Huset Elliot

Eller nja, det blåser mer än friskt, nästan storm faktiskt. Vi tog en annan väg på morgonrundan, när vi kom ner till älvkanten såg det ut som om träden försökte vika sig dubbla så då vände vi. Min första tanke var "tänk om ett träd faller över någon av hundarna". Efteråt insåg jag att det förstås kanske vore ännu värra om ett träd föll över mig...

 

Hundarna gillar blåsten, det betyder att marken fylls av nya tallkottar. Ibland undrar jag om vi tvåbenta går miste om en smaksensation när vi inte tuggar på en tallkotte under promenaderna. Det verkar vara något alldeles visst med det. Jag är inte helt förtjust, Raya käkade häromdagen så mycket tallkotte att de behagade komma upp på köksgolvet. Och vad Doris gör med de kottar som kommer ut den naturliga vägen lämpar sig inte i skrift. Den lilla söta saken är något av det äckligaste som finns.

 

Dagen V som i valpar närmar sig. Jag trodde kanske att den lilla labbebollen skulle börja äta dåligt på slutet, hon är så tjock så där ser ut att kunna finnas ett gäng som trycker åt alla håll. Men det bekymrar inte Raya, en stor del av hennes dag går åt till att tänka på mat. Således känner man hennes blick vartän man går och hon har ganska bråttom hem till maten på promenaderna. Och tja, hon ser ju ut att äta för fler än två om vi säger så.

 

Dagen P är här. P som i progressiva glasögon. Idag hämtade jag ut dem och än är jag inte  helt säker på att det var ett klokt beslut. Jag känner mig som en uggleunge som tittar åt alla håll och kanter men världen ter sig suddig i alla fall. Jag kommer att få grymma nackmuskler om detta håller i sig. Ibland får jag till det och då blir allt knivskarpt men så lyckas jag sudda till det igen. Och aldrig mer lär jag kunna hälsa på någon på stan, vad som händer där vid sidorna ser ut att vara ett enda töcken. 

 

Innan glasögonen kom, dvs igår, tog jag en selfie. Håll till godo, färskare bild än så på mig lär det dröja innan ni ser. Och ändå är den alltså redan inaktuell, tack vara brillorna...

 

 

Tack vare bloggen har jag fått en kontakt om Melvin. Det gläder mig. Han är en underbar kille som verkligen förtjänar att få en familj där han får vara medelpunkten och slipper ta på sig en massa ansvar. Här är han högt älskad och fungerar som sovkompis (Morris), buskompis (Doris), retsticka (Idefix) och joggingkompis (barnen) men eftersom han inte riktigt verkar trivas med att ha så många hundar omkring sig och definitivt inte uppskattar en valpkull kring benen, tror jag att han skulle få det bättre någon annanstans. Tyvärr.

 

Morris är en mammagris, det var känt sedan innan. Inte har det blivit bättre av att Doris fortfarande löper och att Morris därmed får följa matte överallt och till och med får sova i mattes säng. Nu är väl det senare ingen jättehit, Morris sover oftast i hundsängen nedanför eller på golvet, men det händer att han poppar upp och myser en stund. Då använder han nästan alltid husse som landningsbana, något husse inte helt uppskattar. Det gör att jag tror att det blir svårt för Morris att få behålla privilegierna när Doris löp väl är över men det vet han ännu inte om. Det kommer att bli en tung separation för både matte och hund.

 

Idag har jag varit agilityfunktionär på hemmaklubbens tävlingar. De hade brist på folk och eftersom jag ändå måste skjutsa Stina, stannade jag kvar ett par timmar och var hindefixare i första klassen. Kände mig omåttligt snäll, både som var där halv sju en lördagsmorgon och som dessutom stannade kvar och genomled en hel klass 1. Jag är inte stormförtjust i agility, nämligen. Jag gillar att se Stina tävla och jag kan tycka att det är lite kul att se riktigt duktiga ekipage. Men att se hundar som inte kan stanna-kommando, som är allmänt olydiga, som inte kan alla hinder, förare som otydligt bara fladdrar med armarna osv, det roar mig inte alls. Och så alla dessa skällande vallhundar... Jag inser att en hund av vallhundsras ska jag aldrig, aldrig äga. Jag fixar inte temperamentet. Jag blir ledsen när jag ser hundar som skyggar i stora bågar runt främmande människor och jag får ont i huvudet när jag hör detta eviga skällande - innan de går in, medan de kör och efter de har kört. Och jo, cavaliererna låter, de kan få fram de hemskaste skrik när de är taggade. Men det går över. Det är inte ett evigt skällande. Så nej, aldrig någonsin kommer jag att skaffa mig en skälltie, jag menar sheltie. 

 

Stina och Maya tävlar inte denna gång. Maya har dragit ut några tänder och det var karens på det. Dessutom lyckades hon bli halt i veckan så hon har vilat i några dagar. Nu syns inte ett spår av hältan, däremot har vi en lite halvgalen och väldigt energisk liten trefärgad dam som resultat av all stillsamhet. Hon blir sju i vår, den lilla ulltussen. Galet, så fort tiden går!

