Vem är det som går och går?
Om ni råkar ha vägarna förbi Bälinge i Norrbotten och ser en kvinna utrustad med reflexväst och ett antal hundar med rödblinkande halsband i sällskap (där hundantalet som regel är 3, max 4), då kan ni vinka för då är det ganska säkert jag. Speciellt om ni passerar om kvällen. Dagtid försöker jag ta allihop med mig ut i skogen men kvällstid delar jag upp dem. Och går således dubbla rundor nu när jag också har hand om Stinas hundar. Idag blev det en extra sparkrunda på 3 km också, för att trötta ut Idefix. Jag menar, han är bara snart nio år... Ofattbart att en hund på lite drygt 8 kg och närmare nio år i bagaget kan ha en sådan energi! Men nu hoppas jag att han ska vara trött. I alla fall för idag.
Anledningen till att jag drar runt med alla hundar är att Stina är i Stockholm och gör praktik. Hon har fått chansen att praktisera på Winterviken som drivs av mästerkocken Markus, känd från tv. En sådan chans kan man ju inte missa! Så medan hon är där och lär sig mer om matlagningens ädla konst, får hennes hundar finna sig i att inkorporeras i flocken, vilket bland annat betyder att man inte sover i sängen utan i hundsängen i köket, att man får gå med ut på mina promenader i någon form av kollektiv, att mattider inte är fasta osv. Och det har gått bra. Tills idag. Eller rättare sagt igår. Då var det plusgrader, snöklumpar fastnade i hundarnas päls och jag tog duschen till hjälp för att få bort dem. På cavalierers vis var de då tvungna att fara runt och dra sig mot mattorna, Idefix valde plastmattan i hallen trots att matte skrek och nejade (varför bry sig, hälsar han, det var ju fel matte som gapade). Och vips, hade han skavt ögat mot mattan. Det blev ögonknip, med tratt och ögonsalva och ingen mer promenad som följd. Idag var han således lite extra speedad och hade dessutom av någon anledning fått för sig att hans matte nog ska komma hem så det gäller att hålla koll på dörren. Min strategi blev att trötta ut honom. Tror faktiskt att jag har lyckats med det. Ögat är mycket bättre men för säkerhets skull får han ha tratt ett par dagar till. Däremot är han lite för lös i magen, inte mycket egentligen men jag är nojig med cavalierernas analsäckar och vill ha hårda magar så att körtlarna töms. Alltså har jag införskaffat lite dietfoder till killen. Här tar vi inga risker nu när matten är borta!
Så här ser det förresten ut där Stina är. Åk dit om ni har vägarna förbi Stockholm, Stina säger att maten är kalasgod och jag kan meddela att det var väldigt mysigt runt omkring.
Snön går hem i hundgänget. Till och med Visa skuttar på och tycker att promenaderna blev mycket roligare i allt det vita. Idag har vi också haft lite kallare så att det inte fastnat lika mycket i pälsarna. Underbart, hoppas att det håller i sig. För kramsnö var inte kul, det tyckte varken de fläckiga eller jag.
Efter att ha haft det ganska lugnt i några veckor så ramlade det in flera jobb igår. Skönt att det rullar på igen men samtidigt lite stressigt när allt ska vara klart samtidigt. Och som vanligt förbannar jag mig själv för att jag inte använt den lugna tiden ännu bättre. Men jag har hunnit röja en hel del här hemma, både Återvinningen och Röda Korset har fått sin beskärda del av det som funnits i gömmorna här hemma. Mycket återstår men det känns bra att ha kört iväg med lite. Vi är sannerligen två hamstrar som hittat varandra, den gode maken och jag.
Kommentarer
Trackback
