Agilityhelg!
Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.
Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.
Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.
På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.
Senare på kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i min säng:
Antar att de tyckte att det var viktigt att respektera hundfilten och att inte störa den lilla matten inför kommande dags tävlingar... Morris sover normalt aldrig i sängen men är man på hotell så gäller tydligen andra regler. Kan säga att jag kände mig en aning S-formad i kroppen när klockan ringde vid kvart över fem.
Ännu soligare på söndagen men om möjligt också ännu soligare. Trots dubbla jackor och tjocksockor så frös jag som en gris. Jag som stickar så vansinnigt mycket, varför hade jag inga vantar med mig??? Och varför lär jag mig aldrig att klä på mig ordentligt???
Morris fick snöpliga fem fel i agilityloppet efter en kommunikationsmiss mellan honom och Stina, snöpligt nog ånyo på slutet. I hopploppet gick det bättre, noll fel och han missade pinne med futtiga tolv hundradelar. Det sved... Men revanschen kom i agilityklass 2 där Maya slog till med klassvinst och tog sin andra pinne i klassen. Gissa om vi var glada?! Stina blev så glad att hon fick en total blackout i hopploppet, glömde vägen och liksom trampade vatten en stund innan hon kom på vart de skulle så där blev de tvåa och utan pinne. Men en pinne fick vi med oss hem! Jag kunde också konstatera att Stina har blivit fantastisk duktig på detta med handling och att det är hon som lyfter hundarna, Morris är ett riktigt blåbär så att han går så bra är i huvudsak hennes förtjänst. Nu blir det idog vinterträning för att lära honom finesser som att springa före, vänsterslalom mm och till våren räknar de med att kunna börja plocka pinnar. Det finns en hel del att slipa på!
Medan vi var iväg hade pappan och Ludde hand om övriga hundar. De svarta vet ju att hussen inte har jordens koll så Melvin passade på att äta något onämnbart och kräkas hejdlöst på söndagen. Detta undersöktes i sin tur av de båda fläckiga, varpå även de spydde. Jag kan säga att hussen var ganska glad då vi kom hem... Idag har lugnet åter lagt sig över Bälinge, tack och lov.
Den svarte gossen är fortsatt inte helt nöjd med att leva i flock. Jag skulle så önska att han kunde få flytta till någon med bara en eller ingen hund, med intresse för långa promenader och gärna joggingturer, där han kunde få bli ompysslad och omtyckt för den han är. Om ni vet någon som kan tänkas vilja ha en svart prins får ni gärna höra av er till mig så får jag höra mer. Han trivs inte med att vara kennelhund, så enkelt är det, även om det smärtar mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