 

Annars jobbar jag som en galning nu. Det är som om någon dragit proppen ur flaskan, från nästan total stiltje får jag jobberbjudanden från alla håll och kanter. Det finns en gräns för hur mycket jag kan jobba, dygnet har trots allt bara 24 timmar och det är OS på TV:n. Men det är mycket nu, så pass kan vi säga. Hundarna tycker nog att matte är lite trist och det tycker ärligt talat matte också men ibland blir det så.

 

Den roligaste nyheten på länge är att Raya börjar visa tecken på dräktighet. Så ni som hållit tummarna, det hjälpte! Förhoppningsvis finns det små labbevalpar här om lite drygt fyra veckor. Det ska bli otroligt roligt!

Jag tänker på bloggen nästan dagligdags men det är det här med tiden. Just nu är den en bristvara, ett storjobb har ramlat in samtidigt som jag har lite andra projekt på gång så jag får helt enkelt prioritera. Och då kommer bloggen allt som oftast till korta.

 

I söndags hade vi cavalierträff igen. Morris fick följa och var väl lite välan mycket i gasen över detta. Vi tränade rallylydnad och först var han väldigt svårstyrd, han ville så mycket att det mesta blev fel. Sneda eller inga sättanden, mycket skuttande mot mina ben för att försöka få godis, utförande av moment som inte skulle göras (läs lägganden i tid och otid) osv. Men efter ett tag blev han ju lite trött och då fungerade allt så mycket bättre. Man ser hundar som liksom dör av och helt tappar fokus på sina ägare när de blir lite trötta. Min gosse kom på en mer lagom nivå och det kändes bra. Bra är också att han aldrig tappar koncepten helt, han drar aldrig i med en massa ljud (som syster kan göra) eller blir ostyrbar. Han vill bara lite för mycket och det kan vi jobba vidare på. Han är en prins, min Morris.

 

När träffen var över var det dags att skjutsa Stina och Maya till agiltiyträning i kallridhuset på Hertsön. Doris fick följa med och miljöträna. Tänkte mig att hon skulle vara lite låg i ny miljö, med nya dofter och hästar. Och det var hon - i kanske fem minuter. Sedan var det racer-Doris som var där! Högljudda läten kom ur henne där vi promenerade, kollade hästar, hälsade på folk mm. Hon stack fram sin lilla näsa och hälsade på flera shelties i agilitygänget och tittade suget på hundarna som tränade. Jag tror att hon helst av allt hade velat få springa lös därinne, hon också, de missade ju liksom den största stjärnan när inte hon var med. Matte var rätt sliten när vi kom hem, Doris däremot verkar ha en aldrig sinande energi. Full fart framåt är hennes paroll.

 

Dess värre lyckades Stina smälla i sitt knä i en frusen sandsäck under träningen så just nu hoppar hon på kryckor och vi håller andan här hemma. Tjejvasan närmar sig med stora steg, en knäskada ingick inte i hennes planering. Förhoppningsvis är det bara en liten blödning som går ner med lite vila. Håll tummarna!

 

Igår hade vi en underbra promenad i solskenet på isen, hundarna och jag. Tyvärr är det dåligt med skoterspår just nu, det var som att gå i ett ridhus med nytt underlag, man sjönk ner och det liksom rör sig. De små fick slita på rätt bra men det bekymrar den inte nämnvärt, i alla fall inte Idefix och Doris. Det är svårt att fatta att Idefix faktiskt har fyllt nio när man ser honom fräsa runt på isen i hasorna på Melvin. Han är sannerligen definitionen på krutgubbe, den gossen! Jag försökte ta några bilder på honom men vi var inte helt överens om nödvändigheten av detta...

 

Igår åkte jag till Byske och hämtade Raya. Med i bilen fanns även Visa, jag ville kolla upp hennes seghet och mystiska håravfall. Som vanligt såg jag tusen elaka tumörer framför mig och var rädd att hon inte skulle vara med hem. Vi tog vägen om Skellefteå och den underbara djurkliniken där. Båda hundarna var lika överlyckliga över att träffas och över den skojiga utflykten till "tant doktorn". Tänk om man själv var ens hälften så glad över ett stick i fingret... De tyckte att Visa var fin för sin ålder men tog prov på allmäntillstånd samt sköldkörtelfunktion. Raya fick ta progesteronprov.

 

När prover var tagna så styrde vi kosan hemåt. Provsvaren kom under eftermiddagen. Visas prover visade på nedsatt sköldkörtelfunktion så nu är det medicin som gäller för henne framöver. Jag är oändligt glad över det, förhoppningsvis innebär det att jag får tillbaka en piggare och gladare Visa som dessutom får tillbaka pälsen. Lite trist med kronisk sjukdom på ålderns höst men av allt jag oroat mig för var detta det snällaste. Har man knappt haft en enda sjukdag i sitt drygt nioåriga liv så är det helt OK att få en krämpa nu. 

 

Rayas prov visade att bästa dag för parning förmodligen är på torsdag. Så då styr vi kosan mot trakterna av Uleåborg. Det ska bli så galet spännande! Håll alla tummar för oss då!

