Mäktigt

Igår kväll var jag ute som vanligt med hundarna. Kom längs vattnet när jag såg något som rörde sig bakom en buske, något brunt såg det ut att vara. Pulsen steg, jag är ju en lättskrämd liten stackare med livlig fantasi. Gjorde ljud för att visa att jag kom men ingen reaktion. Inte förrän jag var kanske 3 m därifrån och - tittade rakt in i ett par skarpa rovfågelsögon! Det rådde inga tvivel om att jag störde mitt i en måltid, en stackars skata hade fått sätta livet till. Inte kunde den majestätiska fågeln lyfta helt enkelt heller, den fick springa ett varv för att få luft under vingarna. Sedan cirkulerade den runt, runt för att vänta på att jag skulle avlägsna mig så att den kunde fortsätta kalaset. Min gissning är att det var en duvhök, den var ganska rejäl. Och ingen behöver väl gissa att jag INTE gick där med småhundarna i morse? Liten Doris är ju en munsbit för en sådan fågel, tänk vilken fasa!
 
Andäktig som jag var missade jag att ta foto på nära håll, först sedan den lyft och börjat flyga så kom jag på att jag kanske skulle ta en bild också. 
 
Doris är en fiffig brud. Hon har koll på vartenda ställe i skogen som används som kattoalett. Det har inte matte... Men Doris är bussig, hon släpper glatt sin skatt för att komma och inhämta en godis. Bra, tänker matte och knallar vidare. Så dum är dock inte liten Doris, raskt piper hon tillbaka till sitt fynd och får på det viset det bästa av båda världar. Matte måste se till att vara mer alert på morgonrundan!
 
Husse har varit bortrest två nätter. När katten är borta, heter det ju. Vi har varit fyra i sängen, tre lurviga och jag. Fast Morris räknas kanske inte, han studsar upp och ner och gör annat än sover under nätterna - knuffar på matte för att bli kliad, nosar runt på grejer och är allmänt osalig. Igår var det fasligt nära att han fick vara kvar i köket om det inte varit för de där ögonen som matten är så svag för. Men nästa gång, då SKA han inte få vara med! Han inverkar menligt på nattsömnen helt klart. Det gör däremot inte Doris, det har till och med hussen medgivit. Blick stilla ligger hon ihoprullad mellan kuddarna eller inkilad i mattes armhåla. Och flyttar hon på sig så är det så försiktigt att det inte märks. Däremot märker matte att hon slipper gå upp klockan tre varje natt för att ta ut liten Doris som vi måste om hon sover i sin egen säng. Är inte det fascinerande?
 
I min närhet finns en annan kennel som föder upp en helt annan ras av vallhundsmodell, även om det var länge sedan de vallade utan numera mer är kända för sin svaga mentalitet och skotträdsla. Av den anledningen har jag avhållit mig från att använda apportkastaren i skogen när jag tränar med hundarna, jag vill visa hänsyn mot hundarna och deras ägare. Av samma anledning kopplar jag alltid mina hundar när jag ser att vi rör oss i närheten av varandra, jag med mina 3-4 stycken och X med sitt 10-tal, alla lösa. X visar dock inte samma hänsyn utan hundarna kommer rusande och stannar skällande några meter från oss. Jag har cyklat omkull och slagit mig, jag har fått småhundar skrämda, jag har en labbekille som numera är ganska taggad var gång han hör dem i skogen eftersom där finns en hane som gärna kommer med svansen upp och dova morranden för att utmana. Och nu har jag fått nog. Så igår struntade jag blankt i allt vad hänsyn heter och pangade glatt i skogen. Varför ska jag visa hänsyn när inte motparten gör det? Och visst, det är inte hundarnas fel och visst kan man tycka synd om dem om de nu blir rädda. Men jag har kommit förbi det stadiet nu. Pang!
 
Visa är ju lite seg som jag skrivit tidigare. I morse tog vi en annan runda för att undvika rovfågeln. Mitt över stigen låg två fallna träd och jag funderade på hur i hela friden vi skulle ta oss förbi när Melvin elegant skuttade över. Jag lyfte upp Doris för att lyfta henne först när - studs - Visa kom studsande lika elegant, följd av Morris som fuskade lite och mellanlandade på ena stocken. Tant kan om hon vill och tycker att det är roligt, för plötsligt skuttade hon iväg före mig på stigen. Skönt! Lika elegant var kanske inte jag där jag kravlade mig över stockarna, sist i gänget.
 
I slutet av oktober är det rallylydnadstävlingar i Piteå. Ena dagen har jag anmält mig som ringsekreterare på en utställning. Men kanske andra dagen... Anmäla eller inte, det är frågan..?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0