängen och efter en stunds bitande i mina fingrar somnade hon faktiskt om till halv åtta. Så kanske...

 

Idefix har vattensvans. Trolig orsak är lite för mycket juckande i samband med parning. Det är bara att inse att gossen börjar bli äldre och inte kan försöka para brudar flera dagar i rad. Fortsättningsvis får vi be om ett litet progesteronprov innan så att vi vet att tiden är rätt, eftersom han själv gör väligt liten skillnad numera. Vid dagens återbesök lyckades han visa upp sina hypokondrikertalanger och fick hela ryggen röntgad. Men det visade ingenting utan killen har en envis muskelinflammation. Metacam och vila är vad som gäller. 

 

Doris är en frisk fläkt, springer runt som en vessla i skogen. Morris har veknat, de två leker numera tidvis ganska vilt i köket (och i resten av huset om de får chansen). Det går också tämligen ljudligt till, jag är glad att inte alla husets hundar leker på samma sätt. Hon är duktig, den lilla, kommer som ett skott på inkallning och börjar fatta vad matte vill när hon använder sig av order "kissa". Min kicka!

 

Hennes allra bästa egenskap är nog trots allt mysigheten. Husse är bortrest och då vet ju alla vad som händer... Doris har sovit med mig i sängen i två nätter nu och ligger så stilla, så stilla mellan huvudkuddarna med huvudet på min axel eller i min halsgrop. Oändligt mysigt är det. 

 

Morris beter sig fortfarande lite som en svartsjuk storebror, plockar ifrån henne alla tuggben, klämmer ner sig i hennes lilla hundsäng osv. Idag har prinsen fått lite egentid med matte, vi har tränat rallylydnad. Det känns inte helt hopplöst, tvärtom. Men jag måste få honom att fatta att man ska befinna sig på fyra ben när man är en hund. Jag har tolkat reglerna så att man som förare inte får vidröra hunden under tävling. Men vad gäller för det omvända? ;) Sjutton vet om vi kommer att ha några poäng kvar när vi är i mål...

 

Stina och jag var i London några dagar i förra veckan. Underbar stad! Ur ett hundperspektiv kan jag inte låta bli att fascineras över alla dessa hundar som springer lösa i parkerna utan minsta gruff eller olydnad, i alla fall inte vad vi har sett. De följer sin ägare, nära eller på avstånd, utan att visa minsta intresse för alla andra parkbesökare. En enda hund såg vi som hade löpt lite amok och det var en jaktspringer som ägnade sig åt fågeljakt och verkade ha hunnit ganska långt från matte/husse, i alla fall såg vi ingen som aspirerade på den titeln...

Cyklade med mina hundar i förrgår kväll. Alla tre sprang lösa i skogen, Visa så klart sist i ledet. Stannade för att köra en omgång Furminator på Melvin. Morris kommer knatande men någon Visa ser jag inte. Till sist dyker hon upp - gåendes! Då har vi kanske cyklat i 400 m... Mattes tålamod tröt och jag kommenderade "gå på". Det är som att säga "du ska få stryk" till Visa, hon ser döende ut och går rakt ut i blåbärsriset. Men nu var matte arg, jag marscherade ut efter henne, tog på kopplet och släpade tillbaka henne på stigen. En dask på rumpan och titta, tanten kunde plötsligt trava! Det gick nästan hela vägen fram tills vi skulle koppla men så plötsligt såg hon döende ut igen och - ut i riset! Nu var jag less, slängde cykeln på backen, knatade ut efter labradortanten, tog på kopplet och mer eller mindre släpade tillbaka henne till stigen. Sedan fick hon springa i koppel och jadå, hon låg längst bak i snöret och min handled värkte när jag kom hem. Så kom vi till nästa stig, jag prövade att släppa och se - plötsligt gick det att både trava och galoppera! Ibland blir jag så trött på skendräktiga, sega tikar...

 

Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...

 

Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.

 

Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.

 

Idag har vi haft många besökare, först var BrittMarie här en sväng och på eftermiddagen kom Marianne. Idefix blev helt galen när Marianne kom, tydligen förknippar han henne med gobrudar för han smet iväg och försökte lifta med henne till brudarna i Norrfjärden. Knäppa lilla hund! Kul i alla fall med besökare, det uppskattar både jag och småtrollen. De har fått vara ute en del idag, hoppas det betyder att de sover gott och länge i morgon bitti. Två morgnar på raken nu med uppstigning vid 6, hoppas på en tredje. Och vill de sova längre är det OK, det med.