 

Sjutton minusgrader har vi idag. Det innebar täcke på för några av hundarna när vi tog middagsturen på isen. Snäll mamma som jag är så tog jag även med Stinas hundar. Känslan var lite som att vara dagisfröken, inbillar jag mig. Alla småhundar och Visa fick krypa i varsitt täcke (och Visa ägnade som vanligt större delen av rundan åt att försöka få av sig sitt). Så koppel på alla utom mina båda svarta, för vidare transport till isen där alla fick springa lösa. Efter trekvart var vi hemma igen och nu skulle alla hundar ur sina täcken. Pust...

 

Några har busat i köket idag, haft dragkamp och jagat varandra runt köksön. Några är skäligen misstänkta för detta, sin oskyldiga uppsyn till trots.

 

Nu är jag av med piratlappen och ser på två ögon igen, även om jag fortfarande får salva och vila högerögat lite. Men det går stadigt åt rätt håll. Och Doris är fortsatt portad från sängen, till Pysens stora lycka.

 

I söndags morse myste jag och Doris i sängen, som vi alltid gör innan vi masar oss upp. Plötsligt kommer den lilla damen på att hon ska stretcha lite och kastar fram båda frambenen. En klo träffar mig - rakt i ögat! Kan säga att det var allt annat än skönt. Trodde ändå att det inte var så farligt men när eftermiddagen kom hade jag duktigt ont och kände stor tacksamhet till sonen, som skickade sms till sin bäste väns förälder som är ögonläkare. Salva fixades och nu känns det bättre om än inte bra. Avvaktar morgondagen också, är jag inte markant bättre då så blir det läkarbesök. 

 

Igår var jag tvungen att jobba lite. Tyckte synd om mig själv och tog en godisbit. Kände nästan direkt något hårt i denna och trodde att det var någon detalj från en maskin i tillverkningen eller liknande. Men det var min tand. Jag fick rotfylla en tand för några år sedan och nu lossnade kronan så fiffigt. Så nu samlar jag mod (och pengar) för att ringa tandläkaren. Idag övervägde jag att stanna kvar i sängen helt och hållet, tänkte att det var billigast så. Men hittils verkar jag ha klarat mig, peppar, peppar.

 

Imorgon börjar barnen skolan igen. Sonen ska då möta sin sjätte klasslärare på lika många år. Man vill helst bara gråta åt eländet. Extra sorgligt är det hur kommunen och skolledningen hanterar problematiken och hur man för några år sedan sade upp behöriga, kompetenta och kunniga lärare för att nu istället anställa de som inte ens har examen. Nu har vi bara ett halvår kvar i skolan men vi bävar lite inför hur det ska gå. Kommer han att få de kunskaper han behöver för högstadiet?

 

Glada nyheter är i alla fall att Raya har börjat löpa. På måndag åker jag och hämtar henne och styr kosan direkt mot kliniken i Skellefteå för ett progesteronprov. Räknar med att åka till Finland på tisdag eller onsdag. Håll nu tummarna för att mitt öga är helt återställt till dess, det är ju bra om jag kan se vägen ordentligt när jag ska köra... ;o)

Så var julen över. Här i norr har vi haft någa sköna dagar tillsammans med mina föräldrar, med god mat och annat gott. Tyvärr har inte vädret varit det allra roligaste och är fortfarande ganska bedrövligt, med ishalka både på gator och skogsstigar. Det har kraftigt reducerat våra promenader, tyvärr. Inte blev det bättre av att jag lyckades göra en jättevurpa ute på gården och slå i handen, armbågen och ena höften så att jag vrålade. Men jag höll! Armbågen fick nog värsta smällen och ömmar rätt rejält men inget är brutet, tack och lov.

 

Idag ledsnade vi på halkan och åkte in till sta'n. Promenerade Hälsans stig tillsammans med Pigge, Ludde och mina hundar. Visa var ju överlycklig - not... Koppelpromenader är inte hennes grej så hon surade hela varvet. Och på sedvanligt manér så vägrade hon uträtta några som helst behov i koppel, med påföljden att det ramlade ut där bak när hon inte kunde knipa längre. Vi ska åka in och gå fler gånger men Visa kommer inte med alla turer, dels för att man märker att hon inte gillar att gå i halkan men också för att hon verkligen hatar att "fingå".

 

Visa har, liksom mamma Maxi, alltid haft en sorts vårta på ena armbågen, en skinnflik som sitter där och påminner lite om en fästing. De senaste dagarna har speciellt Idefix visat ett väldigt intresse för den och när jag kollade den lite närmare så ser den mer rosafärgad ut. Efter helgerna ska jag ringa veterinär, tänker mig att vi ska knipsa bort den och skicka den på analys. Är lite rädd att det blivit något med den eftersom de andra så gärna vill slicka och nosa. Nu är hon hur som helst isolerad från de andra eftersom hon löper, så får även armbågen slippa lite uppvaktning.

 

Imorgon kommer Stina hem från hufvudstaden, SOM vi har längtat! Hon har trivts som fisken i vattnet på sin praktikplats och jag är ganska säker på att hon lämnar den med ett visst vemod. För mig är det nedräkning, inte minst för att jag efter imorgon får njuta av att "bara" gå ut med fyra hundar igen. Fyra hundar som kommer när man ropar... Detta är en inkallning à la Idefix, som lyssnar lika mycket på mig som en tonåring på sin tjatiga morsa:

 

Jag: "Idefix, kom!"

Idefix: rör öronen någon cm bakåt men avbryter ingenting. Hade jag inte sett öronrörelsen hade jag trott att han var stendöv.

 

Jag: "Idefix, KOM!"

Idefix: stannar upp och tittar sig lite omkring men fortsätter sedan med det han gjorde.

 

Jag: "Idefix, KOM!!!!!"

Idefix: stannar och tittar på mig med ett frågande uttryck - "menar du MIG???"

 

Jag: "IIIIIDEFIX, KOM!!!!!"

Idefix: "Ok, ok, du menar mig. Jag kommer väl då, ska bara..."

 

Och ja, det driver mig till vansinne. Och ja, ibland springer jag dit och tar honom i hampan direkt (om snön tillåter) och då blir han väldigt lyhörd en liiiten stund efteråt. Och jag medger, ibland laddar jag fickan full med godis inför hans åsyn för att han ska fatta vad som vankas. Och ja, ibland funkar det. Och ja, han är söt när han sover...

 

Doris däremot, hon kommer som ett skott. Igår kväll vid kvällsrastningen kom hon som ett skott och släppte på kommando något vid mina fötter. Frusen kattskit... Så nej, hon sov inte på min kudde i natt.

 

Nu önskar jag er alla en riktigt GOD JUL. Tror kanske inte att jag hinner skriva något mer innan julafton.

 

Kan officiellt meddela att årets vinnare av poängligan blev Linnea och Chili som tog en jordskredsseger. Vandringsalbumet och en liten julklapp är nu skickat till dem. Vi andra får komma igen nästa år. Det känns som om jag säger så varje år men till nästa år hoppas jag få lite mer tid till eget tävlande också. Just nu är planerna stora - lydnad med båda gossarna och rallylydnad med den lille trefärgade, eventuellt tillsammans med lite viltspår för honom också. Vi får väl se vad jag får till. Stina planerar så klart för agility, den sista pinnen för Maya hägrar så att de får ge sig upp i klass 3. Förhoppningarna på pinnar med Morris i klass 1 är också ganska stora med tanke på hur bra han har inlett sin karriär, nollat lopp i sitt livs första agilitylopp är inte fy skam. Planer finns också på att ställa Idefix som veteran och så tycker jag att hon ska låta honom springa något hopplopp bara på skoj, han är så vansinnigt pigg och alert nu, gammelgubben. Nio år snart, vem kan tro det?

 

I fredags var det inte bara luciafirande utan även firande av min T-kull, de som är kvar i den. Buster och Tindra fyllde hela tolv år, en inte oansenlig ålder för en labrador. Egentligen fyller de på olika dagar, Buster hann kika ut redan innan midnatt och delar således egentligen födelsedag med matte Ellinor, även om registreringsbeviset säger något annat. Hurra för de båda tolvåringarna säger vi här i Bälinge! Må de få vara pigga och hänga med ett bra tag till.

 

Apropå registreringsbevis så håller jag på med storstädning. Fram ur gömmorna kommer lite allt möjligt, som tex registreringspappren för min allra första hund, cavalieren Tusse, samt även ett fotokollage på densamme. Så här såg han ut:

 

Jag brukar säga att de fläckiga är lyckopiller. Det stämmer inte riktigt just nu, i alla fall inte för alla. Morris är ett vandrande hormonpiller just nu. Idefix har helt köpt att Maya slutat löpa och bryr sig inte alls. Men Morris uppvaktar enträget under promenaderna, luktar, slickar och när han kommer in och de skiljs åt, tar han istället ut sitt sug på arma Visa eller lilla oskyldiga syster Yster som ju inte alls fattar vad det är för en konstig lek storebror leker. Alltmedan matten går med öronen på spänn för att försöka ta honom på bar gärning och säga åt på skarpen. Det pågår inte hela tiden men efter varje promenad blir han lite exalterad och då sätter han igång. Han är i sin värsta hormonålder just nu så jag biter ihop men han är väl inte riktigt mattes gulleprins just nu, om vi säger så.

 

Maya är ju normalt en hungrig hund och nu efter löpet är det inte bättre. Allt går att äta, ni skulle bara veta. Inte heller det ett lyckopiller för matten när man är ute och bogserar runt på sex hundar, i synnerhet inte som en del av det hon klämmer i sig inte vill brytas ned i magen utan ställer till lite bekymmer då det ska ut. Kort koppel gäller under rundorna.

 

Idefix är ju helt olydig för det mesta med mig, vilket gör att han inte får gå lös så mycket som han skulle vilja och är van. När man inte får springa lös kan man ägna sig åt att leka dammsugare liksom Maya. Och när man inte kan äta kottar kan man äta snö, som ganska raskt vill komma ut igen i flytande form. Inget lyckopiller för matten... Och hur många kottar som han, ynkligt skrikande, har klämt ur sig bakvägen vill jag inte tänka på. Jag önskar bara att de kunde inse konsekvenserna av sina handlingar och äta lite mindre skräp ute. 