 

Stina och jag fotade hundar för ett par veckor sedan, eller rättare sagt - vi fotade de fläckiga gossarna. Sedan har bilderna suttit fast i hennes kamera ett litet tag men idag kom de loss. Här är först ett par på Idefix:

 

Idag är det sex veckor sedan småttingarna kom till världen. Otroligt så fort tiden går! Nu är vi inne i de där hundveckorna när man nästan inte får någonting gjort, när huset ser ut som om en bomb har briserat och man knappt hinner ta sig från köket till duschen på morgonen innan valparna är vakna igen. Men efter ett par täta vakenstunder på morgonen, sover de rejält sedan. Och i natt sov de från 21 till strax efter sex på morgonen. Riktiga mönsterbarn, så kan de gärna fortsätta.

 

Morris har blivit väldigt mammig, vet inte om det beror på konkurrens från de små eller om han helt enkelt har kommit på att man alltid, alltid ska vara nära sin matte. Inte så att han vill sitta i knäet eller är klängig, det är inte alls Morris stil. Men han vill vara med. Så igår ville han följa med upp i sovrummet och jag tänkte att OK. "Ska han verkligen med upp?" undrade maken. Jag bedyrade att det ju var Morris, han är ingen sängsovare utan vill helst vara på golvet. Vi lade oss. Nästan genast studsar det till vid makens sänghalva, han får en hund springande över sig som sedan landar mellan våra fötter. Där lägger han sig och slickar skrevet.

 

"Ska det vara så här alltid nu?" undrar maken försynt. Jag försöker ignorera det intensiva slafsandet och bedyrar att han snart kommer att gå ner. Och jodå, han slafsar på en stund och går sedan ner. Fint. Istället kommer katten, studs över maken och vidare till matten. Vi låtsas inget om. Hunden ligger på golvet. Studs, så kommer han igen varpå kisse går. Men Morris ville nog mest kolla läget, studs så är han borta igen och lägger sig på golvet. En stund. Sedan kommer han på att han ska leka u-båt under sängen (vår säng är ganska låg). Han ska inte bara åla sig in en liten bit utan under hela dubbelsängen, från den ena sidan till den andra. Vi ligger där och lyssnar på ålande hund och när han kommer ut på andra sidan, möts han av en matte som ledsnat på cirkusen och tar med honom ner igen. Att det ska vara så jädra svårt att få en cavalier att ligga stilla i ett sovrum??? De är ju för fanken kända sängsovare!?!?

 

Tänk, imorgon blir småttingarna tre veckor! Otroligt så fort det går. Nu börjar de bli alltmer lika små hundar, de korta stunder de är vakna. De reagerar på omvärldens ljud, de ser varandra och gör tafatta försök att busa och smaka på varandra. Hittills inga gälla skrik av smärta när något syskon biter i örat, det finns ju inga tänder att nypa med.

 

Igår var det dags för den första avmaskningen. Med labbarna är den relativt enkel, man stoppar maskmedlet i lite rå köttfärs och sedan aktar man fingrarna. Inte lika lättsamt med de här som helst vill äta mammamat och inget annat. Med en klar minnesbild av hur svårt det var sist hade jag nu köpt Welpan som är flytande och doseras med pipett. Men vem i allsin da'r kom på att färga den knallskär??? När jag var klar hade alla fyra valpar rosa pussmunnar och det var rosa lite här och var, inte minst på mig. Nåväl, nu är det gjort, förhoppningsvis går det lite enklare nästa gång.

 

Igår introducerade vi också fast föda för första gången, eftersom de är stora och rejäla så tänker jag mig att mamma Maya kan behöva lite avlastning. Killarna var genast med på noterna, speciellt den ljusaste gossen som glatt sög i sig RC Starter Mousse från mina fingrar. Lilla Doris var däremot skeptisk - varför ska man äta sådan smet, undar hon? I morse var det dags igen, killarna smakade glatt medan Doris nöjde sig med att slicka lite på mitt finger. Nåväl, det var ett framsteg gentemot gårdagen så jag har hopp.

 

Funderar alltmer på om Doris är ett bra namn när man har en storebror som heter Morris. Kanske Dolly passar bättre? Får fundera lite på det. Hoppas ju att hon ska bli lika klockren på inkallningarna som brorsan och då gäller det för matte att vara tydlig. Doris... Dolly... måste smaka lite på dem.

 

Maya har inte börjat valpa och visar inga tecken på att vara helt på gång heller. Min gissning nu är tisdag, fast det kan ju komma fort när det väl kör igång. Skönt på sätt och vis om det inte händer under helgen, OM vi skulle behöva veterinärhjälp så är helger alltid lite knepigare. Fortsätt att hålla tummarna för oss!

 

Strålande sol och högsommarvärme här i norr. Igår var det Luleå stadsmara, båda barnen var anmälda i olika klasser. Lillebror sprang 3,5 km på förmiddagen, då var Morris och jag där och hejade fram honom.