 

Doris är däremot ett litet lyckopiller. Hon far som en projektil i skogen, liknar vilken jakthund som helst, och matten är oändligt tacksam över att vi fått in en sådan bra inkallning. Hon kommer pilandes i ilfart när man ropar, oavsett vad hon spårat sekunderna innan. Lilla hjärtat!

 

Utöver att jag ska hålla ögonen på sex hundar så har vi ishalka i skogen. Stigarna är täckta av ett tjockt lager blankis, det är knappt att dubbarna på mina Icebugs får fäste. Jag försöker att gå en del ostigat, där är det så mycket bättre underlag, men måste ju gå lite på stig hur jag än gör. Jag går på stela ben men än stelare och försiktigare går Visa. Jag ser att hon tycker att det är obehagligt, hon är inte alls lika alert och glad på promenaderna som hon var för bara några dagar sedan. Jag kan ärligt säga att vi inte tar så många promenader just nu heller, jag är livrädd att någon av oss ska slå en volt och göra illa sig. Det hände med Elliot när han var fyllda elva och det blev början till slutet. Gamla hundar ska inte falla. Helst inte medelålders mattar heller,

 

Igår var vi och avnjöt restaurangelevernas julbord. Helt orutinerade var vi, satsade friskt på de kalla rätterna och var proppmätta när vi upptäckte ett helt fantastiskt dessertbord. Då fanns det inte mycket plats kvar... Nästa gång ska vi spara ett större hål till det. Det var i alla fall väldigt gott och det var också väldigt roligt att få träffa några av dotterns lärare. Nu längtar vi ännu mer efter att få hem henne från huvudstaden!

De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.

 

En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare. 

 

För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.

 

Ha, här är inte alls färdiglöpt som matten så enfaldigt/hoppfullt trodde. I själva verket är Idefix höglöpsradar helt ur spel uppenbarligen. Gårdagens gemensamma promenad var ingen höjdare och nu visar även Morris ett tydligt intresse för lilla morsan, som själv också är mer intresserad av att låta sig uppvaktas. Idag blir det skilda rundor, igen. Suck... Lite allmänt stissigt är det här också, egentligen skulle väl alla behöva få sig en riktigt rejäl genomkörare men då får jag inte göra annat än gå idag och det hinner jag inte. Målet är att de fläckiga ska få minst 4 km vardera och det klarade jag igår (de svarta får av naturliga skäl mer, de går med på alla rundor). Dessutom denna eländiga halka, jag bävar för att någon hund ska göra sig illa. Plusgrader igår igen, suck. 

 

Halkan skördar sina offer, tack och lov bara med blåmärken och värk än så länge. Ludde vurpade på skolan igår och slog i knät med värk och ett rejält blåmärke som följd. Jag provade att ta en parktur med gossarna runt byn och fick upp en hiskelig fart tills pang, ett litet förargligt gruskorn satte tvärstopp för vår färd och mattes ena smalben dunkade rakt in i sparken. Jag svor högt, så ont gjorde det och idag har jag ett fint sår på benet. Idag blir det promenad i dubbskorna för säkerhets skull.

 

Lilla fröken Fräsig har haft rascermage i natt. Är glad att hon sover i sängen så att hon faktiskt har väckt mig när hon velat ut, vill inte tänka på vilket kök jag hade vaknat till annat. Men jag kan säga att jag är tämligen hålögd och sliten idag. Fröken Fräsig är däremot full av energi och håller i skrivande stund på att döda sin bror i köket. Han piper i högan sky när hon biter honom eller drar i hans tämligen urtunnade öron. Fattar inte att han inte fräser åt henne, det är snudd på misshandel. Hon kan vara en riktig liten skata, den lilla. Men en söt liten skata ;)

Igår körde jag Luded till träningen. Istället för att sitta i en dammig idrottshall och titta på badmintinspelande barn och ungdomar i olika åldrar så tog jag en vända på sta'n med mina fläckiga. De behöver mer sådant, helt klart. Doris illpiper precis hela tiden, stretar i kopplet och hoppar på mina ben. Jag har lite svårt att tyda om hon är ängslig eller väldigt ivrig, lutar åt det senare. Morris var ganska cool först men rycktes ju med av sin hysteriska syster så när vi närmade oss stadsparken hade jag två pipskrikande hundar i snöret. Dessutom hade jag lyckats få på Doris det trasiga kopplet så hips vips var hon lös. Mindre kul... Nåväl, vi lallade runt i stadsparken och på trottoarer, försökte att inte komma för nära folk (de små är helt inriktade på att alla är där för att hälsa på dem) och inte skälla alltför mycket på andra hundar (väldigt intressanta på långt håll, lite mindre intressanta om de kommer för nära). 

 

Igår bestämde jag mig för att det fick vara färdiglöpt i det här huset. Idefix var lite mer speedad än vanligt i fredags, vilket brukar betyda att det är i absoluta sluttampen. När han kom nära Maya i lördags så fräste damen rätt rejält. Och igår kände jag mig less på att springa alla möjliga rundor med hundar i olika konstellationer. Morgonrundan fick bli gemensam för alla och det gick över förväntan. Morris kunde till och med gå lös och visst, han ville gärna nosa henne där bak och småtugga lite men matte manade på, nu går vi före och framåt. Lite extra mycket kissande från båda de fläckiga gossarna men det kan jag ta. Men bara något enstaka försök till flirtande som genast avbröts när matte gav onda ögat. Svaret på det hela heter lydnad och ledarskap. Jag tror att väldigt många hanar skulle få behålla sina kulor om de fick lite mer av den dosen, istället för att få kissa som de vill, nosa som de vill och allmänt härja omkring som de vill utan tillstymmelse till träning, aktivering eller någon form av ledarskap överhuvudtaget. Det handlar inte om att vara hård och elak, det handlar om att sätta gränser och ta initiativ. Svårare än så är det inte.

 

Det bästa med det här löpet är nog att Melvin inte brytt sig överhuvudtaget. Han har därmed varit den stora vinnaren, tillsammans med Visa, eftersom de fått traska med på alla rundor. Visst har han också nosat den lilla damen där bak men han har bara konstaterat att "jaha, det är sådana tider nu" och sedan har han inte brytt sig mer. Underbart! Törs man hoppas att det gäller för alla löp framöver här i huset nu?

 

Ludde och jag har varit ensamma hemma i helgen. Då har han sovit i pappans säng tillsammans med Maya. Doris sover som vanligt med mig och kisse har som vanligt hoppat lite upp och lite ner.

 

Maya höglöper nu och det är full cirkus här hemma. Idefix inleder varje morgon med att berätta hur gärna han skulle vilja ha en date med den sköna trefärgade. Detta gör han högt och ljudligt medan den ljuva själv sitter på andra sidan grinden och leker fresterska. Stackars Morris, som var dum nog att prova lyckan redan den gångna helgen och då fick sig rejält på moppe, är nu mer intresserad av att få mat i förtid och låter sig därför gasas igång av Idefix ljud. Således drar de varandra med helt skilda mål i sikte men det verkar de inte inse. Lustigt nog är Morris tämligen ointresserad av Maya, antar att hennes snäsning har avprogrammerat honom. Måste vara så med Idefix och labbarna också, antar jag. Fascinerande...

 

Igår var här cirkus av ett helt annat slag. Vi hade en elektriker här, dels för att koppla in el till gäststuga och hönshus och dels för att fixa jordade uttag i mitt blivande arbetsrum. Killen som kom var så klart pälsdjursallergiker, vi har sex hundar och en katt... Nåväl, han började jobba ute, jag tog ut hundar och satte mig sedan framför datorn för att göra mitt jobb. Vid halv elva tjoar det i ytterdörren, då har hans polare dykt upp och det är dags för inomhusjobbet. Polaren måste antingen besvärats av nedsatt hörsel alternativt ha svalt en megafon, hans ljudnivå var enorm. Ganska raskt rök ju strömmen till routern men jag var förvarnad om detta så jag avslutade mitt arbete och gick ner för att stryka julgardiner istället. Nu visade det sig att ritningarna till vårt hus stämde illa (vem är förvånad?) överens med verkligheten, det blev ett fasa skruvande i säkringar och kollande - och inte minst gapande då från den här kompisen. Just som strykjärnet blev varmt så rök strömmen i det rummet. Ut i köket istället för att göra en sats limpor. Degen hann precis bli klar och jag satte mig med en tallrik fil och flingor när köket blev strömlöst... Visserligen kom den tillbaka igen men blinkandet gjorde att jag gav upp alla planer på att göra nytta och satte mig i soffan för att sticka, bara för att inse att garnet var slut och mer fanns att hämta i mitt arbetsrum... 

 

Som om inte det räckte så skulle kisse prompt vara inne. Han som aldrig annars vill vara runt främlingar men i den allergiske killen satt det tydligen en kattmagnet. Jag fångar in kisse och stoppar honom i badrummet, bara för att höra hur medhjälparen släpper ut honom fem minuter senare. Kisse infångas igen och jag stoppar honom i sovrummet, fem minuter senare är han ute. Nytt försök med samma resultat. Då gav jag upp även det och stängde in honom med mig och Maya i tv-rummet där vi alla satt och gjorde ingenting. Och jo, jag hade kunnat gå ut med hundar men med höglöpande tik hemma och en elektriker som far runt och öppnar överallt, nja... Så där satt vi i en halvtimme minst och gjorde precis ingenting. Om ni visste hur tröttande det är. I synnerhet då som man hör varenda ord av det samtal som pågår på våningen ovanför. Nåväl, nu har jag jordade uttag och det går kablar kors och tvärs över tomten som vi får gräva ner till våren. Varde ström!

 

I ett hus på ytterslingan i byn har det flyttat in en jämthund i en hundgård. Vilket oväsen! Var gång jag kommer med hundarna i skogen så måste den leva rövare. Några hus bort står en annan hundgårdshund och ibland skäller de på varandra konstant. Kan inte låta bli att lida med grannarna och fascineras över att man inte får ha en galande tupp i villaområden, även om den är instängd vissa tider. Vad är skillnaden, liksom? 

 

En liten glad nyhet till sist. Majken, H. E Mini-May, har tagit sitt tvåårsintyg (hjärta) och det var så klart utan anmärkning. Något annat var heller inte väntat men det är ändå vansinnigt kul att få det på pränt. Brorsan Morris får vänta med sitt till våren, då ska jag ta flera intyg i en klump, tänkte jag.

I helgen har vi haft fint besök. Stina kom hem från Stockholm. Mamman har njutit men minst lika mycket njöt nog de båda äldsta fläckiga som knappt synts till de här dagarna. De har tagit sovmorgnar med sin matte i sängen och följt henne i hasorna vart hon än har gått. Tur att de inte vet att det dröjer nästan fyra veckor tills nästa gång de får se henne. Stina själv verkar trivas som en fisk i vattnet nere i hufvudstaden och det låter som om hennes arbetsplats 

 

Maya har börjat löpa. Jag har misstänkt det de senaste dagarna och fick det bekräftat av Stina. Förmodligen har löpet pågått längre än jag trott, morgonens runda var nog den sista jag tog med alla hundar samtidigt på ett tag framöver. Den var inte helt kul, om vi säger så. Tur att de är små och att jag är hyfsat stark och stadig på foten. Mina armar är säkert någon decimeter längre nu men det går förhoppningsvis tillbaka. Lustigt nog är Idefix den ende som är på henne, Morris fick gå lös för han gick knappt nära, han som ändå är den som brukar gilla brudar. Men jag hörde att hon fräste åt någon rätt rejält igår, jag misstänker att det var Morris som fick på moppe och det verkar ha tagit skruv eftersom han knappt tittade åt henne idag. Det gjorde däremot Idefix, helst ville han göra så mycket mer än titta. Och Maya var så där koketterande - "ska jag stå kvar eller ska jag hoppa undan lite". Nåväl, nu får hon hålla till godo med gamla Visa och lilla Doris under promenaderna ett tag framöver.

 

I helgen gjorde Ludde, Doris och jag en liten utflykt till grannkommunen Boden. Då stod det klart att även Doris är åksjuk. Hon tacklar det dock på ett lite annat sätt än storebror Morris, som länge var livrädd för bilar. Doris kräks och äter upp, kräks och äter upp och åker gärna bil men är väldigt stressad när vi väl kommer fram till målet för resan. Antar att det är olustkänslorna som gör henne sådan. Jag har feltolkat henne, har trott att hon är pipig för att hon är osäker på nya ställen. Men den här gången var hon precis lika pipig när vi kom hem och hade heller inte lyckats undanröja alla spår efter sig så äntligen fattade matte hur det var ställt. Nåväl, eftersom hon gillar bilen och glatt skuttar förbi den när vi är ute i hopp om att vi kanske ska ta oss en åktur, så tänkte jag mig att det hela förhoppningsvis är lätt kurerat. Nu ska vi försöka ta bilen upp i skogen och gå lite däruppe istället. Inte så himla miljövänligt men jag har just inget val om jag inte vill ha en åksjuk hund för all framtid. Och det vill jag ju inte. Lite snopet är det dock, varken Maya eller Idefix har någonsin varit det minsta åksjuka medan båda de Maya-barn som stannat här uppenbarligen är det. Jaja, jag får ju nya erfarenheter...

 

Melvin visar än så länge inget som helst intresse för Mayas löp och jag hoppas innerligt att det ska hålla sig så. Man vet ju aldrig riktigt med honom, vilka brudar som blir intressanta eller inte. Så mycket för den kastrationen...

 

Roligt är att intresselistan för valp växer och att majoriteten är före detta valpköpare. Det gläder mig att jag får förnyat förtroende, nöjda valpköpare är bästa reklamen. Nu får vi vänta med spänning på löpet som jag hoppas kommer någon gång i januari.

Ikväll och hela dagen ska jag gå L1, eller ledarutveckling steg 1 som den heter. Målet är då att bli SBK-instruktör, äntligen! Jag ser verkligen fram emot detta, jag gillar ju att försöka förmedla den lilla hundkunskap jag har. 

 

Klubben ska ordna en träningstävling i slutet av november. Jag är i valet och kvalet om Morris och jag ska anmäla oss och testa de moment vi har. Fast vi har en hel del kvar att fila på, jag har varit lat i höst... Och så är P på kurs den helgen så jag har ingen hundvakt hemma. Får fundera lite till. Igår var vi i alla fall ute och tränade till lillkillens stora lycka. Oj, så mycket mer följsam han blev rent allmänt genast. Han är en liten prins, har jag sagt det förr?

 

Vi-kullen fyllde 9 i onsdags. Dess värre hade jag inget Internet tisdag och halva onsdag så inget inlägg kom här då. Men vi firade ordentligt, matten åkte iväg och köpte goda kex och tuggisar med fyllning. Alla hundar fick vara med på kalaset och var förstås nöjda över det.

 

Idag har vi haft stora kloklippardagen. De vuxna fläckiga blev också av med ett lass päls från tassarna. Båda fjomppojkarna pep så ynkligt när pälsen klipptes, som om det skulle göra ont. Ibland är de mer än lovligt fjantiga. Nu hoppas jag att det inte ska fastna så mycket snö om det blir plusgrader igen. Fast det vill vi förstås inte ha, det är så ljuvligt med detta vita, kalla, rena.

 

Igår hade vi en liten valpträff med Mayas senaste små telningar. Tre av fyra kom, Doris inräknad. Tyvärr var väl inte vädret riktigt på vår sida så efter en stunds busande utomhus gick vi in i köket. Underbart att se de tre små trollen igen, även om de vuxit en hel del sedan sist. Morris, som brukar vara ganska svårflörtad när det gäller andra hundar, var genast med på noterna och busade med sina småsyskon. Och Doris, som normalt är en ganska försiktig liten fröken, var lite av herre (eller kanske dam) på täppan och hyvlade av bröderna rätt ordentligt. 

 

Som alltid fascineras jag också av hur de växer och utvecklas. Med de fläckiga tycker jag nästan att det är svårare än med de svarta att se hur de ska arta sig, kanske för att jag har kortare erfarenhet av rasen som uppfödare men också för att det är så mycket mer som verkar hända med de här små - betten, navelbråck, stenar som inte vill komma på plats osv. Hobbe, som var en ganska rejäl och smått korpulent kille i valphagen, ser inte alls ut att bli någon stor kille nu utan var i paritet med syster som ju på den tiden var mycket mindre än han. Och Hugo, som då var den minste killen i kullen, hade växt om dem båda med råge. Det som däremot var sig likt var Hugos fantastiska muskelkontroll. När Morris så småningom ledsnade på leken och som vanligt sökte sin tillflykt till kökssoffan, studsade Hugo elegant upp bredvid honom. Vet inte vem som var mest förvånad, Morris eller Hugo - eller vi tvåbenta. Doris har försökt med samma manöver men blir stående med frambenen i soffan och bakbenen fånigt jämfotaskuttande utan minsta framgång. Men Hugo kunde!

 

Roligt att se var också Hobbes fina följsamhet och kontaktsökande. Där ligger Doris och jag i lä, Hobbe har kommit mycket längre med lydnadsträningen och är otroligt duktig. Nästan så att jag får sätta fart med Morris om jag inte ska bli omkörd...

 

Självklart gjorde vi också några tappra försök till gruppbilder men det var sannerligen inte lätt. Här är väl mitt mest lyckade försök:

 

Finns det något mindre charmigt väder än snöslask och tung blötsnö? Jag tror inte det. Hundarna och jag har kämpat oss ut på en runda, jag kör med RunKeeper idag för att hålla koll på kilometrarna så att alla får sin beskärda del. Tog en längre morgonrunda idag när vi ändå var ute så nu sover alla gott. Gårdagens insats gav lön för mödan, när jag klev upp i morse så kom inte en svans och mötte mig utan alla bara snarkade. Skönt! 

 

Idefix öga är dess värre lite sämre idag, Jag slarvade lite med salvan igår så felet är nog mitt. Möjligtvis kan Doris har varit där och slickat, hon är lite för förtjust i att vårda sina flockmedlemmar så idag får gossen vara med mig. Det verkar han inte lida av. 

 

Visa tappade rejält med päls när hon fällde i höst och den vill inte riktigt komma tillbaka. Nu kör jag med en kur Viacutan och hoppas att det ska göra susen. Hon ser rätt skruttig ut men är piggare och gladare nu när snön kommit, tycker jag. Och olydigare... Morgonrundan bygger delvis på att labbarna är lydiga och går lösa eftersom en del av den förläggs utefter byns vägar. De små stretar på och har ganska kort minne vad gäller koppelgående så jag har allt som oftast ett sjuttongubbarstrassel när jag kommer in igen. Men de svarta går lösa. Idag mötte vi en kvinna som bor i byn och som jag brukar prata lite med. De svarta skulle stanna men vips, så var Visa där och svansade och då kommer ju Melvin raskt efter. På tillsägelse kommer han dock motvilligt tillbaka medan den lilla tanten (Visa alltså) låtsas inte höra. Samma sak med rundorna, hon går långt där baki, stannar och nosar (och äter) när hon vill och är ytterst motvillig till att hålla sig före eller vid min sida. Men när snön kom så kunde hon plötsligt skutta på framför! Så nu är hon genomskådad, den lilla skatan. Fast jag tycker att man kan få ta sig friheter när man börjar vara till åren och har varit en helt fantastisk liten hund under sin levnad. Hon gör ju inga hemskheter, precis, utan är alltid väldigt försynt i sin framtoning.

 

I helgen var det planerat valpträff med de små fläckiga. Nu kom det ett sent återbud så vi blir bara två men de kanske kan busa runt lite i snön med varandra och bli ordentligt trötta sedan. Doris gör kaninskutt och lejonattacker på de andra under promenaderna (och skapar allmän oreda) men får sällan någon direkt positiv respons. Förhoppningsvis är brorsan Hobbe mera med på noterna.